CAVEFORS POSITION NR 3 / NYA SVARTA FANOR

Leif Holmstrand & Bo I. Cavefors / Dödens Ö / Galleri Ping-Pong samt BOKRECENSIONER

2010-10-23T09:33:00.000+01:00

'
'
'

19 August · 19:00 - 21:00

Galleri Ping-Pong
Rådmansgatan 7
Malmö, Sweden
Det är dags

för en releasetillställning för

Bo I. Cavefors och Leif Holmstrands bok

”Dödens ö / Ganymedes och Hebe”

(formgiven av Pär Thörn).

Två dramatiska texter.

Den första (Cavefors: ”Dödens ö”, monologisk librettoform),

cirklar lyriskt sjungande kring döden

förstådd som begär och överskridelse,

kanske rör det sig om en besvärjelse eller bön.

Den andra

(Holmstrand: ”Ganymedes och Hebe”, mysteriespel för två aktörer

och en förinspelad röst),

fokuserar bland annat på det stumnade och

omöjliga i döden som sexuell erfarenhet.

Texterna kompletterar varandra,

omöjliggör varandra utan att något blir oskadliggjort.

Konflikt och förståelse.

Under kvällen kommer Pär Thörn att framföra improvisationsmusik.

Bo I. Cavefors och Leif Holmstrand kommer att läsa ur boken.

Tid: 19.00, 19 augusti 2010

Plats: Galleri Ping-Pong, Malmö

+ + +

Recensioner:

Thomas Sjösvärd,
under rubriken "Utlevelse och distans"
i Tidningen Kulturen den 23 oktober 2010.
Mer HÄR!

+++

Ann Lingebrandt,
under rubrken "Dödsfixerad duo"
i Helsingborgs Dagblad den 19 oktober 2010.
Mer HÄR!

+++

Lars-Göran Söderberg, i

Tidningen Kulturen:

"Läs och förfäras, läs och ta till er, läs och förneka -

som undertecknad har gjort- men läs!"

Mer HÄR!

Anonym mailar angående Söderbergs recension:

"Oceanen av älskande kroppar är primärt inte en gestaltning

av erotik utan en stark djup bild av det hav som bär människorna

mot dödens ö. Jag blir osäker om det skulle kunna visualiseras

sceniskt, det kanske skulle krävas film. Åskådaren

skulle annars bli alltför fixerad vid det mest spektakulära,

det sexuella som ju är sekundärt. Det finns ett stående

problem med att använda sexualitet i

gestaltning: människor tror genast att det är pornografi,

ädel- eller annan.

Jag har måst läsa texten ett antal gånger. Den har flera bottnar.

En kritiker tolkade den sexuella utlevelsen som ett fåfäng

och förkastligt försök till bot mot dödsskräck.

Det skulle verkligen minst av allt fallit mig in

att läsa detta så. (Och om så, vad vore det förkastliga att lindra

dösskräck med sexuell utlevelse? Vem skulle ha mandat attdöma ut

den besvärjelsen med något som man inte skall ägna sig åt. Vilken

människa står över det mänskliga?)

I stället: när Sapfo har dött stiger "jag" in i riket hon tillhör, även om

hon inte är närvarande där. "Jag" möter henne inte där, hon är borta.

"Jag" möter sig själv - det vill säga, sitt egentlliga liv - på Dödens Ö. Det

är ett f'ält av paradoxer, det är kort sagt varandet i sig, olösligt.

För att "jag" skall kunna inta Sapfos plats, hennes ö, måste hon passeras,

besegras, som krigföring betraktat är det logik, det är bara enkel

invasion, men som varande betraktat? Igen: sexet och

kåtheten, hamnar lätt i hyperfokus närhelst

en publik konfronteras med orden och

bilderna för dem, men det innebär i detta fall en fokusförskjutning

som förvillar. Här är bortom all villa inte kvinna eller man, knappt

ens liv eller död, här är... något annat. Färden dit kräver

ofattbart mod, Man måste förbi smärtan, lusten, kopulerandet, förbi

kön och könsakt, förbi själva inpiskningen i döden, förbi

drömmen, törnena och de blommande rosorna, inte genom att fegt

passera vid sidan av det utan genom att våga passera fullt ut

igenom det: först där, först då, och bara vid slutet av just den

vägen: mors mystica - Något Annat."

Pedro Arrupe SJ : RELIGIOUS LIFE IN THE LIGHT OF THE GOSPEL

2010-10-17T20:06:00.003+01:00

'
'
'

'
'
Pedro Arrupe SJ

RELIGIOUS LIFE IN THE LIGHT OF THE GOSPEL

- - -

The religious is one who as he went along encountered Christ, felt himself drawn (Jn 12,33) and followed him. The seen of the bansk of the sea of the Galilee (Mt 1, 16-20), the "come follow me" (Mt. 19-21) and the "leaving of everything" to follow him (Lc, 5, 11)has been reenacted at the centre of the world's stage, without interruption, for two thusand years.

And the fact of the matter is that wherever you find a true Christian you also find such an encounter, such a "following" and "staying with him".

The ways of "following" and "being with" him are, however, choises the Lord himself makes: "You ahave not chosen me, but I have chosen you" (Jn. 15, 16). And they are ways that colour the essential quality of the personal following-adhering, the personal renunciation-liberation.

The 2nd Vatican Council speaks of a "greater liberty" and a "greater closeness" (PC. 1), which, of course, do not imply human authorities, but, rather, signify outstanding generosity and the duty to exercise it. To bring to reality, but a free profession and by a complete and public dedication, the ideals of the Kingdom, as Christ himself lived them, and with that emphasis of total commitment that marks the Gospel summons - that is the challenge for every religious.

All religious (and all forms of the religious life that there have been and always will be in the Church) have this basic element in common - that of imitating Christ in this way. And they have a limitation in common too: no one of them can imitate him fully, for there is no end to the inexhaustible ways in which Christ may be imitated. It is precisely here that we find the source of the unity and the diversity of the religious families within the fold of the Church. All are drawn to the imitation of the same Christ from diverse and myriad angels , by grace, carism, that ultimately take there origin from the Spirit of the same Lord, and are recognized as such by the Church.
　

From: Pedro Arrupe SJ THE LIFE OF CHRIST, Madrid 1976.

Wästberg i världen / Recension : Bo I. Cavefors

2010-10-14T13:09:00.003+01:00

Bo I. Cavefors

Wästberg i världen

'Bok:

Per Wästberg : Hemma i världen. En memoar / W&W 2010
..
Recensionen publicerad i FOLKETiBILD (2010:10)

Per Wästberg var en av den ymniga och yviga skara europeiska medelklassmän som under 1960- och 1970-talen flaxade runt i Afrika på ett odefinierat eget eller annans uppdrag för att hjälpa de stackars afrikanerna finna sig själva, återuppliva sin historia, bli självständiga från kolonisatörer och annat otyg. Alltsammans mycket hedervärt om inte OM varit, att det efterhand som åren och decennierna flöt bort som floden drunknar i Victoriasjön, visade sig att den liberala attityden oftast intet annat var än försök att finna en väg och en förträningsmekanism som stillade den egna oron och osäkerheten inför en alltmer oförståelig och instabil värld. Afrika blev en bra förevändning för att komma till egen sjukdomsinsikt.

Av dessa skäl är Wästbergs ”memoar” en obehaglig bok. Dessa vita européer och nordamerikaner som menade sig vara en viktig ideologisk kader för att ”rädda” Afrika, få afrikanerna till att bli demokrater i västerländsk mening, som utan att bli tillfrågade ”la sig i” Afrikas angelägenheter. De skulle ständigt skjutsas hit och dit, diskutera och argumentera, de skulle göra hembesök hos de fattigaste av de fattiga, alla menade sig ha goda råd att ge i kulturer de inte förstod och än mindre var delaktiga av, vars politiska ”råd” oftast snarare förvärrade den spända politiska verkligheten och gav nykolonialismen utmärkta inkörsportar till det avkolonialiserade men nykolonialiserade Afrika. När denna besserwissrarnas historia kommer att skrivas blir den västerländska världsordningen än mer ifrågasatt av afrikanerna, än den är idag.

Wästberg skriver i sin ”memoar” om hustrur och älskarinnor (öppet men oengagerat), om sin släkt och om tusentalet andra människor. Det är roande att läsa personregistret. Det kräver viss möda att finna intressanta namn inom litteratur, vetenskap, konst och politik från åren 1966 till 1980 (den period memoarerna omfattar) som inte finns med i Wästbergs bok. Dock: jag slår upp namn som Lumumba, Nkrumah och Kenyatta och finner att de inte finns med i Wästbergs afrikanska verklighet (jo, Lumumba nämns när Wästberg berättar om en ung man som utgav sig för att vara Lumumbas son…). För övrigt finns alla rubriknamnen från de tjugofyra år memoarerna omfattar, med, svenska och icke-svenska. Till och med Castro och Tito, Grass och Ho Chi Minh. Förgäves letar jag efter namn som Kim Il Sung, Honecker och Mao. Ansågs de alltför opåverkbara av den västerländska medelklassismen?

Copyright©Bo I. Cavefors 2010

Bo I. Cavefors : Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

2010-10-11T18:52:00.002+01:00

Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

I Tyskland firar man i år (1988...) att det är 200 år sedan Arthur Schopenhauer föddes. I en tid då många människor praktiserar Schopenhauers åsikt att man kan befria sig ur världens elände genom att förneka livsviljan, är filosofen om inte glömd så dock förgäten.

Låt mig presentera Arthur Schopenhauer med hjälp av Balthazar Gracian y Morales, född i Belmonte de Calatyud i Aragonien den 8 januari 1601 och död den 6 december 1658 i Tarazona.

Balthazar Gracian var filosof, författare, jesuit, predikant och professor. 1832 översatte Arthur Schopenhauer Gracians 1647 utgivna bok Oraculo manual y arte de prudencia, på tyska Hand-Orakel and Kunst der Weltklugheit (utgiven av Deutscher Taschenbuch Verlag, Munchen 1985, 182 s., DM 8.80).

Balthazar Gracian levde under en av den spanska kulturens rikaste och intellektuellt mest fruktbara perioder, Siglo de oro, som inledde 1500-talets renässans och fortsatte med 1600-talets barock och han skrev en rad berömda och inflytelserika arbeten. Några har behållit sin aktualitet in i vår tid, förutom Oraculo manual även den filosofiskt-satiriska romanen El Critic6n.

Arthur Schopenhauer upptäckte Gracians illusionsfria insikter om människors sociala och psykologiska villkor och fann i den spanske jesuiten en, som han tyckte, förträfflig föregångare till sin egen moralism. Därför översatte han Oraculo manual, en vishetens bok, en samling sentenser och maximer, aforismer, sammanställda av författarens gode vän Don Vincencio Juan de Lastanosa. Det är 300 korta stycken på temat världsvisdom och levnadskonst, med nära anknytning till Platons anspråksfullt ideala uppfattning om det fullkomliga. Gracian knyter an också till Aristoteles funderingar om det högsinnade (megalotymos). Också Gracian menade att människan måste sträva efter den fullkomliga skönheten, efter det värde som varar även när nyttans värnplikt satt sina spår. Estetik och god smak stod högt på Gracians prioriteringslista och han ansåg detta vara lika viktigt som etiken i våra liv, hur vi lever våra liv. Balthazar Gracian visste att den profana bildningen måste kombineras med viljan till form, att bildning utan estetik endast är halvbildning.

I aforism 87 skriver Gracian: ”Människan är född som barbar och endast bildning befriar henne från bestialitet.- Hån menar att vetandet är enbart ”klumpigt” om det inte presenteras med ”elegans”. Inte endast vårt vetande utan också vår vilja måste vara ”elegant”. I aforism 298 skriver Gracian att tre saker gör en man till gentleman, till världsman, att den ”gudomliga frikostighetens största gåvor är: ett fruktbringande geni, ett stort förstånd och därtill en upphöjd och angenäm smak …”

Gracians kloka råd är allmängiltiga. Människan måste alltid ha arrangerat det så att hon förfogar över reserver. Vi skall aldrig nyttja alla våra krafter eller all vår kunskap, utan istället alltid bereda medmänniskorna nya överraskningar, komma med än bättre råd, med än mer vetande, med ytterligare hjälp. På så sätt, skriver Gracian, främjar man sin ”återfödelse i tapperhet, i kunskap, i lycka, ja i allt. Man framträder ständigt med nya härliga förmågor och går som solen ständigt upp”.

Det krävs begåvning, mod och disciplin för att kunna följa Balthazar Gracians råd. Som Platon menar Gracian att människan skall i sig förena all fullkomlighet. Det medelmåttiga är icke att fördra. Människans mål skall alltid vara det högsta. Dock inte av egennytta, utan till Guds större ära.

Livet skall vara som ett fulländat konstverk. I aforism nr 93 kräver Gracian universalitet: ”en man som i sig förenar alla fullkomligheter, är mångfaldigad”.

Gracians livshållning överensstämmer med renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandolas, dvs. att vi är vår egen skapare och själv formar vårt liv som en bildhuggare med mejselns hjälp tvingar sin vilja på det oformade marmorblocket. Vi måste själva göra ett konstverk av den gudomliga materian, av våra liv.

Inte endast Arthur Schopenhauer utan också Friedrich Nietzsche var välbekant med den spanske jesuitens filosofiska mästerverk. Nietzsche yttrade sig endast negativt om Gracian och menade att denne liksom Pascal hade ”den ganzen griechischen Geschmack gegen sich”. Nietzsche ansåg att Gracian var alltför mycket kristen moralist. Grekbeundraren Nietzsche tyckte emellertid att också Sokrates var ogrekisk i sin moralism. Bortom gott och ont fann Nietzsche själv större tilltro i den sofistiska amoralismen. Gracian stod närmare de gamla grekerna än Zarathustradiktaren, som till skillnad från de grekiska tänkarna inte visste vad måttfullhet innebär. Gracian däremot beundrade uppriktigt antiken och skrev i aforism 300 att intet är ”mer älskvärt än enbart dygd och intet mer avskyvärt än enbart synd”.

Balthazar Gracian gjorde en exemplarisk sammanfattning av antikens och kristendomens visdom, men de kristet etiska kraven är tydligare och strängare hos Gracian än t.ex. hos den italienske kollegan 1500-talshovmannen Baldesar Castiglione, som i Il Libro del Cortegiano betonar estetiken på etikens bekostnad.

Arthur Schopenhauer kom i kontakt med Gracians bok under koleraepedemien kring 1830, samtidigt som han blev överbevisad om att hans eget epokgörande arbete Die Welt als Wille and Vorstellung icke föll samtiden i smaken utan förblev oläst och förkastat. Då framträdde den ”andre Schopenhauer”, som försökte acceptera livets alla obarmhärtiga krav. Han började skriva ned sina personliga erfarenheter och gjorde betraktelser över sig själv. Schopenhauer upplevde Oraculo manual i en atmosfär genomdränkt av de gamla grekernas livsdom kombinerad med livserfarenheterna från renässansrådgivare som Castiglione, Macchiavelli och Montaigne. Antikens klokskap trängdes med gammaltestamentliga visioner. Gracians pessimism och djupa och äkta barockanska misstroende mot denna världens storhet och härlighet, hans vetskap att man bör misstro människans handlande, bekräftade Schopenhauers egna erfarenheter. Den fritänkande filosofen fick ny kraft genom den kyrkotrogne professorn i retorik, metrik, litteratur, filosofi och teologi vid jesuiternas universitet. Den tidlösa visdomen hos Balthazar Gracian förvandlade Arthur Schopenhauer till en filosofi om vad han själv ansåg vara livets mening. Men Schopenhauers pessimism utan tro och utan hopp skulle Gracian ha betecknat som brist på ”skarpsinne och urskillningsförmåga” (aforism nr 49).

