Förlags- och Bokmarknadskunskap 1-40 / Lunds Universitet, 2008-01-07
INLEDNING
Hösten 1976 ger Bo Cavefors bokförlag i Lund ut boken Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt. I november året därpå ger samma förlag ut en volym med RAF:s politiska texter som gavs det självklara namnet RAF:texter. Ulrike Meinhof är troligen upphovsman till ett flertal av dessa (i många fall) osignerade texter.
Vid tiden för utgivningen är det ledande skiktet i RAF:s första generation döda. En andra generation är dock alltjämt aktiv. Bland annat med ockupationen av Västtysklands ambassad i Stockholm 1975 som ledde till dödsskjutningar av två medlemmar ur gisslan och två dödade terrorister (som avled av en bomb som troligen detonerades av misstag av terroristerna själva) och kidnappningen av Hanns-Martin Schleyer 1) 1977.
I denna text vill jag undersöka vilket mottagande dessa texter fick i den svenska pressen. Genom att undersöka mottagandet av kontroversiella böcker har man en ypperlig möjlighet att försöka dra slutsatser om var yttrandefrihetens informella gränser går, eftersom receptionen utan tvekan bestämmer huruvida böcker verkligen “kommer ut” eller inte, i bemärkelsen blir diskuterade, köps in av bibliotek och betraktas som seriösa objekt på bokmarknaden. Jag har ställt mig frågor som:
+ Är mottagandet stereotypt eller mångfacetterat?
+ Är man intresserad av biografi eller politiskt innehåll?
+ Vilken sorts läsningar gör man av materialet?
+ Tar man terroristers texter på allvar?
+ Anser man att terroristerna är rationella politiska aktörer?
+ Skriver man överhuvudtaget om deras böcker?
På så vis kan denna text åtminstone på ett potentiellt plan sägas behandla något mycket större än det material som jag undersöker, eftersom receptionen i sig bär på en möjlighet att diagnostisera det svenska kulturklimatets grad av öppenhet under 1976 och 1977.
FORSKNINGSÖVERSIKT OM BO CAVEFORS BOKFÖRLAG
Något mer omfattande akademiskt arbete kring Cavefors förlag finns inte. I arkivet 2) på SoL Centrum hittar man endast en C-uppsats i bokhistoria ”Bo Cavefors Bokförlag – dess verksamhet och utgivning” av Karin Kronström 3). Några längre artiklar har däremot publicerats de senaste åren. Den mest historiskt översiktliga artikeln är ”Tecken i skyn” 4), av Leif Eriksson. Långa ingående intervjuer finns i bland annat tidskriften Kulturkritik, ”Kallt krig och tysk höst” (som specifikt behandlar RAF-utgivningen) 5), av Henrik Palm, i tidningen Kulturen, ”Man måste våga göra det man känner för, så länge man orkar…” 6) av Carl Abrahamsson, på tidskriften Subalterns webbplats ”Cave! Cave! Cave!” 7) av Adam Persson samt i Dagens Nyheter, ”Med Slas, Böll och Meinhof i stallet” 8), av Viggo Cavling.
BAKGRUNDSTECKNING
Bo Cavefors Bokförlag
Bo Cavefors bokförlag startar 1959. Tjugo år senare går det i konkurs. Under de här åren publiceras en rad böcker inom flera skilda fält. I historieskrivningen ligger ofta en emfas på de kontroversiella böcker som förlaget gav ut, så också i denna uppsats, men det är centralt att hålla i minnet att Cavefors Förlag var en stor och allmänutgivande aktör på den svenska bokmarknaden och inte alls något ”undergroundförlag”. Bland de åttahundra volymer som utkom under den drygt tjugoåriga existensen finns översatt lyrik av Ezra Pound, beatpoeten Gary Snyder, introduktioner av den afrikanska nobelpristagaren Wole Soyinka, dadaisten Hans Arp samt politiska böcker av Karl Marx, Walter Benjamin, Louis Althusser och Mao Tse-tung.
Vid sidan av dessa vänsterförfattare gav förlaget ut den svenske fascisten Per Engdahls memoarer, samt den radikalkonservativa Ernst Jüngers dagboksanteckningar. Men även en del svenska författare publicerades på förlaget: Stig Claesson, Sture Dahlström, Lars Forsell samt Erik Fylkeson och Bruno K. Öijer. Men även böcker av kultur- och konsthistoriskt intresse gavs ut, bland annat Mats B:s svenska introduktion av konceptkonst, För en idébaserad konst, samt Man Rays och Salvador Dalis själbiografier. Mer konstnärligt vågade till formatet var Berndt Pettersons I Påsen (som var en samling bilder och texter som låg i en påse som man kunde organisera i vilken ordning som man själv ville) samt Rolf Börjlinds Nya tider, Nya Änglar (som förpackades i ett vadderat kuvert tillsammans med en kassett). Medialt fanns det under sjuttiotalet och finns alltjämt en bild av Cavefors förlag som ett vänsterpolitiskt orienterat förlag, men denna bild är som här har visats direkt felaktig och mycket ensidig. Snarare bör man betrakta Bo Cavefors Bokförlag som ett allmänutgivande förlag som inte vek undan för att ge ut kontroversiella, avancerade eller konstnärligt experimentella titlar.
