Malmö Fritidsnämnd 2009 (februari)

"...allting går igen ur tidens grums och mögel;

stiger upp en skrämmande fantom..."

(från en av Karl Gerhards antinazistiska kupletter

under Andra Världskrigets allrasommest antisemitiska år).

Bilden:

någon lokalt eller centralt agerande exekutivkommitté

från Rom, Berlin eller Moskva

under perioden 1925-1945?

Nej, det är Fritidsnämnden i Malmö

som kungör sitt beslut att

Davis Cup-matchen skall spelas

inför tom salong.

Pi. #11

'
Pi. #11
'

Antiken

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009

'

SS - Himmler - Wewelsburg

Wie keine zweite Organisation repräsentierte der SS die Struktur und den verbrecherischen Charakter des Nationalsozialismus. Wie in einem Gebrennglas gebündelt, schlugen sich seit 1933 wesentliche Entwicklungen der SS im ostwestfälischen Wewelsburg in der Nähe Paderborn nieder.

Heinrich Himmler, der Reichsführer-SS, ließ das dortige alte Schloss ab 1934 zu einem Zentrum seiner Organisation ausbauen.

Die Beiträge des Buches verschränken die Geschichte der Wewelsburg und des in Wewelsburg errichteten Konzentrationslagers Niederhagen mit der Gesamtgeschichte der SS. So entsteht ein Panorama, das Struktur und Radikalisierung der SS, Ideologie und Terror, Hybris und Realität ebenso umfasst wie Kontinuitäten, die seit 1945 bis in die Gegenwart fortwirken.

556 S., Ill. ISBN 9783-506-76374-7
Verlag Ferdinand Schöningh

Paderborn/München/Wien/Zürich

Destroyer #8 - 2009

'
'
'
DESTROYER #8
February 2009
52 pages (mixed colour and black & white)
10,00EUR

The Big Bluff How pop culture propaganda made boys "girl-crazy". (6 pages)

Vintage Scoops The hot boys and hard journalism of German gay mags in the seventies. (6 pages).

Get With the Beat Disney’s The Jungle Book has an important message for you. (6 pages)

Greek Love A professor of Ancient Greek criticizes James Davidson's book. (2 pages)

12-year-old men Another age of manhood is used at Sweden's women's shelters. (2 pages)

Kazakhstan Breathtaking beauty, tout simplement. (12 pages)

J.M.Fonollsa & Mats Rehle : 2 dikter

'
J.M. Fonollosa

CARRER DE GIRONA

Det är svårt att leva. Det är mycket svårt.
Det tycks mig att de andra aldrig vet
vad de borde göra, säga... De uppför sig
som skådespelare som ignorerar tom intrigen
och gör misstag och fördärvar allt.

Eller så är det kanske jag som gett mig på
ett verk vars handling jag inte känner till
och att det jag gör och säger inte sammanfaller
med scenariot de andra för fram.

Därför behöver jag mycket tid.
Jag måste varje dag återuppbygga
världen de andra raserar.

Och varje kväll granska skälen till att
saker har utfallit pâ ett annat vis
än jag sâ väl planerat.

Och så måste jag med stor försiktighet
förbereda vad jag ska göra och säga nästa dag.
Och vad de andra kommer att göra och säga
beroende pâ de situationer jag försätter dem i.

Men det sker inte som förutspått.
Därför behöver jag vara ensam.
Jag behöver tillbringa mycket tid ensam.
Jag måste varje dag återuppbygga
min värld, den de andra raserar.

Översättning av Mats Rehle från J.M. Fonollosas diktsamling Människans stad: Barcelona.

* * * * *

Mats Rehle

CARRER DEL CAP DEL MÓN

Estimado señor Fonollosa, även jag måste
vara ensam största delen av mina dagar.
För mig är det dock inte min värld de andra
raserar - det är mig. De gör mig till någon

jag inte vill vara. Till någon med ett
snett, påklistrat, leende. Till någon
som bara talar om trivialiteter.
Till någon som flyr undan verkligheten

- den som gör ont -; frågorna:-"Hur länge
stannar du?"- regnet öser ner -"Vad gör du
hela dagarna?". Jag svarar undvikande,
påstår att jag arbetar med översättningen
av dina dikter frân New York och Barcelona.

Så det jag måste återuppbygga varje dag
är mig själv, min sanna person. För att
behålla mitt värde för mig och mina vänner,
de som är mig "lika nära som min egen hud".

Om jag lät mig gå förlorad till den där
pappfiguren de andra möter skulle jag lika gärna
kunna köra en rakkninv nerför mina veners gator,
liggande i mitt sista, helande bad.


