+
+
KLAS LUNDSTRÖM
+
+
Ny diktsamling.
+
+
+
+
+
22.3.07
À DIEU!
+
+
+
Bo I. Cavefors
À DIEU!
À DIEU!
”Månen hänger redan frostblå / bakom trädkronorna”, skriver Kristian Lundberg i dikten Ett torn högre än jag själv.
Döden är ett allkonstverk, en performance där man på förhand inte riktigt vet hur turerna kommer att gå. Att tala om döden är att blottlägga de svårförklarliga gränsöverskridandets villkor vilka för varje dag blir alltmer komplicerade: vad betyder genmanipulationer och organtransplantationer för människans fortlevnad som Guds avbild? Är det överhuvudtaget möjligt att dö på annat sätt än rent medicinskt, i en omänsklig värld?
Erich Fried skriver i dikten Definition: „Ein Hund / der stirbt / und der weiss / dass er stirbt / wie ein Hund / ist ein Mensch. "
I koncentrat ger Frieds dikt svaret på det filosofiska problemet om döden som livets fortsättning, att ålderdom följer på ungdom, att vitalitet ersättes av ro. Eller, som den gamle greken Anakreon formulerade det:
Jag vet inte om jag
nu har något hår eller ej;
ett vet jag emellertid säkert:
att njuta av livets goda
förmår jag dubbelt upp i den ålder
då döden kommit mig nära.
Från grekiska tragediers dödsmasker – ” Min själ är sedan länge död och står i Dödens tjänst” (Antigone) – där kärleken är oftare företrädd än statsnyttan och där man accepterar döden som oundvikligt öde, är steget inte långt till den moderna operakonst som lånar intrigspelet från grekisk mytologi, alltifrån Giulio Caccinis opera Euridice (1600) och Claudio Monteverdis Orfeus (1607) till Richard Wagner och Richard Strauss (Ariadne på Naxos och Elektra) till 1900-talets Ernst Krenek och till tolvtonstekniker som Luigi Dallapiccola (Ulisse) och Hans Werner Henzes Die Bassariden.
Wagners Siegfried sjunger om „leuchtende Liebe / lachender Tod”. Tonsättaren beskriver, sin vana trogen, i detta spel om liv och kärlek och död, människans önskan och förhoppning och tro om att behärska sitt eget öde, att förmå gripa tag om sin egen existens. Wagner är sålunda inte, som ofta hävdas, en den kaotiska undergångens diktande tonsättare, utan tvärtom en förklarare som med musikens hjälp berättar hur människan förlossar sig själv från världen för att uppgå i Gud, eller in ”i det ovissa” som Wagners gode vän Nietzsche skulle föredragit kalla det. I Tristan och Isolde musicerar Wagner om kärleksdöden: „So stürmen wie, / ewig einig - - - namenlos”. Det finns andra exempel, som när Kameliadamen förvandlas till La Traviata, som Schillers Kabala und Liebe, som Shakespeares Romeo och Julia, för att ej glömma att just detta är ett återkommande tema i Heinrich von Kleists samlade produktion.
+ + +
Medeltiden är alltid intressant när det gäller att fånga ekon från vår egen tid, från vår egen vardag. Under medeltiden får frågan om skuld och död nytt innehåll, sedan man tydliggjort dödens konturer genom att hänvisa till förlossardramat på andra sidan dödsridån, med chans till ett nytt och evigt liv. Under medeltiden är det VERKLIGA livet inte det korta och förgängliga livet här på denna jord, utan evigt liv genom Kristus Jesus. Reformivrarna på 1000-talet rekommenderade församlingsmedlemmarna att ständigt tänka på döden, memento mori. Under 1100- och 1200-talen blir döden och döendet livets centrala angelägenhet, en ”primär socialpolitisk fråga”, för att tala dagens politikerprosa. Framför allt i balladdiktning förhärligas döendet. En snabb och oväntad död, en död i obemärkthet och utan publik, var en föraktad och gemen död, en flykt undan verkligheten. För värdig död förutsattes action, att människan var aktiv, i färd med att utföra ett uppdrag, ett arbete, en strid; döden blev en direkt fortsättning av livet. Så framställes döden i Rolandssången, vars första delar skrevs under Karl den Stores återtåg från Spanien. Det är korstågens storhetstid och man ser döden som livets fullkomnare, som koncentrat av livets värden, som livets höjdpunkt. Rolands död är en gudabenådad död (en sådan som Lord Byron ett antal århundraden senare önskade sig…), en hjältes död, en död miles Christi i kamp mot hedningar.
I dödens andra vågskål finns självmordet.
