Bo I. Cavefors
VILJAN ATT MÖRDA EN DIKTATOR
Den 1 januari 1907, samma år som Claus von Stauffenberg föds, överlämnar Sir Eyre Crowe ett memorandum till sin chef den brittiske utrikesministern Sir Edward Grey. Crowe är brittisk medborgare men hans mor och hans hustru är tyskor. Barn- och ungdom tillbringar Crowe i Tyskland. Han menar själv att han är Storbritanniens främste Tysklandexpert och anser att tyskarna konsekvent och energiskt strävar efter total kontroll över Europa, militärt och ekonomiskt. Alla propåer från Berlin om överenskommelser och förslag till samarbete är endast skenmanövrer för att vilseleda den brittiska regeringen. Många inom utrikesförvaltningen ansåg Crowe vara en intellektuell svindlare vars fixa idéer förvandlades till handfast politisk råvara hos Grey. Men faktum är att Crowes åsikter präglade Storbritanniens tysklandspolitik ända till 1945, trots att liberalen Lloyd George och den konservative Winston Churchill (så länge han var i opposition...) lovordade Hitler (och Mussolini).
Men vad hade britterna några decennier tidigare att frukta av Bismarcks Tyska Rike? Militärt inget alls fram till mitten av 1930-talet. Ingen av Europas andra stormakter hade en så blygsam militär upprustning som Tyskland. Under åren 1905-1907 ökade Tsarrysslands armé med 40.000 man, Frankrikes med 20.000, Tysklands med endast 7.000. 1907 hade Ryssland 1.250.000 man under vapen, Frankrike 695.000, Tyskland 628.000 och Österrike 396.000. Tillsammans hade Tyskland/Österrike endast 1.000.000 man medan de allierade Frankrike och Ryssland ställde upp med nästan dubbla antalet. Frankrike hade med sina 43 miljoner invånare 70.000 man mer än Tyskland med sina 64,5 miljoner invånare.
Men vad hade britterna några decennier tidigare att frukta av Bismarcks Tyska Rike? Militärt inget alls fram till mitten av 1930-talet. Ingen av Europas andra stormakter hade en så blygsam militär upprustning som Tyskland. Under åren 1905-1907 ökade Tsarrysslands armé med 40.000 man, Frankrikes med 20.000, Tysklands med endast 7.000. 1907 hade Ryssland 1.250.000 man under vapen, Frankrike 695.000, Tyskland 628.000 och Österrike 396.000. Tillsammans hade Tyskland/Österrike endast 1.000.000 man medan de allierade Frankrike och Ryssland ställde upp med nästan dubbla antalet. Frankrike hade med sina 43 miljoner invånare 70.000 man mer än Tyskland med sina 64,5 miljoner invånare.
Vid krigsutbrottet var differensen än större: Frankrike/Ryssland stod med 2.500.000 man mot Tyskland/Österrikes 1.250.000.
Visserligen var Tysklands nya Hochseeflotte såväl modern som talrik, men kostnaderna för att bygga marina enheter leddes av Storbritannien som satsade 17,80 Guldmark per capita och år: Frankrike 8,07, USA 5,86, Tyskland 5,82 och Österrike 1,89. Storbritanniens och Frankrikes flottor kostade tre gånger mer än Tyskland/Österrikes. Storbritanniens ängslan gällde makten över världshandeln. Decennierna efter 1880 upplevde Tyskland ett “ekonomiskt under”. Av ett “Volk der Dichter und Denker” hade det blivit arbetare, upptäckare, affärsmän och ingenjörer. Vid sidan av USA var Kejsardömet den ledande handels- och industrinationen. Inom kemisk industri, optik och elektroteknik var man totalt dominerande. Under de femtio åren från 1857 till 1907 steg Tysklands del av världshandeln från 8 till 12 procent. Samtidigt sjönk Storbritanniens andel från 24 till 18 procent. Det resulterade i att den brittiska regeringen bestämde att alla tyska varor som importerades till något land inom Samväldet skulle förses med beteckningen “Made in Germany”. Det fick bumerangeffekt: tyska varor blev världen runt begreppet för god kvalitet.
Den tyska utrikeshandeln steg mellan 1887 och 1907 med 250 procent medan den brittiska steg med endast 80 procent. Det var inte tysk militär styrka som skrämde Storbritannien utan tysk handel och industri. Därför försökte man från London inringa det wilhelminska Tyskland genom “entente cordiale” med Paris 1904 och genom överenskommelser med Ryssland 1907 om maktfördelningen i Afghanistan och Iran (följderna ser vi idag). Den politiska sensationen 1907 var att Valfisken och Björnen kommit överens, att järnringen drogs åt kring ett Tyskland som isolerades politiskt och militärt. Visserligen löd kejsarens stridsrop “Volldampf voraus!” när han tjugoårsjubilerade 1907 — arbetslösheten låg på knappt 2 procent — men utvecklingen på det internationella planet gick spikrakt mot konflikt.
+ + +
Några av officerarna inblandade i det statskuppsförsök som leder till attentatet mot Adolf Hitler den 20 juli 1944 möts den 3 juli i Berchtesgadener Hof, bland dem chefen för arméns generalstab, generalöversten Kurt Zeitzler, som friställts av Hitler den 30 juni samma år, och generalen Erich Fellgiebel, vars uppgift det skall vara att se till att förbindelsenätet mellan de sammansvurna fungerar perfekt före, under och efter attentatet, men som nu erkänner att han inte har Wehrmachts Nachrichtennetz under full kontroll.
