bertil falk : sonett över 800+

'
'
bertil falk

sonett över 800+

likt en kanadensare som plöjer fram
över brådstörtande caveforsars brant
litterära störtlopp rusar kant i kant
rött arméfraktioniserat stum mot stam

o jesuiters bokförlagda dyrkan
kartusianers bön i ständig tystnad
accentuerad mot en fond av lystnad
oreformerat stum i kraft av styrkan
allt detta är projektens branta stumhet
en talförhet som allt annat än dumhet
tillför kulturen tidlöshetens mönster
...

>>>fortsättning...

Wilhelm Waiblinger - geni

'
'
'
' '
'

GENIET WILHELM WAIBLINGER
En spännande berättelse om talang och erotik av Bo I. Cavefors

Artikeln tidigare publicerad i den tryckta versionen av Svarta Fanor, i serien Westcoastpocketbooks samt i artikelsamlingen Tagelskjortan.

Sparsmakat är Wilhelm Waiblingers verk. Lätt räknat: dikter, romanen Phaëton, berättelser från åren i Italien, brev (fem band), dagböcker (två band); de senare redigerade och utgivna av Hans Königer. Den som söker finner på ettusennittiotvå boktryckta dagbokssidor 1) åtskilligt material för att stärka det egna modet och kasta överbord konventioner och andras inskränkta meningar om (o)moral, konst och genialitet.

Femhundra sidor kommentarer, av Königer, kompletterar helhetsbilden av Waiblinger.
Den unge diktaren, född den 21 november (skorpion) 1804 i Heilbron och död i Rom den 17 januari 1830, skriver dagböcker från 1821 till 1826. Waiblinger ser dagboksskrivandet som en väsentlig del av författarskapet, dagböckerna är avsedda läsas av eftervärlden och han delar in dem i två "böcker", Hugo Thorwalds Lehrjahre och Akademischen Jahre; de tillhör de verkligt stora dokumenten i tysk dagbokslitteratur. I sitt Förord påpekar Waiblinger att han skall skriva en "psykologisk dagbok", som kan vara honom själv och hans vänner "till den största nytta".

Dagboksskrivandet är självanalytiskt och ersätter dagliga samtal med vänner, när dessa är fysiskt frånvarande. Waiblinger skriver om allt vadav hjärtat är fullt, vad hjärnan tänkt. I dagböckerna, genom dagboksskrivandet, krossas diktarens drömmar av reell verklighet. I dagböckerna formuleras kärleksdramer pendlande mellan eufori och självömkan. Kärlek, handling och lidande är för geniet Waiblinger alltid skäl nog att iscensätta personliga dramer. Genom litteraturen och det egna, mänskligblivande dramat, återger Waiblinger samtidens odörer. På få rader tecknar sjuttonåringen analyser av 1800-talets kolleger, antikens dramatik, omväxlande med moraliskt och politiskt kritiska kommentarer. Författarens suveräna behandling av det egna Jaget och av samtiden, är ensartad. Waiblinger skapar egna och nytolkar andras värderingar. Som på krigsskepp tacklingarna spännes hårt, till det yttersta, till
bristningsgränsen, av slanka matroser, sträcker Waiblinger sina erfarenheter; han överlever som moralist och författare därför att han känner trossens flätning och svagheter.

I svenska uppslagsverk och litteraturhistoriska läroböcker nämnes Wilhelm Friedrich Waiblinger sällan, eller icke, det vill säga aldrig. Undantag utgör Nordisk Familjebok, 1921 års upplaga, där diktaren karakteriseras som ung man vilken "egde fantasi och lycklig formtalang", men som, vilket anses viktigt meddela en nyfiken allmänhet, uppenbart inte passade in i dåtidens socialstyrelsenormer för klanderfritt uppträdande: Waiblinger "gick under i förvildning". Ack ja.

