agere contra

+

+

Bo I. Cavefors
AGERE CONTRA

Hur var medeltiden, egentligen, och vilken roll spelade filosoferna när det gällde att välja mellan monarki och folkstyre, mellan legalitet och legitimitet, eller att avgöra om det var förenat med synd att gå i krigstjänst? Dessa frågor, bland andra, utvecklades under århundradens lopp till komplexa teorier i samhällen vilka trots expansiv ekonomi och intellektuell aktivitet levde under relativt primitiva sociala betingelser.

Intellektuellt och praktiskt återanvändes antikens ideal och omsattes i för tiden anpassade modeller. Gränslösa diskussioner accepterades och teologer tilläts ha åsikten att delar av kristendomen hämtats från det hedniska Grekland och från skrifter skrivna av arabiska eller bysantinska lärde. Man frågade sig om inte islamska filosofer understundom kom sanningen närmare än kyrkofäderna. Bör ej förväxlas med ekumenik. Metafysisk mångfald hyllas av medeltidens filosofer och de söker svar på frågorna om människans makt över sig själv och över naturen. Svaren blev i allmänhet hierarkiska, dvs att idealet var en värld där det fanns kejsare och furstar, feodalherrar och bönder, påve och tiggarordnar, men inom detta metafysiska koncept gavs stort utrymme åt en mångfald idéer, politiska teorier och sexuella friheter: helt annorlunda än den mörka medeltidsbild som protestantiska humanister försökt få allmänt accepterade under de senaste fyra-femhundra åren. Även idag härskar denna mörkersyn och ger god grogrund för moralister och historieförfalskare trots att medeltiden plötsligt blivit "inne"; det nyväckta intresset resulterar alltsomoftast i romantiskt drömmeri, för svenskt vidkommande tänker jag framför allt på Anders Ehnmarks Machavelli-bok, Jan Guillous skrönor och delar av firandet av Den Heliga Birgitta. Protestanter vandrar på katolikernas gamla pilgrimsleder till Heliga källor. Ack ja.

De sociala och ekonomiska levnadsvillkoren är i vår tid mindre socialt utjämnande än de var för européerna från år 500 till 1500. Dessutom uppvisar seklerna efter franska revolutionen en betydligt stramare likriktning av tankens frihet än vad som var vanligt under medeltiden. Det gäller såväl metafysik som religionsfilosofi, teorier om samhällsformer och sociala relationer, moral och sexualitet, osv. Hög- och senskolastik stod visserligen för såväl blomstring som förfall, men trots detta utvecklades den allmänna medvetenheten kontinuerligt från 1050 till 1350. 1400- och 1500-talen initierade, gav förutsättningarna till de reformationer och motreformationer, till de revolutioner och evolutioner som präglat tiden fram till idag.

När den är som bäst bygger medeltidens radikala nyordning på senantik och Augustinus (+430) trots att mellan åren 350 - 700 de gamla regeringsformerna understundom försvann och med dem antik bildning därför att en del nya herrar, ofta av nordisk härkomst, förde ett barbariskt språk, saknade rättssystem och mest ägnade sig åt krig och röveri. De var hedningar och deras föda var, enligt Sidonius Apollinaris, smör och lök och inte vin och bröd som i de mer civiliserade delarna av Europa. Under sådant tidvis och regionalt återinfört barbari bryter de politiska och militära systemen delvis samman. Men barbariet är trots allt marginellt. Under perioden mellan avsättningen av den siste västromerske kejsaren år 476 och Karl Den Stores kröning juldagen år 800 förändrades världen totalt. I allmänhet till det bättre. Romersk-katolska kyrkan tog på sig uppgiften som huvudman för vetenskap och humaniora. Kyrkan övertog "allmänintresset", dvs uppdraget att genom rättsliga former bilägga konflikter. Politiska frågor kanaliserades genom kloster och via kyrkodisciplin.

Medeltiden präglas genomgående av ett kristet synsätt, politik och filosofi förhåller sig till religionen på samma sätt som under antiken. Alltifrån för-sokraterna till Kant och Hegel präglas filosofin av religionen. Stora medeltidsfilosofer som Thomas ab Aquino, Wilhelm från Ockham och Mäster Eckhart tolkade sinsemellan Bibeln olika. Och alla tre på ett annorlunda sätt än Augustinus. Det fanns ingen auktoritativ uppfattning om kristendomen. Filosoferande munkar och kleriker fann sig inte explicit tvungna att acceptera den påbjudna kristna filosofin. Karl Den Stores (+814) reformer inom ekonomi, politik och kultur, blev banbrytande. Skolor grundas, antika böcker republiceras genom avskrifter, latinet moderniseras, analfabetism motarbetas. I Libri Carolini stadfästes den kejserliga religionspolitiken, det första politiskt-filosofiska dokumentet och tillika den första konstteoretiska avhandlingen i Europa sedan antiken. Kejsarens reformer gav intellektuell stimulans åt människor, framför allt åt de kyrkans kvinnor och män vilka ställde krav på förnyelse och öppen debatt. Efterhand förändras kristendomen: man väntar inte längre på jordens undergång utan på Förlossaren. Med Guds Moder Jungfru Maria som förebild förbättras kvinnornas situation i samhälle och familj, psykologiskt och socialt. Bör ej förväxlas med feminism. Den tidigare uppfattningen (som Luther aldrig kom över… …och som aldrig släppt greppet om protestantismen) om Gud som domare förändras till att se Honom som fader och lärare, "le beau Dieu".

Efter 1000-talet expanderar Påvens världsliga makt trots ständiga krig mot framförallt staufarna. Kyrkans juridiska karaktär förändras och bygges ut med kyrkorätt och kanonistik genom Decretum omkring 1150. Den överregionala handeln och bankväsendet kom den påvliga centralmakten tillgodo. Samtidigt som Kyrkans institutionella apparat effektiviseras uppstår proteströrelser, vilka emellertid kanaliserades genom nybildandet av ordnar, som kartusianer 1084, zisterziensare 1098 och prämonstratenser 1120. Kvinnors inflytande ökar markant och institutionaliseras: ordensgrundare, mystiker, pådrivande politiker (som den Heliga Birgitta).

Under 1200-talet fortsätter expansionen inom handel och teknik. Befolkningsantalet ökar. Den nya klassen av rika borgare lever (då som idag) ut sin rikedom så iögonenfallande att stora grupper medborgare protesterar (då, ej idag). Där finns bakgrunden till nya anarkistiskt präglade fattigordnar, som franciskanerna. Vetandet är klerikalt, men teologisk utbildningen krävs av alla som bedriver högre studier: teologin blir produktiv. Klerikerna stod i maktens tjänst men var trots detta lika mycket kritiker och förnyare som bevarare. Som kritiker såg de till att vetenskapen fick en relativt fri ställning gentemot Kyrkan som institution.

Vid inledningsskedet av 1300-talet krisar det inom ekonomi och socialpolitik. Den 300-åriga expansionen avbryts. Befolkningsantalet stagnerar och går efter 1348 drastiskt tillbaka. Åkerjord lägges i träda. Men trots detta fanns det regioner som klarade sig utmärkt: norra Italien, Holland, delar av England och en del tyska statsstäder. Att icke-katolska historiker oftast gör denna period nattsvart har skett/sker för att luthersk reformation och renässans skall stråla med desto klarare trolldomsglans. Det är inte heller så att filosofin under denna period förflackas. Stora framsteg sker inom medicin och matematik och man sysslar med kvalitativ fysik. Utan senmedeltidens forskningsresultat är de naturvetenskapliga revolutionerna under 1500- och 1600-talen otänkbara. Inom teologin skapas förutsättningarna för hussitism, koncilieism och reformation. Men framför allt bör den kyrkotrogne men radikale franciskanen Petur Johannes Olivi (+1298) nämnas. I sin avhandling Lectura super Apocalipsim analyserar han fattigdomsbegrepp, frihet och individualism.

Depressionen under slutet av 1300-talet fortsätter in på 1400-talet medan påvedömets ställning inom världspolitiken befästes, bla 1438 då Kyrkans relationer till Frankrike regleras och 1448 då konkordatet med Tyska Riket undertecknas i Wien. Turkfaran avvärjes och nationalstaterna blir alltmer välorganiserade. Felaktig likställer man numera turkfaran med rädsla för islam. Det är två skilda saker. Rädslan för Turkiets expansion in i Europa är av geopolitisk och maktpolitisk natur, oavsett vilken form av religion eller sekularism som härskar i Turkiet. Med islam som religion har katolska kyrkan alltid eftersträvat dialog. Korstågen har faktiskt inte bildat skola för umgängestonen mellan de båda religionerna.

När franske kungen Karl VIII 1494-1495 erövrar Milano och Toskana står det klart att framtiden tillhör de genomrationaliserade monarkierna och ej längre de tidigare så framgångsrika stadsrepublikerna.

Stora vetenskapsmän som Cusanus och Erasmus arbetade fritt utanför universiteten. Erasmus lämnar Sorbonne 1495. Samtidigt föreläser Pomponazzi om Aristoteles vid Paduas universitet. Detta skulle få stor betydelse för en del religiösa opponenter - Savonarola bränns på bål 1498 och Martin Luther börjar sina senmedeltida studier vid universitetet i Erfurt. Det finns andra intressanta namn från samma tidsperiod: Petrarca, Boccaccio, Oresmes, Wycliff.

Martin Luther dog 1546. Upprorsmannen kan knappast förstås om man inte nämner namnen Erasmus, Aristoteles och Machiavelli. Den senare (+1527) står för en politisk humanism som då och då fördjupas till konkret analys av världsläget sådant det ter sig utifrån Florens trots allt begränsade horisont omkring år 1500. Analyserandet måste ha varit förenat med vissa svårigheter: Machiavelli levde i en profan värld som vid politiska överväganden sällan använde sig av universitetsfilosofi. De augustinska idéerna om en "gudsstat", som präglar den tidiga medeltiden, står vid sekelskiftet 1400 - 1500 inte högt i kurs bland tidens starka män. Benedetto Croce menar att Machiavelli som filosof är ett svagt nummer: den florentinske intrigören gav fritt fram för sina desillusioner utifrån erfarenheter han införskaffat av världen han levde i. Machiavelli förvandlar desillusionism till politiskt program. För att förstå denna sida av Machiavelli är hans brev, framför allt korrespondensen med Florens sändebud i Rom, Francesco Vettori, av större betydelse än den upphaussade Il principe (Fursten).

Alltså: Machiavelli.

Montesquieu såg i Machiavelli demokratins försvarare. Fichte och Hegel aktualiserar honom i Tyskland: efter preussarnas nederlag 1806 - 1807 betraktar Fichte honom som nationalist och förvandlar därmed Machiavells analyser av en stats inompolitiska dissonanser till att gälla mellanstatliga konflikter. Det var den Machiavellibilden nazisterna legaliserade och som faktiskt spökar i den dunkla tankevärld där Anders Ehnmark och Ingvar Carlsson (fd statsminister) för ett antal år sedan försöker förvandla Machiavelli till socialdemokratisk partistrateg.

I sin bok Il principe gör sig Machiavelli aldrig mödan att argumentera för en objektiv politisk vetenskap användbar i partistrategi: han ger endast anvisningar om hur människor kan återvinna förlorad frihet, bemästra resignation genom frasfri historisk-politisk analys anpassad till aktuella politiska situationer.

Trots allt detta var Machiavelli inte helt amoralisk. I sin florentinska Istorie Fiorentine låter han de strejkande ullspinneriarbetarnas ledare formulera sin kritik av falskhet och partiskhet i moraliska vändningar: "De små förbrytelserna bestraffas, de stora belönas". Låter obehagligt aktuellt.

Machiavellis tänkande är handlingsorienterat och rör sig i dåtidens metafysiska banor. Det gäller också hans antropologiska pessimism, den närpolitiska generalregel i vilken han hävdar att makt är höjden av mänsklig lycka. När Ehnmark, Carlsson och Expressens kultursida (redan på 1990-talet) framhåller Machiavellis Il principe som en "furstespegel", dvs som en lärobok i konsten att utöva makt genom att metodiskt feltolka begreppet "ändamålet helgar medlen", så låter det oroväckande. Machiavelli missbrukar nämligen medvetet den teologiska definitionen av vilka medel som är tillåtna för att nå målet - att genom sin fria vilja välja att tjäna Gud - och fegt döljer han sig bakom masken som desillusionerad politiker och rådgivare. Talskrivare vore därför en mer passande titulatur. Machiavellis "furstespegel" är i själva verket en tredimensionellt skriven hatpamflett mot den makt som utövades av furstar vilka först nyttjar den påhittige Machiavelli för att sedan sparka ut honom till en gammal gård på landet.

