Adolf Wölfli (1864 - 1930)

Bo I. Cavefors
ADOLF WÖLFLI

'

Böcker:
Bettina Hunger, Michael Kohlenbach, Roman Kurzmeyer, Ralph Schröder, Martin Stingelin, Hubert Thüring Porträt eines produktiven unfalls – Adolf Wölfli. Dokumente und Reserchen. Verlag Stroemfeld/Nexus, Basel 1993.

Elka Spoerri, Jürgen Glaesemer Adolf Wölfli. Museum of Fine Arts, Bern 1976.

Michel Beretti, Armin Heusser Der letzte Kontinent. Bericht einer Reise zwischen Kunst und Wahn. Ein Bilder- und Lesebuch mit Materialien aus dem Waldau-Archiv. Limmat Verlag, Zürich 1997.

Dårhuset Waldauers sjukhusledning karakteriserar 1911 Adolf Wölfli (1864-1930) som ett ”kasserat olycksfall“. Denna modernismens solitära outsider lever från vagga till grav som samhällets randfigur: otuktsförsök, fängelse, nytt otuktsförsök, livslång internering på psykiatrisk anstalt.

På tjugofemtusen manusblad återskapar Wölfli sin Golgatavandring. I sjukhuscellen spränger han biografin och färdas över hav och land, per järnväg och luftballong, med hjälp av blyertspennor och färgkritor. Wölfli navigerar med hjälp av tidskrifter och reseskildringar.

Naturligtvis kan Wölfli inte klassificeras vetenskapligt. Varken av psykiatrins avantgarde eller av förment djuplodande psykoanalytiker. Ej heller av konsthistorikerna. Sedan Walter Morgenthaler 1921 publicerade monografin Ein Geisteskranker als Künstler, överbjuder fackidioterna varandra för att placera Wölfli i det egna herbariumet. Men Wölfli är ej ens skuggan av ”fallet Wölfli”, utan en svårfångad personlighet, ett ”olycksfall” endast för dem som mäter människor efter standardiseringsmått. Själv beräknade Wölfli olycksfallets fallhöjd: ”Die vorliegenden Un=glücks=Fall=Ziffern genau zusamgezählt ergivt nun insgesamt, folgendes Resultat: Exakt 412,5 Kilometer Fall=Linie oder, nahetzu, 86 Stund“. Fallhöjden är således lika med modernismens fallhöjd, mätt med lodet Wölfli tillhandahåller för att visa hur djupt det är möjligt att tränga in i Varat.

Under den trettiofemåriga interneringen följer Wölfli modernismen och det moderna samhällets tekniska och merkantila utveckling. I ett oändligt antal konstverk återspeglar patienten tidens dårskaper, olycksfall och katastrofer. Wölflis Von der Wege bis zum Graab, korresponderar utmärkt med Walter Benjamins analyser av samma tidsperiod. Wölflibildernas och Wölflitexternas chockverkan åstadkoms genom flitigt nyttjande av tidskriftsmaterial och av den distans till verkligheten konstskaparen påtvingats. Wölflis verksamhet blir mer konturskarp än den verkliga verklighet normalmedborgaren lever i och är en del av.

Under decenniernas gång har Wölfli kommit att framstå som urtypen av kreativ dåre i de myter som väves av begreppen schizofreni och konstnärligt skapande. Men det finns en annan verklighet än psykoanalytikernas, nämligen den verklighet som var Wölflis när kantonen Bern moderniserade fattigvården under 1800-talets andra hälft. Om detta skriver Bettina Hunger i antologin Porträt eines produktiven unfalls… Hunger och hennes medförfattare plockar ut Wölfli från Waldau till den råa politiska verklighet som tvingade in honom på anstalten.

+ + +

Adolf Wölfli interneras på livstid på Waldau, 1895. Dessförinnan tjänar han till dagens salt och bröd, som daglönare. När Wölfli inte är arbetslös tvingas han stjäla för att överleva. Den typen människor sätter sällan spår varken i historien eller i litteratur och konst. För att bli erkänd som konstnär har världen krävt att Wölfli klassas som dåre. Endast inom sjukhusområdet gavs hans begåvning fria tyglar. Det var emellertid ett privilegium grundat på att Morgenthaler tillhörde en släkt som av tradition var socialt engagerad och hjälpte fram unga konstnärer. En annan och möjligen viktigare förutsättning för Wölfli att förverkliga sin kreativa begåvning, var att hans egen och den kriminellt belastade familjen Wölflis förhistoria, infogas i det nya samhället, i det borgerliga industrisamhällets liberala välgörenhetsfaiblesse för underklassare som dömts till tukthus och dårhus.

Wölflis far, Jakob Wölfli, kommer till världen 1818, i Steffisburg i kantonen Bern. Då härskar hungersnöd. Året innan dör mer än ettusen människor av svält. Skörden slår fel den kalla och regniga sommaren 1816. Livsmedelspriserna stiger. Samhället förändras och 1831 kommer liberalerna till makten. Samhällets auktoritet flyttas från bygemenskapen och slottsgemaken till kantonregeringen. Ancien Régime förlorar sista resterna av makt till den nationellt tänkande, men sällan rättänkande, staten. Å ena sidan innebär det möjligheter att söka arbete inom hela kantonen: privat ägande och privat företagsamhet prioriteras. Å andra sidan innebär den borgerliga revolutionen att, när bysamhället förvandlas till industristat, de sociala förhållandena radikalt försämras för människor som inte av egen förmåga förmår ta tillvara friheterna. De nya makthavarna skärper straffen för enkla stölder – till exempel för stöld av potatis och eldningsved. Från 1830-talet och fram till sekelskiftet mellan 1800-tal och 1900-tal placeras alla fattiga och bostadslösa människor på tukthus och dårhus. Utvecklingen mot privatisering och kommersialisering innebär att en betydande del av befolkningen mister socialt existensberättigande.

