30.5.07

QUEERLITTERATURDAGEN I GÖTEBORG 1 JUNI 2007

+












QUEERKOMMENTAR

Den 26 april 2007 får jag från Athena Farrokhzad och Linn Hansén en inbjudan att tala vid Queerlitteraturdagen i Göteborg den 1 juni 2007.

Jag tackar Ja. Mitt svar samma dag lyder: ”Verkar intressant. Jag medverkar gärna. Vet bara inte med vad och/eller hur... Har ni konkreta idéer/förslag? Föredrag? Om bögar och bög-s/m i littteraturen? Uppläsning av litterär text? Nakenteater med s/m? Eller? Kom igen.”

Arrangörerna mailsvarar en timme senare: ”Vi är väldigt glada över att få med dig i programmet”.

Nästa dag, den 27 april, hör arrangörerna av sig igen: ”Vi vill gärna att du håller i ett föredrag om bögar, radikalism och s/m i litteraturen, med ett historiskt perspektiv, någon slags egen personlig genomgång. Det är ett väldigt välkommet inslag under queerlitteraturdagen. Du får gärna avsluta den med att läsa ur dina egna texter, det skulle kunna bli ett fint sätt att relatera till samtiden.”

Tiden bestämmes till 30 minuter.

Den 27 maj sänder jag över mitt manuskript, vilket ingen av arrangörerna begärt. Men jag har alltid ansett det vara viktigt informera arrangörer, förläggare och redaktörer om vad jag tänker säga och/eller skriva.Däremot accepterar jag aldrig att arrangörer, förläggare och redaktörer försöker påverka vad jag skall säga eller skriva.

Den 29 maj (klockan 21.13) får jag ett mail från arrangörerna och de påpekar att de ”Överlag har … invändningar mot att manuset är mer biografiskt än litterärt - det handlar egentligen inte i så stor utsträckning om litteratur, vilket dagen ju är tillägnad. På flera ställen skulle vi önska att du kunde vidareutveckla och resonera kring estetiska ochpolitiska frågor.”


Arrangörerna fortsätter: ”Vi tycker alltså att du överlag ska prata mer om sådana saker än om biografier och religiösa upplevelser. I programpresentationen skriver du till exempel om Genet, Burroughs, Fichte, och så vidare. Vi vill veta mer om dessas relation till bög-s/m utifrån ett litterärt perspektiv. Vi tror också att det skulle intressera vår publik mer.”

Arrangörerna fortsätter, och detta anser jag nog vara ganska uppseendeväckande och för mig absolut oacceptabelt: ”Dessutom tycker vi att det finns politiska problem med manuset i fråga. I vissa passager där det börjar handla om unga pojkars sexuella relationer till äldre män vet vi inte riktigt vad du är ute efter, eller hur detta kommer att mottas. Det finns också vissa feministiska och koloniala problem med att skildra kvinnors och svarta tjänares underordning i ett bögsammanhang.”

Jag beslutar mig för att ej delta i Queerlitteraturdagen och mailar till arrangörerna: ”Hej! Jag har funderat en del på ert tidigare mail. Och jag blir mer förvånad ju mer jag läser det. Mina positioner kan ju inte vara okända för er. Eller är de det? Har ni överhuvudtaget läst vad jag skrivit? Generellt sett kan man ju säga att alla texter även är autobiografiska och subjektiva och att även en självbiografisk text är litterär. Jag tycker att ni, förvånande nog, i er syn på mitt föredrag klämmer in er i en heteronormativ tillrättaläggning, som inte alls stämmer överens med mitt sätt att agera och skriva. Det politiska ställningstagande ni i sak försöker tvinga mig in i är i själva verket Vänsterpartistiskt. Det passar mig inte. Det passar mig lika litet som om någon annan försöker tvinga mig in i ett politiskt ställningstagande som är Moderat eller Sverigedemokratiskt eller något annat politiskt forums propagandamaskineri.I mitt föredrag avsåg jag att inte prata om queer utan att framställa queer.Ni kan stryka mig från föredragningslistan.Med vänliga hälsningar / Bo”

Not: Föredraget publiceras nedan i sin helhet. Förkortad version publiceras i tidningen Kulturen
nr.15, den 6 juni 2007.


