PER-JOHAN WILHELMSSON : EN KÄRLEKSFÖRKLARING

+
+

Per-Johan Wilhelmsson
EN KÄRLEKSFÖRKLARING


Jag låter mig drabbas av en bild+++ vilken
som helst
likt stjärnor tagna från sensommaren
instoppade i vinternatten och
likt ögon som greppar +++ liksvepningar
tuberkoloser drar i vinden

din rörelse är uråldrig och tagen
ur vattnen +++ ur haven +++ jag går
för att finna
en gräns som skall tala om det absoluta +++ det
beständiga skall tala +++ din
rörelse återfinnas löftesrik +++ svepa
över sand och is
+
+
vad är ett par ögon?
+
+
+
+
+
tomma hålor mot
vita och röda strimmor +++ flygplanssterck
på himlen
+
+
vad är ett par ögon?
vad är ett par gropar mot en insida
som pulserar av barndom och iver?
+
+
granträden stod tätt och bar snökroppar
tunga fallande ++ högt
mot kisande ++ hästar
stod där och lerfruset kviste
rasade under fötterna ++ det var
mörkt i rummet då jag vaknade
jag blev rädd ++ jag
blev mörk som natten
därinne
+
+
+
+
+
tomma vattenpussar
regnfyllda hålor ++ stenbitar ++ vi
trodde det var bombhål ++ freden
nedkämpade i marken ++ våra ögon
nedkämpade i marken
+
jag går mot havet för att finna en gräns
som inte är en upprepning av
fortsättningen ++ en gräns
utan upprättelse ++ att forcera
stranden ++ blåsten
+
+
en lampa lyser i mörkret
och kastar en ensamstråle i rundning
mot asfalten ++ asfalten låter sig blänkas
de nakna trägenarna ++ jag minns
så mycket där det verkligen
slutar
+
+
+
+
+
gränsen
som är havet ++ som är
ett ur + + en bilists tankar
i sommaren ++ skogen
som är uppvaknandet ++ som är
heligheten
ordet utan gräns
+
+
jag går mot havet ++ gropen
avskild från land ++ sedd från
många sidor ++ från samma sida
jätten kastar sig över land ++ saltet
rämnar land ++ vad är
ett par ögon? ++ avskilda från land
där det är gungande ++ svällande ++ i
mitt sönderstänkta huvud
+
+
+
+
+
det dånar ++ sjung för den helig-
förklarade magtrakten ++ magtrakten ++ på sätt
och via kurrade ödslighet och på sätt
och via brann ödslighet där
+
+
den vrålande otacksamheten över att leva
galenskapen ++ det ensammaste
bland liven ++ buskaget i
villakvarteret ++ buskaget på ängen
som läggs i mörker och drabbas av frost
på hösten
+
+
+
+
+
jag låter mig drabbas av en bild ++ sjung
för de blöta stenarna ++ sjung
i biltrafikens städer och
sovande godsvagnar i sin huttrande färd
norrut
+
+
jag går mot havet
som är en skyddande ikon ++ den
blodiga marken ++ blicken
gråter och söker sin like ++ ishavets
ödsliga mörker ++ ljuspilar
grantäta knutar ++ vad är
ett ++ par ++ ögon?
+
+
din tryckta gestalt i mörkret
som i ishavet ++ väggarna
somnar intill dig och
blåser tankar i glasrutan ++ jag ser
det mest banala ++ en svag stjärna förefaller
stark och bländande invid karmarna
ensam bland grenarna
+
+
+
+
+
jag ser det mest banala
det var två änder som flög över gatan
och följde husen mot solen
jag tänker på dagen där i natten
än en gång
ishavets blödande djup
+
+
det regnar inte ++ det är för kallt
vem tvivlar på sina egna andetag?
vem tvivlar på sin blinda lungväv?
+
+
mittskeppet mot månskäran
luften reser sig
spjutfast i mörkret
det bildas kyrkor varje gång ögonpar
fixerar himlen hos sin älskade
+
+
+
+
+
den söker sig inte från händer
den höjer sig inte från marken
ur varje ting ++ denna uråldriga rörelse
jag söker mig mot havet
ur varje ting ++ som en
belevad man skriker sig in i rummen
+
+
mörkret som kastar sig som
en tigers skugga
över ödsligheten
+
+
tomma hålor
vad är det som brister därinne?
+
+
+
+
+
omvägar ++ korsfästa
mellan nattliga kartor
svalget är ett rör mot rymden
varje uråldrig rörelse ++ en kikare
mot myllan
+
+
jag går mot havet ++ det är
all tid som brister därinne
+
+
+
Copyright©Per-Johan Wilhelmsson 2007

KATY DELACOER (photographer) - BO I. CAVEFORS (model) / SERENITY. No. Test

Se även:
Cavefors / Position / Black erotic.

+

+

+

+

Adaptations and editing: Bo I. Cavefors 2007.

Copyright©Katy Delacoer 2007.

SADO-MASOCHISM alternativt DET ANDROGYNA



Bo I. Cavefors

SADO-MASOCHISM
och alternativet
DET ANDROGYNA

För att uppnå verklig sexuell och religiös harmoni har sado-masochistisk praxis

i alla tider och i alla kulturer varit vanlig bland sensuellt sensibla människor. Detta gäller såväl i den gamla barbariska antiken som bland afrikanska folk, hos öknens beduiner, i Asien och i Europa.

Såväl förr som i nutid. I nutid har tyvärr sado-masochism alltmer kommit att uppfattas som en sexuell variant praktiserad av skäggiga och överviktiga män på motorcykel, möjligen villiga närma sig det vilda tillståndet i form av hembakad Tigerkaka. I denna artikel talas det om en annan form av s/m.

Av hänsyn till statsreson och statsreligioner har glädjen i att plåga och i att bli plågad, i att piska och i att känna den snärtiga piskan på sin egen kropp, understundom undertryckts av maktens lakejer. Samtidigt som makthavarna själva, kvinnor och män, gärna frotterat sig med nakna kroppar, läder, kedjor och piskor. Men det förefaller som om sado-masochism bättre accepterats som en folklig företeelse under religiöst och politiskt rigida perioder i asiatiska länder, i arabvärlden och i Afrika än under motsvarande perioder i den kristna västvärlden. Dock, det finns undantag också bland allmogen, framför allt naturligtvis den berömde Markisen, men han är inte ensam, det räcker att nämna 1900-talsförfattaren Georges Bernanos som i romanen Under djävulens färla diskuterar sado-masochistisk praxis som en del av religiös extas när han låter byprästen Donissan plåga sig själv som botgöring. Nåd genom plåga. Bernanos skriver: "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg. - - - Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram". Donissans Ångest inför sin otillräcklighet att gå Guds vilja till mötes, är ett nådens tecken som visar att denne bondpojk, denna barnsliga bypräst som själv aldrig finner frid, av Gud är utsedd att ge sina medmänniskor frid och tröst. Donissan är fast besluten att medvetet använda våldet, det verbala och det fysiska, för att förvandla Synd till Nåd, som när han tar en metallkedja och låter den vina på sin nakna rygg. Vid de första slagen sipprar endast några få bloddroppar fram men snart rinner blodet i en strid röd ström. Donissan svänger kedjan över huvudet och kedjan slingrar sig som en orm kring hans nakna kropp. Han slår jämnt och regelbundet. Den svidande smärtan och blodet rinner ner över hans höfter. Det känns som en "fruktansvärd smekning". Kedjan slår mot hans bröst och sista länken träffar strax under högra bröstvårtan och det med sådan kraft att en köttslamsa slites loss "som ett spån under hyveln".