Under århundradenas lopp profaneras döden i litteraturen och det religiösa innehållet går förlorat. (idag: mordlystna deckarförfattare ersätter teologerna.) Synen på döden förändras. Visor och ballader som handlar om ”dödsdanser” blir populära när pesten tar strupgrepp på européerna. Döden börjar upplevas som förnedrande. Döden blir ett djävulens verk, men även Satan strider under Guds banér, och manar till sexuell extas, flagellation och barnkorståg. I de burleska danserna, i ballader och dikter hånas döden. Man driver gäck med döden samtidigt som, eller just därför att, döden injagar skräck. Den tidigare förtrogenheten med döden förbytes i rädsla. 1399 skriver Johann von Saaz, Ackermann aus Böhmen, i den tyska renässansens främsta diktverk: „Und pflichtig bleibe / der Mensch dem Tode mit / seinem Leben. / Der Erde schulde / er seinem Leib, / und aber weihe er / seine Seele.“
I denna dikt beskrivs hur döden står som segrare, inte som befriare och leverantör av det eviga livet, inte som fullkomnaren av livet genom Kristus Jesus. I Saaz dikt är döden en förbrytare, en rövare och mördare, människans fiende och, därmed, även Guds fiende.
Den katolska motreformationen ger nytt litterärt liv åt motivet döden. Kyrkan utvecklar medeltidens teologi och menar att det gudomliga också finns i det jordiska, att Gud finns i alla ting, ej endast i askes och självförakt utan även i kroppen, i köttet, i människan som människa, att även skönheten är Guds verk, glädjen, extasen. Som Pedro Caldéron de la Barca formulerar det på 1600-talet: ”Skuldlös, dock i skuld född, / är du obekant med lön och straff”, vilket Goethe och Herder senare komplicerar genom att relatera döden till dagsaktuella frågor som frihet, jämlikhet och det broderskap som möjligen kan förverkligas även utan kristna förtecken. Franska revolutionärer och deras eftersägare gick bet på uppgiften. Herder accepterar Rousseaus idé om att känslan är mer värd är förnuftet, att världen ej låter sig regeras av klokheten utan av ett liv som levs med hjärtat som vägvisare. I Goethes Faust är världsbilden panteistisk, men författaren upptäcker misstaget, varför han mot livets slut söker sig fram till övertygelsen „dass unser Geist ein Wesen ist ganz unzerstörbaren Natur”, ett ”Fortwirkende von Ewigkeit zu Ewigkeit”. Denna litania borde avslutats med Amen, om det inte vore så att Goethe intill det oundvikliga slutet hävdar, som den aktive frimurare han var, tyvärr, att den kristna dödskulturen och tron på uppståndelsen, för honom är utan mål och mening. Man kan fråga sig: varför då detta intresse för problemet?
Novalis såg det annorlunda och menade att livet är dödens början: „Das Leben ist nur des Todes willen”. Nästintill en kristen tanke finns också hos Schiller när han i Maria Stuart låter biktfadern trösta med orden: „Und wie du jetzt dich im ird’schen Leib / Geheimnisvoll mit deinem Gott verbunden, / So wirst du dort i seinem Freudenreich, / Wo keine Schuld mehr sein wird / und kein Weinen, / Ein schön Verklärter Engel, dich / Auf ewig mit dem Göttlichen vereinen“.
+ + +
Rainer Maria Rilke neutraliserar döden när han skriver om sjukhusdöden: „Es wird in 589 Betten gestorben, fabriksmässig natürlich”. Tolstoj och Thomas Mann skyr döden som pesten och accepterar den först när Liemannen de facto klappar på porten. Markisen de Sade pläderar för sambandet mellan död och sexuell utlösning. Även Bhagwan ser sambandet mellan död och sexualitet: ”Den som älska att älska möter döden. Den som möter döden genom kärlek erfar att döden är vacker eftersom kärleken gör allt vackert. Når du döden genom kärlek förlänar kärleken döden sin glans och sin skönhet och ger den sin välsignelse. Den som verkligen älskar, vet att döden är den största orgasmen”.
Döden är beviset på Guds kärlek. Korset och återuppståndelsen är ofrånkomliga ingredienser i verklig tro på Kristus Jesus. Tron på Korset innebär att inte kapitulera inför dödens hemligheter. Korset och Jesus återuppståndelse betyder att även i dödsögonblicket skänker Guds vilja människan fullkomlig trygghet. Jesus är åskådningsobjektet; Jesus är absolutum concretum. Med blicken fäst på den korsfäste Jesus är den döende inte längre ensam i sitt döende. Detta skulle Augustinus, om han levt idag, ha kallat emanciperad frihet eftersom detta att dö är ett religiöst skeende, en religiös handling. Tiden är slut, livet har nått sin fullbordan, människan går in i evigheten men evigheten är ingen fortsättning av tiden utan det eviga, det slutliga som alltid kommer att bestå. Teologiskt sett är döden skild från medicinsk exitus, döendet pågår hela livet och når klimax i dödsögonblicket.
