'
Thomas J. Reese, S.J.
Pope, Condoms and AIDS
Even before he got off the plane in Africa, Pope Benedict XVI caused controversy by his comments on condoms. "One cannot overcome the problem with the distribution of condoms," he told reporters on the plane. "On the contrary, they increase the problem."
The pope was not caught off guard by this question since the reporters submitted questions in advance and he chose which ones he would answer. By choosing to answer the question about condoms, the pope unintentionally guaranteed that what he said about condoms would overshadow everything else he said about refugees, war, political corruption and poverty in Africa.
Nor did he choose his words well in the view of the Vatican, which revised his response in the official transcript. According to the revised text, he said, "the scourge can't be resolved with the distribution of condoms: on the contrary, there is a risk of increasing the problem."
The condom controversy once again shows that the pope and the Vatican do not know how to deal with the media. Anyone with any experience with Western media knew that a condom quote would dominate the headlines. The need to revise the response made matters worse.
All of this controversy over condoms hides a fact that both the Vatican and the media do not want to acknowledge: What the pope says about condoms will have little impact on whether men will use them in Africa or anywhere else. If a man is sleeping with multiple partners and thus violating the Sixth Commandment, do you really think he is going to say to his partners, "Sorry, I can't use a condom because the pope won't let me"? Get real. Cultural factors limit the use of condoms not papal pronouncements.
Blaming the pope for the spread of AIDS is a bum rap. Much more culpable are African politicians who refused to acknowledge its reality or proposed ineffective remedies. The president of South Africa, along with some "traditional healers," claimed AIDS could be cured with herbs. Worse yet were those who said it could be cured by sleeping with a virgin. Meanwhile the Catholic Church has provided more medical care to African AIDS victims than any other organization.
Some experts are even coming to the pope's defense. In "The Pope May Be Right" in the Washington Post, Edward C. Green reports "in truth, current empirical evidence supports him." As a self-described liberal and senior research scientist at the Harvard School of Public Health, he has no brief for the Vatican.
While Green acknowledges that condom promotion has worked in countries like Thailand and Cambodia where most HIV is transmitted through commercial sex, it has not proven successful in Africa where most HIV infections are found in the general population, not in high risk groups. Nor can condoms "address challenges that remain critical in Africa such as cross-generational sex, gender inequality and an end to domestic violence, rape and sexual coercion."
According to Green, one explanation why an emphasis on condoms has not worked is that "when people think they're made safe by using condoms at least some of the time, they actually engage in riskier sex." This is the point the pope was trying to make.
In Africa, the risky behavior is evident where significant proportions of the population have two or more regular sex partners at the same time. Multiple partners at the same time is much more likely to spread HIV than multiple partners over time. One study in Botswana, according to Green, found that "43 percent of men and 17 percent of women surveyed had two or more regular sex partners in the previous year."
"These ongoing multiple concurrent sex partnerships resemble a giant, invisible web of relationships through which HIV/AIDS spreads" writes Green. "A study in Malawi showed that even though the average number of sexual partners was only slightly over two, fully two-thirds of this population was interconnected through such networks of overlapping, ongoing relationships."
So what has been effective in Africa? Green points to Uganda's program that focuses on "Sticking to One Partner." But Green is not an anti-condom purist. Although he does not mention abstinence, Green's position is similar to the ABC anti-AIDS program used in Uganda and elsewhere: Abstain, Be faithful, use Condoms. He says that "condoms should always be a backup strategy for those who will not or cannot remain in a mutually faithful relationship." Condoms are the third choice, not the first.
The Vatican does need a better way of talking about condoms, and it could learn from what the U.S. bishops said over 20 years ago in their 1987 statement "The Many Faces of AIDS." After clearly stating that the best and most morally acceptable way to combat AIDS is confining sexual activity to marriage, they went on to say:
Because we live in a pluralistic society, we acknowledge that some will not agree with our understanding of human sexuality. We recognize that public educational programs addressed to a wide audience will reflect the fact that some people will not act as they can and should; that they will not refrain from the type of sexual or drug-abuse behavior that can transmit AIDS. In such situations, educational efforts, if grounded in the broader moral vision outlined above, could include accurate information about prophylactic devices or other practices proposed by some medical experts as potential means of preventing AIDS.
That is close to Green's position that "condoms should always be a backup strategy for those who will not or cannot remain in a mutually faithful relationship." If the Vatican could say something similar to what was said by the U.S. bishops, then African bishops could support an ethically responsible ABC program that made clear that condoms were the third choice for those who will not follow A or B.
But while this makes sense for those who are not yet infected, what about those who have AIDS? Even people in the Vatican are concerned about innocent spouses who would have sex with an infected spouse. Saying that such couples could use condoms would be helpful.
Others would go further. "Someone who is infected with the HIV virus and decides to have sex with an uninfected person has to protect his partner by using a condom," said Cardinal Godfried Danneels of Mechelen-Brussels in 2004. Not using a condom would be a violation of the Fifth Commandment: Thou shall not kill. In this case a condom is not used as a birth control device but to avoid passing on an infection.
Thomas J. Reese, S.J.
Senior Fellow
Woodstock Theological Center
Georgetown University
Washington, DC 20057-1137
Copyright©Thomas J. Reese, S.J., 2009
31.3.09
OXÖGAT / #15 , Alois Riedlsperger SJ : Glaubwürdig durch die Praxis
'
OXÖGAT #15.
Alois Riedlsperger SJ
CHRISTENTUM UND POLITIK
- - -
Glaubwürdig durch die Praxis
Wie ich bei politischen Diskussionen und Interviews für Medien immer wieder erfahre, sind kirchliche Stellungnahmen zu gesellschaftlichen Fragen nur dann glaubwürdig, wenn erkennbar wird, wie die Kirchen ihre eigene Praxis an den Anliegen der sozialen Botschaft ausrichten und dafür wirksame Zeichen setzen: z.B. im Blick auf eine gerechtere Gestaltung der Finanzwirtschaft durch etische Geldanlage seitens kirchlicher Einrichtungen oder im Sinn der Schöpfungsverantwortung durch Ressourcen schonendes Wirtschaften.
So wurden auch bei Präsentation und Evaluation des Ökumenischen Sozialworts immer konkrete soziale Initiativen aus den christlichen Kirchen vorgestellt: Projekte mit Arbeitslosen, Flüchtlingen, behinderten Menschen, Dritte-Welt- und entwicklungspolitische Aktionen, Friedens- und Umweltinitiativen.
Die vielfalt der Probleme erfordert eine Vielfalt von Beiträgen. In ihnen übernehmen Christinnen und Christen auf unterschiedliche Weise Verantwortung für die Gestaltung der Welt. Denn: Christentum ist politisch.
- - -
Jesuiten #1-2009, München 2009.
OXÖGAT #15.
Alois Riedlsperger SJ
CHRISTENTUM UND POLITIK
- - -
Glaubwürdig durch die Praxis
Wie ich bei politischen Diskussionen und Interviews für Medien immer wieder erfahre, sind kirchliche Stellungnahmen zu gesellschaftlichen Fragen nur dann glaubwürdig, wenn erkennbar wird, wie die Kirchen ihre eigene Praxis an den Anliegen der sozialen Botschaft ausrichten und dafür wirksame Zeichen setzen: z.B. im Blick auf eine gerechtere Gestaltung der Finanzwirtschaft durch etische Geldanlage seitens kirchlicher Einrichtungen oder im Sinn der Schöpfungsverantwortung durch Ressourcen schonendes Wirtschaften.
