C.M.LUNDBERG : illustrationer flödar i stickande grå väder...

C.M. Lundberg



fredag 10 oktober 2008

illustationer flödar i stickande grå väder bleker ansiktet med blemmor täckt av sönderdelade avsikter som skär ansiktet i ögonstenar som kan läggas på hög. insjunkande trevar efter något där smutsen finns i ögonhålan av sand slänger de somliga ägnar trevar med händerna i mörkret blicken mot sandtaget hålan talar om ljungen som växer delas i sökandet efter händer där önskningen fyller ytan i sanden ögonstenar slipas mot sanden stirrar mot personer utanför det känns men visar sig därifrån olika omkring ett område bredvid sandtaget sover där då sängen av metall söker sig dit stenarna i behållaren som facetter inom det lilla ögat.


leder in i kärnan korallformationer blänkande metall smakar blod röret smalnar intill sig sakta spetsen bestrykes av olja leder in expanderar till kärnan ett iploderat sjunkande i metallstrukturen pupillen vidgas äter ljuset starkt faller förtvinar in i centrum krafsar i hörnet intill kärnan som vidgas och smälter agressivt mina händer bles jourhavande läkare stänger i bländningen mängder av ljuspunkter träffar jag ser inte kärnan känner metallröret spetsen sylvass oljan i sändningen kärlet sticksår på handen den gamla stugan smala korridoren ljuset starkt vaknar pupillen vidgas trasas sönder stänger ögat.naturlig smörjer viskbildningen innehållslös i närhetens klyka skeva ljuskäglor i krampaktiga sjunker skeppet strukturer i fallande tårar ihållande dokumentförstöraren svärmare i vilsna klaustrofobiskt klädesplagg som vitt rep väljer stoppsignal av alla nattens överraskningar i smällen som påbörjades att leda bort att vika in flytande grenverket som säkert byggnaden angrep. benen rör sig sakta svänger de olika svänger av och an omgjord lukt närmar mig det slitna rök tjock och grå före en kontakt visar vägen till olika vi sträcker ut oss omkring detta av otydligheternas mitt närmar mig den fastspända i bilbältet nedanför gropen ögon som öppnas och stängs ljuskäglor i väntrummets klang smörjer in fingrarna småleende benbitar i rörelse.


kameran i rörelse schaktmassor om det sjunkande skeppet omslingrade varandra inåt landet tappade kontrollen vi sträcker ut oss omkring detta avtryck av smältvatten den färgsprakande ängen stänket av fåglar sänker blicken som lyhörda sväljer om vi blir tillåtna intill svagaste länken i resåren pillade bort småsårens lila och samlingens stickprov flagan av sot rinner i håret lämnar dig utan fasthållen kom dit vi väntar inte strömlinjeformade lämnar över kroppen utan tanke det smakar salt förvisningen gäller området stilla närmare vilan i grödornas linje på lämningens sida benträdgården lakas ur vilken i vasken som smälter i riktningen måste visas på stora skärmar i natten dåsar svagare former av grälla färger svärtan av havet som dröjer sig kvar dämpat fastslå i sänker det lästa ilandflutna omstrukturerade utåtstående i instuckna ord lägger nagelbitar orden i salen genomresa vika deras bortsprugna hälft bladen lämnar krattan vanliga limstift de sidostuckna lätena samlade damm inandades sorti av söderhavet vältalighetens näste.





Copyright©C.M.Lundberg 2009

Pi. #19

Bo I. Cavefors : Naturens självklokhet vad gäller ståndare och anus...

Bo I. Cavefors:

''

Naturens självklokhet:

här handlar det inte om

ståndare

och pistill

utan om ståndare som öppnar käften

för

andras ståndare;

den pansrade soldaten skjuter

sperman rakt

in i hanblommans vidöppna anus

medan pistillen nere

till

höger

förgäves

öppnar sin mun för den i

stålpansaret

dolda phallosen.

'

'

'

Texten och bilden ingår i Stefan Hammaréns trilogi Första skarabéerboken, Största skarabéerboken samt Tredje generation skarabéerbok, vilka utkommer på Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2010.

Georges Bataille - bo i. cavefors & martin bladh about a film by aryan kaganof & cavefors & bladh &.o.

Qualis Artifex Pereo: Bo I. Cavefors & Martin Bladh

Connection >>>>>>

'





'


'


'


'


'


'
Bo I. Cavefors
HERRE

Herre,

Herre gode Gud,

man tvistar om

var

Din Son föddes.

Man tvistar om ursprunget…

…om platsen!

En liberal tidning hävdar att det var

på ett pensionat

i Betlehem,

...en nyliberal tankesmedja

pekar ut en grotta som

födelseort

medan en tredje,

socialdarwinistiskt, eller möjligen

newagehumanistiskt inspirerad

filosofigrupp,

helst helt vill förtiga

Hans existens.

Är det inte så

att berättelsen

om stallet,

denna fallfärdiga,

dåligt planerade,

smutsiga,

denna

stundom

sällsynt bräckliga byggnad,

exakt som snickarboden,

där man kände doften

av sågspån och lim och

såg spånorna från

getfot och skölp,

ja, att allt detta

inte är

turistiska beskrivningar

av Kristus Jesus födelseort

och uppväxtmiljö,

den sociala kontexten,

så att säga,

utan att det är

en karakteristik

av världen;

det är visioner

som får styrka

i just detta

att i detta

stall och i

detta snickeri,

(Josefs eviga raggande

efter nya kunder),

byggt av våra synder

och våra fel och våra

svagheter

och vår otro

och våra tvivel,

har Kristus Jesus

kommit till världen

och fostrats

till att i sig visa

Din mildhet.

De heliga platserna

förvandlades då

och förvandlas idag,

till marknadsplatser

för ocker och

orättvisor och

månglares profiter.

Fostrad av

en fattig snickare,

som fann sin försörjning

bortom den globala ekonomins

bonusar,

som aldrig anlitades för

att vara med och

bygga Pontius Pilatus Palats,

kastade Han

månglarna ut ur Templet,

slog sönder deras kassakistor,

rev sönder skuldbreven,

släppte duvorna

fria.

Till allas häpnad

kunde de dävna

duvorna flyga...

När orden inte räckte till,

när dialogen

och det goda exemplet

visade sig

vara utan verkan, när ingen

lyssnade och ingen ville förstå,

när stanker

från penningmånglande

banker

kvävande

bredde ut sig

över Tempelgården,

fanns bara våldets väg kvar.

Likt Odysseus,

som surrade

fast sig själv

vid den korsformade

trämasten, når Han,

efter irrfärder och frestelser,

sitt eget och vårt Ithaka,

fastnitad vid

korset av trä.

Hör Sirenerna.

Den nakna människan,

alla Jungfrur Maria,

svarta som Kedars tält,

på flykt undan glåporden

och den ociviliserade

civilisationen,

söker sig

till öknen

och in i Hans famn.

"Come and drink! /

Eat flame which will make you /

Messengers of fire!"

(Det avslutande citatet: Syrian Eucharist)

Texten ursprungligen publicerad i tidskriften Karmel nr.3 1996, därefter på skilda håll i olika versioner.

Text&Bild: Copyright©Bo I. Cavefors(text) & En Kartusian (bild) 2009.

