STEFAN HAMMARÉN : Ett e-postkort II fr. H;fors

Stefan Hammarén

Ett e-postkort II fr. H;fors

Sköna kärleksomutliga Emma emottog märkligt nog emot mig för en kort visit, allt till mig var jag då, förvånansvärt vänlig var hon, nästan sitt gamla jag, och visade lite runt och ville höra om mitt senaste författarskap. Hon var i sällskap med sin trogne vapendragare till bror, som &:så var sedvanligt vänlig och korrekt som han brukade i mitt sällskap. Men själve nocturnermäster Jon Blund var mer lumpen än så nog, förty så visade Emma opp, det var värre än ett slagträ, sin lilla dotter, och jag måste hålla inne med frågan om det även var min dotter gemensamt gjord eftersom det ämnet vore varit tabu förstod arme jag senslagen vara tyst i min förundran, även om det förstås var Jon Blund Blundermans dotter. Barnet såg något originellt ut. Emma såg mycket stolt ut över henne att tillstryka, hon strålade direkt om sig. Med svår ögontår tyckte jag den lille var underbart barnvacker fastän hennes hår mest påminde om enkelpoet Göran Greiders värsta ståuppteser fastän inte grått förstås utan mera rött, och tänderna var lite hur det kom sig, på sidledes verkade en käkehalva när hon skrattade åt mig. Jag sa att hon är vacker likt sin mor, himmelska groda, illa, det borde jag inte fått säga trots allt, inget enda om ”vackert” ville Emma höra från min gapliga mund, så hon surnade med ens omgående åter, och visiten var över på sekunden omedelbart. Jag vaknade och kunde icke annat än förstås gråta. Så lumpet av den där herrne Blund ett övergrepp.

Allra om så molniga dagars höra och av regnsjuka dar, de höstlika här, månens brott hänt nu som jag på ävennättningsstället i herrna zombiehufvudstaden H;fors midnatt efter här är, på markplan ligger i källgolv på vid grannhusets till Berghälls monumentala grå kyrka med grövsta fyrkantiga torn ihop beläget med en kyrkobyggnaden och av stenblock nästan större än trädgårdsbord vara det, vid H;fors kyrkoheredesämbetet ligger som har ett stort höghus för sitt själva ämbetet, hur helst ingen zombie har tagit i sin hand över skuldra mig under hela dagen, ehuru många är skådade fler och jag förföljd av en en vilken ett stycke senare trampade på en ofångad klöslös katt som därav afslöjade sig om sitt opptåg hände, förskräckligt. Men på bussen fanns en antizombie, en estnisk tätatätska som aldrig tidigare varit i tombiehufvudstaden och skulle till sitt möte, var så livfull, talade så högt i sin mobil att opptog hela omnibussens koncentration, hon målade ut zombiestaden jämt, och var så orolig slutligen när bussen verkade så försenad enligt henne, sa med världens samlade röst, äla vaan katoa, prinssi, försvinn nu bara inte prinsen, fastän det var rösten som talade för henne till den grad. Vem möter hon inte sedan på terminalen, om inte värsta zombien själv, stackars människa. Ändå hade jag önskat henne lycka till på bussen, för satt helt framför henne och vände mig om och berättade när hon kommer fram. Jag kom ock till hufvudstaden kommen av privata skäl, samt för fint humgänge, och inte minst för att käka färgglad strimlig möjlkskak med sugrör nästan dagen lång fastän aldrig ändå förstås blir precis så, och dricka fläderblomssaft, på kvällen käka en tallriksstor jätteskorpmjölsbiff à la Janco Uspavanko Äijämöinen, bara att förlägga tänderna i, och så af de affärsmässiga skäl kom jag även det på dagen, i tanke att få utvärderat och låta ondersöka mitt unika, Finlands unikaste frimärke jag kom på enär en hel natt lekt med min tandmätare, och fick en opptäckt, ett märke som inte finns katalogiserat överhuvud trots att goda filatelister i över etthundraen år alla sina hår och könsprydnader jagat opptäckter och katalogiserat allt tänkbart, det om min allra oerhörda förhoppning om Finlands sällsyntaste märke, helst inte då må få av grusad förhoppning verkligen, alltså allt om det blir det enda kända med denna sin unika tandning.

