The Big Bluff How pop culture propaganda made boys "girl-crazy". (6 pages)
Vintage Scoops The hot boys and hard journalism of German gay mags in the seventies. (6 pages).
Get With the Beat Disney’s The Jungle Book has an important message for you. (6 pages)
Greek Love A professor of Ancient Greek criticizes James Davidson's book. (2 pages)
12-year-old men Another age of manhood is used at Sweden's women's shelters. (2 pages)
Kazakhstan Breathtaking beauty, tout simplement. (12 pages)
Översättning av Mats Rehle från J.M. Fonollosas diktsamling Människans stad: Barcelona.
Lördag 31 Januari kl.19.30-01.00
Fylkingen, Stockholm
Lördagen 31 Januari kommer det brittiska Power Electronics-bandet Sutcliffe Jugend till Stockholm och Sverige för en exklusiv spelning på Fylkingen. Bandet har funnits sedan 1982 men gjorde sitt första liveframträdande 2005. 2007 kom skivan This is the truth och de spelade under det året förband till Sonic Youth på deras Dont Look Back-konsert i London där Sonic Youth framförde Daydream Nation-skivan i helhet. 2008 kom Sutcliffe Jugend ut med skivan Pigdaddy som får räknas som en av deras starkaste skivor.
Under kvällen spelar även IRM från Norrköping med deras dark ambient/industrimusik. Mörkt, malande och oerhört vackert. Vackert men ändå oerhört farligt, lockande och frånstötande.
Från Stockholm/Bromma kommer Agent Side Grinder som under förra året kom med sin debut-Lp. En av förra årets bästa skivor alla kategorier. Den felande länken mellan Suicide, D.A.F., Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle. Räkna med ett set som innehåller analoga synthar, energi och vackra, svettiga kroppar.
Dj under kvällen är Fredrik Strage.
Bilden: Sutcliffe Jugend, New York 2006.
Hubert Fichte, född 1935 i närheten av Schwerin, var lika tjurskalligt tjockskallig som Jean Genet och Hans Henny Jahnn.
Vad menas?
Jo. Självporträttet Fichte tecknar i ett stort antal böcker kontrasterar anmärkningsvärt och knivskarpt mot Marcel Prousts bigotta fobier om världen bortom pojksovrumsfönstret. Visserligen är Fichte, som Proust, en eremit men han är en eremit och ensamvarg som icke föraktar det världsliga. Till skillnad från den parfymerade Proust rör sig skådespelaren och orosanden Fichte fritt mellan samhällsklasser och kulturer. Fichte är en diktande före detta jordbrukselev och fåraherde, en nomadiserande folklivsskildrare som nekades inträde vid Hamburger Akademie sedan det rapporterats om "förargelseväckande beteenden på offentlig plats". Men andra utmärkelser läker såret, Hermann-Hesse-priset, Fontane-priset och det eftertraktade stipendiet till Villa Massimo i Rom.
Att böcker lever egenliv visar Fichtes aderton bokband med huvudrubriken Die Geschichte der Empfindlichkeit, som är en frisk tysk fläkt till Prousts unkna A la recherche du temps perdu. Innan första volymen publiceras dör emellertid upphovsmannen 1986, 51 år gammal. Redigeringen övertas av Gisela Lindemann och Torsten Teichert. Lindemann avlider 1988 och Teichert avskedas som lektör sedan han kritiserat förlagets Fichte-policy. Utgivare av de sista volymerna blir Ronald Kay och Wolfgang von Wangenheim, som delvis reviderar företrädarnas redigeringsprinciper.
Förutom det stort upplagda projektet Die Geschichte der Empfindlichkeit hinner Fichte med att ge ut en rad självbiografiska romaner, som Das Waisenhaus, Detlevs Imitationen, Versuch über die Pubertät och Die Palette.
