MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 2

+

+


INFORMATION 2

+
DEN NYA GRYMHETENS TEATER för en ständig diskurs med den universala tematiken: våld-sex-död-grymhet och TEATER DEKADENCE visar på möjligheten av ett agere contra som svar på normitetens terrorism. Att bryta normitetens krav på likriktning och friställa traditioner från antikens greker, romartidens romare, medeltidens riddare och moderna tidens dekadenser. Det icke-normativa är, menar vi, det normala tillståndet och normativiteten det i sanning onormala, konstlade, påtvingade, icke-värdiga. Våra actions är emellertid inga protester mot det normativa samhället och dess profeter; vi avstår från konfrontation.Vi har inga politiska manifest. Vi visar hur förnedringen kan hanteras genom att förvandla den till njutning och sexuell absolutism och exhibitionism och till ett totalt accepterande av dess djupaste konsekvenser, sperma, blod och piskrapp. + + + Offerdramat Tre studier för en korsfästelse, tre akter tillägnade målaren Francis Bacon, kommer att följas av två actions, om romaren och bögen Heliogabalus samt om Gilles de Rais, medeltidsälskaren, pederasten, konstsamlaren, estetikern. Med en tidsrymd på ett par tusen år vill vi åskådliggöra hur riter och eukaristi förvandlas under tidens lopp men ändock förblir evigt desamma, dionysisk njutning av kropp och kön och smärta, uppgivenheten inför blod och bödlar. + + + Ernst Jünger talar om anarken, människan som besegrar makten genom att ignorera den, att vara individ genom att avsvära sig normalitet. Det är vår position. Eller med Jean Genets ord: "Om vår teater stinker är det för att alla andra pjäser luktar gott". + + + Martin Bladh / Bo I. Cavefors

+

+

A Carthusian : Hymn to Silence

+

A Carthusian
HYMN TO SILENCE

Silence: absence of all that could afflict
The listener; deep tranquillity of night.
Silence: docile heart, the unchanging sea
Of self awareness, stillness when the world is asleep.

Silence: the dread of a city derelict
In moonlight, the atmosphere of God, the call
Of eternity in the soul. Silence: the joy
Of adoration, stillness when the world is asleep.

Silence: the hands linked in prayer, strict
Recollection above the busy mind;
The gaze of the ardent heart in faith to love
With divine goodness, stillness when the world is asleep.

Silence: virtue’s gentle conquest; tricked
Eve made humble, contrite the countenance;
The mellowed and sweet heart that turns to God
In burning desire, stillness when the world is asleep.

Silence: Mary’s heart. Her eyes depict
The schooled waiting of trust, the solitude
Of love gazing beyond the future when dawns
The silence of God; stillness when the world is asleep…



Copyright©A Carthusian, Great Britain 2007.
+
+

DEUTSCHLAND DA CAPO

DEUTSCHLAND DA CAPO!


Protests over terror arrest of German academic
Guardian Unlimited 21.08.07


Guantánamo in Germany
Guardian Unlimited 21.08.07


Freiheit für Oliver, Florian, Axel und Andrej
Open letter to the Generalbundesanwaltschaft against the criminalization of critical academic research and political engagement
Einstellung des §129a-Verfahrens sofort!


Dagbladet, Oslo. Magasinet 24.08.07.
Tysk sosiolog arrestert for terror
+
+

ETT INTELLEKTUELLT STOREUROPA?