Det europeiska kulturarvet förenar Gracian och Schopenhauer samtidigt som det ger båda möjlighet att tolka det efter sin egen fria vilja. Båda visar spännvidden i den västerländskt andliga odling vi alltför länge och lätt låtit ligga i träda till förmån för tidens trendfilosofiska nulliteter.

Artikeln tidigare publicerad i TIDSKRIFTEN SIGNUM (1988:9)

Bo I. Cavefors : von Platen till raf

2010-10-07T17:47:00.009+01:00

'
'

'
'

I von Platen till raf – Nya Svarta Fanor, möter vi den inre fienden så som makten alltid definierat den; det är avvikaren, kritikern och fritänkaren som är faran. Det är en berättelse om den politiska kulturen som utmanar rådande normer och som ifrågasätter överenskommelser vi aldrig tillfrågats om vi velat ingå.

I denna utgåva medverkar även Pål Espen Söbye, Pär Thörn och Henrik Palm med texter som går på djupet med Bo I. Cavefors’ kontroversiella utgivning av Röda Arméfraktionens (den så kallade Baader-Meinhofligan) samlade texter som utkom 1977.

-

Hazard & Palm Bokförlag

Beställ boken här>>>>>>!

Dionysos Andronis : FINIS de Bo Cavefors

2010-10-02T07:50:00.010+01:00

'
'

Dionysos Andronis

FINIS (2009) de Bo Cavefors

Ce grand chef d'oeuvre de Bo Cavefors vient s'ajouter à sa série de performances filmées. C'est lui-même l'auteur de cette performance corporelle qui a un titre français. Les quatre actants vont finir dans une impasse anticipée de passions et d'extase.

Le film est divisé en trois parties numerotées. Les dessins de biches et faons sont sur les trois débuts. Mais pourtant les trois suites ne seront pas du tout innocentes. Les quatres actants ne vont pas finir leurs prestations mais ils seront "finis" eux-mêmes.

Le dessin d'André Masson avec le personnage d'Acéphale sert d'introduction. Le même dessin a été utilisé par Kaganof pour ses livres et pour ses performances aussi. Il vient des années 30 et de la collaboration de Masson avec le magazine "Acéphale", édité par Georges Bataille.

La première partie commence avec les quatre corps masculins nus en tableaux vivants. Un homme masqué est allongé par terre. Nous n'allons pas tarder à comprendre que c'est Cavefors lui-même. Un coeur charnel gît sur le sol entre Cavefors et un jeune homme nu reste assis sur une chaise. Les deux autres restent debout. La musique de Martin Bladh commence à souffler lentement. La caméra se met à observer les parties des quatre corps.

Une voix masculine se livre à une confession de phantasmes homosexuels en anglais. La voix est modifiée et les images sont sautillantes. Cavefors au milieu de la troisième partie du film commence à se caresser. Un homme-gardien nu vient de lui enlever le bonnet noir couvrant sa tête. Ce bonnet noir sera maintenant introduit à la tête de l'homme assis. Les ombres des performers et de leurs jeux érotiques sont projetés sur les murs. Cavefors fouette le jeune assis et se met à se masturber.

Sans point culminant, les actants seront "finis" et "achevés" dans une impasse d'extase. Ils seront consolés avec le dessin de Masson qui revient à la fin des 27 minutes du film.

écrit par Dionysos Andronis

En Kartusian : Den grymma fredagen

2010-09-26T15:12:00.005+01:00

'
'

'
'
En Kartusian

Den grymma fredagen

Måndagen vandrar en man på vår gata;
tisdagen frågar vi vad han heter;
onsdagen hånar vi hans namn;
torsdagen spottar vi honom i ansiktet;
fredagen stenar vi honom
och så tar vi det lugnt under vilodagen. Gatan
låg stilla som efter en födsel,
aborten var tyst som stenarna,
ansiktet var benvitt;
det var tyst som efter ett dåligt
skämt; instrument
med oanständiga toner,
panikens avgrund;
skräckslagen stillhet i totalt medvetande
om att den unkna synden stank
och sprängde sönder världen,
som teg och inte ville se.
Söndagen vandrar en man på vår gata.
Vi känner igen Honom.
I skönheten och de fina dragen
speglar vi oss som i ett glas:
i djupet (men utan att det syns utåt) ser vi oss själva;
i Hans ansikte drunknar
alla våra grymheter;
Jesus ansikte är
så vackert så vi gråter
och hungrar efter det under Mässan:
Jesus! Vårt grymma arv
kastar vi Dig rakt i ansiktet!
Kom! På gatan ruttnar våra ögon.

Collage av Bo I. Cavefors
Copyright©A Carthusian&Bo I. Cavefors, 2002

Ervik Cejvan : Ordets kött. Om performancekonst av Cavefors & Bladh

2010-09-21T20:51:00.029+01:00

'
'

'
'
'
Ervik Cejvan

ORDETS KÖTT
om performancekonst av Cavefors & Bladh

Föredrag, den 18 september 2010, Malmö. KONSTATELJé E

I
Ord. Kött. Språk. Kropp. Det går en skiljelinje mellan Ord och språk och mellan Kött och kropp. Skillnaden här är en åt-skillnad, en radikal frånvaro av förbindelse mellan Ord och språk, Kött och kropp. Likaså saknar vi förbindelsen mellan språk och Kött. Språket kan inte uttrycka köttets inslutenhet i kosmos, i inkarnationen – språket är ett språkande, språket språkar, som Heidegger säger – det säger ingenting om någonting.

Det är tanken som rör språket mot mening, eller: det är Ordet, det absoluta, som liksom gudens namn inte kan uttryckas. Ordet är meningens bärare och tankens ande, språket vore nonsens utan det. Vad grundar vi frånvaron av förbindelse mellan Ord och språk, kropp och Kött i? Mer exakt: i frånvaron av den sexuella relationen. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. I sexuationsformeln, en obskyr tillämpning av predikatlogiken och den matematiska mängdläran, finner Lacan att det finns två sidor, en och den Andra, och att det inte finns någon förbindelse mellan ”dessa” två.

Den ena sidan är underordnat den så kallade falliska funktionen – det är inte en ståkuk vi talar om här men mer precis en konstitutiv och nödvändig tomhet som låter skapelsen framträda ex nihilo, en tomhet som begäret fyller på med alla möjliga och omöjliga fantasier – om fallos som en ståkuk. En kuk är ibland inte annat än en kuk, för att parafrasera Freuds ”en cigarr är ibland bara en cigarr”. Fallos, det är den gemensamma nämnaren, det för oss samman, i kärleken till exempel; en funktion som identitet och existens grundas i. Och begäret. Att begära är att vilja ha fallos – begärsobjektet. Såsom den enskildes begär är fallos ett omöjligt fantasiobjekt, det så kallade lacanska objekt a; en fantasi om ägande av fallos. Men fallos kan inte vara endast mitt, endast för-mig. Fallos är därför ett omöjligt begärsobjekt som aldrig kan fångas, det kan aldrig inkorporeras av den enskilde; fallos är bärare av begäret, det är en universell funktion, ett icke-objekt, varför vi kan säga att fallos inte finns, objektivt sett. Fallos är, till syvende och sist, en funktion; en symbolisk universalitet, någonting utöver det uppenbara.

Vi är aldrig nöjda med det vi ser, hör och känner. Vi upphör aldrig att begära. Begäret är ett jagande efter vind – för begäret rör sig i en så kallad metonymisk rörelse; en betydelse omvandlas till en annan i en kedja associationer utan någon verklig grund, någon verklig urbild eller motiv. Effekten blir sin egen orsak. Och orsaken är vad som inte fungerar som orsak, för att det är sin egen effekt.

Det finns ingen sexuell relation för att den andra sidan av Lacans sexuationsformel inte alls är underordnad fallosfunktionen. Den andra sidan kallar Lacan ”feminin njutning” (jouissance feminine). Det är emellertid så att den kvinnan Lacan ser njuta inte är en fallisk kvinna, mannens begärsobjekt, eller ens en kvinna som omfattas av språket. Det handlar om en ganska enkel bild Lacan försöker gestalta när han talar om en annan njutning, en njutning i sig, fullständigt förankrad i Köttet, det singulära – i mig som njuter. Njutningen kräver en total frigörelse från begärets ideologiska struktur. Njutningen av det så kallade feminina slaget heter så hos Lacan för det enkla faktum att ”kvinnan” saknar en kuk. Men att hon absolut kan njuta utan den är ett mysterium. Mer åskådliggjort än detta blir det inte. Lacan leker med förväxlingen mellan kuk och fallos. Och vad blir en bättre bild av fallosens faktiska frånvaro, om inte just frånvaron av kuken hos kvinnan?

Hursomhelst, Ord och språk, Kött och kropp skiljer sig på samma vis som begär och njutning skiljer sig åt, lär vi av Lacans sexuationsformel. Köttets ofattbara dimension – inkarnationen – förankrar köttet i mig, i MIN njutning. Njutningen är min. Att njuta är att koppla loss världen och ingå en kommunion med det inkarnerade i Köttet. Vad är inkarnationen? Ord blir kött, säger Uppenbarelseboken. Eller, ord besjälar köttet. Och detta carne är inte kroppen som begär och sväller av passion och begär, men exakt njutningen, den singulära existensen inom oss som för oss närmare Ordet i kommunionen med Köttet.

Det finns en aspekt av språkets förlamning i Cavefors’ & Bladhs performance, en njutning som är åtskild från världen, en kommunion, en ritual. Många åskådare upplever det hela som en mässa, det är någonting religiöst i det. Vad är det religiösa? Just det, Köttet blir nästan intensivt påtagligt i Cavefors’ & Bladhs performance; Ordet framträder och talar ett stumt njutningens språk. Denna njutning kan tyckas vara exhibitionistisk och obscen även, men långt ifrån pornografisk eller banal. Denna njutning är sålunda demonisk, den förmedlar, vilket är rätt egenskap av gamla grekernas daimon, en värld mitt i vår värld som alla slags bortträngningsmekanismer och sublimationer i historia och nutid stävjat, men som alltså inte är bortom men här och nu och just i stunden som Cavefors & Bladh genomför sina mässor och ritualer, öppnar upp ett ögonblick av världen som den är: osublimerad, direkt – real. En real värld är utan pynt. Det reala är omöjligt att symbolisera, det är. Hos Lacan är dessutom det reala ett särskilt begrepp med just denna betydelse, det är underliggande och oförfalskat. Genom att dölja någonting förintar vi inte dess vara, dess okuvliga närvaro tränger fram som en sanning. Och sanning är fundamentalt vad vi ogärna vill veta. Vi älskar pynt, att begära istället för att njuta. Slavmoralen istället för viljan till makt, som Nietzsche profeterar om.

I det följande skall jag i ett språk som i det närmaste fallerar att vara poetiskt för att det vill uttrycka det reala Cavefors & Bladh öppnar, och som också misslyckas att vara akademiskt för att det på intet sätt kan vara det, skall jag alltså estetisera språket för att tala om ordets kött, så som jag ser det framträda i ljuset av Cavefors’ & Bladhs performance, som jag heller alltså vill kalla mässa, ja kommunion. Här är den estetiserande del två av mitt anförande:

II
Ordet är ett varasäte. Kroppen omsluter Köttet. Ord och Kött – mitt Kött är inte ditt. Vi delar kropp och språk. Det här är min kropp, ät mig. Kommunikation, ännu inte en kommunion – av Ord i Köttet. Språk, kropp, det gemensamma. Min kropp blir din, vi talar, vi älskar. Men mitt Kött är mitt. Och Ord som bebor det. Ingen äger mitt kött. Det är en gåva jag inte kan ge. En gåva för-mig.

Vi lär oss att begära, att uttrycka begäret. Begäret är det objektiva, det ideologiska, språket... Begäret är min fantasi om dig. Begäret är inte mitt. Det är en idé som en annan planterar, den jag åtrår. Jag begär. Men begäret är ett begär efter en annan. Lacan säger: Begäret är en annans begär. Åtskillnaden mellan begär och njutning är också åtskillnaden mellan språk och ord. Det talade, vad jag säger - språket, det du hör, lyssnar på. Det är vad DU hör att jag säger. Och du förstår. Och vi kommunicerar. I bästa fall för vi en dialog. Lacan: Kommunikation är att få tillbaka sitt eget budskap i omvänd form.

Vi kan ställa upp ett schema:

 två nivåer, ovanpå varandra; varje nivå har två horisontella begrepp som hör samman med varandra men är åtskilda från den motsatta horisontella uppställningen, ovanifrån nedåt och tvärtom:
 vi har alltså:

Det flyktiga, metanivån (övre delen): SPRÅK KROPP

Det eviga, grunden (undre delen): ORD KÖTT

ORD och KÖTT är bortom representation för att KROPP och SPRÅK är vad som representerar, mig för dig. ORD och KÖTT är och skulle med Lacan kunna karakteriseras som det reala – det reala är vad som inte kan konceptualiseras, symboliseras (symbolen är bara kompensationen för en frånvaro); det reala är alltid på sin plats. SPRÅK och KROPP är representationen, en ständigt föränderlig kedja av förskjuten mening, vad vi med Lacan skulle säga är imaginärt och symboliskt.

Språk och kropp är allt som är utbytbart, förgängligt och föränderligt. Det hör till metanivån, alltså spekulationens och osäkerhetens. Att vi talar och knullar är samma sak. Det är sitt eget självändamål, en evig kontinuation av födelse och död, förfall och misslyckande, tiden, sammandragning och tömning. Språk och kropp är inte människans sanning – vad hon säger och hör, äter och tömmer tarmarna, vaknar och somnar, föds och dör... Sanningen är en bas och även om sanningen inte finns är köttet och ordet sant. Det är vad språket inte kan beskriva, dess omedelbarhet är en odisputabel närvaro. Kroppen är ett drenagesystem, köttet är erotiken, det sublima, det sköna – nakenhetens gudomlighet. Ordet som inget språk kan uttala är i Köttet, det är också vad vi kallar själ. Ingen kan säga vad själen är. Men själen är den som sätter Köttet i rörelse, en evig grund, liksom Köttet. Själ och Kött förintas inte, själen fortgår, Köttet återuppstår, säger visdomen större än vi kan veta. The rest is silence. Eller Tro. ”...en tro som aldrig kan förvandlas till vetande.” skriver Bo I. Cavefors, mer specifikt, om den kristna tron i Helvetet.

Kåtheten... det är vad som förenar oss. Men när jag njuter, njutningen är bara min. Och du, njuter för dig själv. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. Det finns ingen sexuell relation mellan dig och mig för att vi njuter var och en för sig, var och en av eget kött – med varandra och inte av varandra. Därför finns det ingen sexuell relation.

