HUNGER

+

+
+
Bo I. Cavefors
HUNGER

I Hamburg, av alla moralfattiga finansstäder, utgavs, anonymt of course, år 1832 en bok om hungerkravallerna i den franska staden Lyon, året innan. ”De är som vargar”, skriver författaren och fortsätter: ”Det är exakt detta, runt kring denna axel allt rör sig . . . ’Bröd, vi vill ha bröd’. Det skriet hörs idag överallt, i Konstantinopel, Paris och London och det skriet kommer snart höras runtom i världen”.

Om hunger i Europa, om ropen efter bröd, handlar en föredömligt skriven och redigerad antologi som 1986 publicerades av DTV, Deutscher Taschenbuch Verlag, München (Hunger. Quellen zu einem Alltagsproblem in Europa und in der Dritten Welt 17. bis 20.Jahrhundert). Författare till bokens nyskrivna avsnitt var Ulrich-Christian Pallach (1951 - ) då verksam vid universitetet i Erlangen-Nürnberg. Sammantaget innehåller boken en mängd ytterst intressant material hämtat från statliga protokoll, brevväxlingar, livsmedelsförordningar, memoarer, vetenskapliga avhandlingar, politiska pamfletter – materialet redogör för allt som är politiskt och mznipulativt användbart då skördarna slagit fel, när klimatet förändras, då krig råder. ”Bröd, vi vill ha bröd”. 1832 hördes denna vädjan, detta stridsrop i Konstantinopel, London och Paris. Ropet om bröd åt alla skallade snart i hela Europa.

Materialet i denna antologi belyser inte endast katastroferna och de direkta och absoluta resultaten av dessa katastrofer utan även, ja kanske framför allt, vad furstar och regeringar, bönder, arbetare och borgare, ämbetsmän och köpman gjorde respektive underlät att göra för att förändra situationen och med dessa erfarenheter inpå livet utveckla samhället till en bättre värld att leva i.

1637 skrev det svenska sändebudet hos Pfalzfursten Friedrich V, Ludvig Camerarius, till sin vän i Nürnberg, Lukas Friedrich Behaim, att ”lycklig är den som i dessa erbarmeliga tider får somna in i Herran”. Den utsvultna protestantiska soldatesken plundrade sig fram genom Det Heliga Romerska Riket och reducerade samtidigt radikalt den bofasta befolkningen genom mord och plundring, exempelvis i Mecklenburg, Pfalz, Pommern och Schwaben: antalet levande medborgare minskade med två tredjedelar! Två tredjedelar förflyttades från livet till graven. Bättre klarade sig de nordtyska slättländerna, de habsburgska arvländerna och Schweiz. Men överallt där den nordiska soldatesken drog fram förföll moralen, och då avses inte sexualitet. I en by utanför Augsburg noterade byprästen att en kvinna vid namn Appolonia ätit upp delar av sin man, Gregorius Thüringer, som dött av hunger.

Socialt medvetande...
Den som hungrar förlorar snabbt sitt sociala medvetande. Nürnbergs stadskrönikör konstaterar torrt att hungern även drabbar de rika, att man inte kan köpa mat för pengar när mat saknas, att även kräsna människor tvingades äta potatis, människor ”vilka dessförinnan knappast kunde tänka sig att föredraga detta”. Bra uppfattning om tidens svångremspolitik ger uppgifter om tillståndet vid svenska hovet i början av 1700-talet, där man fick ett dagligt kaloritillskott av 5 000 – 6 400 kalorier, varav endast 1 500 kom från kött. Normalmedborgarens kaloritillskott var avsevärt mindre. Jämförelsevis: i början av 1600-talet erhöll soldater och matroser vid engelska flottan en daglig dos av 6 000 kalorier.

1700-talets hungerkatastrofer förorsakades av märkliga väderleksförändringar. Under åren 1700-1789 drabbades Storbritannien vid fyra tillfällen av extremt låga medeltemperaturer. Den agrare katastrof som följde av denna klimatförändring drabbade direkt också de hantverkare och köpmän i städer som var beroende av den kringliggande landsbygden för avsättning av sina varor. Brödpriserna steg medan inkomstnivån stagnerade, vilket hade till följd att stadsborna inte längre hade råd att köpa kläder och andra viktiga varor. Kött spelade, av tvingande nödvändighet, från mitten av 1500-talet en allt mindre roll i de europeiska hushållen. För en arbetare eller hantverkare gick 40 (fyrtio!) procent av inkomsterna till brödinköp. Följden blev att sjukdomen beri-beri, idag mest känd inom tropikmedicinen, samt anemi, blev de vanligaste sjukdomarna i 1700-talets Europa.