So wurden auch bei Präsentation und Evaluation des Ökumenischen Sozialworts immer konkrete soziale Initiativen aus den christlichen Kirchen vorgestellt: Projekte mit Arbeitslosen, Flüchtlingen, behinderten Menschen, Dritte-Welt- und entwicklungspolitische Aktionen, Friedens- und Umweltinitiativen.
Die vielfalt der Probleme erfordert eine Vielfalt von Beiträgen. In ihnen übernehmen Christinnen und Christen auf unterschiedliche Weise Verantwortung für die Gestaltung der Welt. Denn: Christentum ist politisch.
- - -
Jesuiten #1-2009, München 2009.
17.3.09
Leif Elggren - Teatergalleriet - Uppsala / 21 mars
LEIF ELGGREN
>>Teatergalleriet / Uppsala stadsteater
VERNISSAGE LÖR 21/3
KL 13 - 15
Utställningen pågår t o m den 18 april.
Öppettider i galleriet mån-lör 12-18.
Leif Elggren kommer också att delta i TUPP med Tabletalk av Guds söner.
Guds söner är en performance- och musikgrupp som består av Leif Elggren och Kent Tankred.
>>TUPP - UPPSALA INTERNATIONELLA SCENKONSTFESTIVAL 15—18/4
Uppsala stadsteater blir den första stadsteatern i Sverige med en egen internationell scenkonst-festival. I april, strax efter påsk, fylls hela huset med gästspel av kompanier från både när och fjärran. Teater,
dans och performance i en välavvägd blandning i fyra dagar.
Uppsala Stadsteater - Kungsgatan 53, Uppsala
12.3.09
...känner ni stanken...
'
Svenska Dagbladet
12.03.09, 07.07
2 miljoner i kompensation
Mitt i en av de värsta finanskriserna världen har skådat får SEB:s vd Annika Falkengren en rejäl löneökning med 28 procent. Hennes fasta lön höjs från 7 miljoner till 9 miljoner kronor. En pressad Marcus Wallenberg, ordförande i banken, försvarar höjningen.
+ + +
känner ni stanken från (skandinaviska) enskilda banken
Svenska Dagbladet
12.03.09, 07.07
2 miljoner i kompensation
Mitt i en av de värsta finanskriserna världen har skådat får SEB:s vd Annika Falkengren en rejäl löneökning med 28 procent. Hennes fasta lön höjs från 7 miljoner till 9 miljoner kronor. En pressad Marcus Wallenberg, ordförande i banken, försvarar höjningen.
+ + +
känner ni stanken från (skandinaviska) enskilda banken
11.3.09
raf: stadsgerilla / bo i. cavefors: rebellens taktik och strategi
'
Bo I. Cavefors
REBELLENS TAKTIK OCH STRATEGI
I sin juridiklära för partisaner, eller rebeller, eller gerillan, eller med dagens modeord - terrorister, Theorie des Partisanen (1963) konstaterar den tyske rättshistorikern Carl Schmitt att partisanens/terroristens liv och verksamhet består av fyra karakteristika, nämligen irregularitet, starkt politiskt engagemang, militär rörlighet och dubbel lojalitet, det vill säga, å ena sidan lojalitet gentemot det kollektiv, den religiösa tro, det samhälle eller samhällsideal partisanen bekänner sig till, och å andra sidan lojalitet gentemot egna principer, egen individualitet och enskilt agerande. Inte i något fall ser Schmitt partisanens, eller gerillamedlemmens, agerande som ett uttryck för religiös eller politisk fanatism. Det överensstämmer bra med generalsekreteraren för de katolska biskoparna i arabvärlden, fader Pierre Grechs uttalande den 15 maj 2003 angående konflikterna mellan de kristna och islamska världarna, att "vi är inte åsyna vittne till en religiös konflikt, utan till en konflikt av ekonomisk karaktär", att det är "fattigdom och lidande" som är drivkraft till islamisternas terrorism, att "orsaken till hatet finns just där och sällan är religiöst motiverat".
Det är människors "fattigdom och lidande", ja den fattigdom och det lidande som karakteriserar hela samhället och dess politiska system, som var det primära skälet till radikaliseringen av rörelser som tyska raf och de italienska röda brigaderna under 1960- och 1970-talen. I holgers sista brev skriver Holger Meins att "det enda som räknas är kampen" och Ulrike Meinhof menar i ett brev till Hanna Krabbe att "massan är principiellt för revolt, men den är totalt ovetande, den vill frigörelse, men vet inte hur den ska bära sig åt".
I fortsättningen använder jag ordet rebell och inkluderar i detta ord beteckningarna partisan, terrorist, gerilla och medlemmarna av raf:s stadsgerilla.
+ + +
Experter på rebellverksamhet har under de senaste tjugo-trettio åren lyckats ena sig om att rebellen är en krigförande part som dock agerar utanför de reguljära stridskrafternas traditionella agenda. Det gällde såväl för gerillan i Spanien 1808, för franska Franctireurs 1871, som för sovjetiska frihetskämpar mot tyska ockupanter under andra världskriget och för rebellerna i Werwolf som vid andra världskrigets slutskede organiserades av nationalsocialisterna för att ägna sig åt sabotage mot de allierade trupper som passerat gränserna till Tyska Riket. Detta gäller även för raf.
Visserligen är rebellens identitet svårdefinierad därför att skillnaden mellan civilister och soldater i modern krigföring alltmer raderas ut vid väpnade konflikter, men USA står inte, som George W. Bush hävdar i konflikten med islamska länder och islamska rörelser, inför en ny form av stridande motpart som faller utanför ramarna för hur fångar skall behandlas. Interneringen av islamska rebeller på Guantanamo är exceptionell och kan endast jämföras med de av nationalsocialisternas koncentrationsläger vilka ej vara rena dödsläger och med de interneringsläger dit japaner bosatta i USA förpassades under andra världskriget efter det japanska anfallet mot Pearl Harbour.
Carl Schmitts partisanteorier överensstämmer ganska väl med fransmannen de Jeneys definition av rebellens taktik och strategi i Le Partisan ou l'art de Petit-Guerre (1759). Utifrån dessa båda skärpta analytikers intelligenta propåer går en rak linje till T.E. Lawrence erfarenheter (i bla Seven Pillars of Wisdom) av britternas misslyckade "missioner" och "expeditioner", dvs militära operationer, i arabärlden före-under-och-efter första världskriget, till Mao Tse-tungs Militärpolitiska Skrifter/idéer, till A. Nuebergs (pseudonym för bla Ho Chi Minh) analyser (i Det väpnade upproret) av befrielsekrigets förutsättningar i Viet Nam, till raf-medlemmen Horst Mahlers politiskt-teoretiska analyser, till Che Guevaras romantiska foco guerilleros, till Frantz Fanons kolonialismteorier och till Ernst Jüngers frihetsnarkoman anarken.
