CAVEFORS POSITION NR 3 / NYA SVARTA FANOR: 2008.09

29.9.08

Lina Selander : When the sun sets it´s all red,...

MOST WELCOME TO THE OPENING OF LINA SELANDERS EXHIBITION WHEN THE SUN SETS IT'S ALL RED, THEN IT DISAPPEARS

Thursday October 2, 5:00pm - 8:00pm

NORDIN GALLERY, Tulegatan 19, Stockholm.

Please notice the gallery's new opening hours: Thursday–Sunday 12–17.

Lina Selander's work When the sun sets it's all red, then it disappears takes Jean-Luc Godard's 1967 film La Chinoise as its starting point.It is an installation in three parts: a series of almost entirely black-and-white stills, a film showing the shadow on a wall of a moving foliage of a tree, colored red, and a voice reading a text. It examines the relationship between political, utopian and emotional expressions in words and images, it explores the revolutionary zeal of a time and the desire to start all over again.La Chinoise is a film in the making, a film that tells the story of a revolutionary and truth-seeking common narrative while at the same time trying to be a part of it, sharing its inherent expressions and problems. Lina Selander's installation is also a work in the making, engaging and evolving around Godard's film and the questions it addresses and responds to.But it is also an installation about photography and storytelling.Most of the photographs in the series of stills are from the 1968 student revolts in Paris and Stockholm, taken at meetings and manifestations. But they also show other motifs, such as a close-up of a growing blob of moisture on a news reel showing Chairman Mao swimming in the Yellow River, personal photos and some stills from La Chinoise.All images have been photographed with flash and all photos have a white circular reflection on them which may represent or constitute a common space where the spectator's space and that of the motif overlap, but where they are also defined as separate ? a blinding dazzle or hole in the image which ultimately blocks any final narrative and forces itself into the motifs and events that are being documented.Lina Selander works mainly with moving images in film and video, but also with photography, text and sound. Her works are often installations where these different medias and components converge and interrelate to one another. She is interested in the image's ability and lack of ability to reproduce time, memories and experience and she explores how different narrative forms and techniques transform and change a story. Her works investigates film as medium, examining its possibilities and limitations as form of expression. Lina Selander's work have been shown at Gävle Art Center, Bonniers Konsthall, 300 m3 Art Space and Moderna Museet as well as in several group shows and festivals abroad, for example the Transmediale 05 in Berlin where she received an honorable mention. She has also received the Maria Bonnier Dahlin prize for young artists and The Edstrand Foundation Art Prize 2008.

28.9.08

Johannes Flink REFLECTIVE ACCOUNT OF WHAT HAPPEND...

.
.

..
.
.
.
.
.
.
..
.
.

.
.
.
From an unpublished novel:

Johannes Flink
REFLECTIVE ACCOUNT OF WHAT HAPPENED ON EARTH BETWEEN 2117 AND 2223

+ + +

At 4, the samples had been analyzed and we could see a film shot later by a robot hover. Watching the film on a giant screen, we received the data from the loud speaker system. The streets were ruled by birds, dogs and rats. Insect life was normal. Surprisingly, no animals, not even larvae, were feeding on the dead bodies. In the air, nothing strange except for an exceptional amount of zinc and sulfur. In the sample tests, an almost total absence of human DNA. Since the principles of the panoptikon were completely beyond our imagination, the theory that aliens were responsible for the attack was not even mentioned. It was concluded that all this had happened as a biological accident caused by human science. It was this announcement that really killed our motivation. No enemy. And those responsible for the immense “accident” were probably dead already. Our hearts sank at that moment beneath all that had been good and forceful in us. Suddenly disconnected from our entire history, both on the collective and individual planes, we were supposed to build some kind of new society amidst all this death and in some pointless geography. But could we even want to do this? And who, in fact, were “we”?

To get a grip on our situation, we posed this latter question to the computer system. It answered us in that same evening, making an official statement called “the survivor report”. That report stated that there were no obvious criteria for survival in terms of age, sex or race. The ratio of children, adults and aged people, of men and women, of white and other races, corresponded fairly to Paris before the disaster. The only exception to this was that there were no survivors under seven years of age. This latter fact had the computer system immediately scanning the Paris survivors for the occurrence of the Zurne strong nervous complex in the lower branch of the 34th gene-couple, which was forbidden to procreate since 2110. The result was clear enough to solve the whole “mystery”: the surviving part of the population was the little minority that, in spite of the three-decade efforts of capitalist science to abolish it, still had the Zurne complex. So what the Argenta had been speaking about with such trembling voices of expectation was in fact not just humanity as a whole, but most of all “us”, the nervous ones, the desolate shards of humanity of which the majority was now, this the report also stated, shaking in our little cells, unable to participate in any reconstructive action.

Zurne people were precisely the humans least capable of dealing with a situation like the one we were in. Since we had this “gene-defect”, we had not been allowed to participate in politics on any side. Without knowing it of course, our “kind” was already doomed to extinction. Now, many beings, in a situation like this, might cling to feelings of vengeance to help dealing with the trauma (“they were going to kill us but died themselves”). Zurne people, however, do not react like that. Locked out from vital functions that could only have been accessed through codes in the hands of people with power, everything we did from day one was a series of tragic failures. We were following an auto-pilot for the reconstitution of the old structure, but one which we were not in the position, either mentally or materially, to accomplish. Shocked, I realized that I was a member of the centre of power in the surviving community. There were only three functioning units, composed of the roughly 10 000 Paris humans that were still acting at all. Every day, we went out into ever more tired attempts at clearing the Bastille area for a re-colonization that seemed farther and farther out of reach as the days went by. Hover-load after hover-load of dead bodies lifted and dumped in the fields outside Clignancourt; streams of hot gushing water fighting an even battle with the dried, black blood. And every day, we came home to our hollow-eyed “husbands” or catatonic “wives”, like Odette, who were sitting in their beds and drumming with their fingers on the walls. After the first week, no single sexual intercourse between survivors was reported. In the safety stations, child-births generally resulted in miscarriage. We were a dying community with no direction at all. That is, until evil set in.

a) The Onset of Evil
Now, you might of course feel, like me, that we were naïve in retrospect, and that we should have immediately suspected an alien attack. But when we recall that era’s whole mentality, the biological shut-down fear and the hysterical tension between different powers, we also understand that our entire way of thinking was entangled in the hermeneutics of human conflicts and mistakes. After the “survivor reports”, there could of course be no doubt whatsoever that Earth was under an alien attack. Let us agree it says a lot about the shock of the planet, and of the survivors, that this conclusion should need a period of ten days to mature. And yet, we must remember that most of that day’s science was withdrawn precisely from us who survived, and that we didn’t even know that the Panopticon existed.

The realization of an alien enemy brought us even further down below ourselves. Defense systems such as laser or nuclear arms were out of our reach. Contacts between safety stations were slow and sporadic. The whole non-capitalist world had fallen into complete anarchy, while we in the powers tried, with ever decreasing motivation, to move back into the safety zones of our abandoned cities. That’s “probably” where we would have been “safest”. But probability and safety didn’t mean anything to us anymore. Connecting now the aliens with omnipotence and with black, dead eyes, we were now in the grip of a fear more terrible than anything we could have imagined. Death itself was not the focus of our fear anymore. It was suggested by the few real scientists among us, that we should use the shut-down system to commit collective suicide before “they” arrived. And as the general emotions were right then, this decision would probably have been taken, if only the shut-down system had been accessible to us. Attempts at access were continuously performed, but failing.