Någonting träder in här, större än den sexuella relationen, hur den än må vara eller icke vara, det tränger in och töjer ut; någonting som garanterar min och din njutning – Köttet. Var och en av oss bär Köttet inom sig. I Köttet är vi ett, var och en. Köttet är inte enbart stumt, inte enbart ett material. Det är guden inkarnerad. I Köttet finns Ordet. Ordet är det som talar till oss. Detta genomströmmande av njutning, igenom oss, denna kraft som är min, skickas genom mitt Kött. Varifrån? Från Ordet. Det är Ordet som talar - när det går för oss, när vi kommer. Schelling vet vad han menar när han i Die Weltalter talar om ”krafternas orgasm” (Orgasmus der Kräfte). Ordet.

Det talar till oss i köttet.

Köttet är en andlig princip – här och nu, inkarnation, en gång för alla. Anden är i köttet. Anden är andningen, tanken, viljan.

Njutning – jouissance; Lacan liknar jouissance med Guds ansikte. Det kanske är Guds ansikte vi ser i Terese av Avillas extatiska ansiktsuttryck, av Bernini. Vad går hon på? undrar Lacan. Ordet talar i hennes Kött. Ängeln mittemot den heliga Terese i Berninis mäktiga stenhuggarkonst ler av glädje. För att, när ängeln ser jouissance, ser ängeln Guds ansikte. Gud är i köttet, Ordet, inkarnerat.

I mitt Kött pågår en mässa. Ordet talar. Kraft, ström, gudomlig men i mig i mig i mig. Ordets Kött skakas av en kraft som kroppen så imbecillt spyr ut – semen. Jag talar Ordet när mitt ansikte förvrids i njutning – afasi – och jag är Guds ansikte.

Alla plågor och smärta som drabbar min kropp, piskan och hårda slag och knivskarpa sår förmår inte ta ifrån mig den njutning som Köttet ger mig, ordets kött, när Ordet talar till mig, i mitt Kött – korsfästelsens mystik...

Köttet talar, ordets kött.

Copyright©Ervik Cejvan, Malmö 2010.

CAVEFORS & BLADH / KONSTATELJé E

2010-08-20T19:24:00.023+01:00

' '

Vernissage

lördagen den 11 september 2010

klockan 16.00

Föredrag av Ervik Cejvan

lördagen den 18 september 2010

klockan 18.00

"Ordets kött. Om konst och språk i

performancekonst av Cavefors&Bladh"

BO I. CAVEFORS OCH MARTIN BLADH

utställning, film och performance,

11-25 september 2010

Åldersgräns: 15 år

KONSTATELJé E

Amiralsgatan 31, Malmö

'Konstateljé E presenterar

vad som tveklöst

kommer att bli en konsthändelserik höjdare i Malmö

i september.

Utställning, film och performance av

Bo I. Cavefors

och

Martin Bladh.

Ett helt program bestående av Cavefors' och Bladhs

separata och gemensamma verk

inkluderar bildkonst, film, musik och performance.

mellan den 11-25 september 2010.

Följande filmer visas:

Homage St. Sebastian
Den Spetälske i staden Aosta;

Francis Bacon: Tre studier för en korsfästelse, ett passionsdrama i tre akter;

Qualis 1;

Qualis 2;

Insult;

Memoarer - performance Leif Holmstrand/Bo Cavefors.

Martin Bladh kommer under vernisagen framföra en musik-performance

baserad på Bladh/Cavefors kommande

samarbetsprojekt The Island of Death.

Bo Cavefors läser hela librettot

Dödens Ö.

martin bladh interviewed by bo i. cavefors

Mer info följer...

Bo I. Cavefors läser Dödens Ö

Konstateljé E, 11.09.2010

Film: Ervik Cejvan

Måns Holst-Ekström "...som Italien" - roman

2010-08-14T19:34:00.007+01:00

Måns Holst-Ekström

"...som Italien"

roman

Format: 200x120 mm

100 sidor

ISBN: 978-91-86690-09-0

Pris: 155 kronor

Beställ här>>>

"Det doftar av citron och oleander. Sol och skuggor rör sig över italienska landskap, städer och interiörer. Måns Holst-Ekström (född 1963)räds varken sorger eller förföriska förälskelser mellan män i denna kortroman. Texten - skör som Meissenporslin och hård som granit - är en homoerotismens höga visa samtidigt som författaren skapar impressionistiska bilder av skönhet, konst och förfall. I sann romantisk anda väjer han inte heller för det svåra i relationer: relationer till föräldrar, brusten vänskap."

Bo I. Cavefors

Else Lasker-Schüler. Die Bilder...

2010-08-14T05:45:00.000+01:00

'
'

Else Lasker-Schüler
Die Bilder
Ausstellungskatalog

Herausgegeben von Ricarda Dick im Auftrag des Jüdischen Museums Frankfurt am Main.

Essays: Astrid Schmetterling und Ricarda Dic.

Mit etwa 100 Abbildungen in Farbe und ca. 300 Schwarzweißabbildungen.

Die Bilder von Else Lasker-Schüler wurden zu ihren Lebzeiten beachtet und gewürdigt, doch bis heute steht ihr zeichnerisches Werk im Schatten ihres literarischen Werkes. Der vorliegende Band unternimmt eine grundlegende und die bislang umfassendste Würdigung Else Lasker-Schülers als bildender Künstlerin.

Sämtliche Zeichnungen werden erstmals in einem bebilderten Werkverzeichnis versammelt und geordnet. Ein Aufsatz der Herausgeberin legt maßgebliche Anregungen aus der altäygyptischen Kunst und konkrete Einflüsse aus der Freundschaft mit Franz Marc offen. Astrid Schmetterling vom Londoner Goldsmiths College stellt Else Lasker-Schülers Bilderwelt in ihre kunst- und kulturgeschichtlichen Kontexte und beleuchtet sie als Beitrag zu inner- und transjüdischen zeitgenössischen Diskursen um Orientalismus und Zionismus. Mit der Erschließung des bildkünstlerischen Oeuvres wird nun erstmals das Werk Else Lasker-Schülers in seiner Gesamtheit sichtbar.

Begleitband zur gleichnamigen Ausstellung im Jüdischen Museum Frankfurt am Main 8. September 2010 bis 9. Januar 2011. Die Ausstellung wird im Anschluß im Hamburger Bahnhof in Berlin gezeigt.

Jüdischer Verlag im Suhrkamp Verlag>>>

bertil falk : sonett över 800+

2010-07-31T06:32:00.008+01:00

'
'
bertil falk

sonett över 800+

likt en kanadensare som plöjer fram
över brådstörtande caveforsars brant
litterära störtlopp rusar kant i kant
rött arméfraktioniserat stum mot stam

o jesuiters bokförlagda dyrkan
kartusianers bön i ständig tystnad
accentuerad mot en fond av lystnad
oreformerat stum i kraft av styrkan
allt detta är projektens branta stumhet
en talförhet som allt annat än dumhet
tillför kulturen tidlöshetens mönster
...

>>>fortsättning...

Wilhelm Waiblinger - geni

2010-07-25T20:18:00.025+01:00

'
'
'
' '
'

GENIET WILHELM WAIBLINGER
En spännande berättelse om talang och erotik av Bo I. Cavefors

Artikeln tidigare publicerad i den tryckta versionen av Svarta Fanor, i serien Westcoastpocketbooks samt i artikelsamlingen Tagelskjortan.

Sparsmakat är Wilhelm Waiblingers verk. Lätt räknat: dikter, romanen Phaëton, berättelser från åren i Italien, brev (fem band), dagböcker (två band); de senare redigerade och utgivna av Hans Königer. Den som söker finner på ettusennittiotvå boktryckta dagbokssidor 1) åtskilligt material för att stärka det egna modet och kasta överbord konventioner och andras inskränkta meningar om (o)moral, konst och genialitet.

Femhundra sidor kommentarer, av Königer, kompletterar helhetsbilden av Waiblinger.
Den unge diktaren, född den 21 november (skorpion) 1804 i Heilbron och död i Rom den 17 januari 1830, skriver dagböcker från 1821 till 1826. Waiblinger ser dagboksskrivandet som en väsentlig del av författarskapet, dagböckerna är avsedda läsas av eftervärlden och han delar in dem i två "böcker", Hugo Thorwalds Lehrjahre och Akademischen Jahre; de tillhör de verkligt stora dokumenten i tysk dagbokslitteratur. I sitt Förord påpekar Waiblinger att han skall skriva en "psykologisk dagbok", som kan vara honom själv och hans vänner "till den största nytta".

Dagboksskrivandet är självanalytiskt och ersätter dagliga samtal med vänner, när dessa är fysiskt frånvarande. Waiblinger skriver om allt vadav hjärtat är fullt, vad hjärnan tänkt. I dagböckerna, genom dagboksskrivandet, krossas diktarens drömmar av reell verklighet. I dagböckerna formuleras kärleksdramer pendlande mellan eufori och självömkan. Kärlek, handling och lidande är för geniet Waiblinger alltid skäl nog att iscensätta personliga dramer. Genom litteraturen och det egna, mänskligblivande dramat, återger Waiblinger samtidens odörer. På få rader tecknar sjuttonåringen analyser av 1800-talets kolleger, antikens dramatik, omväxlande med moraliskt och politiskt kritiska kommentarer. Författarens suveräna behandling av det egna Jaget och av samtiden, är ensartad. Waiblinger skapar egna och nytolkar andras värderingar. Som på krigsskepp tacklingarna spännes hårt, till det yttersta, till
bristningsgränsen, av slanka matroser, sträcker Waiblinger sina erfarenheter; han överlever som moralist och författare därför att han känner trossens flätning och svagheter.

I svenska uppslagsverk och litteraturhistoriska läroböcker nämnes Wilhelm Friedrich Waiblinger sällan, eller icke, det vill säga aldrig. Undantag utgör Nordisk Familjebok, 1921 års upplaga, där diktaren karakteriseras som ung man vilken "egde fantasi och lycklig formtalang", men som, vilket anses viktigt meddela en nyfiken allmänhet, uppenbart inte passade in i dåtidens socialstyrelsenormer för klanderfritt uppträdande: Waiblinger "gick under i förvildning". Ack ja.

Naturligtvis kan man koncentrera karakteristiken på "förvildning"; onekligen var Waiblinger en yngling med "rik fantasi" och med "lycklig formtalang". August von Platen 2) såg emellertid längre än så, utöver sin homoerotiska förtjusning i landsmannen, när de möttes i Rom, nämligen den gemensamma, ärliga och nakna tillbedjan av människans autonoma tillvaro, av kosmopolitiska livsformer och levnadsvillkor, av individualism och frihet, av konstnärlig kvalitet, av sanning, glädjen över att fläka upp bröstet, exponera sig, uppriktighet, spontanitet och smak och förmåga att dosera ut erfarenheterna i former och mängder som hos läsaren skapar sug efter mer. Båda dessa vargar i underground vågar vara cyniska när de talar om människor och om mänskligheten och provokativa i sin längtan efter en bättre värld.

Ej endast den homosexuelle von Platen utan även den i extremt hög grad heterosexuelle Waiblinger längtar efter män och praktiserar homosexuell kärlek, som när han redogör för förbindelsen med den älskade Louis Knapp, en kärlek så allomfattande att Knapp av Waiblinger förbjudes allt umgänge med andra än Waiblinger: "Man säger att jag är halsstarrig, att jag går alltför djupt in i vad jag sysslar med, att jag aldrig ger mig på en enda punkt och kräver att alla skall foga sig efter mig och mina önskemål". Tvångströjan på vännen är en förutsättning för den äkta poeten, för vilken "ingenting är viktigare än total frihet" - för egen del! Den 1 maj 1821 skriver Waiblinger om en ung man han älskar lika mycket "som Gud Fader själv". De famnar varandra, de "står stilla, ännu en omfamning, vi stödjer varandra, en kyss, ack många men dock för få, ännu en handtryckning, ännu ett ögonkast och ännu en kyss - lev väl, och må jag vara djävulen själv, vår planet är en plats för hundar - lev väl...".

Att skriva dagbok är för Waiblinger blodigt allvar. Gör gärna ett besök i Rom på den protestantiska kyrkogården (mycket vacker, lutherskt anspråkslös och pompös) och vid sidan av Shelleys grav finner du den schwabiske diktaren Waiblingers påminnelse om att han levat. Efter en fyra år lång vandringsfärd, pilgrimsfärd, genom Italien från Brennerpasset till Sicilien, dör den sjuke och utbrände tjugosexåringen, i Rom. Vid dödsbädden vakar den trogne August von Platen.

Så långt kom en ung diktare, fattig, hänvisad till stipendium för teologiska (lutherska) studier. Därefter, alltmer kompromissovillig, livsvillkor anpassade till ynkliga förskott från förläggaren Cotta (Johann Friedrich Freiherr von Cottendorf). Waiblinger bryter definitivt med barndomens och ungdomens småborgerliga biedermeiermiljö i en pietistiskt-restaurativ värld. Det har sitt pris. Waiblinger förlorar social status som akademiker, blir outsider, en outlaw. Vinsten är att han är fri, känner sig fri, förfogar över sitt eget liv. Vägen leder honom genom helveten och himlar och kantas av psykiska och fysiska experiment. Ej sällan är det en skärseldsvandring vid avgrunden mellan nihilism och vansinne. Nietzsche? Men, som en fågel Fenix stiger diktaren ur det akademiska Tübingerpurgatoriet, finner sig själv och finner därmed, under de tre sista levnadsåren, konstnärlig säkerhet och vitalitet.

Trots, eller tack vare detta utanförskap, samtiden fascineras av Waiblinger - som medelklassen alltid hänförs av himmelska meteorer. Genom rykten och skvallernotiser i pressen, informeras läskunniga om diktarens laster och sexuella aptit. Waiblingers Italienresa var en grandios och storartad uppvisning av utbrytningen från småborgerlig rigiditet och ärbarhet. Medan diktarens kamrater förtvinar i radhuselig förstockelse med fästmör, fruar, barn och hundar, strövar den sköne Waiblinger runt i Italien, sätter allt på ett kort, spader ess i ärmen, och - skapar poesi.
Inte illa. Av en tjugoåring.

Tidigt upptäcker omgivningen att Waiblinger ÄR ett underbarn. Framstående litteratörer som Gustav Schwab bugar sig vid konfrontationen med ynglingen, inför ynglingen. Ingen, som har ögon att läsa med, undgår upptäcka att gymnasisten har poetiska fingrar, något som saknas hos flertalet träget arbetande litteratörer, som dag efter dag, natt efter natt, sitter böjda över skrivpulpeter. Till vad och vems nytta? Waiblinger har annat för sig: älskar, diskuterar, vandrar. Det är för en sentida entusiast svårt begripa hur tiden räckte till för att skriva dagböcker, dikter, skådespel och ett oändligt antal välformulerade brev. Han strävar efter Novalis insikter; Novalis är nämligen "en ande med helt egna egenskaper, svärmisk mysticism och eget djup". Med sådan hetluft som startaggregat dyker Waiblinger ned i europeisk litteratur, alltifrån Homeros till Tasso, från Shakespeare ("...gör mig vansinnig...") til Swift. Waiblinger skapar aktning för sin person inom de akademiska kretsar där man ser längre än till nästa trebetygsuppsats och efterföljande docentkompetens. Den 13 augusti 1821 beslutar sig Waiblinger för att besöka Johann Wolfgang von Goethe: "Jag vet inte vilket inflytande resan kommer att ha på mig, men bara detta att få skåda det tyska Helikons koryfé, och tala med honom, måste vara överväldigande". Resan uppskjutes emellertid, till påsken samma år och därefter ytterligare ett par gånger. Den 19 augusti 1821 konstaterar han: "Meine Reise zu Goethe war eine schöne Phantasie". I stället rycker Shakespeare, som tidigare gjort honom "vansinnig", in som "det egentliga centret för romantisk fantasi".