Ingen av de närvarande oroas av det ta i hög grad oroande besked och ingen anser det angeläget att rapportera det vidare till komplottens hjärna, samordnare och entusiast, översten Claus von Stauffenberg.
Den 20 juli 1944 står sedan fyra veckor 900.000 västallierade soldater med 180.000 fordon i Normandiet och Bretagne. På ostfronten pågår sedan tolv dagar den sovjetiska storoffensiv som leder till tyska arméns totala nederlag.
Klockan 06.00 lämnar Claus von Stauffenberg våningen vid Tristanstrasse i Berlin. Klockan 10.15 landar hans flygplan i Ostpreussen. Klockan 12.22 apterar Stauffenberg sprängladdningen som han 12.30 placerar under bordet i föredragningsrummet. Klockan 12.42 detonerar bomben, de 24 närvarande slås omkull, sju avlider omedelbart. Hitler överlever, endast lindrigt skadad i armen. Alarmet går men Stauffenberg lyckas passera spärrområdet och återkommer till Berlin klockan 15.30, helt övertygad om att attentatet lyckats och att kuppen kan fullföljas.
Under eftermiddagen, kvällen och natten ges order och kontraorder. Martin Bormann har fått trovärdiga informationer om att Hitler lever och aktiverar sina Gauleiter samtidigt som Stauffenberg försöker få de på förhand utsedda områdesmilitärbefälhavarna att agera. Undantagstillstånd proklameras och kuppen kan fullföljas i bl. a. Wien, Paris och Kassel.
Klockan 23.15 arresteras Stauffenberg, generalöversten Ludwig Beck, översten Werner von Haefter, generalstabsöversten Albrecht Ritter Mertz von Quirnheim och generalen Friedrich Olbricht, av den Hitlerlojale generalöversten Friedrich Fromm, som klockan 24.00 förklarar att han i Führerns namn hållit ståndrätt med de anhållna av vilka fyra dömts till döden, Quirnheim, Olbricht, Haefter och Stauffenberg.
Klockan 01.00 den 21 juli talar Hitler till det tyska folket från radion i Königsberg: “Deutsche Volksgenossen und Volksgenossinnen... Dessa förbrytare skall obarmhärtigt utrotas”. Diktatorn riktar sitt dråpslag mot vad han kallar terrorism och terrorister. Klockan 00.15 avlossar tio underofficerare vid vaktbataljonen Grossdeutschland de dödande skotten. Enligt två av exekutionskommandots deltagare ropar Stauffenberg när han faller: “Leve Tyskland...”.
Den namnkunnigaste av kuppmännen är Claus von Stauffenberg, men även hans tvillingbror Berthold är inblandad i attentatet mot Hitler och avrättas även han. Bröderna föds i Bayern den 15 november 1907. Familjen tillhör sedan tidig medeltid det schwabiska och frankiska Riksridderskapet men adlas inte förrän 1698.
Under 1800-talet beskärs kraftigt det politiska och samhällsekonomiska inflytandet för dessa släkter när de tyska territorialstaterna kommer att regeras av absolutistiskt sinnade furstar. De feodala adelsmännen förvandlas från självständiga, konservativa anarker i Ernst Jüngers mening, till hovmän, tjänstemän och yrkesofficerare. Stauffenbergs far tjänstgör under Bayerns sagokung Ludvig II, när Otto von Bismarck skapar den tyska nationalstaten.
Den blivande Hitlerattentatorn växer upp i gamla slottet i Stuttgart, sedan etthundra år huvudstad i ett kungadöme utropat av Napoleon, som slagit sönder det tusenåriga Heliga Tysk-Romerska Riket. Hos den württembergske kungen Wilhelm II är Stauffenbergs far riksmarskalk. Det passar honom utmärkt: glad, bildad, lättsamt konservativ i tanke och handling, men dock inte främmande för att karakterisera oslipade hovdamer som “dumma gäss”. Stauffenbergs mor är en motsatt karaktär: inåtvänd, opraktisk, avskyr hovlivet och drar sig in i en egen värld befolkad av Goethe, Shakespeare och samtida diktare. Fadern katolik, modern protestant.
När revolutionen når Stuttgart efter Tysklands sammanbrott vid första världskrigets slut, resignerar Württembergkungen och lämnar landet den 9 november 1918. Han bosätter sig på ett jaktslott. Hovdamerna grips av panik men riksmarskalken Stauffenberg håller huvudet kallt. Han ser varken röda fanor eller revolterande matroser på Stuttgarts
gator. Kungens frivilliga abdikation, oviljan att försvara sig och sitt land, defaitismen, sätter outplånliga spår hos de blivande furstemördarna Stauffenberg. Under åren som kommer opponerar de alltid mot reaktionära vänner som drömmer om en monarkistisk restauration.
