+
+
Georges Bataille
SOLANUSET
L'Anus solaire
I tolkning av John Green
Det är uppenbart att världen är helt parodisk, det vill säga att varje sak som man ser är en parodi på en annan, eller till och med samma sak, i en bedräglig form.
Alltsedan meningarna började snurra runt i tänkande hjärnor, har en totalt identifiering skett: med hjälp av ett knull förbinds varje mening med en annan; och allting skulle vara till synes förenat om man med en enda blick kunde se hela spåret som Adrianes tråd lämnat och på så sätt föra tanken genom sin egen labyrint.
Men termernas knullande är inte mindre retande än kropparnas. När jag skriker högt: JAG ÄR SOLEN, så resulterar det i en fullständigt skamlös erektion, för att verbet vara är den förälskade frenesins farkost.
Alla är medvetna om att livet är en parodi och att det inte kan förklaras.
På så vis är bly guldets parodi.
Luft är vattnets parodi.
Hjärnan är ekvatorns parodi
Samlaget är brottets parodi.
Guldet, vattnet, ekvatorn eller brottet kan allihop utropas till alltings ursprung.
Och om ursprunget inte är likt planetens mark, som förefaller vara stöttepelaren, utan den cirkulära rörelsen som planeten följer runt ett rörligt centrum så kan en bil, en klocka eller en symaskin likaså godtas som alla tings ursprung.
De två grundläggande rörelserna är rotationen och samlagsrörelsen som tillsammans liknar ett lokomotiv med sina hjul och pistonger.
Dessa två rörelser skapar och förvandlar varandra ömsesidigt.
Det är därför som man kan märka att när jorden snurrar får den djur och människor att knulla och (eftersom resultatet lika mycket är orsaken till verkan) att djuren och människorna får jorden att snurra genom knullet.
Det är föreningen, eller den mekaniska förvandlingen, av dessa rörelser som i alkemisternas forskning går under namnet Filosofens Sten.
Genom att använda denna magiska förening kan människan själv bli ett ursprung.
En övergiven sko, en rutten tand, en för kort näsa, kocken som spottar i sina herrars soppa är för kärleken vad flaggan är för nationaliteten.
Ett paraply, en sextiåring, en präststudent, lukten av ruttna ägg och domarnas tomma ögon är rötterna som kärleken livnär sig på.
Hunden som slaffsar i sig en gåsmage, en full kvinna som spyr, en bokhållare som gråter, en senapsburk: allt detta visar att förvirring är kärlekens farkost.
En människa i sällskap med andra retas av att förstå att han är en av de andra.
När han ligger i en säng med en flicka som han älskar så glömmer han bort att han inte vet varför han är sig själv istället för kroppen som han rör vid.
Utan att veta någonting om detta så lider han av den bristande uppfattningsförmåga som hindrar honom från att skrika att han själv är flickan som ryser när hon i hans famn glömmer bort hans närvaro.
Kärleken, det barnsliga raseriet, en rik gammal landsortsänkas fåfänga, kyrklig pornografi eller en sångerskas ensamhet – alla dessa bortglömda figurer som går vilse i dammiga lägenheter.
De ska ihärdigt och glupskt söka efter varandra men de kommer endast hitta parodiska bilder och somna in lika tomma som speglar.
Den slöa och frånvarande flickan som drömlöst dinglar från mina armar är lika främmande för mig som dörren eller fönstret genom vilket jag kan se eller gå igenom.
Likgiltigheten (som gör det möjligt för henne att överge mig) återkommer när jag somnar av oförmåga att älska det som sker.
Det är omöjligt för henne att veta vem hon återser när jag klamrar mig fast vid henne, eftersom hon hela tiden förkroppsligar den totala glömskan.
Himlakropparna snurrar i rymden likt snabba skivor medan deras centra förskjuts, vilket formar en oändligt mycket större cirkelrörelse som trots att den söker sig bort från sitt eget centrum återvänder dit att fullborda sin rotation.
Rörelsen är bilden för den kärlek som inte förmår stanna vid en enskild varelse utan snabbt går vidare från den ena till den andra.
Glömskan som möjliggör denna kärlek är minnets undanflykt.
En människa kliver ur sängen lika plötsligt som vålnaden ur en sarkofag och lägger sig ner på samma sätt.
Människan går upp och några timmar senare lägger hon sig på nytt och på det sättet fortgår dag efter dag: detta stora knull med den himmelska atmosfären regleras av jordens rotation runt solen.
Trots att jordelivets rörelse styrs av rytmen från denna rotation så är det inte tanken på denna rörelse som får jorden att snurra utan kuken som tränger in i honan och som drar sig ut bara för att tränga sig in igen.
