BURROUGHS POJKAR, DÖD OCH KOKS

Bo I. Cavefors
BURROUGHS POJKAR, DÖD OCH KOKS

Bok: William S. Burroughs Länderna i Väster. Originalets titel The Western Lands. Översättning av Jimmy Hofsö. Norstedts, Stockholm 1993.

För att dö, för att bli odödliga, orienterade sig de gamla egyptierna mot Länderna i Väster. Sägs det. Vad fanns och finns att längta till i väster, från Kairos horisont sett? Svar: pyramider, oändligheten. Romantiskt sett: oaser med nakna unga män och pojkar, brunnar med svalkande vatten. Detta är den fantasieggande bakgrunden till den 1993 på svenska utgivna boken av drogförfattaren, bögen och den av döden förhäxade författaren William S. Burroughs, en författare icke mantalsskriven, men vegeterande i en godsvagn vid Floden, mannen som var ägare till en 12-kalibrig hagelbössa för fasanjakt, en ordbajsande författare äcklad inför den egna verbalitetens oförmåga att skilja sann Verklighet från Fantasi, geniförklarad med klassikern Den nakna lunchen, kultobjekt för dem som anser att Henry Miller är puritansk och kitchig och Jean Genet alltför ointresserad av drogers ljuva doft. Burroughs tackade för sig med denna sista del i trilogin som började med Den röda nattens sista städer och följdes av Där döda vägar möts.

I sista trilogidelen, Länder i Väster, simmar minnena i våta moln från drogpipor, gräs och kemifabricerade piller. Handlingen i ”romanen” är ingen och mången. Snabbt besedd handlar det bland annat om ett djurparksfanatikerteam som kastat loss med en orgie av försöksdjursoperationer, om svart magi som strategi mot illasinnade litteraturkritiker à la Julian Chandler som – på sin tid, avlägsen – hatade beatnikarna, om jakten på ett urval av befintliga tretusen olika sorters tusenfotingar – även den tusenfoting som har kuken dold inuti analen så man inte vet om det rör sig om pojke eller flicka, men framför allt handlar tusenfotingsavsnittet i boken om MONSTERTUSENFOTINGEN som matas med människooffer – om den sjaskiga staden Esmeralda, nåbar efter sex timmars båtfärd från Trinidad, om minnen från fyratusen meter upp i Anderna, om ökenflugeockuperade byar i Sahara, om Hotel Splendide, förpestade bananpalmer samt avocadoträd.

Detta har svensken Jimmy Hofsö översatt förbluffande bra.

Burroughs ur drogdimmorna objektiviserande Neferti – en av flera pseudonymer – har en, minst sagt, originell feeling för extrema upplevelser, som till exempel Pariakvarterens underground, den vidriga slum där sjuka, utslagna och allmänt galna håller hov.

Vad ovan sagts är den yttre ramen, lika morfinskarpt markerad som andra världskrigets tyska front mot de ryska horderna. Eller, för att ta skamgrepp på historien, som den vidgade horisont morfinkokaindrinkarna gav i Wemarrepublikens och i dagens Berlin: stötar av styrka för att orka ta sig upp för spiraltrappan mot Farorna, med Heil-Sieg-Heil-ropet att allt är bättre än stagnation, smutsiga gator, lömska tunnelbanor och Avenida Cino de Mayo i Mexico City; Burroughs är häxmästaren som bjuder upp till extas, fantasi och mardrömmar.

Unga vackra män, storkukade och lenrumpade pojkar och kokain är för Burroughs himmelsporten till sexuell extas, till utplåning, till uppgåendet i ett totalt Intet, till Jagets förlossning, det vill säga till Döden med stort D. Denna lycka finner författaren i Andernas bergsbyar, i det islamska Arabien och – kanske framför allt där – i Weimarrepubliken, före Hitlers entré som svartmästare, då kokain är billigare än mat, parkerna mötesplatser för män kåta på män och trehundra bögbarer offererar billiga men sköna pojkar. Könet och Döden är oskiljaktiga storheter för Nefertis andlige broder Wilhelm som var med i Waffen-SS och upplevde krigsslutet, som stal pojkliksfläckade kalsonger; extas, erektion, sperman sprutade över det avklädda liket.

Ett annat av Burroughs alter egon är Kim; förhäxad av arabpojkar bestämmer han sig för att avgiftas för att därefter uteslutande kunna ägna sig åt bögsex. Och i denna mästerliga Burroughsbok agerar också Kardinalen, han med bärnstenskulor glidande mellan sina sidengula fingrar, han som älskade den rena doften av nybadade nakna pojkar. ”Lukta på rosorna, Dindin”.