Jesu sista ord på Korset var: ”Fader, i Dina händer befaller jag min ande” (Lukas 23:46). Karl Rahner SJ skriver så här: „O Jesus, du Verlassenster, du vom Schmerz Zerrissener, du bist am Ende. An jenem Ende, wo einem alles genommen wird, selbst die Seele und das freie Ja oder Nein, wo man also sich selbst genommen wird. Denn das ist der Tod…“.
+
+
+
Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor nr 16/17/18:1997. Här något avkortad och aktualiserad.
Foto av Katy Delacoer, Bo I. Cavefors, 2007. Bearbetat av BIC.
Foto av Robert Mapplethorpe, Dennis Speight, 1983. Här något bearbetat.
Copyright©Bo I. Cavefors 1997, 2007.
+
+
12.3.07
LYRIKVÄNNEN Nr.1 - 2007 / Ny regim
Lyrikvännen startades 1954
av Stig Carlson
och var under många år ett oansenligt men i seriösa litterära sammanhang tungt vägande blad...
Medlemsantalet i FIB:s Lyrikklubb (och därmed även tidskriftens upplaga) låg under många år kring 20.000-exemplars-strecket.
Efter Stig Carlsons död har Lyrikvännen och bokutgivningen frodats under skilda regimer, som kan värderas allt efter tycke och snille.
För egen del tycker jag det gick utför med bokutgivningen när man under en period gav ut dyra böcker i traditionell bokförlagsstil. Det var inte i Stig Carlsons (1920 - 1971) anda.
Lyrikvännen utges från och med nu av Jonas Ellerströms Förlag i Lund. Det är säkert alldeles utmärkt. Tråkigt bara att Stig Carlson överhuvudtaget inte nämns i de nya regenternas Ledare. Det hade han varit värd. Utan Stig Carlson mångåriga slitochsläp hade det inte funnits någon LYRIKVÄNNEN.
Stig Carlson dog för tidigt, som det brukar heta, femtioett år gammal.Han var den borne folkbildaren. Socialdemokrat men odogmatisk. Ungefär som våra dagars Göran Greider ofta i luven med partibossar och betongsocialister.
1966 hettade det till ordentligt mellan Carlson och Tage Erlander.Ur Moder Sveas vida kjolar skakades som vanligt fram ett antal skandaler, SÄPO (naturligtvis...), LAMCO, ÖB(!), Storfinansen (säg när den inte finns med på ett hörn, eller i centrum...), minister Kling, osv.
Under rubriken "Partivän!" skrev Carlson till Erlander bl.a. följande: "Jag skriver till Dig, inte i Din egenskap av statsminister (DET skulle vara djupt omoraliskt mot demokratin), men i Din egenskap av ordförande i det parti jag själv tillhört sedan jag var femton år. Och jag skriver till Dig, därför att jag är djupt oroad, besviken och fylld av häpnad över vad Du i PARTIETS namn tillåtit Dig under den senaste tiden." Därefter räknar Carlson upp de skandalar jag nämnt här ovan.Och fortsätter: "Du vet lika väl som jag och varenda medlem i vårt parti, att sådana saker i en SUND demokrati skulle leda till regeringskris eller näst intill. - - - Hur länge ämnar Du i PARTIETS namn (den ENDA funktion Du har) böja nacken för påtryckningar och förödmjukelser, Tror Du verkligen att Du 'regerar' i Partiets namn längre. Det finns gränser, även för det en uthärdlig svensk socialdemokrat kan svälja." Osv.
För övrigt rekommenderas läsning av Stig Carlsons diktsamling FOLKET I BILD, Norstedts 1965.
+
LYRIKVÄNNEN
+
+
6.3.07
SKITIGA GLORIOR MODELL NEDERLÄNDERNA
+
Bo I. CaveforsMED SKITIGA GLORIOR
1999 gav den nederländske historikern Nanda van der Zee ut en ytterst kontroversiell bok, som snabbt översattes till tyska, Die Ermordung der niederländischen Juden: Kollaboration und Widerstand (Carl Hanser Verlag, München 1999).