Bo I. Cavefors
ETT INTELLEKTUELLT STOREUROPA? Ähummhm… Ahaaaaa…

Européer startade första världskriget. Och förlorade. Alla förlorade. Följden blev ett hypnotiserat beteende som resulterade i en nationalism vars logiska följd blev andra världskriget. 1914 var flertalet författare och politiker trångsynt förskansade bakom säkra egenkärleksgaller; pamfletter med patriotiskt hållna paroller skrevs såväl av Thomas Mann som av Gabriele d’Annunzio, Maurice Barrès och Hugo von Hofmannsthal; alla överens om att framtiden skulle bli en enda lång festrusig segerparad. Parader blev det. Få författare anade militär katastrof och statsbankrutt, George Trakl tillhörde fåtalet. Politikens prostituering och kulturens undergång inte ens anade intellektuella giganter som Thomas Mann, Romain Rolland och Karl Kraus. Inte ens Karl Kraus. Europeisk hegemoni bröt samman och mitt framför nosen på alla dessa optimister låg det öde land T.S.Eliot berättat om. Under Ezra Pounds skyddsparaply. Författarna blev pessimister. Den intellektuella analysen… vart tog den vägen? Fatalism och undergångsmardrömmar formulerades av flertalet författare men kanske bäst av Oswald Spengler i Untergang des Abendlandes. Spenglers frejdiga pessimism höjde humöret inom författarkåren fram till dess att greven Coudenhove-Kalergi smulade sönder Spenglers undergångsvisioner genom att göra en extrem tolkning av dem. När sedan Hermann Hesse mystifierade, kanske mystikierade Spenglers pessimism, ansåg åtskilliga tyska, franska och österrikiska författare tiden mogen manifestera en mer verklighetsförankrad pessimism. För enkelhetens skull kallad: optimism. Dessa optimister bläddrade i historieboken och fann där att det hemliga Weimarrådet von Goethe, var som ”en andlig makt av första rangen”, en personlighet som ej endast ”var konstnär” utan en guru, ”en magiker”, en själarnas ”Führer”. Benedetto Groces och Henri Lichtenbergers då nyutgivna avhandlingar om Goethe gav råg i ryggen. Temat i Heinrich Manns Europa, Reich über der Reichen, publicerad 1923 i Neue Rundschau, var att Tyskland och Frankrike borde lieras och gemensamt arbeta för Europas framtid. Likt Hesse fruktade Heinrich Mann att Asien, ”den stora modern”, skulle få övertaget och leda världens öden, men i opposition mot Hesse och i likhet med von Hofmannsthal insåg Mann (Heinrich) att faran för Europa lika gärna kunde komma smygande från väster, att Europa och därmed Tyskland riskerade bli ett ”anglosachsiskt rike”, US-model. Endast dämpat rusig för ett storslaget framtida Europa var Stefan Zweig och mer programmatisk än brodern Heinrich var Thomas Mann, som menade att ett starkt Europa måste få tid på sig att växa fram steg för steg. Efter ett nationalistiskt förflutet var Thomas Mann nybliven internationalist och ställde – i princip – upp på sonen Klaus Manns idéer om ett Europa på väg mot nya segrar under de intellektuellas fladdrande fanor. Emellertid delade Klaus Mann samtidigt farbrodern Heinrich Manns rädsla för att ett nytt krig skulle innebära slutet för denna världsdel. I vart fall intellektuellt. Heinrich och Klaus Mann såg en europeisk union som enda möjligheten att förhindra framtida nationell militarism. Det visade sig bli annorlunda: den Europeiska Unionens samlade militära insatser i andra länder, på andra kontinenter, haltande som en gammal pensionerad major med överstes avsked, blir alltmer omfattande och får alltmer karaktären av gammal urusel kolonialism. EU är inte resultatet av drömmen de Gaulle, Adenauer och De Gasperi drömde, att Spenglers pessimism skulle blåsas bort av ett tekniskt avancerat och intellektuellt aktivt Europa. Idag, tekniskt avancerat, ja, men intellektuellt alltmer bundet av åsiktslikriktning och massmediala monopolister. Klaus Mann hade inte en aning om vad som komma skulle, så han angrep åtskilliga av sin samtids kolleger, tex Ernst Jünger som var en ”blodbadsprofet”, en ”harneskklädd råttfångare”, en ”preussisk nihilist” som med sin ”blodsromantik” förförde ungdomen. Thomas Mann var på samma våglängd när han från den sköna exilen i USA publicerade Achtung, Europa! och fördömde den heroiska fascism, som var nära besläktad med hans romantiska borgarliberalism, som ”kolportage”, som ”kriminalromantisch”, att denna ”inferiore Fanatismus” i det politiska livet sått fröet till ett ”mördartänkande” vars mål var våld och lögner. Fel och rätt, samtidigt, men Jünger hade verkligen ingenting med den framtidsvisionen, framtidsversionen, att skaffa. Tvärtom. Trion Mann var förhäxad av en liberal tradition som uteslöt alla framtida positiva intellektuella, politiska och kulturella former, idéer, vilka inte indoktrinerats och introducerats som liberala av liberalerna själva. Liberalismen visade sig, för sjuttioelfte gången, vara auktoritär. I den liberala drivhusvärmen kunde gamla Hitlerbeundrare som Ingmar Bergman härja fritt med sitt