Inte ens i hus och lägenheter i även de mest socialt acceptabla kvarter vet vi vad som verkligen sker bak nerdragna rullgardiner. Däremot är det helt klart att i storstäder som London, New York, Rom och Tokyo finns det större möjligheter till sado-masochistisk gruppverksamhet än i miljöer vilka lättare kan kontrolleras av familj, grannar och annan omgivning.

Om sado-masochism, med piskan och det manliga könsorganet, kuken, i centrum för detta ömsesidiga givande och tagande, har den brittiske etnologen och kirurgen Michael Paiget skrivit en utomordentligt intressant och välillustrerad historik (Religious genitorture. The Rose Panther Books, Publishers, London 1996. 342 s. ill., inb.). Paiget, som själv är bisexuell, men i huvudsak bög, sysslar emellertid endast med ämnet sado-masochism män emellan och mellan män och snart vuxna pojkar. Författaren behandlar ingående, med utgångspunkt i det klassiska Grekland, hur vuxna män och pojkar genom historien, i olika kulturer och under helt skilda sociala och historiska förutsättningar, älskat varandra, haft sexuella relationer, alltifrån kyssar och smek till avancerade knull, avsugningar och relationer som herre/slav. Att beskriva den lesbiska och heterosexuella sado-masochismen överlåter författaren till andra.

I ärlighetens namn vil jag emellertid meddela följande. "Recensionen" av Michael Paigets "bok" publicerades (i något annan och kortare version i den tryckta versionen av Svarta Fanor Nr.16-17-18, januari 1997). Men denne författare har aldrig existerat och följaktligen har den nämnda boken aldrig skrivits, än mindre publicerats. Men jag tyckte det var ett trevligt sätt att presentera materialet, sado-masochistisk praxis, genom att presentera propåerna som hämtade ur en bok. Dock: personen Paiget är inte gripen ur luften. Denne kirurg existerar verkligen. Han skriver visserligen inga läroböcker i ämnet sado-masochism men är en väldigt sympatisk s/m-expert. Hade han varit intresserad av att skriva böcker kunde han ha skrivit den omnämda "boken"! Michael, sjuttio år, drygt, är fortfarande en mycket vacker man, aktiv, skär fortfarande i patienter, samlar konst, läser, sportar. Han upptäckte sina talanger för att smärta ger sexuell stimulans när han fick dra ner byxorna och på bara rumpan smaka några slag av den svarta hårdgummibatong som användes på vår skola för att korrigera olämpligt uppträdande (observera: aga var tillåten i Storbritannien ända till för några år sedan och detta tilldrog sig på 1950-talet…). Michael fick helt enkelt stånd när batongslagen träffade honom. Ju fler batongslag desto kraftigare stånd. Redan när vi och några kamrater till oss var i tonåren började vi praktisera vår sexualitet med hjälp av olika piskor, alltifrån hårda ridpiskor till mjuka piskor som lent smekte huden och så… den våta eller svettiga kroppen fick ta emot slag som verkligen sved.

Contraorder: åter till "boken"…

...Efter en omfattande historik övergår författaren till att beskriva olika redskap, alltifrån piskor och kedjor och tigerburar till olika pallar och hårda läderbäddar som är speciellt lämpade för avancerade knull samtidigt som the Master får utrymme att slå med sin piska. Paiget ger också närbilder och praktikbeskrivningar från sällskap som ägnar sig åt avancerad grupp-sado-masochism. Av naturliga skäl är de flesta exemplen hämtade från London. Britter med en viss bakgrund är verkligen experter på dessa spännande ritualer, uppfostrade som de är i avancerade hovceremoniel.

Ritualiserad är den homosexuella sado-masochismen framför allt när den kombineras med klart religiöst påverkade inslag som flagellation och piskning av män upphängda på snedställda kors, antingen med kuk och bröst eller, omvänt, med stjärt och rygg, som anfallsmål för den niosvansade katten.

Katten, piskan, ägnas åtskilliga tiotal sidor i författarens fascinerande beskrivningar av genuin bögpraktik och han lyckas utvinna en mängd positiva aspekter av hur piskor kan hanteras, alltifrån den sträva tagelpiskans smekning av bröstvårtorna, till den mjuka lammhudpiskans glidande utefter ryggen och ned över stjärten på den som ligger framför the Master och suger hans kuk, till en hård Bullwhip, elefanthudpiskans rispande när slagen viner över den på korset upphängde mannen, ett retande och eggande som får kuken att växa till ny fin dimension efter varje nytt slag, innan allt exploderar i en fruktansvärd orgasm.

För att rätt använda piska, hävdar författaren, krävs god kunskap om hur långt och hur länge det är möjligt att driva partyt utan att skada någon av deltagarna. Sado-masochism är ingen ofarlig verksamhet och det krävs kunskap om verktygen som användes och stor insikt om deltagarnas mottaglighet och psykiska beredskap. Droger bör undvikas, men det vore löjligt förneka att kokain stimulerar. Det krävs god människokännedom för att klara den sublima gränsen mellan smärta och extas och dess motsats - våld.

I den bögiska sado-masochismen förekommer som väsentlig ingrediens läderremmar och nitade bälten, läderhuvor som täcker hela eller delar av ansiktet/huvudet, hundhalsband och läderkoppel vilka spännes över bröstet, runt midjan eller mellan stjärtens halvor för att sedan elegant fångas upp runt kuken.

I centrum för all denna verksamhet står Kuken. Bokstavligen står. Kuken är i dessa som i så många andra sammanhang symbol för manlighet, kraft, styrka och sensualism. Denna könsgraal kräver vackrast möjliga omgivning, det vill säga vältrimmade kroppar och en könsmedvetenhet om egenvärdet som man/pojke. En medvetenhet som förvandlar detta milda och av kärlek givna våld, till estetik. Detta är väsentligt: sado-masochistiskt agerande bör ske med viss elegans, i skönhet. Våldet får inte urarta i brutalitet. Kärlek är det som gäller. Och öppenheten att erkänna njutningen i att låta sig våldtas av en grupp män eller glädjen och extasen i att suga av ett kompani vackra kukar och smaka den beska sperman.

Den nämnda boken om bögens sado-masochism som religiös ritual, är en mycket god handledning i konsten att bejaka sin sexualitet som en väsentlig del av det totala välbefinnandet. Först genom excessen uppnår människan den tillfredsställelse och den själens ro som ger henne kapacitet att fungera socialt som samhällsvarelse i mindre sublima, dvs i mer vardagliga sammanhang.

+Som kontrast till den sado-masochistiska människan finner viDEN ANDROGYNA MÄNNISKAN.
På samma sätt som sado-masochism och kärlek mellan män och pojkar löper som eld genom historien så lever de gamla erfarenheterna - och myterna - om den androgyna människan, från årtusende till årtusende.

I begynnelsen finns endast det tredje könet, kvinnligt och manligt i androgyn form, i en materia där krafterna från måne, sol och jord förenas.

Men gudarna förargades. Märkligt. Zeus klyver den androgyna människan i två kön. I längtan och hat söker kvinna och man, genom kärlek, återförening.

Aristofanes och Platon idealiserar det tredje könet. Ovidius berättar den transsexuella människans förhistoria: Hermes och Afrodite förenas i den mjuka och lenhudade Hermafrodite.

I det förkristna Norden föds Olaf Trygvason samtidigt som fylgja och hamingja, som livsängel och dödsängel, som vit duva och svart korp.