Det är uppenbart att Claus von Stauffenbergs karaktärsdrag formas under ungdomsåren i det gymnasium och i den kadettskolmiljö som av tysk vänster beskylles för att ha skapat tysk militarism. Några korn av sanning ligger det kanske i detta, men bilden av den tyska gymnasieskolan och av kadettskolorna är mångfacetterad. Gymnasierna och kadettskolorna kläcker varken fanatiker eller chauvinister. Samtliga 20-juli-män har denna bakgrund. I gymnasiet läser de naturligtvis Goethe, Schiller och Hölderlin men också apokalypsfanatikern Oswald Spengler och diktaren och modernisten Rainer Maria Rilke. Och, naturligtvis, frontsoldaternas egen diktare, den omåttligt populäre Walter Flex, som gått ut som frivillig i första världskriget och som dör 1917, trettio år gammal, på ön Ösel. Flex’ idealistiska patos må idag tyckas överdrivet, men för 1920-talets ungdomar lät det sällan ihåligt. Flex levde litteraturen han skrev och inspirerade med den en hel generation tyska pojkar.
Claus von Stauffenberg tänkte bli cellist eller arkitekt. Samtidigt har han starka litterära intressen. Familjen och vänner blir därför förvånade när han väljer officersbanan. Till detta val bidrar säkerligen Walter Flex, men framför allt finns det andra erfarenheter som ligger bakom beslutet: kriget, Versaillesfreden, Weimarrepubliken. Stauffenberg menar
att endast genom att ställa sig i statens tjänst kan han påverka Tysklands framtid. Officersyrket är dåligt betalt och åren efter kriget dessutom föraktat av flertalet tyskar. Att nostalgiskt offra sig själv och det nationalistiska hjärtat för flyktade monarker är meningslöst. Endast de fältgrå soldaterna från tiden mellan 1914 och 1918 och vetskapen att segrarmakternas fredsvillkor är skamlösa diktat, sätter fart på officersambitionerna. Samtidigt menar Lenin att segrardiktaten skapat tyska förhållanden “under vilka en ekonomisk uppbyggnaden är omöjlig”, förhållanden “som utmärkes av total rättslöshet och förnedring”.
Utan denna bakgrund är det svårt att förstå Stauffenberg och hans generation av unga officerares inställning till Hitlers Tredje Rike, sådant det föreföll vara mellan 1933 och 1941. Stauffenberg och andra tyska ungdomar letar efter den “nya människan”. I princip och sak är det samma jakt efter identitet som europeiska ungdomar bedriver efter andra världskriget och som manifesteras i sextiotalets studentuppror och sjuttio- och åttiotalens ekologiska engagemang. Till skillnad från vår tids proteströrelser söker emellertid Stauffenberg och hans generation inte endast personlig frigörelse utan även nationell befrielse. Man skall inte vara tjänare och knekt utan kämpa mot dekadens och städernas utbredning på landskapets, på naturens bekostnad. Man vill gå ut i den orörda naturen och där börja ett nytt liv, ungefär som etthundra år tidigare inte endast Goethes unge lidande Werther, utan framför allt, och med samma revolutionära inställning, Büchners unge lidande Lenz.
Sådant är emellertid föga meningsfullt om man inte samtidigt skapar ett nytt rike, ett nytt Tyskland, som är jämställt med andra nationer. Denna patriotism knyter an till den nationalism som initierats av det klasslösa frontsoldatlivet under kriget. I detta nya Tyskland skall alla vara bröder. Det skall bli ett Tyskland som orkar stå emot inre och yttre fiender. Detta Tyskland skall vara sig självt nog, ett Folkhem, broderligt och antiimperialistiskt. “Vi älskar vårt folk; andra folk högaktar vi”, säger man. Den 9 oktober 1932 förkunnar Goebbels att Hitler skall förvandla Tyskland till “...en arbetarstat”.
Denna idealism passar bröderna Stauffenberg. De vandrar i skogar, berg och dalar. Sover under bar himmel. Vid lägerelden reciterar man såväl Hölderlin som soldatvisor, t. ex. den gamle patrioten Georg Herweghs dikt från 1848, Reiterlied:
Die bange Nacht ist nun herum,
wir reiten still, wir reiten stumm,
wir reiten ins Verderben.
Wie weht so scharf den Morgenwind!
Frau Wirtin, noch ein Glas geschwind!
vorm Sterben, vorm Sterben!´
Dessa ideal följer Stauffenberg livet ut. Hans tankar kretsar ständigt kring undergång, blod, svärd, frihet, fädernesland och död.
+ + +
Bröderna Stauffenberg, Claus, Berth och den yngre brodern Alexander, lär i Heidelberg känna diktaren Stefan George; också han en svårfångad individualist och intelligens som man sedan 1945 sett på med skepsis i Förbundsrepubliken Tyskland. Än idag menar många att Stefan George var Hitlers profet och läromästare, hjärnan bakom Tredje Riket, mannen som intellektualiserade nationalsocialismen så som rättshistorikern Carl Schmitt legitimerade den nationalsocialistiska staten. Det går inte att förneka att nazisterna nyttjar många av de uttryck och symboler som lanseras av kretsen kring George, där man talar om tusenårsriket och använder symbolen hakkorset (som för övrigt även var ASEA:s gamla varumärke). Men Stefan George är mer komplicerad än så. Samtidigt som Georges vän, den judiske professorn Friedrich Gundolf, öppet beundrar Joseph Goebbels, bekänner George under tjugotalet att han beundrar den modige Hitler som “vågar säga det torra borgerskapet sanningen”.
