CAVEFORS POSITION NR 3 / NYA SVARTA FANOR

3.4.07

KULTUREN . DUBBELT PÅSKNUMMER!!!

Ur det 28 sidor tjocka dubbelnumret

är framför allt tre bidrag värda ett särskilt omnämnande:

Jeremy Reed om Lautréamonts hemliga liv;

Göran Lundstedt om Klara Johansson;

Crister Enanders reflektioner om kulturens uppgift.

Rekvirera ett gratisnummer HÄR!

Prenumerera HÄR!

För övrigt önskas...

+
+

29.3.07

KLAS LUNDSTRÖM : NY DIKTSAMLING

KLAS LUNDSTRÖM

Ny diktsamling.

Måntuss förlag

22.3.07

À DIEU!

Bo I. Cavefors
À DIEU!

”Månen hänger redan frostblå / bakom trädkronorna”, skriver Kristian Lundberg i dikten Ett torn högre än jag själv.

Döden är ett allkonstverk, en performance där man på förhand inte riktigt vet hur turerna kommer att gå. Att tala om döden är att blottlägga de svårförklarliga gränsöverskridandets villkor vilka för varje dag blir alltmer komplicerade: vad betyder genmanipulationer och organtransplantationer för människans fortlevnad som Guds avbild? Är det överhuvudtaget möjligt att dö på annat sätt än rent medicinskt, i en omänsklig värld?

Erich Fried skriver i dikten Definition: „Ein Hund / der stirbt / und der weiss / dass er stirbt / wie ein Hund / ist ein Mensch. "

I koncentrat ger Frieds dikt svaret på det filosofiska problemet om döden som livets fortsättning, att ålderdom följer på ungdom, att vitalitet ersättes av ro. Eller, som den gamle greken Anakreon formulerade det:

Jag vet inte om jag
nu har något hår eller ej;
ett vet jag emellertid säkert:
att njuta av livets goda
förmår jag dubbelt upp i den ålder
då döden kommit mig nära.

Från grekiska tragediers dödsmasker – ” Min själ är sedan länge död och står i Dödens tjänst” (Antigone) – där kärleken är oftare företrädd än statsnyttan och där man accepterar döden som oundvikligt öde, är steget inte långt till den moderna operakonst som lånar intrigspelet från grekisk mytologi, alltifrån Giulio Caccinis opera Euridice (1600) och Claudio Monteverdis Orfeus (1607) till Richard Wagner och Richard Strauss (Ariadne på Naxos och Elektra) till 1900-talets Ernst Krenek och till tolvtonstekniker som Luigi Dallapiccola (Ulisse) och Hans Werner Henzes Die Bassariden.

Wagners Siegfried sjunger om „leuchtende Liebe / lachender Tod”. Tonsättaren beskriver, sin vana trogen, i detta spel om liv och kärlek och död, människans önskan och förhoppning och tro om att behärska sitt eget öde, att förmå gripa tag om sin egen existens. Wagner är sålunda inte, som ofta hävdas, en den kaotiska undergångens diktande tonsättare, utan tvärtom en förklarare som med musikens hjälp berättar hur människan förlossar sig själv från världen för att uppgå i Gud, eller in ”i det ovissa” som Wagners gode vän Nietzsche skulle föredragit kalla det. I Tristan och Isolde musicerar Wagner om kärleksdöden: „So stürmen wie, / ewig einig - - - namenlos”. Det finns andra exempel, som när Kameliadamen förvandlas till La Traviata, som Schillers Kabala und Liebe, som Shakespeares Romeo och Julia, för att ej glömma att just detta är ett återkommande tema i Heinrich von Kleists samlade produktion.

+ + +

Medeltiden är alltid intressant när det gäller att fånga ekon från vår egen tid, från vår egen vardag. Under medeltiden får frågan om skuld och död nytt innehåll, sedan man tydliggjort dödens konturer genom att hänvisa till förlossardramat på andra sidan dödsridån, med chans till ett nytt och evigt liv. Under medeltiden är det VERKLIGA livet inte det korta och förgängliga livet här på denna jord, utan evigt liv genom Kristus Jesus. Reformivrarna på 1000-talet rekommenderade församlingsmedlemmarna att ständigt tänka på döden, memento mori. Under 1100- och 1200-talen blir döden och döendet livets centrala angelägenhet, en ”primär socialpolitisk fråga”, för att tala dagens politikerprosa. Framför allt i balladdiktning förhärligas döendet. En snabb och oväntad död, en död i obemärkthet och utan publik, var en föraktad och gemen död, en flykt undan verkligheten. För värdig död förutsattes action, att människan var aktiv, i färd med att utföra ett uppdrag, ett arbete, en strid; döden blev en direkt fortsättning av livet. Så framställes döden i Rolandssången, vars första delar skrevs under Karl den Stores återtåg från Spanien. Det är korstågens storhetstid och man ser döden som livets fullkomnare, som koncentrat av livets värden, som livets höjdpunkt. Rolands död är en gudabenådad död (en sådan som Lord Byron ett antal århundraden senare önskade sig…), en hjältes död, en död miles Christi i kamp mot hedningar.

I dödens andra vågskål finns självmordet.

Under århundradenas lopp profaneras döden i litteraturen och det religiösa innehållet går förlorat. (idag: mordlystna deckarförfattare ersätter teologerna.) Synen på döden förändras. Visor och ballader som handlar om ”dödsdanser” blir populära när pesten tar strupgrepp på européerna. Döden börjar upplevas som förnedrande. Döden blir ett djävulens verk, men även Satan strider under Guds banér, och manar till sexuell extas, flagellation och barnkorståg. I de burleska danserna, i ballader och dikter hånas döden. Man driver gäck med döden samtidigt som, eller just därför att, döden injagar skräck. Den tidigare förtrogenheten med döden förbytes i rädsla. 1399 skriver Johann von Saaz, Ackermann aus Böhmen, i den tyska renässansens främsta diktverk: „Und pflichtig bleibe / der Mensch dem Tode mit / seinem Leben. / Der Erde schulde / er seinem Leib, / und aber weihe er / seine Seele.“

I denna dikt beskrivs hur döden står som segrare, inte som befriare och leverantör av det eviga livet, inte som fullkomnaren av livet genom Kristus Jesus. I Saaz dikt är döden en förbrytare, en rövare och mördare, människans fiende och, därmed, även Guds fiende.

Den katolska motreformationen ger nytt litterärt liv åt motivet döden. Kyrkan utvecklar medeltidens teologi och menar att det gudomliga också finns i det jordiska, att Gud finns i alla ting, ej endast i askes och självförakt utan även i kroppen, i köttet, i människan som människa, att även skönheten är Guds verk, glädjen, extasen. Som Pedro Caldéron de la Barca formulerar det på 1600-talet: ”Skuldlös, dock i skuld född, / är du obekant med lön och straff”, vilket Goethe och Herder senare komplicerar genom att relatera döden till dagsaktuella frågor som frihet, jämlikhet och det broderskap som möjligen kan förverkligas även utan kristna förtecken. Franska revolutionärer och deras eftersägare gick bet på uppgiften. Herder accepterar Rousseaus idé om att känslan är mer värd är förnuftet, att världen ej låter sig regeras av klokheten utan av ett liv som levs med hjärtat som vägvisare. I Goethes Faust är världsbilden panteistisk, men författaren upptäcker misstaget, varför han mot livets slut söker sig fram till övertygelsen „dass unser Geist ein Wesen ist ganz unzerstörbaren Natur”, ett ”Fortwirkende von Ewigkeit zu Ewigkeit”. Denna litania borde avslutats med Amen, om det inte vore så att Goethe intill det oundvikliga slutet hävdar, som den aktive frimurare han var, tyvärr, att den kristna dödskulturen och tron på uppståndelsen, för honom är utan mål och mening. Man kan fråga sig: varför då detta intresse för problemet?

Novalis såg det annorlunda och menade att livet är dödens början: „Das Leben ist nur des Todes willen”. Nästintill en kristen tanke finns också hos Schiller när han i Maria Stuart låter biktfadern trösta med orden: „Und wie du jetzt dich im ird’schen Leib / Geheimnisvoll mit deinem Gott verbunden, / So wirst du dort i seinem Freudenreich, / Wo keine Schuld mehr sein wird / und kein Weinen, / Ein schön Verklärter Engel, dich / Auf ewig mit dem Göttlichen vereinen“.

+ + +

Rainer Maria Rilke neutraliserar döden när han skriver om sjukhusdöden: „Es wird in 589 Betten gestorben, fabriksmässig natürlich”. Tolstoj och Thomas Mann skyr döden som pesten och accepterar den först när Liemannen de facto klappar på porten. Markisen de Sade pläderar för sambandet mellan död och sexuell utlösning. Även Bhagwan ser sambandet mellan död och sexualitet: ”Den som älska att älska möter döden. Den som möter döden genom kärlek erfar att döden är vacker eftersom kärleken gör allt vackert. Når du döden genom kärlek förlänar kärleken döden sin glans och sin skönhet och ger den sin välsignelse. Den som verkligen älskar, vet att döden är den största orgasmen”.

Döden är beviset på Guds kärlek. Korset och återuppståndelsen är ofrånkomliga ingredienser i verklig tro på Kristus Jesus. Tron på Korset innebär att inte kapitulera inför dödens hemligheter. Korset och Jesus återuppståndelse betyder att även i dödsögonblicket skänker Guds vilja människan fullkomlig trygghet. Jesus är åskådningsobjektet; Jesus är absolutum concretum. Med blicken fäst på den korsfäste Jesus är den döende inte längre ensam i sitt döende. Detta skulle Augustinus, om han levt idag, ha kallat emanciperad frihet eftersom detta att dö är ett religiöst skeende, en religiös handling. Tiden är slut, livet har nått sin fullbordan, människan går in i evigheten men evigheten är ingen fortsättning av tiden utan det eviga, det slutliga som alltid kommer att bestå. Teologiskt sett är döden skild från medicinsk exitus, döendet pågår hela livet och når klimax i dödsögonblicket.

Jesu sista ord på Korset var: ”Fader, i Dina händer befaller jag min ande” (Lukas 23:46). Karl Rahner SJ skriver så här: „O Jesus, du Verlassenster, du vom Schmerz Zerrissener, du bist am Ende. An jenem Ende, wo einem alles genommen wird, selbst die Seele und das freie Ja oder Nein, wo man also sich selbst genommen wird. Denn das ist der Tod…“.
+

Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor nr 16/17/18:1997. Här något avkortad och aktualiserad.

Foto av Katy Delacoer, Bo I. Cavefors, 2007. Bearbetat av BIC.

Foto av Robert Mapplethorpe, Dennis Speight, 1983. Här något bearbetat.

12.3.07

LYRIKVÄNNEN Nr.1 - 2007 / Ny regim

Lyrikvännen startades 1954

av Stig Carlson

och var under många år ett oansenligt men i seriösa litterära sammanhang tungt vägande blad...

Medlemsantalet i FIB:s Lyrikklubb (och därmed även tidskriftens upplaga) låg under många år kring 20.000-exemplars-strecket.

Efter Stig Carlsons död har Lyrikvännen och bokutgivningen frodats under skilda regimer, som kan värderas allt efter tycke och snille.

För egen del tycker jag det gick utför med bokutgivningen när man under en period gav ut dyra böcker i traditionell bokförlagsstil. Det var inte i Stig Carlsons (1920 - 1971) anda.

Lyrikvännen utges från och med nu av Jonas Ellerströms Förlag i Lund. Det är säkert alldeles utmärkt. Tråkigt bara att Stig Carlson överhuvudtaget inte nämns i de nya regenternas Ledare. Det hade han varit värd. Utan Stig Carlson mångåriga slitochsläp hade det inte funnits någon LYRIKVÄNNEN.

Stig Carlson dog för tidigt, som det brukar heta, femtioett år gammal.Han var den borne folkbildaren. Socialdemokrat men odogmatisk. Ungefär som våra dagars Göran Greider ofta i luven med partibossar och betongsocialister.

1966 hettade det till ordentligt mellan Carlson och Tage Erlander.Ur Moder Sveas vida kjolar skakades som vanligt fram ett antal skandaler, SÄPO (naturligtvis...), LAMCO, ÖB(!), Storfinansen (säg när den inte finns med på ett hörn, eller i centrum...), minister Kling, osv.

Under rubriken "Partivän!" skrev Carlson till Erlander bl.a. följande: "Jag skriver till Dig, inte i Din egenskap av statsminister (DET skulle vara djupt omoraliskt mot demokratin), men i Din egenskap av ordförande i det parti jag själv tillhört sedan jag var femton år. Och jag skriver till Dig, därför att jag är djupt oroad, besviken och fylld av häpnad över vad Du i PARTIETS namn tillåtit Dig under den senaste tiden." Därefter räknar Carlson upp de skandalar jag nämnt här ovan.Och fortsätter: "Du vet lika väl som jag och varenda medlem i vårt parti, att sådana saker i en SUND demokrati skulle leda till regeringskris eller näst intill. - - - Hur länge ämnar Du i PARTIETS namn (den ENDA funktion Du har) böja nacken för påtryckningar och förödmjukelser, Tror Du verkligen att Du 'regerar' i Partiets namn längre. Det finns gränser, även för det en uthärdlig svensk socialdemokrat kan svälja." Osv.

För övrigt rekommenderas läsning av Stig Carlsons diktsamling FOLKET I BILD, Norstedts 1965.

Information kring nya

LYRIKVÄNNEN

6.3.07

SKITIGA GLORIOR MODELL NEDERLÄNDERNA

Bo I. Cavefors
MED SKITIGA GLORIOR

1999 gav den nederländske historikern Nanda van der Zee ut en ytterst kontroversiell bok, som snabbt översattes till tyska, Die Ermordung der niederländischen Juden: Kollaboration und Widerstand (Carl Hanser Verlag, München 1999).

Kort sagt: van der Zee visar att de nederländska ”frihetshjältarnas” glorior ofta var skitiga. Det är rätt och lätt att dra parallell till Danmark. Det omreklamerade ”frisinnet” i dessa båda länder brister i tusen skärvor, då och då, då och nu.

Det tyska överfallet på Nederländerna den 19 maj 1940 innebar fem års repressiv ockupationspolitik där ett av de främsta målen var utrotningen av landets judar. Före kriget fanns det i Nederländerna 140.000 judar. Efter kriget 25.000.

Vad van der Zee (och andra historiker) övertygande visar är att den effektivt drivna förintelsen av nederländska judar inte endast var ett verk av ockupationsmakten utan att den var möjlig tack vare nederländska kollaboratörer som hela tiden kunde stödja sig på nittonhundratrettiotalets restriktiva regeringspolitik vad gällde flyktingar i allmänhet. van der Zees angrepp gäller den politiska eliten i Nederländerna, före kriget och under kriget. I stort sett blev det samma politiska grupp som kom att styra landet efter kriget. Den nederländska regeringen och de nederländska judarna gjorde under 1930-talet allt för att förhindra att förföljda tyska judar skulle tas emot i Nederländerna. Regeringen ansåg sig vara för svag för att gå emot Hitlers vilja och de nederländska judarna var rädda för konkurrens (framför allt inom textilbranschen). Protestanter och katoliker förmådde av religiösa skäl inte fly sina egna skuggor.

De tyska judar som trots allt lyckades ta sig in i Nederländerna samlades upp i det nära den tyska gränsen belägna lägret Westerbork, som senare blev genomgångsläger för de nederländska judar som skulle trasporteras till Auschwitz-Birkenau. Ursprungligen hade man tänkt lägga lägret vid det kungliga sommarresidenset Het Loo, men drottning Wilhelmina protesterade – fel sorts grannar. (Känns tongångarna igen?) När drottningen flydde till London lämnade hon sitt folk i sticket och gav fria händer åt ockupationsmakten med rikskommissarien Seyß-Inquart i spetsen.

Genom drottningens flykt uppstod ett vakuum som gav fritt spelrum åt kollaboratörerna och som försvagade deras ställning som ville göra motstånd, som i Norge. I Belgien och Danmark skedde det motsatta, men som i dagens Afghanistan och Irak är det quislingarna som förfogar över de reella maktmedlen.

