Bo I. Cavefors : VARFÖR BOKUTGIVNINGEN ÄR SOM DEN ÄR...

Bo I. Cavefors

VARFÖR BOKUTGIVNINGEN ÄR SOM DEN ÄR…

Ingress: I Dagens Nyheter publicerade Torsten Ekbom den 5 mars 1971 en förträfflig artikel om skräpets utbredning på förlagens redaktionsbord och på dagstidningarnas kultursidor. Det sporrade mig att vidga resonemanget, att exemplifiera Ekboms påståenden.

Den artikeln, mitt svar, som följer nedan, i originalskick, publicerades i Dagens Nyheter den 25 mars 1971.

Idag, trettioåtta år senare, är det lätt konstaterat att ingenting förändrats, möjligen att något som 1971 var ett beklagligt tillstånd man trodde kunde övervinnas, idag förvandlats till kulturpolitiskt allmängods.

Till denna tragedi kommer det såpoperamässiga i att Bonniers dessutom lagt under sig en alltmer dominerande del av dagspressmarknaden, alltifrån Dagens Industri till informationsflödet över Skåne, där idag, ett landskap med en miljon invånare (var åttonde svensk är faktiskt skåning…) som, om man inte bor i nordvästra delen av landskapet, kring Helsingborg och Ängelholm, tvingas, ja, faktiskt tvingas, ta till sig de bonnierska svaren på hur det står till i världen, via Sydsvenskan, Kvällsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, osv.

Vad sker med en kulturredaktion som är så integrerad i ett större projekt?

+ + +

Extraingress: Den här gamla artikeln inklusive ingressen ovan skulle inleda den nionde volymen av Svarta Fanor, men den volymen lär aldrig utkomma.

+ + +

Bo Cavefors

VARFÖR BOKUTGIVNINGEN ÄR SOM DEN ÄR

Då och då finns det anledning att skriva små inlägg till Dagens Nyheters Kultursida. Tyvärr kommer de aldrig in – förmodligen av samma orsaker som att det översätts alltför få titlar till svenska av kvalificerad utländsk litteratur, medan skräpet breder ut sig. Detta är något som Torsten Ekbom så riktigt påpekar. En utomordentligt sann artikel om svensk förlagspolitik under de senaste åttio åren, eller mer.

Dock, enligt min mening, beaktar Ekbom inte två förhållanden som visserligen kan förefalla motstridiga, men inte är det, eftersom de fungerar i ett småliberalt och dessutom provinsiellt samhälle som vårt.

Det ena är att Torsten Ekbom och de flesta andra betraktar bokförlagen som fristående gentemot andra samhällsfunktioner, som en på piedestal stående företagsform som progressivt l e d e r samhällsutvecklingen. Så kan det naturligtvis vara. Så har det varit, och så är det fortfarande i vissa länder, men ej i Sverige.

Låt oss t ex betrakta Albert Bonniers Förlag. Inte med några onda, avundsjuka eller ens kritiska blickar, utan bara placera förlaget på dess plats i samhället och dess allmänna och politiska ambitioner. Det är ingen kritik att då konstatera att grundaren av det förlaget (eller av de förlag som genom uppköp i mycket hög grad i verkligheten bildar själva stommen till den kulturella institution som Bonniers anses utgöra) och hans efterföljare på ledande funktioner inom förlaget haft en klar politisk och etisk uppfattning och målsättning. I Bonniers fall en liberal och allmänt borgerlig ambition. Det är då självklart att förlaget, även om det är ganska vidsynt vad gäller publiceringsprofilen, i h u v u d s a k ger ut litteratur som i stort sett stödjer förlagsledningens allmänna ambitioner. En förlagspolitik som drivs efter sådana linjer skapar självfallet en borgerlig andraklassproduktion. Snedvridningen på bokmarknaden i sin helhet blir markant, eftersom det förlagets huvudsakliga konkurrenter haft samma målinriktning.

Det är således inte förvånande att svensk bokproduktion har varit och är stereotyp.

Den andra orsaken till att svensk bokutgivning är som den är beror på framför allt:

a) pressens politiska och etiska inriktning med samma förtecken som förlagens samt kultursidornas brist på kvalificerade medarbetare,

b) utbildningsväsendets i huvudsak borgerliga och ensidigt anglosaxiska inriktning.

+ + +

Det är kanske förmätet att komma med egna erfarenheter, men jag tror att de exemplifierar situationen ganska konkret, eftersom det då rör sig om författare och böcker som i de flesta andra länder befinner sig i en position som är rakt motsatt den svenska (det räcker att titta på hur det står till i Danmark).

Ger man t ex ut Vergilii död av Hermann Broch, som både är ett centralt litterärt mästerverk och dessutom en översättningsprestation, så uppmärksammas detta inte i pressen av framför allt två skäl:

c) den tidigare nämnda bristen på kvalificerade medarbetare, vilket inte betyder att det inte finns personer som skulle kunna skriva mycket bra om t ex den boken, men de får av någon anledning aldrig medarbeta i tidningarna,

d) som en följd av c), att tidningarnas sidor översköljs av en kvasiintellektuell bråte, där vilket inhemskt skräp som helst (och svenska författare som skriver bedrövligt finns det många av) får företräde framför utländskt (eller svenskt när det förekommer) värdefullt material, just därför att sidfyllnaden består av c).

Konkret: Karl Marx Kapitalet har recenserats i två av de ”stora” tidningarna, Aftonbladet och Sydsvenskan. Varför inte i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Handelstidningen [Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning], osv? Det måste ju faktiskt finnas en orsak? Är författaren/boken för okänd? För obetydlig? För perifer? Dålig? Politiskt och vetenskapligt ointressant? Eller är verkligen t ex Bertil Ohlins artiklar bättre?

Exemplen kan mångfaldigas: varför Jacques Werup men inte Pablo Neruda, varför vilken Bonnierdebutant som helst, men inte Vladimir Holan, varför Karl-Erik Lagerlöf men inte Walter Benjamin, varför Jolo men inte E H Carr, varför Gunnar Brandell men aldrig Harry Järv (framför allt inte i AB), varför vilken jäkla kvasiteoretiker som helst, men inte Gunnar Gunnarson, osv, osv.

+ + +

Orsakerna till det ensidiga litteratururvalet vid universiteten är i princip likartade tidningarnas och förlagens agerande, även om här på studenternas egna initiativ skett betydande förändringar under de senaste åren. För att fortfarande använda näraliggande exempel, så har visserligen de här författarna fått in en fot bland kursböckerna, men varför är de inte konsekvent använda i Sverige, när de är det i de flesta andra länder: Roland Barthes, Walter Benjamin, Ezra Pound, F R Leavis, D H Lawrence, Georg Lukács, Karl Marx, Louis Althusser, A G Frank, Harry Magdoff, W G Domhoff, E H Carr, de Saussure, osv, osv, osv.

Orsakerna till allt detta är klara. Men det finns ett men, och det är det verkligt intressanta. Hela detta motstånd från vad man anser vara samhällets maktcentra är tydligen helt betydelselöst när det gäller att finna en väg från producent till konsument. Upplagorna på sådana här författares böcker är bättre än på motsvarande borgerlig litteratur, som har samhällets stöd. Det måste innebära att det här i landet försiggår en intensiv studieverksamhet vid sidan av de officiella institutionerna och vid sidan av den officiella undervisningen inom de officiella institutionerna – utanför maktcentras kontroll. Det intressanta blir när maktcentra och den kvasiintellektuella eliten på allvar finner sig lockoutade.

Maktförskjutning eller bokbål och censur?

Copyright©Bo I. Cavefors 1971, 2009.