Knullet och vardagen tycks bara vara åtskilda från vartannat därför att allt är sönderslaget genom vibrationer från olika amplitud och längd.
Hur som helst så finns det inga vibrationer som inte är böjda i den fortgående cirkulär rörelse lokomotivet härmar när det rullar över jordens yta, bilden av en fortgående förvandling.
Varelser dör bara för att födas på samma sätt som kuken drar sig ut ur kroppen bara för att åter tränga in i kroppen.
Växterna växer upp mot solens och faller mot marken när de dör bort.
Träden broddar jorden med en otalig mängd blommiga kukar som reser sig mot solen.
De med kraft mot höjden uppskjutna träden slutar sina dagar brända av blixten, nerhuggna eller uppdragna med rötterna. Återkomna till jorden växer de upp igen, fast i annan form.
Men deras varierande knullställningar får jorden att snurra monotont.
Den enklaste bilden av det kroppsliga livets enhet med rotationen är tidvattnet.
Före havets rörelser, ett monotont knullande mellan jord och måne, kommer det varierade och köttsliga knullet mellan jorden och solen.
Men den första formen av ett solärt knull är när ett moln reser sig ovanför det flytande grundämnet.
Det erotiska molnet förvandlas till ett åskväder och faller tillbaka mot jorden i form av regn medan blixtarna sliter sönder atmosfärens skikt.
Strax därefter reser sig regnet upp i formen av en orörlig planta.
Det köttsliga livet är helt och hållet en fråga om havens rörelser och inuti kroppen fortsätter livet att springa ut ur salt vatten.
Havet spelar rollen som det kvinnliga organet som blir vått när kuken hetsar upp det.
Havet runkar alltid.
De fasta urämnen som innehåller och är formade av vatten, får sitt liv genom en erotisk rörelse som sprutas fram i form av flygande fiskar.
Ståkuken och solen upprör på samma sätt som ett lik eller mörkret i en grotta.
Växterna vänder sig alla mot solen, i motsats till människorna som – trots att de är kuklika som träd, i motsats till de andra djuren – vänder bort blicken.
De mänskliga ögonen tolererar varken solen, knullet, liket eller mörkret - men reaktionerna varierar.
När mitt ansikte är blodsprängt blir det rött och oanständigt.
Genom makabra reflexer förråder det, samtidigt, en blodig erektion och en absolut törst efter narcissism och brottsliga orgier.
Mer än gärna tillstår jag att vad jag visar upp av mig själv är en skandal och att mina passioner bäst beskrives som JÉSUVE.
Jordgloben är täckt med vulkaner; varje vulkan är ett anus.
Trots att jorden ingenting äter så spyr den ibland upp sina inälvors innehåll.
Med kraftiga dån sprutas innehållet upp och forsar ned utefter Jésuves sluttningar, sprider överallt död och terror.
I själva verket är markens erotiska rörelser inte lika fruktsamma som vattnets men de rör sig mycket snabbare.
Ibland runkar jorden så desperat att allt som finns på ytan störtar samman.
Jésuve är således bilden för den erotiska rörelse som genom inträngandet ger andens idéer kraft till ett skandalöst utbrott.
De som har kraft till ett utbrott kommer nödvändigtvis från samhällets botten.
Kommunistiska arbetare framstår för borgarna lika fula och snuskiga som de intima och håriga könsorganen – som de lägre stående delarna; förr eller senare resulterar detta i ett skandalöst utbrott då de könlösa och ädla borgarna blir halshuggna.
Katastroferna, revolutionerna och vulkanerna knullar aldrig med himlakropparna.
De erotiskt revolutionära explosionerna och vulkanerna står i opposition till himlen.
På samma sätt som våldsamma förälskelser reproducerar de sig genom att sätta sig på tvären mot fruktbarheten.
Mot den himmelska fruktbarheten står de jordiska katastroferna, den villkorslösa jordiska kärleken, total erektion utan regler – skandal och terror.
Det är så kärleken ropar ur min egen hals: jag är Jésuve, en skitig parodi på den brännheta och förblindande solen.
Jag vill få halsen avskuren medan jag våldtar flickan till vilken jag hade kunnat säga: du är Natten.
Solen älskar enbart Natten och riktar mot jorden sitt upplysta våld, en unken kuk, men den finner sig oförmögen att med blicken nå Natten fastän jordens nattliga utsträckning ständigt rör sig mot solstrålarnas snusk.
Solåret är det oknullade anus som vid arton års ålder inte kan jämföras med något annat lika förblindande förutom solen – men anus är Natten.
