Bo I. Cavefors
DEN SVARTA UNDERKASTELSEN
Böcker:
Toni Morrison Jazz.
Toni Morrison Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin.
Översättningar av Kerstin Hallén. Trevi bokförlag 1993.
1993 hade den imperiala stormakten Sovjetunionen gått i stöpet. Den andra av tidens stormakter, USA, är idag på väg följa moskoviterna hack i häl. Viljan att ensamt härska över världens öden och äventyr har gång på gång visat sig vare en machiavellisk vansinnesdröm, omöjlig att förverkliga mer än under en, historiskt sett, kort period. Människors och staters individualism och fundamentala behov finns i generna, inte i statsdoktriner och/eller ideologier. Det är det och inget annat som är förutsättningen för inre och yttre frihet.
Det var patetiskt att de Nobelprisutdelande svenska akademierna 1993 försökte stärka den nordamerikanska dominansen i världen genom att inte lyckas hitta en enda vetenskapsman eller författare utanför USA som var värd hedras med pengar och diplom. Akademiernas USA-fixering var och är allvarligare än så därför att den befäster den romantiska uppfattningen om The American Way Of Life, av USA som ett framtidssamhälle, som ett föregångsland vars politiska mål, sociala förhållanden och nyliberala visioner bör tjäna som föredömligt exempel åt resten av världen.
1993 års Nobelpristagare i litteratur, den svarta amerikanskan Toni Morrison, föll väl in i
denna vitkalkade historiefresk av ett USA som vore landet på god väg att lösa besvärande sociala, ekonomiska, etniska och multikulturella problem. Men den dystra verkligheten kan inte sopas under mattan. Inte då och inte 2008. USA:s misslyckade politiska, ekonomiska, polisiära och militära aktioner mot Irak, Somalia, Kuba, Afghanistan och på många andra håll i världen, de från och till spända relationerna till Europa, de försämrade påtryckningsmöjligheterna gentemot Japan och andra Fjärran-Östern-makter, beroendet av ett fascistiskt Kina samt de sociala spänningarna, den ökande brottsligheten, den oerhörda fattigdomen, den urusla sjukvården för den som inga pengar har, den kulturella nivelleringen inom landets gränser, och som surströmming ovanpå allt detta en religiöst fundamentalistisk president, har lett till att USA i dag befinner sig i ett klassiskt förrevolutionärt stadium.
Så gavs då litteraturpriset till Toni Morrison, som må vara en hyfsad författare, hennes romaner underhållande lektyr, men i hennes böcker finns inget uppror, ingen protest, ingen förtvivlan och djup sorg över USA och de svarta medborgarnas ställning i det multietniska samhället. Romanen Jazz tilldrar sig på 1920-talet då ”veteranerna på Sjunde Avenyn” fortfarande går ”i sina gamla militärkappor”. Det unga förälskade paret Joe och Violet är, som så ofta i Morrisons romaner, människor utan historia. Skönt i och för sig. De är en del av den stora svarta folkvandringen i USA under mellankrigstiden 1920-1940. Vandrar från by till stad, från stad till storstadsgetto. Genom förnedring och hopplöshet har de förvandlats till skadeskjutna själar och det ödet förändras inte i det pulserande storstadslarmet. Isolering och ensamhet bryts endast av jazzen som får New York att vibrera av toner som leder tankarna till Joes och Violets hemtrakter och barndom, till bluesens och bomullsfältens melankoli.
Tiden går. Joe och Violet förstummas. Kärleken blir fadd, lusten att ha sex med varandra avtar och reduceras till kommentaren att ”det är trevligt när vuxna människor viskar med varandra under täcket”. Violets enda samtalspartner är fåglarna på trottoaren, på fönsterbrädan. Joe roar sig med en ung älskarinna.
