Marcel Beyer FLUGHUNDE

Bo I. Cavefors
GOEBBELS: ”JAG HÖR DE RARA SMÅ RÖSTERNA…”

Bok: Beyer, Marcel Flughunde. Roman
Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1995


På ett av de beryktade dagboksbladen skriver Joseph Goebbels, Hitlers propagandaguru: „Ich höre die süssen Stimmschen, die mir das Liebste auf der Welt sind. Welch ein Schatz, welch ein Besitz! Gott erhalte ihn mir!“

Marcel Beyer nyttjar Goebbels rörande ord om den sköna känslan av att höra de egna barnens små rara röster, som motto till sin roman Flughunde (1995). Det var författarens första bok efter debutromanen Menschenfleisch som tre år tidigare snabbt förde den år 1965 födde författaren upp på ledande plats bland Tysklands då unga författare. Beyer befäste positionen med Flughunde. Tillsammans med Durs Grünbein och prosaisten Norbert Gstrein blev Beyer det tredje namnet i trojkan som vid mitten av 1990-talet förnyade tyskspråkig skönlitteratur.

Flughunde handlar om Hermann Karnau, den person i Tredje Riket som tillhörde Führerbunkerns vaktmanskap och som var först med att informera de västallierade om Hitlers död. Bokens titel anspelar på ett fladdermusartat djur, en flygande hund med sällsynt väl utvecklad hörsel, som en av Karnaus vänner tagit med till Tyskland från ett besök på Madagaskar. Karnau är en aktiv medlöpare som om sig själv säger att han är ”en människa, om vilken det inte finns något att berätta”. Karnau säger också att han ser sig själv ”som en dövstum”, att han inte känner igen sin egen röst på inspelningar, därför att den där låter alltför barnslig. Orden och meningarna stämmer inte överens med röstens ljusa tonläge.

Hermann Karnau är sjukligt fixerad vid människoröster, han är en ”rösttjuv” som stjäl människors röster och bannlyser in dem på vaxrullar, fonografrullar och magnetband. Grammofonskivenålen ristar djupa skär in i historien. His Masters Voice blir en akustisk mardröm ej endast för Goebbels och hustrun Magda, utan även för de sex barnen, vars förnamn börjar med bokstaven H, som i Hitler, Helga, Hilde, Helmut, Holde, Hedda, Heide, och för Karnau själv, fram till det ögonblick då barnen mördas av föräldrarna och föräldrarna begår självmord. De närgångna samtal Karnau spelar in med de ovetande Goebbelsbarnen och Helgas fortlöpande kommentarer genom hela romanen, är de enda mänskliga reaktioner och yttranden där kropp och röst stämmer överens.

Karnau lägger de inspelade rösterna i ett ljudarkiv. Den bisarra idén att spela in och föreviga mänsklighetens samlade artikuleringsresurser, alltifrån dagligt tal till andning, stön, viskningar, rosslanden, för att föreviga den mänskliga röstens allrasommest ohörbara flämtanden, förvandlar Karnau till en framstående röstsorterare, en kallhamrad expert, en cyniska samlare som smyger sig på människor med sonder och gömda mikrofoner för att dokumentera och arkivera skri av smärta och tortyroffrens sista rosslingar.

Karnau är den mest förfärlige romanhjälten i tysk efterkrigslitteratur (fram till 1995, i alla fall…), tätt följd av Patrick Süskinds doftmonster Grénouille. Beyer placerar röstsorteraren Karnau mitt i det hitlerska skräckriket, där specialistens akustiska talanger tillvaratas av propagandaministern Goebbels för att skapa maximal effekt på högtalaranläggningarna vid masshypnotisörens mammutföreställningar. Inom ramarna för verksamheten vid specialenheter inom SS genomför Karnau, dessutom, i KZ-läger framgångsrika röstförsök innan han mot slutet av april 1945 drar in i Führerbunkern i Berlin för att fullfölja och avsluta experimenterandet i samband med morden på de sex Goebbelsbarnen.

Beyer framställer Tredje Riket som ett mediefenomen, som en uppenbarelseform av akustisk propaganda personifierad genom akustikern Karnaus demongestalt, endast överröstad av den äldsta Goebbelsdotterns röst, den åtta- till tolvåriga Helga, vars röst tonar fram som en oskuldens milda motröst till det skrikande övermonstret Goebbels. Ur detta perspektiv lyckas Beyer genom det kloka barnet skölja över ordsvallet från propagandaministern även när denne på Berlins Sportstadion nedkallar det ”totala kriget” över mänskligheten. Beyer visar hur politisk cynism mycket väl låter sig förenas med ett lyckligt familjeliv, men hur denna privata sfär, som alla politiker säger sig vilja skydda inte kan skyddas inför den stora och slutgiltiga katastrofen.

Med Flughunde tog Marcel Beyer risken att i sagoton bre på med inblickar om Tredje Rikets skräckmagi, om hur Rödluvan lockas in i vargens trollkrets. Författaren låter fantasin spela samtidigt som han dokumenterar historiska fakta kring Hitlers helvetesvärld inom Rikskansliets bunkermurar. Det är en förfärande roman om hur verkligheten manipuleras med hjälp av språkliga och akustiska experiment. Beyer sätter i centrum språket och rösten som förförelseinstrument och frågan författaren ställer borde intressera varje medieintresserad medborgare: blir människan med varje inspelat, konserverat och avlyssnat ljud bestulet på en del av sig själv?

Hermann Karnau är en av de stora gestalterna inom det specialfack av litteraturhistorien som handlar om människor utan spegelbild, en själlös maskinist/tekniker som tack vare Edisons uppfinning kvalificerade sig till att bli medievärldens avgudade skräckfigur. Den förment opolitiske fanatikern Karnau berövade den mänskliga rösten dess egenvärde, dvs personlighet och mänsklighet.

Artikeln tidigare publicerad i papperstidningen Svarta Fanor nr 11 (1996), samt ungefär samtidigt framförd i radioprogrammet OBS!. Här obetydligt uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2009.