Italomemer - ett konstnärligt utvecklingsarbete av Daniel Hoflund och Måns Holst-Ekström

'

'

'

-

-

Italomemer

ett konstnärligt utvecklingsarbete

av Daniel Hoflund

och Måns Holst-Ekström

'

'

'

'

Pi. #18

'

'

'

'
'
'Copyright©Bo I. Cavefors 2009
'
'

Leif Elggren : Physiological Frequencies / Galleri Niklas Belenius

'
'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

''

'

LEIF ELGGREN

PHYSIOLOGICAL FREQUENCIES

Opening 3.12.09 from 1600 to 2100
3.12.09 - 7.1.10

Drawings from 2004 to 2009

Leif Elggren is a conceptual artist that are combining worlds of audio, visual- and performance-art. Its about signals, sounds, anatomy and ideas about death and spiritual experience. It is about scrutinizing the power. He will show apprx 160 drawings. With ball point pen is the human body shaped and shown in all angles. Signals and vibrations between them are illustrating another side with humans and their voices and how people connect spiritually. The drawings in this series is called Physiological Frequencies and can be seen like a sort of awake dream notations. "I believe there is a complex sound image that lives in a transitionary phase when we are born and equally when we die. The first we carry with us as a memory, a reminiscence of something lost. And there is a strong aspiration among us all to try to re-create or, at least, re-experience this memory, this sound image. It carries so much hidden information. We are convinced that we need this piece of information, something that we miss and long for. Everything we do veers off and is directed at this original image, in one direction or another. And it becomes a bearer of different types of messages depending on the degree of the angle. Like the human speech, the human sound. Here within lies something absolute and undeniably real. Something that not even death can overshadow. But death is a different concern so far." LE from a conversation with Fredrik Nyberg and Lars Carlsson in the book Physiological Frequencies.

'

Elggren will also show The New Immortality (a box in a limited edition) that was recently put together with ten four-page tabloid size prints more or less presenting Elggren´s whole body of work. The New Immortality is a non-periodical tabloid paper, magazine or fanzine started in 2003. The New Immortality relates to the book with the same name by John William Dunne, London 1939. It also relates to a 7" vinyl record from 1992 with the same name. This 7" was cut with a dry point needle and a record player. [I was shouting out loudly over and over again the words: "I am talking about if I only could talk!" ?The needle, resting on the wax in my gentle hand has hopefully registered something of the vibrations of my voice.] This special edition is a box with all the 10 issues of the TNI collected together with other related images and texts. He will also show his new DVD-release on Errant Bodies Records "Death Travels Backwards" and a new book called Physiological Frequencies with more than 300 drawings published by Gallery Niklas Belenius.

GALLERI NIKLAS BELENIUS

ULRIKAGATAN 13

115 23 STOCKHOLM

+46 (0) 8 662 82 07

+46 (0) 708 55 68 56

Open: Wed-Fri 12-6pm, Sat 12-4pm

Bobo Jök Fritihof Berglund / "cavefors actions..."

Bobo Jök Frithiof Berglund : " Cavefors actions..."

1. Suverän solitär

2. Mellan Gud och mig

3. Segrande Bo

4. Oklar seger

5. Svärdet

6. Pisksnärten

7. Välkommen främling

8. Mörkt rum, röd nektar

9. Ung man

10. Oscilation

11. Livremmen

12. Klinisk iakttagelse

13. Abraxas

Copyright©Bobo Jök Frithiof Berglund 2009

Samuel Martin & Leif Holmstrand (bild+text)

'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'

'
Bild: Samuel Martin
Text: Leif Holmstrand


vad det ordnar sig i famningen
en zon bakom glas med vita linjer
några fina syften kan vi ana bakom män i allmänhet
att åter dra sig ur och betrakta
man känner belönade ytliga linjer
bakom dessa finns rummet tankarna finns mellan muskeltrådar
i blåsor
under hudlindade kring tarmar och ådror
ett civiliserat tecken
stilla brunst


Copyright©Samuel Martin & Leif Holmstrand

KRISTIAN OLSSON : UTSTÄLLNING

mer info här>>>>>>>

Pi. #17

Copyright©Bo I. Cavefors 2009

THE LAST ROVER - EZRA POUND

'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'

Artikeln först publicerad i tidskriften AMALGAM
Nr 6 (2-86). ISSN 0282-3128. Tidskriften Amalgam utgavs av Görgen Antonsson.

(Huvudnot: Någon kanske blir förvånad, eller förbannad, därför att de två kinesiska skrifttecken som Pound placerat i de citat av sina Cantos som ingår i denna artikel, ej finns med... Detta beror på tekniska svårigheter... Samma ursäkt gäller för att Pounds säregna radbrytningar negligerats... Huvudsaken i denna artikel är vad som säges, ej hur det säges... - - - Den som vill läsa mer av Pounds Cantos, med kinesiska skrifttecken, rätt radbrytningar med mera, hänvisas till pocketboken: Ezra Pound Cantos I-XXX, Sånger från Pisa, Hugh Selwyn Mauberley. BOC-serien/Bo Cavefors Bokförlag, 1969.)

BO I. CAVEFORS
The last Rower (Ezra Pound)

United States of America (4.7.1776 - )>
På 1560-talet grundade franska hugenotter en koloni i Florida dit också spanjorer sökte sig. I samarbete med holländare och engelsmän lyckades irokeserna i strid förhindra att fransmännen koloniserade det område som idag är New York. Holländarna tog chansen och grundade Nya Nederländerna, d v s N. Y.

Med nybygget North Carolina initierade Sir Walter Raleigh på 1580-talet den engelska kolonisationen av Nordamerika.

Engelsmännens koloniala aktivitet blev från 1620 omfattande, framför allt beroende på det betydande befolknings- och kapitalöverskottet i hemlandet. Inbördeskriget och republikens införande i England innehar att utvandrarna inte längre enbart bestod av bönder, arbetare och för sin religions skull förföljda puritaner, utan också av rojalister, ofta med aristokratisk bakgrund. Restaurationen innehar ingen förändring härvidlag. Nya kolonier som Virginia och Maryland, North och South Carolina, New Jersey, Delaware och Pennsylvania grundades av s k gentleman adventurers.

Det engelska kolonialväldet utgjorde snart ett sammanhängande landområde från spanska Florida i söder till franska Canada i norr. Det var sälvständiga kolonier utan gemensamma myndigheter. Englands försök att skapa enhetliga styresformer ledde till en minskning av antalet kolonier men inte till utplåning av olikheterna mellan de kvarvarande, större och militärt starkare områdena.

Fransmännens ockupation av Louisiana innebar att det engelska koloniväldet i norr och väst kom att omslutas av det franska. Befolkningstillväxten var snabbare i det engelska området än i det franska, beroende på den irländska immigrationen på 1700-talet.

1748 bildades Ohio Land Company för att Ohiodalen snabbt och effektivt skulle kolonialiseras. Samtidigt växte inom samma område nybyggen upp under skydd av franska befåstningar. Stridigheter utbröt mellan de båda befolkningsgrupperna och 1754 inleddes reguljära stridshandlingar. 1763 följde i Paris fredsförhandlingar vilka totalt förändrade den nordamerikanska politiska kartan. Frankrike avträdde till Spanien Louisiana väster om Mississippi och till England sina övriga amerikanska kolonier. Av Spanien köpte England Florida. Mississippi blev gräns mellan ett västligt spanskt och ett östligt engelskt Nordamerika.

Efter det franska kolonialväldets fall började de slitningar som redan tidigare framträtt mellan de engelska kolonierna och hemlandet bli alltmer märkbara. Englands ambition att Nordamerika bättre skulle efterleva lagar och förordningar irriterade de frihetstörstande invandrarna. England menade också att kolonierna mer än tidigare borde medverka i rikets utgifter, t ex betala en del av kostnaderna för det krig som för koloniernas skull förts 1754-1763. Nordamerika vägrade och hemlandet beslöt införa en stämpelskatt; ett förslag som emellertid drogs tillbaka efter de våldsamma protester som följde.

Kolonisterna bildade hemliga interkoloniala samfund inom vilka man beslöt om bojkott mot engelska varor. En omfattande terrorverksamhet inleddes, t ex den s k Bostonmassakern den 5 mars 1770 då en av kolonisterna skymfad och misshandlad militärpatrull gav eld, dödade 3 personer och sårade ett stort antal, eller det s k Boston Tea Party den 16 december 1773 då en till Bostons hamn anländ télast vräktes i sjön av till indianer utklädda kolonister som protest mot den av engelska parlamentet beslutade införseltullen på té.