+ + +
Fichte har beskyllts för mycket, men han går definitivt fri från misstanken att han skulle ha velat vara en del av den välmående och sittfläsksjuka kulturelit vid redaktioner och institutioner, som sliter ut byxbaken till dess pensionen eller döden avbryter spektaklet. Fichtes ideal och förebilder finner man istället i sådana miljöer och samhällsskikt som även etnologen Claude Lévi-Strauss, psykoanalytikern Jacques Lacan och språkfilosofen Roland Barthes och den totalt oplacerbare Georges Bataille sökte sig till, undersökte och beskrev. "I mina böcker rapporterar jag om experimentet att leva…", skriver Fichte. Det receptet följer han konsekvent med hjälp av ett språk som tack vara sinnliga kvaliteter och rituella former väl ansluter sig till de politiska och sociala verkligheter han besökt och beskriver. Fichte avvisar exotismen i dessa verkligheter. Det exotiska finns istället i språket, i den "människans samvaropoetik" som målas upp och där sexualitet, död, liv och religiositet härskar. Också statistik, meddelanden, ortsnamn och personnamn är integrerade delar av den litterära texten. Alla poesins rum är i Fichtes poetiska prosa också fyllda med etnografi: författaren kan språket och ritualerna, de dolda meddelandena. Fichtes etnografiska studier, intervjuer med bögar, afroamerikaner, konstnärer och psykiskt sjuka präglas av viljan att finna rötterna till det nuvarande och närvarande. Det gäller att frilägga traditionella mönster och traditioner. Vid sidan av korta distinkta frågesatser finns en substantiviserad prosa vad gäller faktamaterialet. För Fichte är adjektiv tecknet för dekadens.
+ + +
Hubert Fichte är antiidealist. Det framgår klart när han genom alter egot Jäcki i centrum ställer sin egen homosexualitet: "Helst vill Jäcki fråga varenda människa vad de gör i sängen… Allt annat är alltid detsamma och därför ointressant". Det finns ingen tillstymmelse till självironi när Fichte/Jäcki hävdar att han "vill gå i säng med alla män i hela världen". Ett hundratal hinner han avverka i Explosion. Roman der Ethnologie. Fichte struntar i att som Proust estetisera bögeriet. En erigerad bröstvårta, en mager pojkrygg, en fast välrundad mansrumpa, har framför allt sina nyttofunktioner. Bögeri är i första hand praktik, bögeri förenar i sig allt slags liv. Budskapet från bokpärm till bokpärm lyder: homosexualitet förenar raser och klasser; homosexualitet är praktiserad socialism.
Ett sådant påstående kan man vända ut och in på ett antal gånger men man kommer alltid fram till att Fichte menar att sexuell individualism dödar individen, att sexualitet snarare bör vara kvantitativ än kvalitativ: "tusen svarta män att suga, runka, knulla".
Nåväl. Sådant tillhör egentligen standardrepertoaren, men med Jäckifiguren skapar Fichte en gestalt som tillåter honom att tala om sig själv genom en annan person. Det ger etnologen/författaren möjlighet att förvandla verklighet till fiktiva drömmar, ej tvärtom. Barnsligt oskuldsfull vandrar Jäcki genom hav av sperma, blod och avföring. Det som är förefaller vara odrägligt är i själva verket paradisiskt. Fichte, denne schwerinske Parsifal finner förlossningens Graal i tusentals mansstjärtar. Han är obefläckad av all denna rikligt sprutande sperma och själv stiger han ren och vit som en svan ur nattsvarta mörkret. Fichte menar: universell erotik helar världen. Fichte kallar denna erotik bisexuell, androgyn, Fichte är man och kvinna, såväl aktiv som undergiven i det sexuella spelet. Den manliga kuken och den manligt-kvinnliga anus står för skilda värden och olikartade världar. Den manliga erotiken är anonym och kvantitativ medan den man-kvinnliga erotiken är exklusiv och kvalitativ. För Fichtes del: vid sidan av bögerotiken på järnvägstoaletter och i parker finns kärleken till genuskvinnan Irma. Trohet, diskretion. Irma ger Jäcki "den härliga frihet" han behöver för att överleva, för att kunna existera.
+ + +
Det finns en bakgrund. Det finns alltid en historia som föregår nuet. 1930 börjar Fichtes mamma intressera sig för antroposofi. Efter första världskriget skapar antroposoferna en på bred front upplagd reformrörelse i Tyskland. Hans Henny Jahnn, mammans vän och välgörare, grundar kollektivet Ugrino, men blir senare kritisk till verksamheten och tar avstånd ifrån den. Mamma Fichte stannar kvar. Sonen Fichte skriver att hans mamma ville bli "något stort, men blev maskinskriverska" - och föder en bastard. Sonen är fylld av hat och skuldkänslor till mamman när han skriver bastardens livshistoria, storyn om en tysk bastard. Vem är fadern? Fichte berättar om uppväxten på barnhem, om efterkrigsmisär och om de första framgångarna som skådespelare. Mamman framställs som misslyckad antroposof. Mamman var med stor sannolikhet en misslyckad antroposof. Mamman framställs som lömsk, avundsjuk, egoistisk. Det är sannolikt sant och riktigt. Hon läser ingen av sonens böcker och nekar ge honom de ledtrådar han behöver för att leta rätt på sin judiske far.
