9.11.08

Gustaf Redemo : Den stora linjen / Så talade Zarathustra



Gustaf Redemo
Den stora Linjen
(Tankar kring sidorna 27-43 i Så talade Zarathustra)

Inte någon etablerad kanon, inför vilken man bör svara med högtidlig vördnad och finstämt smicker. Men väl en serie omistliga ansatser, antydningar, avstamp, genombrottsförsök. Staka ut, muta in, beslagta?, Nej inte den vägen! Oavhängighet även gentemot det lästa och skrivna. Ändock: vad göra av impulsen till destillation, kristallisering, kanonisering? 1)


1.
Jag gör gång på gång samma erfarenhet och värjer mig också lika ofta mot den, jag vill inte tro det är sant fastän det är så påtagligt: det stora flertalet människor saknar intellektuellt samvete. 2)


I Så talade Zarathustra finns det ingen bakgrundsförklaring. Idéerna presenteras i en strid ström. Än smeker och inbjuder Nietzsche, än vänder han idéen till dess motsats och ingenstans går lektören säker. En sådan del, för att ta ett ur högen är kapitlet Om att läsa och skriva. Betänk att boken riktar sig till konstnärer, intellektuella och filosofer i största allmänhet. Han skriver: "Av allt vad skrivet är älskar jag blott det som skrivs med blod. Skriv med blod, och du skall erfara att blod är ande."


Det är ingen lätt sak att förstå främmande blod: jag hatar de läsande lättingarna.

Den som känner läsaren, han gör ingenting mer för läsaren. Ännu ett århundrade av sådana läsare och anden själv skall stinka. 3)


Den elitiske tänkaren jublar naturligtvis och samstämmer. Deckare och annat bjäfs är ingen litteratur för de tänkande. Men sen vänder han sig helt emot läsandet och hävdar att det förstör tänkandet eftersom den skrivande vill bliva följd, lärd utantill 4)
. Hans tirad beger sig sedan in bland trollen, in i geografin, upp bland bergen och jag tolkar det som om att läsandet blir för honom ett sätt att fly livet. Livet är tungt att bära 5). Istället ser han fjärilar och såpbubblor som rör honom till tårar och visor 6).


Jag skulle blott tro på en gud som förstode att dansa. 7)



Zarathustra vet dock att ingen förstår honom, men inte heller vill han annat än i gåtfulla metaforer uutrycka vad han menar. Han vill inte ha en gemensam utgångspunkt, och ändå tycks han förutsätta att vi har det. För honom verkar det vara en självklarhet att vi står på en närliggande punkt gentemot varandra och vår syn på samhälle, grupp, livets mål etc. påminner om hans även om vi inte drar samma konsekvenser av ontologin.

2.
De goda människorna i varje epok är de som plöjer ner de gamla tankarna på djupet och får skörd av dem, andens åkerbrukare. 8)


Samhället, enligt Nietzsche, lider av att inte vara individbaserat. Hans förklaring är att individen inte försöker bli övermänniska, och söka det som jorden talar om. Det är en god postulering. I den tidigare boken Antikrist, skriver han, att den moderna människan inte vet vem hon är, vad hon ska göra. 9)
Det goda är viljan till makt, den egna makten och de veka ska gå under. Den största olaten är att sympatisera med de veka och det är kristendomens mål.10) I och med att man sympatiserar med de veka bekämpar man lindansarna och enslingarna. Det är kristendomen som har gjort den starke till den onde, och har gjort ett ideal av att motarbeta de självbevarande instinkterna som vill ett starkt liv. 11)

I Zarathustra är de enda som inte är emot honom de som lämnat samhället och lever i naturen. Det är helgonet 12)
, den gamle i skogen 13) och ynglingen vid trädet 14).

Jag tycker Nietzsche gör det enkelt för sig när han beskyller kristendomen och jag vill hellre se gruppens sammanhållning där individen, måhända, reduceras något som en disposition i varje samhälle 15)
. Således blir boken en civilisations kritik.

3.
Vore inte instinkternas livsuppehållande förbund så oerhört mycket mäktigare och tjänade som regulator för det hela, skulle mänskligheten vara dömd att gå under till följd av sina felbedömningar och sitt fantiserande med öppna ögon, sin godtrogenhet och bristande grundlighet, kort sagt till följd just av sin medvetenhet 16)
.

Jag vill närma mig problemet genom att återigen använda mig av Gregory Bateson, samt antropologen Clifford Geertz. Vi inleder med den tidigare och jag vill citera vad han skriver om lärotyp 2 i essän Double bind 1969 17)
:
"By superposing and interconnecting many feedback loops, we (and all other biological systems) not only solve particular problems, but also form habits which we apply to the solution of classes of problems.