Copyright©Mats Rehle 2009

SUBALTERN # 3 - 2008

Något försenat utkommer 2008 års nummer 3 av tidskriften SUBALTERN

Temat i detta häfte är FILM

Ola Sigurdson skriver om begärets plats i film, Leif Holmstrand skriver bla om otuktat kött, Lotta Lotass om sken, Adam Persson (Subalterns chefredaktör) intervjuar Peter Whitehead, Martin Kristenson ägnar sig åt den svartvita världens mystik, Roger Wilson fördjupar sig i perversionens antropolog Rosa von Praunheim, Carl Abrahamson återvänder till William Burroughs - ja, dessutom artiklar och dikter av Christian Ekwall, Beata Berggen, Viktor JOhansson, Richard Julin, Roger Wilson, Daniel Gahnerts samt Mattias Löfroth.

96 sidor, hft., Johan Hammarströms Förlag

dionysos andronis : qualis artifex pereo (2008)

'
'
'
'
'
'
'
'
Dionysos ANDRONIS

"QUALIS ARTIFEX PEREO" (2008)

In filming this Swedish actionist performance, Aryan Kaganof returns once again to the world of body art, a favourite haunt of his for a very long time. His old classic films of Ron Athey’s extreme performances, which he shot in the 1990s, are proof of his obsession with this major discipline of contemporary art.

The performance by Bo Cavefors, a master of Swedish body art, is filmed in a very poetic way by Kaganof, and took place in June 2008 in Malmo. It’s entitled "Action Number 43" and is in the same vein as his earlier performances. Bo Cavefors is lying on the ground in the beginning of the film. A zoom out from his face is the starting point for this action. The film is devised as a triptych, like one of his earlier performances which took place in 2007 in Stockholm and was called "Three Studies for a Crucifixion" after Francis Bacon’s work of the same name.

During the opening sequence of the film "Qualis Artifex Pereo", we see three actors around Cavefors, the central actor. Two women and a man watch him in silence as he masturbates and slowly readies himself for the climax in the third sequence. As Johanna Rosenqvist recites in Swedish the magical lines of Georges Bataille’s "L’Anus Solaire", Cavefors caresses himself and starts fellatio with Martin Bladh. The voyeuristic movement of the camera on parts of his body and the other actors becomes insistent and arousing. The extract of the poem she recites was written in 1931 and begins like this:

"When my face is flushed with blood, it becomes red and obscene.

It betrays at the same time, through morbid reflexes, a bloody erection and a demanding thirst for indecency and criminal debauchery.

For that reason I am not afraid to affirm that my face is a scandal and that my passions are expressed only by the JESUVE.

The terrestrial globe is covered with volcanoes, which serve as its anus.

Although this globe eats nothing, it often violently ejects the contents of its entrails.

Those contents shoot out with a racket and fall back, streaming down the sides of the Jesuve, spreading death and terror everywhere.

(this translation first appeared on the web on greylodge.org)

This opening sequence lasts for 25 minutes. Martin Bladh’s texts follow Bataille’s, and are recited by Rosenqvist. Throughout the film there is discreet music composed by the actor Martin Bladh, who wrote the music for Cavefors’ earlier performances too. It’s also worth noting that Bladh translated the extracts from Bataille’s work into Swedish.

The second sequence lasts 5 minutes and we see Cavefors and Rosenqvist getting ready to go to work, dressed in everyday clothes. The third part is, in some ways, the climax of pleasure as during this part of the film the second woman, erica li lundqvist, the singer of down in june, inserts her high heels into Cavefors’ arse as the music grows more high-pitched and monotonous. The total length of the film is 40 minutes – it’s an extraordinary triptych.

The Latin title means "The world is losing a great artist" - the Emperor Nero’s last words before committing suicide. In choosing this title, Kaganof is trying to show us that all major artistic creations arise from unbridled passion which ends in death.

translated by Lucy Lyall Grant

Köpenhamnskan - ett barndomsminne

'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
BO I. CAVEFORS
MITT MÖTE MED EN KÖPENHAMNSKA

I samband med invigningen av Öresundsbron för några år sedan, skrevs det i Malmötidningarna många artiklar om det nordeuropeiska broderfolket, med betoning på bröder, på andra sidan Øresund. Vad jag kan påminna mig skrevs det föga om damerna i København, det skrevs inte särskilt mycket om köpenhamnskorna. Orsaken kan man bara ana sig till och jag är inte övertygad om att det endast var gentlemannamässiga skäl till att skribenterna bara skrev om bron, bröderna, om en lille en och om det nödvändiga i att hålla pappa i handen när man på morgonen vandrar genom Nyhavn till Malmöbåten. Alltså på den tiden då det fanns Malmöbåtar, men ingen bro. Krogen Nyhavn finns numera inte i Köpenhamn utan vid Möllevångstorget i Malmö.