När Storfurstensnordömet Finlandfis hade haft tidigare under 1800-talet egna frimärken i egen valuta penni och mark frankera, men vid den senare vilda förryskningen hamnat sadla om till blott rysk valuta, med posten som ett politiskt slagträ, svarade finnarna med ett hemligt sorgemärke, ritat av den nationalromantiska konstnäréren Akseli Gallen-Kallela, ett enkelt intetsägande svart märke med Suomi Finland lejonalt, som alla fosterlandstrogna skulle tilläggsfrankera sina brev med, som retade formligen gallan på den galna storryska guvernörsförvaltningen, vilken beordrade postverket att förbjuda all vidarebefordran fram av brev med detta erbarmliga sorgemärke, näst en etikett, men varje trotsig och fosterländsk posttjäsnteman ändå missade och glatt förde vidare som expressförsändelse, dög hos somliga t.o.med som enda frankering lagt, ryssarna backade snart något, godkände åter nu finsk valör på sidan av den ryska på ryska designade märken för inrikes bruk i Finland, infördes 1901, fastän det alltjämt förblev strängt förbjudet att använda i inhemsk valuta angivna märken för utrikesförsändelser, men för inrikesposten var det däremot skyndsamt att trycka upp nya märken, då inga märken fanns nu med den egna valutan, först gjordes en s.k. nödutgåva på dåligt tryck, sedan genast en första och andra provisorieopplaga redan samma år, sedan togs en "berlinerplåt" av samma märke som finns i tvenne olika kända tandvariationer, iofsex i stort av helt värdelösa märken normalt. Provisorieopplagan trycktes även på ett privat tryckeri i H;fors, på dåtida Tilgmanns stentryckeri, nog kända för bra jobb, och de anställda där stal genast ark som hade kasserats, och de hade tandats privat och de gick ofta igenom i posthantering oopptäckta, sägs även mera att det var fråga om postterrorister vilka ville skamfila postväsendet redan dåliga rykte, vete fåglarna, hade ock märket just i den tandning som mitt funna märke har på sina långsidor på höjden, så inte av samma ändå, inte av den valuta heller som är känd bland de stulna arken. Dock har mitt märke inte heller den kännspaka karakteristik som provisorieopplagan (eller nödopplagan för den delen), vissa ramar i märket skiljer sig med lite bredare marginal, fastän ibland kan det ändå vara lite svårt att afgöra enär varje märke i en plåt är lite individuellt graverade i plåten (förlagan), varför skillnaderna kan om det vill sig vara mindre eller större sinsemellan än mellan olika opplagor t.o.med. Ytgångspunkten hos mig ock, av indikationen ifråga, att det måste röra sig om berlinerplåtens kvalitet, en boktryckutgåva. Mitt märke har dock även en annan egenhett &:så, en papperskvalitet som är tjockare och kornigare än de andra märkenas i för denna typ, vad jag jämfört med. Den stora frågan för mig, om det tryckts en för filatelin okänd (del)opplaga, till postens bruk, pappret tyder ju på det, att en egen skild opplaga faktiskt av något slag, inte något som bara är fel tändat blivit, eller kan det vara någon experimentprodukt som bara kommit ut felaktigt, ingen riktig delopplaga på tjockare papper, möjligen som aldrig släpps ut, men som någon på tryckerit än igen stulit ark av och använt. Skulle ock posten ha släppt ut det, ingått i en tryckleverans fastän så råkat ha annat papper och märkligare nog, även egen tandning, denna 14 1/4 x 14 1/2 istället för 14 ¼ x 14 eller av 14 1/4 x 14 3/4, eller av den olovligt tandade som har enbart 14 1/2 och som då är kända i annan valör, vore mitt märke nog vara otroligt efterfrågat bli bland filatelister. Dock, i Ryssland finns det rikt med märken med tandningen 14 1/4 x 14 1/2, kan mitt ha tandats där? Skulle det vara t.ex. ett franskt eller t.o.med österrikiskt frimärke, för att inte tala om tyskt, eller ryskt mötsvarande okänt märke, skulle priset på det bli så där kanské minst jätte100 000 euro, märken som det ändå finns av, av ändå några stycken kända, i stora frimärksländer kan pris så gott ligga på t.