Reguljära arméer marscherar på order och kämpar utan att soldaterna agerar utifrån individuellt engagemang för att nå specifika politiska mål. Efter nationalstaternas inträde på den politiska arenan, från 1800-talet, strider soldaterna i reguljära arméer för något så diffust som "fosterlandet"; de är inte längre krigare som slåss för sin egen identitet, för en religiös eller politiskt ideologisk övertygelse eller för hem och familj. Rebellen däremot kämpar av övertygelse och utifrån en befälsstruktur som antingen underordnats en politisk idé, religiös tro, eller som är tvingande nödvändighet för att krossa den makt som är ansvarig för den fattigdom och ofrihet under vilken rebellen tvingas leva. Rebellen menar att militära regler endast systematiserar kampen. I det ögonblick rebellrörelsen övertar reguljära stridskrafters befäls- och orderstruktur minskar dess politiskt eller religiöst motiverade frivillighet, rebellrörelsen förlorar sin irreguljära karaktär och den enskilde rebellen förvandlas till reguljär soldat.
Om å andra sidan regel- och ordersystem helt avskaffas, förvandlas rebellerna till ett gäng banditer. Det finns åtskilliga exempel från de senaste decennierna på denna deklassering av rebellrörelser, till exempel några av de väpnade islamska grupperna i Filippinerna, vilka innan de banditierades under många år förde en politiskt och religiöst motiverad kamp för befolkningens islamska identitet. Samma deklassering har en del rebellgrupper i Sydamerika råkat ut för.
I boken Der Partisan (1961) ger Rolf Schroer rebellen en etiskt existentiell definition. Schroer menar att rebellen endast existerar i det ögonblick han agerar, när han träder ut ur det dunkel, ut ur den anonymitet till vilken han omgående bör återvända efter slutfört uppdrag. Rebellidentiteten måste alltid förnyas. För att förbli rebell måste rebellen ständigt stå upp till bevis för detta och visa sin närvaro i kamphandling.
För att få grepp om denna rigorösa rebelltolkning, ger klassisk skönlitteratur god hjälp.
Rebellverksamhet och krigarens problem och förutsättningar beskrivs ingående av Friedrich Hölderlin i Hyperion, av Georg Büchner i Hessischhe Landbote och i dramat Dantons Tod av Heinrich von Kleist, av Conrad Ferdinand Meyer, av den tidigare nämnde T.E. Lawrence, av Ernest Hemingway, Ernst Jünger, mfl, mfl, mfl. Författare som skriver om rebeller förvandlas ofta själva till rebeller på samma sätt som Frantz Fanon när han medvetet kämpar för att kolonialiserade folk alltid skall ha rätt att bruka våld mot den kolonialiserande makten. Märk väl att kolonial makt kan utövas på många sätt, inte endast med hjälp av militära medel utan minst lika effektivt med aktiebörserna och andra finanscentra som operationsbas (exempel: WTC i New York).
+ + +
Medan Mao och Che ser rebellen som en del av den världsrevolutionära processen, menar Jünger och Schmitt att en äkta rebell aldrig bör nedlåta sig till att bli agent för världsrevolutionär aggressivitet. För Carl von Clausewitz (Vom Kriege, 18:e upplagan 16.11.1972,) är rebellens krigföring endast en av många former för väpnad konfliktlösning som kan användas för att nå politiska mål. I det avgörande skedet, menar Clausewitz, förlorar rebellkrigaren sin instrumentella fördel och agerandet antar existentiell form såväl för rebellen själv som för den befolkning han vill befria från tyrannen. När segern ligger inom räckhåll eller uppnåtts är rebellen inte längre det instrument med vars hjälp den politiska ledaren kan nå det förutbestämda målet, rebellen förvandlas till ett politiskt medium i det nya samhället, lojaliteter som uppstått under den gemensamma kampen mot en gemensam fiende ersätts med krav på nya lojalitetsbindningar. Fogar sig rebellen inte i denna nya ordning tvingas han antingen till total underkastelse eller måste börja om från början. Utifrån Clausewitz' analys relativerar Schmitt i detta sammanhang statsbegreppet genom motsatsparet legitimitet och legalitet och exemplifierar med rebellen Raoul Salan.
Vem var Raoul Salan? Gemensamt med Charles de Gaulle revolterar Salan mot den faktiskt existerande Vichyregimens legalitet, i övertygelsen om det av de Gaulle utropade Fria Frankrikes politiskt-teoretiska och militärstrategiska legitimitet. Rebellerna de Gaulle och Salan anser att legitimiteten i sig äger legalitet och utifrån denna syn på legalitetsbegreppet beslutar presidenten de Gaulle många år senare att ge Algeriet frihet. I och med detta förändras relationen mellan de Gaulle och Salan. Salan tolkar fortfarande legalitetsbegreppet utifrån samma erfarenheter som den forne stridskamraten de Gaulle och i kampen för ett fortsatt franskt Algeriet åberopar Salan den legitimitet som båda rebellerna ansåg skulle gälla för det Fria Frankrike. Salan bekämpar för andra gången en bestående legalitet. De Gaulle har som makthavare övergett denna definition.
För Schmitt är det inte den bättre legitimiteten eller legaliteten i sig som är intressant, utan legitimitetens rättsanspråk inom den existentiellt förda kampen. I kampen om Algeriet förlorar Salan och döms som förrädare av de Gaulle, så som båda tidigare dömts som förrädare av Vichyregimen. OAS och Salans irregularitet förvandlas till illegalitet. Salans försök att åberopa motsatsparet legitimitet och legalitet klassas av de Gaulle, som är den för ögonblicket starkare parten, som landsförräderi trots att det aldrig varit rebellens, Salans, avsikt att skada Frankrikes reella intressen.
Rebellen är ofta framgångsrik därför att han bär på löften om en bättre framtid, medan makthavaren tvingas försvara begångna misstag. Om rebellen håller ut tillräckligt länge och genom strategisk jämvikt binder stora reguljära styrkor förlorar makthavaren/ockupanten/usurpatorn kampen. Troligen kommer det att i framtidens krig finnas större och viktigare uppgifter än någonsin tidigare för rebeller, trots att deras militära formationer kommer att ställas mot högteknologiska vapensystem, modernt utrustade elitsoldater, krigsmaskinister och computerdomptörer. Men - rebellen är inte bunden till en på förhand given befälsordning och total lydnad, utan kämpar av egen fri vilja och möter frivilligt döden. Rebellen kan därför inte besegras i strid. Den enskilde rebellen kan dödas men inte själva "rörelsen" som ständigt kan förnyas genom att nya medlemmar engageras .Därför är det meningslöst att försöka utrota rebellen med hjälp av konventionella vapen och soldater. Rebellen kan endast övertalas att ge upp sin verksamhet, genom dialog och förhandlingar som leder till konkreta resultat. Vad gäller konflikter liknande den mellan USA, Israel (och, naturligtvis, Blair) och stora delar av arabvärlden, dvs den islamska världen, insåg påven Johannes Paulus II detta och varnade för att konflikterna kan av människor i såväl den kristna som i den islamska världen komma att felaktigt uppfattas som en konflikt mellan religionerna (Vatikanstaten 1.9.03). Påven Benedictus XVI förtydligade problemet, när han fortfarande var kardinal Joseph Ratzinger, och definierade de då aktuella konflikterna genom att tala om att "vår tids största problem är relativism" (Rom 26.9.03), dvs att "tolerans och respekt" för oliktänkande har lett till att alla åsikter anses bära på ett visst mått av sanning även när de är absolut konträra. Med andra ord: en meningsfull dialog med islam kan inte komma till stånd om inte de kristna företrädarna är medvetna om sin egen identitet. Hur uppnå detta? Steget är inte långt från påvarnas deklarationer till Ulrike Meinhof uppmaning i sitt sista brev, riktat till fångarna i Hamburg, tre veckor innan hon mördades: "klassläget existerar: proletariatet, proletariseringen, deklassering, förnedring, förolämpning, utsugning, ofrihet, fattigdom."