+ + +



Bo I. Cavefors
Sadomasochistiska bögar i litteraturen från Illiaden till Cavefors
Föredrag vid Queerlitteraturdagen i Göteborg den 1 juni 2007

Förhoppningsvis uppfattar ni rubriken till det här föredraget, som ironi. Dock har rubriken viss verklighetsförankring. När pojken i det grekiska mästerverket Illiaden säger till sin älskare, en vuxen man: ”Jag är köttet, du är kniven”, så är det också min erfarenhet av att som elvaåring bli knullad första gången.Det kändes som om en kniv delade kroppen i två halvor. Men är det inte just så sadomasochism utvecklas. Smärtan förvandlas ganska snart till njutning och till exhibitionism. Och man vill dela med sig av denna njutning: ge och ta.

Jag begränsar mig i fortsättningen till det fysiskt påtagliga i att ge och ta. Det finns ju också en mental sado-masochism som kan utvecklas i ett äktenskap, på en arbetsplats, osv. Den är för mig ointressant; det är ju en enorm skillnad mellan dessa båda former av sado-masochism, den mentala och den kroppsliga. Kroppslig sado-masochism, vilken form den än har, piskning eller olika former av frihetsberövande, kräver av alla deltagare ödmjukhet och kärlek. Framför allt ödmjukhet, respekt om man så vill, inför den roll motparten spelar.

Visserligen skall det här föredraget handla om litteraturens sado-masochistiska bögar, men varför inte inleda med en kvinnas erfarenheter av hur fysisk plåga är en del av religiös och erotisk extas. Teresa av Avila,karmelitordens grundare, som levde i Spanien på 1500-talet, skriver så här efter en av sina febervisioner: "En dag kom till mig en oändligt vacker Ängel. I handen höll han en lång gyllene lans, vars spets föreföll vara av eld. Lansen stöter han flera gånger mot mitt hjärta innan han för in den i mitt innersta. Smärtan var så outhärdlig så att jag flera gånger skrek högt, men det var samtidigt ofattbart skönt att ha den inne i mig. När Ängeln dragit ut lansen, tackade jag Gud".

De nedskrivna erfarenheterna av hårdhänt penetration är desamma hos pojken i Illiaden, Teresa av Avila och mig själv. Sadomasochism är en väg att, frivilligt eller ofrivilligt, nå fram till en gränsöverskridande transcendens, att förvandla sig själv eller låta sig förvandlas till en absolut och totalt sexuell varelse. Till ett uppgående i något som tänjer på gränserna till det som ligger utanför intellektuell kontroll av vad som sker. Därför kan sado-masochism också vara en del av religiösa erfarenheter.

I katolska kyrkan står den Helige Sebastian för den sado-masochistiska kulturen och kontinuiteten, genom århundraden. Den Helige Sebastian är bögars och soldaters skyddshelgon, men har kanske mer påverkat bildkonstnärer än författare. Den Sebastianbild av Guido Reni som Oscar Wilde ser i Palazzo Rosso i Genua 1877, finns naturligtvis återgiven i en mängd konstböcker. Och i sin fars bibliotek hittar Yukio Mishima en sådan konstbok, med denna Sebastianbild, som reinkarneras hos japanen. Mishima får sin första utlösning när han drömmer om att bli våldtagen och plågad av Sebastian. Mishima skriver: ”Pilarna borrar sig in det spända och andande köttet och trasar sönder kroppen inifrån. Det är kval av högsta smärta och extas”. Mishimas beskrivning av en total runkning, som han upplever som ett samlag, är ganska lika Illiadenpojkens ”Jag är köttet, du är kniven”. Mishima utvecklas som person till sado-masochistisk bög. 1966 ställer han upp för fotografering som den Helige Sebastian och Mishimas död, när han begår seppuku, är egentligen sado-masochistens fulländade suicid, den mest genomtänkta performance som hittills genomförts.