Stefan George står för en konservativ revolution som ifrågasätter allt inom konst och politik. Den melodin passar bröderna Stauffenberg. George predikar om det Nya Grekland, om ett pånyttfött Germania, Hellas arvtagare. Redan i gymnasiet fascineras bröderna Stauffenberg av hellenismen och av Alexander den Store. Men att bestiga Hellas ruiner har aldrig fört vidare till antisemitism. George vänder sig emot varje form av ideologisk fanatism, han bekämpar varje form av rasism, men han strävar efter distans — distans till såväl kristendom som till judendom, till marxism och till tidens vulgärdarwinism. Denna distans leder till elitärt förakt för den primitiva konsumtionsmaterialism som utmärker såväl kejsar Wilhelms Tyskland som Weimarrepubliken. Tekniska framsteg, hjältedyrkan, storhetsvansinne, varufetischism och populism är i Georges ögon — och hos bröderna Stauffenberg — intet annat än kultursurrogat för giriga och ansvarslösa kälkborgare. Civilisationskritiken består i sak av anklagelser mot okritisk framstegsoptimism. Georgeanhängarna står för en aristokratisk opposition gentemot det medelklassens herravälde som breder ut sig i väst och öst, såväl där kommunism som kapitalism regerar.
Stefan George dör i december 1933, som emigrant i Schweiz. Med tolv vänner bildar bröderna Stauffenberg hedersvakt vid mästarens dödsbädd.
+ + +
I sin bok In Stahlgewittern hävdar Claus von Stauffenbergs generationskamrat, tillika en av de sammansvurna kuppmännen, Ernst Jünger, att endast ur krigets blod, eld och förstörelse, kan fäderneslandet stiga renat och förnyat. Stauffenberg önskar sig ett klasslöst soldatkamratskap av det slag Jünger skildrar i boken från första världskrigets skyttegravar. Samtidigt drömmer äldre officerare inom generalstaben om en restaurerad monarki. Werner von Fritsch, senare överbefälhavare, kallar den socialdemokratiske presidenten Friedrich Ebert för “svinpäls”, men bland yngre officerare har sådant föga gehör. Där tar man istället fasta på Jüngers idéer om soldatsocialism.
Men vad är politiskt möjligt?
Socialdemokratin anser man vara alltför antinationell och pacifistisk och diskvalificerad genom undfallenhetspolitiken 1918 gentemot segrarmakterna. Alternativet till socialdemokrati är nationalsocialism. Nationalsocialisterna har fört in ett revolutionärt tonläge i den politiska debatten. Stauffenberg och många av hans generationskamrater letar efter politiker och politiska idéer som överbrygger klassgränserna. Hitler lovar dessa unga officerare att nationalsocialismen är enda vägen för att “slutgiltigt övervinna klassamhället och klasskampen”. Trots dessa löften leder det sällan till kollaboration mellan de unga officerarna och Hitler. Så ej heller i bröderna Stauffenbergs fall. Man Claus är inte heller vare sig monarkist eller demokrat, däremot djupt förtvivlad över de äldre officerarnas likgiltighet inför 6,5 miljoner arbetslösa (hur många miljoner arbetslösa finns det i dagens Förbundsrepublik?) och över det förnedrade Tyskland. Monarkin har, enligt Stauffenberg mening, bankrutterat 1918 och demokratin försuttit sista chansen mellan 1930 och 1932. Stauffenberg känner sig som en “folkets soldat”. Varför skall han då inte ställa sig till förfogande för en regering som inte endast stöds av folkflertalet utan som dessutom beundras av utländska statsmän, som den engelska liberalen och före detta premiärministern Lloyd George, som så sent som 1936 i Daily Express påstår att i Tyskland har “de gamla stort förtroende för Hitler”, att “de unga avgudar Führern”. Hitler är, fortsätter liberalen Lloyd George, “Tysklands George Washington, mannen som givit sitt land frihet”.
Under den här tiden besöker Stauffenberg Storbritannien och kommer då bland annat i kontakt med John Maynard Keynes’ skrifter. Keynes har tidigare skrivit positivt om Hitlers arbetsmarknadspolitik och hans ekonomiska teorier får stor betydelse ej endast för svensk socialdemokrati utan även för motståndsmännen kring Stauffenberg, framför allt för den socialdemokratiske före detta riksdagsmannen Julius Leber, som under åren 1943 och 1944 blir Stauffenbergs lärare i politiska, ekonomiska och sociala frågor.
+ + +
Under tiden sedan 1945 har sammansvärjningen och själva attentatet bedömts mycket olika. Det finns de som anser attentatet var amatörmässigt planerat och uruselt genomfört. Dessa kritiker menar att det var orealistiskt att tro att man genom att först i elfte timmen hiva tyrannen överbord, skulle kunna skapa utrymme till förhandlingar för en hedersam fred. Andra ser kuppmakarna som terrorister och landsförrädare.
Men var går gränsen mellan tyranni och landsförräderi? Mellan landsförräderi och statskupp?
Tyrannmord och statskupp är alltid ett förräderi gentemot tyrannens land, mot tyrannens operationsbas, men samtidigt är det den enda möjligheten att rädda landet från dess verklige landsförrädare, tyrannen.
Claus von Stauffenberg tog på sig ansvaret för sammansvärjningen eftersom ingen annan ville utföra det smutsiga hantverket. Stauffenberg var emellertid inte den födde attentatorn, som lätt förvandlar moral till heroisk primitivism.
