TAGE LINDBOM

+
+
Bo I. Cavefors
TAGE LINDBOM

Bok: Tage Lindbom Konservatism i vår tid. Åtta idéhistoriska essäer. Förord av Johan Andersson Sundeen och Jonas de Geer. Norma Bokförlag, Borås 1996.

Socialdemokratiske renegaten Tage Lindbom (1909 – 2001) vandrade under decennier i den politiska öknen. Politiska ”sfärens” maktgrupperingar och massmedier gjorde i god demokratisk marschordning helt om, dvs vände ryggen till, och uteslöt den förmente icke-demokraten från det ”offentliga samtalet”. Förmodligen i onödan. Därför att i den ovan nämnda essäsamlingen framstår Lindbom mer som humanist och demokrat än som farlig anarko-konservativ revolutionär. I dag klibbar ett visserligen begränsat men högljutt antal anhängare fast vid Lindbom som blivit fixstjärna för nyfrälsta buddister, kristna, islamister, nyliberaler och ärkereaktionärer, kort sagt: Lindbom utnyttjas. Och inget kan han säga till sitt försvar. Lindbom är död, men förhoppningsvis längtar han likt Den Lille Prinsen till ökenbrunnens livgivande Vatten.

Var Lindbom muslim? Var Lindbom katolik? Var Lindbom även på sin ålders höst i hjärtat socialdemokrat? Var Lindbom en i gänget i möglet kring Timbro? Ingen vet. Lindbom visste det förmodligen inte själv. Vad som präglar hans skrifter och hans tänkande är inte saklighet, utan virrvarr.

Bokförläggaren René Coeckelbergs, min verklige vän under de, efter svenska mått mätt, turbulenta 1960-och 1970-talen, var öppen för många idéer, även tokiga sådana, och gav stort utrymme åt Lindbom i tidskriften Jakobs Stege. Det var detta material som 1996 förlades i bokform.

I förordet betonar Andersson Sundeen/de Geer att Lindbom ej endast bröt med socialdemokratin utan med hela ”modernismen”. I och för sig en horribel utgångspunkt om man vill röra sig bortom de kretsar vars fixstjärnor är Wilhelm II och Adolf Hitler. Nåväl. Lärjungarnas påpekande är dock viktigt eftersom just ett avståndstagande från ”modernismen” innebär att man måste ifrågasätta Lindboms konservatism. Modern konservatism (dvs från franska revolutionen och till idag…) är inte anti-modernistiskt utan snarare aktivistisk, icke-absolutistisk och, här och var, tex i Italien, korporativ (Garibaldi-Marinetti-Mussolini). Lindbom ger rikligt faktaunderlag för läsarens funderingar kring var författaren själv befann sig på den konservativa värdeskalan. Var Lindbom verkligen muslim? Numera påstås att även Goethe var muslim! Är jag muslim därför att jag rökte turkiska cigaretter i min ungdom? Kanske gjorde Lindbom som nyfrälst konvertit alla de sedvanliga religiösa och rituella överdrifterna för att stärka andras tro på den egna övertygelsen om sin nya tro. Jag upplever det som om Lindbom i sin besvikelse över socialismens (socialdemokratins) misslyckade försök att lösa praktiska samhällsproblem – arbetslöshet, klassutjämning och liknande – som oförmågan att ge samhälle och medborgare metafysiskt hållbara argument för solidaritet gentemot såväl människor som samhälle, genom idogt läsande samlat på sig en mängd konservativt tankegods som blir motsägelsefullt i händerna på en människa som rent allmänt är förbannad på Gamle Svarten och som därför, och kanske av andra skäl, inte förmår analysera konservatismens mystiska och mytiska inre sammanhang – förbindelselinjerna, skyttegravarna, den vid rätt tidpunkt beordrade eldgivningen.

