HÅKAN SANDELL : TVÅ DIKTSAMLINGAR

+
+
Bo I. Cavefors:
+ + +
HÅKAN SANDELL : TVÅ DIKTSAMLINGAR

Bok: Håkan Sandell Dikter för analfabeter. Gedins 1991.

Håkan Sandell, född 1962, bosatt i Malmö [1991!], hade två tidigare publicerade diktsamlingar i bakfickan när han i Dikter för analfabeter kryssar fram mellan två icke tidsbundna storheter, kon, vars ögon ”melankoliskt bågnar” av att ”pumpa ut mjölk” och sin ”ymniga oförmåga / att glädjas över Guds under” och den Heliga Birgitta, 1991 års helgonjubilar, ur vars Himmelska uppenbarelser författaren citerar helgonets raka besked om att de satte en ”krona af torn owir hans howdh…”.

Sandells dikter är djupt religiösa även då Gud spelar den icke-närvarandes roll i dikten Cimon och Pero, utformad som en balett med författaren själv som ”Demonregissör”, ett pas de deux som förvandlas till ett à deux pas eftersom insceneraren/författaren trots att fången kläs i åsneskinn inte lyckas ”organisera nån fritagning”. Fritagning från vad? Jo, Sandells religiösa minletare utlöser en det politiska landskapets eruptiva explosion, en terrorhandling där den som dansat någon av rollerna finner sig födas först sedan baletten lagts ned, då apokalypsen fullbordats, under tjut och skrik, veklagan, ”jaglös och naken och blodig”.

Författarens generationsadoptivhem är punkvärlden, en faktiskt existerande del av samhället som naturligtvis kan analyseras, förkastas och resocialiseras men som trots det aldrig lämnar stygnen efter de ihoptråcklade såren osynliga. Sandells angrepp på samhällets diskriminering av de i de protokollförande institutionernas liggare särregistrerade, är i sak starka. Den mjuka tonen döljer kompromissovilja och polemisk aggressivitet.

När Sandell i dikten G-U-D försöker härleda ordet Gud tvingas han konstatera att det blir ”arkaisk hokus-pokus”, att Gud blir ett ”ord i en ramsa” med föga anknytning till det sargade belätet ”med törnkrona och fastlimmat kvinnohår”. Författaren följer sinnlighetens egen logik och kvalitet, ett religiöst och politiskt förhållningssätt, en det mänskliga Varats poetik om anarki och kaos där viljor och känslor kolliderar med skvallertanters, förortsfyllons och det borgerligt-socialistiskt inskränkta modul- och klasshelvetets grådask. Där vandrar Nea med ”sluttande panna”, med ”ögonens grottblåa hinna” som fattighjonens och punkparians Jungfru Maria och Han med törnkronan ”liknar en mänska och mänskan är bönen”.

Storheten i denna diktsamling ligger även däri att författaren när han oförväget bygger texter utvecklar ett nästintill antropologiskt mönster av riter och ritualer. Sandell är berättare och krönikör, en fenomenolog som raffinerat fogar bild till bild. Han tar ”tveklöst parti / för de kalla pinnstolarnas proletariat” och ser med avsmak hur ”radikalerna”, de med ”närsynthetsbrillor”, fläker sig över pinnstolarna, resultatet av ett hantverk de inte vet något om och ställer sig ovanför och utanför den proletära punkvärld som återspeglas ” i relief i rivningskåkens stuckatur”.

I denna svenska vardag finns de unga pojkar som ”sparkar sig trötta / i luften”, som växer och då ligger nakna på ”den hårda britsen” och blir ”det dystra begär / med vilket Skaparen” skapar längtan efter ”pubertetens kyska helgon”, stigmatiserat av på nubb uppträdda blåbär, saligt småleende medan bönderna ”stirrar gudligt i skyn”.

