La Sinistra fascista och Myrdals matroser, mm

'
Bo I. Cavefors
IDENTITETSPROBLEM

Skälen till den svenska ”vänsterns” dåochdå uppdykande problem med historieskrivningen kan möjligen förklaras om man inom organisationsledningar och bland anhängare vågar tala om och analysera den tabuiserade ideologiska befruktningen mellan marxism/kommunism/socialism och fascism. Aktuellt just nu genom Ilmar Reepalus populistiska turer kring Davis-Cup-matchen i Malmö och Jan Myrdals tokstollerier (vid en intervju publicerad på Mohamed Omars blogg) kring stjärtgossar och matroser och ”svenska karlar”, ja ett citat… Omar frågar: ”Vad är svenska värderingar?” och Myrdal svarar: ”De flesta svenska karlar skulle inte göra en kvinna med barn och smita. Det är skamligt. När jag växte upp gick vi allihop med slidkniv. Men jag hörde aldrig talas om någon som drog kniv. Slogs gjorde vi. Det var lärarna emot men de såg bort. Det fanns vissa regler. Den som drog kniv drabbades av det vi kallade klasspö. Alla slog en. Det var straffet.”

I grunden lider de båda korstågsriddarna M&O av samma underdogfobier som brukar karakterisera mobbade småpojkar, nämligen att bli oöverträffade mästare i mobberi. ”Klasspö” säger Myrdal. Medvetet upprepar jag ordet med versaler: KLASSPÖ! Ja, är det inte just det den store revolutionären önskar ge alla de stjärtgossar och matroser och otrogna ”karlar” han framför som varnande exempel på moraliskt förfall. I sak talar Myrdal sig het för den rättspraxis som tillämpas i det av Omar lika hett älskade Iran, nämligen spöstraff, stening och till galgen med bögande tonåringar.

God handledning i ämnet om korrelationerna mellan delar av vänstern och fascismen är den år 2000 utgivna boken La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato, skriven av den italienske fascismhistorikern Giuseppe Parlato, elev till den mer namnkunnige Renzo de Felice.

Fascismen har under tiden efter andra världskriget i huvudsak karakteriserats som en monolitisk konstruktion av politiska grupper, fackliga organisationer och arbetsgivareföreningar (på svenska: Saltsjöbadsmodell) och med all rätt ansetts som reaktionär och totalitär, men man har glömt att tala om kopplingarna till vad som brukar kallas "vänstern”.

Renzo de Felice har i en rad arbeten visat att fascismens reella innehåll är mer komplicerat än att rakt av vara reaktionär och totalitär och menar att bottensatsen för fascism finns i en kombination av "vänster" och "höger". Med "vänster" menas då vänster från socialdemokratin till den yttersta vänstern och med "höger" menas en reaktionär borgerlig nationalism och radikalism som ligger till höger om traditionell konservatism.

Giuseppe Parlato visar i sin bok hur den fascistiska vänstern misslyckades att förverkliga sina idéer inom den fascistiska "rörelsen" trots att den som en synnerligen aktiv intellektuell minoritet bidrog till att forma Mussolinis ungdomsverk, påverkade den under hela dess existens - och överlevde in i det "demokratiska" efterkrigsitalien. Huvuddragen i den fascistiska vänstern var nationalism och den goda revolutionära idén om att störta borgarsamhället i grus och aska. Denna trängtan förde många av vänsterfascisterna efter 1943/1945 till det kommunistiska lägret. Det räcker att nämna Paolo Grassi och Giorgio Strehler som stod för ett av efterkrigstidens mest intressanta teaterexperiment, Piccolo Teatro i Milano, men där finns också Curizo Malaparte, Ignazio Silone och, inte minst, Felice Chilanti som under trettiotalet redigerade den fascistiska tidskriften La Stripe och som under femtiotalet var vicedirektör för den kommunistiska dagstidningen Unitá.