Den ekonomiska revolutionen i kantonen Bern skapar en aldrig tidigare skådad fattigdom. De nyfattiga har ingen plats i det nydemokratiska Schweiz. Jordbrukets modernisering leder till att kantonen inte längre är självförsörjande med potatis, mjölk och ost. 380 osterier använder istället mjölken för att tillverka ostar som går på export.

Industrialisternas optimism svalnar emellertid när den allt fattigare befolkningen 1847 inte ens har råd att köpa mjölken som blivit över sedan exportostarna tillverkats. Detta år avlider paret Wölflis andre son, Gottlieb, tre år gammal.

De fattiga hungrar. De rika blir rikare.

1810 tilldelas 11 000 människor, eller 4,8 procent av kantonen Berns befolkning, socialbidrag. 1846 har antalet stigit till 31 000, eller 8.6 procent. Många utvandrar. Likheterna med situationen i Irland är slående. Wölfli skriver om sin egen familjs längtan efter Nordamerika, med förhoppning att på ”fremd’r Erde” finna ett ”bessere Heimat”.

När liberalerna 1831 påbjuder den så kallade ”folksuveräniteten”, ägnar man inte en tanke åt kantonens underklass. De fattiga anses inte ”myndiga”. Proletärerna ägnas i bästa fall medlidande, samtidigt som de sätter skräck i makteliten eftersom pöbeln kan bli ohanterlig.

Under Ancien Régime stadgar fattigdomslagarna att bygemenskapen tar hand om den som inte kan försörja sig själv. Fattighjonen äter vid de rikas bord; förvisso ovälkomna men dock som gäster. Under liberalernas fattigdomsförordningar, som stadfästes under 1840-talet, är utbyggnaden av gamla och nybyggnationer av anstalter, fängelser, mentalsjukhus och uppfostringsanstalter, effektiva interventionsåtgärder för att lägga locket på vad man är medveten om kan vara ett revolutionärt initialskede.

Familjen Wölfli tillhör den nygamla underklassen. 1872 är straffanstalten Burg Thorberg ett familjehotell där fader Jakob sitter i sällskap med sönerna Johann Jakob och Karl Gottlieb. Domstolarna börjar i högre utsträckning än tidigare döma kriminella till mentalvård istället för fängelse. Läkare och jurister har tagit över ansvaret som tidigare vilade på bygemenskaperna. Fattighjon ses inte längre som ett gudsstraff; de fattiga betraktas istället som asociala.

Målet för Adolf Wölfli är att bryta denna djävulskretsgång, att bli hedervärd medborgare bland andra socialt fungerande medborgare. För läkarna vid Waldau berättar Wölfli att han under interneringen på fängelset St. Johannsen genom den Helige Andes förmedling lägrat en ”Frauchen”. Visionen förföljer Wölfli under årtionden. Läkarna anser det vara ren paranoia, men i verkligheten beskriver Wölfli endast den enda reella möjlighet som stod honom till buds till ett samlag i ett samhälle från vilket han var absolut utstött. I kvinnovisionen artikulerar Wölfli drömmen om en egen familj. Med fantasikvinnan Elise äger han gods och jord och tillsammans avlar de barn med goda framtidsutsikter.

Wölfli blir genom sitt konsekventa agerande ett omöjligt juridiskt objekt. Dock inser läkarna, trots evinnerligt psykologiserande, att Wölfli lever i och genomlever en livsprocess över vars förlopp han ej är herre. Där juristerna ser en obotfärdig asocial, upptäcker läkarna individen Wölfli. När han efter två försök till otukt med barn straffas till livstids förvaring på Waldau, begränsas det sociala nätverket till läkare och vårdare. Istället för att umgås med jämnåriga av båda könen tvingas Wölfli umgås med endast sig själv, bortom varje kommunikation med yttervärlden. Han skriver, tecknar och målar. Ensamheten i sig själv är den nollpunkt som ger överlevnadschans för en skapande människa som klassificerats som vansinnig. Wölfli står utanför det moderna industrisamhälle han skildrar i ord och bild och återupprättar, inom sig själv, den gamla bygemenskapen. I ensamcellen skapar Wölfli, med energi och utifrån givna förutsättningar, ett liv i rikedom. Den ensamma, förvirrade och asociala fattiglappen förvandlas till en skapande och arrogant konstnär som tvingar omvärlden att se honom som erkänd mästare och exklusiv outsider. Wölfli uppmärksammas av tidens konstexperter som karakteriserar honom som en ”ursprünglich Produktiver”. På Waldau är han värd för gäster från de bästa kretsar. Dessutom tjänar han pengar. Wölfli säljer tavlor för tre Franken styck.

Historien om Adolf Wölfli är mindre myten om dåren som geniförklarad konstnär, nej det är mer som sagan om underklassaren som hinsides dårhusets murar tvingar intellektuella makteliter till underdånig underkastelse.


Bilder av Adolf Wölfli:
Felsenau, Bern, 1907.
Irren-Anstalt Selima, 1911.
Victoria u. Skt. Adolf II, 1921.

Artikeln tidigare publicerad i papperstidskriften Svarta Fanor, 1995:4. Här obetydligt uppgraderad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2009.