Om Stauffenbergs attentat lyckats, om Hitler dött, om kupplanerna genomförts, hade förmodligen kriget förkortats med åtta månader. Och det hade inneburit att 124 tyska städer aldrig bombats sönder och samman — Dresden, Potsdam, Hamburg, Würzburg, Berlin hade inte totalförstörts. Kvinnor och barn hade förskonats och ingen fiendesoldat
hade satt kängorna på tysk mark. För Claus von Stauffenberg hade detta varit avsevärda framgångar, även om tiden efter kriget säkerligen blivit ytterst komplicerad för honom själv. Som brinnande patriot hade Stauffenberg aldrig accepterat Tysklands delning. Han hade aldrig kollaborerat med vare sig Sovjetunionen eller med “befriarna” från väst.
20-juli-männen var varken väst- eller östorienterade. De hade föga gemensamt med de blivande makthavarna i Bonn, representerade av Konrad Adenauer och de hade lika litet gemensamt med kommunistregimen i Östberlin. Det var deras moraliska styrka — och politiska svaghet.
Visserligen var Tysklands nya Hochseeflotte såväl modern som talrik, men kostnaderna för att bygga marina enheter leddes av Storbritannien som satsade 17,80 Guldmark per capita och år: Frankrike 8,07, USA 5,86, Tyskland 5,82 och Österrike 1,89. Storbritanniens och Frankrikes flottor kostade tre gånger mer än Tyskland/Österrikes. Storbritanniens ängslan gällde makten över världshandeln. Decennierna efter 1880 upplevde Tyskland ett “ekonomiskt under”. Av ett “Volk der Dichter und Denker” hade det blivit arbetare, upptäckare, affärsmän och ingenjörer. Vid sidan av USA var Kejsardömet den ledande handels- och industrinationen. Inom kemisk industri, optik och elektroteknik var man totalt dominerande. Under de femtio åren från 1857 till 1907 steg Tysklands del av världshandeln från 8 till 12 procent. Samtidigt sjönk Storbritanniens andel från 24 till 18 procent. Det resulterade i att den brittiska regeringen bestämde att alla tyska varor som importerades till något land inom Samväldet skulle förses med beteckningen “Made in Germany”. Det fick bumerangeffekt: tyska varor blev världen runt begreppet för god kvalitet.
Den tyska utrikeshandeln steg mellan 1887 och 1907 med 250 procent medan den brittiska steg med endast 80 procent. Det var inte tysk militär styrka som skrämde Storbritannien utan tysk handel och industri. Därför försökte man från London inringa det wilhelminska Tyskland genom “entente cordiale” med Paris 1904 och genom överenskommelser med Ryssland 1907 om maktfördelningen i Afghanistan och Iran (följderna ser vi idag). Den politiska sensationen 1907 var att Valfisken och Björnen kommit överens, att järnringen drogs åt kring ett Tyskland som isolerades politiskt och militärt. Visserligen löd kejsarens stridsrop “Volldampf voraus!” när han tjugoårsjubilerade 1907 — arbetslösheten låg på knappt 2 procent — men utvecklingen på det internationella planet gick spikrakt mot konflikt.
+ + +
Några av officerarna inblandade i det statskuppsförsök som leder till attentatet mot Adolf Hitler den 20 juli 1944 möts den 3 juli i Berchtesgadener Hof, bland dem chefen för arméns generalstab, generalöversten Kurt Zeitzler, som friställts av Hitler den 30 juni samma år, och generalen Erich Fellgiebel, vars uppgift det skall vara att se till att förbindelsenätet mellan de sammansvurna fungerar perfekt före, under och efter attentatet, men som nu erkänner att han inte har Wehrmachts Nachrichtennetz under full kontroll.
Ingen av de närvarande oroas av det ta i hög grad oroande besked och ingen anser det angeläget att rapportera det vidare till komplottens hjärna, samordnare och entusiast, översten Claus von Stauffenberg.
Den 20 juli 1944 står sedan fyra veckor 900.000 västallierade soldater med 180.000 fordon i Normandiet och Bretagne. På ostfronten pågår sedan tolv dagar den sovjetiska storoffensiv som leder till tyska arméns totala nederlag.
Klockan 06.00 lämnar Claus von Stauffenberg våningen vid Tristanstrasse i Berlin. Klockan 10.15 landar hans flygplan i Ostpreussen. Klockan 12.22 apterar Stauffenberg sprängladdningen som han 12.30 placerar under bordet i föredragningsrummet. Klockan 12.42 detonerar bomben, de 24 närvarande slås omkull, sju avlider omedelbart. Hitler överlever, endast lindrigt skadad i armen. Alarmet går men Stauffenberg lyckas passera spärrområdet och återkommer till Berlin klockan 15.30, helt övertygad om att attentatet lyckats och att kuppen kan fullföljas.
Under eftermiddagen, kvällen och natten ges order och kontraorder. Martin Bormann har fått trovärdiga informationer om att Hitler lever och aktiverar sina Gauleiter samtidigt som Stauffenberg försöker få de på förhand utsedda områdesmilitärbefälhavarna att agera. Undantagstillstånd proklameras och kuppen kan fullföljas i bl. a. Wien, Paris och Kassel.
Klockan 23.15 arresteras Stauffenberg, generalöversten Ludwig Beck, översten Werner von Haefter, generalstabsöversten Albrecht Ritter Mertz von Quirnheim och generalen Friedrich Olbricht, av den Hitlerlojale generalöversten Friedrich Fromm, som klockan 24.00 förklarar att han i Führerns namn hållit ståndrätt med de anhållna av vilka fyra dömts till döden, Quirnheim, Olbricht, Haefter och Stauffenberg.