Waiblingers vänner skiftar, några håller ut. Livet är kort. När Waiblinger av en vän får höra att han inte är en diktare att ta på allvar, förvandlas vännen till "den mest inkonsekvente och vankelmodigaste människa" han känner, som inte har förmågan, att i en av Waiblingers dikter, se det komiska när två kontrasterande och motsägelsefulla objekt, ställes emot varandra. Diktaren måste "binda samman extremerna för att nå mittpunkten", menar Waiblinger.
Sökandet efter egen identitet samt sexuell otillfredsställelse kräver hårt arbete. Waiblingers motto "Jag vill", och dagböckerna, visar en oerhörd disciplin vid arbetsinsatserna, vid skrivbordet och i sängen. Sökandet efter det absoluta kräver även skoningslös självkritik, vid skrivbordet och i sängen. I dagböckerna återges konflikterna minutiöst. Att arbeta och älska är Waiblingers ordensmotto: "Jag är en kåt människa och skäms inte för att vara det". Den 19 maj 1821 skriver han: "Varför har Gud givit oss kroppar?" och han svarar direkt, att "vad andra håller för orätt håller jag för rätt och gör således det jag önskar göra". Men osäkerheten smyger in: "Varför är jag ingen Goethe?". Goethe har tagit Guds plats i Waiblingers Vara: "...tron finns ej längre: även från Gud själv har jag tagit avstånd". Waiblinger sammanfattar symbiosen religion och erotik med att "kristendomen tillåter, som religion, vällusten, ja, förordar varje form av sinnlig fröjd". Sådant kunde i början av 1800-talet lika litet som i vår hycklande nutid, sägas offentligt, än mindre i kristet kyrklig press.

Det finns för Waiblinger endast en instans att vända sig till, Goethe. Tankarna kring religion och sexualitet formulerar Waiblinger i ett brev ("ob ich Goeth'n nichts schicken soll") eftersom endast den "som förstår" kan vara vidsynt.

Kärlek kräver kärlek.

Nach dir, Maria, heben,
Schon tausend Herzen sich,
In diesem Schattenleben
Verlangten sir nur dich -
Sie hoffen zu genesen
Mit ahnungsvoller Lust -
Drückst du sie, heilig Wesen,
An deine treue Brust.

Flickorna vandrar ut och in i Waiblingers sovkammare. Det är oftare flickornas föräldrar än flickorna själva, som gör slut. Även manliga kamrater sviker: "Fulländad skilsmässa från ovärdiga vänner". Detta är "Eine Art von Stolz, aber edel". Men finns inga fläckar på vänskaps- och kärleksskölden, så "Kyss på kyss och ännu en kyss". Men "en fläck på flickans hud även en fläck på hennes karaktär". Sådant kunde säga för tvåhundra år sedan. Inte undra på att Waiblinger blir eldröd i ansiktet, då och då; "när man kallar mig ett geni".

Trots sådana extravaganser är Eduard Mörike en uthållig vän, men känd för att ej ta två steg där ett steg är tillräckligt, brytes vänskapen när biskopen av stiftet Tübingen exkommunicerar - protestantisk variant - Waiblinger. Geniets öppenhet om dag- och nattmänniskor, kritiken av moral och normer anpassade efter kafferepstanter och velourkillar, har nått gränsen för det acceptabla. Den predestinerade teologen Waiblinger bryter mot moralisk korerekthet. Det må vara så att den Gud pietister åkallar, är en Gud Waiblinger fjärmat sig ifrån, men i hjärtat når diktaren sin egen Gud, den sanne Guden. Waiblinger inser redan som mycket ung man att det sinnliga, kåtheten, också består av skit, tomhet och av i trossen dåligt förankrade trådar. Men, å andra sidan, menar Waiblinger, är allt som avviker från det oordnade mönstret bevis på "Ungenialität". Som exempel nämner Waiblinger protestanternas gudstjänster, vilka är alltför inkonsekventa. Ingen luthersk predikant vågar säga sanningar. Diktaren karakteriserar sin tro som en författarens borgruin, ett utanförskap bortom "allt det vanliga". Han är "emot allt som accepteras som normalt och av alla". Ingenting är farligare för unga diktare, skriver Waiblinger den 2 april 1821, än att ta till hjärtat "beröm från en man med auktoritet". Nej, det är den unga vackra kvinnans ögonkast, som sätter själen i gungning. Egentligen, menar Waiblinger, är "kristen religion vällustens religion. Synden är det bästa beviset på Guds kärlek: ju mer syndig människan är, desto mer kristen är hon". Sammanfattningsvis: "Jag måste säga, att vår lutherska religion är en aning filisteisk". Annorlunda är det för den unge, katolske, ordensbundne patern, som ännu ej fängslats av ordensregler och celibatslöften, när han ser en vacker flicka: "då genomströmmas hans bröst av kärlek; av underbar tro genomlyst överlåter sig den unge munken åt svärmeriet, endast det lever i hans hjärta...". Waiblinger suckar: "...det är sorgligt, men det är vackert".

Efter sådant djuplodande filosoferande undrar Waiblinger, den 9 april 1821, om han skall ta livet av sig, eller inte, men dagen efter ligger en ny flicka mellan hans lakan och får diktaren på bättre tankar: endast kärlek "gör människan till människa". Några dagare senare skriver Waiblinger: "Är jag katolik? Nej. Lutheran? Åter nej. Kalvinist? Gud bevare mig. Zvinglian? Nej, för fan! Vad då? Jo, kristen!".

Waiblingers identitetsjakt är ett jagande i dionysisk feber i kvinnovulvor och mellan kvinnors mjuka bröst. Kärleksaffärerna snärjer honom i ett nät av lycka och självanklagelser. Han överväger ge upp teologistudierna för att bli skådespelare. Att under julferierna besöka föräldrarna, förefaller honom alltmer absurt: "Gode Gud, kan jag verkligen fara dit?", när det finns så mycket annat, härligare: "Mord, död och alla himmelska sakramenten, denna kåthet efter flickor! Vid den treenige guden, kommer hon inte snart, hämtar jag hit henne. - - - Kvällen pratades och skämtades bort: vi delade bädd och somnade inte förän klockan 2".

Fiender av erotisk sinnlighet hatar naturligtvis sådant faderstrots. Waiblinger svarar med hat mot pappa, etablissemang och "Pfaffentum". Också i de sista breven, från Italien, försäkrar Waiblinger att han för alltid brutit med Württemberg och borgarnas moralkodex. Knappast förvånande ser Waiblinger i den snurrige Johann Christian Frederich Hölderlin en färdkamrat vid vulkankanten, trots åldersskillnaden. För Waiblinger representerar Hölderlin en möjlighet att bevara den egna identitetens existensberättigande i en hotande omvärld. Waiblinger säger rent ut: "groteskt oformliga människor" är "äckliga". Geniets självklara utanförskap, som Waiblinger talar sig varm för och samtidigt kultiverar, kan för sentida läsare verka gymnasialt, men, tänk noga efter, man finner hos tjugoåringen en goethisk återklang av sturm-und-drang och av den unge lidande Werther. Waiblinger ger fan i att tiga still för att buga sig fram till stipendier och en hedrad plats på parnassens andra parkett. Waiblinger hatar och avskyr omgivningens servilitet. Waiblinger lever sin litteratur - således kan ingen skilja mellan vad som är Waiblingers erfarenheter i rollen som Waiblinger och vad som är autentiska erfarenheter. "Gode Gud i Himlen, förlåt mig mina synder, för min pappa har jag ej längre något hjärta", antecknar Waiblinger den ena dagen och konstaterar nästa dag att god relation till familj och vänner, är sekundärt när "den vackraste flicka som någosnin ställt sig framför mig naken" plusnoteras. Ett "geni måste vara omoraliskt" och kvinnor är, förutom att älska, skapade för att "hålla ordning på saker och ting, eftersom allt måste ligga i ordning, skrivbok, penna, tobak". Därtill "är äktenskapet inrättat".

Fram till slutet framhärdar Wilhelm Waiblinger i sin konstnärsroll: "Svårt att stiga upp på morgonen, före klockan 06.00 går det ej". När diktaren läser i dagböckerna känner han sig "in die süsseste Behaglichkeit geschaukelt". Som von Platen är Waiblinger en man som överallt och alltid söker skönheten och aldrig ger upp hoppet att få skåda skönheten "med ögonen". Som von Platen lyckas Waiblinger med det konststycket när han släntrar i Rom och Neapel, på Sicilien. Dödssjuk bestiger han vulkanen Etna samt ett tjugotal sicilianskor. Det blir hans sista vandring i det ljuva sällskapets treenighet: liv, konst, erotik.

1) Wilhelm Waiblinger Tagebücher 1821 - 1826. Textkritische und kommentierte Ausgabe in zwei Bänden. Herausgegeben von Hanns Königer. Band 1. Hugo Thowalds Lehrjahre; Band 2. Akademische Jahre. Veröffentlichungen der Deutschen Schillergesellschaft, Band 45 und Band 46. J.G.Cotta'sche Buchhandlung Nachfolger GmbH, Stuttgart 1993. 1.552 s. Inb.
2) Se: Bo I. Cavefors Kärlekens kättare. August von Platen, Svarta Fanor, s. 4, 1996: 10 januari; samt som separattryck 1999.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2010.

cavefors & holmstrand & thörn / ny bok

2010-07-12T12:55:00.000+01:00

'
'
'
'
'
'
'

BO I CAVEFORS
DÖDENS Ö

LEIF HOLMSTRAND
GANYMEDES OCH HEBE

GRAFISK FORMGIVNING
PÄR THÖRN

Utgiven, författad och formgiven i Malmö.

44 sidor - 80 kronor

Beställ HÄR!

to jacob... (a video)

2010-07-07T16:20:00.009+01:00

von platen till raf - ny bok av bo i. cavefors

2010-06-23T12:36:00.000+01:00

'
'
'

Bo I. Cavefors

von Platen till raf – Nya Svarta Fanor

Hazard & Palm Bokförlag

I en tid som i allt väsentligt tycks acceptera att maktens uttalade omsorg för medborgarens säkerhet bäst tillgodoses genom att utöva repression mot densamme så är denna sammanställning av Bo I. Cavefors texter en omistlig handbok i motstånd. Genom författarens penna tecknas en berättelse om ett Europa som ingenting lärt av sin historia. Där gamla synder blir till nya och där den förment demokratiska fasad i vars skugga vi levt nu börjar spricka likt muren som rämnade i Europas mitt för tjugo år sedan.

I von Platen till raf – Nya Svarta Fanor möter vi den inre fienden så som makten alltid definierat den; det är avvikaren, kritikern och fritänkaren som är faran. Det är en berättelse om den politiska kulturen som utmanar rådande normer och som ifrågasätter överenskommelser vi aldrig tillfrågats om vi velat ingå.

Detta är den senaste i en rad textsamlingar av Bo I. Cavefors’ författarskap. I denna utgåva medverkar även Pål Espen Söbye, Pär Thörn och Henrik Palm med texter som går på djupet med Bo I. Cavefors’ kontroversiella utgivning av Röda Arméfraktionens (den så kallade Baader-Meinhofligan) samlade texter som utkom 1977.

Den osynliga kommittén : DET STUNDANDE UPPRORET

2010-06-22T17:35:00.000+01:00

Den osynliga kommittén

DET STUNDANDE UPPRORET

Pluribus Förlag

+ + +

Bo I. Cavefors

Förord till "Det stundande upproret"...

JULIEN COUPAT
”Det stundande upproret” är ännu ett, men inte det sista, exemplet på såväl den formellt demokratiskt subtila och den diktatoriskt camouflageklätt militanta maktens förmåga att använda sig av gränszonernas juridik, för att tysta meningsmotståndare och övertyga de tysta opinionerna om att maktens tilltag, processerna de framprovocerar, fängelsehålorna de mörklägger, är nödvändiga för att skydda ”verklighetens folk” från extremister, terrorister, subversiva element.

Repressiva element har styrt stater alltsedan den grekiska antiken, men redan då hycklades och hånades härskarna av tragedimästarna. Makten slog obarmhärtigt mot markisen de Sade när han skildrade könslig dubbelmoral och ideologisk amoralism. Samma mönster återkommer årtusende efter årtusende. Cicero, markisen, Karl Kraus, Aleksandr Solzjenitsyn. Listan med dissidenters namn är dock lika omfattande som listan med namn på de politiska och religiösa makthavare vilka agerat och politiserat generation efter generation med hjälp av statsmakt och statsterrorism. Trots de massiva maktapparaterna behövs det alltid ett kompani politibetjänter för att fängsla den enskilde revoltören.

raf och raf-medlemmarna ingår i denna tradition av vad Ernst Jünger kallar för ”skogsmannens”, anarkens, intellektuella förmåga att bida sin tid och invänta rätt ögonblick för att agera mot våldsverkarens/makthavarens tyranni. Hitlertysklands antinazistiska 24-julimän placerade bomben på rätt plats i rätt ögonblick, men misslyckades. raf agerade vid rätt tidpunkt, när det västtyska samhället var på väg mot nynazifiering, och lyckades. Lyckades raf? Ja, BRD förändrades radikalt efter raf-verksamheterna. ”Verklighetens folk” insåg att det inte var önskvärt återskapa det auktoritära samhälle som härskat under 1930- och 1940-talen. Men den smygande fascismens proselyter vände janusansiktets andra sida ut mot offentligheten, överlevde: det repressiva samhället och klistrade ett toleransens leende på järnmasken. Där är vi idag.

Ingreppen 1977 och de följande åren mot min utgivning av raf-böckerna visade hela registret av illa dold maktuövning, husundersökningar, arrestering, ekonomiska sanktioner, rättegång med fejkade anklagelser, med mera… Dock visade det sig, då, att de grundlagsrättsliga instanserna fortfarande var någorlunda intakta. Rättshaverister inom länsåklagarväsende, politiska partier och enskilda makthavare inom kulturområdet, förlorade. Julien Coupat är det senaste exemplet på den statsterrorism som inte förs med hjälp av lönnmord och kalashnikovs utan med hjälp av husundersökningar, trakasserier, tjallare, förtalskampanjer och en lagvrängd lagbok. Naturligtvis går Coupat stärkt och segrande ur denna strid. Något annat är inte acceptabelt. Men efter ”Coupat-affären” kommer nya fäktningar och strider, nya attacker: järnmaskernas leenden är tidlösa.

+ + +

BESTÄLL BOKEN HÄR>>>>>>>>

Bo I. Cavefors : DIE TOTENINSEL / THE ISLAND OF DEATH

2010-06-22T07:42:00.000+01:00

Bo I. Cavefors
DIE TOTENINSEL / THE ISLAND OF DEATH

Translation from Swedish by Martin Bladh
Illustrations: Martin Bladh

Stage: Arnold Böcklin’s painting Die Toteninsel (the earliest version, 1880). The painting is projected on a white screen covering the whole backdrop of the stage.