Redan i början av 1941 överläts uppgiften att välja ut vilka nederländska judar som skulle fraktas iväg till, Westerbork, åt det judiska rådet i Amsterdam. Rådsmedlemmarna själva undantogs från risken att transporteras till en säker död.

Konflikten är tydlig och skapades naturligtvis medvetet av ockupationsmakten. Det fanns rådsmedlemmar, t.ex. David Cohen, som kraftigt motsatte sig denna perfida form av kollaboration.

De nederländska judar som före kriget motsatte sig invandring av förföljda tyska judar och som under kriget kollaborerade med tyskarna om att sända nederländska judar till tyska koncentrationsläger, var naturligtvis inte antisemiter, kanske inte ens rasister. Resultatet av deras handlande, eller brist på aktivt motstånd, blev emellertid antisemitiskt, rasistiskt. Deras agerande, eller brist på agerande, gav djävulen, ondskan, fritt spelrum. Ondskan kom inte från onda människor utan från fega och egoistiska människor.

Det är just det som är så farligt. Och så oberäkneligt.
+
+

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 21.4.2000. Här obetydligt uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.
+
+
+

NEU / E.T.A. HOFFMANN: Die Elixiere des Teufels

E.T.A. HOFFMANN: DIE ELIXIERE DES TEUFELS. Text und Kommentar. 752 S. Ill. Deutscher Klassiker Verlag, 2007.

Hoffmanns erster grosser Roman, bieten alle Elemente des Schauerlichen auf,"das Furchtbaren und Entsetzlichste, das der Geist entdenkan kann . . . In Göttingen soll ein Student durch diesen Roman toll geworden sein", schreibt Heinrich Heine.

Der umfassende Kommentar erläutert Entstehung, Quellen und Wirkung.

+
+

3.3.07

ONDSKA OCH DET GODA ONDA

+
+

Bo I. Cavefors
ONDSKA OCH DET GODA ONDA

Det är lättare sagt än skrivet att beskriva Ondska. Ännu svårare är det kanske att beskriva det goda onda.

Ondskan är alltid aktuell. Men, kan man, som samtliga medverkande i en antologi som publicerades år 2000 (Olav Hammer & Catharina Raudvere (redaktörer) Berättelser om ondskan. En historia genom tusen år. W&W) försöka definiera ondskan, förklara dess orsaker, beskriva resultaten av Djävulens makt, utan att samtidigt tala om Helvetet? Svaret är: nej! Ondskan är det primära resultatet av tillvaron i Helvetet. Det är inte så att den som av människor karakteriseras som ond, får samma underbetyg av Gud och hamnar i Helvetet. Däremot: den som redan i livet, av egen kraft, förpassat sig till Helvetet, har inget annat val än att aktivera onda avsikter till aktiva onda handlingar.

Innan man talar om onda människor, om onda avsikter och om onda handlingar, bör man förklara Helvetets verklighet. Det lyckas man inte med i denna antologi, som jag recenserade i KvällsPosten den 30 mars 2000, men av en slump fann i bokhyllan häromdagen, och läste om. Vid nyläsningen blir jag ännu mer upprörd än jag blev för sju år sedan av ensidigheten och av bristen på upplevd insikt i ondskans väsen och oförmågan att se skillnaden mellan den medvetet onda avsikten och den medvetna handlingen att ge skön smärta.

Antologins medverkande är religionsvetenskapare, religionshistoriker och en religionspsykolog men ej en enda teolog. Sysslas det inte längre med teologi, till exempel exegetik (en bra start för att lära sig definiera helvete och ondska) vid landets teologiska fakulteter?

Varför hamnar människor i det ondas våld? Varför blir människan ond? Skyll inte på äppelfrosseriet i Paradiset. Jag menar att man utifrån kristen/katolsk exegetik mycket väl kan finna resonabla förklaringar också till de uppfattningar om och erfarenheter av ondska som finns i mytologi, magi och metafysik. Läs den klassiska grekiska dramatiken.
Omedvetet medger antologiredaktörerna, Olav Hammer och Catharina Raudvere, att antologins uppläggning i grunden är felaktig när de skriver att ”vi”, dvs de medverkande i antologin, tolkar ”folkliga föreställningar om ondskan… med lutherska glasögon” och att därför den folkliga uppfattningen om det onda, om Helvetet, ”uppfattas i alltför dova färger” när man betraktar ”kalkmålningarnas eldslågor och flinande djävlar…” i till exempel skånska landsortskyrkor.

Exakt. Lutheranen, och i än högre grad den sekulariserade lutheranen som förvandlat kristendomen till religionshistoria och folklore, och som plågas av det självpåtagna Helvetet att uppfatta Gud som en straffande högre instans, kan naturligtvis inte placera in dessa gamla, pedagogiskt verkningsfulla helvetesskildringar, i rätt teologisk kontext, och missar därför en viktig rastplats på vägen mellan det onda, Helvetet, och människans möjliga slutmål, Himlen – nämligen Skärselden. Den lutherska inriktningen spärrar också flertalet vägar till förståelse av magin och riterna i de grekiska tragedierna; Luthers kristendom har fjärmat sig från väsentliga delar av sitt ursprung, grekisk filosofi och eukaristi.

Katoliken, som är medveten om möjligheten till detta reningsbad, tex bikten och flagellationen, uppfattar inte Helvetet som särskilt skrämmande eftersom Himlens skönhet framträder i all sin glans efter den renande Skärselden. När jag tar emot piskrappen är det samtidigt rening, smärta och lycka. Eller som den Lille Prinsen säger i Saint-Exupérys bok med samma namn: ”Öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”. Inom katolska kyrkan finns en radikalitet där vad ont är är det onda du gör, din onda avsikt, din vilja att skada. Andra sidan av denna radikalitet är bekännelsen till Smärtan, att det renande våldet är en del av Skärselden, av bikten, för att komma till klarhet om målet för min fria vilja. När min kamrat knullar mig eller ömsom smeker mig och ömsom piskar mig, är det inte onda handlingar han utför: det är kärlekshandlingar. Den sado-masochistiska akten är en form av bikt. Det offentliga samlaget och piskningen, tex på en teaterscen, är en predikan om den absoluta friheten: varje stöt in i min kropp under samlaget, varje piskrapp är en lovsång.

Åter till antologin: Helvetet är samtidigt verklighet och tillstånd. Dostojevskij och Raskolnikov lärde sig den läxan vilket framgår av Owe Wikströms referat av Brott och straff.

Catharina Raudvere, docent (år 2000…) i religionshistoria i Lund, skriver under rubriken Från ambivalens till entydighet om hur ondskan uppfattas och definieras från medeltid till reformation. Raudvere menar att katolska kyrkans missionsstrategi att inordna en del av de hedniska riterna och figuranterna i den kristna liturgin visserligen var ”retoriskt viktiga” men även uttryck för ”ambivalens”; enligt Raudvere uppstod ”entydighet” och fasta normer först i och med reformationen! Det är en horribel historieskrivning som inte beaktar katolska kyrkans traditionella strävan efter inkulturation i de områden där man missionerar, vilket innebär vad Raudvere kallar ”ambivalens” men som snarare bör betecknas som insikt och förstånd för att ge liturgin kraft och själ. Raudvere är en patetisk försvarare av den sammanfallande före detta statskyrkans sista skans, kadaverdisciplinen inför Luthers Kirches postille från 1521.

Linda Oja, fil. dr. i historia, redogör omständligt för den världsliga domstolens rättegång mot en kvinna som i början av 1700-talet anklagades för häxeri; Kurt Almqvist, författare, har en underbar hallelujaartikel, som jag tycker mig ha läst många gånger tidigare, om namnet framför alla andra namn, nämligen C.G. Jung; Magnus Berg, etnologidocent och Åsa Andersson, etnologidoktorand, skriver om vardag och populärorientalism i ett fiktivt invandrarområde, det vill säga hur orientaler och det orientaliska uppfattas av infödda ursvenskar. Det är kanske det mest läsvärda bidraget i denna antologi men hade passat bättre i annat sammanhang. Att felaktigt uppfatta orientalens religion, seder och attityder, har mer med dåliga kunskaper än med ondska att göra. Thomas Anderberg, praktisk och praktiserande filosof i Uppsala, och författare, republicerar ett kapitel ur boken Guds moral och frågar varför Gud bland ”alla möjliga världar Han kunde ha skapat valde just den här”. Tja, säg det. Något för den fundamentalistiskt troende ateisten att fundera över.