Omkring klockan 9 på kvällen, betraktat som eldgivningsorder
män framför kasernerna och förutnämnde bagarlärling
Mr Forest då känd som »den irländske spolingen»
tårar rann över ansiktet
»för den olycklige mannen, kapten Preston
i fängelse
behöver avvokat och kan ingen få, mr Quiney
ställer upp om Ni gör det..."
(Ezra Pound, Canto LXIV)

Den berömda Declaration of Rights där koloniernas uppfattningar om det politiska läget preciserades antogs 1774 vid en i Philadelphia församlad kongress. Någon överenskommelse uppnåddes inte. 1775 inleddes det nordamerikanska kriget.

De tidigare statsrättsliga diskussionerna hade förts utan tanke på koloniernas frigörelse från moderländema. Endast ett fåtal politiker, främst bland dem SAMUEL ADAMS, hade framfört konkreta önskemål i den riktningen. Men i och med krigsutbrottet aktualiserades frågan och Englands hårdnande attityd efter Lexingtonslaget 1775 utgjorde en logisk bakgrund till Självständighetsförklaringen den 4 juli 1776.

»Revolutionen» sade mr Adams »ägde rum i
folks sinnen
under de femton åren före Lexington»
(Exra Pound, Canto L)

De s k lojalisterna, eller rojalisterna, vägrade bryta med England. Efter Versaillesfreden 1783 utvandrade många av dem till Canada som i freden förblev engelskt.

13 kolonier proklamerade sig 1776 och erkändes av England 1783 som självständiga. Vid Philadelphiakonferenserna 1777 och 1781 av samtliga stater ratificerade konfederationsartiklar innebar bl a införandet av gemensamt myntväsen och försvar och gemensam utrikespolitik.

Något gemensamt verkställande organ utöver själva kongressen existerade inte. Kongressen saknade formella maktmedel och egna ekononiska tillgångar. Dess beslut var i praktiken avhängiga de enskilda staternas goda vilja. Utrikespolitiska problem uppstod gentemot England och Spanien, krigsskulderna var betydande. Skilsmässan från England innehar en näringspolitisk nyorientering. Ekonomiska kriser och sociala revolter var vanliga. Det var the critical period.

Federalisterna krävde en fastare sammanhållen union och 1787 samlades i Philadelphia ett författningskonvent där man enades om ett förslag till en unionsförfattning som inneslöt en fast exekutiv- och centralmakt. Författningen trädde ikraft 1789 och till unionens förste president valdes George Washington.

I Washingtons första kabinett ingick två män vilka representerade två olika partier, två olika ambitionsriktningar, finansministern ALEXANDER HAMILTON och utrikesministern THOMAS JEFFERSON.

HAMILTON var federalist och kapitalets man medan JEFFERSON var de agrara sydstaternas man. Han bekämpade det system av tullar som skulle komma att gynna nordstaternas kapital på bekostnad av sydstaternas jord. När han fann att unionsförfattningen av motparten kom att nyttjas som ett instrument för att minska friheten, blev han snabbt motståndare till en ytterligare utbyggnad av centralmakten.

Mellan de båda ministrarna fanns också en annan betydelsefull stridsfråga: HAMILTON sympatiserade i de europeiska revolutionskrigen med England medan JEFFERSON var det revolutionära Frankrikes nära vän. När Washington 1793 utfärdade en neutralitetsförklaring avgick JEFFERSON i protest och blev istället oppositionsledare i det med honom som centralfigur nybildade republikanska partiet. Striden mellan republikaner och federalister blev häftig. De senare behöll ställningarna och vid presidentvalet 1796 valdes JOHN ADAMS till president.

Snot, Bott, Cott kvar från
Washingtoni3 kabinett
och vad Hamilton beträffar
kan vi förmoda (min auktoritet, ego scriptor cantilenae)
att han var den Störste lurken i HELA amerikanska historien
(11 jan 1938, från Rapallo)
Men för det klaraste huvudet vid kongressen
1774 och hädanefter
pater patriae
mannen som i vissa ödesstunder
skapade oss
i vissa ödesstunder
räddade oss
med rättvisa, ärlighet och rakryggad handling
ARRIBA ADAMS
(Exra Pound, Canto LXII)


Thomas Jefferson (13.4.1743 - 4.7.1826)

Thomas jefferson. Politiker och president, jurist, diplomat, vetenskapsman och arkitekt. Beläst i klassisk litteratur och filosofi. Studerade juridik under George Wythe, en av sin tids främsta jurister. Utexaminerad 1767 och praktiserande advokat fram till revolutionen 1776.

Thomas Jefferson satt i Virginias representanthus 1769-1775. På grund av sjukdom var han förhindrad att vara med vid den s k Virginiakonventionen 1775, men var likväl i högsta grad närvarande med A Summary View of the Rights of British America där han talar om den självklara rätten till emigration och fri bosättning och där han kritiserar de engelska skattelagarna och handelsfördragen. Denna skriftliga inlaga var betydligt radikalare än den två år senare antagna Declaration of Independence, men har legat till grund för denna. Jeffersons klara och distinkta prosa har gjort också Declaration till ett litterärt mästerverk; det är den amerikanska revolutionens viktigaste politiska dokument.

Man bör nämna Jeffersons Bill for the More General Diffusion of Knowledge, d v s en undervisnings- och skolplan, hans Notes on the State of Virginia, som publicerades i Frankrike 1784-1785 och illegalt spreds i USA, hans Notes on the Establishment of a Money Unit och hans rapporter om förhållandena i de västra territorierna vilka samlades i North-west Ordinance of
1787.

Hade man beaktat Jeffersons råd i dessa rapporter hade slaveriet avskaffats redan 1800.
Thomas Jefferson följde 1784 Benjamin Franklin till Frankrike och efterträdde året därpå denne som ambassadör. Han sympatiserade med den franska revolutionens första faser och fasor men tog avstånd från den när Napoleon öppet framträdde som imperialist. Han besökte också Norditalien för att studera jordbruk och den klassiska arkitektur han förde med sig hem till USA.

(Thomas Jefferson blev utrikesminister under George Washington. Kontroverser med ALEXANDER HAMILTON.)

När JOHN ADAMS 1796 valdes till de förenade staternas andre president övertog Jefferson dennes kongressplats och skrev Manual of Parliamentary Practice, en bok som fortfarande användes som handledning i parlamentarisk praktik. Under en period var han JOHN ADAMS vicepresident.

1800 valdes Thomas Jefferson till USA:s tredje president. Han fann förvaltningen fylld av JOHN ADAMS federalister. Också Kongressen behärskades av federalisterna. Han initierade då en grundlagsändring som skulle göra det möjligt för Högsta Domstolen att ogiltigförklara en förordning antagen av Kongressen.

»Du en enda, jag några få»
sa John Adams
på tal om rädsla in abstracto
till sin ombytlige vän Mr Jefferson
(Ezra Pound, Canto LXXXI)

Så småningom, efter 40 år i det »allmännas tjänst», som det heter, drog sig Thomas Jefferson tillbaka till sitt lantställe Monticello där han bl a experimenterade med nya jordbruksmetoder och -redskap. 1814 sålde han sitt privata bibliotek till Kongressen som ersättning för det bibliotek som vid revolutionen stuckits i brand av engelsmännen. Han förlikade sig med sin gamle motståndare JOHN ADAMS och de båda männen upprätthöll från 1811 till bådas död den 4 juli 1826 en livlig korrespondens vars omfattning och politiska betydelse för Förenta Staternas historia är oöverträffad.


John Adams (1 9.10.1735 - 4.7.1826)

John Adams, Förenta Staternas andre president, efter George Washington, föddes i Braintrec, nuvarande Quiney, som son till John Adams som var son till Joseph Adams som var sonson till Henry Adams vilken 1636 invandrade till Braintree i Massachusetts.