Medelhavets kulturer accepterar mannens kvinnlighet. Ingen kan undgå det feminina draget hos Italiens män. Apollon och Orfeus besegrar döden med musik. Manliga kvinnorna Pallas Atena och Pentesilea, äras, så även palestinskorna Judit och Salome, Jeanne d'Arcs företräderskor; 1900-talets litterära och illiterata femme fatales, kukens slaktarinnor, hatas.

Hur befruktar sig det androgyna könet? Genom onani?

Kvinnors och mäns fiendskap återspeglas varken genom syndafallets arv eller med hjälp av opinonsmätningar eller med skylande kläder. Visserligen anser psykoanalytiker att de besegrat insikten om att manlig stolthet endast är något för män och att kvinnlig ömhet endast tillhör kvinnans värld, men är själshomeopaterna ej endast själva kvacksalvare, egotrippande myternas sanningar?

Karateövningar och strid fungerar androgynt. Att suga nektar ur det manliga könet ger lika viktig näring som moderns bröstmjölk.

Kan utopin om syntes mellan hjärna och mage, mellan logos och eros, mellan förnuft och känsla, mellan krig och fred, mellan civilisation och natur, förverkligas innan hormonforskare och genmanipulatorer åstadkommit oreparabla förnedrande ingrepp i människans androgyna natur? Också i de sado-masochistiska övningarna framträder mannens androgynitet, som passiv eller aktiv deltagare. Att ge eller ta emot.

Att spränga människans könsgränser är alltid ett tema som lockat bildkonstnärer, författare, fotografer och filosofer. Det androgyna är ofta förutsättningen för konstnärligt skapande. Hermann Hesse menar att konst är lika med summan av kvinnliga och manliga världars förening av blod och ande. Gustave Moreaus pärlbeströdda kvinnor, Oscar Wilde inför fotografen poserande som Salome och Michael Jackson med mikrofon istället för kuk, spegelvändes av Sarah Bernhardt gestaltande den androgyne Helsingørprinsen och av Marlene Dietrich som Herre i Frack. Friedrich Hölderlin och Gottfried Benn skriver om kvinnors kärlek till kvinnor och den homosexuella författaren Hans Henny Jahnn tackar Gud för att såväl fallna änglar som vita änglar är män - Jahnns "knäböjer inför det som är manligt, ungt och vackert, den hedniska avbilden, den gudabenådade kuken".

I förborgerligad surrealism förvanskades exotism och det androgyna till obscenitet och bisarreri, om det inte, som hos tex Max Walter Svanberg, förbilligades till kitsch. Surrealistens skräck inför sitt eget Jag slår i andra fall över i provokation som enda utväg för att skydda den egna identiteten, som Marcel Duchamp med sin välgörerska, den mustaschprydda Mona Lisa.

I De Instauranda Æthiopum (1627) skriver Pater Alonso de Sandoval SJ om hermafroditer. Jesuiten åberopar aristotelisk tradition; möjligen med djupt känd frändskap bekänner han: "Hermafroditer är av naturen män och kvinnor vilka ofta betjänar varandra, ibland som man och ibland som kvinna, så som de androgyna ha för vana och Aristoteles beskriver som människor där det högra bröstet är manligt och det vänstra bröstet är kvinnligt".

I prerafaelliternas befolkade Paradis tjänar androgynt gränsöverskridande myternas mystik och Albert Dürers ger sitt porträtt av en svartlockig pojk-flicka från Venedig det dubbeltydiga och tydliga namnet Bild av pojke eller flicka.

I alkemisternas handbok Rosarium Philosophorum, från 1600-talet, hävdas att sanningen om män och kvinnor finner man om båda könen samtidigt placeras i en cirkel inuti en fyrkant som omslutes av en triangel som inneslutes av en yttre cirkel.

Försoning är lika med stridande parters cirkel-kvadratur. Medan alkemisten kokar hokuspokusgröt, befinner sig det existentiellt androgyna Varat i skärningspunkten mellan konst, vetenskap och religion. I hemliga böcker som Kabbalan och i gnostiska urkunder påpekas att Andens fiender skapar den materiella värld där de androgynas förening med det kreativa spänningsfält som binder samman religion, ockultism och esoterism, förhindras.

Måhända är androgyna människor, androgyna könsvarelser, de änglar medeltidens kristna teologer accepterade som huvudansvariga för nyplatonikernas lära om Själ och Ande: Dionysos Æropagitas "himmelskt hierarkiska ordning".+

Texten, finns även i min bok Celibat och erotik, Johan Hammarströms Bokförlag 2004

. Här något reviderad.

Artikeln även publicerad i Tidskriften Kulturen, nr 3 2007
.

Avsnittet om det androgyna tidigare även publicerad i tryckta versionen av Svarta Fanor, Nr.5-6, maj 1995. Här något reviderad.

Fotografier: Kathy Delacoer, 2007.
Modell, bildredigering samt Collage: Bo I. Cavefors, 2007.
Copyright©Kathy Delacoer (fotografier) och Bo I. Cavefors (text och collage), 2007.

LINA SELANDER : MUTE

MANUEL JACOBSSON : O LJUVA KRISTUS

Manuel Jacobsson

O LJUVA KRISTUS

(++++++++++++++++++++++++++++++ (år utan Gud)


Sommaren är grävd för oss
En massgrav av torka
Olidlig värme mellan kropparna
Stinkande hetta sammanfogar
avstannade rörelser utan vila
Hunger utan ände

Det skall mätas genom trösklarna
jag aldrig klev över
In mot avgränsningens svalka
I skuggan av den som väntade förgäves
- Här börjar år utan Gud

O ljuva Kristus,
jag kan inte längre höra
ditt hjärta i mitt bröst
I blodomloppet där förr himlaljuset föll
som dagg över vidsträckt ödemark
har frälsningen blandats ut
Grumlats till ett smutsigt vatten
Den kärleksstungna sidan
Öppningen Födelsen
Pålen genom det avgnagda köttet
där nåden sipprat genom
Droppe för droppe
Dränerat längtan och tjänandets enkla martyrium
Om försoningen föll evinnerligen
då var giftet min egen trolösa bön:
Herre, fräls mig eller krossa mig.

+

+

+

Copyright©Manuel Jacobsson 2007

FÖRSVUNNA POJKDRÖMMAR

+
++







Bo I. Cavefors
FÖRSVUNNA POJKDRÖMMAR
+

Den som gitter leta sig in bland historiens mörkgröna blad, finner i pappkartonger fyllda med utsorterade pojkböcker, eller i oljelampans sken (nostalgikern), att skryt, rykten, myter och sagor är den faktiska verklighet vi lever med, långt bortom historieböckernas falska verklighetsbeskrivningar.

Förr i tiden, på den gamla, mer komplicerade tiden, för inte särskilt länge sedan, kanske för en femtio, sjuttio år sedan, drömde pojkar, i alla fall jag, om att bli general, lokförare, spårvagnskonduktör (på linje 4 i Malmö), hjälte som störtade tyranner, eller upptäcktsresande. Pojkar, i alla fall jag, drömde dock ej endast om äventyr, vackra gevär och hemliga coder, utan också, möjligen omedvetet, om att som genom ett simsalabim av trollkarlens blixtrande svarta stav (med vit knopp), få förmågan att utöva tre sorters makt, ja just makt, nämligen makt över tekniken i kamp mot havets stormar (de ilandflutna liken på stränderna i Skanör och Falsterbo återkom i drömmarna och gjorde nätterna oroliga), kampen mot präriebränder och kastvindar som fick indiankvinnorna att fly med nyfödda barn i famnen, samt… …existentiell makt över människor, tex över lärare och en storehalvbror som tyckte söndagsmatinéer inte var någonting för den som gick i första ring på Latinskolan.

Herrn Old Shatterhand. I presume! Med andra ord: makt över det okända, det oförglömliga ögonblicket och makt att inte förföras och behärskas av andras makt.

Innan televisionen fördärvade kvällarna och förvandlade ljuvligt nattsvarta kvällar med gaslyktor utanför fönstren, till blåflimrande helveten, läste pojkar böcker, lekte med leksakståg och byggde timmerhus (modellbygglådor) till amerikanska nybyggare på väg mot Väster, ångade på med leksaksångmaskinen, ställde upp arméer med soldater gjutna av skilda material, men framför allt: läste böcker om äventyr som egentligen var andras äventyr men äventyr som genom läsningen förvandlades till egna upplevelser. Av inlevelse spändes kroppen till en stålbåge och hjärnan kokte av iver när Livingstone, Amundsen, Sven Hedin, Antoine de Saint-Exupéry, Sten Bergman och Heinrich Harrer berättade om Tibet, Afrika, om öknar och regnskogar, arktiska isvidder och prärier. För att inte glömma mötena med människoätande papauaner. För att inte glömma storyn om hur Rommel och Montgomery nästan krockade med härförarbilarna vid El Alamein – ett möte öga mot öga med fältkikarna som erotiskt kommunikationsmedel. Märkligt, men allt detta var på något sätt mer levande än dagens visuella och färgrika tevebilder från liknande miljöer och platser. Söndertrasade lik på Bagdads gator försvinner snabbt ur minnet.

De stora järnvägstemplen, i Paris och Milano och London (Victoria Station), gav ifrån sig fräna och sjukt mjuka dofter av smörjolja och avskedstagande damers parfym. Ångvisslor. Vinden svepte fram över perrongerna. Bromsgnissel. Men starkströmselektronik har ersatt ångan. Ingen general eller härförare rider nuförtiden med dragen sabel mot fienden. Ingen marskalk med samvete bakom mösskärmen leder idag sina trupper från öppen pansarvagn över norra Afrikas sanddynor. Inga indianhorder spränger sina hästar dödströtta på lång dags färd mot den röda aftonhimmel som skänker sina sista strålar över den oändliga steppen.

Med andra ord: äventyrens tid är förbi. Sedan ett drygt halvsekel. Att arbeta på arktiska forskningsstationer med tillgång till mobil och fax och dator, är föga ärorikt för den pojke som vill komma bortom vardagens mobil, fax och dator. Etnologer samlar kulturgeografiskt material via Internet. Giftpilarna har ersatts av Kalaschnikows. Äventyren har datoriserats och förvandlats till lönsam turistindustri. Äventyren finns i resebyråernas svindelkataloger. Att följa Kapten Nemo ned under vattenytan handlar inte längre om mod och att våga Äventyret; undervattenssafarin är en fråga om med rätt valuta välfyllt konto. Plastkort istället för sedlar. Herregud så oromantiskt. Obehagligt groteska är ”ensamseglarna” över Atlanten och Stilla Havet, som förlitar sig på avancerad teknologi, lyxkryssarnas kortvågsapparater, radarseende fadersgestalter och satellitnavigering.

Den som söker ensamhet och som ej vill vara nåbar, söker förgäves efter en skyddad plats. Telefonsvararen är endast ett surrogat. Alltför många kloster förvandlas i snabb takt till hotelliknande rörelser, för att överleva den nya tiden. Men den nya tiden är inte idag, den finns någonstans där borta, i framtiden.

Och: pojkdrömmarna? Sorry, darling, äventyret är stendött.

+
+

+
Fotot föreställer artikelförfattaren på mammas balkong, första skoldagen i augusti 1941.

En liknande artikel publicerades i KvällsPosten den 31.3.1997. Här betydligt utökad och aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1997, 2007.

HERMAN BANG

Bo I. Cavefors

HERMAN BANG. FÖRFATTAREN MED BÖGENS DOLDA BUDSKAP

Storslaget och välkommet. Insel Verlag nylanserar i vår, på tyska, den danske författaren Herman Bang, som skulle fyllt 150 år den 20 april i år, om han lyckats leva så länge. Insel Verlag ger dels ut de båda romanerna Das Weiße Haus och Das Graue Haus, i ett band (ISBN 978-3-458-34956-3) och samlingsvolymen Exzentrische Existenzen. Erzählungen und Reportage (ISBN 978-3-458-17341-0).

Herman Bang är författaren med bögens dolda budskap, en livs levande version av den Helige Sebastian, soldaters och bögars skyddshelgon. Giftpilarna som avlossades mot Herman Bang, av sexuellt frustrerade danskar i ett prudentligt Danmark, var lika otaliga som antalet pilar som smög sig in under skinnet på Sebastian, sedan år 680 symbol för alla sadomasochistiska lidanden, också för den neutrale betraktare som är omedveten eller svagt undermedvetet medveten om sitt behov av plåga. Men det självklara i att män älskar män och att detta utgör själva väldoften av en rad betydande författarskap också i modern tid, fördärvar fortfarande matsmältningen för många. Det räcker nämna Johann Joachim Winckelmann, August von Platen. Heinrich von Kleist, H.C. Andersen, Arthur Rimbaud, Friedrich Nietzsche, Herman Bang, Thomas Mann, Pier Paolo Pasolini, Marcel Proust, André Gide, Albert Roussel, Jean Genet, T.E. Lawrence, Hanns Henny Jahnn, Klaus Mann, Hubert Fichte, Jean Cocteau, Peter Lucas Erixon och Pelle Svanslös, för att homofober skall sätta morgonsupen i strupen. För att inte tala tyst om Pippi Långstrump, denna manhaftiga pojkflicka. Herman Bang fick som så många andra bögar fly frosten hemmavid och söka sig till mer välsinnade miljöer.

Några av de ovan nämnda författarna försöker i sina litterära verk dölja att de är bögar. Onödigt kan man tycka, eftersom signalerna de sänder ut är så tydliga. Pasolini, Lawrence, Genet och många andra har emellertid aldrig dolt sin kärlek till pojkar och män. Tvärtom. Och det finns ofta starka inslag av sadomasochistisk njutning i deras sexualitet, men med hjälp av samhällets och puritanernas starka maktapparater lägges locket på. Inte sällan med hjälp av bigotta bibliotekarier, vakthundar över nyckeln till låsta giftskåp. Goethe, bisexuell, talar inte om homosexualitet eller om sadomasochism mellan män utan använder begreppet det "hedniska" som täckord för "vänskap" och "skönhet", det vill säga antikens summa summarum vad gäller vackra manskroppar, återskapade inom konsten och famnande varandra i det glada livet. För Goethe och för vännen Winckelmann stod ordet hedonism och utövad homoerotik för allt det de menar saknas i kristendomen, nämligen accepterandet av "grekisk kärlek" som en antik exklusivitet opåverkbar av institutionella och nyttobetingade , dvs politiskt korrekta, krav. Homosexualitet kan nämligen utövas utan att äktenskap ingås och utan förväntan om fortplantning. Bögar kan koncentrera sin vänskap och kärlek till det "sinnligt vackra", till den symbios av "vänskap och skönhet", till vilken "vår vän Winckelmann", som Goethe uttryckte saken, "av naturen är redo så snart han gives tillfälle därtill". Och Goethe fortsätter: "Så finner vi Winckelmann ofta tillsammans med vackra pojkar, och aldrig är han mer vänlig och kärleksfull än vid sådana alltför snabbt förgångna stunder".

Om sadomasochistisk homosexualitet kan det sällan talas öppet och offentligt. Inom litteraturen tillhör den även idag det förbjudna. "Hur skall jag kunna berätta om detta?", frågar Herman Bang i sin sista roman, Utan fädernesland, från år 1906. Först i den på tyska skrivna och publicerade essän Gedanken zum Sexualitätsproblem, från år 1909, tre år före sin död, förmår Bang formulera förutsättningarna för bögens relationer till litteratur och konst. Det är ett märkligt dokument om hur författaren kamouflerar sin sexualitet för att krångla sig förbi kvasipsykologiska, förbudsjuridiska och pimpinettsociala skär. Bang konstaterar att bögar, därför att de hatas av "samhället" och hotas med diskriminerande lagstiftning, "sluter sig samman och gör sig förstådda med hjälp av hemliga tecken, vilka, himlen vet hur och varför, är desamma i alla länder". Relationerna bögar emellan bestäms av denna "livslögn", menar Bang, som även hävdar att konst i alla former har större betydelse för homosexuella än för heterosexuella. I romanerna återkommer den danske succéförfattaren regelbundet till beskrivningar, omskrivningar, av homosexuella relationer. I Fra Cirkus och i Fratelli Bedini berättar han om cirkusvärlden, men i grunden handlar det inte särskilt mycket om cirkuskonster och annat akrobatliv utan om homoerotiska känslor beskrivna med hjälp av en sinnrik poetik. Pojken Klaus/Giovanni introduceras i denna värld av nakna kroppar, men när skammen över att vara omgiven av nakenhet, försvinner, börjar pojkens homoerotiska lustar ge sig tillkänna. Giovanni är som "en kattunge", omärkligt växer hans kärlek till andra pojkar samtidigt som han blir alltmer "stolt över den egna kroppen". När Bang berättar om kärleken mellan Giovanni och Mr. Batty tvingas han till omskrivningen att "de höll av varandra" och att "de tänkte båda detsamma, och det förstod de utan att tala". Fratelli Bedini är storyn om två kringresande homosexuella artister, som på affischerna presenteras som "bröder". Och så vidare och så vidare.

Tidigt i författarkarriären försöker sig Bang på vågspelet med Mikael, en roman "där jag är", som Bang uttrycker det. Men han misslyckas tyvärr med att berätta om sin kärlek till skådespelaren Fritz Boesen när det hela skall omgestaltas till den åldrande målarens kärlek till den unge modellen Mikael. Intressant är att målarens namn i Bangs roman är Claude Zoret, vilket dels påminner om Claude Monet och dels att Zoret är ett sammandrag, en kontamination av målarnamnen Zorn och Monet. Varför just dessa målarnamn?

I romanen Utan fädernesland kan varje dansk läsare känna igen författaren själv i porträttet av den överförfinade violinvirtuosen med sydländsk utseende. Men som bögroman var den svår att dechiffrera även för den som var väl insatt i det köpenhamnska innelivet, eftersom huvudpersonens kärlekslängtan gäller en kvinna, Gerda. Om homoerotik talas det icke. Direkt. Men romanhjälten är en dansk outsider, kanske outlaw, som ständigt är på flyktresor tvärs och kors i Europa. Ungefär som H.C. Andersen. Huvudpersonen Joán Ujházy är en kosmopolit som känner sig mest hemma i hotellrum och på järnvägsstationer! I sak är han hemlös i ett Europa där det skapats nya välgödda nationalstater. Joán är i denna nationalmoralistiska värld en "hemlös", han är "utan fädernesland". Och det är bokstavligen sant när Joán svarar en medresenär som frågar varifrån han kommer: från ingenstans. Fadern är ungrare, modern danska och själv är han född på en liten ö mitt i Donau, en ö som är statslös, som inte tillhör något av de kringliggande ländernas territorium, Ungern, Serbien, Rumänien. I denna del av det kosmopolitiska Europa där det råder starka motsättningar mellan rumäner, turkar, serber, ungrare, tyska Siebenburgare och judar, ställes problematiken om nationell tillhörighet på sin spets. I denna värld växer Joán upp och av lärare och tjänare lär han sig tala danska, engelska, franska, grekiska och rutenska. Den lilla Donauön blir den perfekta platsen för att stilisera Europas nationalitetsproblem. Familjetillhörighen ersätter nationstillhörigheten för Joán Ujházy: han är "en Ujházy". Det är familjens förbannelse att inte ha ett geografiskt fattbart hemland. När Joán senare, på internatet i Paris, presenteras som "ungrare" protesterar han och säger att han är en Ujházy som kommer från de "fördömdas ö", att han är en man "utan fädernesland", att han är en utstött, en outlaw.

Det är faktiskt möjligt att topografiskt identifiera denna ensamhetens ö mitt i Donau. I den 1908 på tyska skrivna och utgivna självbiografiska boken Aus der Mappe, erinrar sig Bang om förarbetet till Utan fädernesland: under en Rumänienresa ser han för första gången denna "stenö" i Donau och han får idén att skriva romanen. Men trots identifikationen med stenön så är romanens människor och geografi, länder och nationalitetsfrågor utpräglade projektionsobjekt för den hemliga tillvaro som Joáns lärare Christopulos svarar på när eleven frågar om alla länder i hela Europa verkligen finns med på Europakartan: "Det land där du bor Joán, står inte på kartan".

Trots alla språk han behärskar och nyttjar är Joán en pojke utan språk. Han lär Fadervår på engelska, talar danska med mamman, franska med barnflickorna. När ungdomsvännen Erik Holstein frågar honom varför han inte gift sig svarar Joán att det inte fanns några flickor på "ön", men detta blir i Bangs roman en allegorisk omskrivning för Joáns homosexualitet. Det är en av många signaler den uppmärksamme läsare finner i romanen. Ett annat exempel: som violinist uppträder Joán som ungrare under sin sista konsert i Köpenhamn, trots att hans mamma är danska! I början av 1900-talet, när man tyvärr började att vetenskapligt analysera homosexualitet, spekulerar man, bland många andra tokigheter, om varför homosexualitet är mer vanligt förekommande hos vissa folk, inom vissa etniska grupper. Även Bang sysslar med sådana idéer i sin essä om homosexualitet. Och man ansåg sig ha kommit fram till att ungrare är speciellt pigga på homosex. Med andra ord: romanhjältens identitet som (dansk-)ungrare är Bangs bekännelse att också han är en dansk "magyar", en dansk bög.

Det finns i denna roman åtskilliga homoerotiska signaler. Att den älskade läraren, som är grek, inviger sin elev i dennes identitetshemligheter, får oss att ana "grekisk kärlek" mellan lärare och elev och när några kamrater i Paris sinsemellan talar om honom är det tydligt att det handlar mer om homoerotik än om vänskap. "Holstein… säger: Så vackra Joáns händer är", och får Haralds hånfulla svar: "Det vete djävulen vad du inte tycker är vackert hos honom".

Kärlekshistorien mellan Joán och danska Gerda måste sålunda dechiffreras utifrån begrepp som "fosterland" och "skam". Också Gerda lider under dansk provinsialism, i småstaden, var och en på sin plats, kvinnorna i Dansk Kvindeforening. Mellan Joán och Gerda handlar det inte om erotik utan om ömhet och gemenskap. Ingen av dem kan tala öppet om sig själv. Allt är antydningar och avbrutna samtal/meningar. När Joán äntligen öppnar sig och berättar om sig själv för fru Jespersen är det som hämtat ur en saga av H.C. Andersen, "en saga om de förbannade", en "serbisk saga".

Trots allt så utsattes Herman Bang aldrig för den nesa som drabbade August von Platen när Heinrich Heine angrep honom. För den assimilationssuktande juden Heine, som var osäker om han själv var var hetosexuell eller ej, var von Platens bögeri lika exklusivt och lyxigt som grevens adelskap. Heine insåg inte att homosexualitet är ett "aristokratiskt" anspråk på likaberättigande trots avvikelsen från borgerlig nomenklatura och att mäns kärlek till män inte har med demokrati eller antidemokrati att göra. Medan homosexualitet inom bördsaristokrati alltid betraktats ganska avspänt och accepterats blev homosexualitetens finesser för Heine ett privilegium bortom lagar och förordningar, en rebellisk anarkism som var oförenlig med borgarsamhällets krav på givakt och rättning i ledet. Armlängds avstånd. För von Platen som för Hubert Fichte är homoerotik offensiv och antropologiskt betraktad överlägsen heterosexualitet. Endast vid homosexuella relationer är parterna likvärdiga och rollerna utbytbara. Fichte menar att homosexualitet förenar klasser och raser, att homosexualitet är praktiserad socialism, att sexualitet bör vara såväl kvantitativ som kvalitativ: "tusen svarta män att suga, runka, knulla". Förlossningens Graal finns i pojkstjärtarna och parterna stiger som socialistiskt obefläckade rena och vita svanar, ut ur mörkret. Jaha. Fichte menar sig vara trefaldigt stigmatiserad, som bastard, som jude och som bög. Böckerna han skrev höll honom vid liv och han samlade etnografiskt material ej endast från Afrika, Latinamerika och Haiti utan även från Reeperbahn och Haptbahnhof i Hamburg, där han "kryssar fram mellan baletten från Staatsoper och matroser" som afrikanen med den 28 centimer långa kuken som "doftade kakao och kaktus".

Som Jean Genet ser Fichte bögens sexualitet etnologiskt, jämförbar med afrikaners och matrosers riter. Proletärens kuk och stjärt är lika åtråvärda som furstens. Det låter sig sägas men inte ens Bertolt Brecht vågade på världens bräder bryta detta tabubelagda ämne. I skådespelet om Edvard II, från 1924, dör den kunglige bögen fridfullt, men i den historiska verkligheten fördes ett glödande järn upp i kungens ändtarm. Så illa gick det inte för Herman Bang. Han var också försiktigare än Fichte att öppet visa sin expressiva homosexualitet. Däremot är den andliga släktskapen med August von Platen påtaglig: den generösa men återhållna attityden utåt, en vacker fasad bakom vilken man som läsare mer än anar längtan efter, behovet av andra mäns fysiska kärlek.

Artikeln är ett avsnitt ur en längre artikel, Dolda budskap, som finns i min bok Celibat & Erotik, Johan Hammarströms Bokförlag 2004.

Illustrationer: 2 x Herman Bang, Den Helige Sebastian; målad av Antonello da Messina, 1476; pojkstudie av Wilhelm von Gloeden; omslagsbild från Peter Bumms August Graf von Platen, Eine Biographie, Verlag Schöningh 1990.

Copyright©Bo I. Cavefors 2007.

TERESE OCH ULRIKE

Bo I. Cavefors
TERESE, ETT SJÄLVPORTRÄTT?

Sedan 1960-talet präglas världspolitiken av vad de som just för ögonblicket sitter på makttaburetterna, kallar terrorism. Dessförinnan var det huvudsakligast Hitler som utnämnde terrorister, tex Claus von Stauffenberg och hans kamrater, och kolonialmakterna, tex Frankrike om algeriska befrielsekämpar och britterna om män som Nkrumah och Kenyatta.

Sedan 1980-talet har terroristetiketten som politisk undanmanöver, för att medborgarna skall vända bort blicken från reella politiska, sociala och ekonomiska problem, närmat sig inflationsstatus.

Även till vardags hyfsat intelligenta författare och journalister har dragits med i drevet, kanske för att tjäna en hacka på det upphaussade intresset; mer eller mindre medvetet eller omedvetet blir de då viktiga kuggar när det gäller för maktcentra att sprida felinformation och snurriga analyser.

Steve Sem-Sandbergs roman Terese blev, när den utkom på Bonniers 1996, en sådan del av etablissemangets kamp för att bevara politiskt status quo. Jag är övertygad om att Sem-Sandberg inte såg det så, utan menade att han gav en psykogiskt möjlig bild av Ulrike Meinhof. Det var ett godtroget och misslyckat försök att skildra Meinhofs förvandling från fredsaktivist till raf-terrorist. Men Sem-Sandberg missade poängen eftersom han aldrig frågade sig: genomgick Meinhof en sådan förvandling? För övrigt: kan man inte vara fredsaktivist även i rollen som ”raf-terrorist”?

I stället för att placera raf i ett historiskt, politiskt och filosofiskt sammanhang som rörde sig i vidare cirklar än den understundom alltför spektakulära terroristverksamheten, spär Sem-Sandberg på myterna om Meinhof, Baader, Ensslin och andra raf-medlemmar som psykopater, sociala outsiders, naiva och i behov av psykiatrisk vård. Samtalsterapi på ett tidigt stadium och raf hade aldrig blivit vad det blev. Sänd ett gäng psykologer, psykiatriker och terapeuter till Baskien, Irak, Afghanistan, Sumatra, Palestina, Thailand, Kosova, Serbien, osv och livet återgår världen runt till lekskolenivå.

Som Stefan Aust försöker Sem-Sandberg i Terese ”rekonstruera” raf-verksamheten. Båda gör sig till självutnämnda experter och båda misslyckas, helt enkelt därför att den konfortabilitetens vänster som var deras hemvist – Sem-Sandberg som en av Svenska Dagbladets kulturredaktörer – inte gav utrymme för att tillerkänna raf, eller ens Meinhof som person, politisk legitimitet.

Vad menas med politisk legitimitet?

Såväl raf som andra ”terroriströrelser” och ”befrielsefronter” använde sig under 1900-talet ofta av en socialistisk och/eller marxistiskt inspirerad jargong, medan, däremot, de politiska, sociala och humanitära målen snarare var nationalistiska och kulturkonservativa. Likt flertalet ”rekonstruktörer” och terrorismanalytiker som använt Aust som förebild och minröjare på icke-minerad mark, förmår ej heller Sem-Sandberg skilja mellan begreppet terrorism för staten och begreppet terrorism mot statsmakten. I sak arbetar ”terroristerna” i alla de länder jag tidigare nämnt (samt i ett tjogtal andra länder, tex i Mexico) för staten, för medborgarnas statslegitimitet och de bekämpar den politiska maktelitens våldsapparater som av nomenklaturen användes mot staten, för att skydda egna och alltmer monopolliknade särintressen och maktstrukturer. Staten försvagas och enskilda gruppers makt stärkes. Eller för att tala med den tyske rättshistorikern Carl Schmitt: endast starka stater skyddar svaga medborgare. Detta innebär att även traditionellt konservativa krafter kan solidarisera sig med ”terroristers” aktiviteter.

Med kunskap om, eller med erfarenheter från kampen mot Hitler, var det inte svårt se faran för ett nytt tvångssamhälle när den politiska koalitionen mellan socialdemokrater och gammal nazism växte fram i det alltmer välmående, nej dästa är ett bättre ord, och förborgerligade efterkrigstyskland på båda sidor Muren.

Tyvärr har Sem-Sandberg dessutom den dåliga smaken att ta moraliska skamgrepp då och då, som när han skriver att döden hos raf-medlemmarna ”inte utlöser mer än några stilla penisryckningar över middagskaffet”. Det är kvalificerad vulgärjournalistik och troligen en attityd som idag kan tänkas vinna gehör hos quislingregimen i Bagdad.

Jag recenserade Steve Sem-Sandbergs bok i KvällsPosten (29.3.1996) och skrev då ungefär som ovan, samt att jag, bortsett från ”åtskilliga invändningar”, ansåg boken ”mycket läsvärd som roman”! Som roman! Jag menade 1996 att författaren var ”en skärpt analytiker”, men att ”diagnosen var fel ställd. När frågorna felformuleras förtydligas visserligen det politiska kaos världen lever i, men svaren uteblir.” När jag nu läst om boken finner jag ingen grund för att utnämna Sem-Sandberg till skärpt analytiker och inte ens som roman är boken läsvärd.

Drivkraften till varför författare som Aust och Sem-Sandberg ägnar sig åt att försöka analysera och beskriva terrorism och terrorister, ligger i djuppsykologins nattsvarta mörker.

Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2007.

KLAS LUNDSTRÖM : TEXTER

b
b b

Klas Lundström

Korall i mitt hjärta

Varje gång det ekar kommer jag att tänka på tystnaden. Ekot driver upp rötterna ur jorden, omfångar hela tillvaron och lämnar den efter sig, plundrad. Som en storm utan namn eller hjärta, på drift utan lugn. Och när jag tände ljuset på altanen upptäckte jag att jag var ensam. Hade jag varit ensam även i mörkret? Det hade inte känts så, jag upplevde det som om jag befann mig bland vänner, och vi dansade till nattens ljud.

I ljusets sken på altanen var det bara stjärnorna som höll mig sällskap vid djungelns utkanter, stjärnorna inom mig försvann med ljuset.

Längs den spruckna väggen bredde min rygg ut sig som en ocean, jag sjönk in i den, till den djupaste bottnen där jag föll i gråt. Ekon, ljusen och korallerna i mitt hjärta, spådde natten i ett sandkorn som brutit sig loss från stranden. Jag bad dem inte säga något, jag ville inget veta. Jag lutade huvudet bakåt, kände jag kunde nå hur långt bakåt som helst, till randen av min egen födelse.

+

+ b

+

+

+

+

"du"

+

du sa du skulle sitta

vaken intill mej

vaka över mej

medan jag sov

vifta bort drömmarna

om änglar och blanka slipsar

du lovade stryka min kind

med handflatan

närhelst jag flämtade

öppnades mitt hjärta på glänt

för att låta ålderdomen

sippra ut

du vakade i tystnad

du rökte långa cigaretter

blåste röken

över mina demoner

och dom kalla eftermiddagarna

i stugan vid skogens slut

och sjön jag fruktade som barn

rädd för dom osynliga händerna

ur djupen

som kände mej

genom dom lätta stegen

du lovade dra täcket över huvudet

om jag började ropa

återkalla dej från dimman

av röken

+

+

+

Frost

+

+

som frost,

+

som snö

mot hjärtat.

+

+

+

en smal tapp

is

smalnar i en åder,

+

+

tänjd av det som fyllts

av tomhet

+

+

+

solstrålen

som dröjt kvar

inom oss

+

+

+

+

Foto av Patrick James Michel: Samburus vid sjön Tukana.

b

Copyright©Klas Lundström 2007.

CHU YUAN

+

Bo I. Cavefors
CHU YUAN - STATSMAN OCH POET

När Mao Tse-tung stod på höjden av makt och ära och viftade till folket med den brittiska kolgruvearbetarkepsen i högra handen, i Kina under 1950-talet, återuppväcktes Chu Yuan, 340-278 f.Kr, från de döda poeternas krets och gynnades en renässans i hemlandet. Dessförinnan var han under några århundraden orättvist förbisedd. I H.A.Giles standardverk Chinese Literature från 1901 (William Heinemann, London) är han naturligtvis omnämnd, men icke mycket mer: he "…is the type of a loyal Minister." Nänä, det var just det han inte var, och det är kanske därför den oförvitlige Giles nästan struntar i honom. Av mindre auktoritetsbundna nutida sinologer kallas Chu Yuan ibland för "anarkistprinsen"!

Chu Yuan föddes i staden Chu under den tid som kallas "De kämpande provinsernas period" (403-221 f.Kr.), Då fanns det i Kina sju feodala kungadömen som ständigt förde krig mot varandra, i olika konstellationer. Pakter bildades och upplöstes. Statsfördrag tecknades och bröts. Allianser sprack. Staden Chin i nordöstra Kina var den största av dessa provinser, dessutom den mest militanta och starkaste, vilket hade till följd att de andra sex provinserna om de inte tvingats till allians med Chin, sinsemellan slöt avtal och pakter för att försvara sig mot Chins expansionslusta och lust att terrorisera de stater vars ledare tyckte annorlunda än staten Chins ledare. På så sätt fördes det alltid krig någonstans i det väldiga kinesiska riket. Vilket var exakt vad kungen av Chin önskade.

Kungadömet Chu, där Chu Yuan föddes, var vid denna tid den näst största av de sju kinesiska provinserna och hade gjort sig aktat och omtalat inte endast därför att dess geografiska gränser var vida och i sig ingav respekt, utan även därför att det regerande kungahuset värnade om och ivrade för konst, litteratur och vetenskap. Under Chu Yuans barndom började emellertid härskaren svika förfädernas fina och ädla ideal. Det var en utveckling som backades upp av en korrupt och dekadent kader av hovmän, politiker och intellektuella. Som följd av detta förfall revolterade folket i den nordvästra delen av landet. Man gjorde revolution, kastade ut kungen och gick över till fienden Chin. Det var en diplomatisk seger för kungen av Chin som länge haft målet att göra sig kvitt kungen av Chun.

Under denna turbulenta period var Chu Yuan statsanställd och upprätthöll posten som vice statsminister. Hans inflytande var stort och han var god vän med kungen och dennes närmaste rådgivare. Väl informerad om konsten att berika sig själv fattade Chu Yuan genast galoppen och kämpade glatt för att påskynda landets bankrutt. Som ett led i detta undermineringsarbete for han till grannstaten Chi för att skriva alliansavtal.

Men under tiden som Chu Yuan vistades i Chi anlände till Chu en av de intelligentare statsmännen i Chin, Chang Yi. Han snackade illa om Chu Yuan inför kungen av Chu, Shangkuan Ta Fu, vilket hade till följd att när Chu Yuan återvände från alliansavtalsskrivandet i Chi, blev han avsatt från posten som vice statsminister och ersatt med kungens son Tzu Lan.

Det diplomatiska rävspelet från provinsen Chins sida var emellertid inte slut i och med detta. År 299 f.Kr. inbjuder kungen av Chin kungen av Chu att besöka honom i hans vackra huvudstad. Festligheter och fyrverkerier förberedes. Ta Fu reser trots att Chu Yuan avråder. Kungen av Chu lånade ej längre sitt öra till Chu Yuan.