Håkan Sandell skriver inte om något exotiskt i det grå utan om grå exotism. Liv, kärlek, död, sexualitet och religion tillåts aldrig lysa med full styrka, ges inte chansen att likt påfågeln i sin ”skrud av ögon” ta makten över de gröna ängarna, de blå bergen, den öppna himlen och de djupa skogarna. Fadern härskar ”i mörkret” och gubben Noaks flytande cirkus går på grund. Sandells tro är att det objektivt pessimistiska kan förvandlas till subjektiv optimism som ”silhuett och staffage / i ett punkttaggigt kosmiskt collage”. Denna övertygelse formas till känsloladdad och stor dikt i Krans (Å.A. 1962-1988): ”Jag binder din krans, jag binder i den in / hålkindad blåklocka och sedan ingenting, / ingenting och allt därefter löst och glest och ljust.”

+ + +

HÅKAN SANDELL OM HARPALT OCH APOKALYPS

Bok: Håkan Sandell Fröer och undergång. Gedins 1994.

Antingen blir man en plågsam dag socialiserad, eller tvingas man tillbringa livets afton på anstalt. Att socialiseras innebär att inordnas i samhällshistoriska strukturer dit man fötts eller dit man armbågat sig.

Samhällsstrukturen är en gång för alla given, men den är ej strukturerad för flertalet av dem som tvingas vistas i den. Att vara medveten om och ta konsekvenserna av detta, att förstå och erkänna att man är på väg att socialiseras, är ett stort steg på vägen för att orka mobilisera allt vad själ och hjärta förmår, så att socialiseringen inte sker på andras, utan på egna villkor.

Håkan Sandells storartade diktsamling står för honnörsbegrepp som frihet, liv och kärlek.

Kärlek
Sexualitet och kärlek är en biologisk verklighet som analyseras och masturberas av markisen de Sade: även i katakomber regleras intensitet, lidelse, av förväntningar och ritualer vilka överbrygger klyftan mellan generationer och sekler. Sexualitetens trolöshet och förräderi, själva promiskuiteten har likt religiositet, sakrala dimensioner. Den som älskar har rätt.

Håkan Sandell skriver i en dikt från Ernst Norlinds Borgeby i Skåne, om råttorna, vilka ”svedda och glänsande / halvt förkolnade, gnistrande”, en gång i tiden, när asarna härskade, stal ”elden åt människan”. Elden är kärleken, det outsläckliga begäret hos såväl blottaren ”i dungen, i ett stycke natur”, som hos den exhibitionistiske Kristus-brud-mystikern, som med armar ”likt färglösa fladdermusvingar, / benvita döda palmblad”, med världen som svepning, uppgår i ”solkast och kvällsvindar”.

Dante talar om att den älskande alltid har rätt. Härligt och heligt finner Dante i kärleken det han inte fann inom religion och filosofi. Medeltidens kärlekskultur och renässansens kärleksmystik, så som den praktiserades vid furstehov och i kloster, är en amour som med kattsprånget från antiken till kristendom utvecklas mot en älskande Gud och en Gudsson som vill älskas även av horor och äktenskapsbrytare. Dante gestaltar denna kärlekskultur tragiskt; Håkan Sandell skriver om ”en släkt av alkoholiserade slaktare”, där någon, trots allt, sorgset älskar ”liljekonvalj – och vit syrén”.

Liv
Michel Foucault menar att jämfört med Guds sanning och verklighetens och tingens sanning, är människans Varande vansinnigt. För klassiker och romantiker som Novalis och von Kleist, är vansinnet en bland andra erfarenheter – kärlek, droger och död – som vidgar verkligheten, som ger kropp och själ djupare insikt om officiella förebilder. Vansinne är inte fantasterier utan ett tillstånd, där den aktive ser subjektet sakralt, som det eftersträvansvärda men ouppnåeliga. Sandell talar i dikten Narren om ett mörker ”fyllt av frusna bloss” och i Kväde över Olof Palme, att han för att ”belysa den senvintern”, önskar på sin lyra en ”vansinnets tionde sträng”, blixten.