Toni Morrison är svart amerikan men ingen ”black writer” som Richard Wright, Ralph Ellison och James Baldwin, vilka alla, på sin tid och även nu om de funnits i livet, var värda det Nobelpris de aldrig fick därför att de var alltför kontroversiella, alltför uppnosiga mot etablissemanget. Wright, Ellison, Baldwin och varför inte även Malcom X (hans självbiografi är ett mästerverk) som Nobelpristagare hade varit goda val och ett förträffligt medel för USA:s devota vänner att visa solidaritet med stormaktens människor, kulturer och historia. Priset till Toni Morrison befäste den bild av USA som det officiella USA, det politiska och finansiella etablissemangets bild av USA som prånglas ut över världen med alla massmediala hjälpmedel.
I detta utbud av propaganda fungerar Morrisons romaner som flickböcker för vuxna. Välskrivna, politiskt väldocerade, lagom inopportuna för att kunna användas som avledningsmanövrer bort från skräpkammaren bakom kulisserna. Detta blir än tydligare i Morrisons essäer om den amerikanska litteraturen i essäsamlingen Mörkt spel. Morrison menar att svarta författare bäst tjänar de svartas sak om de tillför litteraturen ”alla valörer” och inte som Wright, Ellison, Baldwin och Malcolm X framför allt representerar sin egen ras. Morrisons råd låter otäckt liberala men det är ett ställningstagande som varken kan vara önskvärt eller effektivt i ett land där makten aldrig reagerar mot orättvisor förrän den tvingas till kompromisser efter hot om våld. Toni Morrison talar visserligen om ”de svartas farliga inflytande” som litterärt konstgrepp, men av sådant finns föga i hennes eget författarskap. Intellektuellt inser Morrison, kanske, vad som krävs av svart litteratur, men moraliskt gjorde författarinnan det bekvämt för sig i det vita etablissemang där det naturligtvis var tjusigt med en svart litteraturpristagare. Det är förståeligt, det är mänskligt, men det var inte heroiskt. Och det var inte värt Nobelpriset.
Recensionen tidigare publicerad i diverse tidningar, bla Barometern den 5.11.1993. Här obetydligt uppdaterad.
DEN SVARTA UNDERKASTELSEN
Böcker:
Toni Morrison Jazz.
Toni Morrison Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin.
Översättningar av Kerstin Hallén. Trevi bokförlag 1993.
1993 hade den imperiala stormakten Sovjetunionen gått i stöpet. Den andra av tidens stormakter, USA, är idag på väg följa moskoviterna hack i häl. Viljan att ensamt härska över världens öden och äventyr har gång på gång visat sig vare en machiavellisk vansinnesdröm, omöjlig att förverkliga mer än under en, historiskt sett, kort period. Människors och staters individualism och fundamentala behov finns i generna, inte i statsdoktriner och/eller ideologier. Det är det och inget annat som är förutsättningen för inre och yttre frihet.
Det var patetiskt att de Nobelprisutdelande svenska akademierna 1993 försökte stärka den nordamerikanska dominansen i världen genom att inte lyckas hitta en enda vetenskapsman eller författare utanför USA som var värd hedras med pengar och diplom. Akademiernas USA-fixering var och är allvarligare än så därför att den befäster den romantiska uppfattningen om The American Way Of Life, av USA som ett framtidssamhälle, som ett föregångsland vars politiska mål, sociala förhållanden och nyliberala visioner bör tjäna som föredömligt exempel åt resten av världen.