&.med horribla 100 000 euro mer, utan att någon blinkar, säljs köps saligt med en axelryckning. Om mitt märke då är det enda kända sexemplaret! Himmel gott vara. Men i lilla pruttiga made in Finlande, när av frimärken med mycket sällsynt förekomst, t.ex. med utgåva avvikande tandning från det normala, eller med avvikande felaktig vattenstämpling, som ändå av posten släppta ut på marknaden, eller som zeppelinmärket med feltrycket årtalet 1830 istället för det då aktuella 1930 som kom ut i blott måttlig åtkomst innan posten opptäckte det otroliga och drog in det omgående (vilket dock inte hindrat postmuséet från att senare byta en del av dessa märken mot andra rariteter de saknat, med samlare), ligger priset nu på några tusen euro sådana, högst ogärna över fyra tusen, snyft, så stor beskillnad på kalla 100 000 netto, eller om det vore röra sig rentave om rena hundrafemtiotusen ifall, möjligen tvåhundratusen ute i världens centra, men då när märken ropas här för fyratusen har det ock rört sig om sådana som ändå cirkulerar ibland till försäljning. Hur reagerar de finska stofila filatelisterna, eller större utländska samlare av lyxFinland, om det kommer till försäljning ett tidigare okänt märke, när kom det ens senast ett helt okänt, blir mystik ju, hysteri, helt galna, kåta, svårt tagna, blir de jätteivriga nog som järven dårar, blådårar, rena ruset på att få äga det enda kända sexemplaret. Guldsmeden Fabergé som på sin tid hade den genom tiderna allra finaste samlingen av finländska frimärken, otroligt fina oppsättningar av de första märkena på brev, som numera är utspridda världen över och på postmuséer, skulle ha blivit stormgalen, gett mig ett stort, det finaste påskägget minst, avstått det mot märket bakom ryggen på kejsaren av gudsnåde själv, ja om han levt nu och tiden varit förhålla sig. (Familjen Fabergé flydde undan den ryska revolutionen, de har nu sommarvilla på en holme här nära och de har i tre generationer vunnit (S)Kitöloppet här utanför, sonen, eller var det möjligen sonsånen, till guldsmeden som blev en legend med att vara oslagbar på båttävlingen på 1950-60-svaret, hans dotter även ganska bra var senare. Och Fabergé den äldre hade lyckats hals över hufvud vind för islock under stora strapatser smuggla undan sin mycket kända och enorma frimärkssamling från mördarrödgardisterna och att den skulle fallit i händerna på dem, kom slutligen äntligen på en stor kälke över Finska viken medan närmast hela sin guldsmed som han däremot fick lämna där borta i öst kvar. ) Vore då dagens filatelister kunna bli lika lyriska här om mitt märke, eller vara de snåla väsen &:så istället, alla större samlare har ock med ödesdiger och aningslös spänning väntat på nya okända märken, det är inte alls vardagsmat hamburgare niga precis aptitligt, tvärtom är den finländska filatelien aktiv, väldigt utforskande, undersökt allt tänkbart, och tandningar hör till det i regel undersökta och helt lätta att konstatera redan för nybörjare. Varianter finns det förstås alltid av hur mycket som helst lite oändligt, och av afarter med, en annan sak helt som det, men om det rör sig om en skild opplaga, eller utgåva, om en generell skillnad så tydlig, och framför allt ännu om det rört sig om ett teknikval som tandningen onekligen vill vara, som posten fått tryckt och sålt, då en sak skild, genererar opphetsat intresse hos de största samlarna och mest kräsna filatelisterna, när man börjar tala om ett skilt märke så. Tolkningsmöjlighett finnes dock allt. Nu vore allt bero på hur experterna vill tolka det, vad man kan anta om märket och dess förekomst. Jag for knäsvag till Kottby i H;fors, till min snara sena hovleverantör. Förrut har han gode