På
http://bocaveforsbokforlag.blogspot.com/ finns en fullständig förteckning över det som Bo Cavefors bokförlag gav ut.
Ulrike Meinhof
Ulrike Meinhof föddes 1934. Hon var en västtysk journalist och debattör. Inledningsvis är Meinhof verksam inom den tyska freds- och antikärnvapenrörelsen, men rör sig med tiden mot en alltmer militant kommunistisk övertygelse. I huvudsak var Meinhof verksam som journalist på tidningen konkret som var en vänsterradikal tidskrift. Till en början finansierades tidskriften av DDR, men efter att artiklarna började blandas med pornografi blev den en försäljningssuccé och banden kunde klippas med Östtyskland. Tidskriftens redaktör var Klaus Rainer Röhl som var gift med Ulrike Meinhof mellan 1961 och -68. I samband med skilsmässan från Röhl flyttar hon till Berlin där hon träffar Gudrun Ensslin och Andreas Baader. 1970 i och med fritagningen av Baader är hon med och grundar Röda Arméfraktionen (se nedan). Meinhof är sannolikt upphovsman till ett flertal av RAF:s texter och att betrakta som gruppens främsta ideolog. 1976 dör hon i fängelset i Stammheim genom hängning. Huruvida det var självmord eller mord har det spekulerats i.
Röda Arméfraktionen 9)
RAF var en tysk vänsterpolitisk stadsgerilla som var verksam från 1970 till 1998. Ideologiskt kan man placera in RAF i en maoistisk-leninistisk tradition. Dess medlemmar såg sig som ett revolutionärt avantgarde, en förtrupp som genom våldsdåd skulle försöka frambringa en repression som i sig skulle leda till en revolutionär situation där massorna skulle vakna och ta över makten. I RAF:s ideologi finns också influenser från Che Guevaras och framförallt Carlos Marighellas teorier och praktiker.
Större delen av RAF:s medlemmar kom från den tyska studentvänstern. Denna rörelse radikaliserades i samband med den repression den upplevde då Benno Ohnesorg blev skjuten av polisen vid en demonstration mot Shahen av Irans stadsbesök i Berlin (1967) och mordförsöket på Rudi Dutschke
10) (1968). Ytterligare anledningar till att den tyska vänstern radikaliserades var yrkesförbudet för kommunister, förbudet mot det gamla kommunistpartiet samt det etablerade samhällets vägran att göra upp med de nazistiska förbrytelserna. På ett flertal högt uppsatta positioner fanns nazistiska krigsförbrytare trots rättegångarna i Frankfurt och Nürnberg.
Den första generationen av RAF bildas i samband med att Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin fritar Andreas Baader från häktet. Till ledarna av den första generationen av RAF brukar man räkna dessa tre samt Holger Meins och Jan-Carl Raspe (kring dessa finns dock ett flertal medlemmar och sympatisanter). Efter fritagningen av Baader åker medlemmarna på ett av PLO organiserat träningsläger i Jordanien.
Påfallande många av RAF:s dåd är bankrån som är nödvändiga för att bekosta den underjordiska verksamheten. Men attentat genomförs också mot amerikanska/NATO-militärbaser, Springer-pressens lokaler och polisstationer. Attentaten mot NATO-baserna kan ses som ett uttryck för en strävan att flytta kriget från tredje (specifikt Vietnam) till första världen.
1972 grips Baader, Ensslin, Raspe, Meinhof och Meins. En lång utdragen rättegång tar vid.
1974 svälter Meins ihjäl sig i häktet i Wittlich.
1976 dör Meinhof och 1977 dör de övriga. Det spekuleras fortfarande i huruvida det är att betrakta som självmord eller om mord.
Efter det att medlemmarna av den första generationen grips 1972 tar en andra och en tredje generation vid. Hur pass stor kontakt det egentligen finns mellan de olika generationerna är mycket osäkert. Det har hävdats att de senare generationerna fick order från ledarna i fängelset via försvarsadvokaterna.
RAF:s sista stora attentat är sprängningen av ett fängelse i Darmstadt 1993. 1998 publiceras en officiell kommuniké där man meddelar att stadsgerillan har upplösts. Kring RAF kan man finna liknande organisationer som Socialistisches Patienten Kollektiv och Andra Juni-rörelsen. Några vattentäta skott mellan organisationerna förefaller det inte ha varit. Medlemmar i Socialistisches Patienten Kollektiv skall exempelvis tidvis ha signerat vissa av sina kommunikéer med RAF.
