ETT INTELLEKTUELLT STOREUROPA?

Bo I. Cavefors
ETT INTELLEKTUELLT STOREUROPA? Ähummhm… Ahaaaaa…

Européer startade första världskriget. Och förlorade. Alla förlorade. Följden blev ett hypnotiserat beteende som resulterade i en nationalism vars logiska följd blev andra världskriget. 1914 var flertalet författare och politiker trångsynt förskansade bakom säkra egenkärleksgaller; pamfletter med patriotiskt hållna paroller skrevs såväl av Thomas Mann som av Gabriele d’Annunzio, Maurice Barrès och Hugo von Hofmannsthal; alla överens om att framtiden skulle bli en enda lång festrusig segerparad. Parader blev det. Få författare anade militär katastrof och statsbankrutt, George Trakl tillhörde fåtalet. Politikens prostituering och kulturens undergång inte ens anade intellektuella giganter som Thomas Mann, Romain Rolland och Karl Kraus. Inte ens Karl Kraus. Europeisk hegemoni bröt samman och mitt framför nosen på alla dessa optimister låg det öde land T.S.Eliot berättat om. Under Ezra Pounds skyddsparaply. Författarna blev pessimister. Den intellektuella analysen… vart tog den vägen? Fatalism och undergångsmardrömmar formulerades av flertalet författare men kanske bäst av Oswald Spengler i Untergang des Abendlandes. Spenglers frejdiga pessimism höjde humöret inom författarkåren fram till dess att greven Coudenhove-Kalergi smulade sönder Spenglers undergångsvisioner genom att göra en extrem tolkning av dem. När sedan Hermann Hesse mystifierade, kanske mystikierade Spenglers pessimism, ansåg åtskilliga tyska, franska och österrikiska författare tiden mogen manifestera en mer verklighetsförankrad pessimism. För enkelhetens skull kallad: optimism. Dessa optimister bläddrade i historieboken och fann där att det hemliga Weimarrådet von Goethe, var som ”en andlig makt av första rangen”, en personlighet som ej endast ”var konstnär” utan en guru, ”en magiker”, en själarnas ”Führer”. Benedetto Groces och Henri Lichtenbergers då nyutgivna avhandlingar om Goethe gav råg i ryggen. Temat i Heinrich Manns Europa, Reich über der Reichen, publicerad 1923 i Neue Rundschau, var att Tyskland och Frankrike borde lieras och gemensamt arbeta för Europas framtid. Likt Hesse fruktade Heinrich Mann att Asien, ”den stora modern”, skulle få övertaget och leda världens öden, men i opposition mot Hesse och i likhet med von Hofmannsthal insåg Mann (Heinrich) att faran för Europa lika gärna kunde komma smygande från väster, att Europa och därmed Tyskland riskerade bli ett ”anglosachsiskt rike”, US-model. Endast dämpat rusig för ett storslaget framtida Europa var Stefan Zweig och mer programmatisk än brodern Heinrich var Thomas Mann, som menade att ett starkt Europa måste få tid på sig att växa fram steg för steg. Efter ett nationalistiskt förflutet var Thomas Mann nybliven internationalist och ställde – i princip – upp på sonen Klaus Manns idéer om ett Europa på väg mot nya segrar under de intellektuellas fladdrande fanor. Emellertid delade Klaus Mann samtidigt farbrodern Heinrich Manns rädsla för att ett nytt krig skulle innebära slutet för denna världsdel. I vart fall intellektuellt. Heinrich och Klaus Mann såg en europeisk union som enda möjligheten att förhindra framtida nationell militarism. Det visade sig bli annorlunda: den Europeiska Unionens samlade militära insatser i andra länder, på andra kontinenter, haltande som en gammal pensionerad major med överstes avsked, blir alltmer omfattande och får alltmer karaktären av gammal urusel kolonialism. EU är inte resultatet av drömmen de Gaulle, Adenauer och De Gasperi drömde, att Spenglers pessimism skulle blåsas bort av ett tekniskt avancerat och intellektuellt aktivt Europa. Idag, tekniskt avancerat, ja, men intellektuellt alltmer bundet av åsiktslikriktning och massmediala monopolister. Klaus Mann hade inte en aning om vad som komma skulle, så han angrep åtskilliga av sin samtids kolleger, tex Ernst Jünger som var en ”blodbadsprofet”, en ”harneskklädd råttfångare”, en ”preussisk nihilist” som med sin ”blodsromantik” förförde ungdomen. Thomas Mann var på samma våglängd när han från den sköna exilen i USA publicerade Achtung, Europa! och fördömde den heroiska fascism, som var nära besläktad med hans romantiska borgarliberalism, som ”kolportage”, som ”kriminalromantisch”, att denna ”inferiore Fanatismus” i det politiska livet sått fröet till ett ”mördartänkande” vars mål var våld och lögner. Fel och rätt, samtidigt, men Jünger hade verkligen ingenting med den framtidsvisionen, framtidsversionen, att skaffa. Tvärtom. Trion Mann var förhäxad av en liberal tradition som uteslöt alla framtida positiva intellektuella, politiska och kulturella former, idéer, vilka inte indoktrinerats och introducerats som liberala av liberalerna själva. Liberalismen visade sig, för sjuttioelfte gången, vara auktoritär. I den liberala drivhusvärmen kunde gamla Hitlerbeundrare som Ingmar Bergman härja fritt med sitt pseudofilosoferande och kvasipsykologiserande kring människans öde, hennes roll i samhället och inför döden, allt