Yukio Mishima fulländar vad sado-masochismens guru framför alla andra, Markisen..., predikade men aldrig förverkligade. Markisen skriver bok efter bok, men det är egentligen mer en form av teologisk diskussion om synd och bot och ånger än en instruktionsbok för att njuta av smärta. Mishima praktiserar Markisens teorier och förvandlar dessutom Markisens teologiska spekulationer till handfast action, kanske främst i skådespelet Madame de Sade, som jag tagit mig friheten att delvis skriva om, och kalla för Sade och Japanen. I den versionen, där alla kvinnorollerna spelas av nakna män, vilket i sig förhoppningsvis är en poäng, finns bland annat en orgie som visar fram de ingredienser en bra sado-masochistisk seans bör bestå av: smärta, skönhet, teologi, politik och njutning, uppror.

Jag citerar Madame Montreuil, som alltså spelas av en naken man, när hon/han berättar: ”Det går elektriska stötar genom kön och bröstvårtor när jag tänker tillbaks på detta. Våra svarta tjänare brukade klä av mig naken. Min kropp användes sedan som altare vid denna den heliga spermans mässa. Man lade mig på rygg ovanpå en svart svepning. Mitt vita skinn strålade, öppet för alla att göra vad de ville med det. Mellan mina bröst och min mage bredde man ut en liten duk. Det kändes som svalkan från ett nymanglat lakan. I ravinen mellan mina bröst lade man ett krucifix. Mellan mina lår ställde man nattvardskalken. Mässan började. I händerna höll jag levande ljus. Vaxet droppade ned på mina händer och armar. Jag kände mig som ett offerberett lamm… som när man på Solkonungens tid vid sådana här mässor brukade offra spädbarn. Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag insåg vilka män markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med världens lagar och normer och bara förlitar sig på Guds nåd…”.

Samma förtröstan måste T.E. Lawrence ha känt när han tillfångatogs, våldtogs och piskades av ottomanska rikets turkiske guvernör. Lawrence, författaren till Vishetens sju pelare, antyder händelsen i denna självbiografi som också är en utomordentlig och fortfarande högaktuell analys av skeendet på arabiska halvön. Lawrence har före den hårdhänta behandlingen av guvernären mest ägnat sig åt unga pojkar, snarare romantiskt beundrat deras skönhet än haft sexuell relation till dem. Den sado-masochistiska upplevelsen under fångenskapen förändrar honom och efter återkomsten till Storbritannien fortsätter han på den vägen tillsammans med soldater i den förläggning där han tjänstgör.

Fransmannen George Bernanos angriper i många av sina romaner den sekulära uppfattningen om Ångesten, om Synden som en "neuros". Läkaren i romanen Under djävulens färla, säger till en flatbottnad präst att: "vissa religiösa känslor kan ta sig sjukliga uttryck vilka, om man säger så, kan leda till grundläggande förändringar av människan". Denne läkare är Bernanos sarkastiska porträtt av den "vetenskap" som företrädarna för denna socialmedicinska vetenskap i alla fall själva anser är anpassad till "moderna människor". Samtidigt kör Bernanos fingret rakt in i den religiösa varbölden, direkt in i den "moderna" teologi där man ängslas för Synden, ängslas för aggressivitet och ängslas för sexualitet. Men den sanna Synden är Ångesten, ångesten för Synden, menar Bernanos.