Kort sagt: van der Zee visar att de nederländska ”frihetshjältarnas” glorior ofta var skitiga. Det är rätt och lätt att dra parallell till Danmark. Det omreklamerade ”frisinnet” i dessa båda länder brister i tusen skärvor, då och då, då och nu.
Det tyska överfallet på Nederländerna den 19 maj 1940 innebar fem års repressiv ockupationspolitik där ett av de främsta målen var utrotningen av landets judar. Före kriget fanns det i Nederländerna 140.000 judar. Efter kriget 25.000.
Vad van der Zee (och andra historiker) övertygande visar är att den effektivt drivna förintelsen av nederländska judar inte endast var ett verk av ockupationsmakten utan att den var möjlig tack vare nederländska kollaboratörer som hela tiden kunde stödja sig på nittonhundratrettiotalets restriktiva regeringspolitik vad gällde flyktingar i allmänhet. van der Zees angrepp gäller den politiska eliten i Nederländerna, före kriget och under kriget. I stort sett blev det samma politiska grupp som kom att styra landet efter kriget. Den nederländska regeringen och de nederländska judarna gjorde under 1930-talet allt för att förhindra att förföljda tyska judar skulle tas emot i Nederländerna. Regeringen ansåg sig vara för svag för att gå emot Hitlers vilja och de nederländska judarna var rädda för konkurrens (framför allt inom textilbranschen). Protestanter och katoliker förmådde av religiösa skäl inte fly sina egna skuggor.
De tyska judar som trots allt lyckades ta sig in i Nederländerna samlades upp i det nära den tyska gränsen belägna lägret Westerbork, som senare blev genomgångsläger för de nederländska judar som skulle trasporteras till Auschwitz-Birkenau. Ursprungligen hade man tänkt lägga lägret vid det kungliga sommarresidenset Het Loo, men drottning Wilhelmina protesterade – fel sorts grannar. (Känns tongångarna igen?) När drottningen flydde till London lämnade hon sitt folk i sticket och gav fria händer åt ockupationsmakten med rikskommissarien Seyß-Inquart i spetsen.
Genom drottningens flykt uppstod ett vakuum som gav fritt spelrum åt kollaboratörerna och som försvagade deras ställning som ville göra motstånd, som i Norge. I Belgien och Danmark skedde det motsatta, men som i dagens Afghanistan och Irak är det quislingarna som förfogar över de reella maktmedlen.
Redan i början av 1941 överläts uppgiften att välja ut vilka nederländska judar som skulle fraktas iväg till, Westerbork, åt det judiska rådet i Amsterdam. Rådsmedlemmarna själva undantogs från risken att transporteras till en säker död.
Konflikten är tydlig och skapades naturligtvis medvetet av ockupationsmakten. Det fanns rådsmedlemmar, t.ex. David Cohen, som kraftigt motsatte sig denna perfida form av kollaboration.
De nederländska judar som före kriget motsatte sig invandring av förföljda tyska judar och som under kriget kollaborerade med tyskarna om att sända nederländska judar till tyska koncentrationsläger, var naturligtvis inte antisemiter, kanske inte ens rasister. Resultatet av deras handlande, eller brist på aktivt motstånd, blev emellertid antisemitiskt, rasistiskt. Deras agerande, eller brist på agerande, gav djävulen, ondskan, fritt spelrum. Ondskan kom inte från onda människor utan från fega och egoistiska människor.
Det är just det som är så farligt. Och så oberäkneligt.
+
+
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 21.4.2000. Här obetydligt uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.
+
+
+
NEU / E.T.A. HOFFMANN: Die Elixiere des Teufels
+
E.T.A. HOFFMANN: DIE ELIXIERE DES TEUFELS. Text und Kommentar. 752 S. Ill. Deutscher Klassiker Verlag, 2007.
Hoffmanns erster grosser Roman, bieten alle Elemente des Schauerlichen auf,"das Furchtbaren und Entsetzlichste, das der Geist entdenkan kann . . . In Göttingen soll ein Student durch diesen Roman toll geworden sein", schreibt Heinrich Heine.
Der umfassende Kommentar erläutert Entstehung, Quellen und Wirkung.
+
+
E.T.A. HOFFMANN: DIE ELIXIERE DES TEUFELS. Text und Kommentar. 752 S. Ill. Deutscher Klassiker Verlag, 2007.Hoffmanns erster grosser Roman, bieten alle Elemente des Schauerlichen auf,"das Furchtbaren und Entsetzlichste, das der Geist entdenkan kann . . . In Göttingen soll ein Student durch diesen Roman toll geworden sein", schreibt Heinrich Heine.