Numera känner jag inga damer i København vilka äro danskor. De kvinnor jag känner i København i dag äro afrikanskor. Egentligen handlar det om en enda afrikanska. Om sanningen skall fram så förhåller det sig som så att jag aldrig känt någon Köpenhamnska så där riktigt in på bara skinnet. Jag har aldrig legat med en köpenhamnska. Det har helt enkelt bara blivit så. Köpenhamnskan är för mig ett väsen som antingen står bakom disk och säljer Anton Bergs marzipanbröd eller som serverar överfettad rödspätta med remouladesås på någon krog.

Mina kontakter med köpenhamnskor på andra plan än det affärsmässiga och lukulliska(!? - är det Danasukker som äger Anton Berg? Ungefär som Hemköp äger Axess...), alltså: mina kontakter med köpenhamnskor har skett i Malmö och har alltid varit enkelriktade vad intresset beträffar. Jag vet aldrig att någon köpenhamnska ägnat mig någon kärleksfull blick mer än DAMEN på Falsterbotåget som något av åren närmast efter andra världskrigets slut, det måste ha varit 1946 eller 1947, slet loss cigarren från de rödmålade läpparna och på skånskdanska sa: "Min lille ven, du er sød". Min LILLE ven, du ER sød. När den danska Damen sa så var det som om hjärtat bäddats in i mjuka dunfjädrar från plockade gäss, eftersom det var exakt vad jag själv tyckte, att jag var söt.

Den sista hälften av fyrtiotalet översvämmades Malmö då och då av danskor som köpte upp vad som fanns att köpa av choklad, kaffe och mandel i butiker som Fredrik Nyströms på Stortorget och Marabous chokladbutik (en fantastisk butiksinredning) vid hörnet Södergatan och Gustav Adolfs Torg. Det enda som fanns att köpa i Köpenhamn var en lille en, Tuborgs hver gang och marzipanbröd. De köper ALLT, sa broderfolkssystrarna om köpenhamnskorna som köpte upp vad som fanns i affärerna i Malmö. Dessutom betraktades köpenhamnskorna som lössläppta. Antingen de var det eller inte. Vad visste jag, som fötts 1935. Frånskilda malmömän gifte tydligen alltför ofta om sig med köpenhamnskor. Att vara gift med en italienska som herrbeklädnadsbutiken E.Ohlsson (sydde under 1950- och 1960-talen ett antal kostymer samt den fortfarande existerande fracken, till mig) vid Stortorget, var bara tjusigt och det fanns många män i Malmö som var gifta med tyskor och engelskor och fransyskor och det vara bara intressant och ur alla synpunkter charmerande och inte alls suspekt, men den som gifte sig med, eller än värre gifte om sig med en köpenhamnska var ute på det sluttande planet mot moraliskt fördärv och alltför stor alkoholkonsumtion. För att inte TALA om risken för alltför hög cigarrkonsumtion. Malmöbornas fobier mot alla som inte var från Malmö sträckte sig över klassgränserna, från Fridhem till Sofielund. När Jacob följde med mig till Malmö från London, på ett snabbesök vi gjorde hemma hos mamma, när vi var knappt tjugo år gamla, var det förmodligen första gången bokhandelsmedhjälparna vid Lundgrens bokhandel, på Södergatan, såg en svart pojke kyssa en vit pojke. Bokhandlaren Åke Rasmusson som ägde Lundgrens bokhandel, var emellertid en riktig bokhandlare och lyckades, bland annat, med något som bokhandlarna i London inte lyckats med, nämligen att beställa hem de grå Brechtvolymerna från DDR… När jag blev vuxen och startade förlag skyltade Rasmusson upp ett helt fönster med min höstutgivning.

Det snurrade runt i hjärnan av tänkbara scenarion när jag satt i tågkupén, på den hårda träbänken, med den skallrande vattenkaraffen ovanför huvudet, och läste Skånska Aftonbladet och såg på damen från København (jag hade iakttagit henne under åtskilliga tågresor men aldrig kommit henne så nära som NU...), som brukade stiga på Falsterboxpressen vid Västra Stationen och stiga av i Vellinge, där hon hade möjlighet att antingen byta till tåget som gick till Trelleborg ELLER stanna i Vellinge och där förföra någon rik lanthandlare ELLER ogift bonde med många kor. Tänkte jag, som hade fyllt tio år i november 1945.