Allt detta är en trist och vanlig mor-son-relation men Fichte förvandlar mamman som negativt objekt till ett livsöde generellt brukbart: Jäcki "kan inte tänka sig att hans mamma någonsin fött" någon. Fichte menar att det är omöjligt att föreställa sig sitt ursprung, han är ofödd men lever. Det förflutna får mytiska dimensioner. Konsekvent nog står det på Fichtes gravsten ett citat från Empedokles: "En gång var jag en pojke, men jag var också en flicka, en buske, en fågel och en fisk, som dök upp ur det varma vattnet".
Mamman tiger alltså inför sonen om historien som föregår hans liv. Sonen tvingas upptäcka sig själv. Fichtes resor världen runt är ett sökande efter fadern genom mamman: Irma, Jäckis flickvän, är ett porträtt av Fichtes väninna, fotografen Leonore Mau, som mamman hatar. Leonore/Irma sliter sönder slöjorna och gör det möjligt för Jäcki/Fichte att stiga ned till "gudinnan Nanæ och blodbadet". Eller, för att citera Fichte som citerar Gottfried Benn: "Ich trage dich wie eine Wunde / auf der Stirn, die sich nicht schliesst". Fichte identifierar sig med Goethes Ifigenia och som pojke läser han in dramat och upplever det då som historien om ett "modermord". Önskedröm. Fichte ser sig som den ädle modermördaren som tvingas leva sitt liv långt från hemmets vaktande härold. Han hatar men han söker samtidigt själens kontakt med den frånvarande mamman. I Goethes drama står det: "So gab auch mich den Meinen endlich wieder / Und rette die, die du vom Tod errettet, / Vom Leben hier, dem zweiten Tod". Ungefär så överför Fichte Goethes text till berättelserna om sitt eget liv. Det som räddar den faderlöse halvjuden Fichte från nationalsocialisternas förintelsemaskineri, är moderns självvalda isolering. Eller: visserligen isolering men icke självvalda isolering för att rädda sonen? Men pojken är redan exilant och exilen fortsätter genom och under resor till Afrika och Sydamerika när sonen blir man. I woo-doo-prästinnan Ifigenia (om Goethe anat detta under sin språngresa till Italien…) i Casa das Minas återuppstår det tyska dramats Ifigenia. Ömhetens historia blir länken mellan borta och hemma. Det frånvarande återspeglas i det påtagligt närvarande. I den afro-amerikanska köttsligt påtagligt närvarande gudinnan Nanæ återskapas mamman.
+ + +
Åttahundrafemtiofyra sidor Explosion ger oss rapporter från Fichtes tre resor till Brasilien, 1968, 1971 och 1981. Dessa notiser, reportage, utskrifter av inspelningar, dagboksanteckningar, med mera med mera, ger ett splittrat intryck. Tusentals informationer. Inget klart och underskrivet bokslut trots att varje mening i sig är ett avslut. Balansräkning. Varje ny rad ett nytt ämne, en ny infallsvinkling, ny information. Minimaliseringen skapar enhet och storhet. I Brasilien finner etnologen Fichte helvetet, dolt under en tunn skorpa importerad "civilisation". I denna sköna dal dånar demonernas avgrundsvrål, där frodas dödskulturer, afrikanska riter och exhibitionism. Där äras myter och mytologier, kön och väsen och gudar. Där praktiseras satanism, sadism och magi. Över denna fanatiskt fantastiska och osannolika, men i högsta grad verkliga underground, välver sig kristendomens tunna himmel av tro och frälsningsförhoppning. Jäcki vill veta om detta är Paradiset - himlen som lyser himmelsblått över det nattsvarta helvetet - och som etnologer, journalister och andra parasiter på vad människan bär inom sig och bör få vara befriad från att få avslöjat, jagar han demoner, protokollerar myter och fotografer riter. Bryter tabun. Låter fotoblixtarna blixtra under eukaristin. Men - och det är det mest väsentliga - till skillnad från andra etnologer och journalister och…, bjuder Fichte ut sig själv som offer och offergåva. Detta är mitt bröd, detta är mitt blod. Genom att aktivt delta i katt-och-råtta-leken med prästinnan som anordnar rituella blodbad och genom att dricka medicinmannens medvetandeförstörande örtdekokter lämnar Fichte terrängen för vad som i grundskolan kallas etnologi.