BÖCKERNA
Ulrike Meinhofs Förbjudna tänkesättDenna bok kom ut i november 1976. Den är hundratjugotre sidor tjock och limbunden. En ganska ordinär pocketbok. Omslaget är formgivet av den svenska konstnären Sture Johannesson, som har försökt ge det hela ett ”häftigt” utseende. Bokens titel är snedställd och går från nederdelen av omslaget upp till överdelen. På baksidan finner man en bild från Sture Johannessons utställning om Ulrike Meinhof på Kulturhuset i Stockholm
11) samt ett citat, ”om folk trängs kring schavotten så är det inte bara för att se den dödsdömde plågas eller för att hetsa upp bödeln till ytterligare raseri - det är också för att höra en som ingenting har att förlora förbanna lagarna, domarna och makthavarna.”, ur Övervakning och straff av Michel Focault. Inuti boken finner man arton, oftast mycket korta artiklar. För det mesta hämtade från konkret. Men även två av RAF:s manifest finns med. Vid sidan av Meinhofs egna texter så kan man läsa ett i sammanhanget långt (nästan en femtedel av boken), tjugofyra sidor, förord av översättaren Carl Göran Ekerwald.
RAF: TexterDenna bok kom ut augusti 1977. Det är en femhundratjugo sidor tjock pocketbok. Omslaget pryds av RAF:s logotyp, en röd genomskinlig femuddig stjärna som täcks av en stiliserad kulsprutepistol och texten ”RAF”. Efter kolofonen inleds boken med bilder av de nu döda författarna och författarinnorna till texterna: Andreas Baader, Jan Carl Raspe, Gudrun Ensslin, Holger Meins samt Ulrike Meinhof. På sidan tretton börjar bokens textmässiga innehåll. De flesta texterna är kollektivt skrivna men ett antal brev som är eller åtminstone påstås vara individuellt författade återfinns också. Innehållet i boken är mycket blandat: där finns teoretiska texter som behandlar leninistisk teori, världsrevolutionen och stadsgerillan som koncept. Andra texter kritiserar förhållandena på Stammheimfängelset, beskriver fångarnas situation och liknande, medan en text som Holger Meins sista brev snarare är att betrakta som ett aktivistiskt testamente vars funktion är att entusiasmera och uppvigla senare generationer. Något som uppenbarligen hade effekt. Två av texterna är tidigare publicerade intervjuer i den tyska veckotidningen der Spiegel. Längst bak i boken finns förklarande noter rörande begrepp och personer. Den stora skillnaden mellan RAF: Texter och Ulrike Meinhofs Förbjudna tänkesätt är att inga redaktionella ändringar har gjorts av materialet. De forna, numera döda medlemmarna av stadsgerillan styrde helt utformningen, kommentarerna, urvalet och liknande, vilket har gjort att boken exempelvis genomgående är satt med gemener i inledningen av meningar och inte versaler.
BO CAVEFORS BOKFÖRLAGS REDAKTIONELLA ARBETE OCH BO CAVEFORS RESONEMANG RÖRANDE UTGIVNINGENI en intervju i tidskriften Kulturkritik säger Bo Cavefors apropå utgivningen av Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt: ”Rättigheterna till Ulrike Meinhofs texter köpte jag på vanligt förlagsmanér av den tyske utgivaren. Alltså ingen koppling personligen till Meinhof eller någon annan. Skälet var naturligtvis dels rent förlagsegoistiskt: Meinhof var, minst sagt, aktuell. Det hon skrev var bra och tangerade mycket i min tidigare utgivning alltifrån Sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike, som tillhörde de första böcker jag gav ut 1959, fram till den mer akademiska marxismlitteraturen. Alltså: att ge ut Meinhofs texter var ett självklart förläggarinitiativ.”
12)
Den redaktionella processen kring arbetet med boken förefaller ha varit mycket godtycklig. På frågan ”Varför valde ni att ha ett förord till Meinhofboken?” skriver Bo Cavefors via e-post: ”Tja, man har ju ofta förord till böcker... ingen särskild orsak…”
13) Lika slumpmässig förefaller valet av Sture Johannesson som omslagsmakare ha varit: ”Ja, denne Sture Johannesson... Hans utställning på Kulturhuset sammanföll ju med Meinhofutgivningen och NATURLIGTVIS dök han upp och ville göra omslaget... Och varför inte... Jag hade tidigare givit ut hans SKO-bok
14) (1975, Meinhof kom 1976, se:
http://bocaveforsbokforlag.blogspot.com/2006/05/j-m.html ), Sture dök upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och han var tydligt fascinerad av ämnet, men svårt att veta av vilka skäl... Han gjorde bra affischer och gjorde ett utmärkt omslag till Meinhofboken, tycker jag.”
15)
Apropå specifik marknadsföring av Meinhofs Förbjudna tänkesätt skriver Cavefors: ”Meinhof marknadsförde sig själv... om man säger så.”