Jag hade cyklat från pojkrummet (före detta den jungfrukammare där min barnsköterska Anna-Lisa huserat) i lägenheten på Storgatan 32 och lämnat in cykeln i järnvägsbolagets magasin för att den (cykeln) samtidigt som jag själv skulle anlända till Näset ett par timmar senare. Denna DAM från København var väldigt permanentad i håret, luktade starkt av parfym, hade den svarta hatten på sned som tanterna hade det på den tiden, hon bar en några nummer för liten och illgrön dräkt, kjol och kavaj, stor leopardmönstrad väska som hängde i en rem över axeln, samt fotriktiga skor. Damen rökte en stor cigarr och lade det ena benet över det andra så att dräktkjolen åkte upp så jag kunde se en bit av det nakna innanlåret precis där strumpebandets knapp höll fast silkestrumpan. Det var väldigt fascinerande, men inte upphetsande; lemmen som visserligen börjat resa sig vek sig nästan omgående och lade sig till ro. Mina erfarenheter av mäns lår var vid den här tiden visserligen begränsade, men positivare.

Trots mitt intensiva studium av redaktören Erik Hagbergs utrikespolitiska kommentarer i Skånska Aftonbladet, tittade jag antagligen mycket intensivt med mina blå ögon, under skärmen på den sommarblå sidenversionen av skolmössan, på damen från København, för plötsligt väcktes jag ur mina drömmar, som bestod av en blandning av redaktör Hagbergs analyser och erotiska fantasier om DET håret, ovanför silkestrumpan och innanför kjolen, också var rött och vad damen från København skulle säga om man - jag - lade den glass som jag lustfyllt slickade på och hade i den hand som inte omfamnade den dubbelvikta tidningen, om jag alltså lade glassen på den bit av låret jag skådade, men då sa damen "Min lille ven, du er sød ". Var damen tankeläsare? Antagligen snarare rodnade jag än bleknade och eftersom damen, mellan de rödmålade läpparna, blåste ut den blågrå cigarröken rakt in i mitt söta ansikte, kunde jag återgå till Hagbergs utrikespolitiska analys, slicka i mig resterna av glassen och slänga pinnen i papperskorgen. Kanske tyckte damen om småpojkar? Kanske var cigarröken i själv verket en bedövningsdos? Ett fall för Sherlock Holmes? Kanske var det damens avsikt att söva ned mig, enlevera mig och förlusta sig med mig?

Helt i enlighet med min analys av köpenhamnskans beteenden, steg hon av i Vellinge. Från kupéfönstret kunde jag inte upptäcka varken lanthandlare eller väntande bonde. För egen del fullbordades tågresan till Näset utan vidare intermezzon. Jag kvitterade ut cykeln och begav mig genast till Falsterbo fyr.


Artikeln tidigare publicerad i bl.a. KvällsPosten, i min bok Kulturopium (Johan Hammarströms Bokförlag). Inför varje publicering blir texten alltmer utbroderad.

Copyright©Bo I.Cavefors 2000, 2004, 2009.

Leif Holmstrand / Performance / Crystal Palace

Leif Holmstrand
Performance på Crystal Palace

Lördag 7 februari kl. 14.00

Leif Holmstrand framför en sång inför en ung man (Johan Sundell), båda höljda i virkning och stickning.

Leif Holmstrands utställning Väktaren och hans vänner pågår t.o.m. 8 februari 2009.

Crystal Palace
Karlbergsvägen 44
113 62 Stockholm

OXÖGAT / #14. / Thomas J. Reese, S.J. : The Pope and Bishop Williamson

'
OXÖGAT #14.
'
The Pope and Bishop Williamson
By Thomas J. Reese, S.J.
Senior Fellow, Woodstock Theological Center, Georgetown University, Washington DC
'
The lifting of the excommunication of Bishop Richard Williamson by Pope Benedict XVI caused a firestorm of protest from Jews and liberal Catholics. Jewish leaders expressed shock and hurt because Bishop Williamson had denied the reality of the Shoah (Holocaust) that exterminated millions of Jews. Catholic liberals complained that Williamson and the three other bishops of the St. Pius X Society have still not accepted the Second Vatican Council.

The complaints against Bishop Williamson are on target. He is a Shoah denier and does not accept Vatican II. His views on women are also anachronistic. He disapproves of women in pants and says women should not go to universities. This is a man who would be happier living in the 19th century, like many members of the Lefebvre movement who have not recovered from the French revolution. Oh yes, he also believes that the World Trade Center was destroyed by explosions, not by airplanes.