John Adams var gift med Abigail Smith (född i Weymouth i Massachusetts den 11 november 1744 och död i Braintree den 28 oktober 1818). I efterhand har Abigail Adams vunnit litterär berömmelse genom sin 1840 publicerade brevväxling med sonsonen Charles Francis Adams Sr. Förmodligen menade hon sig själv när hon till sonsonen skrev: »lf we mean to have heroes, statesmen, and philosophers, we would have learned women».

John Adams son John Quincy Adams (1767-1848) var USA:s sjätte president och dennes son Charles Francis Adams (1807-1886) var en av landets mest inflytelserika politiker liksom dennes tre söner Brooks Adams (1848-1927), Henry Adams (1838-1918) och Charles Francis Adams Jr (1835-1915) var sin tids mest framstående amerikanska historiker.

När massmedia sedan några decennier talar om familjen Kennedy som det närmaste en dynasti USA kan uppvisa, så bör man veta att detta är lika långt bort från sanningen som solens ljus är oförenligt med nattens mörker. Spritsmugglardynastin Kennedy från förbudstidens USA representerar en sida av USA, tyvärr den hos oss mest välbekanta, men där medaljens framsida visar namn som t ex familjen Adams.

John Adams utexaminerades som jurist från Harvard och arbetade som advokat till 1765 då han tvingades in i politiken. Han skrev en serie artiklar som utgavs under titeln A Dissertation on the Canon and Feudal Law och han var delegerad till kongressen 1774.

Jag uppbär inte en shilling i månaden, skrev mr Adams till Abigail
sjutton 74
(Ezra Pound, Canto LXII)

Intressant är John Adams Thoughts on Government (1776) där han förespråkar en »andra församling» vilken skall tjänstgöra som »mediator» mellan de valda folkrepresentanterna och de exekutiva myndigheterna. Han var också diskussionspartner med THOMAS JEFFERSON när Declaration of Independence utformades.

Efter många år som diplomat i Frankrike, Holland och England började John Adams 1785 skriva sin Defence of the Constitutions of Government of the United States of America (3 volymer 1787-1788), där han ingående diskuterar det republikanska styrelseskicket.

»Monsieur Adams» sade kejsaren, »il y a cent ans que je
ne vous ai vu.»
4 juni 181 I:
Tanken på ett handelsfördrag slog mig.
Sade honom att hans regerande förmodl skulle ge oss fred.
(Ezra Pound, Canto LXIV)

John Adams blev 1796 den andre presidenten i Förenta Staternas historia. Med ALEXANDER HAMILTON tvistade han 1800 om Frankrike.

Federalistema splittrades och år 1800 förlorade John Adams presidentvalet. THOMAS JEFFERSON tillträdde.

Föga förbindelser mellan de skilda staterna. Inte något av
mina regeringsbeslut så impopulära, ens i Marblehead,
som min strid för flottan
Det vill säga för att SKAFFA en flotta.
/JOHN ADAMS
FÖR FRED
1800/
Ingen tryckare i Boston skulle trycka dom, tror jag.
Adams till L. Lloyd, 1815)
(Ezra Pound, Canto LXXI)

John Adams var en konservativ politisk filosof, placerad mellan ALEXANDER HAMILTONS extrema federalism och THOMAS JEFFERSONS agrara lyckorike. John Adams recept för republikanism baserades på en »balance» (av Pound betecknat med ett kinesiska skrifttecken för "balans") av styrka som kan hindra de makthungriga från total kontroll på bekostnad av samhällets svaga. Men hans medvetande om det idealistiska i detta ledde honom att sätta tillit till den »självklara aristokrati» där några få människor, lika honom själv, kan använda den hävdvunna makten för folkets goda istället för till egen framgång.

och om stöld blir regerandets grundprincip
(varenda bank, anmärkte J. Adams)
uppstår tjuveri i mindre skala.
(Ezra Pound, Canto LXXVI)


Ezra Pound (30.10.1885 -1.11.19 72)

Det var förra året (anm.: 1885) 100 år sedan Ezra Pound föddes i Hailey i idaho i USA. I uppslagsverken omnämnd som poet, översättare, kritiker och redaktör, aldrig som politiker, historiker eller pamflettist. Tyvärr. Därför skall han här ihågkommas också i den egenskapen. Ämnet begränsas till de båda amerikanska statsmän vilka var Pounds förebilder och till vilka han hänvisar i sina Cantos, i sina radiotal från Italien till USA och i sina ekonomiska pamfletter, nämligen THOMAS JEFFERSON och, framför allt, JOHN ADAMS.

I Canto LXXXIV säger Ezra Pound:
John Adams, Bröderna Adams
där finns vår andes norm
vår (här har Pound det kinesiska skrifttecknet för "balans")
vilken vi må giva vår
hyllning

Vid ett flertal tillfällen säger Ezra Pound att Cantos är en »dikt som återger historien". Det har haft till följd att kritiker trott att Pound menat att en poets huvuduppgift är att vara historiker. Kritikerna säger att en historikers uppgift i första hand är att korrekt återge historiens förlopp.

Sådana kritiker, och det är inte fel att hävda att det är samtliga kritiker, har missförstått såväl poesin som poeten, såväl Pounds Cantos som hans intentioner när han presenterar ett historiskt material och historiska personligheter i sin diktning.

Ezra Pounds intentioner är motsatta de avsikter den analyserande historikern har. De är motsatta och de är annorlunda på samma sätt som JOHN ADAMS företrädde en annorlunda historieuppfattning. JOHN ADAMS publicerade brevväxling, dokument och memoarer omfattar omkring 6 000 sidor. Av detta material har Ezra Pound vaskat ut 80 sidor Cantos. Pounds 80 sidor Cantos återspeglar JOHN ADAMS 90-åriga liv.

Pounds teknik är i Cantos genomgående densamma; att presentera idéer och människor i den verklighet i vilken de existerade för att omplacera dem i vår tid och vår verklighet för att de skall kunna påverka den, påverka oss, stimulerande och entusiasmerande. Den vägen ger oss Pound en historisk sanning och inte teoretiserande spekulationer om vad som skulle kunna tänkas vara sanning. Pounds lyrik blir dramatiskt intensiv. Med hans egna ord: »Great literature is simply language charged with meaning to the utmost possible degree» (How to Read). (Pounds uttryck finns också med i ABC för läsare, s. 21, pocketupplagan 1966: »Stor litteratur är helt enkelt språk som till det yttersta laddats med mening».) I de s k »Adams Cantos» menar Pound med detta den amerikanska revolutionen och beskrivningen av den. Man kunde i USA för 5 eller 10 cent köpa Marx', Stalins och Trotskijs skrifter, men det var omöjligt att få tag på en populärt och billigt producerad bok om den historia i vilken varje amerikansk medborgares far eller farfar deltagit. Detta, menade Pound, var att vara rik, men fattig.

Ett annat exempel. Pound skriver i Canto LXII:

barberarlärling som retades med vaktposten
varpå kapt Preston osv/
lägre klasserna »drog omkring» med vedträn
de facto uttryck för rättmätigt krav säjer Chawles Fwancis
samtidigt, och i ängelska pratamentet...
vilken fatal träffsäkerhet,
övade soldater??
Herrn stod i sin dörr fick 2 kulor i armen
och fem döa »aldrig att Cadmus...» osv

Kaptenen vid de engelska trupperna Thomas Preston var också huvudperson i det avsnitt från Canto LXIV som återgavs tidigare. Det intressanta är att JOHN ADAMS genom att vara kapten Prestons och de engelska soldaternas försvarsadvokat efter den s k Bostonmassakern gjorde det värsta en Son of Liberty kunde göra. Han försvarade sig med att för honom gällde i första hand den faktiska lagen och inte människornas egen lag. Med andra ord: »balance» mellan statens makt och pöbelns makt. Det är inte svårt att förstå Pounds sympatier för en sådan statsman.
Canto LXX slutar:

Jag är för balans (åter det kinesiska skrifttecknet för "balans"...)
och vet inte varför men mänskligheten är avogt inställd
till allt vad studier av regerande heter
Themsen blott en bäck jämförd med Hudsonfloden
73 till jefferson, till mr Burr 73
DUM SPIRO
nec lupo committere agnum
så de är emot varje förnuftig teori.
DUM SPIRO AMO

Den l juni 1790 skrev JOHN ADAMS till Thomas Brand-Hollis: »My affectionate regards to Dr. Price, and all our good friends; and believe me yours dum spiro, &c.».