For two weeks, those of us who were able to do anything were using machines to get dead bodies into hovers. Then the whole development suddenly took a new turn. As announcements had it, some American scientist had been enough influential before the attack to know some things about the shut-down system. One of them was that the shut-down system was itself dependent upon reactivation once every year. The next was that such a reactivation was set to the 4th of August 2117, which meant that, unless we got access to the code system, we were all going to die that day. And we couldn’t get access to it. Even if we had had the science, the code-locks themselves had time-locks whose sum far exceeded the 40 days we had to go. The week that followed this announcement was the most disillusioned in the entire history of mankind. Unable to move, barely breathing, we all just lay in our beds and waited. The loss of our old lives and our loved ones, all the blood and the terror on the streets, the coming shut down or torture by evil aliens - it had all gone so fast. Our thoughts whirled and whirled, producing nothing but passivity, confusion and pain.

I don’t remember how the strange new sensation first entered into that dreadful situation. It is not known to anybody, and unrevealed to me by the Argenta, how in the last month before their arrival, mankind came under the grip of a bizarre kind of evil. It started as a rumor in the east, and found its way into the hearts of ten-thousands of the survivors. I know that the ugliness of this will bring you shame, and it is only the strict orders that can make me continue this narration. It was believed, as you will now become able to recall, that by sucking the black, dead eyes, we could save our biological clocks. What a cruel salvation! And in the beginning, most of us surely preferred death. I was one of the 100 first Parisians ordered to go into the city and test the black liquid. More than sixty refused, were sentenced by a brief court marshal for high-treason, and executed. In the end, 38 people went.

We landed again near the Bastille. It was a sunny day. The trees on the boulevard shone in sparkling green. The birds were singing. We marched to a side street that had not been cleared and took our safety-dresses off. The smell had changed. It was less terrible, or terrible with tints of something attractive. It was deep and rich, and harmonized strangely with the Paris summer. A teenage girl lay dead on the side-walk. She was dark-haired and slender. Her red short summer dress revealed her long, sun-tanned legs. Was it for aesthetical reasons that we made this choice? Was there a sexual component already in the eye-licking itself, that was preparing the way for our new abuse? We do not know. But remember with me now the first licking, and let the shame mingle with the remembrance of the pure taste of nothingness. We lay her on the back on the ground. The open, black eyes reflected the street like a dark mirror. Sometimes, the sun danced around in them. I was the first to bow down and lick. All memories of horror disappeared. Force like never before. Motivation like never before. Dark shades of joy spreading out over the world, rapidly, triumphantly. It was clear to me then, that death did not really exist. If we just kept in contact with it, the warm nothingness in the centre of everything would protect us from harm, and even from fear. Strengthened, but with damaged minds, we returned to our safety stations.

Unfortunately, strange drives were awakening in us. Nothing mattered anymore, except multiplying the pleasure of the black drug. And the black drug, along with its complex kind of kick, demanded death. Immediately after the first black trip, we finally arrived at the conclusion that we were not ruled anymore. Already in the hover back, twenty of us formed an inner circle of command. We opened the computer program and started building up, on principles of sexual attraction, a black liquid community. The chosen members of this community were then forced, under laser gun threat, to come with us and taste the new drug. After a week, the community consisted of about 35 000 people. The rest were kept in their state, the tired ones that we now planned to kill in the way so dear to the black liquid addict: first stabbing out their eyes, then hang them.

The whole Bastille area was transformed into a festival of death. The most beautiful 9/12 victims were picked out, undressed, and then placed sitting in rows against the walls of the Rue Laforgue. Their bodies were intact and pale like marble statues. Their eyes were free for us at all times. The religion inherent in the black drug was working with high speed and told us exactly what to do. Remember now with me the black flags that we raised over the scene, the military drums with their steadfast rhythm, the rows of tired, pale humans with snares around their necks and the insane, black liquid sex. The thing was to lick and lick the black eyes until the power really began to flow. The next step was to feel the sexual energy rising to the rhythm of the drums, whose sounds became increasingly filled with pleasure. When blood and ultimate tension was pounding in our sexual organs, intercourse started everywhere. The sex was wonderful. The buzz seemed to begin at the centre of the Earth and then to come in dark waves up through the bright summer. But most wonderful of all was to, in the moment of coming, press a remote control and let a dozen people hang. To see our victims hang there with their bloody cheeks and to kiss our partners with the tremor from the drug orgasm – this was life to us then. Dead, open black eyes; dead, closed red eyes; living eyes blinking and radiating an incomprehensibly powerful shine – the triangle was perfect and soothing. In the two weeks that this this religion reigned on Earth, at least twenty million humans met their death.

I have to stay at this subject for another paragraph because of orders. Don’t scan these memories too briefly as they rise up. The Argenta wants you to really go back to those scenes and re-experience them vividly. Close your eyes. Be there, in your death cult cities and with the beautiful bodies around you. Remember the three kinds of eyes: how you licked the first kind, stabbed the second kind and went into ultimate union with the third. Remember how all the strong bodies became appetizing to you, how they asked you through the warm air to make use of them. Remember that girl in front of you, how her body seemed to become the warm centre of the universe, and how you entered her from behind with a feeling of twisted bliss. Remember that man with his erection, how you sucked him with your mouth hot from the black licking, and how his eyes met yours when he released his power into you. And remember the hundreds you killed, how afraid they looked and how tender they seemed in their frailty.

See it both ways and pray to the mystery. First, pray to the powerful, throbbing pleasure, that lifts the soul to isomorphism with the panoptikon: “I am a living being – I seek pleasure – I let it flow when I feel it”. Then pray against the ugliness, whose karma might bury you on the inside of a black hole: “I was a human being - I was an evil murderer - until the Argenta came”.

Illustration: Johannes Flink.

Copyright ©Johannes Flink 2008.

26.9.08

Pi. #10

+
Dekadensironi (antiken)

Se även Dekadensironi (renässans)

25.9.08

Geist nr. 15-16

Geist nr. 15-16 del 1
GEIST ON SPEED

Innehåll
Sid. 5 Anmärkningar Victor Skog
Sid. 25 Det byråkratiska livet Katarina Sjöstedt
Sid. 39 Mytografi Den tillåtande byråkratin

Redaktörer Fredrik Ehlin, Andjeas Ejiksson, Oscar Mangione

Mer GEISTINFO här…

Utdrag från sid. 7: + Arkivet är inte suveränens minne, inte ens förberedandet av det. Suveränen har inte något minne och förmår inget förkroppsligande. Sedan finns det de som kallar sig suveräner, men vad i dessa förkroppsliganden är suveränt mer än möjligen en retorisk användning av suveränen som tecken? Låt mig istället betrakta det praktiskt och se arkivet som en inrättning med tekniker och teknologier ämnade för upprepning vilka emellertid äger sina fel och brister…

21.9.08

SIGNAL - Exhibition 24.09.08. - 12.10.08.