Ej endast spanska tronföljdskriget, som sedan 1200-talet bundit upp Storbritannien, Spanien, Frankrike, Holland och Österrike, inkluderande andra områden som hörde till den habsburgska maktsfären, drabbade Europa totalt, utan också den ”långa vintern” 1708-1709 om vilken en fransk akademiledamot med snyggt understatement konstaterade att ”den skulle man länge minnas”. Adriatiska havet och franska medelhavskusten frös till is. Fåglarna föll döda från himlen och människor som ej ägde varma kläder, förfrös. I mitten av januari började det plötsligt töa, med påföljd att all snö och is som smalt förorsakade översvämningar som förstörde och för lång tid försurade åkrar och betesmarker.

1740 kom ännu en extremt hård vinter. Den långa perioden med klimatförändringar varade i Europa från omkring 1550 till 1850. Det handlade om långa och hårda vintrar, våta och kalla somrar. Det var den ”lilla istiden” som man idag har god kännedom om (dock nämnes den sällan i dagens skräckscenarios för kommande klimatförändringar…) eftersom väderleksförhållanden och skörderesultat systematiskt noterades, generation efter generation, av stora markägare som furstar och kloster.

Ungerska vattnet...
Att vintern 1708-1709 verkligen inte var av denna världen framgår av hertigen av Saint-Simons memoarer. Själv frös han, skriver hertigen, men vad värre var var att även alkoholstarka likörer och ”ungerska vattnet” frös till is och sprängde flaskorna. Det ”ungerska vattnet”, Eau de la reine d’Hongarie, var ett destillat av rosmarinblommor och brännvin som användes vid såväl invärtes som utvärtes förlamningar. Saint-Simon påpekar att han borde gjort som hertigen av Villeroy, en påhittig man som placerat sina likörflaskor på spiselkransen.

Hur stod det till i andra änden av franska befolkningspopulationen? Det kunde generalprokuratorn Herr Quarré vid parlamentet i Dijon rapportera om till generalkontrollören i ett meddelande av den 4 maj 1709: ”Många lider fruktansvärt. Befolkningen livnär sig på örter och rötter vilka de kokar. Barn upp till fyra-fem-årsåldern, som mödrarna inte har något bröd att ge, betar med fåren på ängarna”.

Generakontrollören Desmartes avsattes. Men försvarar sig framgångsrikt i de memoarer han publicerade 1715. Han hade gjort vad han förmått, vad det fanns resurser till att göra, skriver Desmartes, ty över väder och vind råder ej ens en generalkontrollör. Desmartes hade importerat spannmål av såväl berber som från de grekiska öarna, han hade sänkt importtullarna och tvingat de privata handelshusen till samarbete.

Efter 1708-1709 infördes en mängd lagar som skulle göra det möjligt för myndigheterna att vara bättre förberedda inför kommande katastrofer. Relationerna mellan furste och folk blev klarare definierade, liksom avtalen som slöts mellan arbetsgivare och arbetstagare. De ”där uppe” skulle sörja för att de ”där nere” skulle ha bröd på bordet. Ju mer makt de ”där uppe” krävde desto hårdare bands de till försörjningsplikten gentemot de ”där nere”. Mjölnare och bönder fick finna sig i förordningar där priser och leveransvillkor reglerades. De som profiterade på livsmedel fick ordentliga straff. En mjölnare som under den stora hungern 1772-1773 hängde sig i kornkammaren, sedan han upptäckts, kom att figurera på en ”minnespeng” som visar honom dinglande i repet och försedd med devisen: ”Det var jag som drömde om dyrare tider”.

Socialpolitik...
Under 1700-talet kom de första ansatserna till vad som idag kallas för socialpoltik. Tidigare tiders socialpolitik formades av lokala furstar och makthavare. Sverige gick ej i spetsen för denna centralt dirigerade socialpolitik. Det gjorde istället Preussen. Där hade man ett snabbt växande befolkningsantal i städerna. Det innebar att statens inkomster, rikedom och makt ökade. Alltså var den enskildes välbefinnande intimt knutet till statens framtida framgångar. Men av detta följde den sekellånga konflikten mellan stadens önskan om befolkningstillväxt och den faktiska möjligheten att öka den agrara produktionen. Detta resulterade i en mängd skiftande nyodlingsprogram. I Preussen förvandlades under åren 1718-1786 115 600 hektar skog och ängsmark till bördig åkerjord. Till dessa problem kom även att de nymornade nationalstaterna byggde upp stora arméer för att försvara landsbygdens nyplöjda åkrar och städernas växande hantverksindustrier. 1752 konstaterar Friedrich I lakoniskt att ”domänkassan skall överföra 1 700 00 taler direkt till krigskassan, förutan vilken summa trupperna ej kan betalas”.