16), men lade i ett senare e-brev till: ”de här böckerna fick den grundläggande MASSIVA marknadsföring som jag gav ALLA böcker, dvs 60-70 recensionsexemplar till tidningar, tidskrifter, radio, tv, samt ungefär lika många gratisexemplar till politiker, journalister, författare, och andra som kunde tänkas vara intresserade av den enskilda boken och på ett eller annat sätt puffa för den. SAMT lika många LÄSEXEMPLAR till BOKHANDELSMEDHJÄLPARE (ej till bokhandlarna...) eftersom det är BOKHANDELSMEDHJÄLPARNA som säljer böcker OM böckerna finns i bokhandeln (vilket de ju inte gör nuförtiden...).”
17) för att komplettera bilden av den relativt stora marknadsföringsapparat som fanns kring böckerna.
Den redaktionella processen kring RAF: Texter är tydligare. Författarna är ansvariga för allt. Via kurirer har manuskriptet levererats till förlaget och förlagets enda funktion förutom den marknadsmässiga är att översätta manuskriptet och därefter sätta det. I Kulturkritik säger Bo Cavefors: ”Christof Wackernagel, då knappt tjugo år och någon sorts kurir skulle leverera [manuset]. Han kom till Dragör, där blev det stopp. Polisen tog honom när han skulle stiga på färjan till Limhamn, för vidare färd till Lund. Efter något dygn i arrest släpptes han, med manuskript i behåll, tog färjan och levererade manuskriptet. Sedan var det bara att redigera och trycka på GOTAB i Malmö. Carl-Göran Ekerwaldh, som tidigare hade översatt Meinhof, översatte också dessa texter till den svenska utgåvan. Det står inte i boken, men så är det.”
18)På frågorna: ”Varför valde du att ge ut RAF-boken utan förord?” och ”Varför inkluderade du bilderna på RAF:s första generation i inledningen?” skriver Cavefors: ”Inget förord till rafboken, dels därför att författarna inte ville ha ngt förord och dels därför att den typen av bok inte skall ha ngt förord…”
19) respektive ”Önskemål från författarna.”
20) När jag den andra januari skickar en ytterligare fråga rörande avsaknaden av förord: ”Varför skall inte den typen av bok ha något förord?” svarar Cavefors: ”...sådan bok skall, tycker jag, inte ha ngt förord eftersom det avsiktligt eller oavsiktligt leder läsaren i viss riktning... materialet skall publiceras/exponeras naket om du så vill, utan kommentarer, utan vägledning, osv.”
21)RECEPTIONEN AV BÖCKERNA
Pressmaterialet
Jag har hämtat recensionerna ur pärmarna som finns i SoL Centrums Caveforssamling. Där finns artiklar inklistrade i pärmar. Det är alltså de pärmar med pressklipp som Bo Cavefors Bokförlag hade som en del av sitt arkiv. Med tanke på att förlaget prenumererade på en presstjänst från AB Pressutklipp bör detta material vara tämligen heltäckande. Jag har även dubbelkollat recensionerna mot Artikelsök för att minimera risken för att missa någon artikel. Jag tar det dock inte för osannolikt att det kan finnas någon eller några recensioner som antingen publicerades i alltför perifera tidskrifter för att AB Pressutklipp skulle uppmärksamma det eller att man helt enkelt på förlaget missade att klistra in några recensioner. Trots det bör man betrakta materialet som tillräckligt heltäckande för att man skall kunna dra slutsatser kring den allmänna tendensen i receptionen.
Receptionen av Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt.
På SoL Centrum finns recensioner eller artiklar från Sundsvalls Dagblad, Kvällsposten, Nerikes Allehanda, Bokrevy (BTJ), Värmlands Folkblad, Lundagård, Studentbladet, Östersundsposten, Arbetarbladet, Hufvudstadsbladet, Jyllands-Posten samt Aftonbladet. Påfallande många av texterna i dagspressen liknar varandra och uppvisar inga eller mycket få unika inslag. Ett utmärkande drag är att texterna i många fall enbart redovisar Ulrike Meinhofs biografi och i mycket liten eller närmast obefintlig grad kommenterar de politiska artiklarna som boken egentligen består av. I huvudsak kan man dela in texterna i tre olika kategorier: Den psykologiserande/offerläsningen, den informerande läsningen och avvikelserna. Den psykologiserande läsningen är utan tvekan dominerande. Tendensen i denna läsning är att man inte uppfattar Ulrike Meinhof som en rationell aktör, utan snarare som ett offer. Man frånkänner Meinhofs handlande en politisk och ideologisk konsekvens utan hänvisar till hennes personlighet.