Aggressivitet och sexualitet är en del av den av Gud skapade människan i den av Gud skapade världen. Att förneka synden i sig själv och i världen är att förneka Gud som människans och världens Skapare. Det är att frånkänna människan hennes individualitet och hennes rätt att odla fiendskap; det är inte det lagstiftande samhället som äger rätt avgöra vad som är perversion eller ej. I Bernanos roman plågar prästen sig själv. Han piskar sig obarmhärtigt och njuter uppenbart av detta. Citat: "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg. - - - Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram". Prästen svänger kedjan över huvudet och kedjan slingrar sig som en orm kring hans nakna kropp. Kedjan slår mot hans bröst och sista länken träffar strax under högra bröstvårtan och det med sådan kraft att en köttslamsa slites loss ”som ett spån under hyveln”.

Jean Genets hårdhänta sado-masochistiska upplevelser från fängelsetiden är välkända liksom hur han efter fängelsetiden fortsätter denna praxis. Men också med en annan bakgrund vad gäller barndom, social tillhörighet och så vidare, kan en pojke växa upp till samma sado-masochistiska praxis som Jean Genet. Den österrikiske författaren Josef Winkler, född på 1970-talet, beskriver i en bok tillägnad Genet, Zöglingschaft der Jean Genet, hur miljön i Kärnten, Österrike, där han växer upp, bokstavligen håller på att klämma livet ur honom. Hur han mentalt kastreras. Winklers enda väg ut ur denna helvetestillvaro är bögeri och sado-masochism. Winkler tar på sig en Sankt-Sebastian-roll och blir förlöst. Han lämnar kvar i barndomsbyn i Kärnten allt äckel han känt över tillvaron… och ömheten och kärleken ger han till den döde Jean Genet, genom att vad gäller sexuell frigörelse försöka efterlikna honom. Det som anses oanständigt och otillbörligt i Kärnten finner han har ett eget värde, bögeriet har i sig stor poetisk skönhet. Verkligheten är, som hos William Burroughs, inte vad den ser ut att vara. Jean-Paul Sartre påstod att Genet alltid förblev trogen barndomens, uppfostringsanstalternas, moral, att han tack vare barndomens ”urkris” lärde känna sig själv. Winkler når denna mognad när han naken ställer sig under mästarens mantel, när han lärt sig förstå Genets moral, när han vågar röra vid en pojkes nakna kropp, smeka den och piska den.

Sado-masochism mellan män behöver naturligtvis inte innebära att man piskar eller binder varandra. Pier Paolo Pasolini är en mästare också i att skildra denna icke-våldsamma sado-masochism, även om redogörelserna för aktiviteterna i staden Salò är nog så fysiskt våldsamma. Men Pasolinis död, trots att den inte var lika välplanerad och utstuderad som Mishimas seppuko, hade dock på ett subtilt sätt förberetts av honom själv, oavsett om mordet var beställt av politiska fiender från höger eller vänster eller ej. Pasolini gjorde medvetet sin homosexualitet, och framför allt sin kärlek till unga pojkar, officiell. Han kunde inte vara omedveten om att detta förr eller senare skulle leda fram till att han desarmerades. Katoliken Pasolinis död blev en offerdöd i katolsk mening, en form av flagellation.

Det är värt uppmärksamhet att det i allmänhet är katoliker som i text och bild skildrar bög-sado-masochism. För Pasolinis del utövas den i allmänhet skyddslöst, det vill säga en total och hängiven underkastelse gentemot andra pojkars och mäns krav på sex. I romanen Petrolio lämnar han ut sig själv så naket så alla ramar för normal esteticism far all världens väg. Ljus och färger, landskap och porträtt underordnas intensiteten hos den nakne huvudrollsinnehavaren Pier Paolo Pasolini när han suger i sig sperman från dem som härskar över honom när han på ängen vid Casilina, i Roms utkant, knäböjer för tjugo unga män som kräver att han skall suga, knulla och slicka rena tjugo kukar av varierande längd och tjocklek. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco och de andra sexton kropparna doftar av mjöl och motorolja, av torkad sperma och svett; Pasolinis alter ego, Carlo, "knäböjer i oändlig ömhet, ja med finkänslighet, framför deras kukar"; han "vågar knappt röra vid dem med händerna, så därför närmar han sig dem med läpparna". Gräset doftar torrt hö när Carlo ligger med Claudios kuk i stjärten denna kärlekskväll när "månen står högt på himlen" och månljuset är "annorlunda, klarare, renare" än solskenet.