Så här kan jag fortsätta redogöra för antologiskribenternas försök att definiera ondskans ursprung, orsaker och verkan. Det hela är mycket nöjsamt, dock ibland tjatigt (det är bättre att läsa Dostojevskij i original än i Wikströms träiga referat, och så vidare) men kvar finns frågan som den polske filosofen Leszek Kolakowski ställer i novellen Pater Bernhards stora predikan, när han refererar prästens söndagspredikan: ”Åh, mina vänner, om ni nu ville se uppmärksamt på era själar, betrakta dem noga. Skrapa med nål på era samveten, Gud sig förbarme vad ni skulle upptäcka där, vad som skulle visa sig för er åsyn, Gud sig förbarme upprepar jag, och då menar jag inte de allra värsta av er, inte dem som hutlöst förtrycker änkor och gråtande faderlösa, dödar män eller med liderlig sodomi – det Gud förbjude – besudlar kropp och själ, inte dem, säger jag, utan tvärtom de bästa, de renaste, dem som själva anser sig träda i obesudlat vita klädnader inför Herrens anlete…”.

Kolakowski menar: kan frågan om ondskan, om Helvete, Skärseld och Himmel, om vad som är ont och gott, besvaras i annat än religiösa termer? Religion kräver riter. Riter utan förankring i verkligheten är av noll och intet värde. Smärta och njutning är väsentliga inslag i människans verklighet. Kyrkofäderna och de klassiska teologerna relaterade Gudsverkligheten (dogmatiken) till människorna och till den tid människorna levde i. Karl Rahner SJ är inne på samma spår, men undrar om dagens människor är tillräckligt mogna för att tillgodogöra sig en meningsfull trosmålsättning.

Litteratur:
Bo I. Cavefors Teater Dekadens (innehåller bl.a. de tre pjäserna Uppror i Kasban, Sade och Japanen samt Den Spetälske i staden Aosta). Johan Hammarströms Bokförlag 2006.

Bo I. Cavefors Artikeln Sado-masochism och alternativet det androgyna i boken Celibat och erotik. Johan Hammarströms Bokförlag 2004.

Diverse artiklar på Internet. Se Innehållsförteckningen HÄR!

Foto: Katy Delacoer, 2007.

Copyright©text:Bo I. Cavefors 2000, 2007;copyright©foto:Katy Delacoer 2007.

1.3.07

VARM MAT - KALLA VAPEN - AFGHANISTAN

UPPROP!

"Tag hem de svenska trupperna

från Afghanistan!"

Läs gärna även artikeln

Terror och svek - ett västerländskt dilemma

28.2.07

KULTURKRITIK / NY TIDSKRIFT

NY KULTURTIDSKRIFT!!!

+
KULTURKRITIK

BERTIL FALK : SONETT ÖVER 800+

Bertil Falk
Sonett över 800+

+

likt en kanadensare som plöjer fram
över brådstörtande caveforsars brant
litterära störtlopp rusar kant i kant
rött arméfraktioniserat stum mot stam

o jesuiters bokförlagda dyrkan
kartusianers bön i ständig tystnad
accentuerad mot en fond av lystnad
oreformerat stum i kraft av styrkan

allt detta är projektens branta stumhet
en talförhet som allt annat än dumhet
tillför kulturen tidlöshetens mönster

som bjuder tröst i svarta fanors veck
eller som pil i vita svanors streck
på färd mot kunskapshimlens öppna fönster

26.2.07

REKOMMENDERADE. 4 NYA BÖCKER & 1 TIDSKRIFT

+
+
AORTA XVI

Redaktör: Carl Forsberg

"Jag älskar cigaretter. Cigaretter är mer klädsamt än diamanter på kvinnor. För min del finner jag aldrig en ung dam mer pikant än just när hon leker med en glindrande cigarett. Hade jag en liten hustru, skulle jag be henne röka. Vore jag nog lycklig att ha lika många hustrur som muslimanerna, skulle de sitta runt omkring mig vid matbordet och kokett rulla små cigaretter och tända dem en efter en på min pipa". Werner von Heidenstam, ur Endynion.

Herman Bang EXZENTRISCHE EXISTENZEN. ERZÄHLUNGEN UND REPORTAGEN

Insel Verlag.

Ein Author ist wiederzuentdecken: Herman Bang, der mit seinem Romanen Das graue Haus och Das weisse Haus berümht wurde hat inn seinem Erzählungen genaue Porträts von Menschen, oft am Rande der Gesellschaft, entworfen und ihre Schiksale geschildert...

Alfred Delp IM ANGESICHT DES TODES

Echter Verlag.

Alfred Delp SJ, geboren 1907, engagierte sich im Widerstand gegen die Nazis und wurde von ihnen an Berlin-Plötzensee am 2.Februar 1945 hingerichtet.

"Ich hatte nicht gedach, dass dies mein Weg sein könnte. . . . Ehrlich und gerade: ich würde gerne noch weiterleben..." A.D.

Peter Handke KALI. EINE VORWINTERGEDICHTE

Suhrkamp Verlag.

P.H.: "Ein Wunder eigentlich, dass so viele von uns am Abend zurück nachhause finden, nicht wahr? . . . Ein Wunder eigentlich, wie wenige es sind, die Tag für Tag verloren gehen, nicht wahr?"

Pär Thörn

INVENTERINGEN

OEI editör.

P.T.: "62 / Ett påbörjat ofärdigt tal, skrivet på skrivmaskin: 'Ärade vänner och mötesdeltagare. - Officiellt har det sagts att jag inte kan närvara på årsmötet för att jag befinner mig i Kina för att skriva på en uppföljare till RAPPORT FRÅN KINESISK BY. Men i själva verket är jag längre bort än så."

22.2.07

GRASS KRASSA BALANSRÄKNING

+
+
Bo I. Cavefors
KRASS BALANSRÄKNING
Günter Grass århundrade

Bok: Günter Grass Mitt århundrade. Översättning av Lars W. Freij. Bonniers 2000.

I den av Lars W. Freij ytterst skickligt översatta Günter-Grass-romanen Mitt århundrade låter Nobelpristagaren sin sedan snart femtio år döda men i författarens återblickandevärld uppståndna mamma, säga att han, Günter Grass, kunde ”ljuga som en häst travar och komma med fantastiska löften” och att hon, mamman, vad gäller vissa historier, ”helt sonika (skulle) ha strukit vissa ställen”.

Mitt århundrade publicerades mot slutet av 1990-talet. Vad som under de senaste åren framkommit, på författarens eget initiativ, om Grass ungdomliga insatser vid försvaret av Hitlertyskland, så väcker det ju en viss förundran att inte en enda läsare och/eller kritiker eller litteraturvetare redan vid utgivningen av Mitt århundrade började söka efter vad Grass egentligen menade med att återge mammans propå om att han kunde ”ljuga som en häst travar”… Jag kan se Grass sitta där vid sitt skrivbord och vänta på att mobilen skall ringa från någon kulturell journalist som kommit Hitlerpojken på spåren, men icke. Så beslutar han sig för att själv göra avslöjandet.

Åter till boken Mitt århundrade, med vilken Grass uppenbarligen hade föresatt sig att med iltempo göra en privat balansräkning över det tyska 1900-talet. Varje år ett kapitel på två, tre sidor. För varje nytt år slussar Grass in en ny stand-in-figur som huvudperson, som tidsvittne och på samma sätt får läsaren ett kalejdoskopiskt perspektiv på gångna tiden och händelser, författare och andra män vilka trott sig länka världens öden. Namn som flimrar förbi: Benn, Mann, Verdun, Weimar, Hitler, Autobahn, de olympiska spelen, Stalingrad, Auschwitz, Muren, Kohl och Mitterand. Grass har inte glömt någonting som antingen kastar ett löjets skimmer eller ger anledning till tragiska reflektioner kring det tyska flödet av nittonhundratalets avgrundsvrål. Grass bjuder frikostigt på tyska folkets historiska kainsmärken. Han dolde ej heller sitt eget kainsmärke, dock utan att ge klara signaler om hur det uppstått.

