Expressen, Ternström och den urartade konsten

Bo I. Cavefors
EXPRESSEN, TERNSTRÖM OCH DEN URARTADE KONSTEN

Det är inte första gången Expressen kämpar mot vad tidningen anser vara urartad konst, ett begrepp som skapades av Hitler under det tidigare 1900-talet när modernism och diverse andra ismer segrade över den meningslösa konst som salongerna runtom i Europa visade upp som normbildande estetik och propagerade för, ihärdigt, eftersom den gav legitimitet åt det framväxande medelklassamhälle som var lätt att kontrollera och som villigt lät sig kommenderas till att gå i marschtakt. Expressens Natalia Kazmierska är en av nutidens svenska kämpar för den meningslösa konst som Centerpartiets riksdagsledamot Solveig Ternström går i bräschen för i den Expressenartikel (2009-04-07) Leif Holmstrand kommenterar i Aftonbladet (2009-04-16). Holmstrand ser Ternströms dressyruppvisning som ”en vision där kulturen skall vara en charmig golden retriever - - - som gör oss trygga och nöjda”. Generellt sett är det lätt konstatera att Expressens kultursida fortsätter i samma anda som när Per Svensson var dess chef – efter omplaceringen till posten som kommissarie på Sydsvenskans kultursida fanns det hos många förhoppningar om Expressenbättring, men icke.

Ternström talar om hån, att vi lever i ”En tid av hån”. Inte vet jag i vilka miljöer Ternström rör sig, de finns förmodligen i kulturministerns närhet, men några kvarter därifrån kan den konst av skilda slag som visas, publiceras osv inte beskyllas för att vara hånfull; konstnärerna, antingen de skriver, musicerar eller ägnar sig åt bildkonst eller performance eller teater, sysslar inte med att håna varken det ena eller det andra. Ibland önskar man att de vansinnigaste vansinnigheterna inom de politiska och kulturella etablissemangen faktiskt och obarmhärtigt utsattes för skoningslöst hån, spott och spe. En ny Karl Gerhard vore på sin plats, som kunde beskriva nutidens "doft ifrån den fina vrlden". Snarare är dagens konstnärer alldeles för snälla och anpassade, men ibland hettar det till och konsten visar sig fortfarande vara beredd att skära runt med skalpellen i samhällets orättvisor och tillkortakommanden. Man kan fråga sig: vad beror det på att det saknas en organiserad och ihållande och effektiv och sarkastisk kritik mot de institutionella bidragsgivarna? Kanske av rädsla för att bockas av som subversiva och därmed gå lottlösa när pengar fördelas. Holmstrand skriver: ”Ständigt möts kulturarbetare av uppmaningen att göra något 'konstruktivt' som får folk att ’må bra’. Gärna då i glada projekt som skall slå broar mellan den egna verksamheten och andra intressen. Kulturen hindras att vara viktig i egen rätt, den måste kunna skrivas in i sammanhang som trivsel på arbetsplatsen, eller rekreation. Det skall vara mer mys, mindre kritik.”

Är det 1960- och 1970-talens ”GladKonst” Ternström vill ha tillbaks, som (för att citera Ternström…) när ”flickorna” på Dramatens elevskola ”darrade av rädsla” inför Ingmar Bergman? Niga ni så bocka vi. Små grodorna. Eller längtar Ternström efter en förljugen konst á la Carl Larsson, där konstnärens helvetesskildringar av familj och tomtebolycka tack vare skicklig indoktrinering och marknadsföring under etthundra år uppfattats och än idag uppfattas som eftersträvansvärd idyll? Idyll! Ett Folkhem där solen alltid skiner och barnen leker kurragömma. Det är i så fall en kulturpolitik och kultursyn värdig det liberala etablissemang som styr kulturlivet från välbetalda sittningar på taburetter och redaktioner. Carl Larsson, denne från det sanna proletariatet sprungne ros, målade och tecknade sig fri från det borgerliga livets helvete. Äran, pengarna och berömmelsen man som konfetti dränkte honom med besvarade han genom att med satanisk skarpblick skildra det borgerliga falsifikatet. På målningen Midvinterblot ser vi honom bjuda ut sig själv som offer för pöbelns hyllningar, målarkungen, de tecknade linjernas mästare, lika naken och vacker och stolt som drängen i Sundborn. Där finns den förtvivlan och det förakt Ternström vill befria konsten ifrån och som i hennes underliga värld betraktas som ”hån”. Det handlare om förtvivlan, Ternström, det handlar om sorg och vilja och mod, det handlar inte om hån.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009.