METTERNICH OCH TERRORISM

Bo I. Cavefors
”NI HAR FÖRLORAT, SIRE!”

”Ni vill krig. Gott, det skall Ni få. Tre gånger har jag lyft upp kejsaren Frans på hans tron och lovat honom fred i min tid. Jag gifte mig med hans dotter trots att jag visste att jag begick en dumhet. - - - Och nu vill Ni alltså själv till slaktbänken. Må så ske! Låt oss få ett rendezvous i Wien.”

Den salvan avlossades den 26 juni 1813, i Palais Marcolini i Dresden, av den franske kejsaren Napoleon I till Klemens von Metternich, Österrikes utrikesminister.

Europa har föga förändrats sedan den kyligt analyserande Metternich under det många timmar långa samtalet i Dresden övertygande övertygat sig om att Napoleons tid var ute. När Metternich lämnade Napoleon följde den franske kejsaren den österrikiska diplomaten till ytterdörren, klappade honom lätt på axeln och sa: ”Ni kommer aldrig börja ett krig mot mig”, och Metternich svarade: ”Ni har förlorat, Sire. Jag anade det när jag kom, och nu, när jag går, är jag övertygad om det”.

Vem var denne Klemens Wenzel Nepomuk Lothar, furste von Metternich och hertig av Porteila, född i Koblenz den 15 maj 1773 och död i Wien den 11 januari 1859?

Klemens von Metternich studerade historia, juridik, naturvetenskap och medicin innan han uppmärksammades som diplomat vid kongressen i Rastatt 1797-1799. Därefter blev han beskickningschef i Dresden, Berlin och Paris innan han efter Österrikes nederlag mot Frankrike 1809 fick hand om den habsburgska utrikespolitiken. Metternich rekommenderade kejsaren att ”anpassa sig till det triumferande franska systemet” för att säkra Österrikes integritet och ”vänta på bättre tider”. Det mest spektakulära inslaget i den politiken var att gifta bort kejsardottern Marie Louise med Napoleon. För sent upptäckte Napoleon att äktenskapet också innebar att en viss återhållsamhet måste iakttas gentemot Österrike. Napoleons längtan efter legitimitet utnyttjades skickligt av Metternich. Napoleon ”begick en dumhet” i och med äktenskapet med Marie Louise, ett äktenskap som dock ej var helt kärlekslöst, men de politiska familjebanden mellan Österrike och Frankrike inskränkte hans handlingsfrihet.

Av de 470 000 soldater hemmahörande i Frankrike och bland det tyska Rhenförbundets medlemsstater, i Polen och Italien, som med Napoleon i spetsen gick över floden Memel sommaren 1812, återvände i december samma år endast 18 000 fysiskt och psykiskt synnerligen illa åtgångna män. De 60 000 preussare och österrikare som satts in vid flankerna undgick katastrofen och vände vapnen mot Den Store Härföraren. Österrike utnyttjade situationen och sade upp avtalet med Napoleon samtidigt som Metternich lyckades pressa fram ett vapenstillestånd för Österrike och ge sig själv uppdraget att vara fredsdomare mellan de stridande parterna. Makten hade flyttats från Paris till Wien.

Redan under återtåget från Moskva anade Napoleon att initiativet glidit honom ur händerna, att inget skulle bli som det varit; när han bad svärfar Franz i Wien om militär hjälp, svarade denne att Österrike var berett att göra allt som stod i dess makt för att åstadkomma fred. Men Napoleon önskade ingen fred. För Napoleon innebar fred nya reträtter och än större förödmjukelser.

Fredsvillkoren Metternich presenterade Napoleon var hårda: att storhertigdömet Warszawa skulle upplösas, att Danzig och andra preussiska områden skulle återlämnas till Preussen, att Illyrien vid Adriatiska havet skulle tillerkännas Österrike, att Hansastädernas oberoende som fria stadsrepubliker skulle garanteras, att Rhenfördraget skulle upplösas, att Preussen skulle restaureras och gränserna från 1806 återställas.

Allt detta var naturligtvis oacceptabelt för Napoleon. Efter nederlaget vid Moskva hade han med en ny ”grande armée”, omfattande 250 000 man, vunnit två militära segrar under våren 1813. Vid Lützen hade Napoleon nästan förintat den preussiska armén.