Centrum för samtidskonst

Södra Skolgatan 31 / 214 22 Malmö

Swedent. +46 (0)40 979210

Current exhibition:
24 September-12 October

27 SeptemberGallery night / Gallerinatten, 6pm- midnight (closed during the day)

Opening / Vernissage 24 September 6-9pm

no no no no no no no no no no no no there´s no limit

Majlis Agbeck, Anna Nordquist Andersson, Catrin Andersson, Christian Andersson, Marianne Andersson, Elisabet Apelmo, Åsa Maria Bengtsson, Stine Egeskov Berger, Carin Blücher, Anna Bokström, Carl Boutard, Anna Brag, Anna Bring, Ann Böttcher, Bo Cavefors & Martin Bladh, Helene Edgren, Anna Ekman, Lars Embäck, Rolf Engfelt, Marthe Aune Eriksen, Gunilla Falck, Lisa Fjellman, Luca Frei, Ylva Friberg, Edvard Gran, Mell Gran, Lucia Gustavsson, Patrik Gyllander, Rebecka Hallbert, Mette Hansen, Jan-Anders Hansson, Trond Hugo Haugen, Barbro Hemer, Jens Henricson, Leif Holmstrand, Torsten Hylander, Lena Ignestam, Gabriella Ioannides, Ingegerd Johansson, Michael Johansson, Sofie Josefsson, Maria Jönsson, Jeuno Kim, Viktor Kopp, Mathias Kristersson, Katarina Kvarnsjö, Runo Lagomarsino, Tamara Malmeström de Laval, Axel Lieber, Torbjörn Limé, Marit Lindberg, Anna Ling, Jonas Liveröd, Tuss Marie Lysén, Kari Mjåtveit, Caroline Mårtensson, Annelie Nilsson, Andreas Nordström, Fredrik Norén, Björn O. Olsson, Magnus Ottertun, Helena Persson, Matteo Rosa, Viktor Rosdahl, Lisa Rydberg, Johan Röing, Susann Rönnertz, Anna Sandgren, Gunnar Sandin, Ingrid Sandsborg, Morgan Schagerberg, Nilsmagnus Sköld, Danilo Stankovic, Anna Strand, Johan Sunesson, David Svensson, Joanna Thede, Magnus Thierfelder, Ulrika Thune, Maria Lavman Vetö, Pepe Viňoles, Charlotte Walentin, Peter Wallström, Bjørn Wangen, Fredrik Weerasinghe, Anna Wessman.

bo cavefors & martin bladhs bidrag till utställningen är visning av dvd-filmen qualis artifex pereo:
african noise foundation in association with grymhetens teater dekadens present "qualis artifex pereo" ("oh what an artist the world loses in me" emperor nero’s dying words upon committing suicide) + an acéphale performance by bo i. cavefors, martin bladh, & s.o. + text by georges bataille and martin bladh + music composed by martin bladh + film aryan kaganof (40min, HDV, Sweden, june 2008)

20.9.08

Analyser om moral och tyska arv...

Läs gärna:

Måns Holst-Ekströms noteringar "om moral..."
samt
Henrik Palms analys: "Det tyska arvet - vår framtid"

18.9.08

CASSIUS CLAY

Bo I. Cavefors
CASSIUS CLAY

Bok: Jan Philipp Reemtsma Mehr als ein Champion. Über den Stil des Boxers Muhammed Ali. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995.
Den tyske filologen Jan Philipp Reemtsma, född 1952, är verkligen en hängiven beundrare av Cassius Clay, alias Muhammed Ali. Reemtsma publicerade 1995 en bok om ringhjältens slagteknik och balettliknande danssteg. Varför intresserade sig en tysk filolog för boxning? Å andra sidan, hur ofta är idrottsmatadorer roade av intellektuella sporter som filologi. Björn Borg? Nämen. Franz Beckenbauer tröstade sig med att läsa filosofi när han låst in golfklubborna i garaget. Själ och kropp behöver inte vara omaka par. Generna kan samsas. Jag minns från min ungdom, dvs den period som inföll innan jag fyllt 25, att efter okontrollerat boxande eller skärpt fäktning, gick läxläsning och andra studier, på räls. Blodet flöt genom ådrorna spirituellt och ohämmat. Med andra ord: det finns inte något ädlare än att som up eller down uppleva k.o. i sista rondens femtioelfte sekund. Kombinationen skönhet och styrka, rå eller subtil sådan, eggar, fascinerar, driver på. Reemtsma återkallar skriet från vildmarken. Vargen ylar efter vulva och anus, efter Jack Londons värld med actions av våld och slagkraft. Visserligen beskylldes Jack London av silikonvänstern under 1970-talet för att vara ”vänsterfascist” (vokabulären finns kvar än idag hos en del övervintrande haverister), men de riktiga fascisterna, som Mussolini & co, hade föga framgång i sina försök att till sin ideologi fängsla boxare, bra sådana med italienska läderknogar mantalsskrev sig i U.S., Primero Carnera, Rocky Marciano, Rocky Graciano, ”Rocky” Sylvester Stallone.

Åter till den tyske filologen. Möjligen självironiskt skriver Reemtsma om att han är trollbunden vid boxning som kampsport och utifrån denna sado-masochistiska bindning till mastern utvecklar han, eller kanske är det så att Reemtsma vecklar in sig i, en komplicerad teori om det ”balanserande” och om det ”associativa” mellan Cassius/Muhammeds personlighet och boxningsstil. Varför sådant fikonspråk? Kanske därför att Reemtsma försöker övertyga sig själv om att omskrivningar krävs av en bigott omgivning och därför att han trots allt skäms en aning för att erkänna att han verkligen älskar Cassius/Muhammed, som slagskämpe, som hjälte och boxare, som typ, som kropp, som ställföreträdande knullobjekt. De ideologiska påhängena, de psykoideologiska referenserna till Freud, Thomas Mann och Adorno är inget annat än otyg i denna hyllning till Cassius/Muhammed. Väl docerat brer docenten ut sitt enorma vetande på etthundraåttio sidor. Cassius/Muhammeds liv passerar revy, alltifrån då han kom till världen i Louisville, Kentucky, som Cassius Marcellus Clay, via guldmedalj i Roma 1960, vägran att tjänstgöra som bombmatta i Viet Nam, konversion till islam, osv: ”Jag är den störste” som han ödmjukt formulerar sin position i världen och i sitt hemlighetsfulla Jag. Reemtsma konstaterar, men något att invända, en enkel protest till detta reemtsmaska påstående, vill jag ha infört i protokollet, att Cassius/Muhammed åstadkommit mer för de us-svarta än Martin Luther King, Malcolm X, Patrice Lumumba och Bill Crosby, tillsammans. Det är nog att ta i.

Förvandlingen från Cassius Clay till Muhammed Ali är storyn om världsvid politik och om den så kallade terrorismen under 1960- och 1970-talen. Mixen ställde onekligen till problem för den intellektuella vänsterelit som värjde sig mot varje form av terror mot maktterrorism och maktvåld. Cassius/Muhammed befann

sig i denna kamp vid samma ringhörna som Ulrike Meinhof, Che Guevara och Malcolm X. Boxning i allmänhet och Cassius/Muhammeds boxning i synnerhet fungerade som smörjmedel i denna våldsfascination som bestod av såväl fysiskt som intellektuellt våld. Den aggressiva rytmen i Cassius kropp, den våtblanka svarta kroppen, den syrefattiga och dammfyllda luften i hela arenalokalen, doften av svett och sperma och kvinnornas kåthet, kampen på liv och död (i alla fall om man ser det hela poängmässigt), är för betraktaren en otrolig upplevelse av att leva i verkligheten, i nuet.

