Bo I. Cavefors
GAMLA TYSKA ANARKISTTIDNINGAR
Även anarkister frågar sig ibland vad anarkism egentligen är för något. Somliga menar att anarkismens historia börjar med Proudhon under mitten av 1800-talet, men en del forskare hävdar att man måste söka sig tillbaks till hellenismen och stoikerna, för att sedan vandra vidare till medeltida mystiker, diverse former av frimureri, Rabelais och Diderot, för att så småningom hamna hos 1800-talets socialutopister och, naturligtvis, i första hand Krapotkin. När anarkifursten fördes till graven 1921, innebar det slutet för rysk anarkism, medan verksamheterna i Tyskland och andra länder fortfor vara synnerligen aktiva även under det revolutionära decenniet efter första världskriget.
Det tyska förlaget Trotzdem, Trots allt, specialiserar sig på utgivning av anarkismens klassiker och av böcker vars författare analyserar och återberättar anarkismens historia, inklusive den omfattande publicistiska verksamheten från 1800-talet fram till idag. Förlaget gav 1988 ut en utmärkt bok om efterkrigstidens tyska anarkistpress (Holger Jenrich Anarchistische Presse in Deutschland 1943-1985) och den kompletterades 1993 med Arno Maierbruggers Fesseln brechen nicht von selbst, Bojor brytes ej av egen kraft. Boken är egentligen en avhandling framlagd vid universitetet i Wien och viktiga materialkällor fann författaren vid det internationella institutet för socialhistoria (HSG) i Amsterdam samt i det preussiska kulturministeriets hemliga statsarkive.
Kända tyskspråkiga anarkisttidskrifter under perioden Maierbrugger
behandlar var Freiheit, Sozialist, Erich Mühsams Kain, Fanal samt Red Maruts/B. Travens Ziegelbrenner. Man kan inte annat än förundras över den betydelsefulla roll anarkisternas tidningar och tidskrifter spelat i centraleuropeisk nittonhundratalshistoria. Den som söker efter rötterna till social demokrati, finner åtskilligt av intresse hos de gamla anarkisterna. Och den som känner sig upplagd att arrangera ett hjältegalleri av politiserande journalister, bör placera ett mäktigt gäng anarkister inom glas och ram. Övertygande visar Maierbrugger att anarkister med hjälp av papper och trycksvärta skapat socialhistoria trots att de till förfogande varken haft organisation eller ”rörelse” och trots att man inte kan tala om anarkistisk historievetenskap eller om anarkistisk filosofi eller sociologi. Men förmodligen är det detta fria förhållande till discipliner som är anarkismens styrka och som gör den överlevnadsfähig även när det stormar som värst.
De tyskspråkiga anarkisterna agerade och agiterade från 1840-talet med Schweiz som centrum och man gav bland ut Sozial-Demokratische Bulletin, som i första hand vände sig till tysk-schweiziska arbetare. Tyska arbetare, som enligt gammal hantverkargesälltradition vandrade sina läroår i Schweiz, organiserades 1876 i en ”socialdemokratisk förening” och deras språkrör blev den i Bern utgivna Arbeiter-Zeitung. Avsikten var att flytta verksamheten till hemlandet, men man tvingades avstå från detta när järnkanslern himself, Bismarck alltså, 1878 trummade igenom ett större antal så kallade socialistlagar som bland annat förde med sig att socialdemokratiska föreningar förbjöds. Så socialdemokraterna tvingades bilda nya och fortsätta med sina gamla föreningar och klubbar som emigrantföreteelser i Schweiz, Storbritannien och USA. Verksamheterna i dessa föreningar och klubbar utvecklades snabbt till centraler för anarkistisk agitation målriktad mot Tyskland. Medlen man hade till förfogande var flygblad, pamfletter, tidningar och tidskrifter tryckta på tunt bibelpapper; allt måste smugglas in i Bismarckdiktaturen. Tidskriften Freiheit, som gavs ut under trettiotvå år från 1910, först i Storbritannien och senare i USA, hade en upplaga på 9 000 exemplar. Utgivaren Johann Most publicerade dessutom böcker och pamfletter och debattböcker som spreds vida omkring. Några skrev han själv; bestsellern Gottespest såldes i 200 000 exemplar.
Att vara anarkist mot slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier var att vara ung, arg, oppositionell socialdemokrat som i första hand ägnade sig åt parlamentarismkritik men som ibland såg sig tvingad till action. Krapotkins och Bakunins elever stod för ett flertal aktioner, operationer och provokationer. 1883: attentat mot tyske kejsaren. 1894: mördas franske presidenten. 1898: mördas Österrikes kejsarinna. 1900: 1) attentat mot brittiske tronföljaren; 2) attentat mot tyske kejsaren; 3) Italiens kung mördas. 1901: 1) attentat mot tyske kejsaren; 2) presidenten i USA mördas. 1903: Serbiens kung mördas. 1904: attentat mot spanska kungaparet.
