+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Guido Zeccola i Tidningen Kulturen (21.08.09)
Cavefors, författare, helgon och martyr
Bo I. Cavefors
Memoarer
Memoarer
C.M. Lundberg - Illustrationer och omslag
Att skriva om Cavefors Memoarer är som att skriva om ömheten.
Den grymma (och dåraktiga) ömhetskänslan av en mor som vaktar sina döda barnkroppar. En fruktansvärd bild, men inte desto mindre laddad av verklighet och kärlek.
En kärlek som går över gränserna, en kärlek som inte följer reglerna, en kärlek som skriker - perverst- mot en mörk död Himmel.
Cavefors har i hela sitt liv varit en "kontroversiell" litteraturmänniska, och detta oavsett det som han gjorde och skapade som förläggare, författare, och teaterman.
Memoarer är en liten underbar bok, nervöst men vackert illustrerad av C.M. Lundberg.
Cavefors har tidigare skrivit "memoarer" Barnsliga memoarer och - parafraserande Dylan Thomas, Valpen som ung man.
Denna bok är mindre "skandalös" än hans tidigare böcker även när Cavefors berättar om allt det som "världen" skulle kalla perversion.
Ty det gör han med en enkelhet, öppenhet, frihetsorienterad och utan onda avsikter, blottad i ordets goda bemärkelse. Exhibitionistisk... som markisens moral (skulle Cavefors säga).
Bo Cavefors berättar om sina kärleksmöten, han berättar om sina litterära och till och med antipolitiska möten, inte alltid kronologiskt - och varför skulle han göra det? Livet sker i rummet, inte i tiden.
"Anarken och stoikern är sitt eget maktcentrum, ett maktcentrum ointagligt för den av världslig makt berusade Fursten. Fursten/Makten är frihetsanarkens motspelare. Friheten finns i det utanförskap som uppstår när man följer intellektets, åtråns, viljans och trons direktiv. Furstens makt. Den Allmänna Opinionens Makt, hatar den som visar på frihetens möjligheter. Anarken, som Furstens jämlike och motspelare, är den Allmänna Opinionens utmanare".
Detta citat är viktigt. Det är viktigt för att förstå Bo Cavefors livsval och kulturella strategier och samtidigt introducerar oss till performanceteatern som är kanske den nyaste aspekten i denna bok och i Cavefors nya kreativa fas. Bo Cavefors introducerar oss till hans teater. Från de tidigare Den Spetälske i Staden Aosta (av Xavier de Maistre), Sade och Japanen (en nyläsning av Markisinnan de Sade av Mishima), Uppror i Kasban, till Teater Dekadens och Grymhetens Teater Dekadens föreställningar.
Cavefors blir en författare som tolkar sitt lyssnande och för vilken lyssnandet inte längre är akustiskt utan teatraliskt och visuellt.
Fysiskt och andligt som hos Artaud. Artaud som Cavefors inspireras mycket av även om han aldrig citerar honom.
"Romanen är död, sedan decennier - skriver en ganska generös Cavefors -Detsamma gäller dramat om man bortser från några undantag, till exempel Norén och Schwab. Det blir så när människans behov av metafysik förnekas, när man medvetet förtränger och glömmer de lärdomar de grekiska tragedierna erbjuder. För en ny teaterkonst krävs renässansdramer i mörka färger, rituell formade skeenden som frigör aktiviteter som leder till extrem tillfredsställelse över att Vara. (...) låt oss återvända till orgiepräster som Wagner, Wilde, Huysmans, Beardsley, T E Lawrence och många fler."
Cavefors insisterar i sitt försök att finna samband mellan smärta och erotik, mellan sakralitet och orgie. Han finner relationen mellan teater och ritual inte bara i Orienten som Artaud gjorde, utan också i den kristna kyrkans aktionsteater (högmässan).
Detta är - i mina ögon - en mycket intelligent och skarp parallell som återger till den kristna ritualen dess dionysiska ursprungliga verklighet (guden som blir liturgiskt söndersliten och uppäten av deltagarna, en grym sparagmos), verklighet som sekulariseringen och politiseringen av den kyrkliga institutionen har underminerat.
Cavefors tycks återfinna synkroniciteten i den kristna ritualen som så bra Mircea Eliade beskriver när han talar om tid och temporalitet (In Illo Tempore) i den kristna mässan, där transubstantiations mysterium (brödet och vinet som blir kropp och blod) sker varje gång som prästen firar sin offerritual på altaret, och fördenskull förblir den evig. (Det gör även Carl Gustaf Jung men han menade annat).
Mindre överens är jag med Cavefors när han finner mystik och sakralitet i den grekiska tragedin. Ty, om tragedin (bocksång, bildat av de grekiska orden för tragos bock och oide sång), hade fortfarande en sakral karaktär hos Thespis, verklige fader av den grekiska tragedin, denna blev episk teater och därför sekulariserades av Aischylos, Sofokles och Euripides.
Enligt Cavefors: "Rituell stilisering och faktisk aktivering av könet måste ges status av nynaturalism, av återskapad och återskapande verklighet. Novalis beskriver detta utmärkt när han talar om släktskapen mellan heligt och erotiskt, om likheten mellan sexuell vällust och religiös martyrskap".
Novalis är naturligtvis inte ensam om detta, mystiken och erotik har språkliga nyanser som inte går att förnekas. Däremot, och det var även "erotologen" Georges Bataille som påstod detta, dessa språkligheter agerar på två helt annorlunda plan.
Erotiken är en vehikel, ett verktyg, den gudomliga extasen är målet.
Bo I Cavefors Memoarer är en fin, mänsklig, nästan kysk bok.
Hans dialog med sig själv resulterar i en demonstration av den bristande överenskommelsen mellan litteraturen och livet.
+
Posts
No comments:
Post a Comment