DÖD MANS HAND / OM FÖRFATTARSJÄLVMORD

'

'

Bo I. Cavefors
DÖD MANS HAND

[Artikeln ingår i antologin Att göra av med sig själv. Texter om författarsjälvmord. Redaktion: Daniel Westerlund. Ondit Bok 2. Eolit förlag 2007.]

En kär vän brukar säga att trånande ungdom bör ”träna sig i dödsförakt” för att vara beredd möta döden. Det ligger en hel del erfarenhet i detta… i extrema situationer kan suicid visa sig vara den rätta vägen för att gå från livet i världen till livet i döden. Lord Byron var en gentleman som förvisso tränade sig i dödsförakt och han förankrade sin dödslängtan genom klart markerade förhållningssätt till sig själv, till vänner och till världen han levde i. Byron hade, bland många andra goda egenskaper, tex kunskaper i konsten att dikta, en enastående förmåga att förena de båda livsbejakande storheterna knull och strid. För Byron blev dödsmystiken en del av mystiken han skapade kring sig själv som diktare och individ.

Man kan ju ta livet av sig på många sätt, Byron sökte hjältedöden i striden men dog i feber på slagfältet innan striden hettat till. Slagfält bjuder skilda varianter av suicid. En tredje variant är den kollektivsuicid brittiska statsmän än idag bjuder unga män genom att skicka ut dem i kolonialkrig i en märklig masochistisk strävan efter att förlora krig efter krig i andra världsdelar än den hemmavid, århundrade efter århundrade, mellanöstern i dag, mellanöstern under förra seklet, Afghanistan idag, Afghanistan för etthundrafemtio år sedan. Antikens filosofer tog konsekvenserna av sina felspekulationer och tömde giftbägaren.

Självmord har naturligtvis ingenting med ”mord” att skaffa. Det påpekade den katolske teologen Romano Guardini 1932. Arthur Schopenhauer rekommenderade ordet ”Freitod”. Det använder Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra.

Fri död, frid i döden, frivillig död. Suicid, en förvånansvärt vanlig väg att vandra från liv till liv. Exemplen är otaliga. Alltifrån Bibelns Abimilech och Judas Iskariot till våra tiders författarprofeter som Celan och Pavese. Och Pasolini! Var inte mordet på honom, oavsett om det var fascister eller kommunister eller opolitiska prostituerade pojkar, som låg bakom mordet, en utstuderad och under lång tid välplanerad suicid? Pasolini var knappast omedveten om vilka fiender och faror som väntade bakom hörnet på de bakgator där vi alla är hundar, beredda att förinta honom, lekamligen, och, omedvetet, samtidigt göra honom odödlig, andligt. Det är som när Petrus, dock förmodligen omedveten om konsekvenserna, framför allt de teologiska konsekvenserna, provocerade fram Hananias och hans hustrus död (Apostlagärningarna 5:1-11).

Pasolini: när jag ser på nålsticket Döden och ung man av den okände ”Mästaren från Amsterdam”, från 1480, är det som om den unge man och älskare som (förmodligen) mördade Pasolini, visar sig naken och erotisk och sexuellt språngberedd femhundra år innan mordet sker.

Kyrkan visade tidigt på relationen mellan suicid och martyrskap samtidigt som man övertog Aristoteles uppfattning att detta att ta sitt eget liv är en handling direkt riktad mot staten, action mot av staten stiftade lager. Suicidanten utgör ett hot mot samhällsgemenskapen. Spinoza menade att självdöden är en vidrig handling därför att begå suicid aldrig kan beslutas av en människa som har sin fria vilja intakt. Suicid är resultatet av yttre omständigheter, tex psykisk ohälsa eller socialt utanförskap. 1700-talsmoralister (varför skall dessa moralister alltid lägga näsan i blöt…) som Voltaire och Rousseau menade att suicidanten bryter naturens ordning, naturlagarna och Diderot hävdade att den som tar sitt liv bryter kontraktet mellan individ och samhälle. Men vem har formulerat och upprättat detta kontrakt? Inte Gud i alla fall. Inte suicidanten, men Samhällsmaktens moralister, det vill säga den Allmänna Opinionen. Alla dessa modernismens företrädare glömde att Seneca, en man som nästan alltid var trogen Statens intressen och som stod upp för lag och ordning, dock insåg det realistiska i att människan, som i sak är samhällets och fördomarnas slav, dock aldrig kan förnekas rätten att bestämma över sin egen död.

