Pär Thörn : En kväll inbillade... LJUDBOK

Pär Thörn
En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk

En ljudbok med cirka 4 timmars speltid.

Pär Thörn läser: I lägenheten / En hederlig politiker / Viljans triumf / Nya Sverige / Linje nitton mot Hagsätra, åtta vagnar / Åkessons café / 2002 / Telefonsvararen / Kollektiva lösningar / Pensionen är inte ett slut, utan en början på ett nytt liv / Hamburg / Systemet.

"Genomförandet är rasande skickligt och resultatet både underhållande och skrämmande", skrev Svenska Dagbladets kritiker Magnus Persson om Thörns Mutationer av Anna-Greta Leijon.

Sommaren 2005 utkom för första gången novellsamlingen En kväll inbillade jag mig att var psykiskt sjuk, på Storno förlag.

Så här skrev jag efter att år 2005 ha sett Pär Thörn framträda i Paviljongen i Slottsparken (Malmö) -
Bo Cavefors:
"När det traditionella romanskrivandet gått i stå och dagens diktkonst alltför ofta är antingen totaldöd eller efterapningar av vad som skrevs för fyrtio, femtio år sedan, känns det skönt att läsa och höra (Thörn framträder gärna med sina texter, svart konfirmationskustym, slarvigt påhängd, vit skjorta sedesamt knäppt upp till översta knappen) något som kommer från hjärtat, som bryter av mot alla litterära finsnickerier, något som är omöjligt att placera i gängse ismer. Thörn är ingen socialrealist, varken maoist eller marxist, nä, inte ens varken peronist eller perssonist, men i dessa texter visas fram ett blödande sår för avvikare, utstötta och marginaliserade människor i det allt mer avgrundsdjupa svenska klassamhället. I Thörns texter finns ett schwabiskt lidande, en sorgsenhet över världens tillstånd. Förtvivlan, ja. Thörn plockar varligt fram det absurda i människor och i människors tillvaro. Satir? Parodi? Ja och nej. Jag tycker dessa utmärkta texter är utomordentligt bra samhällskritik, framförd under former som lockar till skratt. Karl Gerhard var en mästare i detta och i att förvandla ordens o h meningarnas synbara verklighet till att förmedla information om det dolda, om att perspektivet lätt kan förskjutas. Spegeln visar bilden av bilden i den motstående spegeln. Detta är också Thörns teknik. Ibland omtuggning. Innötning. Det gäller att behärska språket, våga leka med orden, med meningarna, med tanken. Utomordedntligt är merparten någraminutersmonologer under rubriken Systemet. Jag tror att Thörn. i den formen funnit vad som passar honom perfekt: litteratur som kan läsas och som kan höras genom skicklig entertainment."