pseudofilosoferande och kvasipsykologiserande kring människans öde, hennes roll i samhället och inför döden, allt förmedlat genom ett antal ariska kvinnotyper. Leni Riefenstahl bör ha höjt ögonbrynen. Och smålett. Weimarrepubliken går som ett spöke genom dagens Tyskland. Vad kommer att ske? Ett antal författare som varit hårt engagerade i den verkliga Weimarrepubliken flydde landet när Hitler tog makten 1933. Under åren i exil struntade flertalet av dem i den ”tyska frågan” och ägnade sina författarskap åt andra temata. Dock ej Heinrich Mann, men, å andra sidan, hann han aldrig återse födelsekontinenten; dog kort före den planerade hemresan. Under exilen förblev Heinrich Mann trogen sina idéer och presenterade sig som ”tysk Europé” eller som ”europeisk författare” (Thomas Mann, däremot, hade nog gärna stannat i Förenta Staterna och blivit profet där istället för hemma i Lübeck) och som den som ”värderade alla europeiska länder lika…”. Efter andra världskriget - faktiskt ett världskrig som var ganska kortvarigt om man jämför med hundraårskriget, trettioåriga kriget, kinesernas moderna inbördeskrig, Viet Nam-kriget, eller, för den delen, kriget i dagens Sudan, eller kriget i nuvarande Irak, eller kriget i Serbien, osv - var den begabbade Ernst Jünger snabbt ut på plan och engagerade sig för en fredlig och överregional Europapolitik. Det väckte viss uppmärksamhet när hjälten från första världskriget förvandlade sig till fredsapostel i boken Der Friede, som dock är en annorlunda antikrigsstridsskrift såtillvida att författaren med erfarenheterna från första världskriget i färskt minne, försöker vaska fram det positiva man för framtiden kan dra ut ur det förflutnas onda erfarenheter. Jüngers bok från 1945 är aktuell även idag eftersom författaren initierar en debatt om de nya imperierna (USA: den enda stormakten, osv) och överstatliga organ (EU, AU, Arabförbundet, mfl) vilka faktiskt sett aurora under de mer än sextiofem år som förflutit sedan Hitler begravde sig själv i Berlinbunkern. Jünger talar om en ”längtan efter enhet” av samma slag som människorna levde under, med och i under Karl den Stores tid. Jünger pläderar för kristen religion (underförstått den katolska) och menar att kyrkan (underförstått den katolska) är ”det enda band som är starkt nog” att samla det tyska folket till en gemenskap trots den nationella delningen i BRD och DDR, som består än idag trots att vad som var delat, i alla fall i politiska termer, blivit ett. Ernst Jünger, författare till den teknikbesatta skriften Arbeiter från 1932, övergav tron på arbetaren som Europas befriare, för att istället argumentera teologiskt. Arbetaren i Europa har sedan 1945 förvandlats till ett liberalt medelklassfenomen med en privat gud, övertro på frihet inom liberalt demokratiska ”ramar”, konsument av varor från det korporativt drivna IKEA, osv. Jünger var emellertid inte ensam om tron att efter ragnarök inträder på arenan religionernas förlåtande kraft. Så trodde även Frank Thiess och Werner Bergengruen och åtskilliga av de då unga tyska författarna, med Heinrich Böll som den främste. Så dock ej i Sverige där Ingemar Hedenius, med DN som effektivt propagandaorgan, predikade antikrists återkomst och skapade ett politiskt och intellektuellt klimat där förföljelse och hån av oliktänkande gav klara signaler om vad ”liberalism” i själva verket står för. Jüngers och Bölls uppfattning om kombinationen tro och idealism knöt fint an till Novalis som etthundrafemtio år tidigare talat om en europeisk gemenskap bestående av fred, frid, framgång och förnuft: ”Bara tålamod, den blir av, den kommer, den eviga fredens heliga tidsålder”. Så fel så fel så fel. Men varken Thiess eller Bergengruen hade Jüngers eminenta förmåga till realism utan tvingades under 1940-talets sista år vegetera i en inre exil som de inte lika lätt som Thomas Mann förmådde ta sig ur. De båda tyska efterkrigsstaterna behandlade oppositionsmän och oppositionskvinnor under Hitlertiden sämre än de behandlade Hitlers lakejer, alltid villiga vända kappan efter vinden. Igår nationalsocialism idag folksocialism. Thiess och Bergerngruen drömde om ett Tyskland dränkt av antik och romantik medan Thomas Mann drömde om ett borgerligt patriarkat av modell 1880. Vad drömde Jünger? Förmodligen att likt anarken dra sig undan vansinnet. Det beslutet skildrar han fint i boken Eumeswil. Klaus Mann anade att en självmordsvåg skulle dra fram genom Europas avenyer. Bra diagnos: Virigina Wolff, Ernst Toller, Stefan Zweig, Jan Masaryk. Klaus Mann tog även han sitt liv, men suiciden nådde inte ända fram: ingenting förändrades. Själv trodde Mann att hans självvalda död skulle öppna européernas ögon, väcka européerna ur deras letargi. Ack, så naivt. När kommer nästa självmordsvåg inom författarkårerna? Aldrig. Never. Niemals! Dagens författare är inte engagerade i världens och människors öden. Bäst så.