Ta Fu dog under vistelsen hos härskaren av Chin och efterträddes av sonen Hsiung Heng. Tzu Lan blev statsminister. Det enda som inte ändrades var att ämbetsmännen förblev lika korrumperade som under den tidigare kungen. Chu Yuan tröttnar och lämnar därför de offentliga uppdrag som han trots allt som hänt fortfarande hade kvar. Han ägnar sig därefter endast åt sin litterära verksamhet. Hans poesi blir alltmer ironisk och bitter. Den nye härskaren gillar inte Chu Yuans poem, så den femtiofyraårige poeten utvisas från huvudstaden år 286 f.Kr.

Efter utvisningen vandrar Chu Yuan under åtta års tid utefter stränderna vid floderna Yangtze och Milo. Han mediterar och diktar. Huvudsakligen uppehåller han sig vid den del av floden som flyter strax förbi huvudstaden i provinsen Hunan, Changsha. Under den här tiden och under dessa stillsamma promenader skriver Chu Yuan några av sina mest underbara poem: han längtar hem.

Folket i Chu förlorar till slut tålamodet med statstjänstemännens, politikernas och kungens korruption och misskötsel av landet. Revolution utbryter. Ledare är soldaten Pai Chi från vänlandet Chin. Med sina trupper stormar han in i Chus huvudstad Ying. Den kungliga familjen tillfångatas och avrättas. Man tänder eld på de kungliga palatsen och inför något som med god vilja kanske kan kallas republik. Chu Yuan förskräckes över all denna omstörtande verksamhet och över allt detta våld. Även om han var motståndare till korruptionen och vanskötseln i kungariket Chu så var han aldrig motståndare till monarki som politisk idé och maktfaktor.

Chu Yuan skriver två poem, Ack Ying! och Tankar i Sha (Changsha) innan han tre månader efter de omstörtande händelserna binder en tung sten vid sin vänstra arm, vadar ut till mitten av floden Milo, släpper stenen som faller till flodens botten, och dränker sig. - H.A.Giles: "There he met a fisherman who accosted him, saying: 'Are you not his Excellency the Minister? What has brought you to this pass?' 'The world,' replied Chu Yuan, 'is foul, and I alone is clean. There they all are drunk, while I alone am sober. So I am dismissed.'" - Poeten var då sextiotvå år och allmänt sedd som en särling och ett original. Det kan man förstå. Fiskaren föreslog poeten att stanna kvar i livet och försöka förändra världen.

Åt eftervärlden finns bevarade tjugofyra poem av Chu Yuan. Hans dikter har ofta formen av folksånger och återger folkets liv vid den norra delen av floden Yangtze. Poemen/sångerna är fantasirika, rytmen är vaggande och variationsrik. Någon - vem vet ej jag - har sagt att Chu Yuans poesi är "som morgonens dis på lotusens blad eller som en röd ros i morgonens sol". Klart är emellertid att Chu Yuan skrev dikter som skiljer sig från den poesi som för övrigt skrevs i Kina under denna tid. Han var också först att skriva poesisatir, något som under senare århundraden blev en viktig del av kinesisk lyrik.

Chu Yans mest betydande poem är Li Sao som består av 375 rader, 2490 ord. Här berättar poeten om sitt eget liv, sin verksamhet som politiker, diplomat och statsman samt om sina politiska ideal. Det är en djup och inträngande och objektiv självniografi, skriven med stort vemod. Det är en gammal mans misströstan om kommande generationer.

Allt förrädarna gör är
att söka efter nöjen.
Den vägen är farlig och mörk.
Jag fruktar inte min
egen olycka,
Utan mitt lands misslyckanden.
Jag suckar djupt och tårarna
flödar.
Jag sörjer att människor lider.

I Chu Yuans produktion finnes bl.a. nio dikter som samlats under titeln Nio strofer; det är glada och upphetsande sånger, här finns danslust och optimism. Annnorlunda är dikten Kuo Shang som beskriver hur modiga riket Chus soldater är när de möter sina fiender från riket Chin. Det är en magnifik och ståtlig hyllning om ädelmod och oräddhet:

Med spjut från landet Wu i händerna, och med pansar av
noshörningars hud,
Är våra dolkar dragna för att döda när fiendens
stridsvagnar rullar fram emot oss.
Som himlen är stridens fana, som moln är fienden.

+

Chu Yuan kom från en aristokratisk familj där klarsynt nog såg förfallet, korruptionen och dekadensen. Så här skriver han:

De tävlar i korruption och nöjen.
Deras glupskhet efter pengar har ingen botten.
Njutningslystna men hårda mot sina medmänniskor.
Intriger och avundsjuka bland dem själva.

Jag red upp mot den klara himlen
Och såg med egna ögon tillståndet i mitt hemland.
Min tjänares sorgsna blickar var lika stora
som åsnans skräck;
Med hängande huvud ser de på mig,
nekar att gå vidare.

+

Att Chu Yuan lyftes fram under Mao Tse-tungs tid vid makten är inte förvånansvärt. I poetens/statsmannens diktning finns såväl anknytning till den aristokratimakt och till den samhällskritik som även utmärkte det kommunistiska Kina under Maos tid. Den Store Rorsmannens Rike var naturligtvis aldrig någon proletariatets diktatur, utan i stort sett ett elitistiskt samhälle där ledarkadern kände visst samhällsansvar. Likt Chu Yuan hyllade Mao den upplyste och maktpotente despoten, om han sedan kallades kung, diktator, statsminister eller partiordförande, var egalt.

TVÅ DIKTER av Chu Yuan

I.
Innan vinet och den utsökta maten tagit slut
Uppträder en orkester bestående av jungfrur.
De ringer med klockor, slår på trummor och sjunger.
"Vi plockar växter när vi vadar över floden" sjunger de och alla stämmer in.

Skönheterna har druckit en del vin, ansiktena rodnar som blommor
Och förhäxar med ögonens glänsande pilar.
Klädda i silkesflor rör de sig förtrollat och behagfullt.
Håret vid tinningarna är svart och lysande.
Underbart är det långa håret som väller ner över skuldrorna.

De bildar åtta par, alla liknar de varandra. De dansar för landet Cheng.
Med långa slöjor sammanflätade som bambustjälkar, dansar de graciöst.
Musiken från röda orglar, lutor och stora trummor, blir allt vildare.
Palatset skälver, så fyllda av förfinad kraft är tonerna.

II.
Vad är vitt och vad är svart.
Vad är högt och vad är lågt.
Fågeln Fenix växte upp i en bur fylld med dansande hönor och ankor.
Jaden hittar du bland vanliga stenar. Gott och ont finns vid varandras sida.


Illustrationerna: Mynt från Chu Yuans tid samt två porträtt av densamme.

Artikeln publicerades första gången i Studiekamraten nr 4-5, 1958. Här reviderad.
Studiekamraten döptes sedermera om till Ariel. Namnbytet visar på det slag av tidens förfall Chu Yuan skriver om. Plötsligt blev det, i Sverige, inte fint att kalla tidningar och tidskrifter för Arbetet och Studiekamraten.

Artikeln ingår även i min bok Tagelskjortan, Johan Hammarströms Bokförlag 2003.

Copyright©Bo I. Cavefors 1958, 2003, 2007.

...naturligt och relevant...

"Bo Cavefors är en som skriver om klassikerna som han vore den förste att läsa dem. Det känns lika naturligt och relevant när han skriver om Ernst Jünger, Göran Greider, Herman Hesse, Jimi Hendrix, Giulio Evola, Survival Unit eller Ove Allansson. Det är lärt och polemiskt, med sälta, sötma och syra."

Runkbåset 21.12.2006.
+