46 år gammal tog den schweiziske författaren Hermann Burger livet av sig den 28 februari 1989. Vid ett litteraturhistoriskt seminarium några år tidigare, 1986, hävdade han att vår tids människor handskas med de civilisatoriska kommunikationsinstrumenten så oskickligt att de slagit över i sin motsats och blivit destruktiva. Burger hänvisade till Ferdinand de Saussures dogm om arbitraire, att relationen mellan ett tecken och det som associeras med ett tecken är villkorligt, att endast traditionen, det ständiga återupprepandet av ett teckens betydelse bevisar att det substantiellt påtagliga föremålet även är just det föremål tecknet beskriver.

När Burger insåg den subversiva betydelsen av ordet arbitraire ”förlorade [han] fast mark under fötterna”, världen bröt samman, det uppstod ett ingenmansland, en ”Niemandsbucht” för att tala med Peter Handke, mellan liv och död och han insåg att frågan om vad som skiljer skendöd, skenliv och att vara dödförklarad från vartannat måste besvaras och ges ett innehåll, en mening, prosaisk eller fylld av myter eller mystik.

Kan man kommentera detta? Knappast, men Hermann Burger gjorde ett försök och hans svar blev att den skendöde anses vara död men lever, att den som lever ett skenliv anses leva trots att han i sannaste mening är död och att den dödförklarade antingen uppfattas som död även om han lever eller som levande trots att han är död, stendöd. Ingenmanslandet mellan liv och död öppnar sig mot vidder vilka rymmer de båda möjligheterna - ingen av versionerna särskilt attraktiv - att antingen vara skendöd eller att leva ett skenliv.

Burger var ensamvargen som effektivt och med satyrgrinets hjälp sågade sönder och samman världens värderingar. Han var en barockfigur som fick slitna klyschor att glänsa som nygråtna tårar för att dölja det ironiska leendet, det gäckande skrattet. I motsats till hur det litterära etablissemanget läste hans böcker såg han sig själv som en tidsmedveten och tidskritisk observatör, medveten om att råhet föder råhet, att fiender måste desarmeras.

Kedjad vid denna, som det förefaller, låsta position beslöt Hermann Burger att ta sitt liv. Han rökte en sista cigarr. Ferdinand de Saussure räckte honom giftbägaren.

Lord Byron och Hermann Burger skapar själva sin sköna död och befinner sig ljusår från Karl Jaspers åsikt (i Philosophie) att man genom att använda ordet Freitod förskönar en handling som han anser vara ”blasses Rosenrot”! Ordet suicid låter i mina ögon alltför kliniskt för att användas litterärt, eller, om man så vill, socialt, mänskligt, humant. Ordet Selbstmord användes första gången av Joh. Con. Danhaver i dennes predikosamling Strassburger Katechismus från 1643. Ursprunget kommer av ”sel morden”, ett uttryck som skapades av den katolske prästen Thomas Murner under intryck av Lactantius Divinæ Institutiones och av Augustinus De civitate Dei. Skälet till katolska kyrkans önskan om att fixera begreppet och handlingen suicid beror naturligtvis på medvetenheten om, erfarenheten av, att man å ena sidan måste fördöma handlingen, ja själva tanken på suicid som en viljeakt riktad mot Guds vilja, medan man å andra sidan är medveten om att i Bibeln omtalas en rad uppseendeväckande självmord, dock utan att skribenterna i den heliga skriften är lika fördömande mot den som tar sitt liv, som eftervärlden visat sig vara. Att det blivit så beror på att suicidanten inte endast agerar mot Guds vilja och hävdar sin egen fria viljas företräde, den fria vilja som givits honom av Gud, utan också därför att självmordet bryter det sociala mönstret i samhällen som kontrolleras av makteliter. Ingen makt kan lita på den presumtive suicidanten. Detta problem har varje makthavare tvingats hantera, antingen det handlat om grekiska filosofer som tömt giftbägare, eller katolska kyrkans tusenfaldigade Helige Sebastian, eller dagens självmordsbombare som borde vara ett större problem för islams teologer än för stormaktspresidenter.