Der umfassende Kommentar erläutert Entstehung, Quellen und Wirkung.
+
+
3.3.07
ONDSKA OCH DET GODA ONDA
+
+
Bo I. Cavefors Artikeln Sado-masochism och alternativet det androgyna i boken Celibat och erotik. Johan Hammarströms Bokförlag 2004.
Diverse artiklar på Internet. Se Innehållsförteckningen HÄR!
Foto: Katy Delacoer, 2007.
Copyright©text:Bo I. Cavefors 2000, 2007;copyright©foto:Katy Delacoer 2007.
+
Bo I. Cavefors
ONDSKA OCH DET GODA ONDA
Det är lättare sagt än skrivet att beskriva Ondska. Ännu svårare är det kanske att beskriva det goda onda.
Ondskan är alltid aktuell. Men, kan man, som samtliga medverkande i en antologi som publicerades år 2000 (Olav Hammer & Catharina Raudvere (redaktörer) Berättelser om ondskan. En historia genom tusen år. W&W) försöka definiera ondskan, förklara dess orsaker, beskriva resultaten av Djävulens makt, utan att samtidigt tala om Helvetet? Svaret är: nej! Ondskan är det primära resultatet av tillvaron i Helvetet. Det är inte så att den som av människor karakteriseras som ond, får samma underbetyg av Gud och hamnar i Helvetet. Däremot: den som redan i livet, av egen kraft, förpassat sig till Helvetet, har inget annat val än att aktivera onda avsikter till aktiva onda handlingar.
Innan man talar om onda människor, om onda avsikter och om onda handlingar, bör man förklara Helvetets verklighet. Det lyckas man inte med i denna antologi, som jag recenserade i KvällsPosten den 30 mars 2000, men av en slump fann i bokhyllan häromdagen, och läste om. Vid nyläsningen blir jag ännu mer upprörd än jag blev för sju år sedan av ensidigheten och av bristen på upplevd insikt i ondskans väsen och oförmågan att se skillnaden mellan den medvetet onda avsikten och den medvetna handlingen att ge skön smärta.
Antologins medverkande är religionsvetenskapare, religionshistoriker och en religionspsykolog men ej en enda teolog. Sysslas det inte längre med teologi, till exempel exegetik (en bra start för att lära sig definiera helvete och ondska) vid landets teologiska fakulteter?
Varför hamnar människor i det ondas våld? Varför blir människan ond? Skyll inte på äppelfrosseriet i Paradiset. Jag menar att man utifrån kristen/katolsk exegetik mycket väl kan finna resonabla förklaringar också till de uppfattningar om och erfarenheter av ondska som finns i mytologi, magi och metafysik. Läs den klassiska grekiska dramatiken.
Omedvetet medger antologiredaktörerna, Olav Hammer och Catharina Raudvere, att antologins uppläggning i grunden är felaktig när de skriver att ”vi”, dvs de medverkande i antologin, tolkar ”folkliga föreställningar om ondskan… med lutherska glasögon” och att därför den folkliga uppfattningen om det onda, om Helvetet, ”uppfattas i alltför dova färger” när man betraktar ”kalkmålningarnas eldslågor och flinande djävlar…” i till exempel skånska landsortskyrkor.
Exakt. Lutheranen, och i än högre grad den sekulariserade lutheranen som förvandlat kristendomen till religionshistoria och folklore, och som plågas av det självpåtagna Helvetet att uppfatta Gud som en straffande högre instans, kan naturligtvis inte placera in dessa gamla, pedagogiskt verkningsfulla helvetesskildringar, i rätt teologisk kontext, och missar därför en viktig rastplats på vägen mellan det onda, Helvetet, och människans möjliga slutmål, Himlen – nämligen Skärselden. Den lutherska inriktningen spärrar också flertalet vägar till förståelse av magin och riterna i de grekiska tragedierna; Luthers kristendom har fjärmat sig från väsentliga delar av sitt ursprung, grekisk filosofi och eukaristi.
Katoliken, som är medveten om möjligheten till detta reningsbad, tex bikten och flagellationen, uppfattar inte Helvetet som särskilt skrämmande eftersom Himlens skönhet framträder i all sin glans efter den renande Skärselden. När jag tar emot piskrappen är det samtidigt rening, smärta och lycka. Eller som den Lille Prinsen säger i Saint-Exupérys bok med samma namn: ”Öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”. Inom katolska kyrkan finns en radikalitet där vad ont är är det onda du gör, din onda avsikt, din vilja att skada.