katalogförläggaren och handlanden där sagt mig, att märket måste först få ett äkthetsintyg och efter det skall det komma in i alla tänkbara cataloger, inte bara i den som de själva förlägger. Dock får det troligen inget pris angivet i katalogerna, när aldrig sålts ju, utan ett streck för det närmast ovärderliga. Men kommer det i internationella cataloger, och i de finska och nordiska, kanské även nämns i andra branschskrifter, då märker alla äldre farbröder habegär i sig som vilka så glatt tänkt sig innan att de redan har Finland komplett helt, att ändå saknar ett reellt märke från den såväl intressanta tidsperioden när finska frimärken och post var ett politiskt slagträ i kampen och om integriteten mot det ryska överväldets mening, och även de slösaktiga ryska filatelisterna kan bli galna i det, de som är ökända att bjuda mycket frikostigt och i rena urförtjusningen ryta upp på auktioner, skrattar gott när de ropar överpriser, och ropar t.o.med över sig själva för att vara roliga gubbar. Och kanské måste albumsförlagen tryckta ny frimärksalbum snart, designa om den där vissa sidan t.o.med, med ny sida eller tillläggssida för detta märke, fastän eg. ganska idiotiskt löjligt enär det bara finns ett känt märke och en enda som kan ha det. Kanske kommer alla galna penningstinna farbröder bli till sig nu, skakade, knäsvaga, skapade för att gå igenom alla sina gömmor och astronomiska samlingar, köpa elektroniska tandmätare och mäta till lust och leda, finns det plötsligt hundra stycken likadana, rasar värdet ner till 4000 från hundrafemtiotusen, eller ändå att de aldrig ändå finner ett ytterlige sexemplar och förblir impotenta, rysligt nedslagna, förblir väl än mitt ex här det enda funna i alla tider, att alla andra gått tidens förgängelse i rök. Av en viss unik tandning som opptäcktes så sent som på 1960-svaret på ett visst frimärke från tjugotalet, har numera ett femtio kända exemplar, värdet ligger till enbart några tusen euro när det inte mera är det enda påträffade fyndet. Mitt märke har emellertidelag ett litet stick, någon ful enveten envis galen blomfluga död för troligen hundresex år sedan lagt blygt gadden sin igenom i ena kanten, och en tand är lite grand kort. Märket är stämplat 1903 uppochned hufvudstadligt H;fors 10, vilket spelar fan ingen jävla ynka roll för prissättningen så länge det är det enda. Den ämnerikansk-finska blodläkaren verkar dock slutligen efter så där minst femhundra blodprov litertals ha gett opp hoppet för tillfället om att få göra sin opptäckt och konstatera sig ha funnit (hos mig) en för medicinen hittills okänd, okonstaterad faktor 8-sammansättning i blodet, nästan som en egen blodgrupp fastän inte så stort, och hennes kollega, en professor som ändå var värre och drog ut min tunga till säkert 20 cmeter lång och glodde på den som en dåre länge tills släppte tillbaka den som ett gummiband att den nästa strittade neråt halsstrupen på mig klunk , medan hans kandidat höll om mitt arma hufvud, men om jag nu icke har ett världens unika blod, möjligen ett Finlands unika frimärke, fastän helt säkert som jag nog skrifver i tre skarabéerböcker om hittills okända hemska skalbaggsarter häva och om introduktionen av dem gå på. Unikt som det skola vara så det förslår. Detta tror jag är det unikaste man kan få i finländsk filateli, som icke någonsin kommer att kunna visa upp något lika extra som ”den gula 3skillingen” av Swedens absolut enda vars begynnelsesaga inte är helt säker heller den. Nog vad sa då herrn i Kottby om saken? En alltid strikt herre, lite småclurisk, mycket mer talförd och folköndervisande i affären än att skulle gilla skriva e-mails. Vad tror du? Saker brukar ju vanligtvis falla oerhört platt ner, inte sant. Luftslottens potemkinkulisser är i varje fall en stund fagra saker när har obelisker och maskaroner säga.

