MÄNNISKOR UTAN EGENSKAPER

'
'
Bo I. Cavefors
MÄNNISKOR UTAN EGENSKAPER

Robert Musils mäktiga romanbygge Mannen utan egenskaper har orättvist kommit i skuggan av Thomas Manns patricierkrönika Buddenbrooks och Marcel Prousts medelklassdrama På spaning efter den tid som flytt.

Robert Musil - född i Österrike 1880, död i landsflykt i Schweiz 1942, gift med en judinna - lämnade frivilligt Hitlertyskland mot slutet av trettiotalet och fann med Thomas Manns hjälp en fristad i Zürich. De kände varandra sedan Manns besök i Wien 1919, men blev aldrig goda vänner. Om Manns Buddenbrooks skrev Musil i dagboken: "Mycket fin och långtråkig, möjligen mästerlig som fresk - men långtråkig; dock ibland suverän".

Musils Mannen utan egenskaper är ett aldrig avslutat romanbygge som i den senaste svenska utgåvan (Bonniers 1998) omfattar drygt 1500 sidor fördelade på fyra volymer. Författaren hann avsluta de tre första delarna innan han dog, den fjärde volymen är sammanställd av ett omfattande efterlämnat material av utkast, temavariationer, omskrivningar, förtydliganden. På tyska utgavs verket 1930-1952, på svenska 1961-1963. Adolf Frisés urval och textkombinationer i fjärde volymen har ifrågasatts av andra forskare vilka menar att Frisés insats ger Musils romanbygge ett alltför positivt avslut.

I den svenska nyutgåvan har tillfogats ett antal variationer av stort värde, framför allt avsnittet Resan till Paradiset, där romansvitens huvudpersoner, Ulrich - författarens alter ego - och systern Agathe fullbordar sitt incestuösa förhållande. Det är en skildring av konsten att nå himmelriket. Vid det sexuella gränsöverskridandet blir mannen utan egenskaper en man med egenskaper; Musil: "Stillheten korsfäste dem. De kände att de snart inte längre kunde hålla stånd mot den utan måste skrika, vansinniga som fåglar". Varför får inte en bror älska sin syster, eller en bror älska sin bror?

Musil skriver om kroppslig kärlek mellan två människor som även i själen och i blodet, i generna, är en kropp: "...inne i dem var allt klart", kärleken och sexuell gemenskap är "ingen vision", i stället upplever de båda älskande "en oerhörd klarhet".

Musils roman inleds elegant och effektfullt med en språkligt mästerligt genomförd - politisk - väderleksrapport om ett lågtryck som rör sig över Atlanten "i riktning öster ut mot en högtrycksrygg över Ryssland". Temperaturen, solens och månens upp- och nedgång, luftens vattenånga har nått sin "högsta expansionskraft" samtidigt som luftens fuktighet är ringa - "Det var en vacker augustidag 1913".

1913 - första världskriget anas och det gamla Kakanien, habsburgarnas världsherravälde i Central- och Sydeuropa, är i gungning men få anar och än färre vill inse att detta maktimperium snart tillhör historien.

Ulrich, huvudpersonen utan såväl egenskaper som efternamn, romanens centralgestalt, är 1913 en trettiotvåårig officer, ingenjör och matematiker som misslyckats med alla tre karriärerna. I den tekniskt avancerade värld som omger honom finner han ingen "ordning" varför han beslutar sig för att ta ett års ledighet för att söka orsakerna till och försöka förstå hemlighetsmekanismen som pulvriserar verkligheten. Ulrich flyter in i ett passivt reflekterande över Jaget och Verkligheten, han upplever sig som en man utan egenskaper när han inte längre ser människorna utan materien som den moderna verklighetens centrum. I sak är detta en skarp vidräkning med modernismen, en värld byggd av materia och skeenden skapade utan människans vilja, en värld som erbjuder möjligheter, upplevelser, utan att människan är en del av dem, dvs en liberalismens världsordning. Med ironi ser Ulrich tiden han lever i som en kamp mellan logik och känsla, mellan tro på vetenskap och kulturpessimism. Den undanglidande verkligheten fångar Musil med språkets hjälp när han skriver om trädgårdens gröna "dis", om "suddiga" ansikten, om "virvlande brådska", om "hastigheten", om något som "blixtsnabbt" drar blicken till sig.

Visserligen skildrar Musil händelser i Wien och Österrike men till skillnad från Joseph Roth har Musil ej skrivit ett historiskt verk. Mannen utan egenskaper är en beskrivning av "den moderna världen" och dess framträdande figuranter, finansmannen, politikern, brottslingen, nietzscheanen; dessa figurer återspeglas i självporträttet Ulrich, personifierar och exponerar i narrspegeln Jagets "möjligheter". Så småningom utkristalliseras för Ulrich "ett annat tillstånd"; när han genomskådat den hemlighetsfulla verkligheten söker han sig till de disparata friheterna och tillbaks till de paradisiska möjligheter vilka ger honom en svindlande känsla av tidlöshet, av att han befinner sig utom tid och rum.

Musils drama, hans roman, är en genial skildring ej endast av det just avslutade monstruösa nittonhundratalet, utan även av vad vi sedan några år upplever som prolog till ett nytt världsdrama - ett skräckdrama iscensatt av människor utan egenskaper. Nyckelordet hos Musil är "mellan": mellan människor finns tomrummet; tiden människor utan egenskaper lever i är en tid mellan tiden som varit och tiden som kommer efter apokalypsen. Musil anknyter till Goethes och Schillers diskussion om möjligheten att beskriva den "fullkomliga närvaron". Denna messianska uppfattning av tiden, som även Walter Benjamin och Ernst Bloch anslöt sig till, att ett "messianskt upphävande av skeendet" i ett bestämt historiskt ögonblick leder till total revidering av tidigare verkligheter (Saulus förvandling till Paulus), är den filosofiska grundval Musils verklighetsnära roman vilar på.

Robert Musils Mannen utan egenskaper är skrämmande aktuell idag då världen och människorna försatts i ett "Messianskt upphävande av skeendet", oroligt inväntande datorernas kollaps och målsökande missiler beordrade av mannen utan egenskaper, eller som ledarskribenten i Sydsvenska Dagbladet skrev (23.9.01): "Han visade att han har vuxit med uppgiften" i kampen mot sina fiender. Idag låter det annorlunda om den store rorsmannen, liberalismens världssamvete, när imperiet knakar i fogarna. Då sprider sig skräcken bland alla eftersägarna, då snabbproduceras lagar (FRA) för att säkra framtida maktinnehav åt dagens maktkotterier. Då rycks maskerna bort från desperata riksdagsledamöter utan egenskaper. Medborgarna skräms till tystnad, övervakas minutiöst, utan tanke på att bokstavskombinationer lätt kan kastas om. Man förbiser, förmodligen därför att man inte har en aning om att det existerar…, det metafysiska språkspel Michel Foucault beskriver i Vetandets arkeologi. Eller med Ezra Pounds förtjusande formulering: ”Alla som vill få ordning på sina idéer borde läggas i blöt under åtminstone en vecka i en del medeltida skolastik” (Gajd till Kultuuren).

Läste i dagens tidning (30.6.08) att USA hävt Nelson Mandelas terroriststatus.



Copyright©Bo I. Cavefors 2008.

ARYAN KAGANOF : TRANSGRESSION AXIOM FOR BO CAVEFORS

'

'

transgression axiom for bo cavefors

...the particular form this transgression takes

Is an inverted mirror held up to the

repressive modus operandii

of the dominant culture

...the necessary inversion of this mirror

Is described as perversion

by the repressive culture

which itself is perverted

...the paradox of transgressive artists and thinkers:

they are the true patriots and intellectuals of the

cultures whose repressive rules they transgress

aryan kaganof
'
'

african noise foundation
in association with
grymhetens teater dekadens
(Martin Bladh & Bo I. Cavefors)
present
"qualis artifex pereo"
'
'

info 1
info 2
info 3
'
'

Johanna Rosenqvist : Könsskillnadens estetik?

'

Johanna Rosenqvist
KÖNSSKILLNADENS ESTETIK?
Om konst och konstskapande i svensk hemslöjd på 1920- & 1990-talen
Rikligt illustrerad i färg och s/v. 268 s., hft.
Nordiska Muséets Förlag
ISBN 978-91-7108-516-0

Vad spelar det för roll om ett verk kallas konst eller hemslöjd? Den organiserade hemslöjden har under loppet av förra seklet på olika sätt kunnat erbjuda en plats för möten i skspande verksamhet mellan professionella utövare och amatörer. Verksamheten har till sora delar varit kvinnodominerad och den har försiggått i en halvoffentlig sfär - mitt emellan hemmet och de offentliga institutionerna - - - Johanna Rosenqvist undersöker nte bara visuella aspekter utan även verksamhetens kontext medmed misstanken att allt kan inordnas i ett estetiskt förhållningssätt som är färgat av föreställningar om könstillhörighet.

´'
"The handicraft aesthetic can justifiably be said to have been in harmony with the aesthetic of the respective period, but this has generally been ignored by us art historians.
The aesthetic of gender difference has not lain in the form of the objects but in the way of organizing handicraft, always separately, first on an institutional level, based on ideological considerations, then at the individual level, based on institutional considerations. But most important, for my proposes, is that the aesthetic of sexual difference has been maintained through the way of actively writing about the works - or rather not writing about them - and their creators."
Johanna Rosenqvist

'

'

Pi. #7

'

'

´

'

'

Dekadens

'

'

'

.....den mänsklige hyser vänskap för bergen

'
som gräset växer vid dammarna
................................tänkte Onkel William........ consiros
som gräset på taket till St Vemdetnuär
.....nära "Cane e Gatto"
.................soll deine Liebe sein
det var väl ungefär i fönsterhöjd
.........gräset alltså, och säkert högre ändå
.........när dom välsignar vaxet till Pallon

Ezra Pound (Canto LXXXIII)
Tolkning av Göran Sonnevi och Jan Olov Ullén

'

'

'

'

'

Collage Copyright©Bo I. Cavefors 2008

MARTINI & SPORSCHILL : JERUSALEMER NACHTGESPRÄCHE

'
'

Carlo Maria Martini SJ & Georg Sporschill SJ

JERUSALEMER NACHTGESPRÄCHE

Über das Risiko des Glaubens

Herder, Freiburg 2008

ISBN 978-3-45105979-7

'

Carlo Kardinal Martini ist Jesuit und war Kardinal der grössten Diözese der Welt, der Jesuitenpater Georg Sporschill engagiert sich seit vielen Jahren für Strassenkinder und deren Mütter in Rumänien, Moldawien sowie in der Ukraine. In Jerusalem trafen sich die zwei Männer und wurden Freunde: zwei Welten, ein Glaube. In zahlreichen Gesprächen fragten sie, was Glaube für das Leben bedeuten kann, welche Zukunft Jugendliche in der Kirche haben und was sich ändern muss, damit das Christentum selbst eine Zukunft hat. Was würde Jesus heute tun?

+++

Verlag Bo Cavefors:
Carlo Maria Martini SJ DIE BEKENNTNISSE DES HEILIGEN PAULUS.

...BETRACHTUNGEN. 1983
Carlo Maria Martini SJ ICH MACHE EUCH ZU MENSCHENFISCHERN. 1984
Carlo Maria Martini SJ. MEIN VOLK, ZIEH HINAUS AUS ÄGYPTEN. 1984

Carlo Maria Martini SJ DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER, Svensk översättning i webtidskriften PAULUS
Pedro Arrupe SJ TROVÄRDIGT VITTNESBÖRD. 1982
Hans Bischlager SJ, Wolfgang Feneberg, Lother Lies SJ, Karl Rahner SJ, Georg Sporschill SJ, ...Josef Sudbrack SJ, u.a. DIE EXERZITIEN DES IGNATIUS. 1983
Jean-Pierre de Caussade SJ ÖVERLÅTELSEN ÅT GUDS FÖRSYN. 1984
Hugo M. Enomiya-Lassalle SJ. MÄNNISKANS FRAMTID? 1983
Anselm Hertz DOMINIKUS OCH DOMINIKANERNA. 1982
Lothar Lies SJ MÄNSKLIG LIV, KRISTEN TRO. 1983
Karl Rahner SJ IGNATIUS AV LOYOLA. 1982
Richard Wehner SJ JESUITORDEN I NORDEN. TILL ORDENS HISTORIA I SVERIGE 1574-1879. 1983

Johan Hammarströms Förlag:
En Kartusian (OCart) Se Gud!. 2004, 2007

Pi. #6

'

'

'

'

Dekadens

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors 2008

ERICA LI LUNDQVIST : "KRING KÖNET RÅDER TYSTNAD"

'

'

Erica Li Lundqvist
”Kring könet råder tystnad”
MAKT OCH SEXUALITET MELLAN MÄN I MUSLIMSKA TRADITIONER

Lunds Universitet
Centrum för Teologi och Religionsvetenskap
Islamologi ISU 011, C-uppsats. 2006-05-31
Handledare: Leif Stenberg
INNEHÅLL

1.Inledning
Introduktion till ämnet
Syfte och frågeställning
Metod och material

2.Analytiska begrepp och utgångspunkter
Makt och sexualitet
Familjestrukturer och sociala begränsningar
Könsroller
Källdiskussion

3.Islamska begrepp och homotrender
Hermafroditer, eunucker och icke-män
Språk och uttryck
Manligt/kvinnlig – Aktivt/passivt
Manlig dominans och homosociala samhällen
Prostitution, sodomi och pederasti

4.Homoerotik i islams tradition
Koranen
Hadither
Fiqh
Arabisk poesi

5.Avslutning
Analys och konklusion
Slutord
Litteraturlista

1. Inledning
INTRODUKTION TILL ÄMNET

Och minns Lot som sade till sitt folk: ’Måste ni begå sådana skamliga handlingar som ingen i världen har begått före er? Ni går upptända av lust, till män istället för till kvinnor! Nej, ni driver verkligen era utsvävningar för långt!’ 1)

Ovanstående citat är hämtat ur Koranen men historien om Lot i Gomorra är även en biblisk berättelse. De sodomitiska handlingar som Lots gäster utsättes för begicks långt innan både Koranen och Bibeln nedtecknats, redan under den tidiga antiken, både i Grekland och i Rom, men det är sexualitet mellan muslimska män i muslimska traditioner som denna uppsats kommer behandla.

En nära vän till mig av irakiskt ursprung berättade för mig när jag nämnde att jag möjligen skulle skriva en uppsats om homosexualitet och islam, om sina barndomsupplevelser i Irak. En av dem handlade om rädslan för att bli sexuellt utnyttjad av äldre män, särskilt av lärare, religiösa ledare och andra auktoriteter. Denna rädsla var enligt honom vanlig bland pojkar i Irak och utnyttjande av detta slag var inte helt ovanligt. Detta fick mig att ändra fokus från homosexualitet som identitetsbegrepp i en modern muslimsk kontext till att vilja undersöka ett beteende som har sitt ursprung i makt och sexualitet. Sexualitet är ett ämne som kan vara känsligt att diskutera, speciellt om man fokuserar på sexuella avvikelser eller perversiteter. Jag tänker inte ta ställning och benämnde de beteenden jag kommer att beskriva som perversiteteter, snarare som avvikelser från det normativa. Det finns även ett stort intresse från min sida att undersöka sexualitetens strukturer och behovsmekanismer. Ämnet makt och sexualitet är brett och det finns därför möjlighet för vidare undersökning och forskning inom ämnet. Vad jag kommer at fokusera på här är förhållandet mellan sexualitet, makt och islam. När jag började studera vad som skrivs och diskuteras om sexuella handlingar mellan män, i en muslimsk kontext, upptäckte jag att det faktiskt finns regler för hur dessa handlingar får lov att utföras. De sexuella handlingarna utförs i tystnad. Tystnaden beror på maktens kontrollmekanismer för vad som avviker från de normativa regler den satt upp. Med tanke på att lagstiftningen förbjuder sodomi, pederasti och andra sexuella avvikelser blir detta faktum än mer intressant då det i mina ögon blir ett sätt att kringgå lagen och hitta kryphål för sina sexuella behov. Att göra dessa uttryck till maktspel och manliga dominanstekniker är ett beteende som jag kommer att undersöka. Titeln *Kring könet råder tystnad” är ett citat från Michel Foucaults Sexualitetens historia (1976) och den kommer att ligga som resonemangsgrund för denna uppsats.

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING

Syftet med detta arbete är att undersöka samtalet om sexuella handlingar mellan män i muslimska traditioner och försöka se vad dessa handlingar betyder, socialt, religiöst och kulturellt, samt var de står i relation till allmänna normativa värderingar som grundar sig i familjeliv och andra sociala konstruktioner. Ambitionen är att jämföra kristen borgerlig kultur som ligger till grund för Foucaults resonemang om makt och sexualitet med muslimsk religiös kultur. Kan man hitta kopplingar mellan kulturella yttringar, religiositet och dessa sexuella handlingar? Är dessa sexuella beteenden bundna till en viss kultur? Och vad är det då i kulturen som bidrar till dessa uppfattningar om sexuella uttryck och handlingar? Finns det sociala mönster i form av patriarkala strukturer som påverkar dessa handlingars uttryck och påverkar i såfall de patriarkala mönstren till att sexualitet mellan män blir till ett maktuttryck?

METOD OCH MATERIAL

Jag kommer att se bortom konstruerade begrepp som ”homosexualitet”, ”queer” och ”gay” och istället undersöka diskursen om de faktiska sexuella handlingarna. Jag kommer även att undersöka hur dessa beteenden beskrivs i den religiösa traditionen. Vad säger Koranen och hadither om dessa homoerotiska beteendemönster? Jag ämnar använda mig av både Bernströms korantolkning och Zettersténs mer bokstavliga översättning från 1917 då jag vill ha en större bredd i mina källor. Då jag undersöker hadither som behandlar ämnet avser jag att använda en Internetbaserad hadithkonkordans. Det finns mycket litteratur om homoerotik och manlig sexualitet i muslimsk kontext och litteraturen är mångfacetterad. Då jag antar ett historiskt perspektiv kommer litteratur inifrån den egna muslimska kontexten att användas, till exempel från den arabiska poesin, men även sekundärlitteratur. I avsnittet om eunucker använder jag mig främst av Shaun Marmouns bok Eunuchs and Sacred Boundaries in Islamic Society (1991), där Marmoun gjort en omfattande studie av historiska källor gällande eunucker. Marmoun tillsammans med Leila Agmed utgör de enda kvinnliga forskarna och författarna i mitt källmaterial. Annan sekundärlitteratur med ett utifrånperspektiv kommer självklart att finnas med i syfte att ge en mer komplex bild. Jonathan Goldbergs bok Reclaiming Sodom (1994) är en studie i både manlig och kvinnlig sexualitet/homosexualitet med artiklar och material hämtat från en religiös kontext och den försöker hitta alternativa synsätt på den sodomitiska bibliska berättelsen i både islamska och västerländska traditioner. Både Abdelwahab Bouhdibas bok Sexuality in Islam (1998) och Stephen Murray och Will Roscoes Islamic Homosexualities (1997) tar upp sexualitet och homosexualitet utifrån en religiös muslimsk kontext. Jag kommer även att använda mig av Internetbaserade sidor, gay och queer hemsidor samt Wikipedia som uppslagsverk. Jag vill dock uppmärksamma att dessa källor inte kan vara till hundra procent säkra då innehållet regelbundet ändras och byts ut. Wikipedia är ett Internetbaserat fritt uppslagsverk där vem som vill kan bidrag med artiklar. Artiklar kan även ifrågasättas och kritiseras av andra för deras relevans och trovärdighet. Som analytisk utgångspunkt och resonemangsgrund använder jag Michel Foucaults teorier från hans trilogi Sexualitetens historia 2). Foucaults teorier i Sexualitetens historia står inte i någon särskilt vetenskaplig position utan är mer ett undersökande i vilket han efter hand kommer fram till olika sätt att se på det samhälle han vill beskriva. Jag kommer att ha ett avsnitt där jag ger utrymme för källkritik, speciellt mot Foucault. Sist vill jag nämna Klaus Theweleit som med sin bok Mansfantasier (1995) på ett psykoanalytiskt vis undersöker sexualitet och makt i krigets kulturer samt könsuppfostran och våld.

Medveten om skillnader mellan olika länder i den muslimsk-arabiska världen vill jag visa en övergripande bild över ett religiöst dominerat samhälle. Skillnaderna kan bero på hur islamisk lag är tillämpad och hur stort inflytande de koloniala makterna haft i de olika områdena. Hela den arabiska världen har i stort sett varit enad genom religionen och språket men skillnader kan ändå vara stora såväl på lokal nivå som nationell. Olika inriktningar, såsom Sunni och Shia kan ha skilda tolkningar av muslimska traditioner samt att det på lokal nivå kan skilja sig i traditionsbundenhet och yttringar. Mina begränsningar ligger inom den religiösa sfären och med islam som grund för samhällsbildning och regelverk vill jag undersöka ämnet i min uppsats. Begränsningen ligger även i att jag enbart kommer att prata om manlig sexualitet. En anledning är den tydliga manliga dominansen inom islam och en annan att den kvinnliga världen oftast är väldigt sluten och kontrollerad och inte minst då den sexuella kvinnliga världen.

NOTER:
1.Bernström, 7:80-81.
2.Trilogin innehåller banden, i kronologisk ordning, Viljan att veta, Njutningarnas bruk och Omsorgen om sig. Jag kommer att referera till dem som band 1-3.

Fortsätt läs… Uppsatsen finns i sin helhet HÄR!!!

Mer läsning om islam och homosexualitet på denna blogg:
Queer History of Early Islam
How Islam Views Homosexuality

NERO CLAUDIUS - GEORGES BATAILLE - BO I. CAVEFORS - ARYAN KAGANOF - MARTIN BLADH / info 5

'
'








'
'
'
'
'
'
'

african noise foundation
in association with
grymhetens teater dekadens
present
"qualis artifex pereo"

info 1

info 2
info 3

Pi. #5

'

'

Dekadens

'

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors 2008

HEINRICH VON KLEIST, KORSTÅG OCH BEFRIELSETEOLOGI

'
'
Bo I. Cavefors
HEINRICH VON KLEIST, KORSTÅG OCH BEFRIELSETEOLOGI

Bok: Peter Handberg Kleist – slutet. Med bilder av Jan Håfström. Vertigo förlag, Stockholm 1999.

När Heinrich von Kleist tar sitt eget och väninnan Henriette Vogels liv, vid Kleinen Wannsee utanför Berlin, den 21 november 1811, förvandlas svärmisk romantik till blodigt allvar, vilket Goethe självklart insåg redan när han 1810 läst Kleists Phentesilea och efteråt ”mådde riktigt illa”. Hela den sig självt självöverskattande kretsen kring Goethe ”mådde illa” av allt vad Kleist företog sig; en av vännerna kring lilleputthovet i Weimar skriver till stormogulen i maj 1808, apropå Kleists tidskrift Phöbus, ”att den är oerhört motbjudande”, att tidskriften ”är ett under av banaliteter, smaklösheter och anspråksfullhet”.

Så kan det gå när intelligentian konfronteras med verkligheten.

Peter Handbergs även typografiskt smakfulla bok med sammanställningar av texter till, av och om Kleist kom 1999 lägligt som motpol till de överdrivna hyllningarna av Goethe 250 år efter guruns födelse.

Varför lider den unge Werther så förfärligt, undrade Goethe. Han borde ha frågan Heinrich von Kleist. Kleist och Werther ser historien och det vardagligt fattbara som marginellt och ovidkommande. Istället inriktas sinnet på universums obotliga sjukdomar. Världen och människan i världen måste betvingas och ge upp kampen för jordisk lycka. Gröna Ängar når man endast genom apokalypsens förrum till det dödens paradis Kleist sökte vid Kleinen Wannsee.

För Kleist var världen intet annat än några efter den kosmiska katastrofen kvarglömda smulor, av Gud slängda som tröstefrön till grå sparvar. Världen kan inte räddas men förklaras i diktningen, genom konsten; lycka är möjlig endast i tillblivelse-ögonblicket då allt det skapade föds, och när det vid förintelsen dör för att återfödas.

Varifrån kom den euforiska glädje med vilken Kleist gick döden till mötes i sitt trettiofjärde levnadsår? Hur kan en dans med döden upplevas som livets höjdpunkt? Men finner några av svaren i Peter Handbergs textcollage.

Den klassicistiska världssymbios idealister som Novalis och Kleist drömde om, en harmonisk världsordning, föll sönder och samman vid 1789 års välorganiserade republikanska revolution för småborgare som trodde sig vara världssamveten. Kleist är emellertid väl rustad. Under nästan hela hans korta liv befinner sig centrala Europa och det nordliga Preussen i krig. Han är tolv år när Bastiljen stormas. Den sedan medeltiden regerande feodaladeln – där Kleist hör hemma – utmanas på sitt maktprivilegium och destruktiva krafter lösgöres, som, paradoxalt nog, skapar förutsättningen för en stark personlighet som Heinrich von Kleist att identifiera och intensifiera sina känslor. Valet han ställs inför är att antingen tvångsmässigt kasta sig in i apokalyptiskt våld och därmed rädda sin egen destruktivitet, eller att acceptera en annan form av historiskt våld, historien som realitet, förtvina och gå förlorad – att ta sitt liv.

Detta åskådliggöres ganska väl i Peter Handbergs texturval. Vad som tyvärr saknas är bättre förklaringar till Kleists komplicerade sexualitet, den incestuösa relationen med systern Ulrike, som påminner om kärleken mellan Erika och Klaus Mann, och hans erfarenheter av homosexualitet med internat- och regementskamrater – normala företeelser i de miljöer som var Kleists, men som emellertid förfasade det då nymornade borgerskapet i lika hög grad som sexualitet som inte kan hänföras till pornografi- och reklamgenrerna förfasar dagens insomnade borgare.

Jan Håfströms 14 illustrationer föreställer delar av kläder, spermabefläckade och blodfläckade vackra bilder om döden – så som den framstår för den som tar hand om kvarlevorna.

När Heinrich von Kleist valde suicid valda han samtidigt att följa en teologisk tradition som började utvecklas redan under 300- och 400-talen, vad gäller det berättigade, det rättfärdiga våldet. Grundtanken är att våld är i sig moraliskt neutralt och icke något i sig ont. Moralisk substans får våldet (och kriget, ovänskapen, fiendskapen) om avsikten, om målet är kärlek. Likt kirurgen som amputerar soldatens ben mot dennes vilja, kan människan bruka våld om det sker med rätt avsikt, i kärlek. Det finns en intressant aspekt på detta som av skilda skäl förbigås med tystnad när befrielseteologierna kommer på tal, nämligen att vår tids befrielseteologer utgår ifrån samma teologiska filosofi som medeltidens korstågsorganisatörer när de hävdar att under den långdragna utvecklingsprocess Gud tvingar människan till, måste hon med alla medel besegra det onda, orättvisorna, och övervinna hindren på vägen som leder fram till förlossning. Befrielsen, förlossningen är en process direkt kopplad till gestalten Kristus. ”Total befrielse – Kristus gåva till människan – är gemenskap med Gud och med människor”, skrev en av de ledande befrielseteologerna, Gustavo Gutiérrez. Denna befrielse för rättvisa samhällen kan innebära att våld måste användas: befrielseprocessen är såväl religiös som politisk. Kristus är – som under korstågsårhundradena – även en politisk ledstjärna. Det är den kristna människans plikt att ställa sig på de undertrycktas sida. Detta blir samtidigt en av akt av kärlek gentemot undertryckarna. Sexuellt ligger det nära tillhands att se relationen sado-masochistiskt. ”Man älskar undertryckarna när man befriar dem från det omänskliga livet som undertryckare, när man befriar dem från sig själva”, skriver Giulio Girardi. Konkret: en katolik, en kristen, som inte är revolutionär lever i dödssynd. Den insikten hade Heinrich von Kleist. Den insikten har Hermann Nitsch när han firar mässor med sin Orgien Mysterien Theater.


Artikeln ett sammandrag av två tidigare artiklar publicerade i KvällsPosten den 16 augusti 1998 och den 17 juli 1999. Här uppdaterade och omstuvade.

Copyright©Bo I. Cavefors 1998, 1999, 2008.

Pi. #4

'

'

'

'

'

Dekadens

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors 2008

ARYAN KAGANOF : MIDSUMMER IN THE DEATH CAMP (FOR BO CAVEFORS)

'
June 20, 2008
midsummer in the death camp (for bo cavefors)
Filed under: kagapoems — ABRAXAS @ 10:03 pm


it was a wonderful night in the death camp
everybody wore makeup
even the very old men had their faces white with powder
and their lips so thickly painted that they left left lipstick traces all over the ground when they tried to kiss the boots of the young virgins

the music playing was harsh but not all that distantly related to what used to be called folk
the instruments were bones pulled out of the incinerator
that were scratched rhythmically with necklaces made out of teeth in order to provide a beat for the melodies that were stretched out on hair

occasionally a solemn faced virgin would swell with delight when she recognized a familiar tune, or some teeth from a friend, and then, briefly, she would try to jigbut most of the virgins were too weak for that

it was a wonderful night in the death camp
the weather was fine and even the stench wasn’t as bad as usual,
considering the temperature
unfortunately i had to work
i was editing letters that my fellow inmates were sending to their mothers and fathers back home
making sure that they weren’t trying to falsify any evidence about the conditions we lived under
making sure that nothing hostile was written about our glorious leaders

although i felt sad not to be taking part in the festivities
i was secretly proud of myself
after all i had volunteered
to join the fra
after all
i’ve got nothing to hide
do you?

Copyright©Aryan Kaganof 2008

Pi. #3

'

'

''

Dekadens?

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors 2008

'

PÅ KONSTUTSTÄLLNING MED HITLER

'

Bo I. Cavefors
PÅ KONSTUTSTÄLLNING MED HITLER

”Propaganda, Propaganda, Propaganda. Nur Propaganda zählt.”
Adolf Hitler, 1923

Bok: Robert S. Wistrich (Vorwort von Luke Holland) Ein Wochenende in München. Kunst, Propaganda und Terror im Dritten Reich. Insel Verlag, Frankfurt am Main und Leipzig 1996.
Den engelska utgåvan av denna bok, Weekend in Munich. Art, Propaganda and Terror in the Third Reich, publicerades av Pavilion Books, London 1995.

I början av 1990-talet visade brittiska TV-kanalen Channel Four den dokumentära amatörfilmen Good Morning, Mr Hitler!, som egentligen borde heta Grüss Gott, Herr Hitler, eftersom det var så Führern välkomnades av sin förläggare Adolf Müller. Grüss Gott är faktiskt något helt annat än Good Morning, har en annan dimension, om man säger så.

Filmen handlar om en weekend i München, 14-16 juli 1939, den tyska konstens högtidsdagar då naziregimen ville visa vad som inte är Entartete Kunst. Expressens nutida konstkritiker borde varit där. Stillbilder från filmen, som TV-redigerats av Luke Holland, publicerades i bokform på engelska 1995 och följande år på tyska av Insel Verlag, med omfattande kommentarer av den israeliske historieprofessorn Robert S. Wistrich.

I och för sig finns det inga sensationella nyheter i denna bok. Walter Benjamins slogan att ”fascism är politikens esteticering” bekräftas av Wistrich. Mannen som tog amatörfilmen, Hans Feierabend, tillhörde Münchens amatörfilmklubb. Han filmade i färg. I boken publiceras bilderna för första gången, 57 år efter tilldragelsen. Filmen var varken beställd eller senare manipulerad av det goebbelska propagandaministeriet. När Feierabend framkallat filmen försvann den i byrålådan och visades efter krigsslutet endast för några vänner och ett par brittiska ockupationsofficerare.

Feierabends film redovisar Tredje Riket ur ett annat perspektiv än vad vi är vana vid, antingen naziregimen sedd genom propagandamaskineriets färgade glasögon eller dess motsats, nazistiskt propagandamaterial manipulerat av motståndarna för att få fram rakt motsatt effekt, hat och förakt istället för entusiasm.

Feierabendfilmens färger ger åskådaren en psykedelisk tripp till det förgångna, till en värld som formligen skiner av livslust och glädje, av oskuld. Det är oroande och aningen chockerande för alla oss som när vi var barn och unga män vant oss vid att filmer som handlar om naziriket vanligtvis var antingen för eller emot, antingen Riefenstahl eller segrarmakternas bilder från koncentrationsläger. Feierabends soliga film kombineras med, kontrasteras emot Wistrichs intervjuer med människor som levde vad man idag kallar det goda livet under den tyska konstens stora dagar i München i juli 1939; inblickar i nationalsocialismens vardag. Filmens bilder och Wistrichs kommentarer påminner om att den ”vanlige medborgaren” (ett begrepp som under Hitlertiden automatiskt uteslöt judar, zigenare, homosexuella, psykiskt och fysiskt handikappade, kommunister, frimurare, jesuiter m.fl. ur ”gemenskapen”) dock levde under ganska drägliga omständigheter, fridfullt och harmoniskt. Vackra kläder, glada barn, rödmålade läppar. Denna skenbara oskuldsfullhet måste man balansera mot regimens förbrytelser, man måste tyda dubbelheten i det politiska systemet. Å ena sidan den totala övervakningen och uteslutningen av vissa medborgargrupper; å andra sidan den tysta acceptansen hos den medborgargrupp som onekligen bildade majoritet och som inte behövde frukta övervakningen eftersom man inte tillhörde någon av de förföljda grupperna och därför snarare såg övervakningen som ett skydd av egna intressen. I dagens Sverige är det ofrånkomligt att associera till regeringens och oppositionens acceptans av att FRA får absoluta befogenheter till övervakning. Den nästan totala uppslutningen (1 NEJ-röst!) kring kontrollsystemet är skrämmande och bekräftar alla småparanoida misstankar om att det är något sjukt med dagens parlamentariska partidemokrati. Kan det överhuvudtaget kallas för ”demokrati” när partipiskan är avgörande för hur enskilda människor/riksdagsledamöter skall agera/reagera? Konkret innebär FRA-beslutet att samtliga riksdagsledamöter, oavsett parti, ålder, samhällsklass, kön eller sexuell läggning i praktiken gjort sig själva till landsförrädare. Inte ens bögarna (varken de öppna bögarna eller smygbögarna) vågade rösta NEJ trots att de vet, eller bör veta, att i förlängningen kommer FRA-aktiviteterna även användas emot homosexuella. Det är väl bara Bildt och Bodström som kan ha en cynism till hands för den utvecklingen.

Frågan blir då: varför är riksdagens ledamöter och, naturligtvis såväl den förra som den nuvarande regeringen, så angelägna att få igenom denna lag. Knappast för att man är så naiva eller så urbota dumma så man tror man fångar varken verkliga eller förmenta terrorister med hjälp av FRA. Är det inte istället så att FRA-övervakningen och propagandan om alla dess förtjänster, har samma syfte som utmärkte övervakningen av enskilda medborgare och speciella grupper medborgare, i det nationalsocialistiska Tyskland? Att eleminera alla möjligheter för vissa samhällsgrupper att ens komma i närheten av ”makten” och att säkerställa den egna gruppens framtida maktinnehav inom gruppen. Samhället skall konsolideras, eller snarare cementeras, i den form det har idag. Kollen blir total på att inga inbrytningar sker i den politiska verklighet som är dagens. Att det finns attraktionskraft för stora befolkningsgrupper i denna hänsynslösa attityd, är uppenbart. Den oerhört suggestiva kraften i nazistisk ideologi gav lätt utlopp för känslor som inte bör underskattas. Vad gäller konsten, så var nazisterna ingalunda först med att gå till angrepp mot den konst man ansåg vara politiskt subversiv. Redan mot slutet av 1800-talet utvecklades ett koncept där ”dekadens” och ”Entartung” användes som begrepp för den moderna utvecklingen av europeisk kultur och europeiska livsformer.

Avsikten med att 1939 ställa ut tysk konst i München var att visa tyska medborgare vilka monstruösa perversiteter naziregimen befriat dem från, för att istället visa vad äkta, sunda, nationalsocialistiska konstnärer kunde åstadkomma. Men, som Hitler påpekade, så var det tyvärr inte särskilt mycket, bortsett från Arno Brekers homoerotiska mansskulpturer och Paul Mathias skandalomsusade målning med Lea och Svanen – som inköptes av Führern ur egen kassa.

Det är mot denna bakgrund av bruna skjortor och blå himmel man bör se Hans Feierabends utomordentligt pregnanta bilder från julidagarna 1939. Vid sidan av Goebbels propagandafilmning av upptåget (i svart/vitt eftersom ministern fått för sig att inga filmfärger i världen kunde ge rättvisa åt nazistisk uppvisning av makt och ordning), dyker Feierabend upp med sin 16 mm Bolex kamera, laddad med Kodachrome.

När filmforskaren vid Münchner Filmarchiv, Alexander von Dülmen, mot slutet av 1980-talet finner filmen hemma hos en av Feierabends söner, är den i förvånansvärt bra skick. Färgerna är skarpa, konturerna tydliga. Filmen visar München i feststämning, smyckade gator och torg, historiska byggnader, dansgrupper i Englischen Garten, förberedelser och själva Paraden med stora vagnar, medeltida riddare och ryttare à la Guilloufilm, blonda jungfrur med Valkyriaflätor, söta flickor klädda som grekiska nymfer, småbarn med blomsterkorgar, kvinnor i vackra sommarklänningar och pastellfärgade hattar, vanligt folk, alla, ja alla frotterar sig med Hitler och andra nazipampar som fridfullt spankulerar runt i folkmängden, småpratar och skrattar. Hitler är klädd i sin bruna partiuniform, inklusive dem rödblonda välansade mustasch kvinnor lär ha blivit så förhäxade av. Führern förefaller vara synnerligen tillfreds med tillställningen. Det enda som fattades var ny, bra och naziinspirerad konst.

Distansen och kontrasten till och mellan Feierabends filmbilder och den officiella nazifilmen från dessa soliga julidagar, är betydande. I Goebbels svartvita variant visas Hitlers intåg till marschmusik. Det är fanfarer och folkmassans jubel. Höjda högerarmar och Hitlers småilskna blick. Mot denna organiserade masshysteri står Feierabends lugna iakttagande, inte kritiskt men ej heller okritiskt, ej i avsaknad av viss ironisk distans. Skulle Feierabends film ha visats som propagandafilm hade genomslagskraften varit enorm, mycket effektivare än Goebbels tramsiga tam-tam.

Hitler, Himmler, Speer, Goebbels och Streicher tillhör det vanliga folket, känner sig hemma bland vanligt folk och folket är förtjust därför att det i sina företrädare känner igen sig själva. I Feierabends film travar Hitler och hans paladiner rakt in i våra vardagsrum, via TV-rutan. Det är chockerande. De vackra kvinnorna och de söta barnen följer Führern. Det ger en smak av trollkonsterna med lyckade folkfester, hur magiska manipulationer gör ”folket” medansvarigt även för vad som sker bakom deras ryggar, i det fördolda, bakom festens kulisser.

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 3 augusti 1997. Här uppdaterad.

Läs även:
Bo I. Cavefors: Propaganda för undersåtar
Mattias Jeschko-Edberg: Varför gör FRA på detta viset?
Bo I. Cavefors: Hitler och propagandan


Copyright©Bo I. Cavefors 1997, 2008.

TURN ON THE DARK! / TÄND MÖRKRET! / YSTADS KONSTMUSEUM

TÄND MÖRKRET!
Svensk konst 1975 - 1985

Ystads konstmuseum sommarutställning 14 juni - 17 augusti 2008

Thomas Millroth
Director Ystad Art Museum
TÄND MÖRKRET! / TURN ON THE DARK!

The title of this exhibition about Swedish Art is taken from a poem by the group Vesuvius, "Turn on THE DARK / death to the eternity". This quotation gives the special quality of this group show of Swedish art between 1975 and 1985. This was indeed an important part of the art life those years, but you can always discuss how typical it was. In the galleries, institutions, museums were shown mostly traditional paintings, often in a lyrical Nordic tradition. But all around were people searching for new results and realities using different alternative spaces - from books, leaflets to old hospitals or cheap premises, that were free for some months, years or even days. Many of these artists formed the cultural life later in Sweden.

We have the pleasure to show dancer and choreographer Margaretha Åsberg's pioner work Life Boat from 1976 on video. In her work she combined interfaces - art, music, literature, performance, dance. Her knowledge, intellect and artistic network was of great importance as was her work with performance and dance.

Other important pioneers those years are found in our rooms downstairs. The editor Bo Cavefors started 1959 and soon became not only one of the foremost radical editors in our country but soon showed to be of an importance that could only be fully understood in an international perspective. He edited artists' books as well as new African writers and such different persons as Ma Zedong, Karl Marx and Ernst Jünger. When it came to the RAF in West Germany, an important topic those years, he did not hesitate to collect their writings so that everyone could read them. In 1979 the authorities used some slight economic trouble to stop him and he fled abroad. In connection to Cavefors Bokförlag we also show parts of Sture and Charlotte Johannesson's exhibition for CultureHouse in Stockholm, which was closed only after two days.

You will also find on this floor many examples of artists' books, archives and other alternative spaces, so typical for South Sweden - and it still is. The artists tend to create a room for themslves outside the institutions.

On the second floor you will find examples of art that was not that common those years. Both Leif Elggren and Beth Laurin are important figures who have been focused in Swedish art only the last years. Laurin focused sometime on femininity in a new way. Elggren started many new projects in sound, books and idea. His space could be anywhere, as with the colors bland and yellow, which he claimed to be his own property.

The tent in the next room represents a group of women who had an important gallery and meeting space in Stockholm. They also made early sound art, which is collacted on their self produced vinly LP. Indeen early for this time and indeed of outstanding quality.
In this room you also see examples of the cartoons that became more and more common as an important genre per se.

Those years many female artists went further on in their understanding of society and their own possibilities, by defining themselves in the first place and not the obstacles. This goes for many of the participants in the exhiition. Like photographer Eva Klasson. In the 70s she worked in Paris and produced a huge book 1976 and photos were she lingered on her own body. This project went on for some years before she stopped photographing. Eva Klasson was a long time forgotten in Sweden. But I had had contact with her writing about Swedish artists in Paris. And thus when I started to work as a director in Ystad Art Museum I decided to get in touch with her to make an exhiition. I found her, she had almost nothing left. I succeeded in finding in the basement of the mujseumwere she had her las exhibition. Now these works showed to be an important part of her work, it was sent to the museum, and Eva Klasson came here to look at it. We decided to give The Museum of Modern Art in Stockholm all these works, which they of course accepted. This saved the unique works of Wva Klasson.

On the third floor there are many examples of the vital painting from those years. In 1979 the young German painters had an enormous breakthrough for their Wilde Malarei. Erla Thórarinnsdóttir worked a lot together with Knut Swane in Stockholm, although coming from Iceland resp Norway.

On the floor you find a catapult of the unique Italian born artist Franco Leidi who combined religion, sexuality, surrealism in a very personal way. Some of his sculptures move between lust, torture, belief and disbelief.

Pi. #2

'

'

Dekadens

Copyright©Bo I. Cavefors 2008

How Islam Views Homosexuality : 2 versions/readings

1) HOW ISLAM VIEWS HOMOSEXUALITY

2) THE QURAM, GAY SEX AND THE GANG RAPE AT SODOMA. QUEER HISTORY OF EARLY ISLAM

PROPAGANDA FÖR UNDERSÅTAR

'
'
Bo I. Cavefors
PROPAGANDA FÖR UNDERSÅTAR

Makthavare försöker övertyga undersåtarna om de förras ensamrätt till sanningen genom tre former av mediepåverkan: information, reklam och propaganda.

Främsta strategiska medlet för att nå politiskt-ideologiska mål är den propaganda där medborgarnas, dvs undersåtarnas och makthavarnas skilda värdeuppfattningar och symbolvärldar samordnas. Sedan slutet av 1700-talet är propaganda i denna betydelse en ofrånkomlig ingrediens vid effektivt maktutövande.

Propagandans förhistoria ligger längre tillbaks i tiden: 1622 startar den förste av jesuiterna utbildade påven, Gregor XV, Congregatio de propaganda fidi, i avsikt att stödja kyrkans missionsarbete och genom propaganda, propagare, göra den nya missionsformen, inkulturation, välkänd och uppskattad också i de länder som bekostade missionsarbetet, dvs diverse europeiska kungariken.

När världen började sekulariseras i allt snabbare tempo efter franska revolutionen och efter industrialismens, demokratiernas och diktaturernas segertåg, tjänar propaganda i huvudsak ”upplysningens” tjänst om den inte användes i rakt motsatt syfte, dvs för att krossa ”upplysningen”. Denna möjlighet till dubbeltydning innebär att begreppen upplysning och propaganda sedan 1800-talet missbrukas: när man talar om ”folkupplysning” sätter man propagandan i maktens tjänst för att ”upplysa” undersåtarna om härskarnas/maktens vilja.

Redan medan franska revolutionen härjade som värst blev man i Frankrike och i de tyska länderna varse att propaganda kan nyttjas pro et contra. 1777 frågar retoriskt Fredrik II (Preussen) Vetenskapsakademiens ledamöter om ”det trots allt inte är nyttigare för folket att leva kvar i gamla fördomar istället för att tutas i nya fördomar”.

Propaganda blir ett effektivt vapen när det gäller att efter 1815 försvara uppbyggnaden av de nya nationalstaterna sedan kontinenten Europa strimlats av Napoleons politiskt-militära korståg.

Under 1900-talet var två regimer extremt effektiva när det gällde att ytterst skickligt agera utifrån en genomtänkt strategi, inkluderande genomtänkt propaganda, för att i ideologiernas tjänst nå politiska mål, nämligen Hitlers Tredje Rike och Lenins och Stalins Sovjetunion.

Effektiv propaganda kräver starka och värdeladdade ord för att få undersåtarna att lyssna. I första hand vänder sig propaganda mot den som inte själv kan definiera och identifiera de mål makten vill nå. Därför blir anklagelser som ”lögn”, ”förtal”, ”hetsjakt” och själva ordet ”propaganda” användbara slagord för propagandisterna att kasta i ansiktet på motståndaren. Att beskylla motståndaren för att vara paranoid och bedriva propaganda är ett utmärkt propagandatrick eftersom det underförstått antyder att den egna propagandan inte är propaganda utan information.

Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels visade sig vara expert på denna form av propagandabeskyllningar mot politiska motståndare, mot judar, mot kyrkor och mot tidigare maktgrupperingar som adel och fackföreningar. Med propagandans hjälp lyckades Goebbels hålla den nazistiska regimen under armarna i tolv långa år samtidigt som denna propaganda gjort det extremt svårt för historikerna att få ett fast grepp om den politiska verkligheten i Hitlers Tyskland. Varje politisk åtgärd, varje politiskt yttrande, varje manifestation av politisk, ekonomisk och social vilja, var så genomsyrad av propaganda och av propagandistiskt vinklad strategi, så det är ytterst svårt att ur alla denna propaganda vaska fram Hitlers/maktens verkliga avsikter. Den politiska verkligheten doldes inte endast med hjälp av propagandaord utan också med hjälp av propagandistiskt praktfull arkitektur, sensuella kroppsbyggarideal och genom propagandistiska manifestationer med fanor, klingande toner, parader och germansk sagosymbolik.

All denna noga genomtänkta propaganda kulminerar när Goebbels 1943 på Berlins enorma idrottsarena (där några år tidigare Olympiska Spelen utspelats…) frågar en på förhand väl indoktrinerad och propagandapreparerad publik: ”Vill ni det totala kriget?” och får ett jublande ”Ja!” till svar.

Inom Röda Armén satsades stort på propaganda. Efter 1945 är segern i andra världskriget och den faktiska krigshysterin i den kapitalistiska världen, två huvudteman. Men den propaganda som leder till historieförfalskning börjar redan 1919 då armé- och marinhögkvarteren gemensamt startar tidskriften Sovjetskij Vojn, Sovjetkrigaren (förlaget Krasnaja Zvedzda). Sovjetkrigaren utkom varannan vecka. I sovjetiska och i senare ryska uppslagsverk, till in på 1990-talet, karakteriseras Sovjetkrigaren som en ”samhällspolitisk” och ”kulturpolitisk” tidskrift, men de facto var den en propagandaskrift vars främsta uppgift var att syssla med något annat än vad den gav sken av att syssla med, nämligen att indoktrinera läsarna med en form av patriotism som överensstämde med utgivarnas politiska, ideologiska och militära mål.

