ARYAN KAGANOF : USELESSLY...

'

Aryan Kaganof

Uselessly.

A very funny book about me, my dad,

the Devil and the God

Jacana Life, Johannesburg 2006
ISBN 1-77009-100-9

“His sharp, inquisitorial eye and insatiable curiosity are daunting, to say the least, Kaganof is the foremost counter-culture revolutionary in South Africa. Often his virulently oppositional stance reminds us that we have a culture at all – love him or hate him he is impossible to ignore. He is a one man cultural industry, producing paintings, books, clothes, films, music, photographs, and criticism.” Anton Krueger, Litnet.

Page 101:

DEAR GOD,
Thank you for your reply. I’m relieved that you haven’t run out of patience with me. Well, here it comes, the revelation you’ve been waiting for. I told you about all those fantasies I had that my dad was a torturer. The truth is, my intuitions were slightly off. We’re sitting watching one of those tedious SABC documentaries about the bad old days when suddenly my dad starts chuckling.

“What’s funny?”

“You’d hardly believe it, but I sold Vlakplaas to the government, back in ’73 or ’74.”

In the early seventies, my father The Devil sold Vlakplaas to the apartheid State. Vlakplaas was the notorious training camp where SADF elite troops were taught “dirty tactics” like torture and rape. He claims to know nothing of what happened there. “I only sold farms.”

“And if you had known what the farms would be used for?”
He stares at me for a while, silently. His forehead creases. He rubs his eyes.

“I would have asked for more money.”

Sincerely
J.J.

PER SVENSSON - YSTADS KONSTMUSEUM

.

Välkommen till vernissage
på Ystads Konstmuseum
lördagen den 3 maj 2008

Thomas Millroth presenterar utställningen kl. 14.00

Konsert kl. 15.00. Per Svensson med gäster

.

+

3 maj - 1 juni

Per Svensson

Intergalactic Transmission
Ljud, bild, installation, mm

En omfattande presentation av ett betydelsefullt konstnärskap;

måleri, rum, ljud, musik, installation, video mm visas på två våningar.

Per Svensson har också bjudit in några av de konstnärer

och musiker som han samarbetat med genom åren.

.

+

RoomFive

Myne See-Pedersen

Fotografier
Det är dagstidningen som fenomen, sammanflätat med reflektioner kring fotografiet och tiden, som står i centrum när Myne See-Pedersen tar "Gamlabiblioteket" på Konstmuséets bottenvåning i anspråk.

Lothar Lies SJ : Mysterium Vocationis

.
Lothar Lies SJ
Mysterium Vocationis.
Sondierungen zur Spiritualität ignatianischer Exerzitien
Echter Verlag, Würzburg 2008
ISBN 978-3-429-02983-8

Den Beiträgen dieses Bandes geht es um eine Grundeinsicht der Exerzitien und ihrer spirituellen Theologie, die sogenannte discreta caritas: Der Exerziant soll in seinen geistlichen Übungen so weit kommen, in allen Dingen und Situationen seines Lebens Gott zu suchen und ihn in diesean Dingen und Situationen besonders zu verherrlichen. - - - Diese "discreta caritas" der Exerzitien ist die Grundstruktur auch der Eukaristie, der Sakramente der Kirche und der Ökumene.

Lothar Lies SJ
Mänskligt liv kristen tro. Impulser och hjälp
Verlag Bo Cavefors, Zürich 1982
ISBN 91-7692--009-7

En bok som informerar om kyrkans tro och tar upp teman som Kristus Jesus, kyrkan, sakramenten och människans yttersta mål.

'

'
Lothar Lies SJ, född 1940, död 2008, professor i dogmatik vid Universität Innsbruck.

GUIDO ZECCOLA : DIKT

Guido Zeccola
DIKT

denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås… denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch… denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag för dag till döden… den är värre än tillvaron på ett bårhus…

du borde begripa varför jag inte äter… vart leder natten? varje nytt ord är ett försenat självmord i tortyrkammaren… och alla dessa psykointellektuella… imbecilla, imbecilla… jag kräks

och nu? jag vill möta dig i den varma köttligheten av din närvaro… lukten i rummet, som är din… det goda såret mellan dina ben, din tunga i min mun… talet och det normativa… den darrande stunden när hyacinten möter rosen…

............Julbloss forsande med
............Det köttliknande
............Kärleksspåret på sidan av

............(En ny himmel
............Jordens brandblå

............sår)

............Du där du
............Ägguleglad bakom gallret
............Där du bakar ökenbröd
............Av coniugalis idioma

............Vid varmastoft korgar ord
............I brynstålet: massor av
............Sidovapens frenesi under
............Hjärtskuggelinan

............Tanken därunder reser
............Av själ -
............Snuttar - i vilken
............Utvidgning?

............Här: den sönderbitna
............Kärleksdrömmen till oss
............Nerloskade ur öglorna

............Två könsröster, två
............Skrik:
............Glömskefolket med oss
............I dragdjuren

…mitt nederlag… drömpatronrum hamrat i faktumets tomma lya… ordet somnar till is… du uppmanar mig: säg ingenting!

kärleken är en lek… utan krav … en barnagåva

Copyright©Guido Zeccola 2008

MARTIN BLADH - BO I. CAVEFORS - GALLERI 21 - INFO #1

'

Martin Bladh och Bo I. Cavefors

VERNISSAGE OCH RELEASE på

GALLERI 21

FREDAGEN DEN 16 MAJ

Öppet perioden 16/5 - 27/5

Grymhetens teater dekadens
DEN NYA GRYMHETENS TEATER för en ständig diskurs med den universala tematiken: våld-sex-död-grymhet och TEATER DEKADENS visar på möjligheten av ett agere contra som svar på normitetens terrorism. Att bryta normitetens krav på likriktning och friställa traditioner från antikens greker, romartidens romare, medeltidens riddare och moderna tidens dekadenser. Utställningen ger en inblick i uppförandet av dramat ”Tre studier för en korsfästelse” och det arbete som omgärdade frambringadet av performance aktionen. Katolsk mystik och dionysisk njutning möter hos Bladh och Cavefors sina yttersta konsekvenser: njutning, lidande och förlösning.

Åldersgräns för tillträde: 15 år.

Curator: Jacob Ohlin

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

Copyright©Martin Bladh&Bo I. Caverfors, 2008.

NARREN SOM KABARETTIST

Bo. I. Cavefors
NARREN SOM KABARETTIST

Bok: Benedikt Vogel Fiktionskulisse. Poetik und Geschichte des Kabaretts. Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1994.

Kabaréerna i nittonhundratalets Berlin, München, Zürich och Leipzig är idag legender. Kabaretter spelades och kan fortfarande spelas litet varsomhelst, på teatrar med guldpanerade salonger, i källare, i vindsvåningar, i fabrikslokaler, i tält, på restauranger. Kabarettens okonventionella framtoning når, stimulerar och kanske, naturligtvis oavsiktligt, förargar det mediokra borgerskapet eller de okunniga proletärerna. Dunkla vindar och mörka källare ger en speciell feeling åt verksamheten. Å andra sidan: en hårdhänt bögsexuell nakenaction ger kanske bäst slagkraft på en vanlig institutionsteater.

I Ästetische Theorie hävdar Theodor W. Adorno att underhållningsförfattare som Karl May och Ernst Jandl har sin givna plats i tysk litteraturhistoria. Benedikt Vogel (född 1946 och när den här beskrivna boken publicerades, litteraturforskare, samt politisk redaktör vid Basler Zeitung) menar att även kabaretten, texterna som framförs i en kabarett har en litteraturhistorisk roll att spela därför att de kanske mer än annan litteratur ställer estetiska och politiska frågor utifrån intellektuella och klart formulerade villkor. Tillspetsat kan man ju se det så här: hellre en spirituell politisk kabarettvisa än en tråkig politisk ledare i Dagens Nyheter.