Till sin yttre form är konservatism inte entydig. Vad som saknas i Lindboms reflektioner är en inre, djupt socialt rotad övertygelse av sådan kraft och så starkt förankrad i själ och hjärta, att han vågar spränga broarna han lagt bakom sig, för att bli verkligt fri, och ta sig in till betet på andra sidan gränsen, på minerat område, där ”fienden” i Carl Schmitts tappning härskar och avgör vad som är moraliskt och politiskt korrekt. Lindbom föredrar att agera inom det nyliberala ramverkets elittänkande. Acceptanter av radikalkonservatism, däremot, förkastar inte endast det liberala samhällets normer och gränser, utan spränger det demokratiska luftförsvaret i tusen bitar, medan Lindbom istället rör sig majestätiskt på sedan länge nedsumpade stigar. Lindboms ytliga kritik av socialism och liberalism har ingenting gemenskap med radikal konservatisms kritik av samma företeelser. Lindboms flummiga kritik finner man lika oartikulerad inom socialistiska och liberala kadrer. Det liberal-demokratiska och social-demokratiska maskineriet har rostad därför att smörjoljan förbrukades redan under rörelsernas första decennier vid makten. De nyliberala marxisterna har ömsat skinn: bytt Maokostymen mot aktieklippardressen och blivit kostymbögar.

+

Tage Lindbom skriver om Joseph de Maistre, Alexis de Tocqueville, Pierre-Joseph Proudhon, Constantin Frantz oh Juan Donoso Cortés. Det är i och för sig vackert, tänkt. En undran, dock: vad har Herrn Frantz i sällskapet att skaffa? Han var varken muslim eller katolik. Eller kanske hemlig pingstvän, utnämnd genom en hemlig fatwa av någon pingstpastor i Jönköping? Kanske finns Frantz med därför att Lindbom tyckte det var passande med en lutheran i sällskapet. Frantz var en oförlöst skrivbordstänkare utan fast förankring varken i konservativ metafysik eller i konservatism som maktbegrepp. Kanske känner Lindbom igen sig själv som en svensk Frantz när han skriver ”ingenting är enklare än att kritisera Frantz idéer”, att Frantz’ ”böcker är fyllda av bristfälligheter, oklarheter och ofta även motsägelser.”

Frantz och Lindbom – frågan är given: är konservatism i Donoso Cortés och Joseph de Maistres anda överhuvudtaget möjlig eller ens tänkbar i ett religiöst reformerat samhälle, eller i det politiska och religiösa virrvarr Lindbom presterar? I den ovan nämnda boken framgår inte var Lindbom anser sig höra hemma på den kristna stegen och ingenting som indikerar hans tillhörighet till varken islam eller woo-doo, ej heller någonting som knyter honom till judendom. Uppenbarligen är hans insikter i katolsk tro, mystik och historia begränsade. Detsamma tycks gälla övriga religioner och riktningar inom olika religioner. Är det möjligt begripa vad Donoso Cortés menar utan kännedom om och upplevelse av synd och nåd, helvete och himmel, av skärseldens rening och dödens mystik, allt sådant som opererats bort ur de reformerade kyrkorna och som har en helt annan innebörd inom judendom och islam och som definitivt inte existerar i de nyliberal/socialistiska sekulariserade samhällen där det i demokratisk ordning beslutats om att det varken finns synd eller skam och därmed ej heller möjligheten till förlåtelse. Utifrån denna brist på insikt menar Lindbom att Donoso Cortés ”ej alltid (är) noga genomtänkt” och att ”patriarkaliska förhållanden” (under Cortés uppväxtår) gav ”konservativa insikter”. Herregud, vilket larvprat. Lindbom faller i fällan att tala om konservatismen som ”patriarkalisk” och värdebegränsad. Med insikt i katolsk spiritualitet, kanske framför allt ignatiansk spiritualitet, borde även en lutheran, jude och muslim lätt kunna se likheterna mellan den unge Cortés strävan att integrera katolska kyrkan i samhället och den åldrande Cortés längtan efter klosterlivets meditativa ro.