Klockan 01.00 den 21 juli talar Hitler till det tyska folket från radion i Königsberg: “Deutsche Volksgenossen und Volksgenossinnen... Dessa förbrytare skall obarmhärtigt utrotas”. Diktatorn riktar sitt dråpslag mot vad han kallar terrorism och terrorister. Klockan 00.15 avlossar tio underofficerare vid vaktbataljonen Grossdeutschland de dödande skotten. Enligt två av exekutionskommandots deltagare ropar Stauffenberg när han faller: “Leve Tyskland...”.
Den namnkunnigaste av kuppmännen är Claus von Stauffenberg, men även hans tvillingbror Berthold är inblandad i attentatet mot Hitler och avrättas även han. Bröderna föds i Bayern den 15 november 1907. Familjen tillhör sedan tidig medeltid det schwabiska och frankiska Riksridderskapet men adlas inte förrän 1698.
Under 1800-talet beskärs kraftigt det politiska och samhällsekonomiska inflytandet för dessa släkter när de tyska territorialstaterna kommer att regeras av absolutistiskt sinnade furstar. De feodala adelsmännen förvandlas från självständiga, konservativa anarker i Ernst Jüngers mening, till hovmän, tjänstemän och yrkesofficerare. Stauffenbergs far tjänstgör under Bayerns sagokung Ludvig II, när Otto von Bismarck skapar den tyska nationalstaten.
Den blivande Hitlerattentatorn växer upp i gamla slottet i Stuttgart, sedan etthundra år huvudstad i ett kungadöme utropat av Napoleon, som slagit sönder det tusenåriga Heliga Tysk-Romerska Riket. Hos den württembergske kungen Wilhelm II är Stauffenbergs far riksmarskalk. Det passar honom utmärkt: glad, bildad, lättsamt konservativ i tanke och handling, men dock inte främmande för att karakterisera oslipade hovdamer som “dumma gäss”. Stauffenbergs mor är en motsatt karaktär: inåtvänd, opraktisk, avskyr hovlivet och drar sig in i en egen värld befolkad av Goethe, Shakespeare och samtida diktare. Fadern katolik, modern protestant.
När revolutionen når Stuttgart efter Tysklands sammanbrott vid första världskrigets slut, resignerar Württembergkungen och lämnar landet den 9 november 1918. Han bosätter sig på ett jaktslott. Hovdamerna grips av panik men riksmarskalken Stauffenberg håller huvudet kallt. Han ser varken röda fanor eller revolterande matroser på Stuttgarts
gator. Kungens frivilliga abdikation, oviljan att försvara sig och sitt land, defaitismen, sätter outplånliga spår hos de blivande furstemördarna Stauffenberg. Under åren som kommer opponerar de alltid mot reaktionära vänner som drömmer om en monarkistisk restauration.
Det är uppenbart att Claus von Stauffenbergs karaktärsdrag formas under ungdomsåren i det gymnasium och i den kadettskolmiljö som av tysk vänster beskylles för att ha skapat tysk militarism. Några korn av sanning ligger det kanske i detta, men bilden av den tyska gymnasieskolan och av kadettskolorna är mångfacetterad. Gymnasierna och kadettskolorna kläcker varken fanatiker eller chauvinister. Samtliga 20-juli-män har denna bakgrund. I gymnasiet läser de naturligtvis Goethe, Schiller och Hölderlin men också apokalypsfanatikern Oswald Spengler och diktaren och modernisten Rainer Maria Rilke. Och, naturligtvis, frontsoldaternas egen diktare, den omåttligt populäre Walter Flex, som gått ut som frivillig i första världskriget och som dör 1917, trettio år gammal, på ön Ösel. Flex’ idealistiska patos må idag tyckas överdrivet, men för 1920-talets ungdomar lät det sällan ihåligt. Flex levde litteraturen han skrev och inspirerade med den en hel generation tyska pojkar.
Claus von Stauffenberg tänkte bli cellist eller arkitekt. Samtidigt har han starka litterära intressen. Familjen och vänner blir därför förvånade när han väljer officersbanan. Till detta val bidrar säkerligen Walter Flex, men framför allt finns det andra erfarenheter som ligger bakom beslutet: kriget, Versaillesfreden, Weimarrepubliken. Stauffenberg menar
att endast genom att ställa sig i statens tjänst kan han påverka Tysklands framtid. Officersyrket är dåligt betalt och åren efter kriget dessutom föraktat av flertalet tyskar. Att nostalgiskt offra sig själv och det nationalistiska hjärtat för flyktade monarker är meningslöst. Endast de fältgrå soldaterna från tiden mellan 1914 och 1918 och vetskapen att segrarmakternas fredsvillkor är skamlösa diktat, sätter fart på officersambitionerna. Samtidigt menar Lenin att segrardiktaten skapat tyska förhållanden “under vilka en ekonomisk uppbyggnaden är omöjlig”, förhållanden “som utmärkes av total rättslöshet och förnedring”.
Utan denna bakgrund är det svårt att förstå Stauffenberg och hans generation av unga officerares inställning till Hitlers Tredje Rike, sådant det föreföll vara mellan 1933 och 1941. Stauffenberg och andra tyska ungdomar letar efter den “nya människan”. I princip och sak är det samma jakt efter identitet som europeiska ungdomar bedriver efter andra världskriget och som manifesteras i sextiotalets studentuppror och sjuttio- och åttiotalens ekologiska engagemang. Till skillnad från vår tids proteströrelser söker emellertid Stauffenberg och hans generation inte endast personlig frigörelse utan även nationell befrielse. Man skall inte vara tjänare och knekt utan kämpa mot dekadens och städernas utbredning på landskapets, på naturens bekostnad. Man vill gå ut i den orörda naturen och där börja ett nytt liv, ungefär som etthundra år tidigare inte endast Goethes unge lidande Werther, utan framför allt, och med samma revolutionära inställning, Büchners unge lidande Lenz.