Medeltidens legaliserade teologer hade sedan länge varit på väg mot allt vetenskapligare analyser av Bibelns texter. Den i Nordtyskland och i Skandinavien dominerande historiebeskrivningen under de senaste århundradena har metodiskt bortsett från detta faktum. När man vill se reformatorn Luther som nyupptäckare av Aposteln Paulus ger man en konfessionell bild som mystifierats av lutheraner och som blockerar protestanternas insikter om medeltiden. Luther är sannerligen inte någon förkunnare av en total och tidlös kristen sanning, utan endast recipient av senmedeltida vetenskap à la Machiavelli och Pomponazzi. Luthers texter är historiska dokument från tiden kring 1520 och de får innebörd och mening först när de läses i återskenet av Erasmus och Thomas Morus eller jämsides med Kopernikus De revolutionibus orbium cælestium. Luthers protest mot avlatshandeln var visserligen ett skickligt politiskt drag men jämfört med de tidigare nämnda filosofernas vetenskapliga arbeten om politik, teologi och naturvetenskap så är "reformatorns" engagemang reaktionärt och regionalt förankrat och intressant endast vid studiet av folktro. Genom sin teologiska machiavellism mot det som faktiskt var korrupt i den romersk-katolska kyrkan, blev Luther genom sin rättfärdighetslära och sin trosteologi mannen som kom att skilja teologi från politik. Aktuellt ämne även idag. I dagens Sverige har det kuriösa inträffat att den lutherske ärkebiskopen agerar katolskt, dvs uttalar sig politiskt, medan den katolske biskopen agerar lutherskt, dvs skiljer teologi från politik.

Martin Luther tog absolut avstånd från Kopernikus nya världsbild och var mer medeltidsmässig än 1400-talets kardinaler. Det gällde ej endast kosmologin utan även det djävuls- och demontroende som Luther gav bokstavstrohet åt i en omfattning som inte varit accepterat inom den romersk-katolska kyrkan sedan 1200-talet. Genom sin överdramatiska retorik uppnår Luther en teologisering av antagonismen i den historiska verklighet som Machiavelli analyserar.

Det man idag anser vara medeltidsmässigt hos Luther ansågs vara så redan av hans samtid. När Luther uppmanar till brännandet av synagoger och mördandet av judar, är det en återgång till en politik som framgångsrikt bekämpats redan av Pico della Mirandola (+1494). Alltså: gemensamt för Luther och Machiavelli är deras oförblommerade hat & hårdhet. Medan Machiavelli i alla fall försöker teoretisera sin desillusion av upproret i Valdichiana, ser Luther under bondekriget intet annat än av djävulen besatta revolterande bönder. Medan da Vinci, och även Machiavelli, reagerar radikalt och originellt på sin samtids missförhållanden, befäster och förvärrar Martin Luther utifrån sin antropolgiska pessimism den existerande förvirringen. da Vinci, Machiavelli, Erasmus och Morus bekämpar förvirringen, Luther eggar de osäkra till total förvirring. Det var inte bra. Luther återinför vad som av katolska kyrkan, teologer, statsmän och filosofer förkastats, övervunnits, bekämpats: Luther ger nytt liv åt medeltidens mörka sidor. Den verkliga reformationen kom genom den inomkyrkliga motreformationen. Det var bra. Alldeles utmärkt.

Texten bygger vidare på en kort recension om historieprofessorn Kurt Flaschs bok Das philosophische Denken im Mittelalter. Von Augustin zu Machiavelli (Verlag Reclam, Stuttgart), som i början av 1990-talet publicerades i diverse tidningar och tidskrifter. Kurt Flasch: född 1930, filosofihistoriker, professor bla vid Sorbonne.

Copyright ©Bo I. Cavefors 2007.