ELI LEVÉN : SANKT SEBASTIAN

Eli Levén

SANKT SEBASTIAN

Ur en kommande roman

'

'

Sankt Sebastian, du är genomborrad av pilar, fastbunden vid ett stort vackert träd av dina vänner, du är nästan naken och riktar din blick uppåt som att du ber till något ovan dig, som om du håller andan för att invänta att Guds hand ska sänka sig över dig. En ängel flyger bakom dig och är på väg att sätta en krona på ditt huvud. Bakom dig rasar ett krig, inom dig bär du hemligheten om vad du bett till, längtat och hoppats efter. Du är kanske 19 år och har långt brunt hår till axlarna. Strax sluter du dina ögon och spelar upp ditt liv på dina ögonlocks svarta, varma duk.

'

Sebastian, vad funderar du på? Livet rinner ur dig och alla dina älskares blod är i ditt blod. Du tänker på hur köttet blir till hö, tröst och kärlek som du gav de dina i mörka, mörka rum, i klubblabyrinter, till ljudet av stön och blåvitt ljus från biodukar och teveskärmar. Hur ni famlade efter väggarna, skuggorna i rummen, lukt av svett, heltäckningsmatta och fuktig källare. Där i underjorden fanns ditt folk och bland dem var du deras helgon. De biktade sig till dig, bad om förlåtelse, medmänsklighet, värme, ömhet, ett äventyr. Du gav dem vad de drömde. I dina ögon, i din lukt fanns berättelsen om deras längtan. Du knäböjde inför dem, och belöningen rann ner inom dig, ett varmt, kladdigt tack, ett svettigt handslag, en tyst försäkran om att du var gudomlig och gjorde underverk under det att du levde. Du vände dig mot dem lutad mot en vägg eller en höft. Med en man i munnen öppnade du dig, vidgade dig och lät dig fyllas som ett tomt kärl, knullade munnen full av Sobril, rödvin, sperma och hat så att det stockade sig i halsen.

'

Sebastian, var är du någonstans? Pilarna hugger och borrar sig in i din hud på trädet, du är bakbunden, solen ger dig huvudvärk och får din hud att svida.

'

Jag minns hur du fick män att vända sig om efter dina bruna lockar, dina intensiva ögon, ditt förlägna leende Sebastian, dina höfter som svängde som kyrkklockor i slow-motion när du gick.

'

Du var för skör, du var alldeles för mycket, Sebastian. Du var en blomma inte en människa.

'

Vi gungade du och jag efter skolan de där eftermiddagarna. Vi grät tillsammans på din pappas golv, vi låg tillsammans där i en pöl av tårar, snor, slem, mjukost och självförakt.

'

När du skrek och grät och skar dig i dina händer när du var elva. Jag var där när du spydde upp chipspåsarna och glassen, jag tittade på dig när Simon tvingade in sig i dig och du bet i kudden av smärta, när du färgade lakanen röda och när han två veckor senare sa att han smälter när han ser en kille med fräknar.

'

Våra liv snurrade sig kring varandra tills vi inte visste var du slutade och jag började.

'

Det är bara du och jag som delar den här stunden nu, Sebastian. Du kommer att dö nu och jag kommer att följa med. Vi kommer åka på en resa och allt det här ska vara långt borta. Jag ska ta dig i min famn Sebastian.

'

Du rinner ur mig, mitt liv ror mot dig och förökar sig i tusentals roddare och vi ror allesammans mot dig, tills jag inte vet vad som är ditt land och vad som är mitt. Vi kommer vara som mjuka bölder och mjölk och säd och blod och vax, vi ska fylla dig Sebastian, vidga dig. Jag ska slita ut ditt hjärta och sätta i mitt eget, slita ditt hjärta och frigöra det från allt ditt kött och alla dina indigotunnlar inom dig. Jag ska fästa dina höfter i mina. Vi kommer vakna varje dag för att titta i varandras ögon, två lugna hav, två stycken stormar. Jag ska andas genom dina lungor, samma hjärna, samma sinne i ett evigt samlag.

'

Vi ska bli något du och jag Sebastian.

'

Vi måste skydda det som är vårt.

'

'

Författarfoto: Therese Kellner

Copyright©Eli Levén 2008