Bo I. Cavefors
CASSIUS CLAY
Bok: Jan Philipp Reemtsma Mehr als ein Champion. Über den Stil des Boxers Muhammed Ali. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995.
Den tyske filologen Jan Philipp Reemtsma, född 1952, är verkligen en hängiven beundrare av Cassius Clay, alias Muhammed Ali. Reemtsma publicerade 1995 en bok om ringhjältens slagteknik och balettliknande danssteg. Varför intresserade sig en tysk filolog för boxning? Å andra sidan, hur ofta är idrottsmatadorer roade av intellektuella sporter som filologi. Björn Borg? Nämen. Franz Beckenbauer tröstade sig med att läsa filosofi när han låst in golfklubborna i garaget. Själ och kropp behöver inte vara omaka par. Generna kan samsas. Jag minns från min ungdom, dvs den period som inföll innan jag fyllt 25, att efter okontrollerat boxande eller skärpt fäktning, gick läxläsning och andra studier, på räls. Blodet flöt genom ådrorna spirituellt och ohämmat. Med andra ord: det finns inte något ädlare än att som up eller down uppleva k.o. i sista rondens femtioelfte sekund. Kombinationen skönhet och styrka, rå eller subtil sådan, eggar, fascinerar, driver på. Reemtsma återkallar skriet från vildmarken. Vargen ylar efter vulva och anus, efter Jack Londons värld med actions av våld och slagkraft. Visserligen beskylldes Jack London av silikonvänstern under 1970-talet för att vara ”vänsterfascist” (vokabulären finns kvar än idag hos en del övervintrande haverister), men de riktiga fascisterna, som Mussolini & co, hade föga framgång i sina försök att till sin ideologi fängsla boxare, bra sådana med italienska läderknogar mantalsskrev sig i U.S., Primero Carnera, Rocky Marciano, Rocky Graciano, ”Rocky” Sylvester Stallone.
Åter till den tyske filologen. Möjligen självironiskt skriver Reemtsma om att han är trollbunden vid boxning som kampsport och utifrån denna sado-masochistiska bindning till mastern utvecklar han, eller kanske är det så att Reemtsma vecklar in sig i, en komplicerad teori om det ”balanserande” och om det ”associativa” mellan Cassius/Muhammeds personlighet och boxningsstil. Varför sådant fikonspråk? Kanske därför att Reemtsma försöker övertyga sig själv om att omskrivningar krävs av en bigott omgivning och därför att han trots allt skäms en aning för att erkänna att han verkligen älskar Cassius/Muhammed, som slagskämpe, som hjälte och boxare, som typ, som kropp, som ställföreträdande knullobjekt. De ideologiska påhängena, de psykoideologiska referenserna till Freud, Thomas Mann och Adorno är inget annat än otyg i denna hyllning till Cassius/Muhammed. Väl docerat brer docenten ut sitt enorma vetande på etthundraåttio sidor. Cassius/Muhammeds liv passerar revy, alltifrån då han kom till världen i Louisville, Kentucky, som Cassius Marcellus Clay, via guldmedalj i Roma 1960, vägran att tjänstgöra som bombmatta i Viet Nam, konversion till islam, osv: ”Jag är den störste” som han ödmjukt formulerar sin position i världen och i sitt hemlighetsfulla Jag. Reemtsma konstaterar, men något att invända, en enkel protest till detta reemtsmaska påstående, vill jag ha infört i protokollet, att Cassius/Muhammed åstadkommit mer för de us-svarta än Martin Luther King, Malcolm X, Patrice Lumumba och Bill Crosby, tillsammans. Det är nog att ta i.
Förvandlingen från Cassius Clay till Muhammed Ali är storyn om världsvid politik och om den så kallade terrorismen under 1960- och 1970-talen. Mixen ställde onekligen till problem för den intellektuella vänsterelit som värjde sig mot varje form av terror mot maktterrorism och maktvåld. Cassius/Muhammed befann
+
+
sig i denna kamp vid samma ringhörna som Ulrike Meinhof, Che Guevara och Malcolm X. Boxning i allmänhet och Cassius/Muhammeds boxning i synnerhet fungerade som smörjmedel i denna våldsfascination som bestod av såväl fysiskt som intellektuellt våld. Den aggressiva rytmen i Cassius kropp, den våtblanka svarta kroppen, den syrefattiga och dammfyllda luften i hela arenalokalen, doften av svett och sperma och kvinnornas kåthet, kampen på liv och död (i alla fall om man ser det hela poängmässigt), är för betraktaren en otrolig upplevelse av att leva i verkligheten, i nuet.