förmedlat genom ett antal ariska kvinnotyper. Leni Riefenstahl bör ha höjt ögonbrynen. Och smålett. Weimarrepubliken går som ett spöke genom dagens Tyskland. Vad kommer att ske? Ett antal författare som varit hårt engagerade i den verkliga Weimarrepubliken flydde landet när Hitler tog makten 1933. Under åren i exil struntade flertalet av dem i den ”tyska frågan” och ägnade sina författarskap åt andra temata. Dock ej Heinrich Mann, men, å andra sidan, hann han aldrig återse födelsekontinenten; dog kort före den planerade hemresan. Under exilen förblev Heinrich Mann trogen sina idéer och presenterade sig som ”tysk Europé” eller som ”europeisk författare” (Thomas Mann, däremot, hade nog gärna stannat i Förenta Staterna och blivit profet där istället för hemma i Lübeck) och som den som ”värderade alla europeiska länder lika…”. Efter andra världskriget - faktiskt ett världskrig som var ganska kortvarigt om man jämför med hundraårskriget, trettioåriga kriget, kinesernas moderna inbördeskrig, Viet Nam-kriget, eller, för den delen, kriget i dagens Sudan, eller kriget i nuvarande Irak, eller kriget i Serbien, osv - var den begabbade Ernst Jünger snabbt ut på plan och engagerade sig för en fredlig och överregional Europapolitik. Det väckte viss uppmärksamhet när hjälten från första världskriget förvandlade sig till fredsapostel i boken Der Friede, som dock är en annorlunda antikrigsstridsskrift såtillvida att författaren med erfarenheterna från första världskriget i färskt minne, försöker vaska fram det positiva man för framtiden kan dra ut ur det förflutnas onda erfarenheter. Jüngers bok från 1945 är aktuell även idag eftersom författaren initierar en debatt om de nya imperierna (USA: den enda stormakten, osv) och överstatliga organ (EU, AU, Arabförbundet, mfl) vilka faktiskt sett aurora under de mer än sextiofem år som förflutit sedan Hitler begravde sig själv i Berlinbunkern. Jünger talar om en ”längtan efter enhet” av samma slag som människorna levde under, med och i under Karl den Stores tid. Jünger pläderar för kristen religion (underförstått den katolska) och menar att kyrkan (underförstått den katolska) är ”det enda band som är starkt nog” att samla det tyska folket till en gemenskap trots den nationella delningen i BRD och DDR, som består än idag trots att vad som var delat, i alla fall i politiska termer, blivit ett. Ernst Jünger, författare till den teknikbesatta skriften Arbeiter från 1932, övergav tron på arbetaren som Europas befriare, för att istället argumentera teologiskt. Arbetaren i Europa har sedan 1945 förvandlats till ett liberalt medelklassfenomen med en privat gud, övertro på frihet inom liberalt demokratiska ”ramar”, konsument av varor från det korporativt drivna IKEA, osv. Jünger var emellertid inte ensam om tron att efter ragnarök inträder på arenan religionernas förlåtande kraft. Så trodde även Frank Thiess och Werner Bergengruen och åtskilliga av de då unga tyska författarna, med Heinrich Böll som den främste. Så dock ej i Sverige där Ingemar Hedenius, med DN som effektivt propagandaorgan, predikade antikrists återkomst och skapade ett politiskt och intellektuellt klimat där förföljelse och hån av oliktänkande gav klara signaler om vad ”liberalism” i själva verket står för. Jüngers och Bölls uppfattning om kombinationen tro och idealism knöt fint an till Novalis som etthundrafemtio år tidigare talat om en europeisk gemenskap bestående av fred, frid, framgång och förnuft: ”Bara tålamod, den blir av, den kommer, den eviga fredens heliga tidsålder”. Så fel så fel så fel. Men varken Thiess eller Bergengruen hade Jüngers eminenta förmåga till realism utan tvingades under 1940-talets sista år vegetera i en inre exil som de inte lika lätt som Thomas Mann förmådde ta sig ur. De båda tyska efterkrigsstaterna behandlade oppositionsmän och oppositionskvinnor under Hitlertiden sämre än de behandlade Hitlers lakejer, alltid villiga vända kappan efter vinden. Igår nationalsocialism idag folksocialism. Thiess och Bergerngruen drömde om ett Tyskland dränkt av antik och romantik medan Thomas Mann drömde om ett borgerligt patriarkat av modell 1880. Vad drömde Jünger? Förmodligen att likt anarken dra sig undan vansinnet. Det beslutet skildrar han fint i boken Eumeswil. Klaus Mann anade att en självmordsvåg skulle dra fram genom Europas avenyer. Bra diagnos: Virigina Wolff, Ernst Toller, Stefan Zweig, Jan Masaryk. Klaus Mann tog även han sitt liv, men suiciden nådde inte ända fram: ingenting förändrades. Själv trodde Mann att hans självvalda död skulle öppna européernas ögon, väcka européerna ur deras letargi. Ack, så naivt. När kommer nästa självmordsvåg inom författarkårerna? Aldrig. Never. Niemals! Dagens författare är inte engagerade i världens och människors öden. Bäst så.


Litanian tidigare publicerad som artikel i Hufvudstadsbladet den 26.9.1987. Här väsentligt omarbetad och uppdaterad.

Illustration: Hendrick Goltzius (1558-1617) målning Kadmos slår ihjäl draken.

Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.