Under samtalen i Dresden påpekade Metternich att frågan om det skulle bli fortsatt krig eller introduktion av fredstanken, låg i Napoleons händer, men att det fanns oöverstigliga hinder för en kompromiss mellan Europa och Napoleons ärelystnad och att den österrikiske kejsaren såg det som sin plikt att försvara Europa mot denna ärelystnad. Napoleon togs i upptuktelse.

Även preussarna revolterade mot den franske diktatorn, men eftersom Carl von Clausewitz och Johann David Ludwig Graf Yorck von Wartenburg, som initierade och ställde sig i spetsen för upproret, av tidsnöd inte hann informera Friedrich Wilhelm III i Berlin, om tilltaget, hade revolten lett till majestätsbrott och usurpation om den misslyckats. Men det gick vägen och såväl Clausewitz som Yorck von Wartenburg var, som Metternich, medvetna om att Tysklands läge mellan öst och väst, mellan Frankrike och Ryssland, måste balanseras av ett stabilt Mellaneuropa. För att neutralisera Ryssland upptogs tsaren i kretsen av europeiska stormaktsfurstar. Likheterna med EU:s och Natos relationer till dagens Ryssland och Putin, är slående. Mellan Preussen (dagens StorTyskland) och Ryssland initierades ett samarbete som skulle bestå under decennier, medan det blev allt svårare att undvika intressekonflikter på Balkan mellan Österrike och Ryssland. Ryska, ur Moskvas horisont sett, legitima intressen uppfattas i allmänhet som fientliga och aggressiva av centraleuropeiska maktcentra.

Ett resultat av den ”heliga alliansens” överenskommelser från Wienkongressen blev att Preussen-Tysklands gränser till Ryssland, från Polens delning 1772, förblev intakta ända fram till början av första världskriget. Den ”heliga alliansen” sprack, som alla överenskommelser stormakter sinsemellan spricker när den ena stormakten tror sig ha chansen att bli världsmakt, men solidariteten inom ”de svarta örnarnas förbund” skulle bestå ännu en tid. Krimkriget 1853-1856 slet dock sönder banden mellan Österrike och Ryssland samtidigt som relationerna mellan Preussen och Ryssland stärktes. Berlins neutralitet under Krimkriget innebar konkret att Ryssland under kriget fritt kunde disponera de 200 000 man vars normala tjänstgöring var förlagd vid västgränsen.

Av det Europa som inte tillhörde av Frankrike påtvingad lojalitet mot Frankrike, betraktades Napoleon med avsmak, avsky. Han var revolutionär, usurpator, terrorist med dagens terminologi, en erövrare som bekämpade tro, tron och pengapung fram till det ögonblick han själv hade chansen bli delägare av alla tre attributen. Napoleon hade inga illusioner om att någonsin bli accepterad som jämlike vid en framtida tilldelning av intressesfärer. ”Europa vill fred”, sa Metternich till Napoleon, ”och för att fred skall uppnås, måste Ni dra Er tillbaks inom de gränser som kan garantera fred för framtiden. Gör ni inte det, kommer Ni att besegras i strid”.

I memoarerna berättar Metternich hur han under samtalet med Napoleon såg sig som representant för Europas Förenade Stater. Under den långa karriären som utrikespolitiker hade han alltid hävdat de regerande furstarnas legitimistiska krav. Metternich hade ett synnerligen väl utvecklat sinne för staters realpolitiska säkerhetsintressen i kombinationen med en objektiv syn på jämviktspolitik. I hans sinnevärld balanserades de mellaneuropeiska makthavarna mot varandra, mot tsaren i Moskva och mot det potentiellt starka och potentiellt fientliga Frankrike. Sålunda såg Metternich gärna att Napoleon fortsatte regera väster om Rhen, i kärnlandet Frankrike eftersom ett starkt Frankrike avskräckte Ryssland från att förverkliga tsarens ambitioner om inflytande i centraleuropa. För fredens bevarande var det viktigt att ett brett bälte av starka stater stod emellan den Europatrånande tsaren och den expansive Napoleon. Men Metternichs stabiliseringspolitik, som i huvudsak åstadkoms genom så kallad kongressdiplomati krävde också att direkta maktmedel tilläts; militära interventioner, en inrikespolitisk militärt användbar poliskår och politisk censur, dvs, med dagens makttermer, nationella insatsstyrkor och effektiv avlyssning av kommunikation mellan medborgare via internet, mobiler, osv. Den metternichska statskonsten överlevde upphovsmannen och mildrades inte förrän ärkehertig Rudolf, understödd av Franz Josephs gemål Elisabeth, blev tillräckligt gammal för att opponera sig. Mot dagens åtgärder av samma slag finns det tyvärr ingen maktauktoritet som kan protestera.