We act as though a whole class of problems could be solved in terms of assumptions or premises, fewer in number than the members of the class of problems. In other words we (organisms) learn to learn, or in the more technical phrase, we deutero-learn. 18)
"

Organismer lär sig därför för att kunna agera mer ekonomiskt inför framtida problem som egentligen inte har någon riktig lösning. De tar, ad hoc, till det som verkar bäst, vilket ligger i deras disposition, utan att tänka igenom varför de handlar som de gör. Jag vill överföra den idéen på samhället och se det inlärda handlandet som ett samhälles kultur.

I essän Om undergången berättade jag att det blir problem när organismen försöker lära om, dvs. nå lärotyp 3. Vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn har benämnt denna övergång som paradigmskiften. 19)
När vetenskapen får resultat som inte stämmer med tidigare teorier, världsbilder, måste en förändring ske, vilket sällan sker genom en handvändning. Utan en lång och inte sällan plågsam process inleds tills de nya rönen kan accepteras. Nikolaus Kopernikus, Charles Darwin och Niels Bohr var slika dynamitarder som bidrog till enorma förändringar, även om de två tidigare bidrog till ett verkligt skifte, där hela världen plötsligt tedde sig som ny och outgrundlig.

Antropologin har kämpat sen dess födelse att beskriva vad kultur egentligen är och för att fördjupa kulturdiskussionen vill jag presentera Geertz grundidéer kring hur man skulle se på kultur.

Problemet som han såg det var hur man skulle kunna försöka ge en generell förklaring till vad kultur var. Bekymret med definitionen har sin grund i den mångfald av mänskliga kulturer som finns på jorden. Ett syskonproblem som han såg var att han inte ville falla i relativismens fälla. 20)


För att komma ur problemet föreslår han två idéer kring vad kultur är: The first of these is that culture is best not seen as complexes of concrete behavior patterns – customs, usages, traditions, habit clusters - /…/ but as a set of control mechanisms – plans, recipes, rules, instructions /…/ - for the governing of behavior. 21)


Vi börjar alltså se vad det är Nietzsche rasar över. Men ändå skjuter jag fortfarande förbi målet och fortsätter med Geertz andra idé: "The second idea is that man is precisely the animal most desperately dependent upon such extragenetic, outside-the-skin control mechanisms, such as cultural programs, for ordering his behavior. 22)"

Skulle Nietzsche gå med på ovannämnda påstående? Jag är tveksam, fast å andra sidan kunde han ha vridit på det och sagt, med tanke på det från Antikrist förtäljda, att det är vilka styrande mekanismer som finns i samhället som är bestyret. Ändå, om man utgår från kapitlet Om kroppens föraktar 23)
har han en syn som motsätter sig Geertz idéer om kulturen.

I den polemiserar han emot en kartesisk särskiljande på kropp och själ. ’Kropp är jag och själ’ – så talar barnet. Och varför ska man icke tala såsom barn?24)
Han diskuterar kroppen som något enhetligt som är mer förnuft än i din bästa vishet 25). Men det som stör denna utlevelse är självet som separerar sig från kroppen och som blir till kroppens föraktare. 26) Han tycks se kroppen som den punkt där det naturliga i människan kommer ur, eller snarare det som är människan, och därför kan han inte acceptera att kulturen skapar människan.

Ändock vill jag inte lämna Geertz idéer kring kulturen av flera orsaker. En är en spontan reaktion och som vedervänder sig alla som föraktar sin egen kultur, emedan det är ju den som faktiskt skapar dess antagonister, dess förnyelse, alltså dess fortlevnad. Individen är en produkt av den, och det torde även innebära att den är dennes ok, men samtidigt innehåller den också en låda med lego. Den är inte färdigformad utan har en kreativitetsmekanism.

Jag fortsätter därför att presentera Geertz idéer utan att ännu lyssna till mer invändningar.

Det är genom kulturen som vi blir till individer, skriver han 27)
och utan kulturen, det raster av betydelsebärande symboler 28), skulle vi bli till missfoster 29).

Så då är min fråga till Nietzsche, vad han vore utan kulturen? För det var i den han verkade, hämtade näring och byggde sin filosofi. Ju mer han krigade emot den, desto mer snodde han in sig och förblev en del av den. Zarathustra borde ha stannat på sitt berg och språkat vidare med solen.

4.
Jag ser hos många människor en överskjutande kraft och lust att vilja vara en funktion; de trycker på i den riktningen och har det finast väderkorn för alla de ställen där just de kan vara funktion. 30)


Nu ska jag dock erkänna att i motsats till vad jag tidigare skrivit, går jag bet när jag försöker närma mig Zarathustra utifrån funderingar kring kultur. Därför vill jag återvända till boken och till det kapitel när Zarathustra ser en yngling vid ett träd 31)
. Ynglingen har påbörjat sin färd mot individualiseringen, men han är orolig och känner sig ensam. Han kommer inte vidare i sin kamp. Invid trädet, vid stupet har han fått svindel.