+ + +

Leif Elggren : Det är så vackert

Hon hade glass i tuttarna, min mamma alltså. Och Pers mamma också, det har han berättat. Rut hette hon, Pers mamma. Men han gillade mest vaniljkräm, Per alltså. Rune hette han, Pers pappa. Och dom bodde i våningen under oss. Präst var han Pers pappa. Och på söndagarna körde han alltid på småvilt på väg till högmässan. Harar mest, men också ett och annat rådjur. Dom försökte väl komma undan stackarna, men han var snabb med SAAB:en och körde på dom. Dom hade inte en chans. Det syntes knappt. Han var skicklig. Och på söndagseftermiddagen hängde dom där, på balkongen under oss. Han hade tagit ut innanmätet och stoppat in granris istället. Han var ingen dumsnut. Hela predikan måste han ha stått där och tänkt på söndagssteken. Kanske dreglat lite i predikstolen. Han tog kvinnor på brösten också. Kunde inte motstå. Han var i tidningen för det. Präst tog kvinna på brösten. Kanske tänkte han på glassen och kunde inte motstå frestelsen. Per hette han, hans son. Han var min bästis och han hade en syster som var stor. Hans storasyster. Henne ville jag se naken. Jag frågade mamman. Men hon tyckte jag skulle vänta till jag blev större. Jag planerade att gömma mej i hennes rum. Systerns rum alltså. Och på så sätt få en chans att se henne naken. Men det blev aldrig av. Vi hade annat att tänka på. Hemliga klubbar och skrubbar och sånt. Sånt som hör det utvidgade livet till. Sånt som hänger ihop med gravitation och ekonomi och natur och perfektion. Som en inventering. Första gången jag såg Pär uppträda var på Arvikafestivalen 2001. Det här är alltså en helt annan Pär. Det ses ju på stavningen av namnet om inte annat. De båda har aldrig träffats och kommer så aldrig att göra heller, var så säker. Pär band fast alla saker på marken med ett kraftigt rep. Kanske som en säkerhetsåtgärd med tanke på gravitationens upphörande. Som om allt skulle kunna vändas upp och ner. Han arbetade frenetiskt och länge. Det var mycket att göra. Han ville göra ett försök att återupprätta en perfekt värld. Och det brådskade. Innan dess, innan denna brådska, hade vi träffats ett antal gånger. Första gången var på Nature Is Perverse 1998. Där pratade vi om perfektion och det var viktigt. Andra gången var på Smålands Nation i Lund 2000. Han hade bjudit dit Guds söner som körde stolar och åmade sej elektroniskt. Jag kommer ihåg att han hälsade oss med orden: Jag är den som ni har letat efter. Den vars egenskaper ni ej har förmått att formulera. Det gick som kalla kårar utefter ryggraderna. Han hade rätt. Det var ett skitliv, men det skulle bli andra bullar. Dammet hade lägrat sej, eksemen kliade och det var strängar mellan tänderna. Men rösten hade en säregen klang och bar igenom trapphusen. Inget var sämre än bättre. Inget var dummare än klokt. Inget var så bländande skarpt. Allt var som så smidigt. Som så intelligent. Som ett biologiskt kullager. Nej som ett mentalt kullager. Han hade alltid tyckt om att vänta, vänta på saker som kommer, som infinner sej, som infriar vad de lovar, som står i rad och väntar på sin tur, som vill fram och pockar på just sin del i det hela. Inte bara stå och vänta på något som aldrig kommer, som tar tid och inbjuder till missmod, till sorg och depression, till tvekan och håglöshet. Jo så var det och vilken skillnad det utgjorde. Jo, outgrundliga äro Herren Sebaots vägar. Han fick sluta som präst. Han var tvungen att sluta som präst. Och jag kommer ihåg när han blev sinnessjuk. Han hade länge umgåtts med tankar av tvivel och närmat sej parapsykologien. Läst böcker som En musikers psykiska upplevelser av von Reuter. Gett Gud på båten och rest omkring i landet och sålt dammsugare. Säkert snuddat vid ett och annat bröst. Han slutade på Vadstena. Som en annan Vadstenabo, Rolf Nystedt, levde han länge på Coca Cola och svagt kaffe och försökte hitta tillbaka. Hitta hem. Men vägen var för lång och mycken tid hade förspillts på grubbel och dystra tankar. Gud hade aldrig återkommit, Gud hade annat för sej, andra att sörja för. Men när han dog var jag där genom min far som känt Rolf Nystedt större delen av sitt verksamma liv och vi fick en titt in genom dörren. Prästkragen hängde där den skulle och korset med Jesus i rent silver var också kvar. Inte mycket annat. Inte mycket annat. Men Rolf Nystedt var glad och jag förstod efter hand att det inte bara var Coca Cola i glasen dom drack ur. Birgittanunnorna fanns med i bilden och trippade i korridorerna och dom hade ett gott öga till Rolf precis som till Doktor Stolpe som också fanns med bakom ett hörn. Vadstenasvit hette en utav Rolfs böcker, den kom 1965 och blev hans sista. Men bäst tyckte jag nog om Lantjunkare från 1950. Jag har ett exemplar som är tillägnat min far. Och när jag var i tonåren tonsatte jag en av dikterna. Vi brukade sjunga den på våra fester. Den var sorglig och svårmodig. Det passade oss fint, det gjorde oss faktiskt upprymda och festglada. Precis som när vi lyssnade på Robert Johnson. Men jag vet inte om Rolf sålt sin själ till djävulen, dock kunde han ibland se ut som en djävul, en tjock djävul. Som en slags mutation. Men Per körde pengar, stora bepansrade bilar med pengar i stora lass. Han gjorde det bra och han gör det än idag. Han ler och är glad. Han klarade pärsen och klarade livhanken. Han solar sej i glansen, han njuter som fanken. Det här är bra. Jag lovar och svär det handlar om Pär.

Saturnus, december 2008

MP3 på CD
Booklet, illustrerad, 10 s. + omslag
ISBN 978-91-9778-190-9
DISKRET FÖRLAG
Beställ här>>>