PÉTER ESTERHÁZY : DONAUS DESTRUKTÖR

Bo I. Cavefors
ESTERHÁZY: DONAUS DESTRUKTÖR

Bok: Péter Esterházy Nedför Donau eller grevinnan Hahn-Hahns blick. Översättning av Ildikó Márky och Gunnar D. Hansson. Norstedts 1994.

Efter Claudio Magris strålande bok om Donau kan det tyckas som om Donau fått sitt. Att det kanske inte finns något att tillägga. I Magris bok finns allt, nästan, historia, kultur, politik och naturen så sensibelt och sensuellt beskriven som få förmått sedan de tyska romantikernas dagar, inberäknat Goethes lidande Werther och Büchners unge men än mer än Werter lidande Lenz. Märkligt att Donau orsakar så mycken smärta. Även idag.

Péter Esterházy, född 1950, ungrare, sentida ättling till furstarna Esterházy, lyckas avvinna den gråsvarta, allt smutsigare och med alltfler kraftverk sönderhackade Donau nya litterära kvaliteter och bevarade hemligheter. Nedför Donau eller grevinnan Hahn-Hahns blick kallar Esterházy boken. Varför den enögda grevinnan blandas in som krydda i denna, från Donaueschingen i Sydtyskland till Svarta Havet flytande svartsoppa kan man fråga sig, om det inte är av det enkla skälet att Hahn-Hahn ypperligt fungerar som en av de mest sällsamma staffagefigurerna i Esterházys vaxkabinett med Donauoriginal. Men kanske finns det även en annan och kanske bättre och allvarligare förklaring.

Georg Büchner kämpar för sin överlevnad genom att ägna sig år brödskriveri av mästerverk som Lenz och Woyzek, han möter föga, dvs ingen, förståelse hos samtidens litteraturkritiker, tvingas som revolutionär i landsflykt och bokstavligt talat dör av överansträngning. Med Ludvig I av Bayern i spetsen hyllar samtidigt den litterära parketten, alternativt parnassen, dilettanteri och svärmiskt fjolleri som högklassig litteratur skriven av halvdåliga författare som Anette von Droste-Hülshoff, fursten Pückler-Muskau, greven von Auersperg och grevinnan Hahn-Hahn, alla tillräckligt bildade för att skriva en dikt, men därutöver obegåvade i allt utom förmågan till medelmåttighet. Deras skriverier fyller tidningar, tidskrifter och bokhandelsfönster från 1820-talet till första världskrigets utbrott 1914, alltså under nästan etthundra år. Denna bokutgivning var lika seg som Donau där den slingrade sig fram från kungarike till kungarike. Urusel litteratur var, är och förblir urusel litteratur även när den reklameras i förgyllda förlagskataloger.

Esterházy nämner grevinnans namn endast i förbigående, som varnande exempel bland annat absurdistiskt plock av fantasier och verkligheter, av egna minnen och av släktingars återberättade anekdoter. Jaget i Esterházys roman är ”Resenären” som från den ungerska by dit familjen förvisats av kommunistregimen, enleveras av morbrodern Roberto. De båda äventyrarna börjar Donauresan med att besöka en äldre kvinnlig släkting i Wien. Roberto försvinner snart ur den egentliga handlingen och ersätts av andra tillfälliga eller mer nära vänner till Resenären. Samtidigt blir romanen stramare, absurditeterna förvandlas till blodigt allvar. Äventyret som började med lek djupnar till beskrivningar från Esterházys smärtsamma och ljuva upplevelser i framför allt Wien och Budapest. I avsnitten om de båda huvudstäderna visar sig författaren vara en samtidigt oerhört spirituell och samhällskritisk observatör, ej endast av Ungerns kommunistregim utan också, kanske framför allt, av det Öst- och Centraleuropa som drabbades av nästintill sjuklig Habsburgnostalgi när murar föll och järnridåer skrotades. Esterházy får ”huvudvärk” av ”allt Donautjat och av det centraleuropeiska bönemummel” som griper omkring sig, ”Donau-tankar, Donau-ethos, Donau-förflutet, Donau-historia, Donau-smärta…”. Den kritiska samtidsbilden fylls på med historiska anekdoter och sanningar från fornstora och blodiga dagar då turkar besegrades, prins Eugen hyllades, när Österrike och Ungern kämpade och led, vann och/eller förlorade, ömsom växte och ömsom krympte: allt sådant som Flaubert kallar ”de avbrutna njutningarnas estetik”.

Péter Esterházy är samtidigt utled och fascinerad av Österrike-Ungerns historia, inte minst därför att släktnamnet han bär är lika färgat av denna klibbiga spindelväv som Tarzan förväntas förlita sig på att djungelns lianer inte brister när han skuttar från gren till gren. Kopplingen av hat, kärlek, förakt och förtjusning ger romanen styrka och charm, gör den oemotståndlig. Den enögt dikterande grevinnan Hahn-Hahn förkroppsligar Donauvärlden i sin person och i sina poemer, medan Esterházy själv klär sig i rollen som den uttröttade Büchner som ville riva palatsen av samma skäl som den sentida ungerske kollegan vill trasa sönder Donaumyterna. Såväl Büchner som Esterházy är effektiva destruktörer.

Esterházys självbiografiska och kanske i viss mån självdestruktiva roman är späckad med namn på personer, orter och händelser som den av Donauhistoria mindre intresserade kan lämna därhän. Emellertid: den som först läser Magris Donaubok och lägger på minnet en bråkdel av de fakta som där serveras läser Esterházys bok med trumf på hand.


Illustration: Måns Holst-Ekström, Kairo 2008; ”Lantbruksmuséet”.

Artikeln tidigare publicerad i bla Barometern den 30 maj 1994. Här renoverad och uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors (text) & Måns Holst-Ekström (foto) 1994, 2008.