Fichte kan naturligtvis inte frigöra sig från det egna Jaget i detta uppgående i den reella verkligheten. Men trots all inlevelse, utlevelse och medverkan förblir han en utomstående, en spion och iakttagare. En regionalt förankrad protestant i en övegripande världsvid katolicism. Fichte är medveten om detta och beskriver Jäcki som en främling som utnyttjar och profanerar skilda kulturer istället för att förstå dem och integrera dem i den egna tron. Gud står över allt. Fichte dyker ned i Brasiliens sociala skräckvärld, favelas och katastrofer, redogör för tortyrredskap och hur man offrar hönor och människor. Själv bor han på lyxhotell. Och här smyger sig in tvivlet på Fichtes uppsåt. Är inte också han en av dessa turister i helvetet? Det är lätt att esteticera och estetiskt fascineras av aparta kulturer och som hedersgäst delta i planlagda övningar. Det är svårare att besluta sig för att bli permanent utövare av dem. Med annan liknelse: det är lätt att på bönpallen önska sig den mediterande munkens liv, avskild från världen, helt inställd på att tjäna Gud, men svårare att ta det avgörande steget för att förverkliga bönerna på bönpallen. Eller: det är lätt längta efter att andra visar kuken, svårare att bjuda ut sin egen.
Fichte förhåller sig i sak till sakfrågan, som andra etnologer, det vill säga: frågande. Som andra diktare använder han den lämpligaste språkformen för att beskriva det som skall beskrivas. Ej sällan är språkets kvalitet viktigare än det beskrivna objektet. Som därmed/därför subjektiviseras. Språket förvandlar bagateller till storheter. Sådant är Fichtes språk men han är medveten om att sådant språk, sådan litteratur, inte återger verkligheten utan skapar verklighet.
Vad gör Fichte i denna situation, när han finner sig själv fångad i litteraturens lögnfabrik?
Fichte blir estetiskt extatisk. Som estetisk ritual är Fichtes litteratur oändlig, utan slut, en oavslutad extas. Fichte driver upp tempot genom att reducera stilen och han behärskar knepet med mästerskap också när det förflackas till stereotyper, även när det sjunker ned till kitsch och klatsch. Men genom språket förmedlar Fichte nästan alltid, viktig information. Han rapporterar från Tredje Världen och från verkligheten i efterkrigstidens Västtyskland. Fichte föraktar det som endast är dekorativt. Hans texter är sakbeskrivningar, förhållandefacit. Han koncentrerar informationen till en rad, till ett enda ord och detta får texten att vibrera. Strävan att förena vetenskap och litteratur ger Fichtes lyriska rapporter smarta drag av overklighet. Men det handlar aldrig om fiktion. Det handlar alltid om verklighet. Denna poetologi, denna språkets programmering av kätterska påståenden påverkar också idag skönlitterära författare och professionella etnologer. Fichte har bildat skola. En otänkbar tanke, för honom själv. Fichtes överdrifter och krav på diktens frihet har visat sig vara det rätta medlet för att återge verkligheten. Fichte avsvär sig tillvaron för att istället hänge sig åt den gloire universelle Raymond Roussel talar om.
+ + +
Mycket möjligt att människorna på Haiti är så toleranta så att även woo-doo-präster öppet kan leva ut sin homosexualitet. Eller är det så att det haitiska samhället är så intolerant så att endast woo-doo-präster öppet vågar vara bögar i den religiösa blandningen av afrikanska gudar, katolicism, frimureri, spiritism och indianska ritualer.
Den afrikanske teologen Bénézet Bujo, från Zaire, menar, helt riktigt, att Gud uppenbarar sig på skilda sätt i olika kulturer. Detta är knappast något nytt. Den brasilianske teologen Luis A. de Boni talar dessutom om en folkets teologi, att afroamerikanska religioner inte endast förmår skapa en sammanhållande kulturell och religiös identitet utan dessutom ger medlemmarna människovärde och en känsla av att vara oberörbara. De svarta slavarna uppfattade sig själva som de vita herrarnas "res", sak, ting, som en brukbar vara. Det gällde även innan slavhandeln kom att domineras av européer, när afrikaner, av afrikaner, sedan urminnes tider såldes som slavar till arabländer och till svarta furstar i Afrika. Mot detta icke-värde som människa skyddar woo-doo-prästens förböner. Slavens personlighet, själ och hjärta, Jaget, står efter initiationsriten under prästens beskydd och inflytande.
+ + +
För att förstå afro-amerikanska religioner krävs en viss kunskap om afrikansk religiositet. Fichte missar chansen att fördjupa woo-doo-religionerna bortom riter och extas helt enkelt därför att afrikansk religiositet är honom obekant.