Det här skall handla om bögars sado-masochism sådan den skildras i litteraturen. Tyvärr är materialet begränsat. Faktum är att bögars sado-masochism lättare skildras om man använder etnologi och konsthistoria som utgångspunkter. Etnologen och författaren Hubert Fichte ger i en rad böcker utmärkta redogörelser för hur de svarta slavarnas afrikanska riter lever vidare i woo-doo-kulturer i latin- och sydamerika. Kyrkornas korsfästelsemotiv är en enda utdragen bön om nåd genom lidande, framför allt de allra tidigaste krucifixen med en helt naken Kristus. Man förvanskar meningen med korsfästelsemotivet när man skyler könet med en tygtrasa. Den korsfäste är också i Ordets verkliga mening naken, avklädd, blottad. Inom bildkonsten finns dessutom den långa traditionen med Den Helige Sebastian. Senare till exempel Caravaggio och Francis Bacon. I kyrkans riter återkommer reminiscenser från det klassiska Greklands kulter. Och så vidare.

Jag avslutar med att läsa inledningen till en av mina egna självbiografiska berättelser om praktiserad bög-sado-masochism - -




Marockanen:

+



Det är en soligt varm sensommardag. För några år sedan. Jag hade slagit mig ned vid uteserveringen på Södergatan i Malmö. Drack ett glas vitt vin. Kända ansikten passerade förbi, den gamle kulturredaktören på KvällsPosten, stadens store poet, Lasse Söderberg, på besök från Spanien, den målande imaginisten, Bertil Gadö. Eftermiddag gick mot kväll. Solen försvann. Man anade höstmörker. Residenset verkade obebott och spårvagnarna var sedan decennier borta från gatorna. När jag var pojke älskade jag spårvagnarna, gnisslet i spåren när Ettan svängde in på Södergatan från Stora Nygatan eller när Trean paraderade på Fersens väg, bland gräsmattor och rosor. Jag fascinerades av de blixtrande överslagen i elledningarna, vagnens skakningar, plingandet, träbänkarna. Jag lämnar uteserveringen, drar mig hemåt, dricker ett glas whisky, rakar mig, också kring kuken och i stjärten, tar på mig ett par tunna svarta jeans, en svart t-shirt och en skönt bögig svart läderjacka. Mellan byxan och högra låret hänger jag en piska. Stjärthålet har jag smort in med en norsk natursalva gjord av fyrklöverblad. När jag sticker in några fingrar är hålet glatt och vidöppet. Jag vandrar ned till parkområdet vid Öresund. Ljusen från København och Dragør sticker av mot sommarsolens sista flämtningar. Dungarna med buskar och träd står som svarta oaser mot den mörkblå natthimlen. Några hundar skäller. På avstånd surrar stadens motorer. Skuggor rör sig ljudlöst över det enorma gräsfältet och mellan träddungarna. Ljusen tändes i höghusens lägenheter. Färjan lägger ut från Limhamn. Strålkastarna vid brobygget klipper av nattens mörker. Kallbadhusets silhuett är knivskarp. Tre svanar glider fram vid strandlinjen och låter vingspetsarna dovt klatscha mot vattenytan. Sådana här varma sensommarnätter är dungarna svala platser för den som vill suga nektar ur vackra kroppar. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret. Jag går in i en av dungarna och klär av mig naken, lutar mig mot en trädstam. Pungen blir fast och hård när den möter den friska nattvinden som sveper in från Öresund. Vinden är fuktig, saltmättad. Män och pojkar kommer närmare. Någon tar ett par tre tag i min kuk och runkar den. Någon kniper hårt om mina bröstvårtor. Någon suger kuken i långsamma, djupa drag. Jag smeker min rygg med piskan. Framemot midnatt ställer sig en ung man en bit ifrån mig. Marockan. I tjugoårsåldern. Våra blickar möttes tidigare under dagen när jag drack mitt vin på uteserveringen. Han märkte att jag såg med trånad mot gylfens utbuktning. Han har ett svart halsband som tätt smiter åt kring den mörkbruna halsen. Han har ett ärr vid mungipan. Han ser mig. Han kommer fram till mig och tar min kuk i sina händer, och runkar den. Jag smeker honom över stjärten med piskan, knäpper upp hans livbälte, knäpper upp gylfens knappar, drar av honom jeans och skjorta och ger ett snabbt sug av hans kuk, som är smal men ganska lång, mörkare än hans övriga kropp, nästan svart. Piskan slår hårdare mot hans nakna rygg. Hans kuk är hård som en vattenslipad ekpinne, förhuden långt tillbakadragen, ollonet svullet, i springan dallrar ett par droppar som jag kysser bort. Håret från kuken löper som en svart flod upp mot hans navel. Hans bröst är hårlöst, bröstvårtorna små och hårda. Svetten i armhålorna luktar och smakar beskt gott. Jag känner revbenen när jag smeker honom. Han är smal och smidig som en pojke. Jag ger honom piskan. Jag vill att han piskar mig. Med piskans fäste river han mina bröstvårtor. Jag skriker. Jag kysser honom och särar hans läppar. Han griper med tänderna tag i min tunga och biter till, men han ger mig en klatsch av piskan och genast böjer jag rygg och kysser min herre. För att mildra hans hårdhet sätter jag mig på huk och suger honom. Jag är hungrig. Jag smeker hans smala, järnhårda stjärt. Han särar på benen och jag gömmer ansiktet under pungen, jag slickar honom. Jag vänder på honom och särar med händerna hans stjärthalvor. Jag har tagit piskan ifrån honom och drar med piskan mellan hans ben från pungen till anus. Slickar honom. Han vänder sig om. Jag suger av honom och hans sperma är riklig, smakar samtidigt strävt och sött, är slirig som honung. Sperman kommer i en jämn ström. Jag sväljer och fortsätter suga honom. Han är kåt och vill ha min kuk. Med sin mun och med sina händer driver han mig till extas. Jag piskar honom över den tunna ryggen. Först smeksamt, sedan hårdare. När han slickat i sig den sista droppen sperma, kysser vi varandra, smeker varandras kroppar, kramar varandra. Vi vilar. Vi klär på oss. Vi går en lång promenad utefter stranden. Vi kysser och kramar varandra. Senare på kvällen, när kåtheten återkommer klär vi åter av oss nakna, då ger jag honom min stjärt. Jag tar emot hans smala kuk. Han knullar mig och lämnar sin varma honung inne i mig. Pojkarna som tittat på när vi älskade med varandra, närmar sig och vill runka och suga oss. Vi lutar oss mot trädstammen och bjuder ut oss. Vi är passiva. Vi kysser varandra. Han följer mig hem. Vi duschar. Vi äter en sallad, dricker öl. Vi knullar när vi vaknar nästa morgon, innan han lämnar mig.. Porten slår igen efter honom.


Not: Det sista, självbiografiska avsnittet, Marockanen, ligger utanför den angivna tidsplanen, 30 minuter.



Copyright©Bo I. Cavefors 2007.


+


+

1 comment:

Emmanuel said...

Imorgon kommer jag att göra något om luckan i programmet, under luckan i programmet.
En sorts dialektisk copypasta.

Hoppas det går bra!