MÅRTEN BJÖRK : CAVEFORS - varhelst utom världen

+
















Mårten Björk
VARHELST UTOM VÄRLDEN

I Bo Cavefors (se fotografiet, 1968) verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.

”Han älskar att stå naken framför spegeln med blågrön målad ram. Spegeln lutar en aning. Ställer han sig tätt inpå den, verkar det som om spegelbilden skall ramla över honom.” Oron är befogad för jaget är i Bo Cavefors självbiografier Barnsliga memoarer och Valpen som ung man en naturkraft nödvändig att hålla på stången, det kan rasa ut ur spegeln och krossa pojken som när ”han är ensam hemma, ställer (…) sig framför spegeln i sommarvillan, ser sin spegelbild, smeker stjärten med handen, spänner ut bröstkorgen”. Vad det handlar om att är befästa sig själv som en annan, styra sig själv ifrån en utomstående främmande instans. Exhibitionisten lär därför snart att utsvävningarna kräver sin tukt och askes; ”Han utvecklar förmågan, som han har också som liten, att överleva genom att följa vissa av honom själv uppställda regler – att stiga upp tidigt på morgnarna även om dagen är fri, att borsta skorna varje morgon, sköta kläderna, tvätta dem, sy i lossnade knappar, läsa böcker och tidningar, studera, gå på teater, gå i kyrkan. Detta ger honom styrka för själv och kropp att tåla påfrestningarna när kåthet och längtan driver Jaco och honom till excesser och njutningar.”

Böglivet i Malmö, London och annorstädes under femtio-, sextio- och sjuttiotal tempereras av trivialiteternas prosaiska alldaglighet. Bokläsandet, studierna, kyrk- och teaterbesöken är vad som förhindrar Cavefors, hans ghanesiske älskare Jacob, och de andra pojkarna han älskar och lärt känna i jesuitskolan i Surrey, att falla ned i ”avgrunden [som] ligger välkomnande framför dem när de sniffar kokain och under kvällar och nätter driver runt på pubarna kring Covent Garden”. Vardaglighetens kyla, ledan och objektiviteten i regelverk och disciplin, skyddar dem inte bara från fallet utan häftar av sig på erfarelserna av det nattliv som även i en stad som London förpassats till parkers och saunors skyddande hägn: ”När kåtheten kastar dem mot vansinnet går de in i Hyde Park, i buskagen som skiljer parkområdet från Park Lane, eller skyndar ner till St. James´s Park, klär av sig nakna och bjuder gratis ut sig åt män, eller de älskar med varandra. (…) På avstånd hörs talarna, politikerna, predikanterna och musikanterna vid Speaker´s Corner, på Park Lane flyter kvällstrafiken, på trottoaren på andra sidan Park Lane paraderar lyhxoror och i hyreshusen in i Myfairkvarteren samlas familjerna till kvällens måltid. Luften fylles av ljus och ljud, men inne i parkens buskage är det nattsvart.” Predikanterna och ynglingarna delar broderligt samma värld men en osynlig gränslinje skiljer verklighet ifrån verklighet. Ynglingarna separeras och blir oavhängiga Myfairtillvarons realiteter eftersom natten inte känner till någon dag.

Jag tror att det är denna ovilja hos Cavefors att tänka i relationer och totaliteter, hur Myfairlivet de facto inverkar på livet som förs på andra sidan Park Lane, hur natt och dag utgör dygnet, en större strukturell helhet, hur normer och värderingar inte kan separeras som olja från vatten, som från och till provocerar med Cavefors verk. Vägran att underkasta sig såväl Myfairsamhällets som dess belackares ovilja att leva varhelst utom världen är den egentliga stötestenen. För att göra det skulle vara att förneka den suveränitet som kommer av oförmågan att hänga upp det ena på det andra, i vägran att lyda de vedertagna sedvänjor och politiska metodologier som bygger på att man identifierar sig själv genom andra, genom vänner och fiender, för Cavefors är det trots allt självet själv som är den andre; man behöver endast spegelbilden för att bli bekräftad, för att veta om att man finns. För jaget pekar ut, mot utsidan. Mot det som inte hör livet till.

