CAVEFORS POSITION NR 3 / NYA SVARTA FANOR: LIE OM GYGROR OCH ANDRA KACKLARE

24.6.07

LIE OM GYGROR OCH ANDRA KACKLARE

A Midsummer-Night's Dream

Bo I. Cavefors
GYGROR OCH ANNAT SOM KACKLAR

Det var en gång… Jag skall berätta sagan om en sagobok lämplig som lektyr för den som vill försvinna in i en värld som är verkligare än den verkliga världen, en verklighet befolkad av troll och varsel, vättar, draugar, gygror och huldror och näck och nissar ( = Nils, tomte i pluralis). Boken handlar om en trolldom som ”lever inuti människorna som temperament, naturvilja, eruptiv kraft”, skriver den norske författaren Jonas Lie i förordet till sin bok Troll, som 1986 publicerades på svenska av det utmärkta men kortlivade Fripress förlag, som bland annat gav ut Pasolini.

Jonas Lie, född 1833, död 1908, 101 år efter att slaveriet upphävts i Storbritannien, vilket inte har med varken den här historien eller med Jonas Lie att göra, men som dök upp i minnet, oförhappandes. Sådant sker. Lie tillhörde fyrklövern som skapade Norges nynationella nationallitteratur. De tre andra var Bjørnson, Ibsen och Kielland. Enligt officiell litteraturhistorieskrivning. Men i själva verket var i det moderna självmedvetna Norge Henrik Wergeland lika storfurstelig när han öppnade fjordarna mot världen och lät kontinentens litterära jättevågor skvalpa in och skölja rent och desinficera det alltför norskt norska. Glöm ej heller författarduon Asbjørnsen och Moe med sina fantastiska sagor och aktualiserade folksagor!

Den norska nationalismen var olik det nationella självförhärligande som samtidigt och senare slog ångestklon i svensk litteratur, typ Strindberg. Efter några århundradens dansk överhöghet hade norrmännen missat chansen till självständighet och istället hamnat bakom den svenska gärsgårn. Grindslant erlades. Mången norrman fann det vara som att komma ur askan i elden och detta skapade en nationalism som var stridsglad och målmedveten ej endast politiskt utan även vad gällde språk, litteratur och kultur i största allmänhet. I Norge var det en allmänbildad och välutbildad tjänstemannaklass som ledde revolutionen. Nynorsk gav sammanhållning och identitet. Med sagor och folksagor skapades historisk legalitet. Ibsens dramer hade politisk sprängkraft inför den nya tiden, inför framtiden. Ej endast Norges framtid. Ibsens politiska och allmänkulturella påverkan internationellt har en helt annan dignitet och omfattning än Strindbergs försiktiga trevare till radikalism.

Jonas Lie, advokaten som blev författare på heltid. Under drygt ett par decennier bodde han, som på den tiden så många andra skandinaviska författare, utomlands, 24 år i Paris. Kanske var det denna i allmänhet frivilliga men understundom påtvingade landsflykt, exiltillvaro, som gödslade den skandinaviska litteraturens stormaktstid? Dock: Selma Lagerlöf kom aldrig längre bort från Mårbacka än till Falun och Lilla Idas Blommor. Tar man del av den år 2007 pågående debatten om svenska lyrikens hälsotillstånd bör man kanske önska att ett större antal av författarkollektivets medlemmar lämnade svenska torp och hyreslägenheter för ett långvarigt utrikesboende och därmed kontakt, långvarig kontakt, med människor med annan religiös tro, med andra politiska erfarenheter, med annan historisk bakgrund, med människor som lever under andra sociala förhållanden.

Vad gäller romanskrivandet: är den erbarmligt tråkiga svenska samtidsromanen ett resultat av författarnas självvalda isolering? Det räcker inte att kryssa runt på internationella författarkongresser, att färdas runt på några veckors stipendieresor för att förändras, förnyas och utvecklas.