När Lindbom ger en betraktelse över Proudhon och om arbetets och arbetarens villkor, förvånar det mig att han kan undvika att tala om Ernst Jüngers Der Arbeiter, kanske det främsta moderna konservativa ideologiska verket om arbetets moral och estetik. Lindboms begränsade referensramar ger begreppet konservatism diffusa gränser. Även Lindboms snörpning av ämnet till att handla om konservatism decennierna efter franska revolutionen, under 1800-talet, radar upp en mängd frågetecken. Lindbom förankrar inte konservatismen i katolska kyrkans spirituella traditioner från Augustinus till Ignatius och Pascal och han struntar i att nämna, än mindre analysera, tänkare av modernare snitt, utan vars idéer om vad konservativa värderingar och konservativt agerande innebär, det är omöjligt att få grepp om den svårfångade materien. Visar sig Lindbom medvetet obegåvad, för att skydda sin hemliga tillhörighet till islam? Eller insåg han att tron på islam, som man efter hans död prackar på honom, inte var förenlig med konservatism utifrån kristna värderingar? Är det därför man saknar en rad namn i Lindboms föreställningsvärld: bröderna Jünger, Heidegger, Carl Schmitt, Nickisch, Barrés, Baader, Camus, Mauriac och en inflytelserik tidskrift som Le Conservateur? Var finns Sorel och Mussolini och Evola? Det är inte så enkelt som Lindbom tycks hävda (s.171) att västerländsk konservatism förlorade ”sin konservativa profil” när konservativa grupper under striden med liberalismens företrädare lierade sig med ”repressiva” grupper ”som går under den gemensamma beteckningen fascistiska”. Dialektiken mellan förrevolutionär (franska revolutionen) absolutistisk konservatism, efterrevolutionär icke-absolutistisk konservatism, 1900-talets revolutionära konservatism och italiensk och spansk fascism, är visserligen komplicerad, men inte omöjlig att nysta upp. Lindbom gör det alltför lätt för sig därför att han till varje pris vill skydda sin egen, spektakulära och mestadels okunniga, uppfattning om konservatismens historia. I ljuset av Lindboms konvertering till islam blir det uppenbart varför han inte vill, eller kan, se såväl likheterna som skillnaderna mellan begreppen konservatism och humanism. Det förefaller som om den humanistiskt skolade före detta socialdemokraten spelar dubbelkonvertiten (kristendom, islam) åtskilliga spratt, som när Lindbom i kapitlet om Tocqueville, uppenbarligen med gillande, påpekar att fransmannen menade att i starka DEMOKRATISKA stater blir de enskilda människorna små, mycket små och mycket svaga, det vill säga att i demokratier är det endast de starka som förmår nyttja och utnyttja demokratins välsignelser (lägre fastighetsskatt, hushållsnära tjänster…). Tocqueville har helt rätt men Lindbom läser helt galet när han underförstått deklasserar ALLA former av stark stat. Här hade det varit av oskattbart värde om Lindbom fört resonemanget vidare, fram till Carl Schmitts tes om att endast starka stater förmår skydda svaga medborgare undan liberalismen roffarmentalitet. Förvisso försvarar Schmitt inte den demokratiska staten, som han, korrekt, anser vara i sak och i vilja ”odemokratisk”. I annat sammanhang talar Lindbom om att relationen mellan despot och folk, är negativ, men inser inte att det kan förhålla sig precis tvärtom, att despoten kan utöva sin despoti i skydd av folket, i folkets namn. Striden står sällan mellan despot och folk utan mellan despoten och andra makteliter. Förlorar despoten sin makt till en grupp elitister eller till ledaren för en elitär grupp, följer folket, och söker folket, skydd under den nye despoten. Cynism. Ja.

Tage Lindbom menar att konformismens spöke ”vandrar genom Europa”. Sorgligt nog är Europa idag en mycket tystare kontinent än när Lindbom skrev denna bok för tre decennier sedan, men detta faktum innebär självklart inte att den som känner för konservativa värderingar skall följa Lindboms råd ”att vara försiktig”. Förhållningssättet bör vara det rakt motsatta. Man bör ha siktet inställt på målinriktad stridsberedskap. Själva förutsättningen för en levande konservatism är att rätt avläsa tiden vi lever i, att inse att konservatism varken är historiskt eller antropologiskt konstant utan ständigt förnybar för att bli aktionsfähig under konkreta historiska perioder.

Vad gäller Lindbom: det hade varit intressantare om han inte skrivit om kristen konservatism, utan om islamsk konservatism, om islamsk humanism. För det finns väl sådant?


Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor nr 14, 1996. Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2007.
+
+