Innan det, det råkar av en annan tillfällighett varit Frimärkets dag idag den niånde septembra, och man kunde få bref stämplade på postcontoret 10, hufvudposten med en speciell stämpel dagen till helt ära, så jag passade på därom det och besökte även Postmuséet där invid, tog det i egenskap av den kulturjournalist jag är, skola vara, och fick en professionell privat guidning, på ett mycket intressant museum det förstås, vilka fantastiska montrar, eggande samlingar och kulisser och montagéer de har, oppsättning efter uppsättning. Nu här skall ock icke jag ändå mer trötta ut dig om frimärken, börjar räcka en aning. Passade förstås lite på och fråga hur muséet ifråga köper in helt unika objekt som inte ens de har från tidigare. Guidén, muséets talesman och språkrör tilllika, förutom att hon sa att jag pratar riktigt bra finska, mer smickrande än sant, bad även deras expert kika på märket. Nå, vad djävulskt ovampyriskt som bitit sina förextrade tänder i mitt märke förutom den obetydliga luddiga blomflugegadden? Jag tror i varje fall nog nog någon galen dåtida poetfan postat sina ansatta amorietter och sin kärlekssaga med detta frimärke till sin kärleksomutliga cvinna och troligt av musa, helt blankt de ovetande om märkets egenskaper och då aldrig hyser heller en aningen om senare åverkan på människohjärna, och varför hon dansflickan inte eldade opp det personliga brevet emottaget förstod inte ens amor i sammanhanget när det lilla stycket läste det i sin rejektion för alla tider, bekommer oss nu berörda djupt, hälsningar i tidens framtand give, allting är sagt hälsningar. Muséfrimärkslektorn såväl trädkottbyståthållarn var enhetligt till sig själv ifråga om allt stiga, vad annat ens när jag anländer komma så glatt vara, hur det som jag, huru jag det, i huruvida världens, och de ett visste inte äga sagt en revolutionettens barm här vad de helt kunde tro detta för, jag är förstumningen, sant dåndimpe om. Blivit förd till ett rum, bakrum, och där finner hon kvinnan inte mindre än fem ark med detta märke, jag trodde jag dör, och någon har verkligen skrivit i hörnet för hand, med urgammal handstil 14 ½. Jag mäter, kan inte fatta att de kan ha så många ark, å andra siden inte så illa nödvändigtvis, då finns det ju i varje fall, och, sedan värre blott plockar hon fram någon urgammal jättefinlandssamling donerad från Sverige, och där fanns det också som stämplat, postat från en massa orter i tiden och det stod 14 ½. Jag dog igen. Åkte zombie till Trädkottby ju sedan, han där säger på en sekund att det inte är 14 1/2, har helt ordinär tandning. Jag dog igen. Visade min tandmätare, han säger att det är en billig dålig reklamtandmätare, jo den har fel i hufvudet, tandmätaren har fel i huvudet. Och den som skrivit på arken på muséet likaså. Jag ohrkar inte ens mera säga sagt att mitt märke ändå har en annan papperskvalitet, och en rysk bokstav som fått ett smärre feltryck, ändå ointressant. Fan så helvetes helvetesuperskithelvetejävlar också. Märket är värt typ 50 cent. Mitt manifest härefter, att jag tänker aldrig mer yrka på att vara unik eller vara behäftat med något unikt eller att vore inneha något helt unikt. Det bara inte går ju. Åkte tillbaka, självfallet utan att betala bussbiljett.

Inget vill någonsin bli som man tänkt sig, hon på bussen fick knappast prinsen. Jag fick tre biffar av Janco, men ingen skorpmjölsbiff. Mjölkskaken blev även, kanské allt tillräckligt skakigt än då. Jag har rökt idag vattenpipa med mint, ganska pyton. Och mitt snälla följe till Kottbyn, som åkte tillbaka innan jag, såg på hemvägen, en kräfta som kom dragande på trottoaren. Även Janco avslöjar groteska saker om sitt liv. Skulle jag sett kräftan som kom promenerande, hade du inte trott, tänkt bara att jag låtsas vara författare. Sådant i H;fors. Och här i höghuset dödstyst, bara inte zombierna andstromar det. Ser här på gästdatorn ett brev från gode h;ström, skarabéertrilogien kan tydligen komma bli lite försenad, kanske ges ut i etapper fastän den nog borde släppas på en gång.


/ Stefan


Copyright©Stefan Hammarén, 2009.


Ill.: Man Ray Observatory time.