Litanian tidigare publicerad som artikel i Hufvudstadsbladet den 26.9.1987. Här väsentligt omarbetad och uppdaterad.

Illustration: Hendrick Goltzius (1558-1617) målning Kadmos slår ihjäl draken.

Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.

raf:texte

+

+

+

THE LAST COPIES
- NEVER ON THE MARKET!
+
texte: der raf
Verlag Bo Cavefors, Zürich Oktober 1977.
Erste Auflage / First edition. 600 S.
Mit Photographien von Baader, Raspe, Ensslin, Meins und Meinhof.
SEK 1.400:-.

+
texte: der raf
Verlag Bo Cavefors, Zürich Oktober 1977.
Erste Auflage / First edition. 600 S.
Mit Photographien von Baader, Raspe, Ensslin, Meins und Meinhof.
Subversive texts (on german) disguised in wrappers printed with
an entirely innocuos and deliberately misleading title,

"Kärlek med förhinder",
written by "Per A. Rosenberg" and published by "Tre Förlag".
SEK 3.800:-.
+
Klaus Croissant
Erklärung auf dem Prozess in Stammheim
Verlag Bo Cavefors / Edition Cavefors / Dokumente, Zürich 1978.
Erste Auflage. 66 s.
SEK 3.600:- (only 3 copies...)
+
Bo Cavefors

bo.cavefors@swipnet.se

+

BITSKT TANDLÖSA MÜNCHENKROKODILER

Bo I. Cavefors
BITSKT TANDLÖSA KROKODILER

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var München ej sig likt, staden hade förvandlats till en internationell kulturmetropol och vad som där skedde påverkade det kommande århundradets intellektuella aktiviteter i hela Europa. Det fanns emellertid kulturtraditioner, ett intensivt kulturliv i München som ej heller Wagner lyckades förändra. Ludwig I, alltså ej Ludwig II…, hade målmedvetet förvandlat sitt rike till centralort för tysk kultur. Dessa ansatser och planer förverkligades av Maximilian II som helt enkelt köpte in vetenskapsmän och författare, märkligt nog ofta hämtade från de protestantiska delarna av tyska språkområdet. Ambitionen från Maximilians sida var att rycka åt sig initiativet från det preussiska Berlin . Och det vet ju alla: intellektuella drar sig som filspån mot den magnet som drar mest, dvs betalar bäst. Maximilian betalade bra. Dessutom är det bättre väder i München än i Berlin. Och närmare till Italien. Maximilian lyckades med sitt entrepenörskap. Wagners revolution hade inte varit möjlig utan avstampet från Maximilians borgerliga kunga- och kulturrike, med författare som Emanuel Geibel, Paul Heyes, Friedrich Bodenstedt, Wilhelm Hertz, Hermann Lingg, Adolf Friedrich von von Schack och, framför allt, Heinrich Leuthold, schweizaren, katten bland hermelinerna. Dessa herrar – damer existerade inte i denna miljö, det var före kvoteringarnas tidsålder – samlades varje vecka hemma hos Maximilian eller på någon av stadens krogar. De gav ut egna böcker och andras, redigerade antologier, kalendrar och tidskrifter. Med ett rikt urval av detta kotteris produktioner från tiden 1850 – 1880, gav förlaget Reclam (Stuttgartgrenen) ut en antologi 1987, redigerad av Johannes Mahr, Die Krokodile. Ein Münchner Dichterkreis.

Tiden de levde i är faktiskt ofta intressantare än poeterna själva. Redan 1825 menade Adolph von Schaden att kulturlivet i München gick på sparlåga. Däremot fanns det i staden 19 brännvinsbrännerier, 62 ölbryggerier, 173 ölhallar och 26 ”Weinwirte”, men endast 9 boktryckerier och 5 boklådor. Sebastian Daxenberger klagade 1848 över att poeterna i München visserligen hade viss talang men ingen ”Energie des Strebens”. Antagligen var de alltför katolska. Den sydtyska glädjen över att överhuvudtaget finnas till och få njuta Guds gåvor i det underbara Bavaria befrämjade inte tillväxten av kulturella strebrar. Alltså importerades protestanter från Berlin. De infödda föredrog en ”Bockfrüschoppen” i Achazgarten, en eftermiddag på caféet i Hofgarten samt som avslutning en härlig kväll på någon källarlokal.

Detta lättsinne tilltalade ej den allvarsamme Maximilian, som tagit studenten i såväl Göttingen som Berlin. Ludwig I hade till München importerat vetenskapsmän som Franz von Baader, Friedrich Wilhelm von Schelling och Friedrich Heinrich Jacobi, så när Maximilian 1848 övertog regentskapet, övertalade honom Schelling att ”die Pflege der Wissenschaft nicht blos für Bayern, sondern für ganz Deutschland in die Hand zu nehmen”. Universitet grundades, muséer byggdes, stipendier och livstidslöner instiftades och som grädde på moset utdelades en Maximilianorden med vidhängande personligt adelskap. Det senare mer eftertraktat än det övriga.

Emellertid fanns det ett kulturliv i München även före decennierna med Maximilian och hans far, lokaliserat till benediktinernas och augustinernas kloster, praktiserat av berömdheter som historikern Lorenz von Westenrider, teologen Johann Michael Sailer SJ samt tecknaren och kunglige ceremonimästaren Franz Graf von Pocci. Alla var de män som hade föga gemensamt med Weimars klassicism och Jenas romantik; Italien låg nästgårds, München var katolskt och Berlin protestantiskt. Maximilians genidrag att till München inbjuda författare från det protestantiska Tyskland berodde på att: 1) han ville och lyckades överglänsa preussarna genom att plocka russinen ur den nordtyska sockerkakan; 2) han injicerade vitaminer – baciller, ansåg gamla münchenbor – i det lokala blodomloppet, München blev en attraktiv stad för vagabonderande författare, typ H.C.Andersen.

Hur och vad med de tandlösa Krokodilerna? Die Krokodile kallade sig en grupp Münchenpoeter efter en dikt av Hermann Lingg, Das Krokodil zu Singapure. Vid Krokodilernas sammanträden diskuterades mycket fritt de flesta tänkbara ämnen. Öppenheten medförde emellertid komplikationer eftersom de nordtyska diktarna hade svårt för den ironiska men i grunden mycket vänliga bayerska humorn. Relationerna mellan de invandrade diktarna och inhemska författare och borgare blev därför ansträngda. Ibland mer än så. Geibel reagerade häftigt när en journalist vid Allgemeine Zeitung, August Joseph Altenhöfer, skojade med honom i en dagsvers: "Geibel! Kein Poet im schnöden Sinn der Heiden, Kein Gestalter, / Nur die zartesten, modernsten Fühlsamkeiten tönt dein Psalter, / Patriotisch, doch vernünftig, allzeit fromm und tugendhaft, / Ohne unanständ’ge Wallung, ohne blinde Leidenschaft."

Emanuel Geibel var stadens Dichterpapst; det var på hans ordination Maximilian städslade åtskilliga av de andra författarna, däribland proletären Heinrich Leuthold från Zürich.