Vid sidan av vad man kan kalla actionanarkismen fanns det en mer intellektuellt inriktad anarkism, tex bohèmeanarkisterna kring Gustav Landauer och tidskriften Kain. Viktigt minnas är att inom anarkismens ganska vida, stundom vilda ramar förenades arbetare och intellektuella samtidigt som anarkismen som idé utvecklades från schweizisk-tysk gesällsocialism till revolutionär aktionsanarkism.
Den som är på jakt efter anarkisternas aktioner och manifestationer måste vara beredd ge sig in i en svårfunnen och, väl funnen, svårforcerad djungel av tryckt material. Mestadels arbetade anarkisterna under besvärliga ekonomiska och politiska förhållanden. Verksamheterna är under den period Maierbruggers avhandling omfattar, är inte välsedda, nej de är hatada, bland samhällets och maktstrukturernas cementerade stöttepelare. Anarkisterna arbetade i motvind, vilket är ett understatement, man kämpade verkligen, såväl fysiskt som intellektuellt, mot censur, förbud, förföljelse och fängelse. Trots alla vedervärdigheter lyckades makthavarna aldrig – om man bortser från totalismen under Hitlers gästspel vid makten - utplåna anarkisternas verksamheter. Förmodligen därför att varje ny generation upptäcker anarkismen på nytt och ger den ny form, nya förtecken. Motståndarna är alltid lätt identifierbara och varje ny anarkistgeneration finner nya och till tiden anpassade medel för att gå till strid. Anarkismen och anarkisterna återföds efter varje attack som riktas mot dem. Därför samsas i anarkismens kreativa historia vitt skilda temperament, alltifrån radikala individualister, utopist-romantiker, militanta revolutionärer och idealistiska kultursociologer. All denna verksamhet, all denna kreativitet och betydelsen av all denna verksamhet och av all den kreativitet anarkister utövat och utövar, ligger, trots lovvärda insatser som Maierbruggers avhandling, fortfarande i historiens dunkel och mörka arkiv. Kort sagt: forskningen kring anarkism är på avgörande punkter helt enkelt urusel. Arno Maierbrugger är med dessa båda böcker en av dem som försöker bryta tystnaden.
GAMLA TYSKA ANARKISTTIDNINGAR
Även anarkister frågar sig ibland vad anarkism egentligen är för något. Somliga menar att anarkismens historia börjar med Proudhon under mitten av 1800-talet, men en del forskare hävdar att man måste söka sig tillbaks till hellenismen och stoikerna, för att sedan vandra vidare till medeltida mystiker, diverse former av frimureri, Rabelais och Diderot, för att så småningom hamna hos 1800-talets socialutopister och, naturligtvis, i första hand Krapotkin. När anarkifursten fördes till graven 1921, innebar det slutet för rysk anarkism, medan verksamheterna i Tyskland och andra länder fortfor vara synnerligen aktiva även under det revolutionära decenniet efter första världskriget.
Det tyska förlaget Trotzdem, Trots allt, specialiserar sig på utgivning av anarkismens klassiker och av böcker vars författare analyserar och återberättar anarkismens historia, inklusive den omfattande publicistiska verksamheten från 1800-talet fram till idag. Förlaget gav 1988 ut en utmärkt bok om efterkrigstidens tyska anarkistpress (Holger Jenrich Anarchistische Presse in Deutschland 1943-1985) och den kompletterades 1993 med Arno Maierbruggers Fesseln brechen nicht von selbst, Bojor brytes ej av egen kraft. Boken är egentligen en avhandling framlagd vid universitetet i Wien och viktiga materialkällor fann författaren vid det internationella institutet för socialhistoria (HSG) i Amsterdam samt i det preussiska kulturministeriets hemliga statsarkive.