Vidare är det faktum att man påfallande ofta omtalar hennes liv i termer av en tragedi, enligt mig, signifikativt för en tolkning där man anser att hon på något vis skulle vara ett offer för mystiska yttre omständigheter. Självklart finns det ett flertal yttre omständigheter som leder till RAF. Men att för den sakens skull enbart betrakta de yttre omständigheterna som nödvändiga och inte avläsa RAF som ideologiskt medvetna aktörer är för mig mycket märkligt. Låt mig exemplifiera med några citat på vad jag menar med psykologiserande läsningar:
+ ”hon var dömd att förr eller senare duka under.” 22)
+ ”[Efter 1968] trappas hennes hat upp, för att slutligen anta direkt patologisk karaktär.” 23)
+ ”en klassisk tragedieskaebne.” 24)
+ ”ett offer för den intellektuella drömmen” 25)
+ ”Revolutionsflickan Ulrike Meinhof ville ta hämnd på borgarflickan Ulrike Meinhof.” 26)
Givetvis finns det variationer inom den psykologiserande läsningen, men benägenheten att uppfatta Meinhof som irrationell är mycket stark. Bitvis kan man finna tendenser till politiska resonemang, som i Kenneth Jonsgårdens recension i Arbetarbladet. Hans analys reducerar dock idéerna och dessa idéers implikationer fullständigt genom att skriva: ”Ulrike Meinhof blev ett offer för sin egen samhällsanalys.” respektive ”I stället för att arbeta för detta [ett socialistiskt samhälle] bland de breda massorna valde hon att sluta sig till ett terroravantgarde utan kontakt med den verklighet de var en del av.” Genom denna brist på att se Meinhofs handlande som en konsekvens av hennes samhällsanalys och i stället för att uppfatta henne som en aktör utan som ett offer gör Jonsgården åter Meinhof irrationell. Snarare ligger det väl i sakens natur att betrakta Meinhofs agerande som genomtänkt. Hon var en leninistisk-maoistisk revolutionär som inte trodde på den parlamentariska demokratin och ingick därför i ett kommunistiskt avantgarde som genom våldsdåd försökte skapa en revolutionär situation.
Att revolutionära kommunister är beredda på att utmana våldsmonopolet är enligt min mening något självklart. Om man läser RAF:s egna texter finner man också ständiga påminnelser om att de var beredda på att ta konsekvenserna av sitt agerande, även om konsekvenserna uppenbarligen var döden. I Holger Meins sista brev skriver han bland annat: ”Antingen svin eller människa/Antingen överlevnad till varje pris/eller kamp in i döden/Antingen problem eller lösning/Däremellan finns intet” 27). Det måste rimligen finnas en möjlighet att kritisera RAF ideologiskt utan att fråntjäna dem deras politiska konsekvens. Som läsare får man en känsla av att Jonsgården kritiserar RAF för att de inte är demokratiskt förankrade kommunister som försöker väcka massorna ur deras konsumismiska slummer. En position som RAF aldrig har påstått att de har haft.
En liknande tolkning finns i Agneta Pleijels text ”Ulrike Meinhofs förbjudna tankar” i Aftonbladet 13/11 1976. Inledningsvis konstaterar hon: ”Meinhof var verkligen en journalist av rang. (…) Det är, helt enkelt, lysande samhällskritik” 28). Men så fort Pleijell börjar skriva om tiden efter det att Meinhof gick under jorden och blev en terrorist är det inte längre en politisk fråga, utan ”någonstans är det på ett personligt plan helt konsekvent” 29) och ”de privata förklaringarna ligger närmare till hands än de politiska” 30). Hur Pleijel etablerar denna åtskillnad mellan privat/personligt och politiskt är intressant, men frågan är vad hon bygger den på. Är inte alla förklaringar såväl som handlingar i någon ening såväl privata som politiska? Speciellt måste man uppfatta uppdelningen som ytterligt problematisk utifrån ett marxistiskt perspektiv där de privata förklaringarna alltid är påverkade av såväl bas som överbyggnad. En ideologisk kritik av RAF:s handlingar finns dock latent i texten, i denna mycket korta passage: ”var Berlins ’stadsgerilla’ annat än en skrattspegel av den verkliga revolutionära förhoppning som Latinamerika genomlevde?” 31). Dessvärre utvecklas inte detta resonemang. Den informerande läsningen är egentligen inte någon läsning utan bara ett enkelt konstaterande i en bokspalt eller en notis att boken har kommit ut. Sådana inslag finns i Bokrevy 1/77, Sundsvalls Dagblad 26/11 1976 och Nerikes Allehanda 18/12 1976. På sätt och vis är dessa egentligen inte en del av receptionen (i bemärkelsen recensioner), men jag har trots detta valt att inkludera dem, just för att de pekar på att boken blev en del av ett offentligt samtal och inte som i fallet med RAF: Texter vilken i stort sett tegs ihjäl.
