Johannes Flink : Skuggornas bok (ur ett arbete i vardande...)

Ur ett arbete i vardande

Johannes Flink
Skuggornas bok

“Jag hade en återkommande dröm där jag vandrade längs en mörk flod där månskenet speglades i strimmor av silver; och jag såg på månen och på floden och fylldes av lycka. Många gånger drömde jag denna dröm, exakt samma, där jag gick längs den vackra floden i det gnistrande månskenet.

Men så en gång, efter en hel sommars drömmande, kom plötsligt en ängel fram till mig och gick vid min sida och talade till mig. Hon, för det var en hon, var lång och gracil och full av nåd och visdom. Och hon berättade för mig om Skuggornas underverk och bad mig att minnas allt. Och Astarte - för detta var vad hon kallade sig - är en Mörkrets ängel men inte Mörkret som vi är rädda för. Och hon bad mig minnas allt hon berättade och att skriva ned det så snart jag vaknade. Och när jag vaknade fann jag att jag mindes allt hon hade sagt och så började jag skriva. Och många nätter och mornar hände samma sak: jag gick med ängeln invid den mörka floden och hörde hennes sällsamma berättelser.

Och många gånger hände samma sak: jag vaknade förbryllad i vår urgamla värld och fann att hennes röst inte kunde glömmas och att hennes berättelser inte kunde glömmas. Och genom konsekvensen i mina drömmar och genom konsekvensen i hennes budskap inträdde jag i tjänst hos Honom som väntar i Mörkret.

Men jag, Hans ödmjuka tjänare, vet att Hans Sanning inte kan rättfärdigas annat än genom Förförelsens Mysterium; och jag, den berusade nedtecknaren av denna mångfald av drömmar, vet att deras Helighet inte kan garanteras – måhända är de bara irrbloss i en drömmares hjärna.

Och ändå har det blivit omöjligt för mig att sluta skriva ner det som ängeln dikterar invid floden; och ändå har det blivit omöjligt för mig - en skugga som stiger bland de andra skuggorna – att tvivla på att ängeln existerar; och för mig, Ioannes (som är namnet med vilket ängeln tilltalar mig), har det blivit omöjligt att undanhålla detta budskap från alla er andra skuggor som stiger mot Mörkrets Kors som är Trollsländans Dubbelkors.

Med välsignelse från Lucifer som vandrar över himlen med lyktan; med välsignelse från Umbrifer som stiger med en mångfald av skuggor; med välsignelse från Astaroth som lever i varelsernas sinnen; med välsignelse från Astarte som kommer med Skymningens Visdom; och slutligen med välsignelse från Honom, vår Evige Herre som väntar i det Eviga Mörkret – ger jag det till er.

+
Den Första Cirkeln
(DE FEM TIDSÅLDRARNAS BOK)
+
A. Om skapelsens första tidsålder; om de två ärkeänglarna och om Han som talar genom allt.

1. Det är inte ljusets ängel som faller, det är mörkrets ängel som stiger.

2. Han som vi har kallat Gud är Lucifer, ängeln som bär på sollyktan.

3. När denne ängel sade ”varde ljus!” spred sig ljusdemoner över oceanerna.

4. Och när denne ängel sade ”varde mörker!” uttalade han den Högstes vilja.

5. Och då steg en livets och dödens ängel upp i världen - Umbrifer - han som kommer med skuggorna.

6. Och sedan dess kan solen aldrig lämna sin bana, men Döden kan segra i evighet.

7. Och varje gång vi säger ”Gud existerar” föder vi med ljusstrimmor den Sataniska hungern.

8. Och varje gång vi ber till Gud ber vi Lucifer att frälsa oss från skuggorna.

9. Och vi faller och dör, därför att ljuset glider av oss medan mörkret omsluter oss.

10. Och inom oss händer samma sak: det är inte ljuset som faller, det är mörkrets evighet som befriar sig.

11. Och där går Satan längs Dödsflodens strand för att leda reda på Umbrifer, en lekande ängel på den dimmiga strandbanken.

12. Ängeln frågar honom: ”När ska jag få leka i det djupare mörkret?” Men uppdraget är ett annat: att kyssa Lucifers lykta.

13. Ängeln gråter, tårarna faller som diamanter från hans mörkblå kinder. Då håller Satan fram ett gnistrande bloss. ”Så vackert! Vad är det?”, frågar ängeln. ”Det är Livet”, svarar Satan.

”Får jag leka med det?”, frågar ängeln. ”Så mycket du vill!” Och Satan släpper blosset på stranden.

14. Och ängeln jagar det flyende blosset. Och så stiger det uppåt och lockar in honom i världen.

15. Det är den första tiden, då Lucifer skapar och kastar sina strålar över oceanen; och Umbrifers skuggor träffas i oceanens djup - tar form, blir celler och muteras.

16. I varje plankton bor en skugga, i varje amöba finns en skugga som längtar efter lyktan.

17. Lyktans sken är en fyr på livets farvatten, men livsformerna missförstår fyren och kallar den för ”Gud”.

18. Denne Gud är en ängel vars irrbloss får livet att muteras. Hans namn är Lucifer.

19. Men bortom fyren finns Han som väntar i mörkret.

20. Det finns ingen Gud-över-världen: det finns två ärkeänglar, en som går med den skinande lyktan, en som kommer med skuggorna.

21. Men varelserna missförstår allt och kallar Lucifer för ”Gud” och Umbrifer för ”Belial”.

22. Och de okunniga säger: en ljusets ängel har fallit och kastats i mörkret och kan aldrig stiga till höjden, och de säger: en mörkrets ängel har slagit följe med denna ängel och de kallar honom på hebreiska Beli y’aal - han som aldrig stiger.

23. Men han som vandrar med lyktan älskar den ständigt stigande ängeln, och han som stiger kommer med skuggor och med syndens visdom, och en dag når han den skinande lyktan och allt går tillbaka till Honom som väntar i mörkret.

24. Ty det finns ett oändligt väsen som styr existensens och essensens böljegångar, närvarons ebbar och floder.

25. Med Satan menar vi detta absolut oändliga väsen, det vill säga substansen.

26. Till substansens natur hör att den existerar.

27. Men Han som går med lyktan ler åt all mänsklig metafysik, och han som väntar i mörkret går bortom all mänsklig metafysik – och skuggorna fortsätter att stiga genom de fallande varelserna.

28. Och varje liv är en hetsig skuggdans mot det irrande blosset.

29. Och endast tre saker går att älska: den brinnande elden i lyktan, den stigande ängelns skönhet och den eviga natten.

30. Och när varelser är tysta mot varandra vandrar igenom dem skuggor, och skuggorna bär sin kärlek till Honom som väntar i mörkret.

31. Och när varelser talar till varandra älskar de synden som stiger med skuggorna mot det brinnande blosset.

32. Och Han som väntar i mörkret älskar skenet över världen.

33. Och världen älskar elden och låter oss leka ett tag, och kramar oss som hastiga irrbloss i det stigande mörkret.

34. Och han som kommer med skuggorna ska en gång kyssa lyktan - och lyktan ska förbrännas - och allt ska bli natt.

35. Och i den natten går vi Honom till mötes.

(fortsättning följer...)
+
+

Andra texter av Johannes Flink på Cavefors-bloggar:

REFLECTIVE ACCOUNT OF WHAT HAPPENED ON EARTH BETWEEN 2117 AND 2223

Återblick. Ett avsnitt ur romanen Frilands Olycksfåge"

Johannes Flink om Qualis Artifex Pereo – Finis

Johannes Flink intervjuar Cavefors om Cavefors

Copyright©Johannes Flink 2008, 2009