Tysklands första kabarett framfördes av Buntes Theater (Überbrettl) i Berlin 1901 och den följdes några månader senare av Elf Scharfritter i München. Med Berlinensemblen Wilde Bühne börjar 1921 den form av politisk kabarett där man driver hejdlöst med och slänger ur sig politiska angrepp mot tidens finansiella bonustagare och politiska jetset, ofta samma personer. Modellen att dag för dag aktualisera texterna fulländades 1933 av Erika Mann med Die Pfeffermühle i München som hon, efter Hitlers makttillträde, flyttar över till Zürich, Cabaret Cornichon. Vogel menar att Erika Manns genidrag var hennes ”forcerade harmlöshet”, att de politiska och sexuella åsikter som framfördes i texterna förpackades och bjöds publiken i ”harmlös” form, att ironin sällan var direkt och i klartext utan indirekt, det vill säga att texten sjönk in i mottagaren först senare, kanske långt senare, när det verkligen inträffade som texten beskrev. Extremintellektualisering – kanske snarare: externintellektualisering - vill jag kalla det: vad var det för vits med att kabarettbesökarna inte visste vad texten handlade om förrän de satt på tåget till Auschwitz.

Erika Mann lanserade också ”tjänstemannen” som komisk figur och farlig politisk motståndare i en person, i samma strikta kostym, dvs den lättparodierade tjänstemannens caligulatillvaro. Exempel: tjänstemannen på ett lager för upphittade föremål ställer så indiskreta frågor till dem som påstår sig vara ägare till försvunna föremål så att de efter utfrågningen ser sig själva som tjuvar.

Andra Pfeffenmühlespecialiteter var storstadsmisär, pressens sensationshunger, skillnaderna mellan rika och fattiga. Klassmotsättningarna framställdes dialektiskt kombinerade med förslag till konfliktlösningar. Rikedom gisslas inte som sådan och man talar inte om kapitalism i socialistisk jargong utan som något etiskt fult och omoraliskt. Kabarettisten framhåller alla fördelar den rike har, han blir bjuden på öl, han slipper betala hotellnotan eftersom det är en ära för hotellet att ha honom som gäst, även begravningen sker kostnadsfritt enär staten står för fiolerna och ärebetygelserna. Alltså: Erika Manns texter anklagar inte i första hand den rike mannen himself utan alla de devota jasägare som bockar och bugar runt omkring honom. ”Und alle Herzer werden weich, / Beim Himmel, / dieser Mann war Reich”.

Benedikt Vogel lanserar i denna doktorsavhandling ett nytt begrepp, fiktionskuliss. Vad som menas med detta förklarar han med hjälp av Erich Kästners kabaretsång för kör och orkester från Münchenkabarén Schaubunden (1946): ”Wir sind Ostmärker, pardon, die Österreicher. / Meine Verehrung, Herr Baron! / Wir schicken’s heim jetzt, die reichsdeutschen Landstreicher. / Wir sind a siegreiche Nation.” Publiken som lyssnade till den texten endast något år efter krigsslutet utsattes onekligen för ett chockartat växelbad av fiktion och desillusion när kabarettens ”österrikare”, med ordval hämtade från den gamla goda galanta tiden före första världskriget (”Meine Verehrung, Herr Baron!”) framställer sig själv och landsmännen som segrare efter det att den ”rikstyske landstrykaren”, som de facto var österrikare, återbördats till vad österrikarna gärna skulle vilja se var hans verkliga hemland, Tyskland. Att österrikarna med överväldigande majoritet 1938 röstade för Anchluss till Hitlertyskland, ville/vill man helst glömma. De enda som röstade emot anslutningen var kommunister och habsburgtrogna rojalister. Borgare och socialdemokrater har aldrig stått så enade som när det gällde att välkomna Hitler hem till Fosterlandet.

En form av fiktionskuliss finns också hos kabaretterna i själva Tyskland. Produktionsmetoden upprepas i viss mån av de politiska gruppernas verksamheter under 1960- och 1970-talen, dvs kollektivt arbetande ensembler, tematiskt slutna teman, dagsaktuella problem, politiska nyheter, vardagsspråk, folkmusik. Men redan på 1950-talet praktiserades modellen av en del undergroundteatrar i London, tex Theatre Workshop som lanserade Brendan Behan och Shelagh Delaney. Även Brechts episka teater som en del av det politiska skeendets spegel, passar som åskådningsexempel.

Münchner Rationaltheater, namnet anspelar på den ärevördiga Nationaltheater, var en viktig del av 1960-talets studentrevolter. Man anknöt gärna till Erika Manns textformer och med relativt små förändringar hade deras kabarettnummer och föreställningar idag platsat som performance eller actions. Man laborerade vid Rationaltheater med en kombination av filmsnuttar eller hela filmavsnitt och journalistiskt formad politisk information. Den politiskt aktiva kabaretten kan vara pådrivande i den politiska debatten. Som sidoeffekt engagerades teatern i direkta aktioner, som att hjälpa frigivna straffade till bostad och arbete. I cirklarna runt Rationaltheater fanns det drygt 6000 frivilliga ”arbetare” som sysslade med sociala projekt av skilda slag. Utmärkande för Rationaltheaterns ambitioner var kanske framför allt avtabuisering inom sysselsättningarna sexualitet och religion. På ett språkligt fränt men ganska elegant sätt retade man galla på etablissemanget, som i Sång-om-Ja-sägare där man efter ett antal konkreta uppgifter om antalet fångar och mängden fängelser, att småtjuvar kläms åt medan de stora bonusfiskarna går fria, slutar så här: ”skydda äggstockarna – förfölj kåtheten / skydda staten – förfölj människan”. Formspråket med upprepning, antites och påståendeprejudikat är synnerligen effektivt men ledde till att kabarettens ansvariga åtalades sedan man påstått – helt korrekt – att förbundspresidenten Heinrich Lübke, när tiden begav sig, hade organiserat uppbyggnaden av koncentrationsläger.

Benedikt Vogels fiktionskuliss är egentligen en form av intertextualitet. Parodierna och ironierna är en kombination av språkligt stiliserad naturalism, symbolism och impressionism. Erika Manns kabarettillusionist klarar faktiskt av något som Prospero i Shakespeares Storm inte klarade av, nämligen att existera också i verkligheten. Manns illusionist är illusionist OCH Hitler. Skådespelarens bild/gestaltning av illusionisten är ett förhandsbesked om något som kommer att ske/existera. Som jag påpekade tidigare, kan man ifrågasätta effekten av att förvandla språket till att bli en illusion av språk, som ju bör vara kommunikativt och inte ett fall för korsordslösare. Vogel och hans teorier är väl värda en kritisk diskussion, framför allt eftersom han avslutar avhandlingen med ett väl valt exempel, Thomas Bernhards sista skådespel, Heldenplatz, som uruppfördes på Burgtheater 1988. Pjäsen har kabarettliknande inslag som när Herrn Professor Robert sprutar adrenalin: ”Nejnejnej, jag kvävs / om inte dessa österrikiska snusktidningar lever vidare. / Jag tjänar enorma belopp på insparade pillerkostnader / eftersom tidningarna delas ut så tidigt på morgnarna. / Dessa totalidiotiska Kronenzeitung och Kurier. / De sätter blodomloppet i raseri redan när morgonen gryr. / Om Die Presse håller jag käften. / Detta rättshaveristiska blad, som kostar 10 Shilling / och alltså är alldeles för dyrt som sömnmedel.”

Den som framöver tänker sig spela politisk kabarett bör nog läsa Vogels avhandling. Kritiskt läst är den en bra handledning för varje engagerad domptör.


Artikeln tidigare publicerad i bla Sundvalls Tidning den 9 maj 1994. Här aktualiserad och renoverad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2008.

PÉTER ESTERHÁZY : DONAUS DESTRUKTÖR

Bo I. Cavefors
ESTERHÁZY: DONAUS DESTRUKTÖR

Bok: Péter Esterházy Nedför Donau eller grevinnan Hahn-Hahns blick. Översättning av Ildikó Márky och Gunnar D. Hansson. Norstedts 1994.