Jan Philipp Reemtsma skrev 1995 den dittills bästa Cassius/Muhammedbiografin. När jag läste boken då och när jag läser om boken nu, i tider av bankgiganternas nya lurenbedrägeriagerande, 2008, upplever jag åter dagarna och nätterna vid radioapparaten hur han, den Oslagbare, dansar fram genom segrar och förnedrande nederlag, hur han vinner över Floyd Patterson, Karl Mildenberger, Argentinas tjur/Oscar Bonavena, eleganten Jimmy Ellis för att så, i mars 1971, i Kinshasa, den svartaste av platser, förlora titeln men framför allt äran till den otroligt hårdhänte George Foreman, med ett mellangärde än vackrare än afroamerikanens. Men, och men och men, men hur Cassius/Muhammed tar revansch tar revansch mot denne Foreman i Manilla 1975 helt enkelt därför att han då har förstånd att ÅTERGÅ till den gamla strategin och den beprövade taktiken att vid motståndarens anfall placera nävarna i ögonhöjd, i de egna ögonens höjd, vilket visserligen lämnar kroppen fri för jävulens slag men samtidigt är själva utgångspunkten för ett aktivt och snabbt försvar. Det är dessutom så att Cassius/Muhammed inte skilde sig från andra boxare därför att han var oerhört vacker och erotiskt upphetsande utan även därför att han, enligt Alexander Sutherland Neill, boxade ”poetiskt”. Cassius/Muhammeds stil(ar) följde inte den klassiska repertoaren, det finns dock ingen typisk Cassius/Muhammed-stil och kanske just därför blev han en förnyare: boxas utifrån dina egna intellektuella och fysiska förutsättningar. Har du en smidig kropp, dansa. Är du byggd som stubbe, invänta ögonblicket då motståndaren är tröttkörd. Dessutom parodierade Cassius/Muhammed sig själv vilket förledde motståndarna att tro på anfall de inte borde förberett sig på. Istället för att avsluta storyn med k.o. låg Cassius/Muhammeds styrka i att fyra av överraskande kombinationer utfall/anfall för att bereda väg för och slutligen uppnå absolut total dominans, fysiskt, psykiskt, estetiskt, i ringen.

Reemtsmas bok är en klassiker om boxningens kultur och välsignade drag av okultur och råhet, om boxningens sensualism, rena kåthet och erotiska styrka. Den Store, tja kanske Den Störste, visste hur man exhibitionistiskt bjuder på och offererar, kanske offrar, sig själv.

Artikeln publicerad 1995 i bl.a. Svarta Fanor, KvällsPosten, Sundsvalls Tidning. Här betydligt uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008.

15.9.08

Georges Bataille : Solanuset

+
+
Georges Bataille
SOLANUSET
L'Anus solaire

I tolkning av John Green

Det är uppenbart att världen är helt parodisk, det vill säga att varje sak som man ser är en parodi på en annan, eller till och med samma sak, i en bedräglig form.

Alltsedan meningarna började snurra runt i tänkande hjärnor, har en totalt identifiering skett: med hjälp av ett knull förbinds varje mening med en annan; och allting skulle vara till synes förenat om man med en enda blick kunde se hela spåret som Adrianes tråd lämnat och på så sätt föra tanken genom sin egen labyrint.

Men termernas knullande är inte mindre retande än kropparnas. När jag skriker högt: JAG ÄR SOLEN, så resulterar det i en fullständigt skamlös erektion, för att verbet vara är den förälskade frenesins farkost.

Alla är medvetna om att livet är en parodi och att det inte kan förklaras.
På så vis är bly guldets parodi.
Luft är vattnets parodi.
Hjärnan är ekvatorns parodi
Samlaget är brottets parodi.

Guldet, vattnet, ekvatorn eller brottet kan allihop utropas till alltings ursprung.
Och om ursprunget inte är likt planetens mark, som förefaller vara stöttepelaren, utan den cirkulära rörelsen som planeten följer runt ett rörligt centrum så kan en bil, en klocka eller en symaskin likaså godtas som alla tings ursprung.

De två grundläggande rörelserna är rotationen och samlagsrörelsen som tillsammans liknar ett lokomotiv med sina hjul och pistonger.
Dessa två rörelser skapar och förvandlar varandra ömsesidigt.
Det är därför som man kan märka att när jorden snurrar får den djur och människor att knulla och (eftersom resultatet lika mycket är orsaken till verkan) att djuren och människorna får jorden att snurra genom knullet.
Det är föreningen, eller den mekaniska förvandlingen, av dessa rörelser som i alkemisternas forskning går under namnet Filosofens Sten.
Genom att använda denna magiska förening kan människan själv bli ett ursprung.

En övergiven sko, en rutten tand, en för kort näsa, kocken som spottar i sina herrars soppa är för kärleken vad flaggan är för nationaliteten.
Ett paraply, en sextiåring, en präststudent, lukten av ruttna ägg och domarnas tomma ögon är rötterna som kärleken livnär sig på.
Hunden som slaffsar i sig en gåsmage, en full kvinna som spyr, en bokhållare som gråter, en senapsburk: allt detta visar att förvirring är kärlekens farkost.

En människa i sällskap med andra retas av att förstå att han är en av de andra.
När han ligger i en säng med en flicka som han älskar så glömmer han bort att han inte vet varför han är sig själv istället för kroppen som han rör vid.
Utan att veta någonting om detta så lider han av den bristande uppfattningsförmåga som hindrar honom från att skrika att han själv är flickan som ryser när hon i hans famn glömmer bort hans närvaro.

Kärleken, det barnsliga raseriet, en rik gammal landsortsänkas fåfänga, kyrklig pornografi eller en sångerskas ensamhet – alla dessa bortglömda figurer som går vilse i dammiga lägenheter.
De ska ihärdigt och glupskt söka efter varandra men de kommer endast hitta parodiska bilder och somna in lika tomma som speglar.

Den slöa och frånvarande flickan som drömlöst dinglar från mina armar är lika främmande för mig som dörren eller fönstret genom vilket jag kan se eller gå igenom.
Likgiltigheten (som gör det möjligt för henne att överge mig) återkommer när jag somnar av oförmåga att älska det som sker.
Det är omöjligt för henne att veta vem hon återser när jag klamrar mig fast vid henne, eftersom hon hela tiden förkroppsligar den totala glömskan.
Himlakropparna snurrar i rymden likt snabba skivor medan deras centra förskjuts, vilket formar en oändligt mycket större cirkelrörelse som trots att den söker sig bort från sitt eget centrum återvänder dit att fullborda sin rotation.
Rörelsen är bilden för den kärlek som inte förmår stanna vid en enskild varelse utan snabbt går vidare från den ena till den andra.
Glömskan som möjliggör denna kärlek är minnets undanflykt.

En människa kliver ur sängen lika plötsligt som vålnaden ur en sarkofag och lägger sig ner på samma sätt.
Människan går upp och några timmar senare lägger hon sig på nytt och på det sättet fortgår dag efter dag: detta stora knull med den himmelska atmosfären regleras av jordens rotation runt solen.
Trots att jordelivets rörelse styrs av rytmen från denna rotation så är det inte tanken på denna rörelse som får jorden att snurra utan kuken som tränger in i honan och som drar sig ut bara för att tränga sig in igen.

Knullet och vardagen tycks bara vara åtskilda från vartannat därför att allt är sönderslaget genom vibrationer från olika amplitud och längd.
Hur som helst så finns det inga vibrationer som inte är böjda i den fortgående cirkulär rörelse lokomotivet härmar när det rullar över jordens yta, bilden av en fortgående förvandling.

Varelser dör bara för att födas på samma sätt som kuken drar sig ut ur kroppen bara för att åter tränga in i kroppen.

Växterna växer upp mot solens och faller mot marken när de dör bort.
Träden broddar jorden med en otalig mängd blommiga kukar som reser sig mot solen.
De med kraft mot höjden uppskjutna träden slutar sina dagar brända av blixten, nerhuggna eller uppdragna med rötterna. Återkomna till jorden växer de upp igen, fast i annan form.
Men deras varierande knullställningar får jorden att snurra monotont.