Jan Philipp Reemtsma skrev 1995 den dittills bästa Cassius/Muhammedbiografin. När jag läste boken då och när jag läser om boken nu, i tider av bankgiganternas nya lurenbedrägeriagerande, 2008, upplever jag åter dagarna och nätterna vid radioapparaten hur han, den Oslagbare, dansar fram genom segrar och förnedrande nederlag, hur han vinner över Floyd Patterson, Karl Mildenberger, Argentinas tjur/Oscar Bonavena, eleganten Jimmy Ellis för att så, i mars 1971, i Kinshasa, den svartaste av platser, förlora titeln men framför allt äran till den otroligt hårdhänte George Foreman, med ett mellangärde än vackrare än afroamerikanens. Men, och men och men, men hur Cassius/Muhammed tar revansch tar revansch mot denne Foreman i Manilla 1975 helt enkelt därför att han då har förstånd att ÅTERGÅ till den gamla strategin och den beprövade taktiken att vid motståndarens anfall placera nävarna i ögonhöjd, i de egna ögonens höjd, vilket visserligen lämnar kroppen fri för jävulens slag men samtidigt är själva utgångspunkten för ett aktivt och snabbt försvar. Det är dessutom så att Cassius/Muhammed inte skilde sig från andra boxare därför att han var oerhört vacker och erotiskt upphetsande utan även därför att han, enligt Alexander Sutherland Neill, boxade ”poetiskt”. Cassius/Muhammeds stil(ar) följde inte den klassiska repertoaren, det finns dock ingen typisk Cassius/Muhammed-stil och kanske just därför blev han en förnyare: boxas utifrån dina egna intellektuella och fysiska förutsättningar. Har du en smidig kropp, dansa. Är du byggd som stubbe, invänta ögonblicket då motståndaren är tröttkörd. Dessutom parodierade Cassius/Muhammed sig själv vilket förledde motståndarna att tro på anfall de inte borde förberett sig på. Istället för att avsluta storyn med k.o. låg Cassius/Muhammeds styrka i att fyra av överraskande kombinationer utfall/anfall för att bereda väg för och slutligen uppnå absolut total dominans, fysiskt, psykiskt, estetiskt, i ringen.
Reemtsmas bok är en klassiker om boxningens kultur och välsignade drag av okultur och råhet, om boxningens sensualism, rena kåthet och erotiska styrka. Den Store, tja kanske Den Störste, visste hur man exhibitionistiskt bjuder på och offererar, kanske offrar, sig själv.
Artikeln publicerad 1995 i bl.a. Svarta Fanor, KvällsPosten, Sundsvalls Tidning. Här betydligt uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008.
Jan Philipp Reemtsma skrev 1995 den dittills bästa Cassius/Muhammedbiografin. När jag läste boken då och när jag läser om boken nu, i tider av bankgiganternas nya lurenbedrägeriagerande, 2008, upplever jag åter dagarna och nätterna vid radioapparaten hur han, den Oslagbare, dansar fram genom segrar och förnedrande nederlag, hur han vinner över Floyd Patterson, Karl Mildenberger, Argentinas tjur/Oscar Bonavena, eleganten Jimmy Ellis för att så, i mars 1971, i Kinshasa, den svartaste av platser, förlora titeln men framför allt äran till den otroligt hårdhänte George Foreman, med ett mellangärde än vackrare än afroamerikanens. Men, och men och men, men hur Cassius/Muhammed tar revansch tar revansch mot denne Foreman i Manilla 1975 helt enkelt därför att han då har förstånd att ÅTERGÅ till den gamla strategin och den beprövade taktiken att vid motståndarens anfall placera nävarna i ögonhöjd, i de egna ögonens höjd, vilket visserligen lämnar kroppen fri för jävulens slag men samtidigt är själva utgångspunkten för ett aktivt och snabbt försvar. Det är dessutom så att Cassius/Muhammed inte skilde sig från andra boxare därför att han var oerhört vacker och erotiskt upphetsande utan även därför att han, enligt Alexander Sutherland Neill, boxade ”poetiskt”. Cassius/Muhammeds stil(ar) följde inte den klassiska repertoaren, det finns dock ingen typisk Cassius/Muhammed-stil och kanske just därför blev han en förnyare: boxas utifrån dina egna intellektuella och fysiska förutsättningar. Har du en smidig kropp, dansa. Är du byggd som stubbe, invänta ögonblicket då motståndaren är tröttkörd. Dessutom parodierade Cassius/Muhammed sig själv vilket förledde motståndarna att tro på anfall de inte borde förberett sig på. Istället för att avsluta storyn med k.o. låg Cassius/Muhammeds styrka i att fyra av överraskande kombinationer utfall/anfall för att bereda väg för och slutligen uppnå absolut total dominans, fysiskt, psykiskt, estetiskt, i ringen.
Reemtsmas bok är en klassiker om boxningens kultur och välsignade drag av okultur och råhet, om boxningens sensualism, rena kåthet och erotiska styrka. Den Store, tja kanske Den Störste, visste hur man exhibitionistiskt bjuder på och offererar, kanske offrar, sig själv.
Artikeln publicerad 1995 i bl.a. Svarta Fanor, KvällsPosten, Sundsvalls Tidning. Här betydligt uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment