'
''
En Kartusian
Den grymma fredagen
Måndagen vandrar en man på vår gata;
tisdagen frågar vi vad han heter;
onsdagen hånar vi hans namn;
torsdagen spottar vi honom i ansiktet;
fredagen stenar vi honom
och så tar vi det lugnt under vilodagen. Gatan
låg stilla som efter en födsel,
aborten var tyst som stenarna,
ansiktet var benvitt;
det var tyst som efter ett dåligt
skämt; instrument
med oanständiga toner,
panikens avgrund;
skräckslagen stillhet i totalt medvetande
om att den unkna synden stank
och sprängde sönder världen,
som teg och inte ville se.
Söndagen vandrar en man på vår gata.
Vi känner igen Honom.
I skönheten och de fina dragen
speglar vi oss som i ett glas:
i djupet (men utan att det syns utåt) ser vi oss själva;
i Hans ansikte drunknar
alla våra grymheter;
Jesus ansikte är
så vackert så vi gråter
och hungrar efter det under Mässan:
Jesus! Vårt grymma arv
kastar vi Dig rakt i ansiktet!
Kom! På gatan ruttnar våra ögon.
Collage av Bo I. Cavefors
Copyright©A Carthusian&Bo I. Cavefors, 2002
Posts