"Svart är jag och vacker… Min moders söner blev arga på mig och satte mig att vakta vingården. Min egen vingård vaktade jag inte", står det i Höga Visan (1:5). Under de senaste århundradena har afrikanens öde alltför ofta varit att tvingas försumma sin egen vingård för att slava på främmande herrars vingårdar i Afrika, som slavar, som soldater i fronttjänst i europeiska krig. Prostitution i mer än en bemärkelse.
Varför blev det så? Det finns också en annan och mer framgångsrik och traditionsbärande afrikansk historia, i norr och söder, i väst och öst, men den är bortglömd, de afrikanska imperierna sönderslagna, folken splittrade. Det räcker att påminna om det ghanesiska imperiet som sträckte sig från det nuvarande norra Nigeria i söder till Mauretanien i norr, från länderna vid Sydatlanten i väst till Chad i öst. Och det är tyvärr så att kristen mission i svarta Afrika alltför ofta bidragit till att livsviktiga kulturformer, konstyttringar och religiösa riter helt försvunnit eller mist sina ursprungliga sociala funktioner. Det bör dock påpekas att det också funnits och finns katolska missioner som tar inkulturation på allvar. Socialisation spelar nämligen också idag en betydande roll i afrikanska samhällen. Medan man i europeisk medeltid fortfarande talade med Augustinus om credo, ergo sum, jag tror alltså finns jag, för att sedan i upplysningstidens anda konvertera till filosofiska begrepp som cogito, ergo sum, jag tänker alltså finns jag, så är denna fixering vid det egna Jaget främmande för människor i det svarta Afrika, där man tänker och lever samhälleligt och samvaron existerar i social kontext, det vill säga communico, ergo sum, att Jaget endast finns till och är en del av den sociala omgivningen. Individen ser sig framför allt som en del av samhällets totalitet. Inför denna livsform står de importerade religionerna ofta främmande och hjälplösa. Under den panafrikanska kongressen i Nairobi 1976 konstaterades att "importerad kristendom aldrig kan stilla afrikanens törst efter spiritualitet". Svarta afrikaner uppfattar ofta icke-afrikansk liturgi som tråkig. Missionskristendomen har därför i stor utsträckning förblivit en söndagsreligion. Resultatet är att tillvaron för afrikanerna inte förbättrats utan radikalt försämrats under de århundraden europeiskt/amerikanskt missionsarbete bedrivits i Afrika. Detta trots att påven Leo XIII redan 1880, med Sancta Dei Civitas, krävde att missionen inte endast skulle sträva efter att befria människorna från synd och själens skuggor utan framför allt undervisa i människokärlek.
Kulturimperialistisk missionsmetod är paternalistisk. Det "faderliga" missionerandet kräver att varje rit och varje religiös åsikt måste godkännas av västerländskt skolade kyrkliga hierarkier. Först sedan 'hedningarna' drivits till tabula rasa är de i sann mening kristna. Detta är naturligtvis en i högsta grad okristen inställning och i princip har Katolska Kyrkans attityd radikalt förändrats efter Andra Vatikankonciliet 1962-1965. Enligt konciliets riktlinjer skall människors tidigare religiösa riter varken ändras eller missbrukas eftersom även bland 'hedningarna' finns goda seder och bruk, vilka kan positivt påverka kristendomen. Utifrån denna förnuftiga inställning har framför allt vid teologiska fakulteten vid Kinshasas universitet skapats en afrikansk teologi där man utgår ifrån att det finns ett gemensamt kristet arv som förenar västerländsk teologi med svarta afrikaners ärvda gudsuppfattning. I praktiken har det emellertid visat sig att när svarta teologer försöker omsätta Andra Vatikankonciliets teorier i vardaglig verklighet, stöter de på enorma problem, som kravet på celibat för präster och ordensfolk. Det är för många afrikaner ett oacceptabelt påbud. När celibatet okritiskt accepteras av afrikanska teologer uppfattas detta som knäfall inför vit teologi. Därtill kommer att polygami accepterades av Augustinus som i Contra Faustum Manichæum bland annat skriver att det är ett misstag att tro att en man inte kan ha sexuella relationer med flera kvinnor, att "de som menar så inte förstår hur andra människor tänker", det vill säga att av tradition och med sunt förnuft finns det ofta starka skäl för polygami.