Den enklaste bilden av det kroppsliga livets enhet med rotationen är tidvattnet.

Före havets rörelser, ett monotont knullande mellan jord och måne, kommer det varierade och köttsliga knullet mellan jorden och solen.
Men den första formen av ett solärt knull är när ett moln reser sig ovanför det flytande grundämnet.
Det erotiska molnet förvandlas till ett åskväder och faller tillbaka mot jorden i form av regn medan blixtarna sliter sönder atmosfärens skikt.
Strax därefter reser sig regnet upp i formen av en orörlig planta.

Det köttsliga livet är helt och hållet en fråga om havens rörelser och inuti kroppen fortsätter livet att springa ut ur salt vatten.
Havet spelar rollen som det kvinnliga organet som blir vått när kuken hetsar upp det.
Havet runkar alltid.
De fasta urämnen som innehåller och är formade av vatten, får sitt liv genom en erotisk rörelse som sprutas fram i form av flygande fiskar.

Ståkuken och solen upprör på samma sätt som ett lik eller mörkret i en grotta.
Växterna vänder sig alla mot solen, i motsats till människorna som – trots att de är kuklika som träd, i motsats till de andra djuren – vänder bort blicken.
De mänskliga ögonen tolererar varken solen, knullet, liket eller mörkret - men reaktionerna varierar.

När mitt ansikte är blodsprängt blir det rött och oanständigt.
Genom makabra reflexer förråder det, samtidigt, en blodig erektion och en absolut törst efter narcissism och brottsliga orgier.
Mer än gärna tillstår jag att vad jag visar upp av mig själv är en skandal och att mina passioner bäst beskrives som JÉSUVE.
Jordgloben är täckt med vulkaner; varje vulkan är ett anus.

Trots att jorden ingenting äter så spyr den ibland upp sina inälvors innehåll.
Med kraftiga dån sprutas innehållet upp och forsar ned utefter Jésuves sluttningar, sprider överallt död och terror.

I själva verket är markens erotiska rörelser inte lika fruktsamma som vattnets men de rör sig mycket snabbare.
Ibland runkar jorden så desperat att allt som finns på ytan störtar samman.

Jésuve är således bilden för den erotiska rörelse som genom inträngandet ger andens idéer kraft till ett skandalöst utbrott.
De som har kraft till ett utbrott kommer nödvändigtvis från samhällets botten.
Kommunistiska arbetare framstår för borgarna lika fula och snuskiga som de intima och håriga könsorganen – som de lägre stående delarna; förr eller senare resulterar detta i ett skandalöst utbrott då de könlösa och ädla borgarna blir halshuggna.

Katastroferna, revolutionerna och vulkanerna knullar aldrig med himlakropparna.
De erotiskt revolutionära explosionerna och vulkanerna står i opposition till himlen.
På samma sätt som våldsamma förälskelser reproducerar de sig genom att sätta sig på tvären mot fruktbarheten.
Mot den himmelska fruktbarheten står de jordiska katastroferna, den villkorslösa jordiska kärleken, total erektion utan regler – skandal och terror.

Det är så kärleken ropar ur min egen hals: jag är Jésuve, en skitig parodi på den brännheta och förblindande solen.
Jag vill få halsen avskuren medan jag våldtar flickan till vilken jag hade kunnat säga: du är Natten.
Solen älskar enbart Natten och riktar mot jorden sitt upplysta våld, en unken kuk, men den finner sig oförmögen att med blicken nå Natten fastän jordens nattliga utsträckning ständigt rör sig mot solstrålarnas snusk.

Solåret är det oknullade anus som vid arton års ålder inte kan jämföras med något annat lika förblindande förutom solen – men anus är Natten.

+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Copyright©John Green 2008

9.9.08

ERNST JÜNGER: LOGIK, ETT RENT SAMVETE...

+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+

Bo I. Cavefors
LOGIK, ETT RENT SAMVETE, EN ÄDEL HANDLING: ERNST JÜNGER

Böcker:
Ernst Jünger Siebzig verweht IV. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995
Günter Figal & Helmut Schwilk (utg.) Magie der Heiterkeit. Ernst Jünger zum Hundertsten. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995
Über Ernst Jünger. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995

Ernst Jüngers förlag, Klett-Cotta, eller snarare förlagets ägare Ernst Klett, gav till författarens etthundraårsdag ut en rad böcker av och om densamme, däribland en volym med dagboksanteckningar från tiden 1986-1990. De båda andra här noterade böckerna är antologin Über Ernst Jünger, med bidrag av äldre Jüngersympatisörer som förläggaren Ernst Klett, André Gide, Hermann Hesse, Ernst Niekisch och Alfred Andersch, flertalet, av naturliga skäl, döda, sedan länge, samt en antologi, Magie der Heiterkeit, där ett antal något yngre författare och litteraturhistoriker som Botho Strauss, Gottfried Boehm, Peter Sloterdijk, Rüdiger Safranski, Ulrich Schacht och Heimo Schwilk, kalfatrar det hundraåriga föremålet.

Hundraårsdagen blev även milstolpe för ett sjuttiofemårigt författarskap. Det fanns 1995 och det finns idag, 2008, all anledning att reflektera något kring Jüngers kanske viktigaste verk, På Marmorklipporna, 1939. Av flera skäl viktigt, inte minst därför att det är en motståndsbok som skrevs innanför nazitysklands slutna gränser, av en författare som inte befann sig i exil utomlands utan som förskansat sig i en inre exil (läs Jüngers roman Eumeswil). Onekligen en utsatt position. Jünger föredrog att uppleva katastrofen på scengolvet, inte från salongsplats. Jünger skrev en bok om helvetet inifrån helvetets glödande kärna. Jünger var en författare som stannade kvar, som befann sig på samma plats som bokens läsare tvingades befinna sig. Till skillnad från andra av exilförfattare skrivna motståndsböcker, fanns På Marmorklipporna tillgänglig i Tyskland. Man bör således inte underskatta och kan knappast överskatta Ernst Jüngers betydelse för motståndet mot naziregimen under en period då tysk nationell socialism är mycket framgångsrik, ekonomiskt, socialt, utrikespolitiskt, maktpolitiskt. Jüngers bok fanns också tillgänglig när tusenårsriket brakade samman, när alla fördämningar brast.

I dag, 2008, är På Marmorklipporna fortfarande ett utmärkt exempel på Jüngers visionära klarsyn, när han allegoriskt talar om Hitlerregimens barbari och skriver att enda möjligheten till opposition – innan tyrannmordet verkställes – är att vara stoisk; motstånd genom ”reine Geistesmacht”. Jünger ger receptet för överlevnad: kombinationen äventyrlig aktivitet, dvs terror och ett anarkiskt icke-deltagande. Det är ur denna livshållning – intellektuella renhållning - konservativ anarkism spirar.

I sak förhöll det sig som så att efter nittonhundratjugotalets jüngerskt revolutionärt återblickande författarskap utgav han 1932 aktionspamfletten Der Arbeiter, lärobok för Tysklands nationellt konservativa revolutionärer. I boken utgår Jünger från sina erfarenheter som officer under första världskriget och drar politiska konsekvenser av dessa erfarenheter, men efter Hitlers makttillträde 1933 fjärmar han sig från den politiska stridslinjen, inser att kampen måste föras med andra medel än argument. Till brodern Friedrich George Jünger skriver han året därpå: ”Det revolutionära stadium vi gått in i kan endast hanteras genom mer omvälvande krafter än retorikens, litteraturens och ideologiernas – vårt innersta sätts på prov. Nu måste var och en själv lyfta på locket och visa vem man är. - - - Logik, ett rent samvete, en ädel handling, ja, också detta att neka delta i vidrigheterna, det är sådant som kommer visa sig vara just de skarpladdade vapen som blir allt farligare ju mindre man deltar i striden”. ”Att neka delta i vidrigheterna” innebar för Jünger att utkoras till nationalsocialisternas ärkefiende, vilket Joseph Goebbels beklagade medan en råare koryfé i partihierarkin redan vid utgivningen av Der Arbeiter ansåg att Jünger befann sig i ”Zon der Kopfschüsse”.

När På Marmorklipporna publicerats försökte rikstyska tidningar tiga ihjäl boken. Så har alltid klyftig kritik behandlats av statisk statsmakt. Förlaget räknade kallt med att boken inte skulle förbjudas eftersom partistrategerna och partiideologerna av död och pina inte ville, inte förmådde inse att den bild Ernst Jünger tecknar av NSDAP handlar om just dem, om småpåvarna, analysexeperterna, prognosmakarna, eftersägarna av Guruns tirader. Därför: boken trycktes utan trycktillstånd på papper rekvirerat och avsett för helt annan litteratur.

Drömlandskapet, mardrömslandskapet (Jüngers äldste son sändes, efter att i Hamburg ha deltagit i marinsoldaters uppror mot naziregimen, till första stridslinjen vid Carraramarmorbrotten – Italien – i tyskarnas desperata försök att hejda den allierade invasionen – och dog, naturligtvis). Detta stenlandskap återkommer Jünger till i Heliopolis och Eumeswil, ett landskap som starkt kontrasterar till drömmarnas landskap av jord och hav, till en värld fristående från tid och rum, ett drömlandskap. Drömlandskapet och mardrömslandskapet är i marmorklippsboken skapelser ägnade vilseleda censuren, men framför allt ger de en samlad bild av Jüngers ahistoriska attityd till det pågående skeendet, hans reaktioner till kampen mellan de dödgrävande makterna och de reella och verksamma och vinnande makthavarna från skogar och sumpmarker, från slätter och hav, från den verklighet där historiens urformer regelbundet regenereras. Historia in nuce.

Jüngers praktfulla skildringar av en vid avgrundens rand dödshotad men dock än så länge levande kulturs undergång, är iakttagelser med tydligt markerad distans när han jämför det Tusenåriga Tyska Riket med Herakleitos åsikt att människosläktet och kosmos måste förnyas, återuppstå ur askan sedan allt förintats av eld och flammor. I klartext talar Jünger om Tredje Rikets undergång i termer av Romerska Rikets uppgång och fall. Nero, Caligula, Alexander, Heliogabalus. Som kontrast till Hitlers Rike tecknar Jünger bilden av det Rike, av den skog där Eremiten lever i samklang med naturen. Idealbilden är existentiellt trovärdig, Jünger förtydligar och bekräftar den när han några år senare i dagboksanteckningarna från det av sina landsmän ockuperade Paris förvandlar tid till tidlöshet och transcenderar historien. François Mitterand hade helt rätt när han i hyllningsartikeln till Jüngers etthundraårsdag, i Frankfurter Allgemeine Zeitung (29.3.1995) talade om Jünger som ”en fri människa”.

Den 14 juli 1990 skriver Ernst Jünger i dagboken om hur han dagen innan, fredagen den 13, längtat bort från hemmet i Wilfingen, bort till ”ganz wo anders”. Mot sådan längtan hjälper ej ens en flaska Burgunder eller en god konjak. Istället krävs modet att vandra vägen Golgata och knipsa tre vallmoblommor: ”Die Zeit war günstig; kein Wölkschen am Horizont”. När kvällen nalkas är blommornas mjölk brunbränd; Jünger skördar en dos homeopatpreparat och färdas snart och snabbt genom galaxer och landskap med städer där endast husens brandmurar återstår efter bombmattorna – över Dresden och Berlin, Frankfurt och Würzburg… Drömlikt reser Jünger med ”dem Skelett einer Eisenbahn”; genom det sönderslitna vagnsgolvet ser han utslitna och förvridna järnvägsräls och mellan dem grönt gräs, ”das die Augen tröstete”. Tåget rusar, allt går snabbare och snabbare, det gröna transcenderas, försvinner och förvandlas till syllar och järnklämmor, ”die Farbe musste raus”. Resans mål visar sig vara ett hotell i Francos Spanien där resenären Jünger samtalar med en annan resenär, ovisst vem, om Carl von Clausewitz. Drogdrömmen visar Jüngers starka förankring och starka förtröstan i första världskrigets upplevelser och att denna förankring och denna förtröstan hos nihilisten Jünger är katolskt inspirerad. Jünger visste att världen och tiden befinner sig i ett drömtillstånd, att Nåden finns där de religiösa krafter finns som är samtidigt genomskinliga och ogenomskådbara. ”Gudarna lever”, skriver Jünger och fortsätter, men ”Templen är rivna och vi vet ej längre ens namnen på många av dem som där en gång tillbads. Gudarna är dödliga men detta säger ingenting om gudarnas väsen och hemligheter”. Jünger menar att Gud och kristendomen är företeelser som kan dö, försvinna, ersättas av något annat. Men tiden är nu och katolska kyrkan är den institution som bäst bevarar det historiska transcendentala arvet. Vi är tidsvittnen till detta, men kan inte påverka vad som sker. Inga böner, miljarder böner hjälper inte mot gudarnas sanningar. Vad som sker inför våra ögon, i våra hjärtan och i våra hjärnor är att gudarna ändrar gestalt. De riter med vilka gudarna äras och den kultur som omger dem präglar människans kulturer i vilka hon lever, men allt detta, allt detta, är underordnat naturens, tidens och historiens lagar. Nya Kyrkor kommer att byggas på de raserade och glömda templens platser, som Canterbury följer Stonehenge. Gudarnas återkomst anas men det är inte möjligt veta var, hur och när de kommer, men ”de måste komma, utan gudar finns det ingen kultur”. När de gamla gudarna gått i graven och innan nya gudar transcenderats till gestalter av blod och kött gives det ett interregnum, en mellanperiod, en mix av det som håller på att dö och av det som ligger i födslovåndor.

”Att somna är att vakna”, skriver Ernst Jünger i Das Abenteuerliche Herz (1929) och den 28 november 1988 noterar han i dagboken att ”kamrat Fischer” skall jordfästas följande dag. Fischer anmälde sig som frivillig 1914 och tjänstgjorde mot livets slut som Jüngers arkivarie. Jünger konstaterar att han tilldelats rollen som ”Türschlüsser”. Vad som återstår är glömskan, ja, egentligen ”borde man sätta sig ned för att vila innan man lägger sig ned för sista vilan”.

Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor 1995:7. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008.

5.9.08

JUSSUF PRINZ VON THEBEN

Bo I. Cavefors
JUSSUF PRINZ VON THEBEN

Det av Otto Fürst von Bismarck 1871 igångmutade andra tyska kejsardömet etablerades snart som fadder dels till en bourgeoisie som med friskt mod kastade sig in i spekulationskapitalism och Tysklands industrialisering och dels till en bildningstörstande grupp småborgare som spjärnade emot kapitalisternas framfart och istället kämpade för en sund och stärkande natur- och hembygdsfilosofi byggd på müssli, agrarromantik samt myter om blod och jord. I denna världsligt blå-gröna storstadsröra gör Else Lasker-Schüler entré 1894, nygift med läkaren Berthold Barnett Lasker.