Trots denna enorma ansamling av tragik och tro och förhoppningar och besvikelser blir Grass texter livlösa, utan eld, utan hjärteblod. Ett exempel: för att ge en bild av första världskrigets slaktfält anordnar Grass ett fiktivt möte och samtal mellan Erich Maria Remarque (På västfronten intet nytt) och Ernst Jünger (I stålåskvädret). De båda veteranerna språkar om kamp, död och skräck, om patriotism och pacifism, om vänster och höger, om tysk kultur och om civilisation i största allmänhet. Men hos Grass blir allt till karikatyrer, svart-vitt eller kattgrått, plattityder. Man inser vad en Thomas Mann eller Peter Handke kunde skapat av denna geniala idé. Men Grass misslyckas; hans texter saknar varje tillstymmelse till ironi, självinsikt, vidsyn.

När Grass närmar sig nutiden blir hans historier än mer ohanterliga. 1990-talet är för Grass ingenting annat än Golfkriget, den klonade Dolly (1997), Love Parade i Berlin (1995) och, till exempel, hans och hustruns resa till Calcutta 1987, som resulterade i den urusla boken Räcka ut tungan några år senare. ”Vad hade vi i Calcutta att göra”, klagar Grass, år 1999! Den frågan ställde sig läsaren redan när boken publicerades.

Huvudintrycket av denna Grassbok är att han känner sig vilse i världen, att han är en gäst och främling i en värld som vimlar av yngre generationer som dansar extatiskt på gatorna, knullar i parkerna och hos vilka det inte finns någon ”efterfrågan på revolutionära paroller”, och som dansar och dansar trots att det ”skjuts och mördas på Balkan, i Tuzla och Szrebrenica och flera andra platser”.

Tja, sådant är livet. Men Grass glömmer att ungdomen dansade också när det sköts och mördades på 1910-talet, på 1930-talet, ja till och med på 1940-talet, för att inte glömma 1950-talet, charleston, swing och rock. Och varför kan den jäveln inte begripa att allt detta hör ihop, apokalypsen och glädjen, den ohämmade utlevelsen i en värld som står vid avgrundens rand. Och där, vid avgrundens rand, har världen befunnit sig ända sedan Gud kom på den originella idén att av Intet skapa denna värld.

Att läsa Günter Grass är som att läsa ett socialdemokratiskt partiprogram som varit på remiss hos en krisgrupp inom kvinnoförbundets säkerhetspolitiska utskott under ordförandeskap av Majbritt Theorin (anm.: ledande s-politiker under denna tid): alkoholförbud och kondomer, cykelhjälm och inbetalning till begravningskassan från och med konfirmationsdagen. Grass borde lyssnat mer till sin döda mamma: han borde helt sonika strukit ganska många ställen i denna bok. Många ställen. Kanske hela boken.

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 14.4.2000. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.

21.2.07

STIG LARSSONS STRIPTEASE

Bo I. Cavefors
STIG LARSSONS STRIPTEASE

Bok: Stig Larsson Avklädda på ett fält. Bonniers 2000.

Sedan debuten 1979 har Stig Larsson publicerat 22 titlar (ställningen år 2000…), inklusive den nya boken, Avklädda på ett fält. Jag har aldrig tidigare läst någonting av Larsson, bortsett från några polemiska artiklar i DN, men då och då stött på diverse inte särskilt övertygande och adrenalinstinna recensioner av hans böcker.

Larsson bör vara i fyrtiofemårsåldern (år 2000…). Vid första genomläsningen får jag en känsla av att han befinner sig i någon sorts medelålderskris, utkastat från den intellektuella församlingen, missförstådd, avskydd, hatad, föraktad. Efter den andra genomläsningen korrigeras bilden och jag blir alltmer övertygad om att Larsson alltid varit medelålders; vilken annan fyraochetthalvtåring har skrivit en historia om elefantjakt i Sydamerika och stavar namnet Gaucho rätt? Ett genomgående tema i dagens läsning är Larssons uppgörelse med sina belackare, vilka inte förstår författarens begåvning, hans intelligens. Denna mäktiga intelligens blir ett slags substitut för belackarnas underlägsenhet när de tvingas projicera sin intellektuella neanderthalnivå på Larsson som människa och som författare. Vad betyder detta? Tyvärr är det just så obegripligt Larsson ofta uttrycker sig, men läser man meningen om igen blir den glasklar: kritiken mot Larsson har som grund den enklaste av alla känsloyttringar, nämligen avundsjuka.

Men enbart så enkelt är det inte. Ett annat genomgående tema i Avklädda på ett fält, som är en form av dagbok perioden november 1998 – oktober 1999, är den inre monolog där Larssons facit är att konstnärlig kvalitet är objektiv. I detta har han fullkomligt rätt. Det har tydligen bland recensenter av hans böcker funnits de som menat att Larsson, när han hävdat något så otidsenligt men dock självklart, skämtat, möjligen varit ironisk. Det beror kanske på att alltför många kritiker som härskar över kultursidorna varken är särskilt skämtsamma eller ironiska. Vad jag kan se förenar Larsson förmågan att vara djupt seriös med förmågan att ta det seriösa med en klackspark. För att kunna skämta om allvarliga ting krävs det torrt på fötterna. Larsson klarar sig boken igenom ganska torrskodd. Det patetiska passar emellertid inte in varken i Larssons attityd eller i tesen om kvalitetens objektivitet; jag blir aningen trött av, tex, redogörelserna för nära släktingars hjärnblödningar.

Larsson hävdar att kvaliteterna i konstverk även kan registreras rent fysiskt, påtagligt, att det är något som man kan känna. Det innebär att konstens kvalitet också är subjektiv, det vill säga att konstens kvalitet kan avgöras objektivt medan upplevelsen av den är subjektiv. Exempel: det hände att författaren ”brast ut i gråt” när han läste de fyra första Moseböckerna. Larsson undrar hur det kan komma sig att det finns så föga med tillförlitlig information i informationssamhället, att det är svårt att tro att litteraturforskare ”på allvar menar vad de kommer fram till”, att det ”numera betraktas (i) det närmast(e) för ett övergrepp att inte anse alla tolkningar likvärdiga” (vad gäller Bibeln…), att det inte är underkastelsen i M/S-relationer som är intressant utan smärtan, osv. Visserligen tror jag Larsson förväxlar religionshistoriker med de forskare som är exegetiker, men det snedsteget tar inte bort kraften i konstaterandet att ”en kvalitet som jag (dvs Larsson…) upplever i ett konstverk står i direkt motsatsställning till den kraft som kommer från Gud”. Det innebär, som författaren påpekar några rader senare, att ”tar man ingen hänsyn till om det som man upptäcker är ofördelaktigt för en själv, får man i ett slag se mycket som man aldrig har varit i närheten av”. Kvalitet, eller ”format” som Larsson skriver, kräver en ”motsvarande förtvivlan”.

Efter det flitiga Bibelläsandet förvånar det mig varför Larsson inte går vidare på temat S/M-smärta, som i boken begränsas till att gälla flickor/kvinnor. Om Larsson inte upplevt S/M mellan män, rekommenderas detta.

Till slut ber Larsson inte om ursäkt för att han lagt sig på en nivå där många, framför allt de som träffat honom(!), menar att han ”inte har rätt att befinna” sig, att han känner djup tillfredsställelse över att vara den han är och att han på en krog inte tycker om att hamna vid ett bord ”med självsäkra, lite väl högljudda copywriters”. Nåja. Högljudd och högljudd. Jag har emellertid beslutat mig för att läsa Stig Larssons tidigare böcker. I alla fall några av dem. Då kanske vi möts med den svidande vinande piskan som translator.