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Copyright©John Green 2008
+
Georges Bataille
SOLANUSET
L'Anus solaire
I tolkning av John Green
Det är uppenbart att världen är helt parodisk, det vill säga att varje sak som man ser är en parodi på en annan, eller till och med samma sak, i en bedräglig form.
Alltsedan meningarna började snurra runt i tänkande hjärnor, har en totalt identifiering skett: med hjälp av ett knull förbinds varje mening med en annan; och allting skulle vara till synes förenat om man med en enda blick kunde se hela spåret som Adrianes tråd lämnat och på så sätt föra tanken genom sin egen labyrint.
Men termernas knullande är inte mindre retande än kropparnas. När jag skriker högt: JAG ÄR SOLEN, så resulterar det i en fullständigt skamlös erektion, för att verbet vara är den förälskade frenesins farkost.
Alla är medvetna om att livet är en parodi och att det inte kan förklaras.
På så vis är bly guldets parodi.
Luft är vattnets parodi.
Hjärnan är ekvatorns parodi
Samlaget är brottets parodi.
Guldet, vattnet, ekvatorn eller brottet kan allihop utropas till alltings ursprung.
Och om ursprunget inte är likt planetens mark, som förefaller vara stöttepelaren, utan den cirkulära rörelsen som planeten följer runt ett rörligt centrum så kan en bil, en klocka eller en symaskin likaså godtas som alla tings ursprung.
De två grundläggande rörelserna är rotationen och samlagsrörelsen som tillsammans liknar ett lokomotiv med sina hjul och pistonger.
Dessa två rörelser skapar och förvandlar varandra ömsesidigt.
Det är därför som man kan märka att när jorden snurrar får den djur och människor att knulla och (eftersom resultatet lika mycket är orsaken till verkan) att djuren och människorna får jorden att snurra genom knullet.
Det är föreningen, eller den mekaniska förvandlingen, av dessa rörelser som i alkemisternas forskning går under namnet Filosofens Sten.
Genom att använda denna magiska förening kan människan själv bli ett ursprung.
En övergiven sko, en rutten tand, en för kort näsa, kocken som spottar i sina herrars soppa är för kärleken vad flaggan är för nationaliteten.
Ett paraply, en sextiåring, en präststudent, lukten av ruttna ägg och domarnas tomma ögon är rötterna som kärleken livnär sig på.
Hunden som slaffsar i sig en gåsmage, en full kvinna som spyr, en bokhållare som gråter, en senapsburk: allt detta visar att förvirring är kärlekens farkost.
En människa i sällskap med andra retas av att förstå att han är en av de andra.
När han ligger i en säng med en flicka som han älskar så glömmer han bort att han inte vet varför han är sig själv istället för kroppen som han rör vid.
Utan att veta någonting om detta så lider han av den bristande uppfattningsförmåga som hindrar honom från att skrika att han själv är flickan som ryser när hon i hans famn glömmer bort hans närvaro.
Kärleken, det barnsliga raseriet, en rik gammal landsortsänkas fåfänga, kyrklig pornografi eller en sångerskas ensamhet – alla dessa bortglömda figurer som går vilse i dammiga lägenheter.
De ska ihärdigt och glupskt söka efter varandra men de kommer endast hitta parodiska bilder och somna in lika tomma som speglar.
Den slöa och frånvarande flickan som drömlöst dinglar från mina armar är lika främmande för mig som dörren eller fönstret genom vilket jag kan se eller gå igenom.
Likgiltigheten (som gör det möjligt för henne att överge mig) återkommer när jag somnar av oförmåga att älska det som sker.
Det är omöjligt för henne att veta vem hon återser när jag klamrar mig fast vid henne, eftersom hon hela tiden förkroppsligar den totala glömskan.
Himlakropparna snurrar i rymden likt snabba skivor medan deras centra förskjuts, vilket formar en oändligt mycket större cirkelrörelse som trots att den söker sig bort från sitt eget centrum återvänder dit att fullborda sin rotation.
Rörelsen är bilden för den kärlek som inte förmår stanna vid en enskild varelse utan snabbt går vidare från den ena till den andra.
Glömskan som möjliggör denna kärlek är minnets undanflykt.
En människa kliver ur sängen lika plötsligt som vålnaden ur en sarkofag och lägger sig ner på samma sätt.
Människan går upp och några timmar senare lägger hon sig på nytt och på det sättet fortgår dag efter dag: detta stora knull med den himmelska atmosfären regleras av jordens rotation runt solen.
Trots att jordelivets rörelse styrs av rytmen från denna rotation så är det inte tanken på denna rörelse som får jorden att snurra utan kuken som tränger in i honan och som drar sig ut bara för att tränga sig in igen.
