28.12.08

Camus - afrikanen


Bo I. Cavefors
CAMUS - AFRIKANEN

Förnuftsmässigt vet vi och via socialantropologin har vi lärt oss att trolldom förekommit, förekommer och kommer förekomma i alla samhällsformer, under varje religiös täckmantel. Redan Romarrikets kejsare Constantinus (337-336 f.Kr.) bestraffade svart magi med döden, men inte förrän år 1293 nämns sattyget med sitt rätta namn; ett drygt århundrade senare (1419) dyker det upp i en domstolstext, i Luzern. När kristna kyrkan bekämpade hedendom baserade man den teologiska argumentationen på senantikens doktriner om att trolldom i princip ej var ett utslag av människans fria vilja utan endast möjlig genom individens (ofrivilliga) uppgående i en demon, förslagsvis kallad djävulen. Läran om möjligheten att ingå pakt med satan övertogs av kyrkofadern Augustinus (345-430) vars demonlära snabbt slog igenom inom skolastik och nyttjades när man torgförde allehanda teorier om magi och trolldom. Medeltidsteologen Thomas ab Aquino (1225-1274), var den främste budbäraren. Då, efter niohundra år av segerrik kristendom spelade hedendom inte längre konkurrentens roll, så TabA kunde tillämpa demonteorierna – formulerade i pacta expressa och pacta tacita – när det gällde att bekämpa de delar av folktro som ur kristen synvinkel framstod som vantro. Jesuiternas inkulturationsbegrepp några århundraden senare förde kyrkofäder och menighet till en sundare hushållning med andras religiösa arv.

Den påvliga inkvisitionens kamp mot häxor och trolldom inleddes under 1200-talet, men denna kyrkliga sidoverksamhet övertogs snabbt av statliga myndigheter, av den världsliga inkvisition där klerikern snabbt kom att spela en alltmer undanskymd roll medan åklagarrollen övertogs av juridiskt kunniga män tillsatta av furstarna. Domare och bisittare var lekmän, lika olyckligt då som nu. Välkonsoliderade samhällen som de habsburgska rikena, det wittelsbachska Bayern, stadsrepubliken Venedig och Gustav II Adolfs och drottning Kristinas Sverige förskonades från alltför omfattande häxhysteri därför man satte större tilltro till sakkunskap än hysteriska utbrott. Häxprocesserna initierades ofta av pöbeln. Kyrklig hierarki och världsliga furstar försökte i allmänhet lägga sordin på upphetsningen eftersom en rasande mobb alltid kan bli svårhanterlig.

Erasmus och diverse andra teologer kritiserade långt före Luther den vantro som bredde ut sig bland kyrkfolket. Efter reformationen fördes kampen vidare inom romersk-katolska kyrkan av de motreformatorer som bekämpade såväl kyrkliga som världsliga häxprocesser. Samtidigt intensifierades verksamheten med häxbränningar inom de reformerade kyrkorna. Luthers egna texter på temat är många och motsägelsefulla. Stundom hävdar han att häxor inte kan flyga, stundom att de endast kan flyga korta sträckor och stundom att de tvingas anlita djävulen för att överhuvudtaget kunna flyga. Luther var övertygad om djävulspaktens och häxornas sanna existens. Under reformatorns tid i Wittenberg brändes fyra kvinnor och stränga förordningar om straff för trolldom stadfästes i bl.a. Würtemberg och Kurpfalz.

I det katolska Europa var häxbränning oftast en statsrättslig och ej en kyrkorättslig handling.

Detta är bakgrunden till den kamp för människovärde och människokärlek som senare skriver in jesuitpatern Friedrich Spee von Langenfeld i europeisk medeltidshistoria och ger honom platsen som pionjär för mänskliga rättigheter - även enligt nutida rättsuppfattning.

Friedrich Spee föddes den 15 februari 1591 i Kaiserswerth, norr om Düsseldorf. Han var elev vid jesuitgymnasiet i Köln och därefter ordensman med förhoppning om missionsuppdrag i "fjärran länder". Av detta blev emellertid intet. Istället blev Friedrich Spees livsgärning av sådant slag så att den även i dagens politiska värld, fylld av människojakt, terroristhysteri och "häxbränningar", bör mana till efterföljd.