Sovjetskij Vojn hade från början ett annat namn, Krasnoarmeez, Rödarmisten. 1945 publicerade man som förstasidesartikel ett hjältevittnesbörd under rubriken Stalinskaja Aviazija, Stalins piloter. Artikeln skrevs av marskalken och stridsflygaren Voroschejkin och beskriver luftkriget mot tyskarna under andra världskriget. Berättelsen börjar: ”Stalins flygvapen, som initierades och leddes av den store fältherren och Sovjetunionens generalissimus, kamrat Stalin, och som på hans order utrustades med världens bästa stridsflygplan, deltog under hela kriget aktivt i kampen mot det fascistiska Tyskland”. Voroschejkin slutar: ”Vi segrade därför att vi fördes från den ena segern till den andra av mänsklighetens största geni, av vår store och kloke ledare, Sovjetunionens generalissimus, kamrat Stalin”.

Det låter patetiskt och ihåligt, men så uppfattades det inte av tidskriftens läsare. Voroschejkin beskriver luftstriderna mot tyskarna som en kamp mot en månghövdad drake, där det genast växer ut nya huvuden sedan de tidigare avhuggits. Marskalken understryker att Sovjetunionen segrade endast därför att den store ledaren personligen ordnade så att flygvapnet fick förstärkning inför de stora och avgörande striderna, och därför att ”kamrat Stalin” lärde stridsflygarna ”hur de skulle bära sig åt för att besegra fienden”.

Marskalkens artikel i Rödarmisten omslutes av en girlang med medaljonger med porträtt av högre officerare, tillika sovjethjältar, vars namn dock ej nämnes i texten. Propagandan firar triumfer. Officerarnas/hjältarnas insatser är egentligen inget värda, som enskilda prestationer betraktade, eftersom deras insatser är resultatet av kamrat Stalins hjältemod, av ”generalissimus” geni.

Propagandan går vidare. Från och med år 1957 har Stalins porträtt plockats bort från tidskriftens omslag. Efter Stalins dödsår finns där endast ett Leninporträtt omgivet av en banderoll med texten ”S Leninim v serdza” (”Med Lenin i hjärtat”). Redaktionen påpekar att Lenin redan den 15 april 1918 utfärdade ett dekret om uppbyggnad av ett flygvapen. I en artikel beskrivs diverse hjältedåd från andra världskrigets fronter och skribenten konstaterar ”att det sannerligen inte var lätt att vinna detta krig”, samt att det ”vid krigets slut fanns många luckor i skvadronernas led”. Men – och det är själva propagandapoängen – artikelförfattaren säger klart och tydligt att samhället/staten/makten gjort vad som står i dess makt för att fira och minnas sina ärorika hjältar. Beviset för detta är den orden som samtliga förärats. Hjältarnas hjältemod, vars förutsättning tidigare var Stalins genialiska krigföring, har nu förvandlats till symbol för Sovjetunionens, maktens, generella generositet.

De båda artiklarna i Rödarmisten/Sovjetkrigaren handlar om samma sak, sovjetflygarnas hjältemod under andra världskrigets luftstrider mot tyskarna, men ger samtidigt en klar bild av hur man kan ge personkulten av Stalin nya förtecken utan att för den skull riskera statens/maktens företräde. I den senare artikeln, publicerad efter Stalins död, sätter man folkets hjältar framför folket hjälte framför alla andra hjältar, Stalin själv. När superhjälten är död gäller det att övertyga Sovjetunionens kvinnor och män om att det var just de, det vill säga deras i strider dödade söner och män, som utan att tveka gick i döden för generalissimus och fäderneslandet. Folket, säger propagandatexten, folket var det som av egen övertygelse ställde sig på partiets och partiledningens sida. Och det var det parti och den partiledning som representerar den stat som efter Stalins död återgått till att vara Lenins parti och Lenins stat. Med propagandans hjälp lyckas man hyvla bort personkulten kring Stalin och samtidigt återerövra arvet efter statsgrundaren Lenin. Cirkelpropagandan, cirkelresonemanget, cirkelaktionen slutfördes med hjälp av maktens propaganda: folket övertog makthavarnas politiska och ideologiska värderingar och värdeladdade symboler i samma takt som dessa förändrades. Makten lyckades övertyga undersåtarna om att de var en för beslutsprocesserna viktig del av den maktutövande statsapparaten. Och därmed även ansvariga för dess fel och brister. Alltså: kasta inte sten i glashus, håll er på mattan, försök inte med en ny revolution, den som är emot makten är även emot er. All symbolisk makt åt folket.


[Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift 1996:2. Här uppdaterad.]

PS. Ett bra aktuellt exempel på att även den mest indoktrinerande propaganda kan misslyckas är irländarnas NEJ! till det sk Lissabonfördraget - förmodligen hade det blivit åtskillga NEJ! om Europas övriga regeringar haft modet låta undersåtarna rösta om fördraget...

Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2008.

RYSKA HUSET #6 - Tema: sexualitet

Nytt nummer...
RYSKA HUSET #6

Tema: Sexualitet - Den Förbjudna Blicken

Ur innehållet:
Jakob Simonson : Livets hastighet

(om Mikael Strunge och det tredje könet)
Mikael Strunge : Dikter
Robert Ericsson : Lustprincipen - Peaches och könets makt
Ulrika Revenäs Strollo : Dikter
Therese Bohman : Om Johan Kinde som dekadenspoet
Stephen Patrick Morrissey : Pretty girls make graves
Martialis : Epigram
Markus Sandén : Dikter
Louise Nilsson : Den inbjudna förbjudna blicken
Gustaf Redemo : Om William Burroughs
Bo I. Cavefors : Den androgyna människan
Andreas Björstén : Ålderstecken, fasta och rörliga
Håkan Lindgren : Häftpistol
Boel Schenlaer : Dikter

Redaktör: Jakob Simonson

Pris: 40 kronor.

Beställ HÄR!

MATTIAS JESCHKO-EDBERG : VAFFÖ' GÖR FRA PÅ DETTA VISET?

Mattias Jeschko-Edberg
Vaffö’ gör FRA på detta viset?

Det finns ingen dramatisk inledning som jag kan skriva till denna text. Saker är som dom är. Lördag morgon, jag är nyvaken, min fru träffar en vän, och jag ska hämta min dotter hos sin farmor om några timmar. Jag saknar att snusa. Saker är som dom är.

I bakgrunden kan jag avlägset höra en upprörd men svag diskussion. Om FRA och det nya lagförslaget som skall passera riksdagen nästa vecka. Människor är upprörda. Med all rätta ska det vara det. Men det finns något obehagligt i denna upprördheten. Ett exempel är Heidi Avellans ledarartikel i morgonens Sydsvenskan.

Helt korrekt pekar Avellan ut det problematiska att vi nu har partier i riksdagen som kallar sig för liberala och säger sig vara för personval, men som samtidigt använder partipiskan hårt för att driva igenom ett repressivt lagförslag. Sedan fortsätter Heidi: "Varför hörs inte vilda protester från folket? Varför bär ingen plakat? En handfull läsare hävdar att det är mediernas fel, att vi inte uppmärksammat detta. Ändå har Sydsvenskan och andra liberala tidningar gång på gång kritiserat hela idén. För döva öron, uppenbarligen."

Rent krasst sett finns det flera anledningar till varför människor är så oengagerade som dom är.

För det första: De senaste decennierna har de borgerliga partierna och dess medier fört en intensiv kampanj för att avpolitisera samhället. Medborgarna skall inte bry sig för mycket, de avancerade frågorna ska överlåtas till experterna, och det almännas politiska insats skall begränsas till att rösta en gång vart fjärde år. I takt med att denna kampanj har fortgått, bistådd av Göran Perssons djupt cyniska realpolitik har apatin brett sig ut som en kvävande matta.

För det andra: Det politiska samhället har ersatts av det mediala samhället som drivs av hårda kapitalistiska principer. Marknadsandelar måste erövras och försvaras. Vad jag menar är att media har frångått sin roll som den tredje makten inom det demokratiska systemet för att kunna tillfredsställa ägarnas finansiella intressen. En viktig del av detta har varit att skapa drastiska rubriker för att fånga den mätta publikens uppmärksamhet. Så nu står vi där: när det verkligen behövs drastiska rubriker så lyssnar ingen. Varför skulle vi? Vi har lärt oss att skarpa rubriker bara är ett sätt att attrahera potentiella konsumenter till annonsörerna.

För det tredje: Vi är historielösa. Borgerliga kommentatorer skulle nog vilja säga att Svenskarna är aningslösa om statens hänslyshet om man ger den för mycket makt. Men jag skulle vilja säga att vi är historielösa. Vi vet om vad andra stater kan göra mot sina medborgare, men inte vad den Svenska staten gjort mot oss själva. Och det är inte så konstigt: staten och media har aktivt försökt trivialisera det vi vet för att det legat i deras egna intresse. Decennier av åsiktsregistrering och partiellt yrkesförbud för vänsteraktivister har understötts av de samma tidningar som nu undrar varför folket inte reagerar.

Så kan vi hålla på. Vi kan prata om det absurda i att de första diskussionerna om maskeringsförbud som kom efter upploppen i Göteborg, kom direkt i kölvattnet av den senaste stora offentliga utredningen av SÄPO:s åsiktsregistrering. De forskarrapporterna finns allmänt tillgängliga som pdf-filer. Men de har inte gjort något avtryck på hur vi ser på oss själva som demokratisk stat.

Eller så kan vi peka på medias ignorering av Torbjörn Tännsjös senaste bok Medan revolutionen dröjde, (Karneval Förlag, 2008.). Boken är en empirisk och personlig studie av registreringen och trakasserierna av vänsteraktivister i Nacka kommun under 1900-talet. Vad jag kunnat hitta så har enbart en av de stora borgerliga tidningarna skrivit om denna viktiga bok. Det var Expressen som publicerade en kultursidesartikel av Erik Helmerson med rubriken Lipsillarna.

Så vad vill jag säga med allt detta? Mycket och ingenting.