20.2.07

TORSTEN EKBOMS EXPERIMENTFÄLT

Bo I. Cavefors
TORSTEN EKBOMS EXPERIMENTFÄLT

Bok: Torsten Ekbom Experimentfälten. Bonniers 2000.

När jag läst Torsten Ekboms nya essäsamling (år 2000!), Experimentfälten, om visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler, påminner jag mig en av höstens delikatesser från det italienska Veneto, där man blandar nymald senap i nypressat äppelmos och använder kompotten som friskt och smakrikt komplement till såväl fågel som fisk.

Torsten Ekbom har sedan början av 1960-talet varit en av de främsta skribenterna på Dagens Nyheters kultursida. I den nya samlingen presenteras under skilda rubriker ett ytterst omväxlande material om ljud, ord och bild, dramatik, film och arkitektur – Stravinskij, Bird, Isidore Ducasse, Faulkner, Gauguin, Francis Bacon, Gaudi, Chaplin, och många fler.

Urvalet presenterade objekt är subjektivt och egensinnigt och Ekbom rör sig trots spännvidden mellan Nelly Sachs och Alfred Jarry inom en ram som inte endast bestäms av 1900-talets alfa och omega utan framför allt av den nydanande kultur som skapades inom ramarna för surrealism, existensialism, bauhaus, patafysik, osv. Ekbom är ett typiskt barn av 1940-talet och inom hans intressesfär finns knappast något engagemang för metafysiska frågor, religiös tro eller spekulativa teologier om till exempel gott och ont, något som jag tycker hade varit ganska naturligt hos en skribent som är genuint engagerad i frågor som gäller frihet. Å andra sidan är Ekbom befriande befriad från förlegade freudianska och jungianska tolkningar av tiden och människan. Essäisten är oerhört beläst och texterna vimlar av citat och hänvisningar som Ekbom sedan accepterar eller vederlägger, men vad jag vill veta är i första hand Ekboms egna tankar efter att ha läst en bok, en dikt, betraktat en målning, lyssnat till musik; självständighet gentemot auktoriteter saknas tyvärr alltför ofta.

Två kapitel vill jag framför allt rekommendera: Torsten Ekboms kärleksförklaring till Charlie Chaplin och den lysande essän om målaren Francis Bacon, där man dock måste göra en hel del förbehåll vad gäller Ekboms uppfattningar om Bacons intentioner med sitt måleri. Visserligen sätter Ekbom ordet ”realism” inom citationstecken men hävdar likafullt att Bacon stod för ”en ny sorts realism”; Ekbom anser att det är fel att Bacon är ”hopföst” med en målare som Lucien Freud, att Bacons ”plågade visioner” inte har någonting gemensamt med Freuds ”tungt köttiga” expressionism samt att Bacon led av ”utstöttheten i homosexualiteten”.

Jag är ganska övertygad om att Ekbom har fel vad gäller samtliga påståenden. På samma sätt som den katastrofala Baconutställningen på Malmö Konsthall under 1990-talet gav en helt missvisande bild av Bacon (eftersom man undvek hans klart homosexuella målningar), hamnar Ekbom fel därför att han nyttjar alltför få källor, Sylvester och Archimbaud. Dåvarande konsthallschefen i Malmö och Ekbom borde tagit ytterligare ett steg i sina efterforskningar för att finna den verklige Bacon; jag tänker framför allt på Friedhelm Mennekes djupintervju. Då hade man funnit en starkt religiöst reflekterande målare, att det inte handlar om ”realism” utan just om, som Ekbom skriver, ”visioner”. Dessutom har jag svårt föreställa mig att Bacons homosexualitet gjorde honom till en ”utstött” i Londons konstnärskolonier.

Nåväl. Detta är bara randanmärkningar. Torsten Ekboms ”Baedecker” rekommenderas för den som inom de av essäisten bestämda betingelserna vill ha en stimulerande och kvalificerad resa genom 1900-talets mest populära kulturvisioner.

19.2.07

ANDERS OLSSONS LYSANDE UPPLYSNING

Bo I. Cavefors
ANDERS OLSSONS 458 SIDOR LYSANDE UPPLYSNING

Bok: Anders Olsson Läsningar av Intet, Bonniers 2000.

I Anders Olssons nya bok (år 2000), Läsningar av Intet, spinner författaren kring temat om det negativa som en egenskap i språket, om att placera Intet ej endast i den kristna traditionen utan även som en upplysningens, romantikens och modernismens instrument i försöken att förena mystik med rationalism. Olsson talar om en ”inre andlighet” som söker vägar utanför den konfessionsbundna tron och exemplifierar med en rad filosofer och författare alltifrån Schopenhauer, Nietzsche och Baudelaire till Södergran, Ekelöf och Vennberg.

Det är intressant och Olssons skrivningar är lysande uppvisningar av intelligent analysförmåga, men vad som saknas i dessa kapitel i den 458-sidiga boken är jämförelsematerial med mer konfessionsbundna författare som i sin diktning ger uttryck för en inre andlighet som även är litterärt nyskapande, exempelvis Gerard Manley Hopkins. Nu representerar Birgitta Trotzig ensam den romersk-katolska konfessionen, ”den korsfästes verkliga kyrka”.

Roland Barthes talar om ”litteraturens nollpunkt”. I samma anda skriver Olsson om ”romantikens nollpunkt”, om dess extrema subjektivism, om den revolutionära sida av romantiken där Gud, religion och traditionella värden kastas överbord. Men, skriver Olsson, dessa trosföreställningar raseras ”bara för att följas av en annan tro på det absoluta”, en religion på diktens grund. En sådan ”via negativa” är emellertid inte något exklusivt tillstånd för romantikerna – att söka Gud eller ett tillstånd bortom Gud – utan finns redan hos antikens hedniska filosofer, i sufisk och buddhistisk mystik och i den kristna gnosticismen. I denna ambivalens mellan nihilism och mystik finner Olsson goda exempel i svenska diktare som Stagnelius och Almqvist. Man kan möjligen hävda att Olsson inte tillräckligt skiljer mellan olika former av gnosticism trots att han påpekar att gnosticismen inte är ett ”enhetligt system” och att gnosticismen sådan den uppfattas/tydes av diverse författare ”nästan aldrig explicit” sätter ”tilltro till det översinnliga”. Är det då överhuvudtaget fråga om gnosticism?

Mäster Eckhart är en ofrånkomlig ingrediens i en bok om det religiösa/kristna Intet, om mystikens negation. Olsson övergår därmed till att tala om de romantiker som föredrar att forma en mystik som gestaltas med bilder och visioner. Utgångspunkt är Dionysios Aeropagitens verk från 500-talet, men framför allt koncentrerar Olsson diskussionen kring The Cloud of Unknowing (Icke-Vetandets Moln i vilken själen möter Gud; till skillnad från andra översatta verk nämner Olsson inte att även denna bok faktiskt finns på svenska…), en poetisk bönbok som med stor sannolikhet författats av en engelsk kartusianmunk mot slutet av 1300-talet. I kartusianernas via negativa är den sanna kontemplativa vägen till Gud, mörkret, tystnaden, ensamheten, då människan, med Olssons ord, ”tömmer sig på tankar och föreställningar” och därmed blottlägger den djupare avsikt och vilja som finns i henne alltsedan syndafallet. När eremiten, för det är en sådan det handlar om, tömt sig, övergivit sig själv och blivit till Intet blir han mottaglig för Guds vilja och låter det Gud vill skall ske ske eftersom han vet att Gud alltid är den större kraften. Människan fullbordas när hon som ett nådens verk underordnas Gud.

Olssons ”tes” är at i likhet med den anonyme kartusianen ger oss dominikanern Eckhart ”en vision av Intet med potential att båda fördjupa och avlösa den moderna nihilismen. Den kan tillfredsställa den moderna epokens kunskapsteoretiska skepsis utan att den hamnar i förtvivlan och uppgivenhet”. Det handlar om en himmel ovan himlen, om att vara bortom direkt närvaro; det aktiva är det lägre och det kontemplativa det högre, för att citera kartusianen/Molnet.