Heinrich Leuthold är den främste men minst omskrivne och föga publicerade av Münchens krokodiler. Allt konkret vardagligt misslyckades för Leothold, liv och karriär. Fadern dog på fattighuset. Modern tvingades försörja sig själv och tre barn, som kringvandrande kokerska. En av Leutholds bröder dog under ett slagsmål, den andre emigrerade till Mexiko där han försörjde sig som legoknekt. Under några år var Heinrich sambo med en rik flicka från Zürich. De fick en dotter. Han påbörjade juridikstudier men övergick till journalistik, ofta misslyckade akademikers födkrok. 1862 gav Leuthold och Geibel ut översättningsvolymen Fünf Bücher französischer Lyrik och samma år publicerade Geibel 13 Leutholddikter i antologin Münchner Dichterbuch. 1866 bröt Leuthold med krokodilerna och deklamerade istället sina dikter på Hofbräuhaus. Han gjorde utkast till historiska romaner men alkoholiserades och fördes 1877 till mentalsjukhuset Burghölzli i Zürich där han blott drygt femtio år gammal avled i juli 1879. Bland hans efterlämnade papper fann man manuskript med dikter, vilka redigerades och publicerades 1914 av Gottfried Bohnenblust. 1922 kom en volym Leutholddikter med Hermann Hesses förord och 1942 en samling valda dikter. Och nu det fina urvalet i Reclamvolymen.

Detta sparsmakade diktaröde har få litteraturhistoriker ägnat en ihågkomstens minnesrad. Meningarna om hans dikters kvalitet, är motstridiga. Conrad Ferdinand Meyer, alltid pålitlig, ansåg 1875 att Leuthold var den främste av 1800-talets schweiziska lyriker och en av sin epoks mest intressanta författare. Paul Heyse, god vän till Leuthold, menad att han var plagiator. Det vore spännande med en seriös diskussion om värdet eller bristen av värde i Leutholds författarskap. När man idag läser hans dikter ser man lätt att endast Leuthold var en krokodil med sting i bettet, han ensam förebådade en naturalism och en expressionism som naturligtvis inte accepterades och uppskattades av hans samtida bröder vid diktarbordet. I dikten Schwüle står det: "Es brennt die Sonne glühend heiss. / Auf Gräser, lechzend und bestaubt, / Hin welkt des Strauches Blütenweiss, / Die Bäume neigen träg ihr Haupt. - - - Sieh auf die Not der Kreatur, / O Herr, in dessen Hand die Macht! / Gib ein Gewitter der Natur, / Und gib den Völkern eine Schlacht!"

I motsats till Leutholds kraftfulla krokodilkäftar var kollegernas diktning fantasilös, borgerligt försiktig. Leuthold var ensamvargen. Trots att han var krokodil. De andra sysslade ogärna med metafysiska spekulationer och våldsamma emotioner, de avstod, mer än gärna, från språkliga äventyr och tematiska originaliteter. Därför blev det de författade intet annat än välskriven underhållningslitteratur, med dikter i vacker form och ”edle Vorbildern”, där rytmen flöt och rimmen var väl smidda, där man spottade på modernismen och försiktigt kryssade mellan realism och idealism, dvs ”das Zeitlichte im Lichte des Ewigen”.

Hegellärjungen Moritz Carrière (1817-1895) menade att ”Das Schöne ensteht in der Idealisierung des Individuellen, in der Individualisierung des Idealen, es ist das sinnlich Vollkommene”. Med den moralen som sinnlig ledstjärna anpassade sig flertalet Münchenkrokodiler till en europeisk smakdomstol, till en europeisk kanon för att tala nusvenska, för vilken man producerade diktböcker huvudsakligast avsedda för det nya industri- och börsmäklarsamhällets burgna borgares salongsbord. Dock, det måste påpekas, diktarna i München kände stundom förtvivlan över tidens gång och sakernas tillstånd, som när Geibel skriver: ”O Blume, weisse Blume, / Kannst du das Lied verstehen?” Men försäljningen gick utmärkt. Då som nu såldes skräpet i massuppplagor. När Geibel dog den 6 april 1884 placerade man på kistlocket ett exemplar från den 100:e upplagan av hans Gedichte.

Med litteraturhistoriskt facit i handen kan man i 2000-talets Sverige fråga sig om krokodilernas drivhuspoesi återspeglade ett kulturklimat vars existens möjliggjordes genom konstgjord andning, subventioner och maktens totala analfabetism vad gäller kulturpolitik.


Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet, som understreckare, 9 oktober 1987. Här något uppfräschad.


Copyright©Bo I. Cavefors, 1987, 2007.

SE GUD! NY OCH UTÖKAD UPPLAGA!

+

+

+

+

ANDRA UPPLAGAN!

+

+

NYTT FORMAT (180x120)

+

FLER SIDOR (144 s.)

+

NYA DIKTER AV EN KARTUSIAN (totalt 42 dikter)

+

+

150 kronor

+

Rosengårdens förlag

+

BESTÄLL HÄR!!!

+

+

MÅRTEN BJÖRK : CAVEFORS - varhelst utom världen

+
















Mårten Björk
VARHELST UTOM VÄRLDEN

I Bo Cavefors (se fotografiet, 1968) verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.

”Han älskar att stå naken framför spegeln med blågrön målad ram. Spegeln lutar en aning. Ställer han sig tätt inpå den, verkar det som om spegelbilden skall ramla över honom.” Oron är befogad för jaget är i Bo Cavefors självbiografier Barnsliga memoarer och Valpen som ung man en naturkraft nödvändig att hålla på stången, det kan rasa ut ur spegeln och krossa pojken som när ”han är ensam hemma, ställer (…) sig framför spegeln i sommarvillan, ser sin spegelbild, smeker stjärten med handen, spänner ut bröstkorgen”. Vad det handlar om att är befästa sig själv som en annan, styra sig själv ifrån en utomstående främmande instans. Exhibitionisten lär därför snart att utsvävningarna kräver sin tukt och askes; ”Han utvecklar förmågan, som han har också som liten, att överleva genom att följa vissa av honom själv uppställda regler – att stiga upp tidigt på morgnarna även om dagen är fri, att borsta skorna varje morgon, sköta kläderna, tvätta dem, sy i lossnade knappar, läsa böcker och tidningar, studera, gå på teater, gå i kyrkan. Detta ger honom styrka för själv och kropp att tåla påfrestningarna när kåthet och längtan driver Jaco och honom till excesser och njutningar.”

Böglivet i Malmö, London och annorstädes under femtio-, sextio- och sjuttiotal tempereras av trivialiteternas prosaiska alldaglighet. Bokläsandet, studierna, kyrk- och teaterbesöken är vad som förhindrar Cavefors, hans ghanesiske älskare Jacob, och de andra pojkarna han älskar och lärt känna i jesuitskolan i Surrey, att falla ned i ”avgrunden [som] ligger välkomnande framför dem när de sniffar kokain och under kvällar och nätter driver runt på pubarna kring Covent Garden”. Vardaglighetens kyla, ledan och objektiviteten i regelverk och disciplin, skyddar dem inte bara från fallet utan häftar av sig på erfarelserna av det nattliv som även i en stad som London förpassats till parkers och saunors skyddande hägn: ”När kåtheten kastar dem mot vansinnet går de in i Hyde Park, i buskagen som skiljer parkområdet från Park Lane, eller skyndar ner till St. James´s Park, klär av sig nakna och bjuder gratis ut sig åt män, eller de älskar med varandra. (…) På avstånd hörs talarna, politikerna, predikanterna och musikanterna vid Speaker´s Corner, på Park Lane flyter kvällstrafiken, på trottoaren på andra sidan Park Lane paraderar lyhxoror och i hyreshusen in i Myfairkvarteren samlas familjerna till kvällens måltid. Luften fylles av ljus och ljud, men inne i parkens buskage är det nattsvart.” Predikanterna och ynglingarna delar broderligt samma värld men en osynlig gränslinje skiljer verklighet ifrån verklighet. Ynglingarna separeras och blir oavhängiga Myfairtillvarons realiteter eftersom natten inte känner till någon dag.

Jag tror att det är denna ovilja hos Cavefors att tänka i relationer och totaliteter, hur Myfairlivet de facto inverkar på livet som förs på andra sidan Park Lane, hur natt och dag utgör dygnet, en större strukturell helhet, hur normer och värderingar inte kan separeras som olja från vatten, som från och till provocerar med Cavefors verk. Vägran att underkasta sig såväl Myfairsamhällets som dess belackares ovilja att leva varhelst utom världen är den egentliga stötestenen. För att göra det skulle vara att förneka den suveränitet som kommer av oförmågan att hänga upp det ena på det andra, i vägran att lyda de vedertagna sedvänjor och politiska metodologier som bygger på att man identifierar sig själv genom andra, genom vänner och fiender, för Cavefors är det trots allt självet själv som är den andre; man behöver endast spegelbilden för att bli bekräftad, för att veta om att man finns. För jaget pekar ut, mot utsidan. Mot det som inte hör livet till.