Sådant är emellertid föga meningsfullt om man inte samtidigt skapar ett nytt rike, ett nytt Tyskland, som är jämställt med andra nationer. Denna patriotism knyter an till den nationalism som initierats av det klasslösa frontsoldatlivet under kriget. I detta nya Tyskland skall alla vara bröder. Det skall bli ett Tyskland som orkar stå emot inre och yttre fiender. Detta Tyskland skall vara sig självt nog, ett Folkhem, broderligt och antiimperialistiskt. “Vi älskar vårt folk; andra folk högaktar vi”, säger man. Den 9 oktober 1932 förkunnar Goebbels att Hitler skall förvandla Tyskland till “...en arbetarstat”.
Denna idealism passar bröderna Stauffenberg. De vandrar i skogar, berg och dalar. Sover under bar himmel. Vid lägerelden reciterar man såväl Hölderlin som soldatvisor, t. ex. den gamle patrioten Georg Herweghs dikt från 1848, Reiterlied:
Die bange Nacht ist nun herum,
wir reiten still, wir reiten stumm,
wir reiten ins Verderben.
Wie weht so scharf den Morgenwind!
Frau Wirtin, noch ein Glas geschwind!
vorm Sterben, vorm Sterben!´
Dessa ideal följer Stauffenberg livet ut. Hans tankar kretsar ständigt kring undergång, blod, svärd, frihet, fädernesland och död.
+ + +
Bröderna Stauffenberg, Claus, Berth och den yngre brodern Alexander, lär i Heidelberg känna diktaren Stefan George; också han en svårfångad individualist och intelligens som man sedan 1945 sett på med skepsis i Förbundsrepubliken Tyskland. Än idag menar många att Stefan George var Hitlers profet och läromästare, hjärnan bakom Tredje Riket, mannen som intellektualiserade nationalsocialismen så som rättshistorikern Carl Schmitt legitimerade den nationalsocialistiska staten. Det går inte att förneka att nazisterna nyttjar många av de uttryck och symboler som lanseras av kretsen kring George, där man talar om tusenårsriket och använder symbolen hakkorset (som för övrigt även var ASEA:s gamla varumärke). Men Stefan George är mer komplicerad än så. Samtidigt som Georges vän, den judiske professorn Friedrich Gundolf, öppet beundrar Joseph Goebbels, bekänner George under tjugotalet att han beundrar den modige Hitler som “vågar säga det torra borgerskapet sanningen”.
Stefan George står för en konservativ revolution som ifrågasätter allt inom konst och politik. Den melodin passar bröderna Stauffenberg. George predikar om det Nya Grekland, om ett pånyttfött Germania, Hellas arvtagare. Redan i gymnasiet fascineras bröderna Stauffenberg av hellenismen och av Alexander den Store. Men att bestiga Hellas ruiner har aldrig fört vidare till antisemitism. George vänder sig emot varje form av ideologisk fanatism, han bekämpar varje form av rasism, men han strävar efter distans — distans till såväl kristendom som till judendom, till marxism och till tidens vulgärdarwinism. Denna distans leder till elitärt förakt för den primitiva konsumtionsmaterialism som utmärker såväl kejsar Wilhelms Tyskland som Weimarrepubliken. Tekniska framsteg, hjältedyrkan, storhetsvansinne, varufetischism och populism är i Georges ögon — och hos bröderna Stauffenberg — intet annat än kultursurrogat för giriga och ansvarslösa kälkborgare. Civilisationskritiken består i sak av anklagelser mot okritisk framstegsoptimism. Georgeanhängarna står för en aristokratisk opposition gentemot det medelklassens herravälde som breder ut sig i väst och öst, såväl där kommunism som kapitalism regerar.
Stefan George dör i december 1933, som emigrant i Schweiz. Med tolv vänner bildar bröderna Stauffenberg hedersvakt vid mästarens dödsbädd.
+ + +
I sin bok In Stahlgewittern hävdar Claus von Stauffenbergs generationskamrat, tillika en av de sammansvurna kuppmännen, Ernst Jünger, att endast ur krigets blod, eld och förstörelse, kan fäderneslandet stiga renat och förnyat. Stauffenberg önskar sig ett klasslöst soldatkamratskap av det slag Jünger skildrar i boken från första världskrigets skyttegravar. Samtidigt drömmer äldre officerare inom generalstaben om en restaurerad monarki. Werner von Fritsch, senare överbefälhavare, kallar den socialdemokratiske presidenten Friedrich Ebert för “svinpäls”, men bland yngre officerare har sådant föga gehör. Där tar man istället fasta på Jüngers idéer om soldatsocialism.
Men vad är politiskt möjligt?