I Olssons synnerligen intressanta kapitel om Eckhart och den anonyme kartusianen, är det skada att författaren inte fördjupat sig ytterligare i kartusianernas mystik, t.ex. att nyttja Phyllis Hodgsons utgåva av The Cloud of Unknowing an related treatises från 1982 istället för Clifton Wolters Penguinbok från 1961 och djupläsa några andra kartusianer, som Hugo de Balma (Mystica Theologia, eller Vita Sion lugent)), Guigo de Pontes De Contemplatione, Guido II:s Epistola de Vita Contemplativa och diverse skrifter av Dionysius kartusianen.

Det finns många infallsvinklar till att skriva om Anders Olssons bok; min väg är subjektivt vald och mina randanmärkningar (som det emellertid skulle vara intressant se uppfångade av Anders Olsson) är oviktiga eftersom detta är en märklig bok, välskriven, intelligent, fylld av skarpsynta analyser burna av känsla, kunskap och intuition. Det är inte varje decennium ett sådant verk publiceras på svenska.

Illustration: A Carthusian.

13.2.07

EN DOFT FRÅN DEN UNKNA VÄRLDEN...

Bo I Cavefors
EN DOFT FRÅN DEN UNKNA VÄRLDEN / KULLBOM, LANDIN OCH NYDAHL PÅ BARRIKADEN OCH WEILER VID SIDAN OM

Litteratur:
Pierre Kullbom & Per Landin (red.) Politisk korrekthet på svenska. Symposion 1998.
Stéphane Courtois m.fl. Förord av Arne Ruth Kommunismens svarta bok. DN Bokförlag 1999.
Svante Weiler Varför läser vi?. Sydsvenskan 13.2.2007.

1998 publicerades en märklig bok, Politisk korrekthet på svenska (Symposion förlag). Hade man anlag för cynism och ironi var antologin nöjsam läsning. Om inte, inte. Redaktörer: Pierre Kullbom och Per Landin.

Det uppenbara syftet med boken var att rehabilitera Per Landin efter de virriga artiklar om tysk radikalkonservatism han tidigare publicerat i Dagens Nyheter. Som alibi lyckades de båda redaktörerna förmå ett antal skribenter yttra sig i skilda ämnen, vilka dock sällan hade med politisk korrekthet eller med politisk inkorrekthet att skaffa. Bra bidrag förvandlades genom denna manipulation till surt krut. Sålunda skrev Per Beskow (då docent i Lund) om religiösa fundamentalister, traditionalister och intriganter, människor som visserligen medvetet ställer sig VID SIDAN AV rådande system, åsikter, trender och dogmer, men som snarare är MER politiskt korrekta än vingelpettrarna som lyder senaste modenyck. Olycksfågeln Jonas de Geer (årgång 1971) hävdade att man inte säger att det ”var ’politiskt korrekt’ att vara fascist i 1930-talets Italien”. Inte? Vad säger man då? Att det var politiskt inkorrekt? Pierre Kullbom (fil. kand. vid antologins publicering) förflyttade sig mentalt till 1950-talet. Det måste man vara född senare för att vilja göra. Dag Sandahl (Synodmedlem, i alla fall 1998) förfasade sig över kvinnliga präster, och Rigmor Robert (meritlista: leg. läk., leg, psykoterapeut, dip. analyt. psyk.) publicerade en oläslig harang om feminism, Simone de Beauvoir och Pippi Långstrump utifrån reaktionerna på hennes och Marianne Ahrnes film Flickor, kvinnor… Även Ahrne yttrade sig i ämnet. Naturligtvis.

Men det var således Landin som ställde sig själv i centrum och visade tappra försök att tvätta bort fläckarna från utflykter i diverse politiska+ +–ismer vilka han plötsligt tyckte missprydde de snövita änglavingarna. Landin, som under sitt yrkesverksamma liv svärmat för det mesta (jag minns bland annat den pekorala och synnerligen okritiska intervjun med före detta östtyske spionchefen Wolff) gråter krokodiltårar därför att inte ens DN-kultur-muren gav påhoppningsskydd. Denna gång. Tala om politisk korrekthet. Av tradition brukar ju DN betecknas som liberal, dvs att man inte vet någonting om någonting, alternativt tror sig veta allt om allt. Landins artiklar publicerades i Dagens Nyheter, den tidning som mer än någon annan tidning varit en ointaglig borg för politisk – och kulturell - korrekthet i Sverige. Till råga på allt plockade Landin fram Tage Lindbom (socialdemokratisk renegat) som något slags ”konservativt”, demokratiskt legitimerat och ofarligt lockbete. Bedrövligt.

Dilemmat med Kullboms/Landins antologi var att den i sig var ett dokument över det politiskt korrekta. Det fanns ett undantag, ett enda: Anders Piltz (Lundapräst i Dominikanerorden och professor i latin i samma stad), som vågade hävda att han själv förfäktade de åsikter han skrev om när han smulade sönder och samman diverse, politiskt korrekta, argument för obehärskad abortacceptans..

Bortsett från Piltz politiskt inkorrekta försvarstal för de aborterade barnen, var det feghet som präglade denna bok (utgiven på ett bokförlag som ju var själva kvintessensen av politisk korrekthet…), där flertalet medarbetare tycktes leva efter devisen ”Jag accepterar inte dina åsikter men jag är beredd att tjäna ett artikelhonorar på att skriva om dem”.

Det var (och är, för den som på nytt orkar ta sig fram genom texterna…) en doft från den unkna världen kring Moralisk Upprustning, Kongressen för Kulturens Frihet och Alf Svensson, som pyste ut mellan sidorna i denna bok. 1998 kändes det plötsligt som om det fortfarande var 1958. År 2007 kan man konstatera att vad som 1998 ingav onda aningar idag är verklighet över hela linjen.

Jag recenserade Kullboms/Landins antologi i KvällsPosten den 21 oktober 1998. Ett par veckor senare (4.11.1998) anmälde en av antologins medverkande, Thomas Nydahl, sin närvaro. Nydahl var överhuvudtaget inte nämnd i min recension. Av barmhärtighetsskäl.

Nydahl inleder sin insändare med att påpeka att jag ”begår ett stort misstag” när jag hävdar att de som medverkat i antologin sprider en doft från den unkna världen och undrar om jag läst texterna i antologin: ”Min kan han i alla fall inte ha läst”. Nydahl undrar varför jag ”apostroferar just Piltz?” och menar att det kanske kan ”bero på att han (Piltz, alltså) är katolsk präst, och att Cavefors, som själv är katolik, inte vill stöta sig med honom?”.

Nydahl fortsätter: ”Den andra klämda skon så: Bo Cavefors vet, lika bra som jag, att man inte får något betalt hos ett förlag som Symposion, om man deltar i en antologi. - - - Symposion är ett av många svenska förlag som lever på att författarna skriver gratis.” Nydahl övergår till att nämna de två ämnen han tar upp i sin artikel, ”två heliga kor i den offentliga debatten”, nämligen ”invandringspolitiken och synen på homosexualitet” och menar att ”den som kritiserar inslag i det mångkulturella samhället stämplas ut som rasist, den som ifrågasätter inslag i den homosexuella kulturen stämplas som mörkerman och homofob.” Nydahl konstaterar därefter att han enligt egen åsikt ”varken är rasist eller homofob”. Nydahl påpekade det viktiga i att diskutera frågor som ”feminismen, biologismen, nationalismen och rasismen”.

I mitt svar (KvP 4.11.1998) på Nydahls inlägg försökte jag förklara varför hans bedrövliga bidrag till den bedrövliga antololgin inte omnämnts: av barmhärtighetsskäl därför att jag tyckte det var pinsamt att den blide Nydahl medarbetade i en antologi vars uppenbara syfte var att skaffa en proper ram kring Per Landins utflykter i politiska träskmarker. Dessutom var Nydahls i artikeln framförda åsikter om tv-programmet Mosaik, totalt ointressanta, koncentrerade som de var kring f.d. programledarinnan Alexandra Pascalidous sexiga framtoning.

