SKITIGA GLORIOR MODELL NEDERLÄNDERNA

+

Bo I. Cavefors
MED SKITIGA GLORIOR

1999 gav den nederländske historikern Nanda van der Zee ut en ytterst kontroversiell bok, som snabbt översattes till tyska, Die Ermordung der niederländischen Juden: Kollaboration und Widerstand (Carl Hanser Verlag, München 1999).

Kort sagt: van der Zee visar att de nederländska ”frihetshjältarnas” glorior ofta var skitiga. Det är rätt och lätt att dra parallell till Danmark. Det omreklamerade ”frisinnet” i dessa båda länder brister i tusen skärvor, då och då, då och nu.

Det tyska överfallet på Nederländerna den 19 maj 1940 innebar fem års repressiv ockupationspolitik där ett av de främsta målen var utrotningen av landets judar. Före kriget fanns det i Nederländerna 140.000 judar. Efter kriget 25.000.

Vad van der Zee (och andra historiker) övertygande visar är att den effektivt drivna förintelsen av nederländska judar inte endast var ett verk av ockupationsmakten utan att den var möjlig tack vare nederländska kollaboratörer som hela tiden kunde stödja sig på nittonhundratrettiotalets restriktiva regeringspolitik vad gällde flyktingar i allmänhet. van der Zees angrepp gäller den politiska eliten i Nederländerna, före kriget och under kriget. I stort sett blev det samma politiska grupp som kom att styra landet efter kriget. Den nederländska regeringen och de nederländska judarna gjorde under 1930-talet allt för att förhindra att förföljda tyska judar skulle tas emot i Nederländerna. Regeringen ansåg sig vara för svag för att gå emot Hitlers vilja och de nederländska judarna var rädda för konkurrens (framför allt inom textilbranschen). Protestanter och katoliker förmådde av religiösa skäl inte fly sina egna skuggor.

De tyska judar som trots allt lyckades ta sig in i Nederländerna samlades upp i det nära den tyska gränsen belägna lägret Westerbork, som senare blev genomgångsläger för de nederländska judar som skulle trasporteras till Auschwitz-Birkenau. Ursprungligen hade man tänkt lägga lägret vid det kungliga sommarresidenset Het Loo, men drottning Wilhelmina protesterade – fel sorts grannar. (Känns tongångarna igen?) När drottningen flydde till London lämnade hon sitt folk i sticket och gav fria händer åt ockupationsmakten med rikskommissarien Seyß-Inquart i spetsen.

Genom drottningens flykt uppstod ett vakuum som gav fritt spelrum åt kollaboratörerna och som försvagade deras ställning som ville göra motstånd, som i Norge. I Belgien och Danmark skedde det motsatta, men som i dagens Afghanistan och Irak är det quislingarna som förfogar över de reella maktmedlen.

Redan i början av 1941 överläts uppgiften att välja ut vilka nederländska judar som skulle fraktas iväg till, Westerbork, åt det judiska rådet i Amsterdam. Rådsmedlemmarna själva undantogs från risken att transporteras till en säker död.

Konflikten är tydlig och skapades naturligtvis medvetet av ockupationsmakten. Det fanns rådsmedlemmar, t.ex. David Cohen, som kraftigt motsatte sig denna perfida form av kollaboration.

De nederländska judar som före kriget motsatte sig invandring av förföljda tyska judar och som under kriget kollaborerade med tyskarna om att sända nederländska judar till tyska koncentrationsläger, var naturligtvis inte antisemiter, kanske inte ens rasister. Resultatet av deras handlande, eller brist på aktivt motstånd, blev emellertid antisemitiskt, rasistiskt. Deras agerande, eller brist på agerande, gav djävulen, ondskan, fritt spelrum. Ondskan kom inte från onda människor utan från fega och egoistiska människor.

Det är just det som är så farligt. Och så oberäkneligt.
+
+

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 21.4.2000. Här obetydligt uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.
+
+
+