Den expanderande handeln och de alltmer mekaniserade arméerna krävde nya vägnät och bättre kvalitet på vägarna. 1720 beslutades att franska kungsvägar skulle vara 60 fot breda, diken och vägkanter ej inräknade. 1776 avbröts vägbyggandet med motiveringen att handeln inte ökade i samma takt som jordbruksproduktionen minskade på grund av den åkermark man lagt vantarna på för att bygga nya vägar!

Trots alla dessa komplikationer blev åtgärderna man vidtog för att förebygga kommande katastrofer, ganska framgångsrika. I Kurland steg, till exempel, potatisproduktionen från 5 200 till 1765 till 103 000 ton 1803.

Stormning av Bastiljen…
Stormningen av Bastiljen i Paris 1789 var summan av kardemumman av brödbrist. Parisarna svalt. Ludvig XVI noterar i dagboken för den dagen att inget särskilt inträffat. Josef II av Österrike var mer i samklang med världens problem varför han redan 1781, med moderlandet Österrike som förebild, upphävde livegenskapen i Böhmen, Mähren och Schleisen och genomförde en ”likvärdig undersåtlighet” som skulle vägledas av ”förnuft och mänsklighet” och med förhoppning om ”bättre ekonomi och jordbruk”. Men en del bönder missförstod omtanken och reformerna och inbillade sig att det blev fritt fram för det skattefria samhälle där inga skyldigheter längre kvarstod till länsherre och stat. Så kan skattesänkningar missuppfattas.

Trots stora ansträngningar visade hungeråret 1816-1817 att man inte lyckats bemästra problemet med agrara katastrofer. USA-historikern J.D.Post anser att detta är den sista stora näringskrisen i den del av världen som fram till 1960-talet ansågs vara den mest industrialiserade. Redan 1848 såg inte världen ut som den gjort ett halvsekel tidigare. Friedrich Engels proklamerade att 1600- och 1700-talen tillhörde den förindustriella tiden, men menade att också den nya tiden, industrialismens epok, skulle föra med sig situationer liknande de tidigare hungerperioderna. Den nya, ständigt närvarande, massfattigdomen skulle emellertid tvinga fram långtgående reformer. Reformer nödvändiga för den industriella utvecklingen. Problemet var, menade Engels, att å ena sidan önskade man kraftig befolkningstillväxt, å andra sidan förorsakade ett starkt ökat befolkningsantal, framför allt i städerna, massfattigdom. Massfattigdom och svält.

En sista gång blev det i Europa hungerkriser, regionala sådana. I England och Wales ökade dödsfallen mellan 1845 och 1847 med 22 procent. PÅ Irland utspelade sig ett hungerdrama förorsakat av brittiska regeringar som haft årtionden på sig att förbereda motåtgärder och som intet gjorde ens när katastrofen var ett faktum. I stället spärrade Londonregeringen exporten av korn till irländarna när potatisen angreps av röta och spannmålsskörden slog fel. Hundratusentals människor dog. Mellan 1848 och 1854 emigrerade över en miljon irländare till USA.

Europa...
Har hungern lämnat Europa? Kanske. Europa och USA har löst problemet genom att flytta över problemet till andra kontinenter, framför allt till Afrika och Latin- och Sydamerika, där människor sedan etthundrafemtio år svälter och slavarbetar för att människorna i Nordamerika och Europa skall kunna äta sig mätta till ett relativt hyggligt pris. Hungersnödproblemet är inte ur världen, det har bara förflyttats, längre bort så vi slipper se eländet utanför tv-rummets fönster. Situationen i stora delar av den så kallade Tredje Världen liknar vad som var aktuellt i Europa före industrialiseringen: 1) den otillräckliga jordbruksproduktionen; 2) den orättvisa fördelningen av tillgänglig åkerjord (se exemplet i Zimbabwe); 3) urusel infrastruktur; 4) den demografiska utvecklingen; 5) fel utnyttjade naturresurser (tex skogsskövlingen). Det mesta tragiska i denna tragik är att den felaktiga utvecklingen, eller bristen på utveckling, initierats, utnyttjats och vidmakthålles av västvärldens (och numera även Kinas) politiska och finansiella maktnomenklaturer.

Européer och nordamerikaner lever i dag i samma privilegierade situation som Paris privilegierade invånare bestod sig med gentemot stadsproletariatet och landsbygdens befolkning före franska revolutionen. Det bör man kanske begrunda.

Sedan är det ju en helt annan sida av samma mynt att det inte heller efter franska revolutionen blev särskilt mycket bevänt med varken friheten, jämlikheten eller broderskapet. Proletariatet förvandlas snabbt till medelklass och började behandla proletariaten i andra världsdelar så som de själva behandlats före revolutionen.


Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet 15 juni 1986. Här betydligt uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1986, 2007.
+
+
+