Naturligtvis kan man koncentrera karakteristiken på "förvildning"; onekligen var Waiblinger en yngling med "rik fantasi" och med "lycklig formtalang". August von Platen 2) såg emellertid längre än så, utöver sin homoerotiska förtjusning i landsmannen, när de möttes i Rom, nämligen den gemensamma, ärliga och nakna tillbedjan av människans autonoma tillvaro, av kosmopolitiska livsformer och levnadsvillkor, av individualism och frihet, av konstnärlig kvalitet, av sanning, glädjen över att fläka upp bröstet, exponera sig, uppriktighet, spontanitet och smak och förmåga att dosera ut erfarenheterna i former och mängder som hos läsaren skapar sug efter mer. Båda dessa vargar i underground vågar vara cyniska när de talar om människor och om mänskligheten och provokativa i sin längtan efter en bättre värld.

Ej endast den homosexuelle von Platen utan även den i extremt hög grad heterosexuelle Waiblinger längtar efter män och praktiserar homosexuell kärlek, som när han redogör för förbindelsen med den älskade Louis Knapp, en kärlek så allomfattande att Knapp av Waiblinger förbjudes allt umgänge med andra än Waiblinger: "Man säger att jag är halsstarrig, att jag går alltför djupt in i vad jag sysslar med, att jag aldrig ger mig på en enda punkt och kräver att alla skall foga sig efter mig och mina önskemål". Tvångströjan på vännen är en förutsättning för den äkta poeten, för vilken "ingenting är viktigare än total frihet" - för egen del! Den 1 maj 1821 skriver Waiblinger om en ung man han älskar lika mycket "som Gud Fader själv". De famnar varandra, de "står stilla, ännu en omfamning, vi stödjer varandra, en kyss, ack många men dock för få, ännu en handtryckning, ännu ett ögonkast och ännu en kyss - lev väl, och må jag vara djävulen själv, vår planet är en plats för hundar - lev väl...".

Att skriva dagbok är för Waiblinger blodigt allvar. Gör gärna ett besök i Rom på den protestantiska kyrkogården (mycket vacker, lutherskt anspråkslös och pompös) och vid sidan av Shelleys grav finner du den schwabiske diktaren Waiblingers påminnelse om att han levat. Efter en fyra år lång vandringsfärd, pilgrimsfärd, genom Italien från Brennerpasset till Sicilien, dör den sjuke och utbrände tjugosexåringen, i Rom. Vid dödsbädden vakar den trogne August von Platen.

Så långt kom en ung diktare, fattig, hänvisad till stipendium för teologiska (lutherska) studier. Därefter, alltmer kompromissovillig, livsvillkor anpassade till ynkliga förskott från förläggaren Cotta (Johann Friedrich Freiherr von Cottendorf). Waiblinger bryter definitivt med barndomens och ungdomens småborgerliga biedermeiermiljö i en pietistiskt-restaurativ värld. Det har sitt pris. Waiblinger förlorar social status som akademiker, blir outsider, en outlaw. Vinsten är att han är fri, känner sig fri, förfogar över sitt eget liv. Vägen leder honom genom helveten och himlar och kantas av psykiska och fysiska experiment. Ej sällan är det en skärseldsvandring vid avgrunden mellan nihilism och vansinne. Nietzsche? Men, som en fågel Fenix stiger diktaren ur det akademiska Tübingerpurgatoriet, finner sig själv och finner därmed, under de tre sista levnadsåren, konstnärlig säkerhet och vitalitet.

Trots, eller tack vare detta utanförskap, samtiden fascineras av Waiblinger - som medelklassen alltid hänförs av himmelska meteorer. Genom rykten och skvallernotiser i pressen, informeras läskunniga om diktarens laster och sexuella aptit. Waiblingers Italienresa var en grandios och storartad uppvisning av utbrytningen från småborgerlig rigiditet och ärbarhet. Medan diktarens kamrater förtvinar i radhuselig förstockelse med fästmör, fruar, barn och hundar, strövar den sköne Waiblinger runt i Italien, sätter allt på ett kort, spader ess i ärmen, och - skapar poesi.
Inte illa. Av en tjugoåring.

Tidigt upptäcker omgivningen att Waiblinger ÄR ett underbarn. Framstående litteratörer som Gustav Schwab bugar sig vid konfrontationen med ynglingen, inför ynglingen. Ingen, som har ögon att läsa med, undgår upptäcka att gymnasisten har poetiska fingrar, något som saknas hos flertalet träget arbetande litteratörer, som dag efter dag, natt efter natt, sitter böjda över skrivpulpeter. Till vad och vems nytta? Waiblinger har annat för sig: älskar, diskuterar, vandrar. Det är för en sentida entusiast svårt begripa hur tiden räckte till för att skriva dagböcker, dikter, skådespel och ett oändligt antal välformulerade brev. Han strävar efter Novalis insikter; Novalis är nämligen "en ande med helt egna egenskaper, svärmisk mysticism och eget djup". Med sådan hetluft som startaggregat dyker Waiblinger ned i europeisk litteratur, alltifrån Homeros till Tasso, från Shakespeare ("...gör mig vansinnig...") til Swift. Waiblinger skapar aktning för sin person inom de akademiska kretsar där man ser längre än till nästa trebetygsuppsats och efterföljande docentkompetens. Den 13 augusti 1821 beslutar sig Waiblinger för att besöka Johann Wolfgang von Goethe: "Jag vet inte vilket inflytande resan kommer att ha på mig, men bara detta att få skåda det tyska Helikons koryfé, och tala med honom, måste vara överväldigande". Resan uppskjutes emellertid, till påsken samma år och därefter ytterligare ett par gånger. Den 19 augusti 1821 konstaterar han: "Meine Reise zu Goethe war eine schöne Phantasie". I stället rycker Shakespeare, som tidigare gjort honom "vansinnig", in som "det egentliga centret för romantisk fantasi".

Waiblingers vänner skiftar, några håller ut. Livet är kort. När Waiblinger av en vän får höra att han inte är en diktare att ta på allvar, förvandlas vännen till "den mest inkonsekvente och vankelmodigaste människa" han känner, som inte har förmågan, att i en av Waiblingers dikter, se det komiska när två kontrasterande och motsägelsefulla objekt, ställes emot varandra. Diktaren måste "binda samman extremerna för att nå mittpunkten", menar Waiblinger.
Sökandet efter egen identitet samt sexuell otillfredsställelse kräver hårt arbete. Waiblingers motto "Jag vill", och dagböckerna, visar en oerhörd disciplin vid arbetsinsatserna, vid skrivbordet och i sängen. Sökandet efter det absoluta kräver även skoningslös självkritik, vid skrivbordet och i sängen. I dagböckerna återges konflikterna minutiöst. Att arbeta och älska är Waiblingers ordensmotto: "Jag är en kåt människa och skäms inte för att vara det". Den 19 maj 1821 skriver han: "Varför har Gud givit oss kroppar?" och han svarar direkt, att "vad andra håller för orätt håller jag för rätt och gör således det jag önskar göra". Men osäkerheten smyger in: "Varför är jag ingen Goethe?". Goethe har tagit Guds plats i Waiblingers Vara: "...tron finns ej längre: även från Gud själv har jag tagit avstånd". Waiblinger sammanfattar symbiosen religion och erotik med att "kristendomen tillåter, som religion, vällusten, ja, förordar varje form av sinnlig fröjd". Sådant kunde i början av 1800-talet lika litet som i vår hycklande nutid, sägas offentligt, än mindre i kristet kyrklig press.

Det finns för Waiblinger endast en instans att vända sig till, Goethe. Tankarna kring religion och sexualitet formulerar Waiblinger i ett brev ("ob ich Goeth'n nichts schicken soll") eftersom endast den "som förstår" kan vara vidsynt.

Kärlek kräver kärlek.