DUM SPIRO AMO betyder »medan jag lever älskar jag». Det passar utmärkt in på JOHN ADAMS allmänna uppfattning om vad som skapar en människas livskvalitet: älska även om den kringliggande verkligheten inger misströstan.

I förändrad form återkommer Dum Spiro Amo i Pounds Canto LXXXI:

Vad du älskar djupt består,
resten är slagg.
Vad du älskar djupt skall ingen ta ifrån dig
Vad du älskar djupt är din sanna arvedel

+ + +

Den l november 1972 dog Ezra Pound i Venedig där han är begravd på kyrkogården San Michele. Vid begravningen sjöng prästen: "In paradisum deducant te Angeli, in tuo adventu suscipiant te Martyres, et perducant te in civitatem sanctam Jerusalem" .


Använd litteratur:
Distel, nr 82.-6-83:i. Bolzano, 1983.
Edwards, John Hamilton & Vasse, William W.: Annotated Index to the Cantos of Ezra Pound. Berkeley, 1959.
Herzberg, Max J.: The Readers Encyclopedia of American Literature. New York ,1962.
1962. Heymann, C. David: Ezra Pound. The last Rower. London, 1976.
Nordisk familjebok. Malmö, 1951-59.
Pound, Ezra: Social Credit. An Impact, London, 1935. What is money for?, London, 1939. Oro e Lavoro. Rapallo, 19, Sånger från Pisa. Lund, 1960.
Sanders, Frederick K.:John Adams Speaking. Oronto, Maine, 1975.

Poundfotot: Vittorugo Contino.

Copyright©Bo I. Cavefors 1986, 2003, 2009.

Paletten #27´7 (3-2009) - Konst & Kontrovers

PALETTEN
#277 - Nr.3:2009

Tema: Konst & kontrovers

Bilden: Asarokollektivets träsnitt av en gräshoppa med gasmask utgör en symbol för den kämpande gräsrotsrörelsen som trotsar tårgasattacker. USA:s genmanipulerade majs slår ut de inhemska odlingarna i Quaxaca.

Mer info om innehåll, var Paletten finns att köpa, osv... här>>>>>

Johannes Krieg : Rêvanchë

Johannes Krieg
R Ê V A N C H Ë

1. The story fangs on in london ...
I. Franz Browning
II. Klara Browning
III. Jules Piccatelle
IV. Johannes Elfriedë

2. ... setz fort in neu-yorck and paris ...
I. Elftë zeptember
II. Totaalë terroristenkrieg
III. Suzanna Birnbaum

3. ... setz nock weeder in Hauptstadt ...
I. Kattarsis-stadt
II. The attentaat
III. Southbound

4. ... and ends in zürick.

I. Kraft dork froydë
II. A shimmer of heven
III. The Selbstmordbombing des Benjamin Klister



MUTTER SWEA
in Verehrung und Freundschaft zugeeignet

Todtnauberg i. Bad. Schwarzwald zum 8 April 2006


Ik skriftë this book bicows ik hap a dreem gehad. Ik sass ins frisseur, warting for mine turn. All off a plotzly, ik fand a book – this book. Wenn ik gewacken was, zu mine forwoening hap ik the book zitë for zitë gespiked. Tenking it gross, and foul of seltsam gefuel, ik beclosed it zu ackshelly skrijben. The inhalt freely slug me als teefly shockeering, but this kud not geholfen zine, ik muss it absolewt ”in reel” seehen! Kohs wee kanut eckyews dreems ... or kan wee? Or eefen: zint dreems, in letzen ends, perhaps the only ding wee kan eckyews?
J. K.

1. The story fangs on in london ...

I. Franz Browning

THE FASCIST WAKES UP, to finden around him an altë, waulbekanntë welt. It’s a welt he schattens, and which he all kennt. Today, he fühls, will surely good becommen. His frau halts a neuw job down at the Goering-schoolë, shie’s well off. Their verbund daters from 1965, the selb yar that Hitler gestorben was. They have froydë mit the neuwë elitus erschlaagen, he himselbst is still klettring, everything is rect. As he stets up now, all to him zeigens this: he is war he’s gemeint zu zine.

Not that it had immer outy friction bin. Somezeits he had thinkt an his faather. His faather, wer a stoltzë soldaatier bin had, dann after the war had england ”whorehouse” genennt. Germanic had he not at all learnen willen, but had it ”nazi-jiddisch” genennt, verbleibing by his oxford english as soon as outy verlanging of the ohrë Statesmacked. Deutsch he genau and bitterly hated, and would platz into ausflips of tobesuck wenn folks it spoken zu haus.

Trotz the glance and force of the neuwe regime and of Grand-Germania, was nikt this a bewundringswerthë haltung? And had he not himselbst, in his contacting with Berlin and with Deutschfolks, etwas unruhig bekommen, by his own naturlic minterwerthë somewast qualed? However much he führtë sick kraftig forwarts in the neuwë welt, was he not imselben bowing to the culture wint that blowt from Neuw-führer and Hauptstadt - ostwards all the way to nipp-china and Bruther Japan, westwards over the zea to the verneedrikten staaten? Trotz the rather toyer fee for war-invalid up-hamstring, and trotz potenziell setbax to his own laufbahn, he could nimmer overwinn himselbst and let his father go to ovens. Even so, his father starbed in shäymë, hating him.

Zeitly, a blew mood fill ober him. He could his dunkle augenblick haven, wenn he a whisky zufeel in abend nome, and wenn lestern tenks him forfail. Nikt force, more Bohr, he dann zed to himselbst. Was the bomb ofer vegas an ausdrück, ekt and direkt, of the kraft Hitlers and Deutschlands? No, this was propaganda, the allierten had nah to the bomb zine - it was ganz contingent. He had zufeel philosophy studiert, this not to forstanden. And this fake naïvity would his love fors Fatherland somewast stowren. But it was newmore seltom, that he alzoo tankt.

Mostens and meistens, he was angtustiastisch. And, like feelë other strebern, had klettered: irst from Commune Wheremacked to Anglo-Germanic Militia; dann on to the Party, and knock to Gestapo five, knock sex, where he was dritt rank noon officer in andern cries. This mennt risen and jet to the mittel of action. A moonhate sinz, he had zine beloned by Feer-grade Eisencross, for toading feer franzë nazionalisten, dee a zentral paris brook to bomben forsook. Sinz dann, his section haz infiltriert a pan-arabic yuth org that haz conclueden Pax Germanica in conflict with the queeran. The zeal is to may them down, genaû halb dry, in stockolm, brassels and lozann. Arab Paxgermanist militia will streik glikezeitly in mekaa, jerico and so wider, it is a grand op.

Operations glike thiβone makes him gross to fühlen. It zeigens, that Nazistic brittania no vichy-whorerei is, but a lighting region almost gliking the Rike. Moor and moor wickty uptracks land on his tisch, and sinz brittania is basis operandum of the meckty brittisch veederstand, his in a way is the fremstë front. The brittic addeert a komplex bestandtile to Naazism, and he is tile of this here beweging. Flexibel, yet effektiv, glike az the Germanic idiolekt. There are folks who sagen, dock nikt seer hock, dat one day brittania will be hauptszeen for the very creem of Nazi culture.