Knullet och vardagen tycks bara vara åtskilda från vartannat därför att allt är sönderslaget genom vibrationer från olika amplitud och längd.
Hur som helst så finns det inga vibrationer som inte är böjda i den fortgående cirkulär rörelse lokomotivet härmar när det rullar över jordens yta, bilden av en fortgående förvandling.
Varelser dör bara för att födas på samma sätt som kuken drar sig ut ur kroppen bara för att åter tränga in i kroppen.
Växterna växer upp mot solens och faller mot marken när de dör bort.
Träden broddar jorden med en otalig mängd blommiga kukar som reser sig mot solen.
De med kraft mot höjden uppskjutna träden slutar sina dagar brända av blixten, nerhuggna eller uppdragna med rötterna. Återkomna till jorden växer de upp igen, fast i annan form.
Men deras varierande knullställningar får jorden att snurra monotont.
Den enklaste bilden av det kroppsliga livets enhet med rotationen är tidvattnet.
Före havets rörelser, ett monotont knullande mellan jord och måne, kommer det varierade och köttsliga knullet mellan jorden och solen.
Men den första formen av ett solärt knull är när ett moln reser sig ovanför det flytande grundämnet.
Det erotiska molnet förvandlas till ett åskväder och faller tillbaka mot jorden i form av regn medan blixtarna sliter sönder atmosfärens skikt.
Strax därefter reser sig regnet upp i formen av en orörlig planta.
Det köttsliga livet är helt och hållet en fråga om havens rörelser och inuti kroppen fortsätter livet att springa ut ur salt vatten.
Havet spelar rollen som det kvinnliga organet som blir vått när kuken hetsar upp det.
Havet runkar alltid.
De fasta urämnen som innehåller och är formade av vatten, får sitt liv genom en erotisk rörelse som sprutas fram i form av flygande fiskar.
Ståkuken och solen upprör på samma sätt som ett lik eller mörkret i en grotta.
Växterna vänder sig alla mot solen, i motsats till människorna som – trots att de är kuklika som träd, i motsats till de andra djuren – vänder bort blicken.
De mänskliga ögonen tolererar varken solen, knullet, liket eller mörkret - men reaktionerna varierar.
När mitt ansikte är blodsprängt blir det rött och oanständigt.
Genom makabra reflexer förråder det, samtidigt, en blodig erektion och en absolut törst efter narcissism och brottsliga orgier.
Mer än gärna tillstår jag att vad jag visar upp av mig själv är en skandal och att mina passioner bäst beskrives som JÉSUVE.
Jordgloben är täckt med vulkaner; varje vulkan är ett anus.
Trots att jorden ingenting äter så spyr den ibland upp sina inälvors innehåll.
Med kraftiga dån sprutas innehållet upp och forsar ned utefter Jésuves sluttningar, sprider överallt död och terror.
I själva verket är markens erotiska rörelser inte lika fruktsamma som vattnets men de rör sig mycket snabbare.
Ibland runkar jorden så desperat att allt som finns på ytan störtar samman.
Jésuve är således bilden för den erotiska rörelse som genom inträngandet ger andens idéer kraft till ett skandalöst utbrott.
De som har kraft till ett utbrott kommer nödvändigtvis från samhällets botten.
Kommunistiska arbetare framstår för borgarna lika fula och snuskiga som de intima och håriga könsorganen – som de lägre stående delarna; förr eller senare resulterar detta i ett skandalöst utbrott då de könlösa och ädla borgarna blir halshuggna.
Katastroferna, revolutionerna och vulkanerna knullar aldrig med himlakropparna.
De erotiskt revolutionära explosionerna och vulkanerna står i opposition till himlen.
På samma sätt som våldsamma förälskelser reproducerar de sig genom att sätta sig på tvären mot fruktbarheten.
Mot den himmelska fruktbarheten står de jordiska katastroferna, den villkorslösa jordiska kärleken, total erektion utan regler – skandal och terror.
Det är så kärleken ropar ur min egen hals: jag är Jésuve, en skitig parodi på den brännheta och förblindande solen.
Jag vill få halsen avskuren medan jag våldtar flickan till vilken jag hade kunnat säga: du är Natten.
Solen älskar enbart Natten och riktar mot jorden sitt upplysta våld, en unken kuk, men den finner sig oförmögen att med blicken nå Natten fastän jordens nattliga utsträckning ständigt rör sig mot solstrålarnas snusk.
Solåret är det oknullade anus som vid arton års ålder inte kan jämföras med något annat lika förblindande förutom solen – men anus är Natten.
++
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Copyright©John Green 2008
Posts
No comments:
Post a Comment