CAVEFORS POSITION NR 3 / NYA SVARTA FANOR: À DIEU!

Bo I. Cavefors
À DIEU!

”Månen hänger redan frostblå / bakom trädkronorna”, skriver Kristian Lundberg i dikten Ett torn högre än jag själv.

Döden är ett allkonstverk, en performance där man på förhand inte riktigt vet hur turerna kommer att gå. Att tala om döden är att blottlägga de svårförklarliga gränsöverskridandets villkor vilka för varje dag blir alltmer komplicerade: vad betyder genmanipulationer och organtransplantationer för människans fortlevnad som Guds avbild? Är det överhuvudtaget möjligt att dö på annat sätt än rent medicinskt, i en omänsklig värld?

Erich Fried skriver i dikten Definition: „Ein Hund / der stirbt / und der weiss / dass er stirbt / wie ein Hund / ist ein Mensch. "

I koncentrat ger Frieds dikt svaret på det filosofiska problemet om döden som livets fortsättning, att ålderdom följer på ungdom, att vitalitet ersättes av ro. Eller, som den gamle greken Anakreon formulerade det:

Jag vet inte om jag
nu har något hår eller ej;
ett vet jag emellertid säkert:
att njuta av livets goda
förmår jag dubbelt upp i den ålder
då döden kommit mig nära.

Från grekiska tragediers dödsmasker – ” Min själ är sedan länge död och står i Dödens tjänst” (Antigone) – där kärleken är oftare företrädd än statsnyttan och där man accepterar döden som oundvikligt öde, är steget inte långt till den moderna operakonst som lånar intrigspelet från grekisk mytologi, alltifrån Giulio Caccinis opera Euridice (1600) och Claudio Monteverdis Orfeus (1607) till Richard Wagner och Richard Strauss (Ariadne på Naxos och Elektra) till 1900-talets Ernst Krenek och till tolvtonstekniker som Luigi Dallapiccola (Ulisse) och Hans Werner Henzes Die Bassariden.

Wagners Siegfried sjunger om „leuchtende Liebe / lachender Tod”. Tonsättaren beskriver, sin vana trogen, i detta spel om liv och kärlek och död, människans önskan och förhoppning och tro om att behärska sitt eget öde, att förmå gripa tag om sin egen existens. Wagner är sålunda inte, som ofta hävdas, en den kaotiska undergångens diktande tonsättare, utan tvärtom en förklarare som med musikens hjälp berättar hur människan förlossar sig själv från världen för att uppgå i Gud, eller in ”i det ovissa” som Wagners gode vän Nietzsche skulle föredragit kalla det. I Tristan och Isolde musicerar Wagner om kärleksdöden: „So stürmen wie, / ewig einig - - - namenlos”. Det finns andra exempel, som när Kameliadamen förvandlas till La Traviata, som Schillers Kabala und Liebe, som Shakespeares Romeo och Julia, för att ej glömma att just detta är ett återkommande tema i Heinrich von Kleists samlade produktion.

+ + +

Medeltiden är alltid intressant när det gäller att fånga ekon från vår egen tid, från vår egen vardag. Under medeltiden får frågan om skuld och död nytt innehåll, sedan man tydliggjort dödens konturer genom att hänvisa till förlossardramat på andra sidan dödsridån, med chans till ett nytt och evigt liv. Under medeltiden är det VERKLIGA livet inte det korta och förgängliga livet här på denna jord, utan evigt liv genom Kristus Jesus. Reformivrarna på 1000-talet rekommenderade församlingsmedlemmarna att ständigt tänka på döden, memento mori. Under 1100- och 1200-talen blir döden och döendet livets centrala angelägenhet, en ”primär socialpolitisk fråga”, för att tala dagens politikerprosa. Framför allt i balladdiktning förhärligas döendet. En snabb och oväntad död, en död i obemärkthet och utan publik, var en föraktad och gemen död, en flykt undan verkligheten. För värdig död förutsattes action, att människan var aktiv, i färd med att utföra ett uppdrag, ett arbete, en strid; döden blev en direkt fortsättning av livet. Så framställes döden i Rolandssången, vars första delar skrevs under Karl den Stores återtåg från Spanien. Det är korstågens storhetstid och man ser döden som livets fullkomnare, som koncentrat av livets värden, som livets höjdpunkt. Rolands död är en gudabenådad död (en sådan som Lord Byron ett antal århundraden senare önskade sig…), en hjältes död, en död miles Christi i kamp mot hedningar.

I dödens andra vågskål finns självmordet.