Hölderlins litteraturhistoriskt berömda vansinne, hur man psykiatriskt än vill formulera det, är beviset för att vansinne och kärlek är ett och detsamma. Hölderlin talar om det ”heliga vansinnet” som höjden av mänsklig erfarenhet. Också en modernare poet som Ingeborg Bachmann ansluter sig till parollen om det heliga vansinnet, att ”den som älskar har rätt”. Det betyder inte att Bachmann är romantisk, men väl romantiker av samma klassiska snitt som Håkan Sandell. De arbetar par exellence i romantikernas tradition. Sandells dikter är existentiella manifest för ett så storartat och medvetet liv som kanske är otänkbart i vår tid. Som Hölderlin, Novalis och von Kleist, befinner Sandell sig bortom tidens andliga fenomen och filosofiska moden. Det räcker skärskåda dagens nyheter i dagens tidning, vad som skrivs om inrikespolitik och världens nutidshistoria för att med Heidegger konstatera att ”var och en är den andre och ingen är sig själv”. Av detta tragiska tillstånd följer frågan: hur visste Heidegger detta, hur vet jag detta? Om allt som sker sker på främmande ort och nyheten om det skedda når mig i andra hand, hur skall jag kunna tro på detta, eller avvisa det? Hur skall jag kunna skåda rakt igenom falska kulisser?

Håkan Sandells svar är enkelt men svårt att förverkliga: se verkligheten bakom dessa ”fruktansvärda syner av skönhet”.

Frihet
Fruktansvärda syner av skönhet?

Natten mellan den 17 och 18 november 1918 sjunger det borgerliga samhället sin svanesång. Alkemisternas fyrverkeri lyser upp himlen. Människor jublar. Det är natt. Och revolution. Rainer Maria Rilke hoppas, som så många andra av sin generations intellektuella, på ”uppbrott”, något som ”förändrar allt”, men fredskvällen förnekar han sig själv, besöker en konsert där nästan allt man spelar är ”från allra äldsta tid”. Det är nonchalant att vara så lättsinnig när det skrivs världshistoria; han anklagar sig för denna omedvetenhet, att han inte förstod att han var en del av historien ”i går kväll när allt det gamla försvann”.

Thomas Mann skriver senare, kyligt, att i grunden kan det politiska och det mänskliga aldrig förenas.

Thomas Mann och andra är emellertid inte så politiskt medvetna tidsvittnen som Rilke, Bachmann och Sandell, som ser bortom krigshorisonten. I en dikt skriver Sandell om haschförsäljaren som härmar en fågel: ”Våren är här!”. Vilken vår? Den med svarta fingertoppar utmätta tiden som stiger som ”rovfågelns brunblå spiral”? Ja, naturligtvis. Men Sandell är en kärlekens och livets diktare, som även älskar ”vårens gröna löv likt lågor” och ”änglarnas musik på demonernas harpa”. I Skånedikten tårpilen mediterar Sandell kring den ”lätta musiken i lövhängena / vid Skånes heliga åar”.

Kleist, Novalis och Rilke, men också Ernst Norlind, Ola Hansson och en demonernas skulptör som Axel Ebbe, har sin sentida frihetsrevoltör i Håkan Sandell, följeslagaren till broder Sol, som ”fyller sädesmagasinen / och lägger äggulor i äggen”.

Sådan bejakelse söker naturligtvis teologisk bekräftelse: ”…så besjung med mig Den Klara Sol”.


Artikeln om Håkan Sandells Dikter för analfabeter är tidigare publicerad i LO-tidningen nr 10, 1991.
Artikeln om Håkan Sandells Fröer och undergång är tidigare publicerad i Svarta Fanor nr 1, 1994.
Artiklarna här uppdaterade.


Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 1994, 2008.