Åter till Jonas Lie och hans gygror. Sagosamlingen Troll är inte en samling sagor i traditionell bemärkelse. I boken finns också dikter, en dikt som: ”Blomster så spröda / gula och röda / vianvang vianvang, sommarkvällar glöda.” Lie sjunger ihärdigt lovsånger till livet och kärleken, till fruktbarhet och trolldomsmystik. Men han glömmer inte människans behov av ångest och han berättar gärna om den verklighet som om den utsattes för ”en klar solstråle skulle spricka som ett troll”.

Jag har fastnat för tre sagor i denna underbara bok: Jorden drar, Lindelin och Ett hönshuvud. Totalt består boken av 19 sagor. Jorden drar handlar om ett ungt bodbiträde som gifter sig med handelsmans vackra dotter, men som bland klipporna i havsbandet möter trollpackan, en ung kvinna med skrattande ögon som sprutar smedjeskarpa gnistor, som har manligt breda skuldror och håriga armar. Henne möter bodbiträdet varje år dagarna före jul för att på julaftonen vända åter till familjen. Ett år beslutar han sig för att trotsa trollpackan och stanna hemma hos fru och barn, med påföljd att han under julaftonen blir ”blekare och blekare och vitare och vitare, som om blodet sjönk och sögs ur honom. ’Jorden drar!’ skrek han, och det kom en sorts skräck i hans ögon. Alldeles efteråt satt han där död”.

Lindelin är namnet på den vackra trollpacka som vandrar från man till man och som med örhänget, en stor grön sten, döljer sitt trollmärke, ett otäckt hårigt klipp i örat (dålig piercing…). Lindelin kunde likaväl vara skriven av en annan norrman, Roald Dahl.

Ett hönshuvet är en underbar satir om dåtidens norska radikalfeminister. Sagan handlar om den lilla lilla hönskycklingen som ”knappt hade kommit till världen förrän den reste sig upp med skalet på huvudet och kacklade och skrek”. Den lilla kycklingen vill inte sitta på pinnen under natten och sova, hon vill inte värpa och hon vill inte låta sig kommenderas och springa kökspigan till mötes för att få mat. Den lilla kycklingen vill bli en studerande höna, vill stå lika högt på gödselhögen som Tuppen, osv. Den lilla kycklingen börjar ”grubbla” – uttrycket är Jonas Lies och inte mitt – och beslutar sig för att ta reda på hur allt, absolut allt…, förhåller sig.

Den lilla kycklingen fann att äggen som hönorna värpte om natten togs om hand av kökspigan på morgonen och att skalen senare återfanns på komposthögen på andra sidan hönsgården. Den lilla kycklingen förstod dessutom, snart, att hönor nackades: ”De flaxade huvudlösa omkring och stötte mot mur och väggar”. Således beslöt den lilla kycklingen sig för att icke ruva och att icke bli nackad. Den lilla kycklingen insåg att enda sättet att frälsa världen, sig själv och de andra hönorna, var ”att hela hönssläktet helt enkelt vägrade att värpa”. Alltså rusade ”hon sanslöst runt i ring och ryckte pennfjädrar ur sin stjärt och tänkte att hon måste skriva för att rädda det kommande släktet från all denna plåga”.

Men världen snurrade på och allt gick sin gilla gång. Solen gick upp på morgonen och sjönk ner bakom horisonten mot kvällningen. Och den lilla kycklingen råkade ut för något som hon som radikalfeminist fann pinsamt men som tillhör sådant som dock sker: en morgon stod på komposthögen ”en ung tupp och sträckte på sig och gol mot den uppåtgående solen”. Då blev den lilla kycklingen ”stående orörlig och stirrade på dess undersköna härliga gestalt och resning”, en stor och svullen och illröd kam som pekade rakt upp mot himlen. Det var ”en dejlig dreng” skulle H. C. Andersen sagt - om han varit närvarande. Nåväl, sedan det skett som brukar ske, nämligen att den vackra ungtuppen knullat den lilla kycklingen, befann hon sig i ”ett härligt, bedövande töcken” och begrep – äntligen är man frestad tillägga – att ”hon blivit tuppens brud”. Vilket dock inte var någon garanti för att den lilla kycklingen, om kökspigan så önskade, blev nackad redan påföljande dag. Även bönder bör ha mat på bordet.