Men är Cavefors verkligen en provokatör? Knappast. Hans verksamhet är exhibitionistens. Det räcker med att läsa ett fåtal av hans essäer för att begripa att han endast har en historia att förmedla: sin egen. Inte ens i sin kritik, sina pjäser eller performanceaktioner varierar han grundtonen, den är en och ljuder ständigt likadant. Ljuder av den opersonliga kraft som är belagd i något så fjuttigt som vittnandet om sanningshalten i ett ensligt liv.

I kristen tradition framställs sanningen mer som en fråga om transparens än korrespondens eller koherens. Så hos Cavefors, där utblottelse och blottläggande är akter sammanvävda med moment av förnedring och njutning. De leder till en begärshermeneutik där bekännelsen relateras till könet som fix idealpunkt där all analys har sin början och slut. Cavefors skildring av livet blir därför städse något sexualiserat om än oproblematiskt, något som endast tar hänsyn till njutningens intensitet. Sexualiteten förblir dock praktik och befäster inte någon identitet som i sin tur leder till en viss form av sexuell praktik. Enkelheten i den sexuella aktiviteten är vad det kommer an på. Ett bra exempel är skildringen av livet i internatskolan i Osby som Cavefors gick i sedan han gått ut folkskolan: ”När han något år senare kommer till en internatskola i Göingebygden brukar han låsa in sig med några kamrater, Tom, Claes och Björn, och de runkar och suger av varandra medan de pratar och fantiserar om internatets flickor.” Bekännelsen förhåller sig till könet, men inte till en lag eller en redan existerande identitet. Cavefors melankoliskt kärlekstörstande och sexhungrande verk är därför rotad i den västerländska bekännelselitteraturen, men bryter paradoxalt med dess mest kännetecknade drag: förklaringen. I verket saknas förklaring till varför han attraheras mer av män än kvinnor, eller varför smärta skänker njutning. Om förklaring ges är den så abstrakt manikeistisk att den är betydelselös: köttet är fördärvat, vår ande, vår kärlek och vårt uppsåt är vad Gud bryr sig om – och därför vad vi bör leva efter. Vad sexualiteten och normöverskridandet anbelangar kännetecknas därför Cavefors verk av en radikal frånvaro av analys. Själva utblottelsen nöter ut bekännelsen och gör dess förklaringsvärde tomt. Detta framställs tydligt med en kärv prosa som är skriven utan pardon. All mening liksom närvarar i ordens blottläggande av sanningen som rått framställs genom satsernas genomskinnlighet.

Denna omedelbara elfenbenstornsdiktion är motsatsen till all meningsspäckad isbergsprosa. Cavefors skär ut en bit tillvaro av världen för att exemplifiera ett liv som är i men inte av världen. Ett liv där mening inte längre kan fästas vid fakta emedan vitt endast är vitt och svart svart, varken överlägset eller underlägset – oförmöget att sammanjämkas, jämföras eller värderas. Men paradoxalt nog alltid bestämt att beblandas; gränser förlorar sin relevans emedan det betydelsefulla är det egna och den legio av roller som egenheten omfattar. En utopi förvisso, men en utopi här och nu, där prosan och livet den vittnar om radikalt bryter med den om sexualiteten diskursproducerande samhällelighet som bekännelselitteraturen är del av, då verkets framställda naivitet motsätter sig varje relaterande av en handling till en vedertagen förklaringsmodell. Den som blir indignerad av Cavefors är antagligen därför den som räds för hur radikalt omvandlade våra seder och normer skulle bli om det normsystem Cavefors försöker skriva sig ut ur raseras. I hans verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.

+

Mårten Björks essä, i något annan form, kan även läsas i tidningen Kulturen, som kan köpas HÄR!!!

Tidningen Kulturen finns även HÄR!!!

Se även: A Grand Day out.

Copyright©Mårten Björk 2007.
+