Vi vet om allt. Vad som finns nu, är en konsekvens av tidigare handlingar. Det kaotiska mönstret är rationellt och logiskt. Framför allt finns våra fingeravtryck på de smutsiga delarna. Det är en ful samtid som vi lever i och jag drabbas hårdare och hårdare av viljan att dra mig tillbaka in i mig själv. Det är en ademokratisk sida av mig själv som jag måste trycka ned varje morgon jag går upp. Det handlar inte om att jag anser mig vara för ren för min samtid, utan att jag är en del av den samtid som jag så djupt avskyr.

Fast jag märker även andra fula sidor hos mig själv. Jag blir oproportionerligt äcklad när små människor som till exempel Fredrik Federley framställs som potentiella demokratiska förkämpar när de kanske ska rösta emot partidisciplinen och ta de fruktansvärda konsekvenserna och bli som Federley uttryckt det: ››internparia".

Jag kanske inte blir så äcklad av de små människorna som av att deras existens visar på vart vi står, och att det är denna positionsbestämmelse som jag reagerar på.

Vi lever i en sörja av apati och historielöshet. De vittrande demokratiska institutionerna har blivit en samlingsplats för karriärister som kanske, bara kanske, kan tänka sig att göra det moraliskt rätta även om de då riskerar att bli utsatta för det fruktansvärda straffet att bli illa omtyckta av vissa av sina riksdagskolleger.

Och allt är vårt eget fel.


Artikeln även publicerad i KULTURKRITIK


Copyright©Mattias Jeschko-Edberg 2008

Pi. #1

'

Copyright©Bo I. Cavefors 2008

MEMOARER. Första avsnittet

'

'