I Bibeln kan man läsa om en rad självmördare, alltifrån Abimalech, Saul, Ahitofel, Simri, Eleasar och Rasi till Judas Iskariot, vars självmord ofta bedöms som en allvarligare förseelse än det påstådda förräderiet. Kanske just därför att man blir alltmer osäker om Judas Iskariot verkligen var förrädare; troligare är att han istället var den lärjunge Kristus Jesus älskade mest. En skicklig omväg kring problemet tar Karl Barth när han menar att Judas största fel var hans självförhärligande. Är självförhärligandet ett av suicidantens främsta skäl till att ta livet av sig?

De personligheter i Gamla Testamentet som tog sina liv var alla offentliga personer. I Nya Testamentet är Judas Iskariot den ende person som beskylles – och då endast av en av apostlarna – för att vara självmördare, vilket dock inte betyder att suicid var vanligare under Gamla Testamentets tid än under nytestamentlig tid. I NT relateras händelser där suicid förmodligen förekommit, som Hananias och hustruns död (Apostlagärningarna 5:1-11), eventuellt med Petrus som pådrivande exekutor. Den tyske katolske teologen Eugen Drewerman menar att suicid stundtals kan jämföras med en ”woo-doo-död”, dvs det psykosomatiska tillstånd som är välkänt från naturreligioner och som är följden av att suicidanten förgripit sig mot något religiöst eller socialt tabu. Detta är ett fenomen som också konstaterats i koncentrationsläger och krigsfångeläger. Aktuellt exempel: Guantanamo och de av USA terroriststämplade fångarna. Woo-doo-död är slutstationen för människor som drivs till suicid på grund av total förnedring eller som försättes i en situation där de är totalt beroende av en i alla hänseenden fientligt inställd omgivning.

Katolska kyrkan har under sin tvåtusenåriga tillvaro kommit fram till att det finns intressanta likheter mellan martyrskap och suicid. Åtskilliga av kyrkans helgon är också martyrer vars martyrskap och suicid är resultatet av komplicerade, eller störda, relationer till samhälle och religiösa tabun som överensstämmer med woo-doo-suicidantens beslut att vandra från den ena världen till den andra. Den Helige Sebastian är praktexemplet på denna praxis. En vän till mig ser, helt riktigt, Yukio Mishimas seppuko som en praktfull performance, men samtidigt är det en suicidhandling helt i den Helige Sebastians anda. Mishima får sin första utlösning när han som pojke i en av faderns böcker ser en kopia av Guido Renis Sebastianporträtt. Mishima drömmer om att bli älskad av martyren: ”Pilarna borrar sig in i det spända och andande köttet och trasar sönder kroppen inifrån. Det är kval av högsta smärta och extas”. Mishima vandrar i denna dionysiskt inspirerade performance i Aristoteles fotspår. Greken förekom socialantropologerna när han betecknade självdöden som en handling riktad mot lagarna, mot staten, mot den tvångsreglerade samhällsgemenskapen.

Egentligen är det suicidantens goda vänner som lider mest när självdödaren skrider till handling. Suicidanten går till en värld som han föreställer sig bjuder på andra och godare frukter än vad som finns i den här världen. De kvarlämnade vännerna plågas av saknad och kanske av självförebråelser för att man inte gjort mer för att förhindra gränsöverskridantet. Thomas Bernhard sysslade en hel del med just den problematiken och menade att suicid kan vara en naturlig slutpunkt för kreativt skapande, att självdöden kan vara det naturliga förhållningssätet att befria sig från mentalt snåla samhällens inställning till intellektuella fribytare av det slag Ernst Jünger kallar anarker, som Heinrich von Kleist, Georg Trakl, Kurt Tuscholsky, Egon Friedell, Walter Benjamin, Virginia Wolff, Ernest Hemingway, Paul Celan, Cesare Pavese, Hermann Burger, Pier Paolo Pasolini, Yukio Mishima…