Jag ställde den retoriska frågan varför Nydahl inte istället skrev om Göran Skyttes sliskiga utfrågarstil (i ett antal märkliga tv-program), så hade han kommit undan det okontroversiella problemet med sexighet. I bidraget till Landins obskyra antologi nämnde Nydahl ingenting om bögeri, vilket prioriterades i KvällsPosten-inlägget. Jag hade i min recension inte sagt ett ord om Nydahls erfarenheter av homosexualitet. Av någon outgrundlig anledning menar Nydahl i KvP-inlägget att han är politiskt inkorrekt eftersom han varken är ”rasist eller homofob”. I verkligheten är det ju så att sedan ett antal år är det synnerligen politiskt korrekt att inte vara rasist eller homofob. Den politiker som framträder med rasistiska eller homofoba åsikter har för sista gången sett sitt namn på en valsedel. Det är idag i högsta grad politiskt/kulturellt korrekt att identifiera sig med marginella och/eller utstötta grupper. Den typen av falsk identifikation leder lätt till faktisk rasism.

Nydahl missade poängen med min kritik, nämligen att även om hans bidrag varit politiskt inkorrekt, vilket det inte var, hade det framstått som politiskt korrekt i den kontext där det publicerades.

Ett annat exempel på politisk korrekthet från samma tid som Kullboms/Landins antologi publicerades, var Kommunismens svarta bok, i och för sig ett bra initiativ med ordentlig genomlysning av 1900-talets olika förintelser med kommunistisk prägel, om inte den tidigare kulturredaktören vid Dagens Nyheter, Arne Ruth tagit tillfället i akt att i förordet ägna sig åt samma försök att vrida klockan till politiskt korrekt tid som Landin försökte göra i antologin Politisk korrekthet på svenska. (Jag skrev om Kommunismens svarta bok i KvällsPosten den 1.5.1999. Texten här är ett uppdaterat sammandrag av den artikeln.)

Flertalet av författarna till artiklarna i Kommunismens svarta bok var gamla bekännare till diverse varianter av Lenins, Marx, Stalins och Maos läror. Var Arne Ruth befann sig i detta vågskvalp är svårt att säga. Som äkta liberal intog han alla ståndpunkter, samtidigt, utan att bekänna sig till någon. Formuleringarna i förordet är hela tiden så glidande att en ovan, och sentida, läsare lätt kan få uppfattningen att Olof Lagercrantz under decennierna efter andra världskriget var någon sorts enmansavantgarde när det gällde att avslöja kommunistiska diktaturer. Tycka vad man vill om kommunistiska enpartistater men avslöjarrollen spelades snarare med bravur av tre andra män med liberala förtecken, Herbert Tingsten, Ture Nerman och Eyvind Johnson. Lagercrantz skrev visserligen några artiklar i DN på 1960-talet (TJUGO år efter andra världskrigets slut!), men när Ruth beklagar att artiklarna inte uppmärksammades, bör man veta att även om Lagercrantz publicerade för den liberala läsekretsen tidigare okänt material, så gick informationen spårlöst förbi just därför att det var Lagercrantz som kom med den. Lagercrantz’ trovärdighet var minimal därför att han kunde manipuleras/inspireras till att sympatisera med praktiskt taget vad som helst. Att skriva kritiska artiklar om Maos Kina och samtidigt flumma omkring i Maokostym ingav knappast förtroende, allra minst hos en politiskt korrekt läsekrets som DN:s. Lagercrantz kanske borde lärt av Mao Tse-tung när denne realpolitiker, mästare bland rorsmän, i dikten Vid Pei Tai Ho skriver: ”...ofantligt stora vita brottsjöar reser sig som för att krossa himlen. Det finns ingen möjlighet att rädda fiskebåtarna…”.

I förordet fortsätter Arne Ruth sitt snirkliga resonemang när han kommer in på ansvarsfördelningen mellan ett folk och dess ledare när det begås folkmord i folkets och nationens namn. Ruth menar att ett folk kan förvandlas från fredliga individer till visserligen passiva men dock accepterande åskådare till folkmord av olika slag, men samtidigt hävdar han att det är först när ”maktlösa människor” skapar ”en ny tolkning av villkoren som makten kan rubbas”. Det är ganska cyniskt att tycka så. Och det är märkligt att en journalist som bekänner sig till demokrati, parlamentarism och liberalism, kan tala om ”maktlösa människor” samtidigt som han visar på utvägen ”en ny tolkning”. I verkligheten är det inte så att det är ”maktlösa människor” som skapar politiska villkor i varken den ena eller andra riktningen; maktlösa människor manipuleras, inte minst med hjälp av naiv och manipulerad journalistik. Å ena sidan, skriver Ruth, att i ”moralisk mening” så kan han (alltså Ruth himself) ”inte se att kommunisternas skuld är mindre än nazismens” och att man ”inte (kan) kvantifiera skuld när det handlar om tiotal miljoner döda”. Men å andra sidan, menar Ruth, att nazisternas försök till utrotning av judar och zigenare (av psykiskt handikappade och homosexuella, bör man tillägga, men de nämnes ej av Ruth…) var ”ett självändamål” och att ”syftet” med koncentrationslägren ”var att mörda så effektivt som möjligt”. Det är i och för sig en korrekt beskrivning, men sådan var ambitionen också i Lenins och Stalins Union av Sovjetiska Republiker, i Maos kinesiska folkrepublik, i Pol Pots Kambodja, osv. För den människa som blir upplyst om att statsmakten beslutat mörda henne/honom är det faktiskt ganska likgiltigt om det sker på grund av att man har ”fel” gener, tillhör ”fel” ras, bekänner sig till ”fel” religion, är född i ”fel” samhällsklass, har ”fel” sexuell läggning eller på något annat sätt avviker från maktelitens normer och värderingar, om avrättningen sker i koncentrationsläger med hjälp av gas eller genom svält och umbäranden under folkförflyttningar och fördrivning från hem och hembygd.

Att Stalins och Maos välplanerade förintelseaktioner sträckte sig över en längre tidsrymd, omfattade fler människor och berörde geografiskt större områden än vad Hitler lyckades uppnå, förminskar inte, som en del tycks tro, den tyske diktatorns verksamhet och skuld. Men när Ruth påstår att Stalins utplånande av etiska folkgrupper inte som i Hitlertyskland var ”detaljplanerat massmord”, har den tidigare kulturredaktören på DN totalt diskvalificerat sig själv som sanningsenlig observatör. Och som journalist. Mycket märkligt. Och tragiskt. Men ett utmärkt exempel av politisk korrekthet på bekostnad av sanningen om verkligheten. Eller som den italienske författare och kommunisten Ignazio Silone påpekade: den sista striden kommer att stå mellan kommunister och exkommunister.

När den här artikeln var färdigskriven läser jag idag i Sydsvenskan (13.2.2007) en märklig artikel som väl passar in i hur lätt det är att anpassa sig till det politiskt korrekta.

Från stort (folkmord) till litet (romanläsandet), det bör påpekas...

Den tidigare förlagschefen vid Norstedts, Svante Weiler, kommenterar den senaste undersökningen som bevisar det välkända, att fler kvinnor än män läser romaner. Behöver det dokumenteras fler gånger? Nåväl, Weiler har alltid läst romaner: ”Ända sedan jag var ung man…”. Weiler har dessutom en tes, ett ”skäl” till varför fler kvinnor än män läser romaner, ”men det är knappast” han ”vågar nämna det” eftersom det säger ”något om skillnaden mellan män och kvinnor som vi inte vill säga, inte vill veta”. Usch så hemskt. Weiler menar att musiken visserligen ”förgyller världen, fyller den med tröst”, naturvetenskapen ”mäter världen”, osv, men, menar Weiler, romanen är en konstform ”för förmedling av erfarenheter…”, om man ”vill förstå världen”. Kvinnor vill, alltså, till skillnad från män, ”förstå världen”, medan män inte alls är ”lika intresserade av andra som kvinnor är”.

Herregud vilket nonsens. Men feministiskt politiskt korrekt. Duktig gosse.

Tänk om det istället är så att pojkar redan i tonåren upptäcker att det finns en verklighet i verkligheten, bortom den fejkade verkligheten i romanerna, och att verklighetens verklighet är så oändligt mycket mer spännande – och mer verklig, om man säger så.

Copyright©Bo I. Cavefors 2007