Friedrich Spee var poet och moralteolog. Han besökte sjuka och fattiga och kom som biktfader i kontakt med hundratals kvinnor anklagade och ofta dömda för häxeri. Spee var radikal vad gäller evangeliets efterlevnad men avvisade varje form av rigorism. Plågade människor fanns det gott om i 30-åriga krigets efterföljd. Det var inte riskfritt att som Spee föra deras talan. Han utsattes för mordförsök och fick livslånga skador. Befolkningen led av svenska härars härjningar, plundringar, bränningar och rånmord. Dessutom pest och svält. Spee utsatte sig för risken att bli anklagad för häxeri när han försvarade kvinnor anklagade för häxeri. Häxdomskommissarierna splittrade familjer och släkt, religionen förvanskades, fritt tänkande förhindrades och vetenskapligt arbete låg i träda.

I första hand drabbade häxjakten spågummor och barnmorskor samt människor med kroppsliga defekter och de fattigaste bland de fattiga. Spee var övertygad om att oskyldiga spärrades in, torterades och kastades på bål. Spee kritiserade offentligt häxprocesserna. Han menade att processerna var att återgå till samma juridiska förfarande som praktiserades under Neros tid då kristna provocerades till att förfölja andra kristna. För att påverka opinionen skrev Friedrich Spee stridsskriften Cautio Criminalis.

Reaktionerna på boken blev häftiga. Den räddhågade biskopen i Paderborn menade att boken var "liber pestilentissimus", ytterst fördärvlig och krävde att Spee skulle kastas ut ur jesuitorden. Så skedde ej. I boken attackerar Spee häxförföljelserna med korrekta, lättfattliga och slagkraftiga argument. Spees bok förändrar historien och leder katolska kyrkan ut ur teologiska återvändsgränder. Styrkan i Spees argument räddar tusentals människor från att mista livet på bålet. Spee förändrar rättspraxis.

Under kampen mot häxprocesserna utvecklas Spee till den provokatör han tidigare anklagats för att vara. Vad han vill är att läxa upp makthavarna och säga dem sanningen: "Vad som felas de stora herrarna och vad som felas dem som äger allt". Han menar att "lärda män och prelater högre upp i hierarkin", byråkrater och politiker, inte har förmågan att "urskilja", saknar samhällelig praxis och strävar efter ännu mer pengar för egen del. "Inkvisitorer och domare" är okritiska och vet inte vad som är verklig rättvisa. Bödlarna (i vår tid detsamma som, tex, okritiska och/eller maktkära journalister) är suputer, liderliga och i största allmänhet opålitliga varelser. De har en "oerhörd brist på kännedom" om såväl processrutiner, lagens mening och enskilda ärendes karaktär och bakgrund.

Spee hävdar att domstolarna med tortyr tvingar anklagade att bekänna praktiskt taget vad som helst och att när "någon bekänner döms hon, men bekänner hon ej torteras hon så länge så att motståndet bryts och hon slutligen bekänner. Fortsätter hon emellertid att neka, trots ännu mer tortyr, så påstår man att hon är tokig och därigenom i själva verket skyldig och därför förtjänar döden på bålet…".

Cautio Criminalis är ett utmärkt dokument om mänskliga rättigheter och om mänsklig värdighet. Heinrich Böll skriver i essäsamlingen Aufsätze-Kritiken-Reden att den Helige Dominikus, grundaren av den orden som stod till tjänst med flertalet kyrkliga inkvisitorer, "har heligförklarats, men ej en annan ordensman, Friedrich Graf von Spee, som predikade och skrev om häxbränningarna. Dominikanerna har så gott som alltid 'klarat sig', men snillen som Friedrich Spee endast sällan; de 'kloka' ordensmännen var i allmänhet mästare i anpassning, de var alltid 'i tiden' och många gånger mer än så, de var 'moderna', vilket betyder att de alltid befann sig på ett behagligt avstånd från skönhet och poesi; de var aldrig som poeten Spee otröstliga, de hade alltid ett tröstens ord och välsvarvade predikningar tillhands."

Efter några århundraden började de världsliga makterna göra boskillnad mellan häxeri och trolldom. Till häxbilden hörde att människan är i pakt med djävulen, flyger till orgier på valborgsmässonatten, knullar med satan, lär sig svart magi. Trolldom, eller alkemi, däremot, är en konst som utövas av människan utan djävulens medverkan, om man har vetskap om vissa formler och har förmågan att ställa sig antingen i det godas eller i det ondas tjänst med hjälp av växter, döda djur och andra föremål. Alkemi är något helt annat än häxtro.