1993 års Nobelpristagare i litteratur, den svarta amerikanskan Toni Morrison, föll väl in i
denna vitkalkade historiefresk av ett USA som vore landet på god väg att lösa besvärande sociala, ekonomiska, etniska och multikulturella problem. Men den dystra verkligheten kan inte sopas under mattan. Inte då och inte 2008. USA:s misslyckade politiska, ekonomiska, polisiära och militära aktioner mot Irak, Somalia, Kuba, Afghanistan och på många andra håll i världen, de från och till spända relationerna till Europa, de försämrade påtryckningsmöjligheterna gentemot Japan och andra Fjärran-Östern-makter, beroendet av ett fascistiskt Kina samt de sociala spänningarna, den ökande brottsligheten, den oerhörda fattigdomen, den urusla sjukvården för den som inga pengar har, den kulturella nivelleringen inom landets gränser, och som surströmming ovanpå allt detta en religiöst fundamentalistisk president, har lett till att USA i dag befinner sig i ett klassiskt förrevolutionärt stadium.Så gavs då litteraturpriset till Toni Morrison, som må vara en hyfsad författare, hennes romaner underhållande lektyr, men i hennes böcker finns inget uppror, ingen protest, ingen förtvivlan och djup sorg över USA och de svarta medborgarnas ställning i det multietniska samhället. Romanen Jazz tilldrar sig på 1920-talet då ”veteranerna på Sjunde Avenyn” fortfarande går ”i sina gamla militärkappor”. Det unga förälskade paret Joe och Violet är, som så ofta i Morrisons romaner, människor utan historia. Skönt i och för sig. De är en del av den stora svarta folkvandringen i USA under mellankrigstiden 1920-1940. Vandrar från by till stad, från stad till storstadsgetto. Genom förnedring och hopplöshet har de förvandlats till skadeskjutna själar och det ödet förändras inte i det pulserande storstadslarmet. Isolering och ensamhet bryts endast av jazzen som får New York att vibrera av toner som leder tankarna till Joes och Violets hemtrakter och barndom, till bluesens och bomullsfältens melankoli.
Tiden går. Joe och Violet förstummas. Kärleken blir fadd, lusten att ha sex med varandra avtar och reduceras till kommentaren att ”det är trevligt när vuxna människor viskar med varandra under täcket”. Violets enda samtalspartner är fåglarna på trottoaren, på fönsterbrädan. Joe roar sig med en ung älskarinna.
Toni Morrison är svart amerikan men ingen ”black writer” som Richard Wright, Ralph Ellison och James Baldwin, vilka alla, på sin tid och även nu om de funnits i livet, var värda det Nobelpris de aldrig fick därför att de var alltför kontroversiella, alltför uppnosiga mot etablissemanget. Wright, Ellison, Baldwin och varför inte även Malcom X (hans självbiografi är ett mästerverk) som Nobelpristagare hade varit goda val och ett förträffligt medel för USA:s devota vänner att visa solidaritet med stormaktens människor, kulturer och historia. Priset till Toni Morrison befäste den bild av USA som det officiella USA, det politiska och finansiella etablissemangets bild av USA som prånglas ut över världen med alla massmediala hjälpmedel.
I detta utbud av propaganda fungerar Morrisons romaner som flickböcker för vuxna. Välskrivna, politiskt väldocerade, lagom inopportuna för att kunna användas som avledningsmanövrer bort från skräpkammaren bakom kulisserna. Detta blir än tydligare i Morrisons essäer om den amerikanska litteraturen i essäsamlingen Mörkt spel. Morrison menar att svarta författare bäst tjänar de svartas sak om de tillför litteraturen ”alla valörer” och inte som Wright, Ellison, Baldwin och Malcolm X framför allt representerar sin egen ras. Morrisons råd låter otäckt liberala men det är ett ställningstagande som varken kan vara önskvärt eller effektivt i ett land där makten aldrig reagerar mot orättvisor förrän den tvingas till kompromisser efter hot om våld. Toni Morrison talar visserligen om ”de svartas farliga inflytande” som litterärt konstgrepp, men av sådant finns föga i hennes eget författarskap. Intellektuellt inser Morrison, kanske, vad som krävs av svart litteratur, men moraliskt gjorde författarinnan det bekvämt för sig i det vita etablissemang där det naturligtvis var tjusigt med en svart litteraturpristagare. Det är förståeligt, det är mänskligt, men det var inte heroiskt. Och det var inte värt Nobelpriset.
Recensionen tidigare publicerad i diverse tidningar, bla Barometern den 5.11.1993. Här obetydligt uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment