T.E.Lawrence

Bo I. Cavefors
T.E.LAWRENCE

T.E.Lawrence:
To S.A.

I loved you, so I drew these tides of men into my hands
and wrote my will across the sky in stars
To earn you Freedom, the seven pillared worthy house,
that your eyes might be shining for me
When we came.

Death seemed my servant on the road, till we were near
and saw you waiting:
When you smiled, and in sorrowful envy he outran me
and took you apart:
Into his quietness.

Love, the way-weary, groped to your body, our brief wage
ours for the moment
Before earth’s soft hand explored your shape, and the blind
worms grew fat upon
Your substance.

Men prayed me that I set out our work, the inviolate house,
as a memory of you.
But for fit monument I shattered it, unfinished: and now
The little things creep out to patch themselves hovels
in the marred shadow
Of our+++gift.

(Dikten till T.E.Lawrence älskare, pojken Sayed Ali, inleder boken Seven Pillars of Wisdom – a triumph, London 1926 och 1935.)

Den 19 maj 1935 slirar T. E. Lawrence med sin tunga motorcykel, en 1932 års Brough Superior SS-100 på raksträckan mellan Bovington Camp och Cloud’s Hill, på väg hem, från flygvapnets kaserner, till sitt eremitage. Den skinnklädde T. E. Lawrence skadas livshotande vid fallet mot den svarta, blanka, regnvåta asfalten. T. E. Lawrence känner vägen väl, den användes endast av militärfordon och han är inkörd på den snabbaccelererande motorcykeln, tidens fartvidunder.

Vad som faktiskt sker är aldrig klarlagt. Om föraren inte i tid upptäcker ett hinder på vägen, en sten eller ett vilt djur han väjer inför, eller om agenter för främmande makt dödar honom. Det är helt säkert att T. E. Lawrence under sitt livs sista månader har nära kontakter med tyska ambassaden i London och i mycket sympatiserar med nationalsocialisternas idéer om mäns gemenskap och mystisk-erotiska attraktivitet. Kontakterna med tyskarna ses med oblida ögon av den brittiska regeringen. Andra spår leder till fiender i Republiken Irland, i Turkiet och i skilda arabländer. Klart är att T. E. Lawrence klagat över försämrad syn och att självmord inte kan uteslutas. Klart är också att T. E. Lawrence dör efter sex dagars vård på ett militärsjukhus vid Bovington Camp, utan att ha återfått medvetandet, samt att under dessa sex dagar försvinner från det av soldater bevakade eremitaget, opublicerade anteckningar om och från åren i Arabien.

Prinsen av Mecca, Thomas Edward Lawrence, författare till Vishetens sju pelare, föds den 16 augusti 1888 i den walesiska staden Tremadock som utomäktenskapligt barn till en bigott mor i en puritansk och småborgerlig värld. Med stort fysiskt, psykiskt och andligt mod praktiserar han i Oxford en asketism som accepteras i den härdande medeltida universitetsmiljön. När bandet slitits av med det religiösa hemmet inser T. E. Lawrence att kärlek skapar vilja till handling, att vägen till självkännedom leder genom kärlek, smärta och vilja. I romanen och det självbiografiska mästerverket Vishetens sju pelare berättar författaren om mystiken kring smärtupplevelser, om smärtan som sexuell lust och som absolution då den desillusionerade människans metafysiska vilja kolliderar med samhällets krav och politikers begär efter makt (Lawrence åskådningsexempel på maktgalen politiker: Churchill).

1909 reser T. E. Lawrence till Mellanöstern för historiska/arkeologiska studier. Under ansträngande dagsmarscher genomkorsar han Syrien och Galiléen. Han upplever och överlever beduinöverfall. Åren före första världskriget tjänstgör T. E. Lawrence som hemlig brittisk agent samtidigt som han aktivt deltar vid utgrävningarna mellan Gaza och Petra. Senare berättar han att tiden vid utgrävningsorten Karkemisch vid Eufrat – Dscherablus i dagens Syrien – är hans lyckligaste tid. Då kan han med öknens vackra pojkar och män, som ännu inte tillägnat sig européns nyttomoral och konsumtionsbehov, känna sig fri, ohämmad och aktad; han spelar då ut sin mångsidiga personlighet och uppträder som elegant arab, som vetenskapsman, som tystlåten agent och som lidelsefull älskare. T. E. Lawrence’ homosexualitet möter gensvar i en omgivning där man delar hans behov av smärta och död, av lustfylld självutplåning.