Rebellen, det må sedan gälla påvar och befrielseteologer eller medlemmarna i en stadsgerilla, går alltid till strid medvetna om att de trots materiell och vapenteknisk underlägsenhet segrar över Goliat. Den enda möjligheten att komma i närstrid med rebellerna är genom ordet, dialogen, förhandlingen. Klara fakta, ingen relativism. Rebellerna agerar principfast.
+ + +
REBELLENS TAKTIK OCH STRATEGI
I sin juridiklära för partisaner, eller rebeller, eller gerillan, eller med dagens modeord - terrorister, Theorie des Partisanen (1963) konstaterar den tyske rättshistorikern Carl Schmitt att partisanens/terroristens liv och verksamhet består av fyra karakteristika, nämligen irregularitet, starkt politiskt engagemang, militär rörlighet och dubbel lojalitet, det vill säga, å ena sidan lojalitet gentemot det kollektiv, den religiösa tro, det samhälle eller samhällsideal partisanen bekänner sig till, och å andra sidan lojalitet gentemot egna principer, egen individualitet och enskilt agerande. Inte i något fall ser Schmitt partisanens, eller gerillamedlemmens, agerande som ett uttryck för religiös eller politisk fanatism. Det överensstämmer bra med generalsekreteraren för de katolska biskoparna i arabvärlden, fader Pierre Grechs uttalande den 15 maj 2003 angående konflikterna mellan de kristna och islamska världarna, att "vi är inte åsyna vittne till en religiös konflikt, utan till en konflikt av ekonomisk karaktär", att det är "fattigdom och lidande" som är drivkraft till islamisternas terrorism, att "orsaken till hatet finns just där och sällan är religiöst motiverat".
Det är människors "fattigdom och lidande", ja den fattigdom och det lidande som karakteriserar hela samhället och dess politiska system, som var det primära skälet till radikaliseringen av rörelser som tyska raf och de italienska röda brigaderna under 1960- och 1970-talen. I holgers sista brev skriver Holger Meins att "det enda som räknas är kampen" och Ulrike Meinhof menar i ett brev till Hanna Krabbe att "massan är principiellt för revolt, men den är totalt ovetande, den vill frigörelse, men vet inte hur den ska bära sig åt".
I fortsättningen använder jag ordet rebell och inkluderar i detta ord beteckningarna partisan, terrorist, gerilla och medlemmarna av raf:s stadsgerilla.
+ + +
Experter på rebellverksamhet har under de senaste tjugo-trettio åren lyckats ena sig om att rebellen är en krigförande part som dock agerar utanför de reguljära stridskrafternas traditionella agenda. Det gällde såväl för gerillan i Spanien 1808, för franska Franctireurs 1871, som för sovjetiska frihetskämpar mot tyska ockupanter under andra världskriget och för rebellerna i Werwolf som vid andra världskrigets slutskede organiserades av nationalsocialisterna för att ägna sig åt sabotage mot de allierade trupper som passerat gränserna till Tyska Riket. Detta gäller även för raf.
Visserligen är rebellens identitet svårdefinierad därför att skillnaden mellan civilister och soldater i modern krigföring alltmer raderas ut vid väpnade konflikter, men USA står inte, som George W. Bush hävdar i konflikten med islamska länder och islamska rörelser, inför en ny form av stridande motpart som faller utanför ramarna för hur fångar skall behandlas. Interneringen av islamska rebeller på Guantanamo är exceptionell och kan endast jämföras med de av nationalsocialisternas koncentrationsläger vilka ej vara rena dödsläger och med de interneringsläger dit japaner bosatta i USA förpassades under andra världskriget efter det japanska anfallet mot Pearl Harbour.
Carl Schmitts partisanteorier överensstämmer ganska väl med fransmannen de Jeneys definition av rebellens taktik och strategi i Le Partisan ou l'art de Petit-Guerre (1759). Utifrån dessa båda skärpta analytikers intelligenta propåer går en rak linje till T.E. Lawrence erfarenheter (i bla Seven Pillars of Wisdom) av britternas misslyckade "missioner" och "expeditioner", dvs militära operationer, i arabärlden före-under-och-efter första världskriget, till Mao Tse-tungs Militärpolitiska Skrifter/idéer, till A. Nuebergs (pseudonym för bla Ho Chi Minh) analyser (i Det väpnade upproret) av befrielsekrigets förutsättningar i Viet Nam, till raf-medlemmen Horst Mahlers politiskt-teoretiska analyser, till Che Guevaras romantiska foco guerilleros, till Frantz Fanons kolonialismteorier och till Ernst Jüngers frihetsnarkoman anarken.
Reguljära arméer marscherar på order och kämpar utan att soldaterna agerar utifrån individuellt engagemang för att nå specifika politiska mål. Efter nationalstaternas inträde på den politiska arenan, från 1800-talet, strider soldaterna i reguljära arméer för något så diffust som "fosterlandet"; de är inte längre krigare som slåss för sin egen identitet, för en religiös eller politiskt ideologisk övertygelse eller för hem och familj. Rebellen däremot kämpar av övertygelse och utifrån en befälsstruktur som antingen underordnats en politisk idé, religiös tro, eller som är tvingande nödvändighet för att krossa den makt som är ansvarig för den fattigdom och ofrihet under vilken rebellen tvingas leva. Rebellen menar att militära regler endast systematiserar kampen. I det ögonblick rebellrörelsen övertar reguljära stridskrafters befäls- och orderstruktur minskar dess politiskt eller religiöst motiverade frivillighet, rebellrörelsen förlorar sin irreguljära karaktär och den enskilde rebellen förvandlas till reguljär soldat.
Om å andra sidan regel- och ordersystem helt avskaffas, förvandlas rebellerna till ett gäng banditer. Det finns åtskilliga exempel från de senaste decennierna på denna deklassering av rebellrörelser, till exempel några av de väpnade islamska grupperna i Filippinerna, vilka innan de banditierades under många år förde en politiskt och religiöst motiverad kamp för befolkningens islamska identitet. Samma deklassering har en del rebellgrupper i Sydamerika råkat ut för.
I boken Der Partisan (1961) ger Rolf Schroer rebellen en etiskt existentiell definition. Schroer menar att rebellen endast existerar i det ögonblick han agerar, när han träder ut ur det dunkel, ut ur den anonymitet till vilken han omgående bör återvända efter slutfört uppdrag. Rebellidentiteten måste alltid förnyas. För att förbli rebell måste rebellen ständigt stå upp till bevis för detta och visa sin närvaro i kamphandling.
För att få grepp om denna rigorösa rebelltolkning, ger klassisk skönlitteratur god hjälp.