Andra sidan av denna radikalitet är bekännelsen till Smärtan, att det renande våldet är en del av Skärselden, av bikten, för att komma till klarhet om målet för min fria vilja. När min kamrat knullar mig eller ömsom smeker mig och ömsom piskar mig, är det inte onda handlingar han utför: det är kärlekshandlingar. Den sado-masochistiska akten är en form av bikt. Det offentliga samlaget och piskningen, tex på en teaterscen, är en predikan om den absoluta friheten: varje stöt in i min kropp under samlaget, varje piskrapp är en lovsång.
Åter till antologin: Helvetet är samtidigt verklighet och tillstånd. Dostojevskij och Raskolnikov lärde sig den läxan vilket framgår av Owe Wikströms referat av Brott och straff.
Catharina Raudvere, docent (år 2000…) i religionshistoria i Lund, skriver under rubriken Från ambivalens till entydighet om hur ondskan uppfattas och definieras från medeltid till reformation. Raudvere menar att katolska kyrkans missionsstrategi att inordna en del av de hedniska riterna och figuranterna i den kristna liturgin visserligen var ”retoriskt viktiga” men även uttryck för ”ambivalens”; enligt Raudvere uppstod ”entydighet” och fasta normer först i och med reformationen! Det är en horribel historieskrivning som inte beaktar katolska kyrkans traditionella strävan efter inkulturation i de områden där man missionerar, vilket innebär vad Raudvere kallar ”ambivalens” men som snarare bör betecknas som insikt och förstånd för att ge liturgin kraft och själ. Raudvere är en patetisk försvarare av den sammanfallande före detta statskyrkans sista skans, kadaverdisciplinen inför Luthers Kirches postille från 1521.
Linda Oja, fil. dr. i historia, redogör omständligt för den världsliga domstolens rättegång mot en kvinna som i början av 1700-talet anklagades för häxeri; Kurt Almqvist, författare, har en underbar hallelujaartikel, som jag tycker mig ha läst många gånger tidigare, om namnet framför alla andra namn, nämligen C.G. Jung; Magnus Berg, etnologidocent och Åsa Andersson, etnologidoktorand, skriver om vardag och populärorientalism i ett fiktivt invandrarområde, det vill säga hur orientaler och det orientaliska uppfattas av infödda ursvenskar. Det är kanske det mest läsvärda bidraget i denna antologi men hade passat bättre i annat sammanhang. Att felaktigt uppfatta orientalens religion, seder och attityder, har mer med dåliga kunskaper än med ondska att göra. Thomas Anderberg, praktisk och praktiserande filosof i Uppsala, och författare, republicerar ett kapitel ur boken Guds moral och frågar varför Gud bland ”alla möjliga världar Han kunde ha skapat valde just den här”. Tja, säg det. Något för den fundamentalistiskt troende ateisten att fundera över.
Så här kan jag fortsätta redogöra för antologiskribenternas försök att definiera ondskans ursprung, orsaker och verkan. Det hela är mycket nöjsamt, dock ibland tjatigt (det är bättre att läsa Dostojevskij i original än i Wikströms träiga referat, och så vidare) men kvar finns frågan som den polske filosofen Leszek Kolakowski ställer i novellen Pater Bernhards stora predikan, när han refererar prästens söndagspredikan: ”Åh, mina vänner, om ni nu ville se uppmärksamt på era själar, betrakta dem noga. Skrapa med nål på era samveten, Gud sig förbarme vad ni skulle upptäcka där, vad som skulle visa sig för er åsyn, Gud sig förbarme upprepar jag, och då menar jag inte de allra värsta av er, inte dem som hutlöst förtrycker änkor och gråtande faderlösa, dödar män eller med liderlig sodomi – det Gud förbjude – besudlar kropp och själ, inte dem, säger jag, utan tvärtom de bästa, de renaste, dem som själva anser sig träda i obesudlat vita klädnader inför Herrens anlete…”.
Kolakowski menar: kan frågan om ondskan, om Helvete, Skärseld och Himmel, om vad som är ont och gott, besvaras i annat än religiösa termer? Religion kräver riter. Riter utan förankring i verkligheten är av noll och intet värde. Smärta och njutning är väsentliga inslag i människans verklighet. Kyrkofäderna och de klassiska teologerna relaterade Gudsverkligheten (dogmatiken) till människorna och till den tid människorna levde i. Karl Rahner SJ är inne på samma spår, men undrar om dagens människor är tillräckligt mogna för att tillgodogöra sig en meningsfull trosmålsättning.
Litteratur:
Bo I. Cavefors Teater Dekadens (innehåller bl.a. de tre pjäserna Uppror i Kasban, Sade och Japanen samt Den Spetälske i staden Aosta). Johan Hammarströms Bokförlag 2006.