Under senare år har ELS kommit alltmer i rampljuset. Nåja, rampljus och rampljus, Prinz Jussuf rör sig även idag oftast framför de obskyrare kulisserna. Som gammal kabaréapa glädjer detta henne säkerligen. Men det finns faktiskt ganska rikligt med seriös litteratur som handlar såväl om människan som om hennes diktning och konst. Trots det är dikterna, dramerna och teckningarna exklusiva rariteter för entusiaster. Bokförsäljningen går trögt. ELS är också idag ett alltför vildsint och oborstat inslag för moralernas och ordningarnas väktarskaror. På sin tid: inte ens den tolerante och själv exhibitionistiskt kringbögande Klaus Mann orkade med hennes intensiva uppvaktningar under exilåren i Zürich sedan båda – och många andra – lämnat Tyskland efter Hitlers makttillträde 1933. Den 19 mars 1936 skriver Mann i dagboken att han varit och hört ELS läsa dikter ”ur Palestina-boken, dessa små dikter. Vilken märklig kvinna! Denna otroliga blandning av äkta diktarvansinne och koketteri…” (Klaus Mann Tagebücher 1936-1937, edition spangenberg, München 1990).

Den rikt begåvade – är det inte så man brukar säga om oberäkneliga genier - ELS skrev ej endast dikter, nej, även essäer och dramatik. Samt tecknade. Med färgkritor. Underbara färgsprakande porträtt av sig själv och andra ”indianer”, dvs köns- och sexöverskridande apacher från Berlins undergroud. Vanligast är det till leda nyttjade fotografi där hon med sitt kolsvarta pageklippta hår spelar flöjt iklädd sidenkostym, med dolk i slidan instucken vid gördeln. Samt iklädd taxklackade lackade svarta skor. Fotografiet är solitärt. Vanligen lät sig ELS fotograferas iklädd eleganta, moderiktiga storstadskläder. Med brosch vid bröstet.

Nåväl. ELS genomlider det imperialistiska Tyskland före första världskriget, Weimarrepubliken, Hitlertyskland och andra världskriget, emigration i Schweiz och senare i Jerusalem. Under hela denna omvälvande period i modern europeisk historia, förblir ELS trogen sina romantiska ideal och möter den oförstående världen med ”progressiv universallyrik”, den litterära spegelbilden för den självvalda och smått geniala inkarnationen Jussuf Prinz von Theben, född ”i djupaste nöd” i ”natten”, härskare över ett land där man, i vart fall Prinsen själv, anser att världen är romantisk och livet poetiskt. Denna Jussuf är den ädle juden, han är sitt folks upplyste tjänare, den siste som säljer sig och den siste som blir förrädare och därför ständigt tvingas till förnedring och lidande. Prinz Jussuf tyder drömmar, är profet och räddare. Prinz Jussuf är kärnfiguren i ELS:s lyrik, som handlar om motsättningarna mellan Jag och Jaget och om vad som kan få de två att återförenas. I ett brev till Julian Hart 1901 skriver ELS: ”Egentligen är jag ovetande om att jag i mina händer håller två skilda ting, i den högra solrosor och i den vänstra en piska…”. Denna dubbelkaraktär, denna dubbla njutning och denna dubbelkarakteristik av sitt Vara och av sin lyrik är ett markant drag också i teckningarna. På en bild ser vi den krigiske Prinz Jussuf, uniformsklädd, med stövlar och särade ben, beredd på strid, att låta piskan vina. På en annan bild går Prinz Jussuf barfota med sänkt huvud, ”till Gud”. Detta sado-masochistiska givande och tagande präglar de sagoliknande teckningarna med blå elefanter, sultaner och vilda indianer/judar. Prinsens/författarinnans hovstat består av en märklig samling individualister hämtade från en drömvärld med stark anknytning till den faktiska världen, lika verklig som den faktiska världen därför att den utopiska världen är den faktiska världens motpol, gud förvandlad till djävul. En fakticitets motpol är även den faktisk.

Else Lasker-Schülers drömhem var ett hem utan väggar och utan tak. Det var ett hem med rum, miljöer, dignande av mystik och judisk tro återskapad med bilder från Gamla Testamentet. Thoralagarna förvandlas till legender, melankoli till längtan. Allt är naivt men ej naivistiskt och allt kontrasterar skarpt mot de teckningar som hennes älskade Georg Grosz försåg omvärlden med. Men samhörigheten dem emellan finns på ett djupare plan. I en dikt till kollegan skriver ELS att även Grosz ”är vidskeplig - / född under en mäktig stjärna –”. Dikten i Håkan Sandells tolkning (hela dikttolkningen finns i Ymnighetshorn & Apokalyps, Katakombs Kalender 1993), slutar så här:

Men Georg Grosz
+++++älskar sitt olycksöde
som en trofast fiende.

Och hans sorg är dionysisk,
hans klagan: svart champagne.

Han är ett hav
+++++med beslöjad måne,
hans gud är endast skendöd.

ELS börjar teckna efter skilsmässan från man nr. 2, Herwarth Walden. I den ”natt av största nöd” som följer lägger ELS samtidigt grunden till alla de legender och mytbildningar som lätt skymmer bilden av hennes sanna konstnärskap, det skrivna ordet, teckningarna, scenaktiviteterna. ELS förvandla sig till Jussuf Prinz av Theben när hon förälskar sig i sin nye älskare, Gottfried Benn, Tigern, Barbaren, Kungen. I denna värld är Karl Kraus kardinal. ELS lever sin dikt och diktar sitt liv med expressionistiskt klara färger. Så länge sonen Paul (enda barnet, medarbetar som tecknare i Simplissisimus) lever finns det en översvallande glädje och action i ELS dikter, essäer och teckningar. Hennes brev svämmar över av kärlek till allt och alla. 1914 skriver ELS till Ludwig von Ficker, utgivare av tidskriften Die Brenner och frågar om till vilken adress hon kan sända en kartong choklad till Georg Trakl som ligger någonstans som okänd soldat vid någon österrikisk front i öster. Brevet avslutas med: ”Lieber, lieber, lieber, lieber Landvogt. Ihr Jussuf”. Vem kan motstå sådant? Jo, Franz Kafka kunde, han “tålde“ inte kollegans dikter och hade ”långtråkigt” när, om, han läste dem.

Gottfried Benn var det stora äventyret i Else Lasker-Schülers liv och den diktande militärläkaren återgäldar kärleken och förtroendet. Så sent som 1952, några år före sin död bekräftar Benn det ömsesidiga beroendet också sedan de skilts åt. I tidskriften Die Aktion, 1943, karakteriserar ELS älskaren som något djurliknande, klösande, livsfarligt, sexuellt ständigt otillfredsställt rovgirigt monster, men efterlängtat: ”…herb, lauter Fels, rauhe Ebene, auch Waldfrieden… und Strauch und Rotrotdorn und Kastanien im Schatten und Goldlaub, braune Blätter und Rohr… Erde mit wurzeln und Jagd und Höhenrauch und Löwenzahn und Brennesseln und Donner”.