Det är inte alls långsökt att börja tala om häxor, djävlar, om trolldom och alkemi i det godas eller ondas tjänst, när jag egentligen vill tala om Albert Camus. Djävulen är, precis som de gamla grekerna, en slitstark företeelse. Även Marx sysslade, i sin ungdom, med spekulationer kring ”grekerna”. Och talar man om ”grekerna” måste man fortsätta med ”romarna” som gav sig själva i uppdrag att förvalta den grekiska filosofibutiken. Grekisk-romersk humanism och rättsfilosofi blev på modet i Europa redan under 1400-talet och därmed öppnades möjligheterna för en visserligen långsamt verkande men dock regelbundet förd rättsprocess mot de statsstödda häxorna. Europa ges ny identitet och människorna kommer alltmer till insikt om sitt existentiella Vara. Albert Camus är, tycker jag, det bästa 1900-talsexemplet inom denna tradition när han reagerar mot vår tids politiska häxprocesser och i L'homme révolté (1951) talar om som sitt "grekiska hjärta", samtidigt som han är medveten om att det avgörande skeendet i västerlandets historia är när hellenism övergår i kristendom. Gnostikern Camus tvingar sig själv att som ”grek” leva i en kristet präglad värld. Uppmaningen "åter till grekerna", är inte en önskan om ett historiskt återvändande till livs- och levnadsformer som praktiserades i det Gamla Grekland, utan en längtan efter förnyelse av grekiska moralbegrepp. Endast då kan, menar Camus, stora andar som Jesus, Buddha, Platon, Aristoteles och Augustinus bli människors ledstjärnor in i framtiden. Människan befinner sig aldrig på punkt noll utan befinner sig någonstans i en evigt kontextuell relation till historien.

I L’homme révolté skriver Camus om Friedrich Nietzsche som en ”fantôme que pendant 12 ans après son effondrement, l’Occident allait visiter comme l’image foudoyée de sa plus haute consciencé et de son nihilisme”. Med ”öde” menar Camus att såväl Nietzsche som han själv är i sin och vår tid otidsenliga människor, före sin tid, mytiska människor med imaginära, ensartade, erfarenheter. Nietzsche lever under en period då människor är historiskt medvetna ej endast om egen kultur utan också vet åtskilligt om främmande kulturer, vilka intensivt studeras, analyseras och upplevs, förkastas eller idealiseras. Nietzsche var extremt känslig för den historiesjuka han kallade ”dionysisk” och vars slutresultat stundom ledde till mental ohälsa. Den politiska utvecklingen i 1900-talets Europa gav honom rätt. Nietzsche drabbades själv av denna dionysism sedan han genomlidit och medlidit med Sokrates, Platon, judendom, Kristus, buddhism, Napoleon, Goethe, Schopenhauer, Wagner, alla och allt potentiella filosofiföreträdare för någon form av enskilt Vara. Dock är Nietzsches störste fiende han själv och han anser sig vara endast en ”försöksfilosof” som försöker utforska alla ”möjligheter”, vara dekadent med dekadenterna, kristen med de kristna. I Also sprach Zarathustra tar Nietzsche chansen att på egna axlar bära bördan av att försöka finna en förmodligen obefintlig logik i europeisk utvecklingshistoria för att försöka förutsäga vad som komma skall. Det är verkligen nihilismens triumf över förståndet att Nietzsche faktiskt lyckas. Kafkavärlden var Nietzsches värld.

Som Nietzsche står Camus emotionellt och mytiskt främmande inför tysk metafysik och därmed även inför Tyskland som statsbildning. Skogen och skogsmannen, anarken, i den betydelse Ernst Jünger och Martin Heidegger lägger i begreppet och där skogen är en konkret metamorfos för germanernas mytiska platser. Som kontrast kan man ställa ”de grönas” dramatisering av skogsdöden, dvs visserligen en opposition mot de rådande förhållandena men helt underställd maktens villkor. Den nordafrikanske fransmannen Camus sökte sig istället till havet, öknen, stenarna och solen. Nietzsche finner samma glädje i havet och solen när han idealiserar Medelhavsområdet och pojkarna vid Medelhavet. Camus var en Medelhavsmänniska som tillbringade sitt vuxna liv i Paris; Nietzsche en skogsmänniska med ständig längtan till människans naturtillstånd. På samma sätt som Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra gör rent hus med myter som behärskar tiden han lever i, förkastar Camus i L'homme révolté alla former av imperialism och kolonialism, inkluderande hegelianism, marxism, kommunism och nationalsocialism, dvs styrda system och ideologier. Nietzsche såväl som Camus företräder en moral där allt är tillåtet och allt är möjligt. Det är en form av "terrorismideologi" där maktens dialektik och slaveriets dialektik befruktar vartannat och står i tecknet av att "låta sig dödas eller segra". För den som skyggar inför något av dessa båda alternativ, finns den tredje vägen - att bli slav.