Att kategorisera vissa läsningar som avvikelser är möjligen något överdrivet eftersom de i många fall liknar andra recensioner, men i sammanhanget så framstår de som om inte starkt lysande så åtminstone som undantag. Signaturen Sven W i Lundagård 1977:3 ligger mycket nära den informerande läsningen i sin mycket korta recension. Men det faktum att han konstaterar värdet av att göra en ickebiografisk läsning gör denna recension unik: ”Det har skrivits så mycket för och emot henne [Meinhof], och det har diskuterats hur pass delaktig hon var i den berömda ligans bedrifter, men jag tycker att hennes texter är värda att läsa utan något sådant ställningstagande.” 32).
Även en text i Kvällsposten ligger mycket nära en informerande läsning. A-K Stjärneklints betonar dock hela tiden det politiska hos Meinhof vilket trots sin självklarhet blir något originellt: ”Ulrike Meinhof var politiker rakt igenom men hennes revolutionära patos fick inte något gensvar i de breda lagren.” 33) och inte minst betecknandet av den militanta delen av verksamheten som ”stelnad, hård våldspolitik” 34).
Receptionen av RAF: Texter
I arkivet på SoL Centrum finns endast en artikel rörande RAF: Texter, en intervju med Bo Cavefors i studenttidningen Linsen 9/1977. I denna intervju kommenteras också bristen på mottagande av förläggaren: ”Jag är förvånad över att svenska politiska kommentatorer inte har tagit tillfället i akt och bildat sig en uppfattning om vad RAF står för.” 35) Via Artikelsök hittade jag ytterligare en text, ”Terrorismens orsak, texter”, ur Sundsvalls Tidning av Curt Bladh. Detta är en av de få recensionerna som försöker ta det skrivna på allvar och sätta in detta i ett politiskt och då samtidshistoriskt sammanhang (i huvudsak berör hans resonemang det förment demokratiska Västtyskland där nazister fortfarande satt på makten och där den tyska vänstern ständigt var undantryckt med bland annat yrkesförbud) och inte reducera det till psykologi eller förmodat ”personliga” orsaker. Bladh skriver: ”den västtyska regeringen - den nuvarande och än mer den tidigare - har ett stort ansvar. Nu får man blodigt och dramatiskt betala - betala priset för sin halvgångna demokrati.” 36) Men är samtidigt mycket kritisk till RAF, han skriver: ”RAF blir (…) inte mycket mer än en politisk rörelse som urartade.” 37) Visserligen kan man uppfatta ”urartade” som en nedsättande beteckning, men till skillnad från Jonsgården och Pleijell med flera så klär inte Bladh sin kritik i psykologiserande eller offertermer. Det är i detta den avgörande skillnaden består. Vidare är Bladhs intresse för gruppens texter och inte terroristernas biografi något som slår en. Han skriver: ”Det är naturligt att de i sådana sammanhang [bok-/textsammanhang] försöker framställa sin aktivitet i så fördelaktig - d v s politiskt medveten dager som möjligt. Det finns också återsken av sådana ställningstaganden i dessa texter, men jämför man dem med de aktioner gruppen satt igång blir texterna sällsynt tomma, innehållslösa eller rent lögnaktiga.” 38) Rörande värdet av bokens utgivning konstaterar Bladh avslutningsvis: ”det [är] värdefullt att ha de avgörande texterna till hands, också om utgivningen av dem till en början kan förefalla lite betänksam, eller på sina håll rent av uppfattas som ett försök att göra affär av våldshandlingar. Det är det dock inte.” 39)
Trots Bladhs bitvis intressanta resonemang så är det mest häpnadsväckande när man står inför denna ringa reception att ingen annan recensent har ansett att ”det är värdefullt att ha de avgörande texterna till hands”. 40) Denna receptoriska tystnad diskuteras nedan.
NÅGRA SLUTSATSER RÖRANDE MOTTAGANDET AV BÖCKERNA
I fallet med Meinhofs förbjudna tänkesätt har uppenbarligen Carl-Göran Ekerwalds förord varit avgörande för läsningarna och mycket sannolikt också för mängden recensioner. I Ekerwalds mycket biografiskt orienterade förord finner man ett flertal av de tankegångar som recensenterna sedan har uttryckt. Låt mig exemplifiera med några citat:
+ ”Revolutionären Ulrike Meinhof ville ta hämnd på borgarflickan Ulrike Meinhof.” 41)
+ ”En tragedi i klassisk mening.” 42)
+ ”Hennes steg över i kriminalitet kan ses som en uppgörelse med den överklassmiljö som hon levat i under Hamburgåren.” 43)
+ ”Det är en privat uppgörelse med politiska konsekvenser.” 44)
Vad beror då denna tämligen onyanserade och mekaniska reception på? Troligen är det ett flertal faktorer som spelar in. Å ena sidan den bristande viljan till förståelse i en ideologisk mening. Genom att avfärda våldsverkarna som irrationella alternativt offer behöver man inte fundera över deras bevekelsegrunder och kritik av vårt samhälle. Man behöver så att säga inte ens släppa in deras idéer i diskursen, utan kan helt lämna dem utanför. Istället för att kritisera texterna, att bedöma de politiska artiklarnas eventuella relevans, fundera kring vilka implikationer som finns så konstruerar recensenterna biografiska artiklar om Meinhof istället för recensioner i vanlig mening. Denna brist på förståelse och vilja att göra biografiska läsningar är givetvis baserad på det ideologiska tryck man är under på en tidning. Men jag tror inte att man skall förringa det faktum att de flesta av skribenterna är frilansande och är i behov av en hastighet i sin textproduktion. Att då lägga ner den tid det faktiskt tar att läsa igenom en bok, reflektera över bokens innehåll och formulera dessa reflexioner på ett åtminstone hyfsat tryckbart vis kan uppfattas som irrationellt ur ett praktiskt, personligt men framförallt privatekonomiskt perspektiv.