Burroughs menar, men jag undrar om historiker av facket och etnologer instämmer, att egyptierna förlorade makten över Världen och inte lyckades lösa ekvationen om livet efter döden därför att kvinnokampare blandade sig i leken. Drottningen av Saba? Annorlunda förhåller det sig i Länderna i Väster, det drömda utflyktsmålet för varje bög, där sprängs dualitetsmyten och män kan leva som män, det vill säga med varandra. På en av Nefertis unga män, Medhjälpare, har Skaparen lämnat sitt tumavtryck på kuken. En annan medhjälpare är den tolvårige Ka vars kuk är som ”ett pulserande rör av opalskimrande skärt ljus”. Det är en doft från den masochistiska världen, tung, söt som pojken själv, klädd endast i mörkret och stövelskaft som når höfterna.

Ordet SMÄRTA, av Burroughs skrivet med STORA bokstäver, är vägledande och avgörande nyckelord i denna roman. Burroughs menar med SMÄRTA ej endast livet som sådant, i största allmänhet, nej han menar även ett aktuellt tema som genforskning, denna vampyrprocess vars inneboende logik innebär att avvikare i alla länder – förenen Eder – kommer att spetsas på glödande järnspett uppkörda i rövarna och att de gamla gudarna – även den KRISTNA – förvandlas till folkloristiska souvenirer.

Fantasier är något som föds ur faktiska förhållanden, skriver den Burroughs som menar att den Ende Guden är synonym med begreppet Tid, att det Stora Uppvaknandet och Desperationen inför möjligheten att Universum är en DÖD tingest, endast kan undflys av den enskilda människan om hon överger, förkastar, förråder allt vad hon tidigare trott på, ideologier, religiös tro och istället tar emot Kukens frälsning. Gives ej tillfälle till detta, ja då återstår inget annat än att fly ut i rymden, ut i den kristallkalla natten, in i det mörker där människan känner igen sig när hon konfronteras med sin modermjölksfödda DÖD. Livet består av katastrofala nederlag och snabblinkande ögonblick av triumf, skrev den sig döden nalkande William S. Burroughs. Man måste upptäcka värdet av att vara förlorare för att orka fortsätta kampen att nå Länderna i Väster, uppleva en skymt av Dödsrikets tidlösa glädje, himmelriket bortom helvetet.

Burroughs författarskap är ett experiment i konsten att leva, att i konsten UPPNÅ denna existentiella tillvaro, denna subjektiva närvaro. Burroughs texter är logiskt sinnliga och blottlägger politiska, sociala och sexuella ritualer, alldagliga relationer. Det är en form av poetik skapad för mänskligt umgänge. Burroughs skriver inte om det exotiska, inte om det esoteriska, nej han plitar ned en önskelista där allt det finns med som flimrar förbi hans trötta ögon av tro och verklighet. Det är en synnerligen privat variation av vetenskapligt godtagbar etnografi. Burroughs avslöjar och upptäcker individens hemligheter som döljs under religiösa och mystikinspirerade kulter.

Denna sällsamme skrivmaskinfabrikantsättling nyttjar det dåförtiden tekniska vidundret till att låta sig abstraheras av egen biografi, nog så exalterad i mixen pojkar, droger, Jaget och Döden. Burroughs hemligheter, som är det som de facto intresserar oss in i hjärteroten, avslöjas och hans värld öppnas endast för den som söker sig bortom sitt eget Vara, bort från den egna Verkligheten och PERSONLIGHETEN. Burroughs är en religiös författare också i den meningen att han är övertygad om att vetenskapen inte är rätt väg för att omskaka, omskapa och förbättra världen. Framsteg sker endast om människan accepterar att existentiell utmaning, heroiskt utkämpad, leder till Himmelriket. Psykoanalys och religionsvetenskap är ett plus-minus-noll-spel för Burroughs. Livets hemligheter, kulterna och riterna kring Gud, unga män och pojkrumpor, sperma och droger, beskriver etnopoeten Burroughs som det bögliv som bör levas, levas ut och upplevas bland marginaliserade randgrupper i USA, i Latinamerika, i Nordafrika och i Europas slum.

Kanske är Burroughs budskap ett kristet budskap.

Texten tidigare publicerad i Reporter #10, 1993. Här något uppdaterad och renoverad.

Illustration: Collage av Bo I. Cavefors, 2008.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2008.