Efter Claudio Magris strålande bok om Donau kan det tyckas som om Donau fått sitt. Att det kanske inte finns något att tillägga. I Magris bok finns allt, nästan, historia, kultur, politik och naturen så sensibelt och sensuellt beskriven som få förmått sedan de tyska romantikernas dagar, inberäknat Goethes lidande Werther och Büchners unge men än mer än Werter lidande Lenz. Märkligt att Donau orsakar så mycken smärta. Även idag.

Péter Esterházy, född 1950, ungrare, sentida ättling till furstarna Esterházy, lyckas avvinna den gråsvarta, allt smutsigare och med alltfler kraftverk sönderhackade Donau nya litterära kvaliteter och bevarade hemligheter. Nedför Donau eller grevinnan Hahn-Hahns blick kallar Esterházy boken. Varför den enögda grevinnan blandas in som krydda i denna, från Donaueschingen i Sydtyskland till Svarta Havet flytande svartsoppa kan man fråga sig, om det inte är av det enkla skälet att Hahn-Hahn ypperligt fungerar som en av de mest sällsamma staffagefigurerna i Esterházys vaxkabinett med Donauoriginal. Men kanske finns det även en annan och kanske bättre och allvarligare förklaring.

Georg Büchner kämpar för sin överlevnad genom att ägna sig år brödskriveri av mästerverk som Lenz och Woyzek, han möter föga, dvs ingen, förståelse hos samtidens litteraturkritiker, tvingas som revolutionär i landsflykt och bokstavligt talat dör av överansträngning. Med Ludvig I av Bayern i spetsen hyllar samtidigt den litterära parketten, alternativt parnassen, dilettanteri och svärmiskt fjolleri som högklassig litteratur skriven av halvdåliga författare som Anette von Droste-Hülshoff, fursten Pückler-Muskau, greven von Auersperg och grevinnan Hahn-Hahn, alla tillräckligt bildade för att skriva en dikt, men därutöver obegåvade i allt utom förmågan till medelmåttighet. Deras skriverier fyller tidningar, tidskrifter och bokhandelsfönster från 1820-talet till första världskrigets utbrott 1914, alltså under nästan etthundra år. Denna bokutgivning var lika seg som Donau där den slingrade sig fram från kungarike till kungarike. Urusel litteratur var, är och förblir urusel litteratur även när den reklameras i förgyllda förlagskataloger.

Esterházy nämner grevinnans namn endast i förbigående, som varnande exempel bland annat absurdistiskt plock av fantasier och verkligheter, av egna minnen och av släktingars återberättade anekdoter. Jaget i Esterházys roman är ”Resenären” som från den ungerska by dit familjen förvisats av kommunistregimen, enleveras av morbrodern Roberto. De båda äventyrarna börjar Donauresan med att besöka en äldre kvinnlig släkting i Wien. Roberto försvinner snart ur den egentliga handlingen och ersätts av andra tillfälliga eller mer nära vänner till Resenären. Samtidigt blir romanen stramare, absurditeterna förvandlas till blodigt allvar. Äventyret som började med lek djupnar till beskrivningar från Esterházys smärtsamma och ljuva upplevelser i framför allt Wien och Budapest. I avsnitten om de båda huvudstäderna visar sig författaren vara en samtidigt oerhört spirituell och samhällskritisk observatör, ej endast av Ungerns kommunistregim utan också, kanske framför allt, av det Öst- och Centraleuropa som drabbades av nästintill sjuklig Habsburgnostalgi när murar föll och järnridåer skrotades. Esterházy får ”huvudvärk” av ”allt Donautjat och av det centraleuropeiska bönemummel” som griper omkring sig, ”Donau-tankar, Donau-ethos, Donau-förflutet, Donau-historia, Donau-smärta…”. Den kritiska samtidsbilden fylls på med historiska anekdoter och sanningar från fornstora och blodiga dagar då turkar besegrades, prins Eugen hyllades, när Österrike och Ungern kämpade och led, vann och/eller förlorade, ömsom växte och ömsom krympte: allt sådant som Flaubert kallar ”de avbrutna njutningarnas estetik”.

Péter Esterházy är samtidigt utled och fascinerad av Österrike-Ungerns historia, inte minst därför att släktnamnet han bär är lika färgat av denna klibbiga spindelväv som Tarzan förväntas förlita sig på att djungelns lianer inte brister när han skuttar från gren till gren. Kopplingen av hat, kärlek, förakt och förtjusning ger romanen styrka och charm, gör den oemotståndlig. Den enögt dikterande grevinnan Hahn-Hahn förkroppsligar Donauvärlden i sin person och i sina poemer, medan Esterházy själv klär sig i rollen som den uttröttade Büchner som ville riva palatsen av samma skäl som den sentida ungerske kollegan vill trasa sönder Donaumyterna. Såväl Büchner som Esterházy är effektiva destruktörer.

Esterházys självbiografiska och kanske i viss mån självdestruktiva roman är späckad med namn på personer, orter och händelser som den av Donauhistoria mindre intresserade kan lämna därhän. Emellertid: den som först läser Magris Donaubok och lägger på minnet en bråkdel av de fakta som där serveras läser Esterházys bok med trumf på hand.


Illustration: Måns Holst-Ekström, Kairo 2008; ”Lantbruksmuséet”.

Artikeln tidigare publicerad i bla Barometern den 30 maj 1994. Här renoverad och uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors (text) & Måns Holst-Ekström (foto) 1994, 2008.

TONI MORRISON

Bo I. Cavefors
DEN SVARTA UNDERKASTELSEN

Böcker:
Toni Morrison Jazz.
Toni Morrison Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin.
Översättningar av Kerstin Hallén. Trevi bokförlag 1993.

1993 hade den imperiala stormakten Sovjetunionen gått i stöpet. Den andra av tidens stormakter, USA, är idag på väg följa moskoviterna hack i häl. Viljan att ensamt härska över världens öden och äventyr har gång på gång visat sig vare en machiavellisk vansinnesdröm, omöjlig att förverkliga mer än under en, historiskt sett, kort period. Människors och staters individualism och fundamentala behov finns i generna, inte i statsdoktriner och/eller ideologier. Det är det och inget annat som är förutsättningen för inre och yttre frihet.

Det var patetiskt att de Nobelprisutdelande svenska akademierna 1993 försökte stärka den nordamerikanska dominansen i världen genom att inte lyckas hitta en enda vetenskapsman eller författare utanför USA som var värd hedras med pengar och diplom. Akademiernas USA-fixering var och är allvarligare än så därför att den befäster den romantiska uppfattningen om The American Way Of Life, av USA som ett framtidssamhälle, som ett föregångsland vars politiska mål, sociala förhållanden och nyliberala visioner bör tjäna som föredömligt exempel åt resten av världen.

1993 års Nobelpristagare i litteratur, den svarta amerikanskan Toni Morrison, föll väl in i denna vitkalkade historiefresk av ett USA som vore landet på god väg att lösa besvärande sociala, ekonomiska, etniska och multikulturella problem. Men den dystra verkligheten kan inte sopas under mattan. Inte då och inte 2008. USA:s misslyckade politiska, ekonomiska, polisiära och militära aktioner mot Irak, Somalia, Kuba, Afghanistan och på många andra håll i världen, de från och till spända relationerna till Europa, de försämrade påtryckningsmöjligheterna gentemot Japan och andra Fjärran-Östern-makter, beroendet av ett fascistiskt Kina samt de sociala spänningarna, den ökande brottsligheten, den oerhörda fattigdomen, den urusla sjukvården för den som inga pengar har, den kulturella nivelleringen inom landets gränser, och som surströmming ovanpå allt detta en religiöst fundamentalistisk president, har lett till att USA i dag befinner sig i ett klassiskt förrevolutionärt stadium.

Så gavs då litteraturpriset till Toni Morrison, som må vara en hyfsad författare, hennes romaner underhållande lektyr, men i hennes böcker finns inget uppror, ingen protest, ingen förtvivlan och djup sorg över USA och de svarta medborgarnas ställning i det multietniska samhället. Romanen Jazz tilldrar sig på 1920-talet då ”veteranerna på Sjunde Avenyn” fortfarande går ”i sina gamla militärkappor”. Det unga förälskade paret Joe och Violet är, som så ofta i Morrisons romaner, människor utan historia. Skönt i och för sig. De är en del av den stora svarta folkvandringen i USA under mellankrigstiden 1920-1940. Vandrar från by till stad, från stad till storstadsgetto. Genom förnedring och hopplöshet har de förvandlats till skadeskjutna själar och det ödet förändras inte i det pulserande storstadslarmet. Isolering och ensamhet bryts endast av jazzen som får New York att vibrera av toner som leder tankarna till Joes och Violets hemtrakter och barndom, till bluesens och bomullsfältens melankoli.

Tiden går. Joe och Violet förstummas. Kärleken blir fadd, lusten att ha sex med varandra avtar och reduceras till kommentaren att ”det är trevligt när vuxna människor viskar med varandra under täcket”. Violets enda samtalspartner är fåglarna på trottoaren, på fönsterbrädan. Joe roar sig med en ung älskarinna.

Toni Morrison är svart amerikan men ingen ”black writer” som Richard Wright, Ralph Ellison och James Baldwin, vilka alla, på sin tid och även nu om de funnits i livet, var värda det Nobelpris de aldrig fick därför att de var alltför kontroversiella, alltför uppnosiga mot etablissemanget. Wright, Ellison, Baldwin och varför inte även Malcom X (hans självbiografi är ett mästerverk) som Nobelpristagare hade varit goda val och ett förträffligt medel för USA:s devota vänner att visa solidaritet med stormaktens människor, kulturer och historia. Priset till Toni Morrison befäste den bild av USA som det officiella USA, det politiska och finansiella etablissemangets bild av USA som prånglas ut över världen med alla massmediala hjälpmedel.

I detta utbud av propaganda fungerar Morrisons romaner som flickböcker för vuxna. Välskrivna, politiskt väldocerade, lagom inopportuna för att kunna användas som avledningsmanövrer bort från skräpkammaren bakom kulisserna. Detta blir än tydligare i Morrisons essäer om den amerikanska litteraturen i essäsamlingen Mörkt spel. Morrison menar att svarta författare bäst tjänar de svartas sak om de tillför litteraturen ”alla valörer” och inte som Wright, Ellison, Baldwin och Malcolm X framför allt representerar sin egen ras. Morrisons råd låter otäckt liberala men det är ett ställningstagande som varken kan vara önskvärt eller effektivt i ett land där makten aldrig reagerar mot orättvisor förrän den tvingas till kompromisser efter hot om våld. Toni Morrison talar visserligen om ”de svartas farliga inflytande” som litterärt konstgrepp, men av sådant finns föga i hennes eget författarskap. Intellektuellt inser Morrison, kanske, vad som krävs av svart litteratur, men moraliskt gjorde författarinnan det bekvämt för sig i det vita etablissemang där det naturligtvis var tjusigt med en svart litteraturpristagare. Det är förståeligt, det är mänskligt, men det var inte heroiskt. Och det var inte värt Nobelpriset.

Recensionen tidigare publicerad i diverse tidningar, bla Barometern den 5.11.1993. Här obetydligt uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2008.

GURU PAPERS, FEBER, ÖIJER, KLAS KATT M.M., M.M., M.M...

´'

De 65 objekten säljes endast tillsammans.

Förpackat i en mycket vacker kartong (specialgjort batikpapper).

Samtliga objekt är i förstklassigt skick,

fräscha som direkt komna från stencilapparaten respektive tryckeriet.

Knappast ens tidens tand har satt sina spår.

Pris: efter överenskommelse. / SÅLD!

Maila Bo Cavefors.

1…Arnöskolan : Antologi. Poesiförlaget. Bok nr 8. 1973. Stenciltryck.
2…Marc Bolan (samt Eric Fylkeson) : Poetisk Boogie. 1973. Stenciltryck.
3…David Bowie : Den moderna människans memoarer.

Poesiförlaget. Bok nr 10. 1973. Stenciltryck.
4…lennart carlsson : tärningskast. Poesiförlaget. Bok nr 4. 1973. Stenciltryck.
5…Drakörat. Tiskrift för Poesiförlaget. Nr Ett, våren 1973.
6…Mikael Ejdemyr : Att han sen dog är kanske bara typiskt för en dröm.

Poesiförlaget. 1978. Dediktaion: Till Bo.
7…Feber, tidskrift. Nr 1, 1973.
8…Feber, tidskrift. Nr 1, 1974.
9…Feber, tidskrift. Nr 2, 1974.
10..Feber, tidskrift. Nr 3, 1974.
11..Feber, tidskrift. Nr 4, 1974.
12..Feber, tidskrift. Nr 5, 1974.
13..Feber, tidskrift. Nr 6, 1974.
14..Feber, tidskrift. Nr 7, 1974. Bilagor: Valsedlar avseende Verklighetspartiet

samt Drömpartiet.
15..Feber, tidskrift. Nr 8, 1975. (Tidskriftens baksida: helsidesanons för

Bo Cavefors Bokförlag).
16..Feber, tidskrift. Nr 9/10, 1975.
17..Feber, tidskrift. Nr 11, 1975. Bilaga: Inbetalningskort.
18..Eric Fylkeson : Barnet och kriget. Poesiförlaget.

Bok nr 12. 1973. Stenciltryck.
19..Eric Fylkeson : En far åt mina tankar. Prosadikter 1972-1979. Janus 1980. Med förlagets div. reklam- och informationsblad… Stenciltryck.
20..Eric Fylkeson : Idyllernas Död. Poesiförlaget. Bok nr 9. 1973.

Stenciltryck.
Eric Fylkeson : Vi Lever I En Tyst Film. Poesiförlaget. Bok nr 2. 1973.

Stenciltryck. Dedikation: Till Bo Cavefors från Eric Fylkeson.
21..The Guru Papers. (Det absolut första numret???!!!)Ett skakande reportage

från den Öde Öknen. Stencil A4, 24 sidor/12 blad, tryck på 12 sidor.

Inget årtal, ingen författare angiven, ingen illustratör angiven,

men är med säkerhet Leif Elggren.
22..The Guru Papers. Nr 2, 1972. Stencil A4.
23..The Guru Papers. Nr 4, 1972. Stencil A4. Pris: Gratis.
24..Guru Papers, Kulturgerillan. Nr 2, 1973 Även numrerat som Nr 6. Stencil A4.

Bilagor: 1) osignerad teckning, A4, kvinnohuvud; 2) Reklam för Pendeln.
25..Guru Papers, tidskrift. Nr 1, 1974(?!). Även numrerat som Nr 7.

Bilaga: 2 olika reklamblad A4, för Guru Papers, med Leif Elggrens teckningar.
26..Guru Papers, tidskrift. Nr 2, 1974(?!). Även numrerat som Nr 8.

Bilagor: 1) Originalteckning av Leif Elggren; 2) Reklamblad för Guru Papers.

Kulturgerillan (”Krossa den förbannade kultureliten”), A4; 3) Valsedalar för

Verklighetspartiet respektive Drömpartiet; 4) Inbetalningsavier.
27..Guru Papers, tidskrift. Nr 1, 1975(?!). Även numrerat som Nr 9/10.

Bilagor: 1) Reklamblad från Fri Press; 2) Manifest från Åttonde Februari-Gruppen;

3) Reklam för diverse musikskivor; 4) Inbetalningsavier, mottagare L, Perälä.
28..Lars Göran Gustafsson : Greatest Hits. Poesiförlaget 1978. Dedikation: Till Bo.
29..Anselm Hollo : Mannen i trädtoppshatt. Poesiförlaget. Bok nr 14. 1974. Stenciltryck.
30..Per Holmer : Motbok. Poesiförlaget. Bok nr 13. 1973. Stenciltryck.
31..Intermezzo, tidskrift. Nr 1, 1978. (Klas Katt presenterar Höken & Leffan,

på tidskriftens baksida.)
32..Intermezzo, tidskrift. Nr 2, 1978.
33..Intermezzo, tidskrift. Nr 3, 1978.
34..Intermezzo, tidskrift. Nr 4, 1978.
35..Janus, tidskrift. Nr 2/3, 1979.
36..Janus, tidskrift. Nr 4, 1979.
37..Janus, tidskrift. Nr 1, 1980.
38..Janus, tidskrift. Nr 2, 1980.
39..Janus, tidskrift. Nr 3/4, 1980.
40..Janus, tidskrift. Nr 1, 1981.
41..Janus, tidskrift. Nr 2, 1981 (Häfte 14). Med förlagets bilaga

”Rädda Bo Cavefors Förlag”.
42..Janus, tidskrift. Nr 3, 1981 (Häfte 15). Med förlagets reklambilagor.
43..Janus, tidskrift. Nr 4, 1981 (Häfte 16).
44..Janus, tidskrift. Nr 1, 1982 (Häfte 17).
45..Janus, tidskrift. Nr 2, 1982 (Häfte 18). Med förlagets reklambilagor.
46..Georg Johannesen : Tala inte, tig inte. Janusserien 3, 1981. Ouppsprättat ex.
47..rolf johansson : nirvana. Poesiförlaget. Bok nr 3. 1973. Stenciltryck.
48..rolf johansson : spelskiss. Janusserien 2, 1981. Ouppsprättat ex.
49..Alf Kåre : Vattnet. Poesiförlaget. 1975.
50..roy landqvist : legato. Poesiförlaget. Bok nr 6. 1973. Stenciltryck. Bilaga: Beställningskupong för Poesiförlagets utgivning.
51..Gunnar ”Katten” Lundkvist : Klas Katt i Hell City. Serier.

Förlag för Uppenbar Litteratur, Nr 1, 1979. Recensionsexemplar.
52..Gunnar Lundkvist : träden gråter. Poesiförlaget. Bok nr 16.

upplagan Maj 1974. Stenciltryck.

Bilaga: Brev från författaren till BC: ”alright…mr. Cave… - - - love and light. Gunnar”.

Av brevet framgår även att första upplagan trycktes i 120 ex

och att den andra upplagan trycktes i 200 ex.
53..inga-lill lundkvist : röster från mentalien, Poesiförlaget. Bok nr 5. 1973. Stenciltryck.
54..Vaslav Nijinskij : Vid kanten av ett stup. Dagbok 1918-19. Poesiförlaget 1978.
55..Sven Thomas Nordlöf : den oinbjudne. Janusserien 1, 1981. Ouppsprättat ex.
56..William rönnberg : Lyrisk rapport. Posiförlaget. Bok nr 7. 1973. Stenciltryck.
57..hans-gunnar storm : stormvarning. Poesiförlaget. 1974. Stenciltryck.
58..Tidskrift för uppenbar litteratur. Nr 1, 1979.
59..ingrid udenius : man har zoomat in tensta i våra hjärtan.

Poesiförlaget. Bok nr 1. 1973. Stenciltryck.
60..Vesuvius. En antologi. Dikt och Bild. Bok nr 1 i konstnärsgruppen Vesuvius utgivning. 1974. Vesuvius = Leif Elggren, Eric Fylkeson, Per-Eric Söder, Bruno K. Öijer.

Dedikation: Till Bosse. Kram. Eric F.
61..Bruno K. Öijer : Sång för anarkismen. Poesiförlaget.

Bok nr 11. September 1973.
ÖVRIGT: 62.. Informationsblad Nr 1 från Poesiförlaget, med recensionsklipp,

försäljningsställen mm, förmodligen 1973. 5 A4-ark.
63.. Vesuvius lever. Alla utom essen kastas som udda kort… … …

Samhället dör. Sov gott. Sveriges enda poeter på Moderna Museet.

Lördagen 13 november (1978???). Det är bara dom nakna som

verkligen lever. Flygblad A4.
64.. Janus nr 1 / 1981: Redaktionellt – Utdrag ur tidskriften.

Trekvarts öppet brev från Poul Borum till Sven Thomas Nordlöf. Vikt A4.
65.. Utdrag ur Poesiförlagets utgivning 1973. 8 sidor A5.

BURROUGHS POJKAR, DÖD OCH KOKS

Bo I. Cavefors
BURROUGHS POJKAR, DÖD OCH KOKS

Bok: William S. Burroughs Länderna i Väster. Originalets titel The Western Lands. Översättning av Jimmy Hofsö. Norstedts, Stockholm 1993.

För att dö, för att bli odödliga, orienterade sig de gamla egyptierna mot Länderna i Väster. Sägs det. Vad fanns och finns att längta till i väster, från Kairos horisont sett? Svar: pyramider, oändligheten. Romantiskt sett: oaser med nakna unga män och pojkar, brunnar med svalkande vatten. Detta är den fantasieggande bakgrunden till den 1993 på svenska utgivna boken av drogförfattaren, bögen och den av döden förhäxade författaren William S. Burroughs, en författare icke mantalsskriven, men vegeterande i en godsvagn vid Floden, mannen som var ägare till en 12-kalibrig hagelbössa för fasanjakt, en ordbajsande författare äcklad inför den egna verbalitetens oförmåga att skilja sann Verklighet från Fantasi, geniförklarad med klassikern Den nakna lunchen, kultobjekt för dem som anser att Henry Miller är puritansk och kitchig och Jean Genet alltför ointresserad av drogers ljuva doft. Burroughs tackade för sig med denna sista del i trilogin som började med Den röda nattens sista städer och följdes av Där döda vägar möts.

I sista trilogidelen, Länder i Väster, simmar minnena i våta moln från drogpipor, gräs och kemifabricerade piller. Handlingen i ”romanen” är ingen och mången. Snabbt besedd handlar det bland annat om ett djurparksfanatikerteam som kastat loss med en orgie av försöksdjursoperationer, om svart magi som strategi mot illasinnade litteraturkritiker à la Julian Chandler som – på sin tid, avlägsen – hatade beatnikarna, om jakten på ett urval av befintliga tretusen olika sorters tusenfotingar – även den tusenfoting som har kuken dold inuti analen så man inte vet om det rör sig om pojke eller flicka, men framför allt handlar tusenfotingsavsnittet i boken om MONSTERTUSENFOTINGEN som matas med människooffer – om den sjaskiga staden Esmeralda, nåbar efter sex timmars båtfärd från Trinidad, om minnen från fyratusen meter upp i Anderna, om ökenflugeockuperade byar i Sahara, om Hotel Splendide, förpestade bananpalmer samt avocadoträd.

Detta har svensken Jimmy Hofsö översatt förbluffande bra.

Burroughs ur drogdimmorna objektiviserande Neferti – en av flera pseudonymer – har en, minst sagt, originell feeling för extrema upplevelser, som till exempel Pariakvarterens underground, den vidriga slum där sjuka, utslagna och allmänt galna håller hov.

Vad ovan sagts är den yttre ramen, lika morfinskarpt markerad som andra världskrigets tyska front mot de ryska horderna. Eller, för att ta skamgrepp på historien, som den vidgade horisont morfinkokaindrinkarna gav i Wemarrepublikens och i dagens Berlin: stötar av styrka för att orka ta sig upp för spiraltrappan mot Farorna, med Heil-Sieg-Heil-ropet att allt är bättre än stagnation, smutsiga gator, lömska tunnelbanor och Avenida Cino de Mayo i Mexico City; Burroughs är häxmästaren som bjuder upp till extas, fantasi och mardrömmar.

Unga vackra män, storkukade och lenrumpade pojkar och kokain är för Burroughs himmelsporten till sexuell extas, till utplåning, till uppgåendet i ett totalt Intet, till Jagets förlossning, det vill säga till Döden med stort D. Denna lycka finner författaren i Andernas bergsbyar, i det islamska Arabien och – kanske framför allt där – i Weimarrepubliken, före Hitlers entré som svartmästare, då kokain är billigare än mat, parkerna mötesplatser för män kåta på män och trehundra bögbarer offererar billiga men sköna pojkar. Könet och Döden är oskiljaktiga storheter för Nefertis andlige broder Wilhelm som var med i Waffen-SS och upplevde krigsslutet, som stal pojkliksfläckade kalsonger; extas, erektion, sperman sprutade över det avklädda liket.

Ett annat av Burroughs alter egon är Kim; förhäxad av arabpojkar bestämmer han sig för att avgiftas för att därefter uteslutande kunna ägna sig åt bögsex. Och i denna mästerliga Burroughsbok agerar också Kardinalen, han med bärnstenskulor glidande mellan sina sidengula fingrar, han som älskade den rena doften av nybadade nakna pojkar. ”Lukta på rosorna, Dindin”.

Burroughs menar, men jag undrar om historiker av facket och etnologer instämmer, att egyptierna förlorade makten över Världen och inte lyckades lösa ekvationen om livet efter döden därför att kvinnokampare blandade sig i leken. Drottningen av Saba? Annorlunda förhåller det sig i Länderna i Väster, det drömda utflyktsmålet för varje bög, där sprängs dualitetsmyten och män kan leva som män, det vill säga med varandra. På en av Nefertis unga män, Medhjälpare, har Skaparen lämnat sitt tumavtryck på kuken. En annan medhjälpare är den tolvårige Ka vars kuk är som ”ett pulserande rör av opalskimrande skärt ljus”. Det är en doft från den masochistiska världen, tung, söt som pojken själv, klädd endast i mörkret och stövelskaft som når höfterna.

Ordet SMÄRTA, av Burroughs skrivet med STORA bokstäver, är vägledande och avgörande nyckelord i denna roman. Burroughs menar med SMÄRTA ej endast livet som sådant, i största allmänhet, nej han menar även ett aktuellt tema som genforskning, denna vampyrprocess vars inneboende logik innebär att avvikare i alla länder – förenen Eder – kommer att spetsas på glödande järnspett uppkörda i rövarna och att de gamla gudarna – även den KRISTNA – förvandlas till folkloristiska souvenirer.

Fantasier är något som föds ur faktiska förhållanden, skriver den Burroughs som menar att den Ende Guden är synonym med begreppet Tid, att det Stora Uppvaknandet och Desperationen inför möjligheten att Universum är en DÖD tingest, endast kan undflys av den enskilda människan om hon överger, förkastar, förråder allt vad hon tidigare trott på, ideologier, religiös tro och istället tar emot Kukens frälsning. Gives ej tillfälle till detta, ja då återstår inget annat än att fly ut i rymden, ut i den kristallkalla natten, in i det mörker där människan känner igen sig när hon konfronteras med sin modermjölksfödda DÖD. Livet består av katastrofala nederlag och snabblinkande ögonblick av triumf, skrev den sig döden nalkande William S. Burroughs. Man måste upptäcka värdet av att vara förlorare för att orka fortsätta kampen att nå Länderna i Väster, uppleva en skymt av Dödsrikets tidlösa glädje, himmelriket bortom helvetet.

Burroughs författarskap är ett experiment i konsten att leva, att i konsten UPPNÅ denna existentiella tillvaro, denna subjektiva närvaro. Burroughs texter är logiskt sinnliga och blottlägger politiska, sociala och sexuella ritualer, alldagliga relationer. Det är en form av poetik skapad för mänskligt umgänge. Burroughs skriver inte om det exotiska, inte om det esoteriska, nej han plitar ned en önskelista där allt det finns med som flimrar förbi hans trötta ögon av tro och verklighet. Det är en synnerligen privat variation av vetenskapligt godtagbar etnografi. Burroughs avslöjar och upptäcker individens hemligheter som döljs under religiösa och mystikinspirerade kulter.

Denna sällsamme skrivmaskinfabrikantsättling nyttjar det dåförtiden tekniska vidundret till att låta sig abstraheras av egen biografi, nog så exalterad i mixen pojkar, droger, Jaget och Döden. Burroughs hemligheter, som är det som de facto intresserar oss in i hjärteroten, avslöjas och hans värld öppnas endast för den som söker sig bortom sitt eget Vara, bort från den egna Verkligheten och PERSONLIGHETEN. Burroughs är en religiös författare också i den meningen att han är övertygad om att vetenskapen inte är rätt väg för att omskaka, omskapa och förbättra världen. Framsteg sker endast om människan accepterar att existentiell utmaning, heroiskt utkämpad, leder till Himmelriket. Psykoanalys och religionsvetenskap är ett plus-minus-noll-spel för Burroughs. Livets hemligheter, kulterna och riterna kring Gud, unga män och pojkrumpor, sperma och droger, beskriver etnopoeten Burroughs som det bögliv som bör levas, levas ut och upplevas bland marginaliserade randgrupper i USA, i Latinamerika, i Nordafrika och i Europas slum.

Kanske är Burroughs budskap ett kristet budskap.

Texten tidigare publicerad i Reporter #10, 1993. Här något uppdaterad och renoverad.

Illustration: Collage av Bo I. Cavefors, 2008.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2008.

BOKUTFÖRSÄLJNING!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

EXTRA EXTRA EXTRA

'

Utförsäljning av

BÖCKER

'

Utförsäljningen pågår sålänge den

här annonsen finns på

Bloggen

'

Bo Cavefors Antikvariat

KLICKA HÄR!

'

Priser enligt överenskommelse

vid köp av minst 5 exemplar

'

När du bestämt dig för VILKA titlar du vill köpa,

maila Bo Cavefors HÄR!

'

'

ANARKISTTIDNINGAR - gamla tyska

Bo I. Cavefors
GAMLA TYSKA ANARKISTTIDNINGAR

Även anarkister frågar sig ibland vad anarkism egentligen är för något. Somliga menar att anarkismens historia börjar med Proudhon under mitten av 1800-talet, men en del forskare hävdar att man måste söka sig tillbaks till hellenismen och stoikerna, för att sedan vandra vidare till medeltida mystiker, diverse former av frimureri, Rabelais och Diderot, för att så småningom hamna hos 1800-talets socialutopister och, naturligtvis, i första hand Krapotkin. När anarkifursten fördes till graven 1921, innebar det slutet för rysk anarkism, medan verksamheterna i Tyskland och andra länder fortfor vara synnerligen aktiva även under det revolutionära decenniet efter första världskriget.

Det tyska förlaget Trotzdem, Trots allt, specialiserar sig på utgivning av anarkismens klassiker och av böcker vars författare analyserar och återberättar anarkismens historia, inklusive den omfattande publicistiska verksamheten från 1800-talet fram till idag. Förlaget gav 1988 ut en utmärkt bok om efterkrigstidens tyska anarkistpress (Holger Jenrich Anarchistische Presse in Deutschland 1943-1985) och den kompletterades 1993 med Arno Maierbruggers Fesseln brechen nicht von selbst, Bojor brytes ej av egen kraft. Boken är egentligen en avhandling framlagd vid universitetet i Wien och viktiga materialkällor fann författaren vid det internationella institutet för socialhistoria (HSG) i Amsterdam samt i det preussiska kulturministeriets hemliga statsarkive.

Kända tyskspråkiga anarkisttidskrifter under perioden Maierbrugger behandlar var Freiheit, Sozialist, Erich Mühsams Kain, Fanal samt Red Maruts/B. Travens Ziegelbrenner. Man kan inte annat än förundras över den betydelsefulla roll anarkisternas tidningar och tidskrifter spelat i centraleuropeisk nittonhundratalshistoria. Den som söker efter rötterna till social demokrati, finner åtskilligt av intresse hos de gamla anarkisterna. Och den som känner sig upplagd att arrangera ett hjältegalleri av politiserande journalister, bör placera ett mäktigt gäng anarkister inom glas och ram. Övertygande visar Maierbrugger att anarkister med hjälp av papper och trycksvärta skapat socialhistoria trots att de till förfogande varken haft organisation eller ”rörelse” och trots att man inte kan tala om anarkistisk historievetenskap eller om anarkistisk filosofi eller sociologi. Men förmodligen är det detta fria förhållande till discipliner som är anarkismens styrka och som gör den överlevnadsfähig även när det stormar som värst.

De tyskspråkiga anarkisterna agerade och agiterade från 1840-talet med Schweiz som centrum och man gav bland ut Sozial-Demokratische Bulletin, som i första hand vände sig till tysk-schweiziska arbetare. Tyska arbetare, som enligt gammal hantverkargesälltradition vandrade sina läroår i Schweiz, organiserades 1876 i en ”socialdemokratisk förening” och deras språkrör blev den i Bern utgivna Arbeiter-Zeitung. Avsikten var att flytta verksamheten till hemlandet, men man tvingades avstå från detta när järnkanslern himself, Bismarck alltså, 1878 trummade igenom ett större antal så kallade socialistlagar som bland annat förde med sig att socialdemokratiska föreningar förbjöds. Så socialdemokraterna tvingades bilda nya och fortsätta med sina gamla föreningar och klubbar som emigrantföreteelser i Schweiz, Storbritannien och USA. Verksamheterna i dessa föreningar och klubbar utvecklades snabbt till centraler för anarkistisk agitation målriktad mot Tyskland. Medlen man hade till förfogande var flygblad, pamfletter, tidningar och tidskrifter tryckta på tunt bibelpapper; allt måste smugglas in i Bismarckdiktaturen. Tidskriften Freiheit, som gavs ut under trettiotvå år från 1910, först i Storbritannien och senare i USA, hade en upplaga på 9 000 exemplar. Utgivaren Johann Most publicerade dessutom böcker och pamfletter och debattböcker som spreds vida omkring. Några skrev han själv; bestsellern Gottespest såldes i 200 000 exemplar.

Att vara anarkist mot slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier var att vara ung, arg, oppositionell socialdemokrat som i första hand ägnade sig åt parlamentarismkritik men som ibland såg sig tvingad till action. Krapotkins och Bakunins elever stod för ett flertal aktioner, operationer och provokationer. 1883: attentat mot tyske kejsaren. 1894: mördas franske presidenten. 1898: mördas Österrikes kejsarinna. 1900: 1) attentat mot brittiske tronföljaren; 2) attentat mot tyske kejsaren; 3) Italiens kung mördas. 1901: 1) attentat mot tyske kejsaren; 2) presidenten i USA mördas. 1903: Serbiens kung mördas. 1904: attentat mot spanska kungaparet.

Vid sidan av vad man kan kalla actionanarkismen fanns det en mer intellektuellt inriktad anarkism, tex bohèmeanarkisterna kring Gustav Landauer och tidskriften Kain. Viktigt minnas är att inom anarkismens ganska vida, stundom vilda ramar förenades arbetare och intellektuella samtidigt som anarkismen som idé utvecklades från schweizisk-tysk gesällsocialism till revolutionär aktionsanarkism.

Den som är på jakt efter anarkisternas aktioner och manifestationer måste vara beredd ge sig in i en svårfunnen och, väl funnen, svårforcerad djungel av tryckt material. Mestadels arbetade anarkisterna under besvärliga ekonomiska och politiska förhållanden. Verksamheterna är under den period Maierbruggers avhandling omfattar, är inte välsedda, nej de är hatada, bland samhällets och maktstrukturernas cementerade stöttepelare. Anarkisterna arbetade i motvind, vilket är ett understatement, man kämpade verkligen, såväl fysiskt som intellektuellt, mot censur, förbud, förföljelse och fängelse. Trots alla vedervärdigheter lyckades makthavarna aldrig – om man bortser från totalismen under Hitlers gästspel vid makten - utplåna anarkisternas verksamheter. Förmodligen därför att varje ny generation upptäcker anarkismen på nytt och ger den ny form, nya förtecken. Motståndarna är alltid lätt identifierbara och varje ny anarkistgeneration finner nya och till tiden anpassade medel för att gå till strid. Anarkismen och anarkisterna återföds efter varje attack som riktas mot dem. Därför samsas i anarkismens kreativa historia vitt skilda temperament, alltifrån radikala individualister, utopist-romantiker, militanta revolutionärer och idealistiska kultursociologer. All denna verksamhet, all denna kreativitet och betydelsen av all denna verksamhet och av all den kreativitet anarkister utövat och utövar, ligger, trots lovvärda insatser som Maierbruggers avhandling, fortfarande i historiens dunkel och mörka arkiv. Kort sagt: forskningen kring anarkism är på avgörande punkter helt enkelt urusel. Arno Maierbrugger är med dessa båda böcker en av dem som försöker bryta tystnaden.

Artikeln tidigare publicerad i Brand 1993/4 (november). Här obetydligt uppdaterad och redigerad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2008.

KONSERVATIVA REVOLUTIONÄRER OCH MYTERNA

'
'

Bo I. Cavefors
KONSERVATIVA REVOLUTIONÄRER OCH MYTERNA

I De revolutionibus orbium coelstium (1543) påstår Nikolaus Kopernikus att ej blott människor utan även Himlen, Herren själv, drömmer drömmar om en annan verklighet än den tillstädesvarande. I ett brev från 1771 beskriver Voltaire upplysningstiden som en hjärnornas, förståndets, revolution. Var han nu fick det ifrån. Förmodligen ett infall utan större verklighetsförankring. Kopernikus och Voltaire stegrade sig inför antikens uppfattning om att det finns ett påtagligt samband mellan myt och verklighet, trots att de båda ”moderna” människorna visste, inte kunde undgå veta att även under romersk antik nyttjades mytologier för den som strävade efter politisk legitimitet: Trojas undergång var förutsättningen för Roms makt. Myter är även när de anknyter till historiska fakta, tvetydiga begrepp. Karl Marx hävdade att revolutioner är historiens lokomotiv och med det påståendet gav han fritt fram för den liberalkapitalistiska uppfattningen att revolutioner är politiska företeelser som kan accepteras, dock endast så länge de inte stör den bestående liberala ordningens doktriner om globalisering, frihandel, osv.

I antologin Revolution und Mythos (med Dietrich Harth och Jan Assmann som redaktörer; Fischer Taschenbuch Verlag/Wissenschaft, 1992) skriver ett större antal tyska professorer om ämnen som politisk vetenskap, egyptologi, sociologi, filologi, för att få grepp om mångfalden revolutionära och mytologiska företeelser alltifrån urkristendomen till franska revolutionen, oktoberrevolutionen, nationalsocialismen, revolutionerna i Mexiko, Kuba, Folkrepubliken Kina och Algeriet, samt den nordamerikanska revolutionen, egentligen resultatet av historiskt relaterade spänningar mellan europeiska stormakter. Revolution und Mythos utkom 1992: tyngdpunkten ligger således på den då aktuella utvecklingen i Algeriet, den sovjetiska bankrutten och den uppblossande tyska nationalismen. Mohammed Dib, populär algerisk revolutionsförfattare berättar om FNL-kämparnas ”barnsliga förtjusning” i 1789 års franska revolution, ”allas vår moder” enligt Arno Schmidt som uppenbarligen aldrig insåg att en av historiens stora tragedier är att det revolutionsstolta Frankrike under revolutionsåret 1830 struntade i alla högtidligt proklamerade liberala humanitetsprinciper och startade den blodiga koloniseringen av Algeriet. Historisk ironi att Frankrike trots alla krig och allt mördande och alla bedrägerier och alla svikna löften, trots folkmorden i Maghreb, för äldre generationers algerier förblivit den forna nordafrikanska provinsens ”moder”, à la Schmidt. 2008 års ungdomar i Algeriet ser det annorlunda: mor/farföräldrar och föräldrar var, menar de, antingen kolonisatörernas kollaboratörer eller så vad/är de komprometterade genom livslång passivitet. Istället knyter man an till tidigare århundradens mystifierade frihetskamper som i mycket påminner om myterna kring den ryska revolutionen, myterna kring stormningen an Vinterpalatset, mystifieringen (och mumiefieringen) av Lenin, alltsammans visserligen påhitt av senare tiders revolutionära sympatisanter och motståndare och därmed cementerade som konkret politisk verklighet. Politiker, historiker, journalister, marxister, socialister, liberaler, konservativa, ja alla lever upp till franska jakobintradioner att verbalt skapa revolution istället för att faktiskt genomföra revolution. Ja, alltsammans påminner om de nordamerikanska revolutionsmyterna kring Jefferson och Lafayette som inte skiljer sig mycket från gammalryska och bolsjevistiska och nationalsocialistiska drömmar om ett tusenårsrike där drömmen om den kristna människosonen ersatts med löst sammanhållna, förment vetenskapliga teorier och ideologier. Man följer den religiösa (judendom, kristendom, islam) kontinuitetsläran att Gud och människa är en enhet, är ett ett. Hos de ickereligiösa teoretikerna och ideologerna kompliceras det hela emellertid av att ideologierna och teorierna, för att bli brukbara, måste gå i spagat och samtidigt konvertera människorna till materialism, rationalism och modernism. Marxismen misslyckades med konststycket och i dagens värld är den globala liberalismen på väg mot samma ättestupa.

I ärlighetens namn bör sägas att den tidiga bolsjevismen/leninismen försökte hålla rent från myter och mytbildningar, men Lenins tidiga död och samhällets (och omvärldens) instabilitet tvingade ideologerna att aktivera tsarernas byråkratier och myterna kring ledarrollen, Lille Far. Bolsjevikerna avskaffade kyrkan men tog tillvara traditionerna från ortodox kristendom vad gällde den nära relationen mellan religion/ideologi och stat, mellan stat och medborgare. Eftersom leninismen inte kunde, inte var avsedd att ge svar på frågan om livets mening tvingades bolsjevikerna förvandla sig själva till att bli en del av det traditionella maktsystemet. Gulag existerade även i tsarryssland. Klyftan mellan att vilja och förmågan/möjligheterna att uträtta något väsentligt, mellan rationalitet och utopi/myt, förde rakt in i ett korrupt system och precis som i Hitlertyskland, till ett snabbt bokslut. Ett politiskt system som höll ut i åttio år är knappast intressant som förebild för framtida samhällsomdanare. Å andra sidan måste Putin och hans efterföljare inte endast bygga vidare på de gamla religiösa och tsaristiska myterna utan även baka in de sovjetiska myterna om oktoberrevolutionen och om Lenin, för att bli trovärdiga kontinuitetsbevarare. Mausoléet på Röda Torget kommer inte att rivas inom överskådlig tid.

Med andra ord: det är som Giuseppe Tomasi de Lampedusa hävdade, att människan visserligen vill att allt förblir vid vad det var men samtidigt är klok nog inse att ett och annat måste förändras, just därför. Eller som Chateaubriand skrev i sin kortlivade tidskrift Le Conservateur (1818-1820), att det behövs en gudomlig ordning för att människan skall orka stå emot fördärvliga och despotiskt centralistiska och mytomspunna maktstrukturer. Central tanke hos 1800-talets konservativa revolutionärer var att kapitalism och teknik är absoluta, abstrakt-objektiva, irreversibla och destruktiva begrepp för en utveckling som leder till kulturell nivellering och standardisering. Det är inte svårt se likheterna mellan dagens nyliberalism, som falskeligen åberopar sig på ”kulturkonservativa” värderingar, och öppet uttalade despotier som bolsjevism och nationalsocialism. Bakom det synnerligen otydliga begreppet ”kulturkonservatism”, som kan ge vackra associationer till skön konst och läsvärda böcker, döljer sig ofta en reaktionär absolutism som definitivt skiljer sig från de revolutionärt konservativa idéerna före 1914 om en efterkrigsvärld präglad av postmaterialism och postkapitalism. Ett Tredje Rike i den anda Schiller beskriver i Über die ästetische Erziehung des Menschen och som von Kleist har som motiv i Über das Marionettentheater. Lenin, som tydligen var mer beläst än våra dagars globaliserade nyliberaler, tar upp samma tankegång när han skriver om marxismens ”tre källor och tre beståndsdelar”. Ur leninistiskt perspektiv blir kommunismen samhällshistoriens Tredje Rike, ett negationernas negation där expropriatörerna expropieras. Ernst Bloch menade att Tredje Riket är den i djupast mening mest korrekta benämningen på målet för en revolutionär rörelse; i kampen mot målet måste konservativa och revolutionära människor samarbeta, idéerna samverka. Konservativa är orienterade mot en evigt oföränderlig verklighet medan revolutionärerna står för viljan att bryta ned det som de facto är dåligt i den konservativa verkligheten. De som samverkar blir ”konservativa revolutionärer”.

Det är faktiskt inkorrekt när Hitler ses som någon sorts gudfader för begreppet Tredje Riket, att han strävade efter att det nationalsocialistiska Tyskland var eller skulle förvandlas till det ”Tredje Riket”. Hitler yttrade sig sällan om ”Tredje Riket”. Däremot var Goebbels vansinnigt förälskad i begreppet och uppmanade redan 1927 (i uppsatsen Wege ins dritte Reich) de unga SA-männen att se sig som ”unga aristokrater inom en ny arbetarrörelse! Ni är Tredje Rikets adel”. Mot, eller snarare jämsides med denna entusiasm bör man ställa Blochs uppfattning att Tredje Riket, som begrepp, är själva essensen av revolutionär kiliasm, av föreningen mellan konservativ och socialistisk radikalism. Blochs positivt värdeladdade analys missbrukades hänsynslöst av den skickliga demagogen Goebbels. Ernst Niekisch menade att begreppet Tredje Riket (alltså inte Hitlers ”Tredje Rike”) skulle vidareutvecklas till en Tredje International, till ett världsomspännande socialistiskt Imperium, att den konservativa revolutionen skulle utvecklas till ett proletariatets ”Endreich”. Ernst Jünger insåg tidigt farorna med detta ”tredje rike”. Mot slutet av 1920-talet predikade han visserligen om ett Tyskland där ”arbetarnas framgångar sker jämsides med Tysklands framgångar”, men några år senare, 1932, varnar han för att en sådan exploatering av nationella begrepp lätt urartar till ett samhälle med extremt nationalstatliga värderingar. Förhoppningsvis ångrade Thomas Mann, senare i livet, att han 1921 talat och skrivit att Ibsens religionsfilosofi är själva syntesen av begreppet Tredje Riket, ”frihet och sammanhållning, ande och kött, Gud och världen”. Mann karakteriserade Tredje Riket som ett Utopia av försoning och fulländning, som det ”slutliga Riket” där människor lever under en samhällsordning garanterad och beskyddad av Gud och kejsare.

Efter all denna turbulens kring begrepp ”Tredje Riket” var det inte konstigt att Hitler via en rundskrivelse av den 13 juni 1939 krävde att uttrycket ”Drittes Reich” förbjöds.

Copyright©Bo I. Cavefors 2008.

Henrik Palm : Svart ljus... tänd mörkret!

I FRAGMENT skriver
Henrik Palm:
SVART LJUS … TÄND MÖRKRET - en kampskrift mot den reaktionära kultursynen 2008.