För Österrikes del strävade Metternich efter en övernationell monarki som omöjliggjorde, eller onödiggjorde, en ”demokratisering” genom ”folkmakt”. Endast så kunde konst och litteratur, naturvetenskaplig forskning och industriell utveckling främjas inom det mångnationella habsburgska kejsardömet, menade han.

Dagens EU driver, så gott man förstår och har kunskap därom, maktpolitik i Metternichs anda. Efter nederlaget vid Waterloo 1815 hade Napoleon god tid att under vistelsen på S:t Helena fundera över varför revolutionär kamp för frihet så ofta snabbt förvandlas till förtryck och ofrihet när revolutionen exporteras och varför revolutionärerna i revolutionens ursprungsland ej sällan blir förtryckare när makten erövrats. För Metternich var det revolutionära, napoleonska Frankrike, ett övergående fenomen. Han menade att det allvarliga hotet mot Europas frihet och framtid kom från Ryssland. Det hotet kunde begränsas endast genom en maktpolitisk balans där provokationer isolerades och tilläts värka ut inom de begränsade områden där de uppstått. Genom att acceptera lokala konflikter och därmed följande förändringar skapas möjligheter till fred inom ett vidare geografiskt område. Samma analys kan tillämpas idag vad gäller angreppen av ”islamska terrorister” mot vad som ibland kallas den ”sekulariserade etik” som härskar i Europa. Innan denna analysmetod kan tillämpas måste emellertid terrorbegreppet omdefinieras, dock ej till en ”absolut, global definition av terrorism” (Mohamed Omar i ett inlägg i TV4) som skall gälla universellt. Det är just det som USA under den nuvarande presidenten vill genomföra: att den övriga världen accepterar det terrorbegrepp som förordas av den starkaste aktören, dvs USA. När Omar skriver att inom ”den religiösa etiken” är ”det rätta alltid det goda och det goda är absolut”, förenklar han de svårdefinierade begreppen ont och gott. Vem avgör vad som är gott respektive ont? USA:s president eller den enskilde individens samvete? Den goda handlingen kan faktiskt vara att döda en maktgalen, cynisk och statsterroriserande diktator, vilket Hitler var synnerligen medveten om när han i radiotalet efter Claus von Stauffenbergs (tyvärr misslyckade) attentat kallade motståndsmännen för ”terrorister”. Terrorbegrepp måste, om de skall vara politiskt hållbara, definieras utifrån insikter om vilka som utövar den ”terror” man vill bekämpa, varför ”terroristerna” agerar som de gör, i vilken historisk, politisk och religiös kontext de agerar, hur medlen de använder kan ses som legitima i den situation och mot de mål de användes, osv. Det är föga konstruktivt att tala om ”absoluta terrorbegrepp” som skall gälla universellt. Metternichs erfarenheter av ”terroristen” Napoleons framfart i Europa, Ryssland och Nordafrika gav honom insikten att hela kalabaliken var ett övergående fenomen, att ”terroristens” provokationer måste tillåtas verka och värka ut där de uppstått, dvs att de kon stitutionellt statiska europeiska staterna måste lära sig acceptera förändringar i den riktning ”terroristen” förespråkar. Det var den modellen Storbritannien, efter många om och men och mycket onödigt lidande, lärde sig använda när afrikanska ”terrorister” kämpade för rättvisa och frihet.

Mohamed Omars blog där tv-inslaget återges.

Artikeln om Metternich ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet den 26.6.1988. Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.