Under århundradenas lopp profaneras döden i litteraturen och det religiösa innehållet går förlorat. (idag: mordlystna deckarförfattare ersätter teologerna.) Synen på döden förändras. Visor och ballader som handlar om ”dödsdanser” blir populära när pesten tar strupgrepp på européerna. Döden börjar upplevas som förnedrande. Döden blir ett djävulens verk, men även Satan strider under Guds banér, och manar till sexuell extas, flagellation och barnkorståg. I de burleska danserna, i ballader och dikter hånas döden. Man driver gäck med döden samtidigt som, eller just därför att, döden injagar skräck. Den tidigare förtrogenheten med döden förbytes i rädsla. 1399 skriver Johann von Saaz, Ackermann aus Böhmen, i den tyska renässansens främsta diktverk: „Und pflichtig bleibe / der Mensch dem Tode mit / seinem Leben. / Der Erde schulde / er seinem Leib, / und aber weihe er / seine Seele.“

I denna dikt beskrivs hur döden står som segrare, inte som befriare och leverantör av det eviga livet, inte som fullkomnaren av livet genom Kristus Jesus. I Saaz dikt är döden en förbrytare, en rövare och mördare, människans fiende och, därmed, även Guds fiende.

Den katolska motreformationen ger nytt litterärt liv åt motivet döden. Kyrkan utvecklar medeltidens teologi och menar att det gudomliga också finns i det jordiska, att Gud finns i alla ting, ej endast i askes och självförakt utan även i kroppen, i köttet, i människan som människa, att även skönheten är Guds verk, glädjen, extasen. Som Pedro Caldéron de la Barca formulerar det på 1600-talet: ”Skuldlös, dock i skuld född, / är du obekant med lön och straff”, vilket Goethe och Herder senare komplicerar genom att relatera döden till dagsaktuella frågor som frihet, jämlikhet och det broderskap som möjligen kan förverkligas även utan kristna förtecken. Franska revolutionärer och deras eftersägare gick bet på uppgiften. Herder accepterar Rousseaus idé om att känslan är mer värd är förnuftet, att världen ej låter sig regeras av klokheten utan av ett liv som levs med hjärtat som vägvisare. I Goethes Faust är världsbilden panteistisk, men författaren upptäcker misstaget, varför han mot livets slut söker sig fram till övertygelsen „dass unser Geist ein Wesen ist ganz unzerstörbaren Natur”, ett ”Fortwirkende von Ewigkeit zu Ewigkeit”. Denna litania borde avslutats med Amen, om det inte vore så att Goethe intill det oundvikliga slutet hävdar, som den aktive frimurare han var, tyvärr, att den kristna dödskulturen och tron på uppståndelsen, för honom är utan mål och mening. Man kan fråga sig: varför då detta intresse för problemet?

Novalis såg det annorlunda och menade att livet är dödens början: „Das Leben ist nur des Todes willen”. Nästintill en kristen tanke finns också hos Schiller när han i Maria Stuart låter biktfadern trösta med orden: „Und wie du jetzt dich im ird’schen Leib / Geheimnisvoll mit deinem Gott verbunden, / So wirst du dort i seinem Freudenreich, / Wo keine Schuld mehr sein wird / und kein Weinen, / Ein schön Verklärter Engel, dich / Auf ewig mit dem Göttlichen vereinen“.

+ + +

Rainer Maria Rilke neutraliserar döden när han skriver om sjukhusdöden: „Es wird in 589 Betten gestorben, fabriksmässig natürlich”. Tolstoj och Thomas Mann skyr döden som pesten och accepterar den först när Liemannen de facto klappar på porten. Markisen de Sade pläderar för sambandet mellan död och sexuell utlösning. Även Bhagwan ser sambandet mellan död och sexualitet: ”Den som älska att älska möter döden. Den som möter döden genom kärlek erfar att döden är vacker eftersom kärleken gör allt vackert. Når du döden genom kärlek förlänar kärleken döden sin glans och sin skönhet och ger den sin välsignelse. Den som verkligen älskar, vet att döden är den största orgasmen”.

Döden är beviset på Guds kärlek. Korset och återuppståndelsen är ofrånkomliga ingredienser i verklig tro på Kristus Jesus. Tron på Korset innebär att inte kapitulera inför dödens hemligheter. Korset och Jesus återuppståndelse betyder att även i dödsögonblicket skänker Guds vilja människan fullkomlig trygghet. Jesus är åskådningsobjektet; Jesus är absolutum concretum. Med blicken fäst på den korsfäste Jesus är den döende inte längre ensam i sitt döende. Detta skulle Augustinus, om han levt idag, ha kallat emanciperad frihet eftersom detta att dö är ett religiöst skeende, en religiös handling. Tiden är slut, livet har nått sin fullbordan, människan går in i evigheten men evigheten är ingen fortsättning av tiden utan det eviga, det slutliga som alltid kommer att bestå. Teologiskt sett är döden skild från medicinsk exitus, döendet pågår hela livet och når klimax i dödsögonblicket.

Jesu sista ord på Korset var: ”Fader, i Dina händer befaller jag min ande” (Lukas 23:46). Karl Rahner SJ skriver så här: „O Jesus, du Verlassenster, du vom Schmerz Zerrissener, du bist am Ende. An jenem Ende, wo einem alles genommen wird, selbst die Seele und das freie Ja oder Nein, wo man also sich selbst genommen wird. Denn das ist der Tod…“.
+