Rebellverksamhet och krigarens problem och förutsättningar beskrivs ingående av Friedrich Hölderlin i Hyperion, av Georg Büchner i Hessischhe Landbote och i dramat Dantons Tod av Heinrich von Kleist, av Conrad Ferdinand Meyer, av den tidigare nämnde T.E. Lawrence, av Ernest Hemingway, Ernst Jünger, mfl, mfl, mfl. Författare som skriver om rebeller förvandlas ofta själva till rebeller på samma sätt som Frantz Fanon när han medvetet kämpar för att kolonialiserade folk alltid skall ha rätt att bruka våld mot den kolonialiserande makten. Märk väl att kolonial makt kan utövas på många sätt, inte endast med hjälp av militära medel utan minst lika effektivt med aktiebörserna och andra finanscentra som operationsbas (exempel: WTC i New York).
+ + +
Medan Mao och Che ser rebellen som en del av den världsrevolutionära processen, menar Jünger och Schmitt att en äkta rebell aldrig bör nedlåta sig till att bli agent för världsrevolutionär aggressivitet. För Carl von Clausewitz (Vom Kriege, 18:e upplagan 16.11.1972,) är rebellens krigföring endast en av många former för väpnad konfliktlösning som kan användas för att nå politiska mål. I det avgörande skedet, menar Clausewitz, förlorar rebellkrigaren sin instrumentella fördel och agerandet antar existentiell form såväl för rebellen själv som för den befolkning han vill befria från tyrannen. När segern ligger inom räckhåll eller uppnåtts är rebellen inte längre det instrument med vars hjälp den politiska ledaren kan nå det förutbestämda målet, rebellen förvandlas till ett politiskt medium i det nya samhället, lojaliteter som uppstått under den gemensamma kampen mot en gemensam fiende ersätts med krav på nya lojalitetsbindningar. Fogar sig rebellen inte i denna nya ordning tvingas han antingen till total underkastelse eller måste börja om från början. Utifrån Clausewitz' analys relativerar Schmitt i detta sammanhang statsbegreppet genom motsatsparet legitimitet och legalitet och exemplifierar med rebellen Raoul Salan.
Vem var Raoul Salan? Gemensamt med Charles de Gaulle revolterar Salan mot den faktiskt existerande Vichyregimens legalitet, i övertygelsen om det av de Gaulle utropade Fria Frankrikes politiskt-teoretiska och militärstrategiska legitimitet. Rebellerna de Gaulle och Salan anser att legitimiteten i sig äger legalitet och utifrån denna syn på legalitetsbegreppet beslutar presidenten de Gaulle många år senare att ge Algeriet frihet. I och med detta förändras relationen mellan de Gaulle och Salan. Salan tolkar fortfarande legalitetsbegreppet utifrån samma erfarenheter som den forne stridskamraten de Gaulle och i kampen för ett fortsatt franskt Algeriet åberopar Salan den legitimitet som båda rebellerna ansåg skulle gälla för det Fria Frankrike. Salan bekämpar för andra gången en bestående legalitet. De Gaulle har som makthavare övergett denna definition.
För Schmitt är det inte den bättre legitimiteten eller legaliteten i sig som är intressant, utan legitimitetens rättsanspråk inom den existentiellt förda kampen. I kampen om Algeriet förlorar Salan och döms som förrädare av de Gaulle, så som båda tidigare dömts som förrädare av Vichyregimen. OAS och Salans irregularitet förvandlas till illegalitet. Salans försök att åberopa motsatsparet legitimitet och legalitet klassas av de Gaulle, som är den för ögonblicket starkare parten, som landsförräderi trots att det aldrig varit rebellens, Salans, avsikt att skada Frankrikes reella intressen.
Rebellen är ofta framgångsrik därför att han bär på löften om en bättre framtid, medan makthavaren tvingas försvara begångna misstag. Om rebellen håller ut tillräckligt länge och genom strategisk jämvikt binder stora reguljära styrkor förlorar makthavaren/ockupanten/usurpatorn kampen. Troligen kommer det att i framtidens krig finnas större och viktigare uppgifter än någonsin tidigare för rebeller, trots att deras militära formationer kommer att ställas mot högteknologiska vapensystem, modernt utrustade elitsoldater, krigsmaskinister och computerdomptörer. Men - rebellen är inte bunden till en på förhand given befälsordning och total lydnad, utan kämpar av egen fri vilja och möter frivilligt döden. Rebellen kan därför inte besegras i strid. Den enskilde rebellen kan dödas men inte själva "rörelsen" som ständigt kan förnyas genom att nya medlemmar engageras .Därför är det meningslöst att försöka utrota rebellen med hjälp av konventionella vapen och soldater. Rebellen kan endast övertalas att ge upp sin verksamhet, genom dialog och förhandlingar som leder till konkreta resultat. Vad gäller konflikter liknande den mellan USA, Israel (och, naturligtvis, Blair) och stora delar av arabvärlden, dvs den islamska världen, insåg påven Johannes Paulus II detta och varnade för att konflikterna kan av människor i såväl den kristna som i den islamska världen komma att felaktigt uppfattas som en konflikt mellan religionerna (Vatikanstaten 1.9.03). Påven Benedictus XVI förtydligade problemet, när han fortfarande var kardinal Joseph Ratzinger, och definierade de då aktuella konflikterna genom att tala om att "vår tids största problem är relativism" (Rom 26.9.03), dvs att "tolerans och respekt" för oliktänkande har lett till att alla åsikter anses bära på ett visst mått av sanning även när de är absolut konträra. Med andra ord: en meningsfull dialog med islam kan inte komma till stånd om inte de kristna företrädarna är medvetna om sin egen identitet. Hur uppnå detta? Steget är inte långt från påvarnas deklarationer till Ulrike Meinhof uppmaning i sitt sista brev, riktat till fångarna i Hamburg, tre veckor innan hon mördades: "klassläget existerar: proletariatet, proletariseringen, deklassering, förnedring, förolämpning, utsugning, ofrihet, fattigdom."
Rebellen, det må sedan gälla påvar och befrielseteologer eller medlemmarna i en stadsgerilla, går alltid till strid medvetna om att de trots materiell och vapenteknisk underlägsenhet segrar över Goliat. Den enda möjligheten att komma i närstrid med rebellerna är genom ordet, dialogen, förhandlingen. Klara fakta, ingen relativism. Rebellerna agerar principfast.
+ + +
'
'
Detta urval texter om stadsgerilla har hämtats från den betydligt omfångsrikare volymen raf:texter som utkom på tyska och svenska 1977. Originalupplagans kapitelnumrering återges här med romerska siffror.
'
'Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2009.
151 s., hft.
Urval och förord (texten ovan): Bo I. Cavefors.
'
'
'
Copyright©Bo I. Cavefors 2009
9.3.09
Andrés Brink Pinto : Med Lenin på byrån
' 
En avhandling om normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921-1939.
Den svenska kommunistiska rörelsen såg sig som en rörelse för arbetarklassen, något som återspeglas tydligt i rörelsens propaganda. I de veckotidningar partiet och ungdomsförbundet gav ut markerade man att det som förenade partimedlemmarna var deras gemensamma erfarenheter av klassamhället och deras glödande kommunistiska övertygelse. I de skönlitterära beskrivningarna av hur en medlem av arbetarklassen skulle agera är det dock övertydligt att det subjekt som skildrades återupprepade en rad normer som snarare anknöt till den borgerliga medelklassens värderingar även vad gällde homosexualitet.
'
'
'
'
Andrés Brink Pinto
MED LENIN PÅ BYRÅN
MED LENIN PÅ BYRÅN
'
En avhandling om normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921-1939.