Carl-Göran Ekerwalds förord fyller på så vis ett flertal funktioner. Det ger boken en dignitet eftersom Ekerwald är en etablerad person inom det kulturella fältet. (1977 har han enligt Libris 45) givit ut femton titlar (varav två översättningar)). Det gör materialet mer lättillgängligt och på så vis enklare att hantera för journalister. Men samtidigt för detta förord också med sig att mottagande blir psykologiserande, mekaniskt och i många fall ytterligt ointressant. I min epostintervju med Bo Cavefors tangerar han själv denna tankegång apropå det i mitt tycke väl psykologiserande förordet: ”Skall man nu vara aningen machiavellisk så kan man (jag) ju hävda att Ekerwalds psykologiserande förord gjorde att boken slog igenom politiskt på bredare front än om man haft ett förord som talat action…” 46)
Det slående rörande receptionen av RAF: Texter är givetvis det i det närmaste obefintliga mottagandet, men vilka anledningar kan finnas till den receptoriska tystnaden?
De ”vanliga” anledningarna till att böcker inte omskrivs på kultursidorna är i många fall inte speciellt kontroversiella utan snarare självklara eftersom ett urval trots allt måste göras. Böckerna anses kanske sakna en grundläggande kvalitet, vissa böcker tappas helt enkelt bort, förlagen satsar inte tillräckligt hårt på marknadsföring, förlaget är för okänt och liknande. Slumpen spelar också givetvis en viss roll i detta.
I det här fallet rör det sig inte om något sådan. Som jag har beskrivit i bakgrundsteckningen är Bo Cavefors Bokförlag vid tiden för utgivningen av RAF: Texter ett mycket etablerat förlag, de arbetar enligt uppgift från förläggaren mycket hårt med marknadsföring. Vidare måste man betrakta boken som en intressant partsinlaga från ett antal politiska aktörer som givetvis har ett nyhetsvärde. Att tidningarna inte skulle skriva om boken utifrån moraliska skäl eftersom utgivningen med Bladhs ord skulle ”gör affär av våldshandlingar” 47) förefaller mycket osannolikt. Visserligen kan det finnas ett moraliskt problem i det faktum att ersättningen för försäljningen till de numera döda författarna skulle gå till Internationales Komitee zur Verteidigung politischer Gefangener in Westeuropa – Sektion BRD vilket var RAF:s stödfond. Men detta kan inte i sig vara ett tillräckligt starkt själ för att inte skriva om boken. För min del är det självklart att man skall avläsa tystnaden som en politisk markering. Genom att utestänga boken fullständigt från det offentliga samtalet behöver journalister, politiker och andra medborgare överhuvudtaget inte tänka igenom texternas politiska grund, argumentation och implikation. RAF har själva kommenterat detta sitt förhållande med den borgerliga, parlamentariska staten med ett Mao Tse Tung-citat som de använder i RAF-manifestet från 1971. Om fienden angriper oss energiskt och målar ut oss i mörkaste färger och t.o.m. menar att det inte finns något gott hos oss, så är det ännu bättre. Ty det bevisar att vi inte bara lyckats dra en skiljelinje mellan oss och fienden utan också att vårt arbete haft framgång. 48)
Ur ett redaktionellt/förlagsarbetsperspektiv är det givetvis avsaknaden av ett förord och de terrorklassade medborgarnas möjligheter att själva helt styra sitt material som är den springande punkten och den avgörande anledningen till att RAF: Texter mottogs med en så gott som genomgående tystnad. I fallet med RAF: Texter fanns det inga möjligheter att hänvisa till ett förord där materialet redan hade bearbetats via ett utifrån den rådande diskursen accepterat filter.