Socialdemokratin anser man vara alltför antinationell och pacifistisk och diskvalificerad genom undfallenhetspolitiken 1918 gentemot segrarmakterna. Alternativet till socialdemokrati är nationalsocialism. Nationalsocialisterna har fört in ett revolutionärt tonläge i den politiska debatten. Stauffenberg och många av hans generationskamrater letar efter politiker och politiska idéer som överbrygger klassgränserna. Hitler lovar dessa unga officerare att nationalsocialismen är enda vägen för att “slutgiltigt övervinna klassamhället och klasskampen”. Trots dessa löften leder det sällan till kollaboration mellan de unga officerarna och Hitler. Så ej heller i bröderna Stauffenbergs fall. Man Claus är inte heller vare sig monarkist eller demokrat, däremot djupt förtvivlad över de äldre officerarnas likgiltighet inför 6,5 miljoner arbetslösa (hur många miljoner arbetslösa finns det i dagens Förbundsrepublik?) och över det förnedrade Tyskland. Monarkin har, enligt Stauffenberg mening, bankrutterat 1918 och demokratin försuttit sista chansen mellan 1930 och 1932. Stauffenberg känner sig som en “folkets soldat”. Varför skall han då inte ställa sig till förfogande för en regering som inte endast stöds av folkflertalet utan som dessutom beundras av utländska statsmän, som den engelska liberalen och före detta premiärministern Lloyd George, som så sent som 1936 i Daily Express påstår att i Tyskland har “de gamla stort förtroende för Hitler”, att “de unga avgudar Führern”. Hitler är, fortsätter liberalen Lloyd George, “Tysklands George Washington, mannen som givit sitt land frihet”.
Under den här tiden besöker Stauffenberg Storbritannien och kommer då bland annat i kontakt med John Maynard Keynes’ skrifter. Keynes har tidigare skrivit positivt om Hitlers arbetsmarknadspolitik och hans ekonomiska teorier får stor betydelse ej endast för svensk socialdemokrati utan även för motståndsmännen kring Stauffenberg, framför allt för den socialdemokratiske före detta riksdagsmannen Julius Leber, som under åren 1943 och 1944 blir Stauffenbergs lärare i politiska, ekonomiska och sociala frågor.
+ + +
Under tiden sedan 1945 har sammansvärjningen och själva attentatet bedömts mycket olika. Det finns de som anser attentatet var amatörmässigt planerat och uruselt genomfört. Dessa kritiker menar att det var orealistiskt att tro att man genom att först i elfte timmen hiva tyrannen överbord, skulle kunna skapa utrymme till förhandlingar för en hedersam fred. Andra ser kuppmakarna som terrorister och landsförrädare.
Men var går gränsen mellan tyranni och landsförräderi? Mellan landsförräderi och statskupp?
Tyrannmord och statskupp är alltid ett förräderi gentemot tyrannens land, mot tyrannens operationsbas, men samtidigt är det den enda möjligheten att rädda landet från dess verklige landsförrädare, tyrannen.
Claus von Stauffenberg tog på sig ansvaret för sammansvärjningen eftersom ingen annan ville utföra det smutsiga hantverket. Stauffenberg var emellertid inte den födde attentatorn, som lätt förvandlar moral till heroisk primitivism.
Om Stauffenbergs attentat lyckats, om Hitler dött, om kupplanerna genomförts, hade förmodligen kriget förkortats med åtta månader. Och det hade inneburit att 124 tyska städer aldrig bombats sönder och samman — Dresden, Potsdam, Hamburg, Würzburg, Berlin hade inte totalförstörts. Kvinnor och barn hade förskonats och ingen fiendesoldat
hade satt kängorna på tysk mark. För Claus von Stauffenberg hade detta varit avsevärda framgångar, även om tiden efter kriget säkerligen blivit ytterst komplicerad för honom själv. Som brinnande patriot hade Stauffenberg aldrig accepterat Tysklands delning. Han hade aldrig kollaborerat med vare sig Sovjetunionen eller med “befriarna” från väst.
20-juli-männen var varken väst- eller östorienterade. De hade föga gemensamt med de blivande makthavarna i Bonn, representerade av Konrad Adenauer och de hade lika litet gemensamt med kommunistregimen i Östberlin. Det var deras moraliska styrka — och politiska svaghet.
Illustrationen: Alfred Hrdlicka. Ur: Plötzenseer Totentanz, 1969-1972.
Källor: Wolfgang Venohr Stauffenberg. Symbol der deutschen Einheit. Eine politische Biographie. Ullstein Verlag, Berlin 1986. / Peter Hoffmann Claus Schenk, Graf von Stauffenberg und seine Brüder. Deutscher Verlags-Anstalt, Stuttgart 1992. / Privata samtal.
Artikeln är ett sammandrag av artiklar ursprungligen publicerade i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1.Häftet 1989 samt 4.Häftet 1994.
Artikeln finns även i min bok Kulturopium, Johan Hammarströms Bokförlag, 2004.
Copyright©Bo I. Cavefors, 1989, 1994, 2004, 2009.
Källor: Wolfgang Venohr Stauffenberg. Symbol der deutschen Einheit. Eine politische Biographie. Ullstein Verlag, Berlin 1986. / Peter Hoffmann Claus Schenk, Graf von Stauffenberg und seine Brüder. Deutscher Verlags-Anstalt, Stuttgart 1992. / Privata samtal.
Artikeln är ett sammandrag av artiklar ursprungligen publicerade i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1.Häftet 1989 samt 4.Häftet 1994.
Artikeln finns även i min bok Kulturopium, Johan Hammarströms Bokförlag, 2004.
Copyright©Bo I. Cavefors, 1989, 1994, 2004, 2009.
Posts