Three aspects of this debacle need to be separately examined: the decision to lift the excommunication, how it was made and how it was communicated to the world.

The Decision

The media has described the decision to lift the excommunication of Bishop Williamson as the pope “rehabilitating” him, “returning him to the fold,” and “embracing” him. None of this is true.

The four bishops, along with Archbishop Marel Lefebvre, were excommunicated because Lefebvre ordained them as bishops without the approval of the pope. They were not excommunicated because of their beliefs about the Shoah or Vatican II. They were excommunicated because they were ordained bishops.

Lifting the excommunication says nothing about their beliefs. It is the ecclesia equivalent of a “cease fire” not a peace treaty. The bishops are still suspended from ministry, they are forbidden to act as bishops or even as priests. Long and difficult negotiations will be needed to bring about any reconciliation between the Vatican and the Society of St. Pius X. There is a very good chance that these negotiations will fail.

As one who believes that the Catholic Church should be a big tent with room for different views, I do not criticize the pope’s attempt to reach out to the Lefebvrites. In my view, lifting the excommunications was a judgment call, and I would defend the pope’s right to make that decision. My disappointment is that while the Vatican is enthusiastic in wooing the right, it has no patience with the left. Only the right side of the cafeteria is open.

Why is the Vatican putting so much effort into reconciliation with the Society of St. Pius X? The real reason is because these men are bishops. If they were simple priests, the Vatican would not give them the time of day. The Vatican is caught by it own theology that sees these men as validly if not licitly ordained. As a result, these bishops can ordain more bishops and the schism can go on forever.

If the bishops ordain more bishops, they will again suffer excommunication. If the bishops refrain from ordaining new bishops, the schism ends when these four bishops die even if they are not reconciled with the pope. If lifting the excommunication is the price for keeping the bishops from ordaining more bishops, then in the view of the Vatican it is a cheap price to pay.

The Decision-Making Process

This latest controversy and others that preceded it (like his Regensburg address) point to a fatal systemic flaw in the Benedict papacy that is destroying his effectiveness as pope: He does not consult experts who might challenge his views and inclinations.

No one disputes the fact that Benedict is a brilliant theologian, but he is surrounded by people who are not as smart as he is and who would never think of questioning him. How do you challenge someone who you think is the smartest man in the world?

A smart person surrounded by less than smart people will always get in more trouble than an average person who consults smart people who are experts in their fields. The fact that Walter Kasper was not consulted on lifting the excommunication is just another in a long line of examples.

The firestorm that followed the decision should have been foreseen and prepared for. Unnamed sources in the Vatican are saying that they did not know that Williamson was a Shoah denier. Haven’t they heard of Google?

In any other organization, heads would roll after so many disasters, but in the Vatican, loyalty still trumps competence. The pope needs a good chief of staff who would make sure this kind of thing does not happen.

Communicating the Decision

Finally, the way in which this decision was communicated to the world was a disaster. Benedict still acts like a German professor who can demand the undivided attention of his students. He has little PR sense. He needs people to protect him from himself.

Special efforts should have been made to communicate the decision to Jewish leaders. For example, after explaining to them that the decision did not represent an endorsement of the bishops’ views, the Vatican could have argued that during its dialogue with the Society, it would try to change the Lefebvrites’ views on Jews. It could argue that it is better for the Jews if the church acts as a check on the Lefebvrites than if they are simply left to fester by themselves. This argument and other arguments might not have worked, but Jewish leaders would have known that the Vatican takes their feelings seriously.

The Vatican still believes that all it has to do is announce a decision by the pope and everyone will greet it with enthusiasm. One-page press releases will not do it. Most large American universities have more sophisticated media offices than does the Vatican, which is the headquarters for a 1.1-billion member organization. Simply setting up a YouTube channel will not do it either. The Vatican needs a sophisticated and modern communications strategy.

The sad thing is that Pope Benedict is saying and doing many great things, but these media disasters are undermining his papacy. His words about peace, justice, refugees and the economic crisis are not being heard. Benedict wants to be a pastor and teacher, but he needs people who know how to run an organization and communicate in the 21st century, and he does not have them. The Vatican’s model for the papacy is still the absolute monarchies and royal courts of the past. That model simply will not work today.

Copyright©Thomas J. Reese SJ, 2009.

OXÖGAT / #13. / Måns Holst-Ekström : Samtidsanalys...

'
OXÖGAT #13.
'


'
'

Måns Holst-Ekström : Samtidsanalys...