Zarathustra lägger armen om honom och säger i kryptiska ordalag att ynglingen är i fara. "Ännu är du icke fri, du söker ännu frihet. Utvakad och övervaken gjorde dig ditt sökande. /…/ Dina vilda hundar vilja ut i friheten; de skälla av lust i sin källare, då din ande traktar att bryta alla häkten. 32)"


Passagen har en släkting i kapitlet Om den bleke förbrytaren 33). Det handlar om hur domaren dömer sig själv till döden för att han föraktar sitt jag. Mitt jag är något som skall övervinnas; mitt jag är för mig det stora föraktet för människan 34). Men att döma sig själv till döden och aspirera på övermänniskoskapet är den lätta delen. Senare kommer det fortsatta livet, vardagen. Så ett är tanken, ett annat är handlingen, ett annat är bilden av handlingen. Orsakshjulet rullar ej dem emellan 35).

Till ynglingen säger Zarathustra: Ännu är du en fånge som diktar sin egen frihet 36)
. För han är ännu är han för ädel och den ädle vill skapa sig en ny dygd 37). Men det ser han inte som något fel. Kasta inte bort hjälten i din själ! säger han. 38)

Det är här jag nu vill återkomma till Geertz kulturbegrepp och påstå att det är endast i en kultur man kan skapa sig en dygd och vara en hjälte, ty båda är i allra högsta grad skapelser och betydelsebärande symboler i en kulturkontext. Men det ligger i kulturens ontologi att den delas av minst två och därför vedersäger han mitt inpass med orden: Om du har en dygd och den är din dygd så har du den inte gemensam med någon. 39)


Så om igen slår han krokben på mig. Det går helt enkelt inte att förstå vad han menar. Vad är nyckelpassage? Vad är smyckning? Texten leker med vår vilja att förstå den. Den säger ständigt emot sig själv. Metafor, improvisation, utsaga, infall staplas på varandra och för läsaren blir det omöjligt att förstå.


Noter:

1. s. 74, Apsefiston, Nikanor Teratologen, Vertigo förlag, 2002. Titeln på essän kommer från aforismen jag valt som illustration.
2. s. 17, Den glada vetenskapen, Friedrich Nietzsche, Bokförlaget Korpen, 1987; understrykningar i citat är författarens kursivering
3. s. 39, Så talade Zarathustra, Friedrich Nietzsche, Forum, 1982
4. ibid
5. s. 40, ibid
6. ibid
7. ibid
8. s. 20, 1987
9. s. 1034, ur Classics of Philosophy, Louis P. Pojman, The Anti-Christ, 1034-44, 1998: I do not know where I am or what I am to do; I am everything that knows not where it is or what to do, -- sighs the modern man.
10. s. 1035, Ibid
11. ibid, it has made an ideal out of antagonism towards all the self-preservative instincts of strong life.
12. s. 14, Nietzsche 1982
13. s. 24, ibid
14. s. 41f, ibid
15. s. 1035, Pojman, I Antikrist framhåller Nietzsche renässansen som en tid då dygd, virtú betydde fri från all moralisk dynga. Virtue in the Renaissance sense, virtú, free from all moralic acid.
16. s. 27, Nietzsche 1987
17. s 271-78, Steps to an ecology of mind, Gregory Bateson, The University of Chicago Press, 2000 (1972)
18. s. 274
19. Följande beskrivna är endast efter hörsägen.
20. s 33ff, The interpretation of cultures, Clifford Geertz, The Impact of the concept of culture on the concept of man, 33-54, Basics Books, 2000 (1973)
21. s. 44, ibid, I citatet motsätter sig Geertz bruket av att se kulturen som en samling vanor, ett sätt att göra saker på för att man alltid gjort dito, dock skiljer sig hans definition av vana gentemot min, då jag utgår från en cybernetisk teoribildning och ser det snarare som en ärvd men föränderlig disposition samhälle X handlar efter, vilket är närmare en kontroll mekanism, fast jag översätter hellre control med styrande.
22. ibid
23. s. 34, Nietzsche, 1982
24. ibid
25. ibid
26. s. 35, ibid. Det skapande självet skapade sig aktning och förakt, det skapade lust och ve, Den skapande kroppen skapade sig anden såsom en hand åt sin vilja.
27. s. 52, ibid, Geertz
28. s 46, ibid
29. s. 49, ibid
30. s. 129, Nietzsche 1987
31. s. 41, Nietzsche 1982
32. s. 42, ibid
33. s. 37, ibid
34. s. 37, ibid
35. s. 38, ibid
36. s. 42, ibid
37. s. 43, ibid
38. ibid
39. s. 35, ibid

Copyright©Gustaf Redemo, 2008

1 comment:

iammany said...

"I den tidigare boken Antikrist"... Skrev han verkligen Antikrist före Så talade Zarathustra? Den är i alla fall utgiven tre år senare (1888) än Så talade.. (1885).