Den svenska kommunistiska rörelsen såg sig som en rörelse för arbetarklassen, något som återspeglas tydligt i rörelsens propaganda. I de veckotidningar partiet och ungdomsförbundet gav ut markerade man att det som förenade partimedlemmarna var deras gemensamma erfarenheter av klassamhället och deras glödande kommunistiska övertygelse. I de skönlitterära beskrivningarna av hur en medlem av arbetarklassen skulle agera är det dock övertydligt att det subjekt som skildrades återupprepade en rad normer som snarare anknöt till den borgerliga medelklassens värderingar även vad gällde homosexualitet.
8.3.09
Henrik Palm : Kallt krig och tysk höst
'
'
Henrik Palm
Henrik Palm
i tidskriften Fragment
Kallt krig och tysk höst, artikel nr 1. Tysklands totalitära skuld
Kallt krig och tysk höst, artikel nr 2. Böcker, motstånd, repression
Kallt krig och tysk höst, artikel nr 3. Högervinden är fortfarande kall
'
+ + +
'
2 andra raf-relaterade analyser:
den Røde Arme Fraksjons forlegger
'
Pär Thörn : Receptionen av
Bo Cavefors Bokförlags utgåvor
Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt samt raf:texter
'
'
'
La Sinistra fascista och Myrdals matroser, mm
'
Bo I. Cavefors
IDENTITETSPROBLEM
Skälen till den svenska ”vänsterns” dåochdå uppdykande problem med historieskrivningen kan möjligen förklaras om man inom organisationsledningar och bland anhängare vågar tala om och analysera den tabuiserade ideologiska befruktningen mellan marxism/kommunism/socialism och fascism. Aktuellt just nu genom Ilmar Reepalus populistiska turer kring Davis-Cup-matchen i Malmö och Jan Myrdals tokstollerier (vid en intervju publicerad på Mohamed Omars blogg) kring stjärtgossar och matroser och ”svenska karlar”, ja ett citat… Omar frågar: ”Vad är svenska värderingar?” och Myrdal svarar: ”De flesta svenska karlar skulle inte göra en kvinna med barn och smita. Det är skamligt. När jag växte upp gick vi allihop med slidkniv. Men jag hörde aldrig talas om någon som drog kniv. Slogs gjorde vi. Det var lärarna emot men de såg bort. Det fanns vissa regler. Den som drog kniv drabbades av det vi kallade klasspö. Alla slog en. Det var straffet.”
I grunden lider de båda korstågsriddarna M&O av samma underdogfobier som brukar karakterisera mobbade småpojkar, nämligen att bli oöverträffade mästare i mobberi. ”Klasspö” säger Myrdal. Medvetet upprepar jag ordet med versaler: KLASSPÖ! Ja, är det inte just det den store revolutionären önskar ge alla de stjärtgossar och matroser och otrogna ”karlar” han framför som varnande exempel på moraliskt förfall. I sak talar Myrdal sig het för den rättspraxis som tillämpas i det av Omar lika hett älskade Iran, nämligen spöstraff, stening och till galgen med bögande tonåringar.
God handledning i ämnet om korrelationerna mellan delar av vänstern och fascismen är den år 2000 utgivna boken La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato, skriven av den italienske fascismhistorikern Giuseppe Parlato, elev till den mer namnkunnige Renzo de Felice.
Fascismen har under tiden efter andra världskriget i huvudsak karakteriserats som en monolitisk konstruktion av politiska grupper, fackliga organisationer och arbetsgivareföreningar (på svenska: Saltsjöbadsmodell) och med all rätt ansetts som reaktionär och totalitär, men man har glömt att tala om kopplingarna till vad som brukar kallas "vänstern”.
Renzo de Felice har i en rad arbeten visat att fascismens reella innehåll är mer komplicerat än att rakt av vara reaktionär och totalitär och menar att bottensatsen för fascism finns i en kombination av "vänster" och "höger". Med "vänster" menas då vänster från socialdemokratin till den yttersta vänstern och med "höger" menas en reaktionär borgerlig nationalism och radikalism som ligger till höger om traditionell konservatism.
Giuseppe Parlato visar i sin bok hur den fascistiska vänstern misslyckades att förverkliga sina idéer inom den fascistiska "rörelsen" trots att den som en synnerligen aktiv intellektuell minoritet bidrog till att forma Mussolinis ungdomsverk, påverkade den under hela dess existens - och överlevde in i det "demokratiska" efterkrigsitalien. Huvuddragen i den fascistiska vänstern var nationalism och den goda revolutionära idén om att störta borgarsamhället i grus och aska. Denna trängtan förde många av vänsterfascisterna efter 1943/1945 till det kommunistiska lägret. Det räcker att nämna Paolo Grassi och Giorgio Strehler som stod för ett av efterkrigstidens mest intressanta teaterexperiment, Piccolo Teatro i Milano, men där finns också Curizo Malaparte, Ignazio Silone och, inte minst, Felice Chilanti som under trettiotalet redigerade den fascistiska tidskriften La Stripe och som under femtiotalet var vicedirektör för den kommunistiska dagstidningen Unitá.
Förutsättningen för kombinationen fascism/kommunism/socialism finner man i förutsättningarna för och erfarenheterna av första världskriget. Genom nyorienteringen av ett övergripande Risorgimento försökte revolutionärer av olika schatteringar förverkliga den gamle revolutionären Mazzinis republikanska ideal; kollektivt hatade man det monarkistiska Italien som under ett halvt århundrade accepterats och styrts av liberaler. Man ville bryta det korrumperade vänskapsryggdunkandet och istället skapa ett korporativistiskt, ett i teorin men ej i praktiken demokratiskt system.
Gabriele d'Annunzio grundade 1919 fristaten Fiume och propagerade för en Mazziniinspirerad socialistisk väg, men Mussolini, som ungefär samtidigt grundat sitt Fasci, med ungefär samma målsättning, ville inte veta av konkurrens. Det naturliga urvalet gjorde att den starkare vann. d'Annunzio isolerades som museiföremål och romantisk drömprins. Dessutom tyckte Mussolini att d'Annunzio var alltför anarkistisk. Mussolini såg sig som och var i praktiken en pragmatiker med säker instinkt för makt och fann majoriteten för sin "rörelse" i mitten och till höger om högern i det politiska landskapet.
När Mussolini tagit över regeringsmakten 1922/1923 gjorde han allt för att släta ut skillnaderna mellan partiets grupper och han kompromissade villigt med vänstergrupperna från tiden före 1914, men dessa kände sig snart överkörda av Ledaren eftersom denne mer litade på de korporativistiska arbetsgivaresällskapen än på de korporativistiska arbetstagaresällskapen, fackföreningarna. Hur som haver: de avgörande besluten träffade Mussolini i enrum med inrikesministern Alfredo Rocco.
I Mussolinis korporationer gick det sålunda annorlunda till än i Hitlers Tredje Rike. Den förre tvingade åtskilliga men långtifrån alla dissidenter till tystnad. Mussolini var skicklig på att kompromissa och accepterade att den fascistiska vänstern under trettiotalet formulerade ett eget projekt, den "Nya fascismen", som i sak var en form av "ny vänster", där borgerligheten utnämndes till huvudfiende och fackföreningsrörelserna tilldelades rollen som de verkliga makthavarna. Arbetet och arbetare mytologiserades och mystifierades och Mussolinis fascism totaliserades med hjälp av ideologen Tullio Cianetti, som 1943 var den siste ministern för korporationerna.
