Leif Holmstrand
Daibutsu
daibutsu [dajbutsu] (japanska, 'stor buddha'), benämning på buddhastatyer i Japan efter kontinental (kinesisk) modell. Den äldsta, Asuka daibutsu från 606 e.Kr. (2,75 m hög), kan ses i Asukaderatemplet i Naraprovinsen. De två mest kända är Nara daibutsu från 752 (ca 16 m hög) i Todaijitemplet i Nara – den föreställer buddhan Vairocana och är restaurerad efter bränder 1180 och 1567 – och Kamakura daibutsu från 1252 (ca 11 m hög) vid Kotokuintemplet i Kamakura, som föreställer buddhan Amida (Amitabha). Dessa och andra daibutsuer i den japanska traditionen har tjänat som nationella symboler samtidigt som de har varit uttryck för buddhismen. (Ur Nationalencyklopedien.)
Jag kliver av tåget i Kamakura och ringlar ut några tentakelfrågor: Var är guldet? Var är templen? Var är Buddha? ... och vänliga händer vidrör mig, mina delar, de manliga genitalierna. Rysningar pressar denna konstiga kropp framåt i värmen, fram mot ett fordon; jag kan inte avgöra vilken sort, men upplever inga problem med betalningsritualer, tidtabell eller service. Jag ångrar att jag inte rakat mig.
daibutsu [dajbutsu] (japanska, 'stor buddha'), benämning på buddhastatyer i Japan efter kontinental (kinesisk) modell. Den äldsta, Asuka daibutsu från 606 e.Kr. (2,75 m hög), kan ses i Asukaderatemplet i Naraprovinsen. De två mest kända är Nara daibutsu från 752 (ca 16 m hög) i Todaijitemplet i Nara – den föreställer buddhan Vairocana och är restaurerad efter bränder 1180 och 1567 – och Kamakura daibutsu från 1252 (ca 11 m hög) vid Kotokuintemplet i Kamakura, som föreställer buddhan Amida (Amitabha). Dessa och andra daibutsuer i den japanska traditionen har tjänat som nationella symboler samtidigt som de har varit uttryck för buddhismen. (Ur Nationalencyklopedien.)
Jag kliver av tåget i Kamakura och ringlar ut några tentakelfrågor: Var är guldet? Var är templen? Var är Buddha? ... och vänliga händer vidrör mig, mina delar, de manliga genitalierna. Rysningar pressar denna konstiga kropp framåt i värmen, fram mot ett fordon; jag kan inte avgöra vilken sort, men upplever inga problem med betalningsritualer, tidtabell eller service. Jag ångrar att jag inte rakat mig.
Stadsmiljön har så många lager av tid och illusion att ögonen mycket snart blir vilseförda, vilket kan vara ett främlingens dilemma i detta hörn av världen: hemlöshet i tid och rum, hemlöshet i kroppsliga kontakter och hemlöshet i de allt överskuggande pengatransaktionerna. Här föreligger en sorts förnuftsvidrig affärsestetik, eventuellt försedd med religiösa, ceremoniella förtecken.
De andra köper och säljer mina känslor och intryck. Deras verksamhet pågår osedd i den skugga jag ger upphov till. Min hjärnas fettlabyrinter blir långsamt dränerade.
När jag lämnar det i min fantasi så könsliga fordonet bakom mig, finns inte många valmöjligheter, inte i praktiken. Människorna är ett strömt men lockande vattendrag och jag måste följa med, upp mot kultens centrum, det elva meter höga medeltida bronsmästerverket.
Förkroppsligandet av Amida är något annat än den Buddha som via skolgången grott fast som kunskap i huvudets inre. Den asket jag läst om framstår nu som en tom kliché, en idealbild från reklamens förenklade sagovärld. Här möter mig en gestalt med absurd existens, en första verklig verklighet som nästan dödar.
När jag betalat och inträtt i bronsjättens mörker via en liten öppning i sidan, anar jag att en man, en av dem som skuggat mig, redan finns där inne. Fönstren i ryggväggen sitter högt upp, ljuset avtar. Han attackerar. Jag försöker inleda mina motreaktioner med ordet ”jag”, men ord blir snart meningslösa. Språket som verklighet finns efteråt, nuet är inte språkets plats, trots allt vad denna text genom sin form försöker lura i oss.
Beröringens förutsättning är ett hål i själen.
Kan mitt hålrum slutligen möta den andres?
De kärleksfulla slagen nöter bort mina pronomen, där finns allt mindre skillnad i världen, inga positioner. Plötslig nakenhet och en rik palett av smärtor, världen skaver. Det finns ingen anledning att leva. Uppgivenhet står hand i hand med den intensivaste livsglädje och jag skriver detta som en fantasi, en hågkomst, en sanning, ett sätt att tillverka världen – inte för att leva i den, men för att använda den som språngbräda.
Vi smälter samman han och jag, genom våldet, genom parningen, den märkliga graviditeten i mitt huvud. Om blodet är ett pris att betala, så varsågod, jag betalar det villigt: inget jag äger kan ändå bota främlingskapet.
Vi glider in i samma hud med vår dubbla intighet.
Sorgen försvinner, dess essens är skugga och här finns inte längre vare sig mörker eller ljus. Huden blir ett med Amidas tomma bronsskal. Det andra är tomhet och klarhet. Kamakura finns inte. Inga kroppar finns, ingenting, och om allt har briserat och gått under spelar inte någon roll.
Foto 1: Leif Holmstrand.
Foto 2: Arvid Höglund.
Copyright©Leif Holmstrand resp. Arvid Höglund 2009.
No comments:
Post a Comment