Offizer Franz Browning, for so is our gei’s name, is trinking a tass of kaffee and spaying drout of the villa fenster. Drowsen is bleek and kalt. Winter. A copel of ents are strolling toward the hinterhouse, quacking elendlessly. Almost no bletter bleeben on the boumses. The szeen mite szeem depressant, but Franz dont fühl it. For him, autumn and winter and geistly days zine forces. Everything: forces - Kreftë! Geneest, foller pleest, he eets hiz sandwich up and nims the neuwë book he’s leasing: ”Ovidius. Metamorphosen. Obersatz to Germanic by Johannes Elfreedë”. Off the sext sitë: ”The leben is terror in sine bÿewty”. He wunsches to meet the obersatzer. He will’s! He is glike this - a man teefly tenking, teef culturell, but whose tenks will leed to aktion.

Browning is glucky now to leben. Noondays, we can heroes zine. Wenic in Naazism left to gegen. Nack kriegsendë, dings had so to sage gone Browning’s way, and of folks’s glike him. Hitler toading himmler, apartheid winning ober fernikting, paxgermanism ober langkrieg ... the comprimice switzen cathos and neuw-heathen ... perfekt! The letz democratic bomb-try was in 1963, in Aschenstadt 5 (former Horst Wesselville, former Siattel), as we all kenn. So now and here it’s cut needer to zwanty nine days of terroristenkrieg evry moonhate, and one day of heathen luxus and froyd. It’s neiβer moving targetz to shoot than nex, and the beloning fühls feel more ferdeent.

He spays out the fenster a letzë blick, ends the kaffee and kisst his frau gooday. Shie is bÿewtiful, and the warmë shie halts for him is reel. Also, shie is tenking, a goodë beglittering, a glikë zeel. Dee blick theeander and wunsch ”Hile Honecker!” A stylic par, bidë pale and bestimd and with sharfë feyces, he in the stern bataille costume of Gestapo 6, shie in the stife lernerin ausfit of the Goering-schoolë. Wenic rot-hared, wenic freckly, he a little clappry, she a little plump. Very brittisch, but with a finnish des strengë Nazis. ”Klara, if zuday ik sterb, paz on mine love and zye strong! Léb and leeb! And sorg for Käty!” ”Franz, du will nikt sterben! Ik trow dik!” And dann they kiss waltsamly and go nack yeahnem worx.

He gows to the warting limo hinaus and fares off. London is grau zuday, the winter rezeels thin reagan dork sad neebel. He tenks an poësy. And an totë. Inzide himselbst, he planeert the days’ op. Warshinely, they’ll gib him stockolm. A troup of Honecker-jugend hindert the auto at a zebrastripes, so he smiles at these holic littel bÿewties from inside tintet glass. The tenk will bewegen in hundert rikting, but he haz to concentreeren. The terroristen are sex arabs - studenten libbing in an arabic studentenhaus. Beweppon. Welgetrained. To go in ungeseen durk halfë arabenghetto, go in, take them aus, zee zuruck, outy unschuldë offern, outy eignë offern and most: outy dat neeman entcoms. What helf can they begeeren from the swedish wheremacked? The gehimes-teens? And wefeel can they fortell them? He is knock nikt enformeert. He ferlast theesë tenks and berite his corpus for the smeck of vylence. Hans Castle is section-Führer, so that’s kine problém, he can fokus on the op itselbst. On the felten drout zuward hetro flewghaafen, he spays twu krows kempfing for refeer. He folgs them with blickë. Forstands them.

On flewghaafen, his section halts a flink breefing. Info is rash and exakt. Stockholm, ”warbronx” section. He haz elf men: dry swipers, feer hitters, twu ”ninjas” and an expert chauffeur. They go in an entschlossenë van, up to a punkt finfty meters from the hole der terroristen. Dann folgt the kritischë moment. Gluckily, they have twu ninja agents with arabenlooks. Theez must as jobmen fronten, nack hausë outy wenicstë fertakt of the umgiving reachen. When the treppenhaus is sickert, dann the hitters mousse diskréetly fortbewegen. The swipers mousse yenë zitë tecken, from punkts genau gechosen on nahë roofs or in nébenë fenster. Nack signal, its shaus zu kill. Fon araben, allë mousse sterben - outy genau one. This one is zickert bei the inzide man. The op is hockseecret and of swedish only top rank sickerhates-teens can beblandet zine, no creepo.

Annie questions? Kinë. ”Zeeg Hile!” And they go an board the tewsen, a 1966 prívaatë Einferstendnis that will take them to stockholm withinn the auer.

Browning leebs fleyeing. It is a rhineing erfarout to zee the zonn on the kleahr skye and the kinsky klaus bellow, fühling the ”zurrrr” of the motoren and the simpel kraft of beeing on the wey. It is rhineing to ken the littel gefar of brookmacken, stirtzfloog, havackery. He eets a fineschmecker horrdover with a winzig bottel des toyer Deutschë Sekt (”wud nimmer touch gevanlic franzë ’schimpanj’ ”). He tenks an lében. How it is immer shinely light, oberflackly to the meist, zeeminglhi bernaal. And yet there is teefë all ober the platz, dunklë shownhite nimming ofer, the hounds of frühling an winterspoort, spiritz erweedring dork allë gloom. As oft-mall, he tenks mit Shakespeer: ”The koniginn is toad! ... Bah, starb some spayter weilë! ... that wordbell tinktë further, neederways ... zumorgen and zumorgen and zumorgen ... schlips in this trowric speed from day zu day ... yet all our gesterndays ... have fools ther wey zu stauby toad gelight ... aus aus du breefë kerzë! ... lében is a wandring schattë ... a dirty strutter ... der speel and spaal hiz weight upon the screen ... and dann is hured nhoe mwhore! ... it is a ceiling ... sealed by an idiot ... full of sound of music! ... Bedeutifying naazing!” (What a translaying! Waβent that Elfreedë, knock again?) He tenks dat genau this naazingness is the turnstyle, wo naazism turns and returns with foller kraft and entschlossenhite, and he tenks an the enzymologische koppuleering switzen thees twu worts.

His tenks are brocken by the speaker vox, mittiling landing. His boost-zine weedric locks upon what leyes biffohr him. His massels are taut, his furnuft is fixért. He is tens as a tyeger springing inzu action. On the flewghaafen, he is met by Kamerat Kamprad. ”Hile Hitler!” The twu are troffenbekannt, and laugh herzily at the littel nostalgic joke. ”What can we tu for yew?” ”Naazing so mutsch ... i want twu zoogs of swedish SS for backup, direkt drowsen section B of warbronx. And that is only in case of a major fickup. Which will not zine.” They wexeln aynander the obligatoric artynessphrases fon jobs and familjë, dann separeert with a simpel hile and good gluck.

In the relatif darknis of the faring van, the tension gets nah too tens. Noon, they will have to lax a littel, or they will krampfen. They spreek of paris, burghers, ifer-sucked, futzmassage ... ”Do you know what they are forced to call a feertelpfunder käsë in paris? ... no ... a president with cheese.” - nonsens glike that, just to becom totally slapped. Franz orders the chauffeur to get down on the radio. The ’Heimat-bop’ des graf Mackartneys is for jéden day more populistic and infanteel, but Franz is dock nikt irriteert, sinz it is zootabell for the okaytion. And wenn a grossë more lighter schlaagers have folged them on the southbound Autobahn from flewghaafen to stadt, and dork snorkuleering im stadtstrafeek, they umsteeg zu westbound to the vox of Sarah Leander and perfektë action-laonë.