Nach dir, Maria, heben,
Schon tausend Herzen sich,
In diesem Schattenleben
Verlangten sir nur dich -
Sie hoffen zu genesen
Mit ahnungsvoller Lust -
Drückst du sie, heilig Wesen,
An deine treue Brust.

Flickorna vandrar ut och in i Waiblingers sovkammare. Det är oftare flickornas föräldrar än flickorna själva, som gör slut. Även manliga kamrater sviker: "Fulländad skilsmässa från ovärdiga vänner". Detta är "Eine Art von Stolz, aber edel". Men finns inga fläckar på vänskaps- och kärleksskölden, så "Kyss på kyss och ännu en kyss". Men "en fläck på flickans hud även en fläck på hennes karaktär". Sådant kunde säga för tvåhundra år sedan. Inte undra på att Waiblinger blir eldröd i ansiktet, då och då; "när man kallar mig ett geni".

Trots sådana extravaganser är Eduard Mörike en uthållig vän, men känd för att ej ta två steg där ett steg är tillräckligt, brytes vänskapen när biskopen av stiftet Tübingen exkommunicerar - protestantisk variant - Waiblinger. Geniets öppenhet om dag- och nattmänniskor, kritiken av moral och normer anpassade efter kafferepstanter och velourkillar, har nått gränsen för det acceptabla. Den predestinerade teologen Waiblinger bryter mot moralisk korerekthet. Det må vara så att den Gud pietister åkallar, är en Gud Waiblinger fjärmat sig ifrån, men i hjärtat når diktaren sin egen Gud, den sanne Guden. Waiblinger inser redan som mycket ung man att det sinnliga, kåtheten, också består av skit, tomhet och av i trossen dåligt förankrade trådar. Men, å andra sidan, menar Waiblinger, är allt som avviker från det oordnade mönstret bevis på "Ungenialität". Som exempel nämner Waiblinger protestanternas gudstjänster, vilka är alltför inkonsekventa. Ingen luthersk predikant vågar säga sanningar. Diktaren karakteriserar sin tro som en författarens borgruin, ett utanförskap bortom "allt det vanliga". Han är "emot allt som accepteras som normalt och av alla". Ingenting är farligare för unga diktare, skriver Waiblinger den 2 april 1821, än att ta till hjärtat "beröm från en man med auktoritet". Nej, det är den unga vackra kvinnans ögonkast, som sätter själen i gungning. Egentligen, menar Waiblinger, är "kristen religion vällustens religion. Synden är det bästa beviset på Guds kärlek: ju mer syndig människan är, desto mer kristen är hon". Sammanfattningsvis: "Jag måste säga, att vår lutherska religion är en aning filisteisk". Annorlunda är det för den unge, katolske, ordensbundne patern, som ännu ej fängslats av ordensregler och celibatslöften, när han ser en vacker flicka: "då genomströmmas hans bröst av kärlek; av underbar tro genomlyst överlåter sig den unge munken åt svärmeriet, endast det lever i hans hjärta...". Waiblinger suckar: "...det är sorgligt, men det är vackert".

Efter sådant djuplodande filosoferande undrar Waiblinger, den 9 april 1821, om han skall ta livet av sig, eller inte, men dagen efter ligger en ny flicka mellan hans lakan och får diktaren på bättre tankar: endast kärlek "gör människan till människa". Några dagare senare skriver Waiblinger: "Är jag katolik? Nej. Lutheran? Åter nej. Kalvinist? Gud bevare mig. Zvinglian? Nej, för fan! Vad då? Jo, kristen!".

Waiblingers identitetsjakt är ett jagande i dionysisk feber i kvinnovulvor och mellan kvinnors mjuka bröst. Kärleksaffärerna snärjer honom i ett nät av lycka och självanklagelser. Han överväger ge upp teologistudierna för att bli skådespelare. Att under julferierna besöka föräldrarna, förefaller honom alltmer absurt: "Gode Gud, kan jag verkligen fara dit?", när det finns så mycket annat, härligare: "Mord, död och alla himmelska sakramenten, denna kåthet efter flickor! Vid den treenige guden, kommer hon inte snart, hämtar jag hit henne. - - - Kvällen pratades och skämtades bort: vi delade bädd och somnade inte förän klockan 2".

Fiender av erotisk sinnlighet hatar naturligtvis sådant faderstrots. Waiblinger svarar med hat mot pappa, etablissemang och "Pfaffentum". Också i de sista breven, från Italien, försäkrar Waiblinger att han för alltid brutit med Württemberg och borgarnas moralkodex. Knappast förvånande ser Waiblinger i den snurrige Johann Christian Frederich Hölderlin en färdkamrat vid vulkankanten, trots åldersskillnaden. För Waiblinger representerar Hölderlin en möjlighet att bevara den egna identitetens existensberättigande i en hotande omvärld. Waiblinger säger rent ut: "groteskt oformliga människor" är "äckliga". Geniets självklara utanförskap, som Waiblinger talar sig varm för och samtidigt kultiverar, kan för sentida läsare verka gymnasialt, men, tänk noga efter, man finner hos tjugoåringen en goethisk återklang av sturm-und-drang och av den unge lidande Werther. Waiblinger ger fan i att tiga still för att buga sig fram till stipendier och en hedrad plats på parnassens andra parkett. Waiblinger hatar och avskyr omgivningens servilitet. Waiblinger lever sin litteratur - således kan ingen skilja mellan vad som är Waiblingers erfarenheter i rollen som Waiblinger och vad som är autentiska erfarenheter. "Gode Gud i Himlen, förlåt mig mina synder, för min pappa har jag ej längre något hjärta", antecknar Waiblinger den ena dagen och konstaterar nästa dag att god relation till familj och vänner, är sekundärt när "den vackraste flicka som någosnin ställt sig framför mig naken" plusnoteras. Ett "geni måste vara omoraliskt" och kvinnor är, förutom att älska, skapade för att "hålla ordning på saker och ting, eftersom allt måste ligga i ordning, skrivbok, penna, tobak". Därtill "är äktenskapet inrättat".

Fram till slutet framhärdar Wilhelm Waiblinger i sin konstnärsroll: "Svårt att stiga upp på morgonen, före klockan 06.00 går det ej". När diktaren läser i dagböckerna känner han sig "in die süsseste Behaglichkeit geschaukelt". Som von Platen är Waiblinger en man som överallt och alltid söker skönheten och aldrig ger upp hoppet att få skåda skönheten "med ögonen". Som von Platen lyckas Waiblinger med det konststycket när han släntrar i Rom och Neapel, på Sicilien. Dödssjuk bestiger han vulkanen Etna samt ett tjugotal sicilianskor. Det blir hans sista vandring i det ljuva sällskapets treenighet: liv, konst, erotik.

1) Wilhelm Waiblinger Tagebücher 1821 - 1826. Textkritische und kommentierte Ausgabe in zwei Bänden. Herausgegeben von Hanns Königer. Band 1. Hugo Thowalds Lehrjahre; Band 2. Akademische Jahre. Veröffentlichungen der Deutschen Schillergesellschaft, Band 45 und Band 46. J.G.Cotta'sche Buchhandlung Nachfolger GmbH, Stuttgart 1993. 1.552 s. Inb.
2) Se: Bo I. Cavefors Kärlekens kättare. August von Platen, Svarta Fanor, s. 4, 1996: 10 januari; samt som separattryck 1999.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2010.

cavefors & holmstrand & thörn / ny bok

'
'
'
'
'
'
'

BO I CAVEFORS
DÖDENS Ö


LEIF HOLMSTRAND
GANYMEDES OCH HEBE

GRAFISK FORMGIVNING
PÄR THÖRN

Utgiven, författad och formgiven i Malmö.

44 sidor - 80 kronor

Beställ HÄR!

'

'

'

'

'

to jacob... (a video)

'

'

'

'