ONDSKA OCH DET GODA ONDA
Det är lättare sagt än skrivet att beskriva Ondska. Ännu svårare är det kanske att beskriva det goda onda.
Ondskan är alltid aktuell. Men, kan man, som samtliga medverkande i en antologi som publicerades år 2000 (Olav Hammer & Catharina Raudvere (redaktörer) Berättelser om ondskan. En historia genom tusen år. W&W) försöka definiera ondskan, förklara dess orsaker, beskriva resultaten av Djävulens makt, utan att samtidigt tala om Helvetet? Svaret är: nej! Ondskan är det primära resultatet av tillvaron i Helvetet. Det är inte så att den som av människor karakteriseras som ond, får samma underbetyg av Gud och hamnar i Helvetet. Däremot: den som redan i livet, av egen kraft, förpassat sig till Helvetet, har inget annat val än att aktivera onda avsikter till aktiva onda handlingar.
Innan man talar om onda människor, om onda avsikter och om onda handlingar, bör man förklara Helvetets verklighet. Det lyckas man inte med i denna antologi, som jag recenserade i KvällsPosten den 30 mars 2000, men av en slump fann i bokhyllan häromdagen, och läste om. Vid nyläsningen blir jag ännu mer upprörd än jag blev för sju år sedan av ensidigheten och av bristen på upplevd insikt i ondskans väsen och oförmågan att se skillnaden mellan den medvetet onda avsikten och den medvetna handlingen att ge skön smärta.
Antologins medverkande är religionsvetenskapare, religionshistoriker och en religionspsykolog men ej en enda teolog. Sysslas det inte längre med teologi, till exempel exegetik (en bra start för att lära sig definiera helvete och ondska) vid landets teologiska fakulteter?
Varför hamnar människor i det ondas våld? Varför blir människan ond? Skyll inte på äppelfrosseriet i Paradiset. Jag menar att man utifrån kristen/katolsk exegetik mycket väl kan finna resonabla förklaringar också till de uppfattningar om och erfarenheter av ondska som finns i mytologi, magi och metafysik. Läs den klassiska grekiska dramatiken.
Omedvetet medger antologiredaktörerna, Olav Hammer och Catharina Raudvere, att antologins uppläggning i grunden är felaktig när de skriver att ”vi”, dvs de medverkande i antologin, tolkar ”folkliga föreställningar om ondskan… med lutherska glasögon” och att därför den folkliga uppfattningen om det onda, om Helvetet, ”uppfattas i alltför dova färger” när man betraktar ”kalkmålningarnas eldslågor och flinande djävlar…” i till exempel skånska landsortskyrkor.
Exakt. Lutheranen, och i än högre grad den sekulariserade lutheranen som förvandlat kristendomen till religionshistoria och folklore, och som plågas av det självpåtagna Helvetet att uppfatta Gud som en straffande högre instans, kan naturligtvis inte placera in dessa gamla, pedagogiskt verkningsfulla helvetesskildringar, i rätt teologisk kontext, och missar därför en viktig rastplats på vägen mellan det onda, Helvetet, och människans möjliga slutmål, Himlen – nämligen Skärselden. Den lutherska inriktningen spärrar också flertalet vägar till förståelse av magin och riterna i de grekiska tragedierna; Luthers kristendom har fjärmat sig från väsentliga delar av sitt ursprung, grekisk filosofi och eukaristi.
Katoliken, som är medveten om möjligheten till detta reningsbad, tex bikten och flagellationen, uppfattar inte Helvetet som särskilt skrämmande eftersom Himlens skönhet framträder i all sin glans efter den renande Skärselden. När jag tar emot piskrappen är det samtidigt rening, smärta och lycka. Eller som den Lille Prinsen säger i Saint-Exupérys bok med samma namn: ”Öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”. Inom katolska kyrkan finns en radikalitet där vad ont är är det onda du gör, din onda avsikt, din vilja att skada.
Andra sidan av denna radikalitet är bekännelsen till Smärtan, att det renande våldet är en del av Skärselden, av bikten, för att komma till klarhet om målet för min fria vilja. När min kamrat knullar mig eller ömsom smeker mig och ömsom piskar mig, är det inte onda handlingar han utför: det är kärlekshandlingar. Den sado-masochistiska akten är en form av bikt. Det offentliga samlaget och piskningen, tex på en teaterscen, är en predikan om den absoluta friheten: varje stöt in i min kropp under samlaget, varje piskrapp är en lovsång.Åter till antologin: Helvetet är samtidigt verklighet och tillstånd. Dostojevskij och Raskolnikov lärde sig den läxan vilket framgår av Owe Wikströms referat av Brott och straff.