Terrorism, revolt/revolution är oskiljaktiga men icke likvärdiga begrepp. När Camus efter andra världskriget intensivt sysslade med temat terrorism, konstaterade han att våld visserligen bör undvikas men aldrig kan uteslutas. Camus är medveten om att han förenklar problemet ”våld”, men samtidigt är han medveten om att den vanligaste formen av terrorism under 1900-talet är statsterrorism. Som Fjodor Dostojevskij menar Camus att bejakandet av våldshandlingar är förutsättningen för att djupare förmå analysera extremproblem som befinner sig inom gränsområdet mellan liv och död. Kan statsterrorism bekämpas med andra medel än outsiderterrorism? För Camus är Dostojevskijs fadermördare Ivan Karamasov i första hand en revoltör mod Guds ordning, en terrorist som strimlar den tunna huden mellan sanning och lögn, mellan vetande och tro, mellan moral och omoral. Terroristens omoral förvandlas till sanningsmoral.

Skillnaden mellan Dostojevskij och Camus består i att ryssen ser gränsöverskridandet som nödvändigt därför att han anser att terrorism är en disciplin där självdisciplin är en utopi, medan Medelhavsmänniskan Camus kräver moralisk disciplin även av den som tar avstånd från Gud. När Guds lagar sättes ur kraft som svar på terrorister som åberopar sig på Guds lagar, och inga andra domare gives än de av människor tillsatta, kan endast moralisk självdisciplin motverka att begreppet "allt är tillåtet" urartar. Dostojevskijs väg till självkännedom leder via terrorn till tron. Camus alternativ har sin grund i författarens vetskap om att den statsterrorism Dostojevskij upplever i Ryssland under 1860-talet, lever vidare i stormakternas statsterrorism etthundra år senare. Den filosofiska frågan förblir obefläckad: när bör en terrorist börja sitt arbete och när han bör han avsluta det för att övergå i botgöring? Terrorism är en extrem form av revolt/revolution där konsekvenserna, men sällan slutresultatet, kan avläsas omgående genom sprängdegens, bombens, det dödande skottets, dolkens, verkan. Camus konstaterar att terrorism är en form av action som strävar mot ett tillstånd bortom revoltens/revolutionens specifika politiska, ekonomiska, sociala mål. Motstståndsterrorism strävar mot "total frihet" för det egna agerandet. Statsterrorism leder till samhällen med inskränkt frihet för den enskilde.

Som kommentar till recensionerna av L’homme révolté skriver Camus i dagboken den 7 mars 1951 att skapandet – det konstnärliga skapandet såväl som det politiska och det industriella skapandet – alltid bör ske i total frihet: människor som befinner sig på defensiven, kan aldrig skapa, förverkliga idéer och drömmar. Negativism är en oacceptabel livsform. Redan 1943 konstaterar Camus – i dagboken – att man måste skilja mellan ”philosophie de l’évidence” och ”philosophie de préférence”: det är omöjligt skapa jämvikt mellan ande och värld, mellan harmoni och kamp. Lycklig är endast den som ”följer sina böjelser”. Istället för den negativism som logiskt sett bör leda till suicid, söker Camus de positiva värden människan intuitivt längtar efter. Förnekandet, negativismen, leder till slaveri, till den ”tredje ståndpunkten” efter avvisandet av förmågan mellan att döda eller låta sig dödas. Den sanna friheten når människan genom vetskapen om sina inre förutsättningar och med hjälp av värderingar som bjuder världen och fienden i världen aktivt motstånd. Därför avvisar Camus den institutionaliserade kristendomens handlingsmönster om att man bör förhålla sig konciliant till makten för att därigenom rädda sin egen överlevnad. Frågan blir: vad utmärker människan i rollen som motståndsterrorist? Svaret Camus ger, lyder: gränsöverskridande människor säger Ja till det de med sitt Nej vill betvinga, besegra, slå sönder. Istället för ett slavsamhälle accepterar terroristen spontant och utan förbehåll metafysiskt, historiskt och religiöst klart definierade mänskliga behov, erfarenheter och drömmar. Terrorhandlingen löser människan från transcendental inåtvändhet, lösgör individen från ensamhet och ger henne ett "värde". När terrorhandlingen utförs blir "slaven" medveten om sitt värde och sin makt över den/det som förslavat honom. Den undertryckte identifierar sig så starkt med omständigheterna som klassat honom som slav så att han transcenderar i sitt eget öde människans historia.