In front of the painting, a figure clad in white with its back turned towards the audience. It’s wearing a thin white cloth which doesn’t cover the front of the body. The audience can’t see that the figure is naked under the cloth and if it’s a man or a woman until the end of the performance. The voice shouldn’t tell if it’s a man or a woman who’s delivering the text. Alternative 1: a naked man with an androgynous appearance; alternative 2: a naked woman with a boyish appearance. If alternative 2 is chosen some minor changes most be done in the text.

During the whole performance the stage floor is covered by naked men and women copulating, caressing, male on male, female on female - now and then these actors will make themselves heard through kisses, moans and sighs - sensual pleasure, cries of pain. The bodies are enclosed in a blue-black-light which gives the impression of water and the ocean. Choreography - the bodies move like waves.

+ + +

Sappho, when you died
Everything that was you
Perished.
You were
Dead dead dead.
You are
Death.

Why lie:

Wie froh bin ich,
Das ich weg bin! 1a)

What is a human heart? 1b)
All ends, finally…
No memories
No yearnings…
Left
Off your moist
Cunt
The red lips,
That rose like vampires
Over there on the island
With the impenetrable
Forest of
Black coniferous trees.

But what happens in the shadow
Of the trees?
What I remember is
You as nun,
As frying-pan
And with Greasy frog legs. 2)

There was no
Void to
Penetrate.
There was no
Void to
Dream of
When you left me
For Hades.

I only remember
Your knickers with
White lace. 3)

Of horror at the sight
Of my cock
You hid amongst
Dunes and sails.

Void - a desolate cavern
Your sex - you were nothing
but a huge
Void,
Sappho.

Now, when I am free
From you at last
I wonder:
What did you want?

Herz wie das meine
Zu ängstigen? 4)

Did you want
To make me
Your slave?
Or…

Now, since you are gone,
The shadows awake
From their gloomy
Slumber on the island.

The naked copulating
Bodies are now
Of flesh and blood,
The cocks covered with
Sperm,
And all the
Skeletons that dance
Around the graves
Have been polished
By the wind and the rain
And pecked to splinters by
Ravens.

This destiny lay await for me
When I occupy
Your realm,
When I step ashore
Between your dead white
Quadratic legs to take
The attained reality
Back in my
possession.

Why did you force
Me to suffer
For so long?

Why had I previously
This vain, absurd longing
For you Sappho?

Even then I knew:
The Lord gives each one of us
A death of his own
In the moment of orgasm
The final void
Of painful beatitude.

Even you Sappho
Tasted the treachery
And learned about
The pain of being
Abandoned by
Your own love,
Your own conceit. 5)

Lord, affectionate
Death is neither
Reward nor penance. 6)

I want
To get away from
The reality that I
Earlier perceived with
Your eyes,
That gnawed into
My skin, made
The muscles wither away –
Away from Sappho.

My new life
Waits on that island
You abandoned Sappho.

Or…

Were you forced away,
Were you dethroned?

I see the paintings
From the past,
Past your time, Sappho,
That other customs
Were practiced on the island.

That specific house…
Over there…
To the right…
Was it
Where the Death-boat used
To drop anchor
When it passed
The entrance to
Your sex?

Is it really
A house and not an
Inanimate, dead, ivory-coloured
Skull with empty eye sockets?

And the white, clear-cut,
Almost quadratic
Concrete blocks,
On the right and on the left
Side of the harbour?

Are these the remains
Of your womb, or
Two ancient petrified
Corpses?

Is the villa a marble tomb?
Occupied by
Carcasses surrounded
By medieval weapons
And laurel crowns,
Dead chiselled
Flowers.
Withered leafs moulded
Into withered old
Veined cocks.

No no no!

I know these white, polished
Phalluses are there to
Tempt me away from
My original goal, to
Penetrate you slowly,
To induce the shivers
When I touched your
Clitoris.

My yearning was for
The island to explode
In convulsions,
In an inconceivable
Orgasm that echoes over
The sea, that
Made Death
The reaper of seas,
The waves to rumple
With terrifying force

Towards
other coasts,
Towards
other wombs.

But such fantasies
Didn’t provide me
Anything.

Finally, my
Only true goal are
Arses of men and
Being fucked by these men.

The pleasure increases
As I approach death.

When I stand in front of
Arnold Böcklin’s
Die Toteninsel,
In front of the Island of
Death,
My yearning for pain,
For total submission,
To meet the young naked
Boys in the dusk of the
Black trees, grows stronger.
I want you,
(As a last salute)
To receive me
Under your whip
And flog me to
Death as a final farewell
To the part of my
Youth that was a part of
You Sapfo, and now is
Nothing but memories and
Wounds.
Open wounds
And deep scars
Of old wounds, of branded
Pain and yearning.
The knife cuts
Like fire through
The black coniferous-tress while
I rest in this
Terrestrial green meadow
Free from mourning, from
Anxiety.
And there…
Between the cracks of the whip
The beating of the drums
Faint smoothing trills
From the young shepherd’s
Flute that motions
The childish erect cock
That rests on his left thigh.

I live and die
By these instruments.

Sappho.
To me you are dead.
I am dead to you.

You hid that flail
That introduced me to
The harem of boys, carefully…
But I saw it gleaming between
The black hairs that
Grows between your
Thighs.

Cunt cunt cunt,
Cunt cunt cunt.
Girly-cunt
And white wine poured down
Your thighs, down my face,
Into my mouth.
It was death.

Cita mors ruit… 7)

You let my tongue
Lick you,
Suck the life out of you,
That death could
Force his way into you
Through the biting Jaws
That spewed
Fire between your
Thighs.

I felt
For the last time
Your scabrous hairs against
My lips when the juices
Flooded my mouth and
I was reborn with the sea
That washed over me
That now washes over me
That eternally will wash over me
And transform my
Dying yearning for you
Into a yearning for
Something that you can’t
Provide me with,

The boy’s soft body,
The softness of a boy’s
Cock, the young man’s
Hard cock, his
Muscular thighs and
Firm behind.

The red-black hole between
The boy’s buttocks,
The sharp and
Beautifully drawn
Shoulder blades,
The skin which stretches
Like a canvas
Of flayed hide
When he bends over and inserts
His member into my
Anus.

The navel…
Navel navel… and the black
Strand of hair from the cock up
Towards the navel…
And his chest
And nipples…
Nipples. Let me bite
His nipples bloody.

Sapfo, you gave me
What you never could
Give me off your self.

You fetched the boys
And gave them to me
On your dead island.

You gave me
All that is immortal,
The boy’s innocent
Exaltation, his
Will to submission
That gives birth to
Death,
His longing to
Thrash life into
Death,
Relentlessly, in
Eternal orgasm,
The continuously throbbing
Spermatic flow into my
Mouth.

Sappho…
Who am I,
Who begs you for
That which you can’t
Give me of yourself?

Who am I
That know to titillate
Your clitoris,
To suck the juice
Off your cunt,
To persuade you to
Open the gates to
The Island of Death
And release the beautiful boys
You confined when they
Became a threat to your own yearning,
Your own longing for
Hard cock.
No plants in your garden
May sooth against this yearning
For death between a boy’s soft loins,
Against these yearning to kiss away
The quivering drops from his
Blue-black
Cock-head.

Non est medicamen in hortis. 8)

Flog me, tie my hands,
Chain my feet,
Make me your
Slave!

Not your slave but the boys’ slave.

Make my mouth,
My arse and my cock
Ready to receive the boys
When you deliver them,
Deliver them from
Death.

If not…
Then fetter me to this dungeon,
And I will rejoice with these,
My own reflections,
All these Homo Despaeratus. 9)

As Persefone I will rule the kingdom
Of the dead together with these boys,
Lets turn the island into a
Dionysian ceremonial ground
Of ancient customs and
times…

Quae vita, qui mores fuerint, 10)

A world of pain and suffering,
Of black masses and altars of sacrifice.

Let me be a sacrificial-victim
For the boys to violate,
Cover me with your fragrant and flavoured
Semen.

Sappho, can’t you see,
that I am ready,
I am naked and prepared
To invade your black and greedy sheath,
Transform the dark poplars
Into a forest of erected
Members.

All the lifeless phalluses? Yes,

Rosa de spinis Floret, 11)

The rose and the thorn.

I will transform all of this
Into pleasure, ecstasy,
Expression –
Transgressive exaltation,
The final marriage with
Death.

The boys bathing in
Heliogabalus’ blue-black sea
Of roses,
An orgy where bodies can’t be separated,
Where all the members,
The mouths and the
Kisses,
Thighs and ribcages,
Every bruised nipple
Is a part of one single
Body.

(Turns towards the audience - very quickly – sporting an erection)

I have slept for far to long.
But I have been awakened and
I can see the young man that woke me up, 12)
At this very moment he lights
The final fire at the entrance to the harbour. 13)

Death will purge us all.

Here we are, scourged
On this island of death,
But we may rejoice
Here!

To die surrounded by
Handsome young boys
Is no difficulty.

Flog me
Flog me
Flog me…
Silence.

Flog me to silence.

What is left…

Silence.

Sapfo,
what award should I give to you?

Silence.

My will and my goal are
These young bodies once
Flushed out of your
Womb.

To die, to sleep…

Maybe I am dreaming,
But the dream is the reality
Turning the thorn into sweet-scented
Roses.

+ + +

Notes.
1) Goethe/Werther
2) Goethe/Werther
3) Arrabal
4) Rimbaud
5) Rilke
6) Schiller
7) Horatius “The Death comes…”
8) Regimen sanitatis Salerni / In the garden the death is unconquered…
9) Madcaps, terrorists
10) Livius
11) Hieronymus
12) Wagner / Brünnhilde
13) Wagner / Siegfried

Copyright©Bo I. Cavefors & Martin Bladh, 2010

Pi. #21

2010-06-21T11:56:00.005+01:00

'
'
'

'
'
' ''

Pi. #20

2010-06-05T12:22:00.006+01:00

'
'
'

Jacob (Jacobus) Balde SJ (1603-1668) : 3 dikter

2010-05-17T15:52:00.015+01:00

'
'
JACOB (JACOBUS) BALDE SJ
1603 - 1668
3 DIKTER
Tolkningar: Bo I. Cavefors

TILL MARIA HIMMELSFÄRDSMÄSSA
Höga Visan 8: Vem är hon som kommer hit upp från öknen, stödd på sin vän?

Då, när Du hastig lämnade jorden
Och blev alla stjärnors stjärna, jungfru,
Olympens liljor böjde
Sina ryggar.

Skön sång ljöd när Du var framme och
I Himlen fröjdade man sig: vem är Hon,
Som genom mörka skogens törnesnår och
Dystra ödslighet

Uppstiger - en Gudinna? Hon strålar
Skönhet och mild glädje och blommors
Doft fyller luften när Hon vilar
Vid sin Son.

Under natten Månen söker Hennes mantels
Skydd, låter ljuset flöda över Stora Björn
När Arkturus bleknar och Orion
Sträcker vapen.

Himlafästets strålande uppenbarelse
Torkar morgondimmans tårar
När uppburrade, bland grenar gömda fåglar
Sjunger in den nya dagen.

När vid sådan sång Din Son lyfter
Upp Dig, överglänser Du allt vad
Icke Gud är och allt blir i Anden genom
Ditt väsen, gudomligt.

Kom: må en droppe från det ljuva
Havsdjup, ur vilket Du ändlöst
Dricker, falla ned till oss och trösta
Världens tårar.

AD D.VIRGINEM ASSUMPTAM IN EIUS PERVIGLIO
Quæ est ista, quæ ascendit de deserto deliciis affluens, innixa super dilectum suum? Cant 8.

Quo die terris properans relictis
Tota migrasti super astra Virgo,
Floribus stratum tibi tergus incur-
vavit Olympus.

Dulce te visa gradiente coeli
Carmen auditum resonare: Qualis
Ista per nigræ loca senta silvæ et
Horrida tesqua,

Qualis accendit Dea? Tota pulcra
Gaudiis gemmat liquidis suoque in-
nixa Dilecto volucreis per auras
Floribus halat!

Talis in seram, sua regna, noctem
Luna cum venit, tenuatur Arctos,
Pallet Arcturus positoque ferro
Languet Orion.

Tales electi speciosus oris
Phoebus Aurora lacrymante ridet,
Quando cristatis avibus coruscum
Mane precatur.

Inter has voceis magis elevata
Brachiis Nati superas id omne,
Quod Deus non est, animumque toto
Numine mergis.

Merge: dum dulci maris e profundo,
Quod superfusum bibis, una saltem
Gutta distillet lacrymasque nostri
Temperet orbis.

TILL SIMON LAVENDULA
Om det underbara i att magra med framgång

En sådan möda för att befrias
Från pinliga kroppen, Lavendula:
Lemmar tynar bort,
Kött lossnar från kotorna.

Dock önska mig lyckatill! Uttorkad
Trotsar jag fängelsets murar:
Ruiner återstår men
Snillets ljus slocknar.

Jag räds ej längre slaktare och marknadens
Fläskförsäljare eller oxprutandet;
Oåtkomlig för krämare,
Ointressant för brasilianare 1).

Icke mer ett kreatur vandrar min själ
Till Himlens flammande planet;
Likt Maias 2) son
Söker jag Gudarnas skugga.

Nu, nu är jag fri (Farväl, sjuka värld)
Och benådad (Farväl du orena
Kropp, farväl ni
Övergödda) - jag dunstar!

Jacob Balde, som var lång och mycket mager och sjuklig, publicerade 1638 Agathyrsus, en komisk-retorisk lovsång till de magra människorna. Under sin tid i München startade Balde den berömda Congregation macilentorum, de "uttorkades orden", en sällskapsklubb med andliga sammankomster på programmet, där såväl Baldes ordensbröder som framstående Münchenherrar var medlemmar.

Med tyska parafraser gav Balde 1647 ut Agathyrsus Teutsch och 1648, som tröst för de övergödda, en Antagathyrsus sive apologia pinguium contra macros. Asketism, självironi och retoriskt leklynne flätas samman i dessa Baldes udda verksamheter.

1. Brasilianare: Balde menar: brasilianska slavhandlare.
2. Maias son : Hermes.

AD SIMONEM LAVENDULAM
Se in excolenda macie mirum in modum proficere

Tantæ molis erat denique corporis
Tota destitui mole, Lavendula:
Ipsos exuor artus,
Ipsis exuor ossibus.

O gratare mihi, iam penitus macer
Depono reliqui rudera carceris;
Paullum restat arenæ, et
Totus spiritus emico.

Nec porro lanios horreo nec forum,
In quo vænit adeps, vito boarium,
Securus licitantum
Nullis a Brasilis emar.

Nulla parte mei bellua flammeis
Mentem sideribus protinus inferam;
Ceu Maia satus inter
Umbras et Superos eo.

Iam iam liber io (terra putris vale)
Defæcatus io (congeries vale
Insincera: valete
Ventres) tollar in æthera.

TILL DET ROMERSKA RIKETS ÖRN

Du väktare av romarnas Zeus och hans
Tretaggade blixt, du Cæsars fågel:
Marschera med din kamprustade här mot
Pöbelns skaror;

Sveriges pack lockar till sig
Dödens ugglor 1), som vässar näbbarna.
Hela Himlen är omringad av
Fiendens trupper.

Tveka inte visa de berömda klorna;
Vapendån hörs från mörknande moln.
Himlen har åt dig skapat ett nytt
Farsalos 2), slagfält.