Catharina Raudvere, docent (år 2000…) i religionshistoria i Lund, skriver under rubriken Från ambivalens till entydighet om hur ondskan uppfattas och definieras från medeltid till reformation. Raudvere menar att katolska kyrkans missionsstrategi att inordna en del av de hedniska riterna och figuranterna i den kristna liturgin visserligen var ”retoriskt viktiga” men även uttryck för ”ambivalens”; enligt Raudvere uppstod ”entydighet” och fasta normer först i och med reformationen! Det är en horribel historieskrivning som inte beaktar katolska kyrkans traditionella strävan efter inkulturation i de områden där man missionerar, vilket innebär vad Raudvere kallar ”ambivalens” men som snarare bör betecknas som insikt och förstånd för att ge liturgin kraft och själ. Raudvere är en patetisk försvarare av den sammanfallande före detta statskyrkans sista skans, kadaverdisciplinen inför Luthers Kirches postille från 1521.
Linda Oja, fil. dr. i historia, redogör omständligt för den världsliga domstolens rättegång mot en kvinna som i början av 1700-talet anklagades för häxeri; Kurt Almqvist, författare, har en underbar hallelujaartikel, som jag tycker mig ha läst många gånger tidigare, om namnet framför alla andra namn, nämligen C.G. Jung; Magnus Berg, etnologidocent och Åsa Andersson, etnologidoktorand, skriver om vardag och populärorientalism i ett fiktivt invandrarområde, det vill säga hur orientaler och det orientaliska uppfattas av infödda ursvenskar. Det är kanske det mest läsvärda bidraget i denna antologi men hade passat bättre i annat sammanhang. Att felaktigt uppfatta orientalens religion, seder och attityder, har mer med dåliga kunskaper än med ondska att göra. Thomas Anderberg, praktisk och praktiserande filosof i Uppsala, och författare, republicerar ett kapitel ur boken Guds moral och frågar varför Gud bland ”alla möjliga världar Han kunde ha skapat valde just den här”. Tja, säg det. Något för den fundamentalistiskt troende ateisten att fundera över.
Så här kan jag fortsätta redogöra för antologiskribenternas försök att definiera ondskans ursprung, orsaker och verkan. Det hela är mycket nöjsamt, dock ibland tjatigt (det är bättre att läsa Dostojevskij i original än i Wikströms träiga referat, och så vidare) men kvar finns frågan som den polske filosofen Leszek Kolakowski ställer i novellen Pater Bernhards stora predikan, när han refererar prästens söndagspredikan: ”Åh, mina vänner, om ni nu ville se uppmärksamt på era själar, betrakta dem noga. Skrapa med nål på era samveten, Gud sig förbarme vad ni skulle upptäcka där, vad som skulle visa sig för er åsyn, Gud sig förbarme upprepar jag, och då menar jag inte de allra värsta av er, inte dem som hutlöst förtrycker änkor och gråtande faderlösa, dödar män eller med liderlig sodomi – det Gud förbjude – besudlar kropp och själ, inte dem, säger jag, utan tvärtom de bästa, de renaste, dem som själva anser sig träda i obesudlat vita klädnader inför Herrens anlete…”.
Kolakowski menar: kan frågan om ondskan, om Helvete, Skärseld och Himmel, om vad som är ont och gott, besvaras i annat än religiösa termer? Religion kräver riter. Riter utan förankring i verkligheten är av noll och intet värde. Smärta och njutning är väsentliga inslag i människans verklighet. Kyrkofäderna och de klassiska teologerna relaterade Gudsverkligheten (dogmatiken) till människorna och till den tid människorna levde i. Karl Rahner SJ är inne på samma spår, men undrar om dagens människor är tillräckligt mogna för att tillgodogöra sig en meningsfull trosmålsättning.
Litteratur:
Bo I. Cavefors Teater Dekadens (innehåller bl.a. de tre pjäserna Uppror i Kasban, Sade och Japanen samt Den Spetälske i staden Aosta). Johan Hammarströms Bokförlag 2006.
Bo I. Cavefors Artikeln Sado-masochism och alternativet det androgyna i boken Celibat och erotik. Johan Hammarströms Bokförlag 2004.
Diverse artiklar på Internet. Se Innehållsförteckningen HÄR!
Foto: Katy Delacoer, 2007.
Copyright©text:Bo I. Cavefors 2000, 2007;copyright©foto:Katy Delacoer 2007.
1.3.07
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