Kulturkrocken mellan kristen mission och afrikansk kultur är en följd av att missionärer och de kyrkliga hierarkierna i missionärernas hemländer blundar för Tomas ab Aquinos kloka ord om att människan ständigt förändras, utvecklas: "Natura autem hominis est mutabili". Därför krävs det dialog för att komma fram till en afrikansk, inkulturerad kristendom, en Confessio Africana. En av svårigheterna för meningsfylld dialog är fundamentala skillnader mellan afrikanska och europeiska filosofiska traditioner. Hur förena europeiska matematiskt-naturvetenskapliga modeller med afrikansk symbolfilosofi? För den svarte afrikanen är symboltänkandet entydigt och enhetligt. Symbolfilosofi visar på enheten mellan språk och ande, mellan språk och liv. Symbolerna reducerar inte verkligheten och är inte ersättningar för någonting annat och främmande utan fördjupar verkligheten och det närvarande. Detta leder till harmoni och enhet. Symbolen är inte ett ord utan handling, symbolen är i sig den handling som beskrives. Att strunta i eller att inte vilja förstå symbolspråket och de dimensioner det erfarenhetsmässigt ger, resulterar i att västerlänningen står totalt främmande inför afrikanskt självmedvetande, kalla det gärna stolthet. Magi och symboler är oupplösligt förenade i den mytiska världsbild som tekniskt övermodiga västerlänningar ställs inför i det svarta Afrika. Symboler som uttrycker myternas sanningar är varken subjektiva eller objektiva, inte materiella och inte andligt-ideella, utan sådana enheter som i en relationsförankrad verklighet förenar ytterligheter. Därför är ofta det kristna budskap som förmedlas av missionärer obegripligt i afrikansk kultur. Bibeln och muntligt överförda religiösa föreställningar kan endast förstås om de uttrycks symboliskt. Det gäller för viktiga händelser i en människas liv, som dop och eukaristi, synder, födelse, Kristi uppståndelse. Myten finner sin egen sanning genom symbolen.
Den västerländske missionären, och etnologen, kan endast förstå denna afrikanska teologi och filosofi om han/hon låter avmytologisera sin egen tro. Därefter kan han/hon bli mottaglig för det relativitetsteoretiska och det symboliska tänkande som präglar afrikansk religiositet. Då är det dags för dialog. Svarta afrikaner menar att de förråder sina förfäder och förlorar den livskraft som utgår från dem, om de överger fädernas tro. Även i länder där afrikaner övergått till den nya läran och går till bikt och mässa regelbundet, vänder man sig också till fetischprästerna, som är förfädernas jordiska representanter. Mot detta reagerar en del missionärer med avsky. Aposteln Paulus accepterade emellertid religiösa måltider som offer till Gud och såg dem som en väg till kristen tro.
Ett annat problem är Jesus från Nasaret. Han var inte svart afrikan. Han är för svarta afrikaner en judisk främling, en historisk relikt som levde för tvåtusen år sedan. Inkarnationsmedvetandet kan i Afrika inte upplevas genom traditioner eller genom av traditionen skapad kultur. Det måste inläras. För afrikanen är Jesus ingen mytisk gestalt utan en historisk företeelse vars storhet propageras av missionärer och kolonisatörer. Först då Jesus genom insatser för människors väl och ve skapar sin egen auktoritet blir han en del av svarta afrikaners livsrytm och dödsmedvetande. Afrika måste därför uppleva inkarnationen genom inkulturation för att befria sig själv och se Gud i allt som sker och är. Först då blir Jesus Kristus antropologiskt relevant. Symbolen Jesus blir Kristus först då han framstår som befriare och föredöme, när han i nuet upplevs som afrikan. Budskapet och kristen etik handlar inte om lagar och fastställda normer utan om fri jesuansk livsmakt. Jesus befriaren står inte utanför utan ovan lagen. Det kristna budskapet måste i Afrika, om det skall ha framgång, inte ersätta och förbjuda vad som varit utan befria från slaveri i alla dess tusentals former och fungera förlösande. Afrikanen skall inte kultsubsumeras, en helighet kan inte ersättas av en annan helighet. Jesus är ingen reformator. Vad som var och är måste förbli giltigt även i framtiden men relativeras genom Jesus livskraft och därmed få nytt innehåll. Jesus var radikal i sin kritik mot politisk makt och mot staters totalitetsanspråk över människor. Utan att därför avvisa staten krävde han livsrum för människorna. Med detta som utgångspunkt kan afrikanens livsmakt förvandlas till kärleksmakt. Afrikanen skall inte behöva förråda sina etiska insikter för att uppleva kristen kärlek som befriande. Av tradition erfar svarta afrikaner Gud, eller gudar, i alla ting.
+ + +
Den här utvikningen till det reella Afrika behövs för att placera Fichtes etnologiska rapporter på rätt nivå.Han är uppenbart obekant med afrikansk religiositet sådan jag här beskrivit den. Det kan bero på att han dessutom har ganska luddiga uppfattningar om kristna teologier överhuvudtaget. Fichtes synfält är begränsat men därför inte mindre intressant. I böckerna Die schwarze Stadt och Psyche förtydligar Fichte 
bilden av hur den självbiografiska romanfiguren Jäcki formas till att bli en del av världarna inom afro-amerikanska religioner. Hemligheter öppnas för den som aktivt söker sig dit. I denna betydelse är Fichtes författarskap religiöst och inte så främmande för nutidens människor som han själv tycks tro. Det som binder samman Fichte med religiösa människor är övertygelsen om det möjliga i att närma sig sitt ursprung, inte genom vetenskap och darwinism utan efter existentiella upplevelser. Således avvisar Fichte klokt nog psykoanalys som ett medel att förstå människan. Livets hemligheter, kulter, riter kring Gud, könsorgan, dans och musik återspeglar och uppenbarar de eviga sanningarna. Utan dikt gives ingen religion, menar Fichte. Det vill säga: utan tro gives ingen religion. Därför måste den som vill tala om livets hemligheter, om människans ursprung och mål, bli diktare. Fichte föredrar etnopoesi framför etnologi. Han förtydligar etnologiska sanningen genom etnopoetiska grepp. Etnopoeten Fichte pressar sig in i världen trots att han tillhör samhällets outsiders. I New York, på Haiti, i Dakar, Lomé och Marrakesh lever han bland utstötta och när han intervjuar de föraktade, öppnar de sig för honom. Fichte söker den ömhetens historia han själv aldrig upplevt, därför att han vet att den döljer oläkbara sår. I boken Hamburg Hauptbahnhof beskriver han böglivet i St. Pauli och andra delar av Hamburgs city. Ombyggnaden av järnvägsstationen ger Fichte möjlighet till nostalgiska återblickar av en underground i döende. Lusten och lustan tynar bort. När Jäcki fyllt femtio har han varit med om det mesta och väntar sig intet av framtiden. Fichte parallelliserar till Set och Gilgamesh, till Michelangelo och Shakespeare, till August von Platen och Thomas Mann. Själv känner sig Jäcki/Fichte trefaldigt stigmatiserad: som bastard, bög och jude. Endast böckerna han skriver håller honom vid liv. Materialsamlandet är livet och världen. Händelserna i boken Der Kleine Hauptbahnhof oder Lob des Strichs tilldrar sig vintern 1961. Ingen vandrar längre längs Helgoländer Allee. Livet på Reeperbahn är overkligt som livet i gamla stumfilmer. Bögbaren Schwarzen Katers stampublik åldras och polischefen står med andra exhibitionister och blottar sig vid muren i parken mellan Alster och Neuer Lombardsbrücke. Böglivet är som alltid promiskuöst. Jäcki kuksuger sig fram genom buskarna vid järnvägsstationen, kryssar fram mellan dansare från Staatsoper och matroser: "Jäcki beundrade alla männen vid Alster. / Han upptäckte något speciellt hos var och en. / Och vad som gjorde varenda en av dem begärlig". Som afrikanen med en kuk tjock som en Coca-Cola-flaska och 28 cm lång. Den "doftade kakao och kaktus". Och "den blonde svensken".
+ + +
Jean Genet: "När jag är tillsammans med någon, ljuger jag". I en essä om "kärlekens språk" hänvisar Fichte till Genets Querelle, apokalypsens ängel, och menar att matroser och hav är synonymt med mord. Vad menas med "mord" i detta sammanhang? Naturligtvis, generellt, att havet är en av de förnämsta brottsplatserna, men framför allt sexuellt och i synnerhet homosexuellt. Mannen som klär sig som matros utan att vara matros, gör det inte av försiktighet, för att leda "spanare" på villospår utan därför att förklädnaden, masken, son déguisement, är en del av ritualen som hör till brottet, mordet, "mordet", den sexuella aktiviteten, att dra ner matrosbyxorna och bjuda ut rumpan är en viktig del av den totala riten, lika viktig som själva knullandet. Det handlar om en föreställningsvärld, att bli den man de facto är, offer och villebråd.
Vid ett sammanträffande frågar Fichte Genet varför han aldrig mördat på riktigt och Genet svarar att han istället skriver böcker. Denna sublimering är också bögens utväg i samhällen där alla ideologier, från kommunism till nazism och vad som däremellan finns av borgerlig prydhet, förvägrar bögen det man även i de mest rasistiska samhällen tillåter färgade och judar, nämligen kärlek, rätten till ömhet. I sådant tidsläge ger Genet sina litterära verk en social och politisk dimension, écrivain engagé, och skapar hos romanfigurerna och inom läsarna av romanerna ett mod och ett självmedvetande som möjliggör bögens coming out. Berättelserna fungerar därför att författaren avstår från att psykologisera, politisera och socialisera. Homosexualitet är, menar Fichte, klasslös och icke-rasistisk. Genet och Fichte ser bögens sexualitet etnologiskt, jämförbar med afrikaners religiösa riter och med matrosens rituella villighet. Proletären är lika åtråvärd som fursten. Inte ens Bertolt Brecht vågade på de revolutionära bräder vilka är ett surrogat för att uppleva världen i världen, bryta detta tabubelagda ämne. I skådespelet om Edward II (1924) dör den kunglige bögen fridfullt. I verkligheten fördes ett glödande järn upp i hans ändtarm.
Skarpa är Fichtes angrepp mot dem vilka professionellt sysslar med sexuell diskriminering. Det är kompromisslösa texter med skärpa och polemisk kraft. Fichte svär dyrt och heligt att i efterkrigstyskland placera bögeriet i högsäte. Han kräver att homosexualitet respekteras. Vältaligt och med dråpliga exempel beskriver Fichte de heterosexuellas attacker mot det homosexuella samhället. Litteraturprofeten Hans Mayer liknar Fichtes korståg mot böghatarna vid autodidaktens, proletärens, oförmåga att förändra samhället. Den tesen kan diskuteras men Fichtes kamplitteratur är, oavsett om den förändrar eller påverkar samhället eller ej, något av det bästa som skrivits i Tyskland efter 1945.
+ + +
Fichtes författarskap binder kontextuellt samman minnesbilder med litterärt och arkaiskt-mytiskt material. Längtan efter ömhet korresponderar med en antropologi som i alla tider och i alla kulturer format relationen barn-mor. I Fichtes självbiografiska alter ego Jäcki återspeglas det mytiskt-överpersonliga. Det nuvarande bygger på det förgångna. Den som glömmer kopplingen mellan litteratur, liv och religion, bryter med traditionerna. Författare som inte är medvetna om detta skriver ingen bra litteratur. När Orfeus återkommer från underground och efter förlusten av Eurydike avstår från kvinnor för att som andra grekiska gudar ägna sig åt vackra gossar, föregår han med gott exempel menar sentida ättlingar som Fichte, Genet, Cocteau, Mann… Eller, varför inte Thomas Chatterton, född i Bristol den 20 november 1752. Död vid sjutton års ålder.
Som Fichte växer Chatterton upp på anstalt och sedan vid en internatskola där han delar bädd med äldre och yngre pojkar. Den välutrustade femtonåringen Chatterton är en förträfflig älskare. När han tvingas lämna sovsalen slår det råa livet emot honom. Dikterna Chatterton skriver är som Fichtes etnopoetiska rapporter, hatfyllda protester mot omvärlden. Chatterton rör sig i samma kretslopp som François Villon, Arthur Rimbaud och Fichte när han parafraserar en flickas kärleksbrev:
My loving Dear I send thee this
To tell thee what I want to piss.
Pray let me speak the matter blunt
I want to stretch my narrow Cunt.
But if you frown and turn away
Go with the devil ance the Hay.
Pray send me back a swelling Pick
To touch my Matters to the quick.
But if you Roger cannot fill
The water brook that turns my Mill.
Go fuck Green Sickness Girl and Wenches
On Bulls, in Lanes on Tombs on Benches…
Eller "Upp med kuken" som punkare ett par århundraden senare sprayar på väggarna till Hauptbahnhof i Hamburg. Det är sannerligen annorlunda tongångar än när den store filosofen, Sartre alltså, uppmanar bögen Genet att uppsöka en psykoanalytiker. Fichte ser likt Homeros homosexualitet som ett privilegium, som en gudarnas gåva.
Ett urval av Hubert Fichtes böcker. Samtliga utgivna av S. Fischer Verlag, Frankfurt:
Xango. Die afroamerikanische Religionen. Bahia, Haiti, Trinidad
Das Waisenhaus
Die Palette
Versuch über die Pubertät
Detlews Imitationen
I serien Die Geschichte der Empfindlichkeit:
Hotel Garni
Der Kleine Hauptbahnhof der Lob des Strichs
Homosexualität und Literatur. Polemiken I
Homosexualität und Literatur. Polemiken II
Psyche
Die Schwarze Stadt. Glossen
Explosion. Roman der Etnologie
Hamburg Hauptbahnhof. Register
Die Geschichte der Nanæ
Copyright©Bo I. Cavefors 2009.
Posts
All Comments