Tullio Cianetti, som samarbetat med Hitlers förtrogne Robert Ley (skaparen av billig massturism, inom denna sektor för billiga vardagsvaror sin tids Ingvar Kamprad, om man så vill), vad gällde socialiseringsplaner för tiden efter den tänkta segern, tog under kriget avstånd från denne och tog frondörernas parti den 25 juli 1943. Men ett halvår tidigare var han med om att i RSI (Republica Sociale Italiana) samla de sista krafter som ställde sig på Mussolinis sida. Cianetti var dessutom upphovsman till det manifest från Verona i vilket Mussolini/fascisterna säger sig vilja förvandla Italien till en produktionsstat under total statlig kontroll och att all storindustri skall förstatligas.
Mussolin återvände mot slutet av sin bana till de socialistiska rötterna. Den "nya fascismen" skulle ge arbetarna makten över produktionsmedlen. Giuseppe Parlato ser en klar linje från RSI till MSI (Movimento Sociale Italiano) som under efterkrigstiden utmärkt sig bland annat för åtskilliga märkliga kontakter till Italiens kommunistiska organisationer, framför allt under Togliattis tid som Gudfader. Mazzinis utopier om nationell gemenskap är ej heller idag döda. Ett stort och ärorikt och enat Italien är det gemensamma målet för såväl Berlusconi som hans fascistiska vänner och de förenade kommunistisk/socialistiska krafterna. Separatiserna i framför allt norditalien må ha goda statsfinansiella skäl för sina separatistiska strävanden, men i praktiken förblir de hänvisade till begränsade autonoma framgångar.
Parlattos bok visar på det nära sambandet mellan reaktionär och kommunistisk totalitarism och att den italienska vänsterns rötter finns i Mussolinis fascism - och tvärtom.
Bok: Giuseppe Parlato La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato. Società editrice il Mulino. Bologna 2000.
Copyright ©Bo I. Cavefors 2000, 2009
Bo I. Cavefors
IDENTITETSPROBLEM
Skälen till den svenska ”vänsterns” dåochdå uppdykande problem med historieskrivningen kan möjligen förklaras om man inom organisationsledningar och bland anhängare vågar tala om och analysera den tabuiserade ideologiska befruktningen mellan marxism/kommunism/socialism och fascism. Aktuellt just nu genom Ilmar Reepalus populistiska turer kring Davis-Cup-matchen i Malmö och Jan Myrdals tokstollerier (vid en intervju publicerad på Mohamed Omars blogg) kring stjärtgossar och matroser och ”svenska karlar”, ja ett citat… Omar frågar: ”Vad är svenska värderingar?” och Myrdal svarar: ”De flesta svenska karlar skulle inte göra en kvinna med barn och smita. Det är skamligt. När jag växte upp gick vi allihop med slidkniv. Men jag hörde aldrig talas om någon som drog kniv. Slogs gjorde vi. Det var lärarna emot men de såg bort. Det fanns vissa regler. Den som drog kniv drabbades av det vi kallade klasspö. Alla slog en. Det var straffet.”
I grunden lider de båda korstågsriddarna M&O av samma underdogfobier som brukar karakterisera mobbade småpojkar, nämligen att bli oöverträffade mästare i mobberi. ”Klasspö” säger Myrdal. Medvetet upprepar jag ordet med versaler: KLASSPÖ! Ja, är det inte just det den store revolutionären önskar ge alla de stjärtgossar och matroser och otrogna ”karlar” han framför som varnande exempel på moraliskt förfall. I sak talar Myrdal sig het för den rättspraxis som tillämpas i det av Omar lika hett älskade Iran, nämligen spöstraff, stening och till galgen med bögande tonåringar.
God handledning i ämnet om korrelationerna mellan delar av vänstern och fascismen är den år 2000 utgivna boken La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato, skriven av den italienske fascismhistorikern Giuseppe Parlato, elev till den mer namnkunnige Renzo de Felice.
Fascismen har under tiden efter andra världskriget i huvudsak karakteriserats som en monolitisk konstruktion av politiska grupper, fackliga organisationer och arbetsgivareföreningar (på svenska: Saltsjöbadsmodell) och med all rätt ansetts som reaktionär och totalitär, men man har glömt att tala om kopplingarna till vad som brukar kallas "vänstern”.
Renzo de Felice har i en rad arbeten visat att fascismens reella innehåll är mer komplicerat än att rakt av vara reaktionär och totalitär och menar att bottensatsen för fascism finns i en kombination av "vänster" och "höger". Med "vänster" menas då vänster från socialdemokratin till den yttersta vänstern och med "höger" menas en reaktionär borgerlig nationalism och radikalism som ligger till höger om traditionell konservatism.
Giuseppe Parlato visar i sin bok hur den fascistiska vänstern misslyckades att förverkliga sina idéer inom den fascistiska "rörelsen" trots att den som en synnerligen aktiv intellektuell minoritet bidrog till att forma Mussolinis ungdomsverk, påverkade den under hela dess existens - och överlevde in i det "demokratiska" efterkrigsitalien. Huvuddragen i den fascistiska vänstern var nationalism och den goda revolutionära idén om att störta borgarsamhället i grus och aska. Denna trängtan förde många av vänsterfascisterna efter 1943/1945 till det kommunistiska lägret. Det räcker att nämna Paolo Grassi och Giorgio Strehler som stod för ett av efterkrigstidens mest intressanta teaterexperiment, Piccolo Teatro i Milano, men där finns också Curizo Malaparte, Ignazio Silone och, inte minst, Felice Chilanti som under trettiotalet redigerade den fascistiska tidskriften La Stripe och som under femtiotalet var vicedirektör för den kommunistiska dagstidningen Unitá.
Förutsättningen för kombinationen fascism/kommunism/socialism finner man i förutsättningarna för och erfarenheterna av första världskriget. Genom nyorienteringen av ett övergripande Risorgimento försökte revolutionärer av olika schatteringar förverkliga den gamle revolutionären Mazzinis republikanska ideal; kollektivt hatade man det monarkistiska Italien som under ett halvt århundrade accepterats och styrts av liberaler. Man ville bryta det korrumperade vänskapsryggdunkandet och istället skapa ett korporativistiskt, ett i teorin men ej i praktiken demokratiskt system.
Gabriele d'Annunzio grundade 1919 fristaten Fiume och propagerade för en Mazziniinspirerad socialistisk väg, men Mussolini, som ungefär samtidigt grundat sitt Fasci, med ungefär samma målsättning, ville inte veta av konkurrens. Det naturliga urvalet gjorde att den starkare vann. d'Annunzio isolerades som museiföremål och romantisk drömprins. Dessutom tyckte Mussolini att d'Annunzio var alltför anarkistisk. Mussolini såg sig som och var i praktiken en pragmatiker med säker instinkt för makt och fann majoriteten för sin "rörelse" i mitten och till höger om högern i det politiska landskapet.