BO I. CAVEFORS. MEMOARER. FÖRSTA AVSNITTET. I böckerna Barnsliga memoarer och Valpen som ung man skriver jag om min exhibitionism, om min glädje i att visa upp mig naken, att vara naken, att exponera mig, att, kanske, profanera, kanske sekularisera min sexualitet och min kropp. Jag berättar (Barnsliga memoarer) hur jag som liten pojke, precis skolmogen, i sommarvillan brukade stå framför en stor skåpspegel – skåpet målat i blågrönt och med stiliserade blommor runt spegeln - smeka mig själv, vända och vrida på mig, beundra mig, onanera och som vore jag åskådare och ej aktören, njuta av att se mig exalterad, försvinna in i en drömvärld som bestod av endast mig själv. Narcissim? Exhibitionism? När jag i spegelglaset såg rakt in i mina ögon var de frånvarande, onåbara. Drömmande. Jag befann mig i rummet framför skåpet, såg mig själv i det blågrönmålade skåpets spegel, men jag såg mig dock inte, jag var en dimfigur, en annan pojke som onanerade mig när i verkligheten jag onanerade mig själv. Jag beundrade mig själv, tyckte jag var söt. De ljusbrunrosa bröstvårtorna. Mjuka. Eftersom jag var utomhus så ofta jag kunde, för att fly undan min store och nästan åtta år äldre halvbror, för att komma undan hans sarkasmer och elakheter, för att slippa höra min mammas alla förmaningar om att akta mig för detta och detta och detta, så cyklade jag runt på Näsets skogsstigar och småvägar timmar i sträck, lekte ömsom officer och ömsom spion. Jag föddes 1935. Världskriget var en del av vardagen också för en pojke i Malmö. På Näsets stränder flöt lik i land från torpederade båtar i Östersjön. Stranden spärrades av med taggtråd och hemvärnsmän vaktade. I Malmö tjöt sirenerna. Mörkläggningsgardiner. Varmvatten till bad en eller ett par kvällar i veckan. Matransonering, matkuponger. Hästkött. Kyckling till förbannelse. Blodkorv med lingonsylt (billigt). Sagogrynskräm, slemmigt rödfärgad. Favoriträtt: mjölk, pudrad med kanel, i en sopptallrik. Du är så mager, du måste äta, sa mamma. Höfter som en flicka, sa morbror Ingvar. Han klarar sig sa mammas kusin Greta som var barnläkare; ge honom fikon och dadlar. Min styvpappa inkallad till militärtjänst minst ett år. Strax före krigsslutet landade på Bulltofta amerikanska ”flygande fästningar”, stora bombplan som inte orkade tillbaks till baserna i Storbritannien sedan de tömt mördarbomberna över tyska städer, typ Dresden. Bensinen tog slut. Avlusningshuset för flyktingar vid Västra Station. Bussarna med räddade koncentrationslägerfångar som svängde in på polishusets gård via porten på Verkstadsgatan. Under de båda skolterminerna och jullovet, när vi bodde i Malmö, Storgatan 32, var jag så ofta jag kunde antingen nere i ICA:s Frukt- & Grönsakers AB källarlager på Erik Dahlbergsgatan 19, eller hos min styvpappa, som startat hela verksamheten och som satt i ett ynkligt litet kontor halvt under marknivå på andra sidan gatan, nr 24. Jag lånade en av företagets varutransporttrehjulingar, men liten som jag var, även för min ålder, nådde jag inte upp till sadeln utan fick stå på pedalerna och trampa trampa och trampade till koloniområdet där numera katolska kyrkan finns, där jag gömd bakom buskar och liggande på marken, exakt på den plats där idag kyrkans altare finns, tillsammans med min skolkamrat Leif, som bodde med sin mamma och pappa, lokförare, i en enrummare på Kockumsgatan 3, runkade och rökte Bill och så kallade damcigaretter, alltså cigaretter med långt pappmunstycke och färgat papper runt tobaken, Cocktail var namnet, tror jag. Mamma, som själv inte rökte, köpte andra och finare men också de så kallade damcigaretter för att bjuda kvinnorna när det var kalas, fester. Kvinnorna: jag minns dem som kött och parfym, kramade man dem så kände man inget annat än korsetten. Eftermiddagarna, efter skolans slut, när läxorna var avklarade - jag talar om perioden från det jag var femochethalvt år (fyllde sex den 14 november första skolterminen) och hade börjat i Johannesskolans småskola, klass 1, hos fröken Nilsson och fram till dess jag blev utkastad från Latinskolan fem år senare – så var ICA:s lager på Erik Dahlbergsgatan min oas, mitt frirum, mitt kloster, där jag var den jag ville vara samtidigt som det fanns människor runt omkring mig, min styvpappa, lagerarbetarna, förmannen, kamreren, alla förstod nog någonstans innerst inne mer än vad de själva anade, att jag behövde dem, värmen som fanns i deras kroppar och strålade ut genom deras slitna kostymer och blå arbetskläder. Svetten. Doften av snus, dålig cigarettobak och fattigdom. Dessa blåställ var som tidigare min barnsköterskas, Anna-Lisas, blå dräkt, med vitt förkläde, ett blått tyg som var mjukt och fint men samtidigt på ett skönt sätt strävt och tryggt, och senare jesuiternas svarta prästkläder, kartusianernas nästanvita tunikor. När jag innan jag lämnade Malmö för London och, senare, när jag var hemma i Malmö under Londonskolans lov, i Kungsparken och Slottsparken, bakom fågelburarna, bjöd ut mig åt män, var det på mitt eget initiativ. Pojkars längtan efter vuxna män kan ha många orsaker. Jag var den som förförde, jag blev inte förförd. Och det var inte riskfritt. Parken patrullerades av pensionerade poliser med skärmmössa och snabbgående cykel. När de anade att jag eller någon av de andra pojkarna stod i buskaget, kom de rusande och när vi sprang vår väg ropade de hotande ”jag vet nog vem du e, jag ska ringa din mor å far”. Men de ringde aldrig. Jag gjorde samma sak som mina fattiga, illa klädda, nästan svältande klasskamrater gjorde vid Arbetets-ära-statyn (skulptör: Axel Ebbe, min mormors bror Anders käraste vän) på Möllevångstorget, men jag tog inte betalt, jag var gratis, jag äcklades inte, jag njöt. Onormalt? Snarare hälsosamt icke-normalt; det är normalitet som är ohälsosamt. Jag är fortfarande övertygande om att detta hängivna utbjudande av mig själv var ett stålbad som passade mig. Dessutom: ensamhet i ett kollektiv: Anna-Lisa och min hund, foxterriertiken Hejsan som fanns när jag föddes och avlivades fjorton år gammal när jag var fem, ja vi tre levde i ett slags kollektiv, omgivna av vad man brukar kalla familj, av mammas – och min! - släkt, vänner. Jag fann att kollektivet gav mig frihet att göra vad jag ville men att hjälp fanns att få inom armlängds avstånd. Min lyckligaste tid var när Jacob och jag efter skolans slut, när vi börjat universitetsstudierna, skapade vårt eget kollektiv med Michael och Thomas. Åter till den verkliga barndomen och Malmö: nej, hjälp fanns inte att få inom armlängds avstånd när Anna-Lisas uppdrag (vilket uppdrag?) var slutfört och hon rest, vart? Den första stora sorgen inträffade när Anna-Lisa försvann ur mitt liv strax efter det jag började småskolan. Varför? Jag har aldrig förstått Varför. Bara några dagar innan Anna-Lisa reste sa mamma att om några dagar reser Anna-Lisa bort eftersom hon fått ett nytt arbete. Lever Anna-Lisa fortfarande? Någonstans mellan nittiofem och etthundra år gammal. Det är möjligt, det finns en chans. Jag vill krama henne. Jag vill känna det blå tyget. Sorgen blev oändlig när Hejsan sedan avlivades bara några månader därefter. Jag drömmer under halvslummern före den verkliga sömnen fortfarande om hur min styvpappa går iväg med Hejsan – jag ser dem genom mitt pojkrumsfönster – bort mot Ringlinjens hållplats på Fersens väg, för att åka till veterinären på Slakthuset nere i hamnen, för avlivning. När jag som kortväxt och spenslig sexåring stod där med ICA:s trehjuling och skulle ha upp den på garageuppfarten från källaren till trottoaren och inte inte inte inte orkade de sista metrarna, så kom någon av lagerarbetarna, som höll på med att sortera lök eller paketera jordgubbar eller flytta potatissäckar, rusande och hjälpte mig. Jag avskydde, jag föraktade, jag hatade min halvbror som aldrig, aldrig, aldrig, satte sin fot nere på min styvpappas, hans pappas, kontor, än mindre beblandade han sig med lagerarbetare. Vad skulle kamraterna i KFUM då säga? Och klasskamraterna på Latinskolan? Den fina skolmössan kunde ju bli skitig. Som gammal man förstår jag att jag just då, exakt då, började hata borgarklassens attityder, att hela klassamhället är en självvald frånvaro av liv som i realiteten är detsamma som kastrering. När mamma sände ut oss under somrarna på Näset, att plocka späda nässelblad i juni och björnbär i augusti, tog han på sig handskar… Intuitivt blev jag medveten om borgarklassens skräck för proletariatet. Min styvpappa, min halvbrors pappa, kom själv från det fattigaste av alla fattiga småbondeproletariat, men han var intelligent, mycket intelligent, häftig till humöret men klok, otrogen min mamma, ständigt ständigt, min mamma som själv varit otrogen med min pappa, men ändock trogen, båda var trogna på så sätt att de behövde varandra. Det måste ha varit en medveten handling när han prenumererade inte endast på de borgerliga Sydsvenska Dagbladet, Skånska Aftonbladet och Svenska Dagbladet utan även på den socialdemokratiska Arbetet. När jag var fem år lärde han mig läsa först rubrikerna och därefter mer och mer i alla tidningarna. Var han kommunist? Socialdemokrat? Nej, han röstade före kriget på liberalerna och efter 1945 på Högerpartiet… nej, inte på Högerpartiet utan på Jarl Hjalmarson. Jag tror men jag vet inte att han genomskådade det politiska spelet när han som värnpliktig soldat (född 1896) i Stockholm var med om att skydda Hjalmar Branting när denne knatade upp till den gamle skolkompisen Gustav V för att försäkra honom om att svenska arbetare gör inte revolution. Sänk fanorna, hissa den tretungade. Jag tror men jag vet inte att min styvpappa då förlorade alla illusioner och därefter ställde sig vid sidan om ideologier och realpolitik. Han såg sig aldrig som någon klassöverskridare, han utnyttjade aldrig situationen att han arbetat sig upp från springschas till direktör, att han kunde ha käftat sig till en ordentlig lön men accepterade en skandalöst dålig lön, att han gift sig med en flicka som gjorde det möjligt för honom att leva överklassliv. Han njöt av att leva gott, men han rökte aldrig, han drack aldrig sprit, inte ens glögg till julen, men han sa aldrig ett ord om att jag började dricka vid artonårsåldern. Han arbetade, arbetade, arbetade: började, senast, klockan 06 med att ringa bönderna för att klara av dagens leveranser av grönsaker och rotfrukter. Många av leverantörerna var mammas gamla vänner eller släktingar. Var det premiär på Stadsteatern 19.00, kom han hem till lägenheten på Storgatan 18.00: duschade, kläderna var framlagda, skjortan nystruken, mamma färdigklädd, taxin väntade (3 minuters färd, 500 meter…). Med ett ironiskt mycket vänligt småleende stod min styvpappa i dörren till mitt pojkrum med de blyinfattade färgade rutorna, jag hade lagt mig ovanpå sängen och läste; han sa att han snart var tillbaks, sov nu, vi läste aftonbön, Gud som haver barnen kär…, mamma har säkert något med sig till dig (choklad från festen som efter teaterföreställningen anordnats på Teaterrestaurangen). Min styvpappa hade överlevnadskapacitet, jag tror att han överlevt var man än placerat honom, men min halvbror föraktade honom, ville inte synas tillsammans med honom. En gång när min styvpappa, mamma och jag, under krigsåren, tagit tåget till Torup för att plocka svamp och var på väg tillbaks från skogen till stationen mötte vi min halvbror och några av hans scoutkamrater som kom cyklande, vi vinkade till honom men han låtsades inte se oss. Han låtsades inte se oss. Varför vinkade han inte. Det var nog enda gången jag såg min styvpappa förtvivlat ledsen. Min styvpappa slängde inga kläder förrän de var totalt utslitna, blankslitna knän på byxorna. Jag såg att människor såg det, att hans välklädda kollegor tittade, ja såg kritiskt på honom, men det gjorde att jag blev ännu mer fäst vid honom. När mamma sa till honom att köpa nya kläder, därför att ”folk tittade”, svarade han ”jag är den jag är”. Ju mer jag såg att man såg kritiskt på honom desto hårdare höll jag honom i handen när vi gick på stan. Vem skulle annars hålla honom i handen? Små pojkar är stora Riddare. Jag visste att när han klädde upp sig till fest eller när han och mamma gick på teaterpremiärer på Stadsteatern eller på Hipp, eller på bio (varje tisdag var det premiärer) så var han utomordentligt tilldragande i mörk kostym eller i frack eller smoking. Min styvpappa var välbyggd, mörkbruna ögon, liten men maskulin, mörk skäggväxt, men alltid slätrakad. Kanske fanns det några droppar vallonblod i honom. När jag i tidiga tonåren upptäckte att jag längtade efter män längtade jag också efter honom, att få ligga ovanpå honom, känna hans kön mot min mage, att få smeka det håriga bröstet med mina läppar, men när han, när jag var bortemot tjugo år, förstod att jag var bisexuell, och, framför allt, när Jacob följde mig hem till Malmö och blev utkastad av honom, gick vårt tidigare fina förhållande sönder. Men när jag började skriva i tidningar vid femtonårsåldern och sedan när jag började med förlaget var han också sedan vi glidit ifrån varandra den ende som i min omgivning var intresserad, engagerad. Har någon annan i vad man normalt kallar sin familj läst en enda rad av det jag skrivit, läst en enda bok av de jag publicerat. Nej. Eller som min halvbrors hustru sa: ”Bo, varför ger du aldrig ut en bok som man kan läsa”. Min styvpappa fanns där som en skyddsvall fram till dess den stora barriären byggdes mellan oss sedan min mamma, kittet som band oss samman, lagts i grav 1969, när jag gav ut raf-böckerna, när jag häktades. De sista femton-tjugo åren av hans liv hade vi ingen kontakt. När han, som så många andra, förhördes av polisen satte han ord på sitt förakt för mig som människa, som bög. Han tog definitivt avstånd från mig. Jag var inte hans son, som han, helt korrekt, påpekade gång på gång, han ville inte ens se sig som min styvfar. Hur hade han och min mamma träffats? Mammas morfar var med om att starta Hvilans Folkhögskola, alltså gick alla hans barn och barnbarn, som inte sändes till universitet i Lund, just där… men mamma ville någonannanstans och hamnade vid Tärna Folkhögskola, i Sörmland(?). Parentes: när jag nu tänker igenom saker och ting slår det mig att i min mammas (och min) enormt stora släkt, vars rötter finns sedan hundratals år på gårdar söder om en linje dragen från Malmö till Lund och sedan till Trelleborg, finns inte en enda präst, det vanligaste yrket för bondsöner som ville studera något annat än lantbruk, men däremot ett stort antal läkare, till och med flickor redan på 1920-talet. Mamma gick aldrig i kyrkan. Min halvbror gick aldrig i kyrkan. På juldagens morgon var det min styvpappa och jag som handihand gick till Johanneskyrkan. Var han religiös, kristen? Ja, jag tror det. I hans ensamma liv fanns tre krafter som dominerade: en obestämd känsla av Guds närvaro, kvinnor och plikt. Kanske var det avsaknaden av svenska statskyrkans traditioner, att de var mig i det närmaste obekanta, som gjorde det lätt för mig att när jag kom till jesuiterna gå in i katolska riter och attityder. Spekulation spekulation. Som åtskilliga andra fattiga pojkar blev min styvpappa tävlingscyklist (alla hans pokaler stod så länge vi hade kontakt med varandra, på hans skrivbord) och tillsammans med en kamrat kom han en söndag cyklande på landsvägen som gick förbi Tärna Folkhögskola; vid vägkanten stod mamma och några andra flickor och gjorde ingenting mer än att titta på solen. Cykelpojkarna stannade för att prata. De var säkerligen läckra i sina åtsittande dresser. Mamma och min styvpappa blev förälskade, när mamma efter ett par år lämnade folkhögskolan fortsatte de skriva till varandra och så småningom gifte de sig i svenska kyrkan i Köpenhamn. Men då var gården där mamma vuxit upp såld till en bonde, slavdrivaren allmänt kallad, från andra sidan Vellinge mot Håslöv till – han var vid god kassa tack vare försäkringspengar sedan gården i Håslöv brunnit, ouppklarad brandorsak. Mamma kunde nog aldrig acceptera att den gamla släktgården hade sålts, men vad göra: ett par av mormors systrar ville ha ut sina arv i kontanter och mammas del av arvet räckte inte till för att lösa ut dem. Mamma grät ibland när hon berättade om ”slavdrivaren”. På gården fanns flera hundar, mamma tog hand om en av dem, en foxterrier, Putte, men man måste lämna kvar den störste av dem, en Sankt Bernhard, som var van att lufsa runt på fri hand, inne och ute, men som den nye ägaren låste in i en trång bur. Jag tänker ibland på det, hade mamma gift sig med en bonde och tagit över gården, hade jag kanske idag varit bonde. Å andra sidan: hade mamma gift sig med en bonde och inte älskat med den man som blev min far (vem är du, var är du? jag vill ha ditt namn, det namn jag har har jag skapat själv, det är en pseudonym, jag vill vara din pojke), hade jag inte varit jag, det vill säga: jag hade överhuvudtaget inte existerat, jag hade varit ett någonting som inte ens kan tänkas ha varit påtänkt. Vem skulle då ha skrivit den här texten, som i så fall hade varit något i sig otänkbart. Herre, förbarma dig.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2008

'

'