Marsch, jaga iväg Finlands 3) korpar,
Rensa landet Stymfalos 4) från hunner 3),
Strimla rövarna, mätta luften med
Lappar 3) i lumpor.

Kom åter till Wien som väntad segrare
Åtföljd av heliga fågelskaror 6)!
Mars fyller den Himmelska
Borgen med byte.

1. I den antika diktningen, enligt legender och folktro, är ugglan besatt av demoner, den är en häxornas fågel och när den hoar betyder det död.
2. Farsalos. En stad i grekiska Tessalien där den avgörande drabbningen mellan Cæsar och Pompeijus skedde år 48 f.Kr. Pompeijus förlorade slaget.
3. Finländare och samer utgjorde ett markant inslag i de svenska trupper som härjade på kontinenten. Med hunner avser författaren turkar.
4. Stymfalos. Forntida stad vid berget Kyllene i Arkadien.
5. Milviis: milvus = rovfåglar, dvs "rövare". Se: den latinska texten.
6. Författaren avser stymfaliska fåglar, stymfalider (se not 4). Man kan även tänka sig att författaren använder fåglarna som allegori för änglar.
7. Quirinalen, namnet på det fd kungapalatset och nuvarande presidentpalatset i Rom, Palazzo del Quirinale. Se: den latinska texten.

AD AQUILAM ROMANI IMPERII

Surge Romani Iovis et trisulci
Fulminis custos aviumque Cæsar:
Præliaturas acies minatur
Ala rebellis;

Vulturi Sueco sociant frequentes
Signa bubones acuuntque rostra.
Totus hostili legione circum
Texitur æther.

Stringe iam notos, neque differ, ungueis:
Arma concussa sonuere nube;
Sistit in cælo veterem tibi Phar-
salia campum.

Pelle Finlandos age, pelle corvos;
Ora Stymphali vacuetur Hunnis:
Milviis 5) ningat lacerisque Lappis
Fluctuet ær.

Victor optantem redeas Viennam
Alitum sacra comitante turma;
Impleat Mavors spoliis volantum
Castra Quiritum 7).

(Ang. noterna, se noterna under de svenska tolkningarna.)

Dikttolkningarna har tidigare publicerats, i olika sammanhang och versioner, i bland annat Ariel, Nya Argus och Paulus, som privattryck samt i min bok Tagelskjortan (Johan Hammarströms Bokförlag).

Mer Jacob Balde HÄR>>>

Copyright©Bo I. Cavefors 2010

...om den krokiga vägen till helighet...

2010-05-17T10:10:00.000+01:00

Bo I. Cavefors

OM DEN KROKIGA VÄGEN MOT HELIGHET

När Miquel de Cervantes Saavedra skriver om Don Quixote de la Mancha - och om dennes vapenbärare! - skriver han om två av omvärlden missförstådda men i Guds ögon med mildhet vårdade helgonliknande varelser som strider mot väderkvarnar och andra världens onda makter - makthavare till exempel. Men vad är "heligt"? Människor? Handlingar? Reliker?

Eftersom "heligt" är något ofattbart, kanske ouppnåbart, kanske - men icke endast - ett eftersträvat mål att omslutas av Guds nåd, så vill jag dels skriva om den gloria vi gärna fäster som ett diadem kring Egot, om Guds Nåd, men även om ett reellt helgons fasta handlag med verkligheten. Förväxlar vi "heligt" med "helgonlikt"? ÄR alla helgon verkligen också "heliga"? Kan det gå inflation i "helgon"?

"När Gud är med oss kan friden tagas ifrån oss, men icke nåden", säger prosten i Campagne till abbé Donissan, när denne biktar sig för sin överordnade. Detta är ett koncist och klart besked från en erfaren präst till en mindre erfaren präst. Prosten och abbén är huvudpersoner i Georges Bernanos roman Under djävulens färla. I romanen Prästmans dagbok skriver Bernanos att Ångesten kom till människan med syndafloden. Ångest och synd rinner som en röd flod genom Bernanos författarskap. I skådespelet Dialogues de Carmélites skriver han om de sjutton kvinnliga karmeliter som avrättades av franska revolutionärer den 17 juni 1794. Bernanos fokuserar intresset kring den unga nunnan Blanche de la Force, som utmålas som ett levande bevis på vad som väntar den som föds och växer upp i ett samhälle präglat av terror - andlig, materiell och/eller fysiskt påtaglig. När Blanche tas emot av klostrets priorinna erbjuder denna genast Gud sitt eget liv, för att den skräckslagna Blanche skall ges styrka stå emot vad priorinnan anar väntar henne. Under franska revolutionen ger ej heller klostermurar skydd åt kvinnor.

Karmelitnunnorna avlägger ett extra löfte, att inte tveka offra sig som martyrer, om så kräves av dem. Endast Blanche nekar avge detta löfte. Hon vill hellre bli ihågkommen som usel och feg än som martyr. Inget ont finns att säga om den inställningen: alla är inte kallade till martyrskapet.

När medsystrarna kliver upp på schavotten gömmer sig Blanche bland åskådarna, men priorinnans bön till Gud om att ge flickan styrka och mod hörsammas och Blanche går tveksamt men frivilligt upp till medsystrarna och lämnar ut sin nacke åt guillotinens bila.

Bernanos visar att även svaga människor, med Guds hjälp, kan besegra ångesten och döden, ja, att ångest och helighet är en Guds gåva, Guds nåd.

Naturligtvis finns det föga som är heligt som icke också, tidigare, varit en del av synd och ångest. Men Gud räddar alla människor, i sista ögonblicket, in i mörkret där tron är ljuset. Utan denna gudomliga insats för att rädda skapelsen, när människan misslyckas med att vara människa, hade människan återgått till att vara det stoftkorn av vilket hon skapats. Prosten i Campagne säger till prästen Donissan att det har föga betydelse om vi möter Honom eller ej, om vi ser Honom "i verkligheten eller i en dröm"; vad som är väsentligt är att Han faktiskt finns. Det behövs det inga teologiska analyser för att konstatera detta. Det räcker att tro. Om Han uppenbarar sig som verklighet eller som dröm må vara viktigt "för människor i allmänhet", men för "Guds ödmjuka tjänare (är det) endast en bisak", skriver Bernanos.

Här tror jag såväl författaren som prosten misstar sig. För Guds verkligt ödmjuka tjänare, det vill säga de heliga helgonen, är det visserligen viktigt att Gud uppenbarar sig för dem i drömmen, men än väsentligare och avgörande och en nådegåva, är att de erfar Guds närvaro och ledning "som verklighet". I verkligheten skapas, existerar, bedrives och skördas den sanna heligheten. Under ångest, synd och skam och vedermödor formas det heliga. Bernanos karakteriserar helt riktigt ångesten som människans största synd, en ångest som i alla sammanhang och i alla former utgör underlag för människans uppfattning om världen och världsordningen. Människan skapad till helighet inser att ogenomtänkt lydnad reducerar henne till att bli något hon av Gud icke var avsedd att vara, osjälvständig, underdånig, inställsam, förljugen. I helighet finns ingen plats för att avsäga sig den rätt Gud givit människan, nämligen att härska över och behärska livet. I helighetens namn måste människan inse att synden Ångest endast botas genom tron på Gud. "Gud är med oss till och med i våra dårskaper", säger Donissan till den lättfotade flickan Mouchette. I världens och människors ögon har även Kyrkans alla heliga begått "dårskaper".

Man kan inte tala om helighet utan att tala om synd. Eftersom det i vår tid sällan talas om synd talas det på allvar ej heller om helighet. Varken synd eller helighet är ämnen avpassade och anpassade till krisgruppsmöten och teologiska fakulteter. Synd och helighet är blodigt allvar, mycket verklighetsnära, fysiskt påtagbart. Prästen Donissan vet vad det handlar om när han plågar sig själv: "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg. - - - Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram".

Varje kristen, i alla fall varje katolik, bör sträva efter målet helighet. Det finns också en för denna världens människor i allmänhet okänd värld, en helighet som inte manifesteras genom yttre åthävor. Låt mig som exempel nämna Kartusianorden, grundad för snart ettusen år sedan av Den Helige Bruno - ordensgrundaren är ett av denna ordens få helgon eftersom kartusianerna aldrig strävar efter yttre manifestationer varken när det gäller helighet, kyrkliga ämbeten eller världslig berömmelse. Så har orden efter dessa snart ettusen år heller aldrig behövt reformeras. Kartusianerna lever i tystnad, ensamhet och ödmjukhet, i nåd, för att finna vägen till Gud. Genom denna stillsamma och tysta och vardagliga helighet har de i stormar och under förföljelser bevarat och stärkt och förnyat Kyrkan till innehåll och form.

Ett av medlen till den kristna - katolska - människans sökande efter vägen till en stilla och ickekarismatisk helighet, går via bikten.

Bikten är något av det mest väsentliga Jesus Kristus genom Kyrkan och med prästens hjälp, kan erbjuda den kristna människan. Men det skadar inte att rätt förstå biktens betydelse och man bör ana något av vad som menas med synd.

Alltså: vad är den synd som lägger hindrande stenar på vägen mot helighet?

Omedvetet reklamerar vi för "synden", tex när vi kallar Malmö för en "syndig storstad" eller nationsfesterna i Lund för "synd". Men är detta verkligen synd och syndigt? Tja, det kan naturligtvis vara det, men det behöver inte vara det och är det, förmodligen, sällan.

Synd är inte någonting som kan beskrivas utifrån föråldrade religiösa föreställningar - observera: religiösa föreställningar. Religiösa föreställningar är ofta detsamma som vantro och har föga gemensamt med kristen, det vill säga, katolsk tro. Synd är således inte alltid detsamma som att bryta mot religiösa tabun, ej heller alltid detsamma som är förbjudet enligt Bibels texter, om man läser texterna utan att sätta in dem i det sammanhang där Jesus Kristus är medelpunkten. Synd är inte heller alltid detsamma som att bryta mot gällande världsliga lagar eller ens att bryta mot sådant som Gud per dekret förklarat vara synd. Allt sådant är intet annat än fromma men oklara uppfattningar om synd och skymmer våra möjligheter att uppfatta den verkliga syndens karaktär.

Fromma uppfattningar om syndens karaktär innebär att man lätt får en falsk av Gud som en lagarnas beskyddare. Gud är emellertid inte lagarnas utan människans beskyddare. Att se Gud som den stränge väktaren av lagar och förordningar leder till en slavliknande gudsfruktan som inte har ett skvatt att göra med den Gud och Fader som uppenbarats för oss genom Jesus Kristus. Gud är inte straffexekutor utan Fader. Gud är inte inkvisitor, utan nåd.

Om människan av gudsfrukan inrättar sitt liv efter tron på en straffande Gud avskärmar hon sig från den katolska gudsbilden av människan som Guds avbild. Som Guds avbild förutsätter Han att vi inser meningen och avsikten med de lagar och förordningar Han använder sig av för att vi skall kunna handla på eget ansvar. Synd som ett svåröverstigligt hinder mot tillståndet helighet är det när människan förnekar Guds närvaro och Hans uppenbarelse i varje enskild människa. Synd är att slå sönder eller försöka bryta ned Guds mening med den enskilda människan, med människors gemenskap och med världen. Detta är att synda mot Gud: att inte ärligt och klart se meningen med sitt liv, att av sociala eller ekonomiska skäl eller därför att någon närstående tjatar vara totalt inriktad på att nå världsliga karriärmål som i grund och botten inte alls stämmer överens varken med mina innersta önskningar eller med vad jag de facto orkar med, vad jag förmår. Att böja sig för andra människors påtryckningar eller göra sådant som vi egentligen inte vill göra är detsamma som att göra falska val och detta leder i sin tur till att vi inte väljer rätt medel för att nå rätt mål.

Hur undanröja dessa hinder på vägen mot en vardagens helighet? Lämpligen genom att bikta. I Kristi namn förlåter prästen min synd genom bikten. Målet för en kristen människa, i alla fall för en katolik, är "gemenskap med den i människan närvarande Gud". Därför är det också en synd att agera på ett sådant sätt så att man ödeläger en annan människas förhoppningar och förutsättningar. Det gäller att inse betydelsen av Jesus Kristus som människa, som person, som Guds Son; att vi lever i Jesus Kristus. I bikten uttalar vi vår egen dödsdom men får av Kristus, den barmhärtige domaren, livet åter, på grund av och genom Hans död. Tröstade vet vi att inte endast skulden utan även den situation där och då vi sparkade igång en lavin av ondska, tagits ifrån oss. Från grunden, in i hjärtats djup blir vi helade. Jesus Kristus ger os en ny början, Hans början. Han delar med sig av sin påskfrid.

Hur förverkliga denna vilja till helighet i det dagliga och praktiska livet?

Jag har en vän som heter Michael, engelsman. Vi känner varandra sedan vi var 13 år. Idag sysslar Michael med att plocka ihop och civilisera i såväl fysisk som psykisk mening skadeskjutna pojksoldater. Men varför tala om Michael när jag skall tala om Ignatius av Loyola! Michael är kanske inget helgon - det är däremot Iñigo, den Helige Ignatius av loyola som grundade Societas Iesu, Jesu Sällskap, jesuiterna. Han levde mellan 1491 och 1556 ett omväxlande och spännande liv till Guds större ära.

Som Guds fältherre leder den Helige Ignatius kampen mot reformatorerna kring Luther & Cie, men framför allt går den baskiske adelsmannen i främsta ledet för den största och mest genomgripande revolutionen under kristenhetens historia: reformationen inom Katolska Kyrkan. Denna visshet ger katoliken perspektiv på protestanternas ofta visade oförmåga att hantera frihet; protestanternas säregna förmåga att skapa splittring som föder splittrargrupper som föder… Månget icke-katolskt kristet samfund borde avundsjukt skåda det svängrum Ignatius av Loyola skapade för pluralism och enhet i frihet inom den heliga katolska kyrkans ramar.

"Varför deserterar inte preussiska officerare till Ignatius av Loyola?", frågade sig dadaisten Hugo Ball. En klok fråga. Kanske handlar det om protestantens oförmåga att hantera och rätt tyda ordet frihet? Är det inte frihet i denna katolska och ignatianska betydelse som är en av förutsättningarna för helighet?

Människan Ignatius som in i döden bar med sig fler hemligheter än någon annan ordensgrundare, förstod att samtidigt leva i och tala om mystikens nåd och praktiskt organisera det glada budskapets välutbildade och strategiskt skickligt placerade stormtrupper. Den Helige Ignatius karakteriserade sig själv som en pilgrim, och det är solklart att detta dubbelperspektiv på tillvaron formades redan under hans första sexton levnadsår. Den unge lidande Iñigos levnadslustiga äventyr är mer avslöjande för den blivande ordensgrundaren och hans helighet än de extatiska upplevelserna i Manresa, Jerusalem, Alcalá, Paris och Vendig.

Som tonåring tjänstgjorde Iñigo som page vid det kastiljanska hovet.

Vad sysslar gossen med i denna utsvävningarnas värld?

Naturligtvis störtar han sig huvudstupa in i frestelserna som bjöds hovets pager. Han tycker om vackra kläder, han är stolt över sitt blonda hår, han putsar naglarna lika ivrigt som han blänker kyller och stövlar. Iñigo beskrives som fräck och krävande, alltid klädd i läder och rustning, beväpnad med värja och pistoler.