The auto stops. Orders zind gegeben in sanftë tönë. They steegen hinout. They ney the targit, twu irakischë agenten in elektricker mundéering, the anders in diskett formateering, balls to the walls. Browning reachet a hausenkorner just so he kan spey the twu agenten offening the toor des terroristenhaus. It is too still, it stimmt nikt! ’Was is wilby feeler, and he fühls it sinus kurvë heraus. And just as he fühls it, twu scharfë shaus hallen, with höllen scharfë, from the hallen of the haus. Dann: total stillë. Nikt a toon. Covered by the swipers on roofë, they rücken forwartz. With untenkisch forsicked, they offen the toor and bewegen commandowise in. The twu agenten leegen in eeren bloot in bottom des treppenhaus. Totë. ”Verdamt!”, tenks Browning as the team sickert the basement gang. The gang endet in a liftensraum, a wirfel with offgetreatenë zementenbowden and anarko-sozialistischë graffiti. There is anander toor there accept the liften, and Browning genaû leegt his ice upon it, wann it is offened and a hand traggs him in. Nextë moment, the liftensraum is ferwandelt into a brenning inferno.

”Was sowben shown and read – leegs now ganz cold and dead” – oft wann Browning is in gedanger, poëtischë tanks blitzen his mined. It nimms himm twu seconds to ferstanden his alive. What kud a mans tenks in dessen kurzë augenblick fangen? Streem des conschüβneβ? Ka-um! Rather, the tanks explodeeren and schprinkeln zignifikant one-liners over the mined screen, while dutzins of pikters vibreeren fon geleebtë folkës. Will he dye? He tenkt an his tokter, bestims he känt.

The room is neggerschwarz. They have allë elektrizity and radiokom gebrocken. This is reely bad! A vox flisters: ”Seeg Hile, Kommandant! Ik hap an araab heer in fessel. The lighter have flogen durk undergroundischë folbets. The ander feer will kommen. They kannot ken wir heer”. He ferstands the ander feer, folgs them with his inner ice. They will step-in forsickly, the totë agenten to kontrolleeren. Now he heahrs them beweging softly in the gang. He will have one onezigë moment.

Wenn he fühls them mittelraums to reachen, he flinkt the toor offen and foyers his empi. The erstë getsit recht between the ice, terroristischë hirnsubstanz bespraying the hinten wall. He gibs it to the andern, the gang bangs fon coogelterror, the heat gibs krupp. A moment spater, his magazine is lear. But one arab standeth, mit stirnlampë on - unglaublic! It is glike a göttlic inventeering. The arab smiles. But dann becoms streng. Lifts his refolfer. The toor hinten Franz klonks fon eigenë gewickt. Now his ganna deye. It will not be glike in one of those sloppy kriegen-spools from the finftees, where the hero is saved by letzë coogel from a sterbing kamerat.

Gluckily dock, theesë mensch is nikt the stillë, fanatischë typus. Instead, habbing zu fielë fineschmecker hongkong-spools from the sextees geseehen, he starts a mono-log. He actually looks kinda kuhl, kinda inspireert by the kung fu fillosofy of bertrand lee, or the kuhlnis of tollermann, that kinda scheiβë. ”And he will unleash the wrath of the ... BUM! ”- Our hero is saved by letzë coogel from a sterbing kamerat, just glike in one of those sloppy kriegen-spools from the finftees.

Browning haz genoog gehapt! He takes his 45’ Luger Spezialmodell, schaus the lock off the toor and aresteert both the arab guysel and the inzide man. Someding heer is liberalen-wrong, entartet, wahnartig, and he wills what to wissen. Outzide the haus, zwanty swedish SS wait with unsicker weppon. No idée with with more discreet to zine. He bestellt a hellikopter (”Seeg Hile, kommendant!” ”Hile Honneker! Hellikopter! Yeats! Geraadë!”), and sitz down to waiten, foll of indignited tenks. In ten minuten, the kopter langs on. Zwanty more minuten in the kopter, an auer im floogzoyg, one more auer in londontaxi, and dann he can steegen into the raum sinës bossës.

The boβ is hoytë nikt ganz himselbst. Nikt the Hans Castle from theer froydë rekrutendays in spenglerpool. On the ganzë Büro, stimmung is sordeen. Schuld-question unbeaktet, heads ganna roll. Browning relateert his anekdotë zum bossë, der lookt kimmert and ferbissen aus. ”Its the selb ficking geschichtë überalles! The fintë was prepareert. A leck? We are fast sicker that its not. I want you to kontrolleeren, dock. We have, at minst, twu heftlings. Its our only schans now, Franz. Ik trouw dik!”

Browning begeert instrument des intervjoo. Hoytë, he acts the minimalist: ”ein knüppel, bitte”. He has himselbst a very prosaischë pikt of höring, to him its rhinë rhutinë, even while am Büro his tekneek is poëtizeert, and he is geseehen as a lébendë legèndë. They nock spreek of the zite he nam mr. hannibal des chicago. A crank bastard: wenn anti-amerikanische SS stormed his haus, he was feeding a Deutschë agent dessen eignë hirnë, in front of a Deutschë agentin ”with whom he was in love”. Wenn intervjood, the mensch (to the grand heiterkeit of the anwesenden) erklared himselbst ”überintelligent”, and proceeded to try to hypnotiseeren Franz Browning with quasi-psykologische nonsens of dessen childhood.

Browning, nack a summarischë prozëβ, rikted him zu totë, schuldig of: 1. Freudianismus, 2. Un-Germanischë morbidität, 3. Blasféeming des Nietzschëanischë ”Übermensch”-gedankes. He gab the coup-de-grâce zum Deutschagent and nam the handfengseltë hannibal ins neckenhaar. ”Gleich setzt’s was! So you think you have brains, hah? I’ll give you for brains, you idiot!” And he pressed the face des hannibal needer in the offen hirn. Pressed, and pressed, and pressed (to the toons of die Walküries), till the stupid fick fared zusammen, schluck auf, and deyed.

Or another zite, wenn a Deutschë film-team capt an americanischë rebell-agent shausing a Nipp-cong agent ins head. He disarms the rebell, and orders him, in englisch, to ”fuck the hole he has made”. As the rebell obeys, he splitters his hinterhead with a Swastika-shaped boomerang. The piks are cabeld to a ganzë welt. Sometimes, its for the kameras. But today, its noor rhuteen. In twu auers, he returns to the boβis offis with his bloodsmeared batong: ”Seeg Hile, herr Ober-komandant! It is kine leck. Just heightend achtung due to an ungekennt big one.” ”Gut, Franz! We will awart ferner orders from Berlin. Go home noon. Rest. Ruh’ dick out! Hast du nikt morgen dinë froydenday? Den nimms du. But irst return tomorgen morrow for neuwë orders!” ”Jawohl, herr Ober-kommandant! But consurning froydenday ... ik wunsch kontakt mit a Johannes Elfreedë. Can you senden for him?” ”It is geordnet.” ”Hile Honecker!” ”Hile Honecker!”

II. Klara Browning

Wenn Browning komt zu haus it is the anfang of the abend. He fersucks to laxen but it dozent work. He putz the ferny on, but it dozent much cap his intrest. Glascow bootparty, direktë funk, he komt into mittel of the greek-traĝic tile of the Frankenburger Würfelspiel, enacted by 25 000 scotsë yungfascisten. Blootende gurgils. Foyer. But he starts zapping.

Kanaal Hauptstadt I: Adolf – dont forget the ”W” - Hitler spreeks zu the troups of the Deutsch-amerikanischë korridor. How glike his fater, yet less autority. A littel glike julian lennon im ferheltnis zu john, they sey. Kanaal Hauptstadt II: The leibniziad in matémateek is gewon by an ameyzing yung dänë, intervjood in odènsë by a Berliner film-team. Kanaal Hauptstadt III: Fokkumentary 14: ”von Siattel zu Aschenstadt”. Kanaal Germania I: Niews. ”We will firmë standen, sez the Weremacked-Führer today ...”. Kanaal Germania II: Deutsche Natur: ”der Spatz macht Spaβ” ...

On Kanaal Neuë Europa, dock, begins a comischë modifizeering of leni reefensteel’s schnitzer des weederwillens, wér churchill grunzes and smokes cigar in zeitëloop, to the toons of die Forellë. It is one hundert prozent toll, but Browning is not in the mood. It is a longë day gebin. And schlektë moon is reising. Wile he gows out with laïka, his dobbermann pincher, he shoots it with a 16mm canon kamera gesynct with a ghettoblaster, to spay it spater in the wockë.