Men är Cavefors verkligen en provokatör? Knappast. Hans verksamhet är exhibitionistens. Det räcker med att läsa ett fåtal av hans essäer för att begripa att han endast har en historia att förmedla: sin egen. Inte ens i sin kritik, sina pjäser eller performanceaktioner varierar han grundtonen, den är en och ljuder ständigt likadant. Ljuder av den opersonliga kraft som är belagd i något så fjuttigt som vittnandet om sanningshalten i ett ensligt liv.

I kristen tradition framställs sanningen mer som en fråga om transparens än korrespondens eller koherens. Så hos Cavefors, där utblottelse och blottläggande är akter sammanvävda med moment av förnedring och njutning. De leder till en begärshermeneutik där bekännelsen relateras till könet som fix idealpunkt där all analys har sin början och slut. Cavefors skildring av livet blir därför städse något sexualiserat om än oproblematiskt, något som endast tar hänsyn till njutningens intensitet. Sexualiteten förblir dock praktik och befäster inte någon identitet som i sin tur leder till en viss form av sexuell praktik. Enkelheten i den sexuella aktiviteten är vad det kommer an på. Ett bra exempel är skildringen av livet i internatskolan i Osby som Cavefors gick i sedan han gått ut folkskolan: ”När han något år senare kommer till en internatskola i Göingebygden brukar han låsa in sig med några kamrater, Tom, Claes och Björn, och de runkar och suger av varandra medan de pratar och fantiserar om internatets flickor.” Bekännelsen förhåller sig till könet, men inte till en lag eller en redan existerande identitet. Cavefors melankoliskt kärlekstörstande och sexhungrande verk är därför rotad i den västerländska bekännelselitteraturen, men bryter paradoxalt med dess mest kännetecknade drag: förklaringen. I verket saknas förklaring till varför han attraheras mer av män än kvinnor, eller varför smärta skänker njutning. Om förklaring ges är den så abstrakt manikeistisk att den är betydelselös: köttet är fördärvat, vår ande, vår kärlek och vårt uppsåt är vad Gud bryr sig om – och därför vad vi bör leva efter. Vad sexualiteten och normöverskridandet anbelangar kännetecknas därför Cavefors verk av en radikal frånvaro av analys. Själva utblottelsen nöter ut bekännelsen och gör dess förklaringsvärde tomt. Detta framställs tydligt med en kärv prosa som är skriven utan pardon. All mening liksom närvarar i ordens blottläggande av sanningen som rått framställs genom satsernas genomskinnlighet.

Denna omedelbara elfenbenstornsdiktion är motsatsen till all meningsspäckad isbergsprosa. Cavefors skär ut en bit tillvaro av världen för att exemplifiera ett liv som är i men inte av världen. Ett liv där mening inte längre kan fästas vid fakta emedan vitt endast är vitt och svart svart, varken överlägset eller underlägset – oförmöget att sammanjämkas, jämföras eller värderas. Men paradoxalt nog alltid bestämt att beblandas; gränser förlorar sin relevans emedan det betydelsefulla är det egna och den legio av roller som egenheten omfattar. En utopi förvisso, men en utopi här och nu, där prosan och livet den vittnar om radikalt bryter med den om sexualiteten diskursproducerande samhällelighet som bekännelselitteraturen är del av, då verkets framställda naivitet motsätter sig varje relaterande av en handling till en vedertagen förklaringsmodell. Den som blir indignerad av Cavefors är antagligen därför den som räds för hur radikalt omvandlade våra seder och normer skulle bli om det normsystem Cavefors försöker skriva sig ut ur raseras. I hans verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.

+

Mårten Björks essä, i något annan form, kan även läsas i tidningen Kulturen, som kan köpas HÄR!!!

Tidningen Kulturen finns även HÄR!!!

Se även: A Grand Day out.

Copyright©Mårten Björk 2007.
+