Jag ser framför mig den unge Iñigo som en av dessa unga män som alltid är orädda inför världens frestelser, tidigt erfarna, intelligenta och uthålliga när det gäller att tillfredsställa kroppens krav på njutning och fysisk stimulans. Var sak har sin tid och ungdomens erfarenheter lägger grunden till gärningarna som vuxen.

Drag därför aldrig förhastade slutsatser av unga pojkars vilda leverne: oförståndet kan förvandlas till helighet.

Iñigo utbildas till officer och såras i en drabbning mellan Comuneros och Karl V:s belägrade trupper. Hertigarnas uppror följer på folkets uppror mot adeln. Iñigo forslas till borgen i Loyola, det skadade benet opereras tre gånger. Smärtorna måste ha varit fruktansvärda. Hans perspektiv på tillvarons möjligheter vidgas, han lär sig härska över sin fria vilja - självklart till Guds större ära. Efter tillfrisknandet tigger han sig fram mellan vallfartsorter, predikar om människans totala frihet, bryter med samhället, kommer i klammeri med inkvisitionen, avstår från ägodelar och en säker framtid som hovbyråkrat.

Ignatius av Loyolas liv och verk ger perspektiv på en tillvaro i och med Gud, det vill säga: en tillvaro i helighet. Det gäller att rätt tyda ordet frihet, att se frihetens obegränsade möjligheter, att välja: "När jag träffat mitt val, övergår jag genast till att bedja och erbjuda mig åt Gud, så att Han, om det tilltalar Honom, slutligen kan anta och befästa avtalet" 1).

1) Ignatius av Loyola Andliga övningar, nr.183, Versio Vulgata, Rom 1548.

Artikeln tidigare publicerad i antologin HELIGHET, Bokhandeln Arken, Lund 2001.

Copyright©Bo I.Cavefors, Malmö 2001, 2010.

Leif Elggren intervjuas av Adam Vilgot Persson / ISTÄLLET FÖR LJUD

2010-05-16T22:56:00.000+01:00

Istället för ljud

– en intervju med Leif Elggren inför utställningen på Martin Bryder Gallery i Lund, 29 maj 2010

av Adam Vilgot Persson

På Martin Bryder Gallery ställer du ut teckningar. Teckningen som uttryck var i någon mån startpunkten i ditt konstnärskap. Ett konstnärskap som sedan sökt sig fram längs en rad olika vägar – med musik, performance och konceptuella verk. Hur tänker du kring tecknandet idag, varför återvänder du till uttrycket, vilka specifika möjligheter och begränsningar finns där?

Tecknandet är något som alltid pågått, ända sedan jag var liten. En aktivitet som är basal. Som ett fundament att stå på. Som något som håller mej kvar här och nu. Som att äta eller sova eller drömma. Men det kanske är först nu under de senaste sex åren som jag visat det utåt igen. Knutit an till en verksamhet som var tydligare när jag var i 20-25 årsåldern. Det känns bra att knyta ihop det hela nu. Det är trots allt en aktivitet som pågått i det fördolda, hela tiden, som ett utbrett mycel. Tecknandet är mer eller mindre som en slags vakna drömmar. Pennan som far över pappret och hjärnan helt bortkopplad (nästan). Det blir som att tänka medan man inte tänker. Och det är bra. Tecknandet liknar skrivandet på flera sätt. Inte minst i de enkla fundamentala tillbehören; papper och penna. Men också i processen under själva akten. Dagdrömmen som manifesteras så enkelt och direkt och blir lika överraskande för mej som för någon annan. Tecknandet, ja hela den konstnärliga verksamheten, är egentligen högst privat, sluten. Men det underbara är att trots detta så fungerar konst som något allmängiltigt och kan i sina bästa stunder fungera uppmuntrande och stödjande för var och en, ja för oss alla. Den kan faktiskt förändra våra liv. Det är det den gör, konsten, förändrar våra liv.

Huvuddelen av ditt arbete kan sägas kännetecknas av ett ganska strikt konceptuellt tänkande – filosofiska, existentiella och politiska teman behandlade utifrån vissa rationella val och värderingar. Teckningarna däremot präglas av något som kan påminna om surrealisternas försök med ”automatisk skrift”, där metoden snarast varit att låta handen löpa, ofiltrerat, utan förnuftets kritik och eftertanke. Vad har du för tankar kring denna (skenbara?) motsägelse och kontrast?

Den mänskliga aktivitet, eller bättre; det fantastiska mänskliga redskap vi kallar konst (som inget har med gallerier eller museer eller akademier att göra) går alltid först i det mänskliga tänkandet. Det är där vi säger och gör saker utan att veta vad vi säger och gör, utan att veta om det, vad vi säger och gör alltså. Och däri ligger en oerhörd politisk kraft, när vi med en viss distans plötsligt inser vad vi tänker och känner. Det är då vi kan förändra vår situation. Detta livet är statt i ständig förändring och vi är alla här på lika villkor, med möjlighet att utvecklas och utveckla. När jag var i tonåren stimulerades jag precis som de flesta andra unga i västvärlden av Surrealismen (den cerebrala anarkismen) och fattade den politiska och mentala potential som låg där. Det finns inga motsättningar mellan det rationella och det icke-rationella, det är bara två olika rum, två olika verktyg som samarbetar.

För min del skulle den konceptuella verksamheten inte vara möjlig utan rörligheten och öppenheten i den aktivitet som är granne med drömmen. Där kopplas trådar ihop på ett oväntat och överraskande sätt som gör att jag vågar saker som jag aldrig annars skulle våga. Jag är ständigt livrädd och är enormt beroende av den energi som alstras under sängen, i det dolda rum där tanken står stilla men där samtidigt ett annat rör sej med en oerhörd intensitet. En oerhörd precision.

Ja, jag är alltid rädd, det har jag alltid varit. Jag vågar knappt gå till Konsum för att handla. Jag orkar knappt med en enda dag till för att tanken på nästa skrämmer mej så. Och på nätterna vaknar jag bara för att kontrollera att jag fortfarande är vid liv. Jag brukar säga att bästa platsen att bo på är utanför Södersjukhusets akutintag. Jag har många gånger allvarligt övervägt att slå upp mitt tält där. Vilken underbar hugsvalelse att bara tänka på detta.

Hur kommer det sig att du valt att arbeta interdisciplinärt, och i så många fall i samarbeten med andra konstnärer?

Att arbeta interdisciplinärt är en nödvändighet; det ena ger det andra i ett nervöst samspel som en slags dialektik. Allt är så bräckligt och det behövs så lite för att kullkasta ett försök, en påbörjad konstruktion. Då måste man raskt kunna hoppa över till nästa spår. Och oftast är det just en fråga om parallella spår, rörelser, aktiviteter.

Och de samarbetsprojekt som jag hela tiden har pågående är också en del av detta. Jag är tacksam för det. Det är så mycket som jag aldrig skulle ha kunnat eller ens vågat ge mej in i om det inte varit för några av dessa samarbeten. Och faktiskt, den subjektiva konstnärsrollen är i dagens läge ingen självklarhet (sic!).

Ett återkommande motiv i ditt arbete kan sägas vara uppehållandet vid gränser och gränstillstånd. Vad söker du i dessa gränsområden?

– Det här var det värsta jag varit med om, sa min mor gång på gång när hon sakta fadade ut i sina sista timmar i livet. Det här var det värsta jag varit med om.

Idag vaknade jag till en annan verklighet, en annan verklighet än igår. Jag såg det inte direkt. Inget anmärkningsvärt. Men efter en stund insåg jag att där fanns en skillnad. Det var ljuset. Ljuset var liksom starkare, inte mycket, men ändå fullt märkbart. Intensiteten. Som att ljuset dimmats upp någon grad, som att det blivit ett hack eller ett trappsteg från igår. Som att den regelbundenhet, den lagbundenhet man aldrig annars ifrågasätter, fått sej en smäll. Kanske nya kretsar i ett parallellt universum? Ett parallellt universum som dag efter dag skapar sej självt. Eller snarare: en oändlig serie av parallella universa som ständigt byts ut, växlar från dag till dag, omärkligt. Som utgör den rytm vi alla är fångade i eller åtminstone Jag är fångad i. Det jag som så gärna vill bli kallat Vi. Det jag som så skräckslaget tillbakavisar varje tvivel på att Vi skulle kunna vara samma sak som Jag.

Som om en genomgång och en uppdatering skett i samtliga kretsar och där det i den annars så stabila och ständigt sej själv återupprepande processen infunnit sej ett nytt och så starkt påverkande influentium att en förändring från föregående fas varit ofrånkomlig. Som ett osedvanligt tydligt steg i det ständigt pågående.

Jag uppfattar det som att mycket av ditt arbete präglas av ett humanistiskt patos, med fokus på mänsklig värdighet och emancipatorisk kamp etc. Men också att det närmast tangerar en form av religiositet. Hur kan/bör konstnären förhålla sig till makten? Finns det överhuvudtaget något utrymme att som konstnär verka subversivt utan att slukas av den repressiva toleransen och bara bli ett alibi för det rådande systemets bevarande av status quo?

Att förhålla sej till makten är inte lätt. Men oerhört viktigt. Att ifrågasätta. Makten alltså. Och göra vad man kan för att kritisera och genomlysa. Att arbeta med konst är ett privilegium som också kräver ett ansvar. Det är en utav de få mänskliga discipliner som ger fritt inträde till alla andra områden i den mänskliga sociala strukturen. Som att ha ett exklusivt visum vilket ger tillträde till alla rum, till alla rum. Konsten kan och bör inge kraft och mod. Stimulera till stordåd på det personliga planet såväl som på det kollektiva. Och absolut, för min egen del är ett socialt patos en viktig drivkraft. De sociala, politiska och ekonomiska orättvisorna består. Att leva idag eller under medeltiden är ingen större skillnad. Samma orättvisa, samma förtryck; de få som regerar över de många. De få som erhåller odödlighet och de många som sedimenteras ner som mylla i sitt lidande.

I vilken mån är kommunikation viktigt för dig i ditt arbete? Finns ambitionen att nå utanför den relativt begränsade konstpubliken? Kan konst alls kommunicera?

Att kommunicera i det horisontella planet är enormt viktigt för oss alla för att skapa en möjlig framtid. Att kommunicera vertikalt har varit förbehållet ett fåtal, de med makt och överhöghet. De med tolkningsföreträde. Men även där har konstnärer i alla tider hävdat sin rätt och sin förmåga. Precis som dårarna. En fråga om makt, även om den varit inverterad eller avkrävts dödsstraff.

Jag skrattar ofta i samband med exempelvis Guds söners performance-föreställningar, och även i andra delar av ditt arbete märks en lågmäld humor. Hur ser du på humorns roll i ditt arbete? Förstår folk att du är rolig?

Med en retorik lånad från sinnesjukhusen, där högmodet sedan länge är långt ifrån fallet och där skrattet inte fastnat i halsen utan utgör den sista lilla rest som återstår av förkrympt frihet och inverterad makt. Där den hierarkiska pyramiden vänts upp och ner och där det lilla blivit det stora. Där den fattige sitter på tronen som också är en latrin, som också innebär en upphöjning, om ack så liten, men (och det är viktigt) också några centimeter närmare Gud.

Man har aldrig skrattat så mycket som i 1:a världskrigets skyttegravar, sägs det. Skrattar bäst som skrattar sist. Vad ska man annars göra när inget finns att se fram emot? Men, trots allt, det finns alltid något kvar att klamra sej fast vid. Alltid.

* * *

[ur mejlkorrespondens 100509–100516]

Joakim Eneroth : Swedish Red. London 2010

2010-05-16T06:06:00.001+01:00

'
'

bobo jök frithiof berglund : undergången

2010-05-10T12:14:00.005+01:00

'
'

Ekologi, anarkism. realpolitik samt soldathustrur

2010-05-02T13:05:00.012+01:00

Bo I. Cavefors

FRÅN AGRARROMANTIK TILL REALPOLITIK. EKOLOGI OCH ANARKISM samt HJÄLTEMÖDRAR OCH SOLDATHUSTRUR

Artikeln om ekologi och anarkism publicerades ursprungligen i KvällsPosten den 18 juli 1986.
Artikeln om hjältemödrar och soldathustrur publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet den 14 september 1986.

Artiklarna här obetydligt förändrade; finns även publicerade i min bok Svarta Fanor, andra boken / Kulturopium, 2004.

Deutscher Taschenbuch Verlag publicerade 1986 en utmärkt historik om konsumtionssamhällets blomstrande revolutionärer, gröngardisterna, Ökopax und Anarchie. Författare: Ulrich Linse, född 1939 och när boken utkom Oberstudienrat i München.

"Historielöshet är ett utmärkande drag" för "die Grünen" i det dåvarande Västtyskland, skriver Ulrich Linse. Som exempel nämner han att när "de gröna" 1977 skulle introducera sig i Niedersachsen, hade man hämtat symbolen, gröna ballonger, från en Berkeleyaktion, USA, 1969, istället för att anknyta till det tyska 20-talets "gröna folkrörelser, vilka brukade associera till den Helige Frans av Assisi och hans lovsång till Moder Jord".

Linse konstaterar att även om den tyska "grön"-rörelsens förflutna ofta visserligen är patetisk, så är den dock, i allmänhet, ärofull. Entusiastiskt skildrar han människor engagerade inom såväl det "borgerliga naturskyddet" som inom "proletariatets naturvänner", vilka redan vid skiftet från 1800-tal till 1900-tal sysslade med ekologiska frågor.

Det av Bismarck 1871 igångsparkade tyska kejsardömet bestod av två huvudkomponenter, en bourgeoisie som med friskt mod kastade sig in i landets industrialisering och en bildningstörstande grupp småborgare vilka spjärnade emot kapitalismens framfart och som när Tyskland mellan 1890 och 1910 definitivt övergick från att vara agrarland till att bli den industrination som dominerade de populära världsutställningarna, artikulerade en sund och stärkande natur- och hembygdsfilosofi.

Industrialiseringen, flykten från landsbygden till storstäderna, skapade snabbt motståndsrörelser med andra ideal än självgående maskiner som ledstjärna. Filosofin till dessa drömmar fann man kring de redan under mitten av 1800-talet populariserade formerna av naturahushållning och enkelt leverne: agrarromantik, storstadskritik och en prefascistisk "Blut-und-Boden"-myt.

Tidiga "grön"-rörelser Linse redogör för var Vegetarische Obstbaukolonie Eden i Oranienburg 1893 och de sk "förortsbohemerna" i Berlin samma år. Han namnger pionjärer som Ida Hoffman och den Henri Ödenkoven som levde ut sitt sunda liv i Monte Verità vid Lago Maggiore, en plats, en verksamhet, som också Herman Hesse kände väl och delvis nyttjade när han 1910 skrev den underbara satiren Världsförbättraren.

En annan tidig "grön"-rörelse var Giordano-Bruno-Bund i Berlin 1901, som byggde vidare på idéer från den man som redan 1866 med boken Generelle Morphologie der Organismen infört begreppet ekologi, Ernst Haeckel. Hans propåer ledde så småningom fram till teosofi och Rudolf Steiner.