KÄLLOR
Otryckta källor:
http://www.baader-meinhof.com/
http://www.kulturkritik.se/pdf/kk_vol1_nr3.pdf
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/210/97/
http://www.hstrom.nu/subaltern/2006/01/bo-cavefors-och-erotiken.html
E-post från Bo Cavefors 27/11 -07
E-post från Bo Cavefors 2/1 -08
Böcker:
Sture Johannesson S.K.O. : en vetenskaplig dokumentation med fotnoter, Bo Cavefors
Bokförlag, Staffanstorp 1975
Björn Kumm, Terrorismens Historia, Historiska Media, Lund 2005
Ulrike Meinhof, Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt, Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1976
Röda Arméfraktionen, RAF: Texter, Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1977
Tidningar:
Aftonbladet 13/11, 1976
Arbetarbladet 7/5 1977
Bokrevy 1/77
Dagens Nyheter 28/12 2002
Hufvudstadsbladet 1/5, 1977
Jyllandsposten 21/8 1977
Kvällsposten 19/11 1976
Linsen 9/1977
Lundagård 1977:3
Nerikes Allehanda 18/12 1976
Studentbladet 4/5 1978
Sundsvalls Dagblad 26/11 1976
Sundsvalls tidning 19/10, 1977
Noter:
1) Schleyer var fd SS-officer och vid tiden för kidnappingen ordförande för tyska arbetsgivareföreningen.
2) I Caveforsrummet på SoL Centrum i Lund finns samtliga böcker som Bo Cavefors Bokförlag gav ut samt
pressklipp, reklamblad, en del korrespondens mellan förlaget och dess författare och liknande material.
3) Lunds Universitet, Höstterminen 1998
4) http://www.rooke.se/rooketime34.shtml 8) Dagens Nyheter 28/12 2002
9) Det mest omfattande arbetet kring RAF:s första generation på svenska är boken Baader-Meinhof : sju år som förändrade Förbundsrepubliken av Stefan Aust. För denna översiktliga text har jag använt Terrorismens historia av Björn Kumm samt webbplatsen http://www.baader-meinhof.com/ 10) Dutschke kan betraktas som en av de ledande inom den tyska studentvänstern. Bland annat medlem i APO (Außerparlamentarische Opposition) (utomparlamentarisk opposition). Mordförsöket på Dutschke genomfördes av den tyska högerextremisten Josef Bachmann.
11) Pressklipp rörande utställningen finner man även i Bo Cavefors Bokförlags pärmar på Sol Centrum. Där kan man även finna ett collage/flygblad som sidoställer en bild av Silvia Sommerlath med en bild av Ulrike Meinhof. På baksidan av flygbladet finns reklam för den då kommande boken, Ulrike Meinhofs Förbjudna tänkesätt, på Bo Cavefors Bokförlag.
12) http://www.kulturkritik.se/pdf/kk_vol1_nr3.pdf, s 33
13) E-post 27/11 2007
14) Sture Johannesson, S.K.O. : en vetenskaplig dokumentation med fotnoter, Staffanstorp, Cavefors 1975
15) E-post 27/11 2007
16) Ibid.
17) Ibid.
18) http://www.kulturkritik.se/pdf/kk_vol1_nr3.pdf, s 34.
19) E-post 27/11 2007
20) Ibid
21) E-post 2/1 -08
22) Hufvudstadsbladet 1/5, 1977
23) Ibid.
24) Jyllands-Posten 21/8 1977
25) Arbetarbladet 7/5 1977
26) Studentbladet 4/5 1978
27) RAF: Texter, s14, Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1977.
28) Aftonbladet 13/11, 1976
29) Ibid.
30) Ibid.
31) Ibid.
32) Lundagård 1977:3
33) Kvällsposten 19/11 1976
34) Ibid.
35) Linsen 9/1977
36) Sundsvalls tidning 19/10, 1977
37) Ibid.
38) Ibid.
39) Ibid.
40) Ibid.
41) Ulrike Meinhof, Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt s16, Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1976.
42) Ibid. s7
43) Ibid. s 15
44) Ibid. s 17
45) http://libris.kb.se/
46) E-post 27/11 -07
47) Sundsvalls tidning 19/10 1977
48) Ulrike Meinhof, Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt s109, Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1976.
+
Läs även: http://caveforspositionnr3nyasvartafanor.blogspot.com/2007/10/sbye.html / Pål Espen Søbye : Bo Cavefors – den Røde Arme Fraksjons forlegger.
Litteratur i ämnet utgiven av Bo Cavefors skilda förlag:
raf : texter (Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1977)
texte : raf (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1977)
texte : raf (med omslagstexten: Per A. Rosenberg Kärlek med förhinder) (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1977)
Ulrike Meinhof : Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt (Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1976)
Klaus Croissant : Erklärung auf dem Prozess in Stammheim (Verlag Bo Cavefors / Cavefors Dokument, Zürich 1978)
Jørgen Pauli Jensen : De forfulgtes psykologi. Om psykologisk tortur og Ulrike Meinhof i statens varetægt (Verlag Bo Cavefors / Cavefors Dokument, Zürich 1978)
Illustration: Holger Meins arresteras i Frankfurt am Main den 1 juni 1972.
Copyright©Pär Thörn, 2008 '
'
.jpg)
.jpg)
Posts