I berättelsen om sin barndom i fattigdom i Algeriet bryter Camus den onda cirkel där terror bekämpas med terror. Slavens negativism förvandlas till tron på en lycklig framtid: "Solen får mig att tro att allt som sker under solen är av godo; solen lär mig att allt inte är historia. Livet förändras, men inte världen" (Essais, 1965). Le Premier homme (1994) är en sammanfattning av författarens livslånga tvång att lämna "Paradiset" för att revoltera och terrorisera, men också om tvånget att återvända till Paradiset, till barndomsminnena på Rue de Lyon i Alger, till det nakna rummet med de vitkalkade väggarna och den stumma modern som år efter år sitter på samma stol, tvinnande näsduken mellan sina knotiga händer.

Camus skildrar (i Le Premier homme) återvändandets glädje till Algeriets hetta, fattigdom, oskuld och enkelhet. I en av de sista dagboksanteckningarna talar han om sitt främlingskap inför kulturen och om den "naturliga skönhet" som offrats för att ge plats åt industrisamhällets teknik och vetenskap. Hjälten, den första människan, förlöses genom att återvända till modersskötet, till de fattiga människornas Eden, till det passiva liv, till den anspråkslöshet som i ett överkomplicerat samhälle endast kan uppnås genom någon form av terrorhandling. Camus beskriver den orättvisa och ojämna kamp där det är fattiga familjers öden att spårlöst kastas ut ur historien.

Vid tjugotvå års ålder debuterar Camus med en roman om barndomens Afrika, om behovet av en värld präglad av absurd enkelhet. I Le Premier homme återkommer han till ungdomsverket från 1937. Drömmarna i den första boken förvandlas i den sista, oavslutade, genom ett återskapande av historien; fadern, mannen, soldaten, slaven, skall återbördas/återfödas till Alger, från döden, från graven på slagfältet i Europa; Mama, moder Afrika, kallar. I sökandet efter fadern reser sonen till Saint-Breuc, år 1953. Camus alter ego, Jacques Cormery, står vid faderns grav, fyrtio år gammal, elva år äldre än den döde. För sonen är det oacceptabelt att fadern är bortglömd, också av hustrun. Men fattiga har ingen historia, inga ihågkomster: ”Hjärtat är utnött av hårt arbete och sorg. Hjärtat glömmer snabbt när det plågas av trötthet. Endast rika vet vad förlorad tid är”. Slavens enda möjlighet att fly slaveriet är furstemordet, att döda för att själv bli herre. Det är orättvisan, alla slag av orättvisa och den ojämna kampen mellan den som har och den som icke har, som är drivkraften när Camus skriver. Därför är hans författarskap politiskt, hans böcker är politiska verktyg. Den människa som själv är historielös lider mest under historien. Modern och krigsänkan Camus hade aldrig hört talas om Österrike-Ungern, Ryssland och Serbien. Också inför katolicismen är Camus mor en enkel kvinna: ”Hon ville inte besvära någon”, inte ens Gud. Modern förkroppsligar sonens dröm om historielöshet, om slavens seger, att Kungariket tillhör de i anden fattiga, de ociviliserade naturbarnen.

Camus dröm om Arkadien och om vägen dit via terrorhandling, må vara naiv, men Camus människor är inte upplysningsprofeter och de har aldrig indoktrinerats varken med den fria marknadens liberala mysterier eller Sartres luftbubblor. När århundrade efter århundrade klyftan vidgas mellan rika och fattiga, mellan vi och dem, mellan välutbildade och okunniga, visar det sig att Camus beskrivning av verkligheten är en berättelse om visionär verklighet. Vad kan en terrorist göra i den situationen? Hur förvandla visionerna till materia? Camus deklarerade frankt att han härstammade från och vill återvända till fattigdomen, till den historielösa värld där människor lever ovetande om intellektualismens och marknadens frestelser, att kampen endast kan sluta på ett sätt: att döda eller att låta sig dödas.


Artikeln publicerades först i papperstidskriften Svarta Fanor, 1995, #4. Avsnitt har tidigare publicerats i bl.a. mina Svarta-Fanor-böcker utgivna av Johan Hammarströms Bokförlag, i dagstidningarna Svenska Dagbladet, Sundsvalls Tidning och KvällsPosten samt i webtidskriften Paulus.


Copyright©Bo I. Cavefors 2005, 2007, 2008.

2 comments:

anarko said...

Om de ovärdigas tyranni:

http://anarko.wordpress.com/2008/12/28/leviathan/

tubbo said...

Ja.. jag sjunger skönt..

Jag lovsjunger denna blogg..

Oerhört intressant..

Tack..