+ + +

Kairo 1916. I brittiska arméns högkvarter härskar nervositet. Underrättelsetjänsten hoppas att araberna, under ledning av prins Feisal, skall anfalla turkarna så att dessa får annat att tänka på än att angripa britternas svaga ställningar. Löjtnant T. E. Lawrence får som uppgift att undersöka arabernas möjligheter att besegra turkarna. Som brittisk agent i islams heliga länder hjälper T. E. Lawrence prins Feisal att organisera och genomföra upproret mot de turkiska förtryckarna. För regeringen i London gäller det att hålla vägarna öppna mot de livsviktiga oljekällorna vid Röda Havet. För makthavarna i Konstantinopel blir anspråken på totalkontroll över det islamska kalifatet ett ideologiskt misstag som leder det turkiska imperiet till graven. Turkarna ersättes av britterna. Nya gränser dras: samma raka linjer som britterna tidigare dragit härochvar i Afrika. Nya stater skapas utan historisk relevans varken etniskt eller religiöst. Till synes outsläckliga konflikthärdar finner näring på grund av en europeisk kolonialmakts totala okänslighet för fair play och andra traditioner än de egna.

El Aurens, som T. E. Lawrence kallas av araberna, tillfångatas vid ett nattligt uppdrag och ställs till svars inför den turkiske guvernören, som blir kåt på den blåögde och vithudade agenten, som först våldtas och därefter pryglas. Eller kanske i omvänd ordning. Trots detta eller kanske på grund av den sado-masochistiska upplevelsen med guvernören, framhärdar T. E. Lawrence i att förverkliga drömmen om ett förenat, stort och mäktigt Arabien. Visionen förblir vision. Britternas intriger, Winston Churchills dubbelspel om Syrien, genomskådas av T. E. Lawrence, som lämnar öknarna och människor han älskar och känner samhörighet med. Segrare i denna maktkamp är den iskalle generalen Allenby och prins Feisal, vilka båda tackar Allah när de blir av med den egensinnige och svårtyglade löjtnanten.

Återkommen till England tar T. E. Lawrence tjänst, under täcknamnen John Hume Ross och Trooper Shaw, först som menig soldat i Indien och därefter vid flygvapnet i hemlandet, där han placeras vid Royal Tank Corps Depot i Bovington. T. E. Lawrence är ytterst medveten om att han är en legend och gör ingenting för att minska mytbildningen. Kriget i Arabien analyserar han som ett uttryck för människans ursituation, som en styrkans och aktivitetens estetik. Därvidlag är T. E. Lawrence en frände till Ernest Hemingway, André Malraux och Ernst Jünger. Smärta och umbäranden är den sanning, den erfarenhet som öppnar portarna mot friheten. Alla vet de att det är först genom att döda fienden de kan tränga in i sitt eget inre. De vet att en stark upplevelse, total utlevelse, påskyndar och provokativt positivt påverkar Jagets förlossning, att behovet av smärta, våld, död och sexuell extas är en del av själva smärtan och att smärtan är beviset på att leva. Hemingway och Jünger botaniserar kriget i Europa, Malraux i Indokina, Lawrence i de arabiska öknarna. Ingen tro, inga ideal, endast med livet som insats får de hållbara argument för att livets värde är estetik omsatt i handling. Krigets romantik och krigarens nihilism är ett och detsamma.

I Bovington Camp börjar T. E. Lawrence’ liv som exeptionellt skoningslös sado-masochist. Med unga soldater, framför allt med John Bruce, lever han ut sin sexualitet och 1928 skriver han den öppenhjärtiga boken Slagen till slant. En dagbok från RAF-depån mellan augusti och december 1922 jämte senare anteckningar av 352087 A/c Ross, som emellertid inte publiceras förrän 1935 och då i en privatupplaga i New York. I lustfylld smärta genom rituell disciplin genomlider T. E. Lawrence det meningsfulla i att vara underordnad i en moraliskt och intellektuellt främmande och underlägsen miljö. Det är självplågeriet han tvingar sig själv till, som straff för att han övergav vännerna i Arabien, arabpojkarna och männen, men framför allt de fjodertonåriga Dahoum och Sayed Ali.

El Aurens, Arabiens hjälte och den av sexualitet besatte T. E. Lawrence, köper ett eremitage ganska nära Cloud’s Hill. Han reparerar den förfallna byggnaden men huset förblir utan kök, utan bad. Eremiten sover i sovsäck och rostar sitt bröd över öppen eld. På väggen har han textat spartanernas valspråk: “Varför oroa sig?”. T. E. Lawrence’ grav finns på kyrkogården vid Moreton, men i det tusenåriga normandiska kapellet St. Martin i det intilliggande Wareham förvaras sidendräkten och krokdolken Lawrence of Arabia fick rätt att bära som beduinfurste, samt minnesorden och äretiteln Det Heliga Arabiens Befriare.


Copyright©Bo I. Cavefors 2009.