Sinz its very kalt now, they dont go far. Only neederways to the bainbridges’ and down around to the bushaltsplatz. Laïka snaps him ins leg, and he verves a stock zerstreetly. On veederkoming, his frau anschlusst, and they go zugether ins haus. Browning entert mit heavy schteeg. It is sér hard to say wat jetz hill have to say. Ther altë life ending after wat is gesheen. In yers, they have traynd gehimely for this her beweging: the floogtickets in falschë namë, the frend in switzerland - to setz ther privatë love above the love for Party. It is a pakt, teef als lében itselbst. ”But might it not alles nack come aus rect, Frankie Boy?” ”No, Klara Leebë! Ik fühl it minë wésen, queer hindurch - this is it!” ”Dann gut! Fare wat faren must!” Dee wünchen theeander Seeg Hile, and kiss with solschë tendernis, dat es them bidë zären im winkel. ”Okey. Ik telefoneer Käty and nimm a shauer. And dan we go, rect?” ”Nein, Klara! Ye must gow. Für mick its far too spate. With ye in switzerland, I gotta slite chänce. Wenn nikt, it is the end fon alles.”

Klara Browning sitz an table with a tausand tenks. Shie sitz in sylence as it sinkt in. Shie leebt him. So ferdamnt much! That is wat schrecks her, the rest of it playing no role überhaupt! To ferleer him. Glike this! Wenn shie starts roofing shies so exalteert shie toots in englisch, erstë máal in yers: ”This is bad, Franz. It’s just way off, do you hear me? It’s way out of our fucking deal! In any situation like this one, we were supposed to stick together, right? And now you tell me I must go ahead and wait, wait for your ’slight chance’ as you call it. Now, what the fuck is that supposed to mean?!” ”Klara, in námë Deutschlands, ruh dick needer, okey! Wenn ik disappeerë noon, theyd come rect nack. Theyd kill mick, dick and Käty. Unser onezigë chänce is to play it mit tactix.” ”Okey. I wanna know your tactix, then. And also: we both have froydenday tomorrow. I demand we share it!”

Franz lookt shie geradë in the eye. ”Klara, ik fear it canot gedone zine. Theyd get fertacty. And beseids, its part of the planeering ...”. At dissen moment, Klara roteert, gript for refolfer and punkts it at her husbans brain. ”If you try to cut me loose here ... or make me survive alone with Käty, or something ... you had better say it now. Because then we are all going to die. Not like cowards but forces. Now! For love!! Do you fucking hear me?!” ”Ik too, Klara leebling! Aber plees ferstand it éh ik gets mad: irst, you and Käty need a forsprang, becows you must go halb légaal. Dann, minë froydenday is mine onezig ticket hinaus. And more kan ik dick nikt sagen. Ruh dick, and you will ferstand’s. Trow mick! And setz the gun down will you! Now!”

Klara christ. Tenks of shausing. Clows to kramp. They ferbleeben lockt just so for the langëst weil. She tenks an motto siner tanz-learnerin: ”lassen uns nie vergessen: wir tanzen nicht nur hier - wir tanzen immer!” So whatz the nextë step der biggë Tanz? And dann schleeslic: ”Okey, you bastard! But dann nimst du mick now! And the froyden-heroïnë!” ”But Klara ...” ”Now!” Franz ferstands its one of those dings he canot wygern. ”Okey.” ”Promiβ?” ”Promiβ!” Shie laxes and fersickty puts the heat on the zink. Shie takes from schrankë his nadel, lofel and klinë pahkéet and gibbs it ober. As he coox up, shie gets her shuhs, strümpflings, soft hosies and rock off. They move aus to the grand-zimmer. Jacko and sacko still on, shie kneebends im sofa. Her hinten is blike in sine bÿewty, nur wenic trind, yet tremendusly physisch. He shoots up, wile shie reert sic, beegsam, gnadenrike, bei klitt. They ferstanden bidë the bedoyting theesë szeen: fare- wohl.

But wenn he foller zees her mood, zees wat shies fersucking to do, he getz so mad he cud kill her. The clowstë augën, the träins running down her cheeks. That she wud fersuck theesë frauenmag-joller an him ! His gonna beet her... or leev her rite heer. No, his gonna just sit heer and nikt do a ficking ding. But at a wiβë punkt, his own mood wends, so dat poësië im hundertfall kommt zurück. The heroïnë kickt ein, shie starts glowing, her trains are holy water from holy lands. Her puβy must be the warmë zenter des universe. And yet it is his Klara moor dann ever, so personlic, so rëalistisch. He leebs her. Her sorrow is a kraft that shoots up frye aginst heven. Thees twu erschöpfen the lében just wie the Führer erschöpft the Land.

As he neahrs, shie presst just a slitest bit harder on the klitt. Shies in perfect control. Controlling his wrath, steering it up through herself, shie aims for freedom an andern sitë. He starts stossing, every stoss glike a line des poësy in schillers breyn. Nimmer did he glike thessen consumate des yeden durchstinging. For every teefest reach withinn her, his soul fares nack, to wér her leebë, dens as blye, presst him needer to the fearless blacknis. And for every letting-him-push-on, shie tanzt to the provinz wér her geneesing is alles ... alles ... alles. The rythmus des tenks in beiden hirnë wellen in krieg, yet teef zusammenhang. They eject totaal. He into the heavy tenks inzide of her. Shie outzide of him, into the collapsing space of virgin tenks.

Of course, shie then gows up and strictly setz the klyeder an. Of course, as in a gottam koreografy, shie roofs am spitz sinës voxës: ”Ik will nack finftentë nextë moonhate waiten. Wenn you dann mit mir nikt bisst, ferleebt ik mick in Kätys neue fater!” And of course, shie bangs the toor and is geggone. Shie gés in the kaltë, her forceful tenks playing in the hold wite snow. He bleebt langë sitzing bei grand-zimmer-table and glues on da booker herehere. Moszerosz’ Filander, Lessings Laokoon and Goethes Eisenfaust. Obersatz to germanic by Johannes Elfriedë... . ”Nelly Rebeccah Sax. Eli. Obersatz to sweedisch by Johannes Edfeldt.” Edfeldt ... elfreedë . It is the slitest chänce.

III. Jules Piccatelle

Wenn in morgen Browning fersteps sinës hauses and fairt zum bossë, he will krieg info des spater aktivitees des wissë Jules Piccatells. Ye, in the dunklë nakt theesë story, wérden dock ingefillen with ferner hinterground, solschë dings, dee zoo wellbekannt for Browning and Castle to nennen zind, yet by publikum only in grossë kontoor gekennt zind. They mite interest ye, and mack our history teefer.

We all ken, dat Jules Piccatelle was infolfeert in the zentraalë outwickling fon Paxgermanic Fascism, tilenimming in the moykelmurder of himmler, the grounding der israëlischen staaten, the creeasian of Germanic, etz. Alzo, we ken dat he spater fell ap, to bekom führer of the catholic veederstand. As solsch, we yage him in theesë days, but with a typus respect. Letz yars super-opéra in brassel, Ewigë Weederkér, was doytlic about him. That opus ends in the hero komming weeder to our sitë. Or feelliked ik shud say ”the catho-fascist sitë”, as the niew-heathen lobby wud call it? Yenë way, for crusch or karess, his out ther looming irgendwér in the welt, and also in our fantazeeén. So leeven wir for jetz all kampf and weederstrite, and looken closer an this wohlberümtër mann!

[usw]




Johannes Krieg haz the Post-postmoderne Epos endgiltic gewritten. It is a bookfull of sex and vylence, filossofy and gross-politeek, that lebendically evokes the neurasthenia of a holly fersheedenë H. It will of folks der jeden camp the taste tickeln!



K A U F IT!

Collage: Författaren 2009.

Copyright©Författaren 2009.