Förutsättningen för kombinationen fascism/kommunism/socialism finner man i förutsättningarna för och erfarenheterna av första världskriget. Genom nyorienteringen av ett övergripande Risorgimento försökte revolutionärer av olika schatteringar förverkliga den gamle revolutionären Mazzinis republikanska ideal; kollektivt hatade man det monarkistiska Italien som under ett halvt århundrade accepterats och styrts av liberaler. Man ville bryta det korrumperade vänskapsryggdunkandet och istället skapa ett korporativistiskt, ett i teorin men ej i praktiken demokratiskt system.

Gabriele d'Annunzio grundade 1919 fristaten Fiume och propagerade för en Mazziniinspirerad socialistisk väg, men Mussolini, som ungefär samtidigt grundat sitt Fasci, med ungefär samma målsättning, ville inte veta av konkurrens. Det naturliga urvalet gjorde att den starkare vann. d'Annunzio isolerades som museiföremål och romantisk drömprins. Dessutom tyckte Mussolini att d'Annunzio var alltför anarkistisk. Mussolini såg sig som och var i praktiken en pragmatiker med säker instinkt för makt och fann majoriteten för sin "rörelse" i mitten och till höger om högern i det politiska landskapet.

När Mussolini tagit över regeringsmakten 1922/1923 gjorde han allt för att släta ut skillnaderna mellan partiets grupper och han kompromissade villigt med vänstergrupperna från tiden före 1914, men dessa kände sig snart överkörda av Ledaren eftersom denne mer litade på de korporativistiska arbetsgivaresällskapen än på de korporativistiska arbetstagaresällskapen, fackföreningarna. Hur som haver: de avgörande besluten träffade Mussolini i enrum med inrikesministern Alfredo Rocco.

I Mussolinis korporationer gick det sålunda annorlunda till än i Hitlers Tredje Rike. Den förre tvingade åtskilliga men långtifrån alla dissidenter till tystnad. Mussolini var skicklig på att kompromissa och accepterade att den fascistiska vänstern under trettiotalet formulerade ett eget projekt, den "Nya fascismen", som i sak var en form av "ny vänster", där borgerligheten utnämndes till huvudfiende och fackföreningsrörelserna tilldelades rollen som de verkliga makthavarna. Arbetet och arbetare mytologiserades och mystifierades och Mussolinis fascism totaliserades med hjälp av ideologen Tullio Cianetti, som 1943 var den siste ministern för korporationerna.

Tullio Cianetti, som samarbetat med Hitlers förtrogne Robert Ley (skaparen av billig massturism, inom denna sektor för billiga vardagsvaror sin tids Ingvar Kamprad, om man så vill), vad gällde socialiseringsplaner för tiden efter den tänkta segern, tog under kriget avstånd från denne och tog frondörernas parti den 25 juli 1943. Men ett halvår tidigare var han med om att i RSI (Republica Sociale Italiana) samla de sista krafter som ställde sig på Mussolinis sida. Cianetti var dessutom upphovsman till det manifest från Verona i vilket Mussolini/fascisterna säger sig vilja förvandla Italien till en produktionsstat under total statlig kontroll och att all storindustri skall förstatligas.

Mussolin återvände mot slutet av sin bana till de socialistiska rötterna. Den "nya fascismen" skulle ge arbetarna makten över produktionsmedlen. Giuseppe Parlato ser en klar linje från RSI till MSI (Movimento Sociale Italiano) som under efterkrigstiden utmärkt sig bland annat för åtskilliga märkliga kontakter till Italiens kommunistiska organisationer, framför allt under Togliattis tid som Gudfader. Mazzinis utopier om nationell gemenskap är ej heller idag döda. Ett stort och ärorikt och enat Italien är det gemensamma målet för såväl Berlusconi som hans fascistiska vänner och de förenade kommunistisk/socialistiska krafterna. Separatiserna i framför allt norditalien må ha goda statsfinansiella skäl för sina separatistiska strävanden, men i praktiken förblir de hänvisade till begränsade autonoma framgångar.

Parlattos bok visar på det nära sambandet mellan reaktionär och kommunistisk totalitarism och att den italienska vänsterns rötter finns i Mussolinis fascism - och tvärtom.



Bok: Giuseppe Parlato La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato. Società editrice il Mulino. Bologna 2000.


Copyright ©Bo I. Cavefors 2000, 2009