I berättelsen Einfache Fahrt skildrar Bernhard hur en onkel som var tobaksfabriksägare i Innsbruck löser tur- och returbiljett till Meran(o) i Südtirol, bevisligen stiger på tåget, men aldrig når bestämmelseorten och aldrig återvänder till avreseorten. Efterforskningar visar sig lönlösa, advokaterna kräver ”naturgemässe hohen Honorare” som tvingar arvtagarna sälja fabriken. Bernhards hälsa försämras eftersom skogspromenaderna med onkeln är ett minne blott. Se där… hur suicidanten ställer till det för de efterlevande, medan han själv vilar i ro bortom alla förtretligheter. Möjligen var för onkeln, som för Thomas Bernhard själv, tiden en utdragen ångestfylld plåga. ”Die Welt ist eine Unwelt der Hunde”. I den avhumaniserade och avgudadyrkande världen är endast det sant och dionysiskt irrationella levande och konstruktivt. Som Richard Wagner och Charlie Chaplin balanserade Bernhard på slak lina mellan de oförenliga men dock komplementära storheterna komik och logik.

Dödsproblematiken hos Bernhard är emellertid och trots goda exempel oklar och ofullständig eftersom han från sina offentliggjorda självanalyser utesluter den sexuella komponenten. Sexualitet är hos Bernhard ett tabuiserat ämne. Frågan blir: varför binder inte Bernhard, som Georges Bataille, samman sexuell upplevelse och orgasm med dödslängtan? Är Bernhards rädsla för döden egentligen och djupaste inne i de mörkaste vrårna rädsla för sexuell aktivitet? Varför är Bernhards besatthet inför döden som frivilligt valt alternativ till det plågsamma livet inte även en sexuell besatthet, som hos den Helige Sebastian och Yukio Mishima, inför orgasmen som befriare? Bernhards relation till döden, till självdöden, är snarare biblisk, en form av katolsk woo-doo-död där samhällets krav och riter ligger som död mans hand över den presumtive suicidanten. Framför allt för den troende som börjar ifrågasätta sin tro blir suicid den enda utvägen att sona sin synd, att få nåd.

För modernisten och expressionisten Bernhard fick självdöden i form av dödsprocess mytiska dimensioner. Georg Trakls död saknar alla mytiska dimensioner men är i sig en form av mystik. Vid krigsutbrottet 1914 anmäler sig österrikaren Trakl som frivillig. Han har tidigare praktiserat vid apoteket Zum Weissen Engel i hemstaden Salzburg, alltså sänder man honom som apotekare till fronten i Galizien. Han är med i det stora slaget vid Grodek/Rawa-Ruska den 6-11 september 1914. Österrikarna förlorar. Återtåg. Trakl gör ett misslyckat suicidförsök. Under stationeringen i Limanowa i Västgalizien plockas han in för observation på garnisionssjukhuset i Kraków. Han får besök av sin vän Ludwig von Ficker den 24 och 25 oktober. Den 3 november avlider Trakl efter en överdos kokain. Mystiken i och kring hans död finns inte i dessa banala data, men framträder klart när trista vardagsfakta relateras till Trakls texter, där den uppmärksamme avlyssnaren snabbt sveps med och in i författarens konflikter i det liv som förvandlades till diktning i en värld i obalans mellan skönhet och osminkad sanning, mellan estetik och etik, mellan sinnlighet och rationalitet, mellan poesi och liv, mellan drömmar och borgerlig verklighet. I och för sig är detta inte originellt, problematiken vandrar som ett välbeväpnat spöke genom europeisk historia, inkluderande kontinentens litteraturhistoria. För Trakls del kan man hänvisa till förebilder som Novalis, Baudelaire, Hölderlin och symbolisterna, vilka alla är döda exempel på det farofyllda i att tala om den bisarra skönhet som finns i avgrunden som skiljer ”voyante” från ”artiste”, om postulatet för den estetiska oppositionen ”mot den kollektiva verklighetens overklighet” (Paul Hoffmann). Trakl, hans liv, hans diktning och hans död är som helhet en välvälvd bro mellan dött liv och levande död. Vem kan i den mystik som automatiskt framträder undvika se vad som sker här och nu, att det går en rak linje från Novalis via Trakl till Jimi Hendrix och Jim Morrison, till dagens punkrockare och hårdmetallister. De antika grekernas i dionysisk yra lyfta dödsbringande giftbägare fylls åter till brädden i detta årtusende, just nu.


Copyright©Bo I. Cavefors 2007, 2008.