Kända tyskspråkiga anarkisttidskrifter under perioden Maierbrugger
behandlar var Freiheit, Sozialist, Erich Mühsams Kain, Fanal samt Red Maruts/B. Travens Ziegelbrenner. Man kan inte annat än förundras över den betydelsefulla roll anarkisternas tidningar och tidskrifter spelat i centraleuropeisk nittonhundratalshistoria. Den som söker efter rötterna till social demokrati, finner åtskilligt av intresse hos de gamla anarkisterna. Och den som känner sig upplagd att arrangera ett hjältegalleri av politiserande journalister, bör placera ett mäktigt gäng anarkister inom glas och ram. Övertygande visar Maierbrugger att anarkister med hjälp av papper och trycksvärta skapat socialhistoria trots att de till förfogande varken haft organisation eller ”rörelse” och trots att man inte kan tala om anarkistisk historievetenskap eller om anarkistisk filosofi eller sociologi. Men förmodligen är det detta fria förhållande till discipliner som är anarkismens styrka och som gör den överlevnadsfähig även när det stormar som värst.De tyskspråkiga anarkisterna agerade och agiterade från 1840-talet med Schweiz som centrum och man gav bland ut Sozial-Demokratische Bulletin, som i första hand vände sig till tysk-schweiziska arbetare. Tyska arbetare, som enligt gammal hantverkargesälltradition vandrade sina läroår i Schweiz, organiserades 1876 i en ”socialdemokratisk förening” och deras språkrör blev den i Bern utgivna Arbeiter-Zeitung. Avsikten var att flytta verksamheten till hemlandet, men man tvingades avstå från detta när järnkanslern himself, Bismarck alltså, 1878 trummade igenom ett större antal så kallade socialistlagar som bland annat förde med sig att socialdemokratiska föreningar förbjöds. Så socialdemokraterna tvingades bilda nya och fortsätta med sina gamla föreningar och klubbar som emigrantföreteelser i Schweiz, Storbritannien och USA. Verksamheterna i dessa föreningar och klubbar utvecklades snabbt till centraler för anarkistisk agitation målriktad mot Tyskland. Medlen man hade till förfogande var flygblad, pamfletter, tidningar och tidskrifter tryckta på tunt bibelpapper; allt måste smugglas in i Bismarckdiktaturen. Tidskriften Freiheit, som gavs ut under trettiotvå år från 1910, först i Storbritannien och senare i USA, hade en upplaga på 9 000 exemplar. Utgivaren Johann Most publicerade dessutom böcker och pamfletter och debattböcker som spreds vida omkring. Några skrev han själv; bestsellern Gottespest såldes i 200 000 exemplar.
Att vara anarkist mot slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier var att vara ung, arg, oppositionell socialdemokrat som i första hand ägnade sig åt parlamentarismkritik men som ibland såg sig tvingad till action. Krapotkins och Bakunins elever stod för ett flertal aktioner, operationer och provokationer. 1883: attentat mot tyske kejsaren. 1894: mördas franske presidenten. 1898: mördas Österrikes kejsarinna. 1900: 1) attentat mot brittiske tronföljaren; 2) attentat mot tyske kejsaren; 3) Italiens kung mördas. 1901: 1) attentat mot tyske kejsaren; 2) presidenten i USA mördas. 1903: Serbiens kung mördas. 1904: attentat mot spanska kungaparet.
Vid sidan av vad man kan kalla actionanarkismen fanns det en mer intellektuellt inriktad anarkism, tex bohèmeanarkisterna kring Gustav Landauer och tidskriften Kain. Viktigt minnas är att inom anarkismens ganska vida, stundom vilda ramar förenades arbetare och intellektuella samtidigt som anarkismen som idé utvecklades från schweizisk-tysk gesällsocialism till revolutionär aktionsanarkism.
Den som är på jakt efter anarkisternas aktioner och manifestationer måste vara beredd ge sig in i en svårfunnen och, väl funnen, svårforcerad djungel av tryckt material. Mestadels arbetade anarkisterna under besvärliga ekonomiska och politiska förhållanden. Verksamheterna är under den period Maierbruggers avhandling omfattar, är inte välsedda, nej de är hatada, bland samhällets och maktstrukturernas cementerade stöttepelare. Anarkisterna arbetade i motvind, vilket är ett understatement, man kämpade verkligen, såväl fysiskt som intellektuellt, mot censur, förbud, förföljelse och fängelse. Trots alla vedervärdigheter lyckades makthavarna aldrig – om man bortser från totalismen under Hitlers gästspel vid makten - utplåna anarkisternas verksamheter. Förmodligen därför att varje ny generation upptäcker anarkismen på nytt och ger den ny form, nya förtecken. Motståndarna är alltid lätt identifierbara och varje ny anarkistgeneration finner nya och till tiden anpassade medel för att gå till strid. Anarkismen och anarkisterna återföds efter varje attack som riktas mot dem. Därför samsas i anarkismens kreativa historia vitt skilda temperament, alltifrån radikala individualister, utopist-romantiker, militanta revolutionärer och idealistiska kultursociologer. All denna verksamhet, all denna kreativitet och betydelsen av all denna verksamhet och av all den kreativitet anarkister utövat och utövar, ligger, trots lovvärda insatser som Maierbruggers avhandling, fortfarande i historiens dunkel och mörka arkiv. Kort sagt: forskningen kring anarkism är på avgörande punkter helt enkelt urusel. Arno Maierbrugger är med dessa båda böcker en av dem som försöker bryta tystnaden.
Artikeln tidigare publicerad i Brand 1993/4 (november). Här obetydligt uppdaterad och redigerad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment