Köpenhamnskan - ett barndomsminne

'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
BO I. CAVEFORS
MITT MÖTE MED EN KÖPENHAMNSKA

I samband med invigningen av Öresundsbron för några år sedan, skrevs det i Malmötidningarna många artiklar om det nordeuropeiska broderfolket, med betoning på bröder, på andra sidan Øresund. Vad jag kan påminna mig skrevs det föga om damerna i København, det skrevs inte särskilt mycket om köpenhamnskorna. Orsaken kan man bara ana sig till och jag är inte övertygad om att det endast var gentlemannamässiga skäl till att skribenterna bara skrev om bron, bröderna, om en lille en och om det nödvändiga i att hålla pappa i handen när man på morgonen vandrar genom Nyhavn till Malmöbåten. Alltså på den tiden då det fanns Malmöbåtar, men ingen bro. Krogen Nyhavn finns numera inte i Köpenhamn utan vid Möllevångstorget i Malmö.

Numera känner jag inga damer i København vilka äro danskor. De kvinnor jag känner i København i dag äro afrikanskor. Egentligen handlar det om en enda afrikanska. Om sanningen skall fram så förhåller det sig som så att jag aldrig känt någon Köpenhamnska så där riktigt in på bara skinnet. Jag har aldrig legat med en köpenhamnska. Det har helt enkelt bara blivit så. Köpenhamnskan är för mig ett väsen som antingen står bakom disk och säljer Anton Bergs marzipanbröd eller som serverar överfettad rödspätta med remouladesås på någon krog.

Mina kontakter med köpenhamnskor på andra plan än det affärsmässiga och lukulliska(!? - är det Danasukker som äger Anton Berg? Ungefär som Hemköp äger Axess...), alltså: mina kontakter med köpenhamnskor har skett i Malmö och har alltid varit enkelriktade vad intresset beträffar. Jag vet aldrig att någon köpenhamnska ägnat mig någon kärleksfull blick mer än DAMEN på Falsterbotåget som något av åren närmast efter andra världskrigets slut, det måste ha varit 1946 eller 1947, slet loss cigarren från de rödmålade läpparna och på skånskdanska sa: "Min lille ven, du er sød". Min LILLE ven, du ER sød. När den danska Damen sa så var det som om hjärtat bäddats in i mjuka dunfjädrar från plockade gäss, eftersom det var exakt vad jag själv tyckte, att jag var söt.

Den sista hälften av fyrtiotalet översvämmades Malmö då och då av danskor som köpte upp vad som fanns att köpa av choklad, kaffe och mandel i butiker som Fredrik Nyströms på Stortorget och Marabous chokladbutik (en fantastisk butiksinredning) vid hörnet Södergatan och Gustav Adolfs Torg. Det enda som fanns att köpa i Köpenhamn var en lille en, Tuborgs hver gang och marzipanbröd. De köper ALLT, sa broderfolkssystrarna om köpenhamnskorna som köpte upp vad som fanns i affärerna i Malmö. Dessutom betraktades köpenhamnskorna som lössläppta. Antingen de var det eller inte. Vad visste jag, som fötts 1935. Frånskilda malmömän gifte tydligen alltför ofta om sig med köpenhamnskor. Att vara gift med en italienska som herrbeklädnadsbutiken E.Ohlsson (sydde under 1950- och 1960-talen ett antal kostymer samt den fortfarande existerande fracken, till mig) vid Stortorget, var bara tjusigt och det fanns många män i Malmö som var gifta med tyskor och engelskor och fransyskor och det vara bara intressant och ur alla synpunkter charmerande och inte alls suspekt, men den som gifte sig med, eller än värre gifte om sig med en köpenhamnska var ute på det sluttande planet mot moraliskt fördärv och alltför stor alkoholkonsumtion. För att inte TALA om risken för alltför hög cigarrkonsumtion. Malmöbornas fobier mot alla som inte var från Malmö sträckte sig över klassgränserna, från Fridhem till Sofielund. När Jacob följde med mig till Malmö från London, på ett snabbesök vi gjorde hemma hos mamma, när vi var knappt tjugo år gamla, var det förmodligen första gången bokhandelsmedhjälparna vid Lundgrens bokhandel, på Södergatan, såg en svart pojke kyssa en vit pojke. Bokhandlaren Åke Rasmusson som ägde Lundgrens bokhandel, var emellertid en riktig bokhandlare och lyckades, bland annat, med något som bokhandlarna i London inte lyckats med, nämligen att beställa hem de grå Brechtvolymerna från DDR… När jag blev vuxen och startade förlag skyltade Rasmusson upp ett helt fönster med min höstutgivning.

Det snurrade runt i hjärnan av tänkbara scenarion när jag satt i tågkupén, på den hårda träbänken, med den skallrande vattenkaraffen ovanför huvudet, och läste Skånska Aftonbladet och såg på damen från København (jag hade iakttagit henne under åtskilliga tågresor men aldrig kommit henne så nära som NU...), som brukade stiga på Falsterboxpressen vid Västra Stationen och stiga av i Vellinge, där hon hade möjlighet att antingen byta till tåget som gick till Trelleborg ELLER stanna i Vellinge och där förföra någon rik lanthandlare ELLER ogift bonde med många kor. Tänkte jag, som hade fyllt tio år i november 1945.

Jag hade cyklat från pojkrummet (före detta den jungfrukammare där min barnsköterska Anna-Lisa huserat) i lägenheten på Storgatan 32 och lämnat in cykeln i järnvägsbolagets magasin för att den (cykeln) samtidigt som jag själv skulle anlända till Näset ett par timmar senare. Denna DAM från København var väldigt permanentad i håret, luktade starkt av parfym, hade den svarta hatten på sned som tanterna hade det på den tiden, hon bar en några nummer för liten och illgrön dräkt, kjol och kavaj, stor leopardmönstrad väska som hängde i en rem över axeln, samt fotriktiga skor. Damen rökte en stor cigarr och lade det ena benet över det andra så att dräktkjolen åkte upp så jag kunde se en bit av det nakna innanlåret precis där strumpebandets knapp höll fast silkestrumpan. Det var väldigt fascinerande, men inte upphetsande; lemmen som visserligen börjat resa sig vek sig nästan omgående och lade sig till ro. Mina erfarenheter av mäns lår var vid den här tiden visserligen begränsade, men positivare.

Trots mitt intensiva studium av redaktören Erik Hagbergs utrikespolitiska kommentarer i Skånska Aftonbladet, tittade jag antagligen mycket intensivt med mina blå ögon, under skärmen på den sommarblå sidenversionen av skolmössan, på damen från København, för plötsligt väcktes jag ur mina drömmar, som bestod av en blandning av redaktör Hagbergs analyser och erotiska fantasier om DET håret, ovanför silkestrumpan och innanför kjolen, också var rött och vad damen från København skulle säga om man - jag - lade den glass som jag lustfyllt slickade på och hade i den hand som inte omfamnade den dubbelvikta tidningen, om jag alltså lade glassen på den bit av låret jag skådade, men då sa damen "Min lille ven, du er sød ". Var damen tankeläsare? Antagligen snarare rodnade jag än bleknade och eftersom damen, mellan de rödmålade läpparna, blåste ut den blågrå cigarröken rakt in i mitt söta ansikte, kunde jag återgå till Hagbergs utrikespolitiska analys, slicka i mig resterna av glassen och slänga pinnen i papperskorgen. Kanske tyckte damen om småpojkar? Kanske var cigarröken i själv verket en bedövningsdos? Ett fall för Sherlock Holmes? Kanske var det damens avsikt att söva ned mig, enlevera mig och förlusta sig med mig?

Helt i enlighet med min analys av köpenhamnskans beteenden, steg hon av i Vellinge. Från kupéfönstret kunde jag inte upptäcka varken lanthandlare eller väntande bonde. För egen del fullbordades tågresan till Näset utan vidare intermezzon. Jag kvitterade ut cykeln och begav mig genast till Falsterbo fyr.


Artikeln tidigare publicerad i bl.a. KvällsPosten, i min bok Kulturopium (Johan Hammarströms Bokförlag). Inför varje publicering blir texten alltmer utbroderad.

Copyright©Bo I.Cavefors 2000, 2004, 2009.