När Mussolini tagit över regeringsmakten 1922/1923 gjorde han allt för att släta ut skillnaderna mellan partiets grupper och han kompromissade villigt med vänstergrupperna från tiden före 1914, men dessa kände sig snart överkörda av Ledaren eftersom denne mer litade på de korporativistiska arbetsgivaresällskapen än på de korporativistiska arbetstagaresällskapen, fackföreningarna. Hur som haver: de avgörande besluten träffade Mussolini i enrum med inrikesministern Alfredo Rocco.
I Mussolinis korporationer gick det sålunda annorlunda till än i Hitlers Tredje Rike. Den förre tvingade åtskilliga men långtifrån alla dissidenter till tystnad. Mussolini var skicklig på att kompromissa och accepterade att den fascistiska vänstern under trettiotalet formulerade ett eget projekt, den "Nya fascismen", som i sak var en form av "ny vänster", där borgerligheten utnämndes till huvudfiende och fackföreningsrörelserna tilldelades rollen som de verkliga makthavarna. Arbetet och arbetare mytologiserades och mystifierades och Mussolinis fascism totaliserades med hjälp av ideologen Tullio Cianetti, som 1943 var den siste ministern för korporationerna.
Tullio Cianetti, som samarbetat med Hitlers förtrogne Robert Ley (skaparen av billig massturism, inom denna sektor för billiga vardagsvaror sin tids Ingvar Kamprad, om man så vill), vad gällde socialiseringsplaner för tiden efter den tänkta segern, tog under kriget avstånd från denne och tog frondörernas parti den 25 juli 1943. Men ett halvår tidigare var han med om att i RSI (Republica Sociale Italiana) samla de sista krafter som ställde sig på Mussolinis sida. Cianetti var dessutom upphovsman till det manifest från Verona i vilket Mussolini/fascisterna säger sig vilja förvandla Italien till en produktionsstat under total statlig kontroll och att all storindustri skall förstatligas.
Mussolin återvände mot slutet av sin bana till de socialistiska rötterna. Den "nya fascismen" skulle ge arbetarna makten över produktionsmedlen. Giuseppe Parlato ser en klar linje från RSI till MSI (Movimento Sociale Italiano) som under efterkrigstiden utmärkt sig bland annat för åtskilliga märkliga kontakter till Italiens kommunistiska organisationer, framför allt under Togliattis tid som Gudfader. Mazzinis utopier om nationell gemenskap är ej heller idag döda. Ett stort och ärorikt och enat Italien är det gemensamma målet för såväl Berlusconi som hans fascistiska vänner och de förenade kommunistisk/socialistiska krafterna. Separatiserna i framför allt norditalien må ha goda statsfinansiella skäl för sina separatistiska strävanden, men i praktiken förblir de hänvisade till begränsade autonoma framgångar.
Parlattos bok visar på det nära sambandet mellan reaktionär och kommunistisk totalitarism och att den italienska vänsterns rötter finns i Mussolinis fascism - och tvärtom.
Bok: Giuseppe Parlato La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato. Società editrice il Mulino. Bologna 2000.
Copyright ©Bo I. Cavefors 2000, 2009
1.3.09
Grymhetens Teater Dekadens på Fylkingen den 6 mars
'
Fredagen den 6:e mars 2009 slår
Grymhetens Teater Dekadens upp portarna
för allmänheten på Fylkingen i Stockholm.
Martin Bladh och Bo Cavefors ger en adekvat inblick i sina omtalade
Martin Bladh och Bo Cavefors ger en adekvat inblick i sina omtalade
och kontroversiella allkonstverk. Under kvällen bjuder man på
högläsning ur de orealiserade drama-aktionerna Heliogabalus och
Gilles de Rais; ställer ut collage/arbetstudier som tillhör
respektive verk; visar de ökända filmatiseringarna
av aktionkonstverken
Three Studies for a Crucifixion – dedicated to Francis Bacon
och Qualis Artifex Pereo, från 2007 respektive 2008.
Speciella gäster är
Speciella gäster är
den legendariska performace-duon Guds Söner
(Leif Elggren och Kent Tankred)
och de svenska industrimusikmästarna IRM.
Program
19.30 – Portarna öppnas
20.30 – Läsning bl.a. av Manifest för Grymhetens Teater Dekadens
20.40 – Filmvisning: Martin Bladh/Bo Cavefors: Three studies for a Crucifixion;
Program
19.30 – Portarna öppnas
20.30 – Läsning bl.a. av Manifest för Grymhetens Teater Dekadens
20.40 – Filmvisning: Martin Bladh/Bo Cavefors: Three studies for a Crucifixion;
a Passion Play in Three Actis; dedicated to Francis Bacon
22.00 – Bo Cavefors läser ur Heliogabalus
22.15 – Special Guest: Guds Söner – Leif Elggren och Kent Tankred
23.00 – Bo Cavefors läser ur Gilles de Rais
23.15 – Special Guest: IRM
23.45 – Gravöl/mingel +
22.00 – Bo Cavefors läser ur Heliogabalus
22.15 – Special Guest: Guds Söner – Leif Elggren och Kent Tankred
23.00 – Bo Cavefors läser ur Gilles de Rais
23.15 – Special Guest: IRM
23.45 – Gravöl/mingel +
musik: DJ Örjan Bellind
Utställning: Collage av Martin Bladh
Visning på 3 monitorer av dvd-filmen Qualis Artifex Pereo
Utställning: Collage av Martin Bladh
Visning på 3 monitorer av dvd-filmen Qualis Artifex Pereo
(Nero Claudius – Georges Bataille) av Bo Cavefors,
Martin Bladh, Aryan Kaganof
Installation
Inträde: 60 kr
Fylkingen
Installation
Inträde: 60 kr
Fylkingen
+ + +
MANIFEST + + + DEN NYA GRYMHETENS TEATER för en ständig diskurs med den universala tematiken: våld- sex- död- grymhet och TEATER DEKADENCE visar på möjligheten av ett agere contra som svar på normitetens terrorism. Att bryta normitetens krav på likriktning och friställa traditioner från antikens greker, romartidens romare, medeltidens riddare och moderna tidens dekadenser. Det icke-normativa är, menar vi, det normala tillståndet och normativiteten det i sanning onormala, konst lade, påtvingade, icke-värdiga. Våra actions är emellertid inga protester mot det normativa samhället och dess profeter; vi avstår från konfrontation. Vi har inga politiska mani fest . Vi visar hur förnedringen kan hanteras genom att förvandla den till njutning och sexuell absolutism och exhibitionism och till ett totalt accepterande av dess djupaste konsekvenser, sperma, blod och piskrapp. + + + Offerdramat Tre studier för en korsfästelse, tre akter tillägnade målaren Francis Bacon, kommer att följas av två actions, om romaren och bögen Heliogabalus samt om Gilles de Rais, medeltidsälskaren, pederasten, konstsamlaren, estetikern. Med en tidsrymd på ett par tusen år vill vi åskådliggöra hur riter och eukaristi förvandlas under tidens lopp men ändock förblir evigt desamma, dionysisk njutning av kropp och kön och smärta, uppgivenheten inför blod och bödlar. + + + Ernst Jünger talar om anarken, människan som besegrar makten genom att ignorera den, att vara individ genom att avsvära sig normalitet. Det är vår position. Eller med Jean Genets ord: “Om vår teater stinker är det för att alla andra pjäser luktar gott”. + + + Martin Bladh / Bo I. Cavefors
Foto: Marja-Leena Sillanpää, Bo Cavefors / Fylkingen den 6.3.09.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