„…und Donner“! Ja, verkligen. Allt tog slut. Allt tar slut. Livet byter skepnad, skiftar gestalt, från ljus till mörker, snabbt som ett pistolskott. Effektivt som på kommando. Åren i exil blir år i misär. Uppehållstillståndet i Schweiz är begränsad tid. Mycket snävt utmätt tid. Arbetstillstånd en omöjlighet. Sista station blir ”Hebräerland”. Färgerna bleknar och tid ges till eftertanke. Sonen är sedan länge död, 28 år gammal, 1927. Livet visade sig vara ett förlustspel:

Ich habe zu Hause
+++++ein blaues Klavier
Und kenne dock keine Note.
Es steht im Dunkel
+++++der Kellertür.
Seitdem die Welt verrohte.

Else Lasker-Schülers grav finns på Oljeberget.

+ + +

Illustrationer av Else Lasker-Schüler:
Abschied; Der Bund der wilden; Jussuf geht zu Gott!

Else Lasker-Schülers här återgivna bilder har jag hämtat från det nummer av Marbacher Magazin (Else Lasker-Schüler 1869-1945, nr 71/1995, 376 s.) som Deutsche Schillergesellschaft gav ut 1995 vid femtioårsminnet av hennes död.

Artikeln är en förkortad version, omarbetad och bearbetad, av en längre artikel om ELS som publicerades i Svarta Fanor nr 7:1995.

Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008.

2.9.08

Ezra Pound : 8 dikter i tolkning av Elmer Diktonius

Förnotis:
Den första Ezra Pound-översättningen publicerades i den italienska tidskriften Ka Bauta, i Venedig den 9 augusti 1908. Men det dröjde till 1932 innan Pound presenterades med ett bredare material på italienska, i antologin Scittori Anglo-Americani d'Oggio (översättningar av Carlo Linati, Corticelli Editore, Milano). Fem dikter översattes till franska och publicerades i augusti 1920 i Paris av Ludmila Savitzky, i Les Feuilles Libres, Lettres et Arts. 1928 fanns Pound för första gången med i en fransk översättningsantologi, Anthologie de la Nouvelle Poésie Américaine (översättningar av Eugène Jolas, Kra, Paris). 1921 gav Claire Goll ut en översättningsvolym, Die N eue Welt: Eine Anthologie Jüngster Amerikanischer Lyrik (S.Fischer Verlag, Berlin), där Pound för första gången presenteras på tyska. På spanska kom första översättningen 1948, på bengali och grekiska 1950, på jiddisch och arabiska 1954, på japanska 1955, på turkiska 1956, på polska 1958 och på portugisksiak 1960. Men redan 1923 publicerade Elmer Diktonius översättningar av åtta Pound-dikter i antololgin Ungt hav, ny dikt i översättning (Holger Schildts Förlag, Helsingfors). Övriga då unga diktare som presenterades i Diktonius bok är Carl Sandburg, Edgar Lee Masters, Alfred Mombert, Kurt Heynicke, Fredrik Nygaard och Uuno Kailas. De åtta Pound-dikterna hämtade Diktonius från ett par av Pounds första diktsamlingar, Lustra (Elkin Mathews, London 1916) och Umbra (Elkin Mathews, London 1920).

1974 gav jag ut Elmer Diktonius åtta Ezra Pound-dikter i en 16-sidig nästankvadratisk volym, tryckt i två upplagor, dels i en privat upplaga med grönt omslag, i 250 exemplar avsedda som julgåva till förlagets vänner och dels i en upplaga på 250 exemplar (med rosa omslag) inköpt av Bibliotekstjänst.

EZRA POUND

8 dikter i tolkning av Elmer Diktonius

Ett kontrakt
Jag gör ett kontrakt med dig, Walt Whitman –
jag har föraktat dig länge nog.
Jag kommer till dig som ett vuxet barn
som haft en tjockskallig fader;
jag är gammal nog att söka mig vänner.
Det var du som bröt den nya skogen,
nu är det tid att snida.
Vi har samma sav och samma rot
låt oss idka handel med varandra.

Gammal visdom, nästan kosmisk
So-Shu drömde,
och då han drömt att han var en fågel, ett bi
++++++++++och en fjäril,
var han tvehågsen varför han skulle försöka känna
++++++++++likt något annat,
därav hans tillfredsställelse.

Takkammaren
Kom, låt oss ha medlidande med dem som har det
++++++++++bättre än vi.
Kom, mina vänner, och minns
++++++++++att de rika har tjänare och inga vänner,
och vi har vänner och inga tjänare.
Kom, låt oss ha medlidande med de gifta och ogifta.

Gryningen kommer med små fötter
++++++++++som en smyckad Pavlova,
och jag är nära min önskan.
Aldrig har livet i sig något bättre
än denna stund av klar kyla,
++++++++++det gemensamma vakandets stund.

Dykning
Jag ville bada mig i sällsamhet;
denna på mig hopade komfort kväver mig!
Jag brinner, jag bränner mig så för det nya,
nya vänner, nya ansikten,
platser!
O att vara borta från detta,
detta som är allt jag önskade –
++++++++++utom det nya.

Och du,
kärlek, du mycket, du mera efterlängtade!
Äcklar mig ej alla väggar, gator, stenar,
all smuts, all dis, all dimma,
all art av handel?
Du, jag ville ha en ström över mig som vatten,
o, men längta bort från allt detta!
Gräs, och flacka fält, och kullar,
och sol,
o sol tillräckligt!
Ut, och allena, bland några
främmande människor!

Hälsning
O generation av det fullkomligt snygga
++++++++++och fullkomligt okomfortabla;
jag har sett fiskare rasta i solskenet,
jag har sett dem med oordentliga familjer,
jag har sett tandfulla småleenden
++++++++++och hört oskickliga skratt.

Och jag är lyckligare än ni,
och de var lyckligare än jag;
och fiskarna simmar i sjön
++++++++++och äger ej ens kläder.

En flicka
Trädet har nått mina händer,
saven har stigit i mina armar,
trädet har vuxit i mitt bröst –
sänkande sig
växer renarna ut från mig, som armar.

Ett träd är du,
mossa är du,
du är violer med vind över dem.
Ett barn – så långt är du,
och allt detta är galenskap för världen.

De tre poeterna
Candidia har tagit sig en ny älskare
och tre poeter har gått sorgdränkta.
Den första har skrivit en lång elegi till ”Chloris”,
till ”den kyska och kalla Chloris”, hans ”enda Chloris”.
Den andra har skrivit en sonett
++++++++++om kvinnans ombytlighet,
och den tredje skriver ett epigram till Candidia.

Vidare instruktioner
Kom, mina sånger, låt oss uttrycka våra nedriga passioner,
låt oss uttrycka vår fiendskap till människan med
++++++++++det stadiga jobbet
+++++++++++++++och ej sörja över framtiden.
Ni är mycket lata, mina sånger.
Jag fruktar ni får ett dåligt slut.
Ni står runt på gatorna,
ni driver kring hörnen och busshaltpunkterna,
ni gör nästan intet.
Ni uttrycker inte ens vår inre adel,
ni får ett mycket dåligt slut.

Och jag?
Jag har blivit halvgalen,
Jag har talat till er så mycket att
+++++++++++++++jag nästan ser er kring mig,
oförskämda små bestar, skamlösa, halvnakna!

Men ni, nyaste sånger i hopen,
ni är ej gamla nog att ha gjort många fanstyg,
Jag skall skaffa er en dräkt från Kina
broderad med drakar,
jag skall skaffa er de scharlakansröda silkesbyxorna
från Kristusbarnets staty i Santa Maria Novella,
annars säger de vi saknar smak,
eller att det ej är kast i denna familj.