De "gröna" rörelserna utvecklades i olika riktningar, mot nykterism, vegetarism, fri sexualitet, nakenkultur, naturläkemedel, råkost, osv. Det var en wilhelminsk alternativkultur som inte motarbetades av det statsbärande skiktet. Sålunda stod Deutsche Garten-Gesellschaft under Schutze der Frau Kronprinzessin.

Några av de tidiga idealisterna, som Werner Linder, Walter Schoenichen och Paul Schultze-Naumburg, finner man efter 1933 i den nationalsocialistiska ringhörnan, övertygade om att "Blut-und-Boden"-ideologin i sin rasistiska form kunde bli en fruktbärande kompromiss mellan deras natur- och hembygdsintressen och den expanderande industrins krav. Det gällde att rädda det tyska folkets traditioner och det tyska "livsrummet".

Nazisterna ställde gärna upp med erforderlig organisationsförmåga: Heimatschutz ist Volkstumsarbeit. Samarbetet konkretiserades vid autobahnbyggandet då det gällde att samordna estetik och teknik. Det politiska stridsropet löd: Schönheit der Arbeit, men detta samarbete ledde till att de "grönas" moraliska kapital hos en bred allmänhet, spolierades.

Någon kan kanske förledas tro att det var borgarna som gick i fällan medan socialisterna, dvs socialdemokraterna, stod på barrikaderna och föraktade kolonilottens ljuva svalka. Icke så. Även socialdemokraterna ömmade för fåglar, buskar, träd, fri sexualitet i berg och dalar och nakenvandringar i alperna. Redan då hade man sin egen "Öko-Flügel", trots att Karl Marx på sin tid ignorerat problemet och inordnat sig i det led som menade att det fanns föga av konflikt mellan begreppen naturtillgångar och naturnyttjande. En marxistisk variant som saluförs idag år 2003 av marknadsliberaler från den gamla 1968-skolan.

Redan 1889 bildade socialdemokrater i Berlin studieförbundet Urania. Där läste man Wilhelm Bölsches småskrifter om biologi, naturskydd och livskvalitet. Bölsche hade skrivit bestsellern Liebesleben in der Natur, där han hävdar att det är kärleken och inte kampen för överlevnad som är viktig. Bölsche var talesman för en anti-urbanisering av anti-politisk karaktär: ge arbetaren möjlighet att komma ut ur kapitalismens stadshelvete till den fria naturens paradis och skåda den morgonrodnad som förebådar det socialistiska framtidsriket. Det var vackert tänkt, men inte realpolitik.

En av de socialdemokrater som talade sig varm för de friluftsfrämjande massrörelsernas existensberättigande, var den österrikiske kanslern och presidenten Karl Renner, som redan 1895 varit med om att starta Die Natur-freunde.

1931 beklagade sig Renner över att partiledningen inte helhjärtat ställde upp på natursvärmeriet utan oroade sig över att medlemmarna, om de blev alltför fascinerade av fåglar och blommor, liggande nakna på ängarna bland bergen, med råkosten inom räckhåll, skulle glömma det politiska arbetet och de revolutionära målen.

Ulrich Linse hinner berätta otroligt mycket på bokens 192 sidor. Här kan endast återges några få episoder från etthundra års historia: om Europas egen Gandhi, Gusto Gräser, allmänt kallad "Kohlrabi-Apostel"; om dennes bror, officeren i den österrikiska armén, Carl, som med ärkehertig Leopold Wölfling som hedersmedlem, grundade den anarkistiska föreningen Ohne Zwang; om Christian Wagner; om Gustav Landauer med det anarkistiska jordbruket Freie Erde utanför Düsseldorf på 1920-talet; om naturrevolutionären och ornitologen Paul Robein från Stettin; om trädgårdsarkitekten Leberecht Migge som 1919 publicerade historiens första Das Grüne Manifest och undertecknade det Spartakus in Grün, am dem der rote sterben soll; om Dr Goldberg (förnamn okänt) som i Berlin grundade kommuniteten Caverno di Zarathustra, och om många andra, som Erich Mühsam, Clara Stark, Willy Ackermann, Bernhard Eiben, Herbert Fischer, Ludwig Christian Haeusser, Franz Kaiser.

Några hamnade i fel fålla när Hitler lockade, men förvånansvärt många stod emot och stod som Sven Dufva kvar i enskild ställning till dess döden hann ikapp dem. Willy Ackermann dog inte förrän på 1980-talet, in i det sista odlande egen kål, stödd av hustrun, ideologisk övergiven av barnen. Han och Paul Robein är de båda intressantaste personligheterna från dessa tidiga "gröna" rörelser. Robein slog sig ned i ett hus bland sanddynerna utanför Stettin. När Röda Armén nådde dit, dödades han. Huset, böcker, manuskript och vetenskapliga samlingar förintades. Det var tragiskt också på så sätt att bland detta unika material fanns med stor sannolikhet många idéer och argument värdefulla som arsenal för dagens "gröna" i kampen för en människovärdig värld att leva i.

Det var inte stor dikt, trots närheten till Goethe, det man 1921 graverade in på en marmortavla till minne över den anarkistiska bosättningen Freie Erde, men det var och är, kanske, rätt tänkt:

Wir lieben den Wald, wir lieben die Flur,
wir lieben die Erde, die Mutter Natur.
Wir lieben den menschen, von Wahn befreit,
der grossmäulien Phrasen Besessenheit.
Wir lieben die Tat, die Arbeit, die Kraft,
die aus dem Chaus ein Neuland schafft.
Drum helft uns und schützt die erstehende Welt
und schont uns den Wald, die Flur und das Feld.

+ + + + +

HJÄLTEMÖDRAR OCH SOLDATHUSTRUR

Vid fängelset i Berlin-Plötzensee avrättades den 20 juli 1944 Margarete Schäffer, efterlämnande barn och man. Hon var antinazist och hade beskyllt Hitler för att vara en "Lumpengesindel". Sådant straffade sig. Advokaten försökte förhala rättsmaskineriet, kriget skulle snart vara slut, men attentatet mot Hitler utlöste en terror där också dödsdomar som intet hade med attentatet att skaffa snabbt verkställdes.

Margarete Schäffer är det entydigaste kvinnoödet i en bok som 1986 gavs ut av Gerda Szepansky. Boken, "Blitzmädel", "Heldenmutter", "Kriegerwitwe", Frauenleben im Zweiten Weltkrieg (Fischer Taschenbuch Verlag) består av ett väl valt material presenterat i form av reportage, dokument och prosaskisser. Förlaget har tidigare i serien Die Frau in der Gesellschaft publicerat böcker om bla turkiska kvinnor i BRD, om kvinnor under tiden mellan kejsaren och efterkrigstidens "Wirtschaftswunder", om kvinnor och musik, om kvinnor över 66, om kvinnor efter 1945, osv.

Sammantaget är det en imponerande lista kvinnolitteratur, som visserligen i huvudsak berör tyska förhållanden, men som i uppläggning och attityd är allmängiltig och översättningsbar. Böckerna skiljer sig radikalt från den kvinnolitteratur vi vant oss vid, som så ofta handlar om primalskrin i dubbelsäng förvandlad till enmansbädd.

Gerda Szepansky föddes 1925. Innan boken publicerades arbetade hon i Berlin som journalist, lärare och kabaréartist och hade 1986 även publicerat en novellsamling samt antologin Frauen leisten Widerstand.

I den här och nu aktuella boken skildrar Gerda Szepansky den tyska "medelkvinnan", som naturligtvis inte existerar, men som man i brist på bättre kan kalla alla de kvinnor i Hitlertyskland som vi aldrig hört talas om. "Medelkvinnan" var varken judinna, motståndskvinna bland partisaner eller dubbelagent. Hon var inte heller sadist i något KZ-läger eller storbröstad blondin i Hitlerjugend. Szepanskys "medelkvinna" var mor och maka, fanns i alla samhällsklasser, var traditionsbunden men likväl öppen inför en förändrad framtid, hon var inte politiskt aktiv, hon ville älska och bli älskad. Kort sagt: hon var som människor är mest.

Gerda Szepansky har utifrån egna krigsminnen låtit ett trettiotal kvinnor redogöra för sina upplevelser under nazist- och krigstid. Den antipolitiska attityden är oftast klart utalad. Man anpassade sig men var genomgående skeptisk till Hitler, utom på en punkt: nazisternas framgångar med att förbättra ekonomin, att ge männen arbete och därigenom åstadkomma harmoni i familjerna samt "lag och ordning" på gatorna. Man var helt enkelt trött på alla slagsmål och allt skjutande. Detta gjorde intryck framför allt på arbetarkvinnorna, i synnerhet om de hade många barn. För barnfamiljerna skapade Hitler sociala förbättringar, men å andra sidan förlorade kvinnorna en rad av de lagstadgade förmåner de kämpat sig fram till under Weimarrepubliken. Efter 1933 anställdes allt färre kvinnor för kvalificerade arbeten. Nazisterna såg helst att de höll sig till hushålls- och jordbruksarbete.

Kvinnoorganisationerna koncentrerade sig på allsång och handarbete. Alla föreningar omorganiserades och kom att lyda under Partiet. Detsamma skedde senare i bla Österrike. Därför är det idag möjligt att beskylla en ovän för att ha varit organiserad nazist, även om han/hon endast var medlem i kvarterets bridgeklubb eller joddlade i byns allsångsförening.

I Mein Kampf glorifierar Hitler moderskapet. Det budskapet kom i viss konflikt med ett senare budskap, 1937 och därefter, att kvinnorna skulle arbeta inom krigsindustrin, där deras löner låg 40 procent under männens. Men konsekvens var kanske inte Hitlers styrka.

Gerda Szepansky berättar om arbetarkvinnornas skräck när de via radion på morgonen den 1 september 1939 hörde att det nya kriget redan var i full gång. Av erfarenhet visste de vilka som slaktas först. Sönerna.

Efterhand som kriget gick sämre förärades de tyska mödrarna allt grövre verbala hyllningar, som "Heldemutter" och som mammor vilka offrade sina söner för "Führer, Volk und Vaterland". Men kvinnornas motstånd växte. Sjukanmälningarna ökade kraftigt, givna order missförstods och tyst motstånd i form av maskning och slarv på arbetsplatserna blev allt vanligare. Förståelsen ökade för de kvinnor vilka var utsatta för direkt förföljelse av politiska eller rasistiska skäl, som judinnor, politiskt aktiva kvinnor som Margarete Schäffer och de utländska kvinnor som kommenderats till Tyskland för tvångsarbete.

Man skänkte mat och kläder och, framför allt, man gav husrum åt förföljda kvinnor och deserterade soldater. Det var en omfattande men dold verksamhet, föga omskriven i historieböckerna, föga glamorös. Den verksamheten intensifierades när judedeportationerna tog fart 1938.

Mot slutet av kriget tvingades alla tyska kvinnor mellan 17 och 55 år till aktiv krigstjänst. De hemmavarande befann sig ofta i riskablare zoner än kvinnorna vid de efterhand avsvalnande fronterna, när städerna totalbombades av de invaderande allierade och striderna fördes på gatorna.

Många kvinnor kom i krigsfångenskap. Andra organiserade praktiskt hjälparbete som Rettet die Kinder och Opfer der Faschismus. I detta positiva arbete återfann kvinnorna sig själva. De fick mod och styrka att bemästra en socialt totalt förändrad situation. Männen och sönerna dog vid fronterna, eller återkom som invalider. Ensamheten under kriget hade slagit sönder äktenskap och vänrelationer. Ekonomisk trygghet fanns inte längre i ett från grunden sönderslaget land.

"Blitzmädel", "Heldenmutter", "Kriegerwitwe"ger ett brett perspektiv av vad de tyska kvinnorna i vår tid upplevt och uträttat. Det är erfarenheter om att leva i helvetet, men överleva det. Det är bra att veta hur det går till. Historien kan upprepa sig.
Copyright©Bo I. Cavefors

BRAND - 1-maj-numret ute NU!

2010-04-28T12:13:00.006+01:00

''
'

BRAND
ANARKISTISK TIDNING SEDAN 1898

1-maj-numret ute NU!

A4-format, 82 sidor, illustrerad i färg och s/v.
Pris: 50 kronor.
PlusGiro/Brand 478 24 80 - 0
ISSN 0284-9521

Ur redaktionens Brandtal:

"Hundratolv år på nacken. Brand är allt en seglivad tidning. Nu är vi tillbaka, i ett nytt format. När Brand startades av Socialdemokratiska partiet 1898 var visionen med tidningen att ha ett forum för att försvara de arbetskamper som fördes mot de borgerliga attackerna i media. Senare togs den över av Ungsocialisterna och har genom åren passerat olika cykler. Den gavs i perioder ut som veckotidning med som mest 60.000 läsare. När arbetarrörelsen splittrades i en parlamentarisk och en utomparlamentarisk del blev Brand det främsta språkröret för den utomparlamentariska delen...

- - -

Vår ambition är at förnya Brand, Vi vill ge ut en tidning där vi ger oss in i samhällsdebatten ur ett frihetligt underifrånperspektiv, nära knuten till de sociala kamper som pågår. Brand har en fantastisk historia. Vi vill bidra till den, föra vidare den radikalitet och det engagemang som den burit på i över hundra år, knyta an till traditionen inom den "andra" arbetarrörelsen. - - - "

Redaktör: Samira Ariadad

Ur innehållet i nr 1-2010:
Hanna Gustavsson : Barbarok flyttar hemifrån / Gustav Fridolin : Håll ögonen på makten / Valentina Martinez : Amora y anarquia / Mathias Wåg : Ce n'est cu'un debut / Osynliga kommittén : Det stundande upproret / osv osv, mm mm mm...

Bobo Jök Fritihof Berglund / Kärlekens martyrer

2010-02-19T02:39:00.008Z

'
'

Bild:
Bobo Jök Frithiof Berglund
Kärlekens Martyrer
'

Text:
Bo I. Cavefors
fn-soldater, nato-soldater, eu-soldater, svenska gossar i fredens och förbrödringens och det globala samhällets samarbetstjänst... den heterosexuella sperman förskräcker...

survival unit

2010-02-01T20:42:00.003Z

SURVIVAL UNIT

Per-Oskar Leu, BFF / johan berggren gallery, malmö, sweden

2010-02-01T10:48:00.016Z

'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
Per-Oskar Leu, BFF

Opening: 6 February 2010, 4-7 p.m
Exhibition period ends: 7 March 2010
Johan Berggren Gallery
Opening hours: Thursday-Sunday 12-17.30

Johan Berggren Gallery is pleased to announce an exhibition by Norwegian artist Per-Oskar Leu (b.1980). The show is a straightforward synthesis of various elements, sentiments and strategies in Leu’s practice throughout the recent years. At the bottom, as always, there’s a rigorous research and archival process that has resulted in an expansion and recontextualisation of historical processes – questioning our conception of a number of actual historical events.

The exhibition BFF – Best Friends Forever – is an attempt to poke at the term ’Political Art’. Arno Breker and Otto Freundlich, two German artists of the early 20th century who stood on opposite sides of the political spectrum – Breker was Hitler’s favourite artist and Freundlich was an outspoken communist – form the basis for this project. They suffered very different fates but their life stories are both quite remarkable, and could be used as examples of 'political artists' who quite literally lived and died for their beliefs. Leu’s extensive research, points in the direction that Breker and Freundlich might have met already in Paris during the 1920’s. When looking back, the artists’ lives and struggles come to personify the ongoing cultural turmoil of war-time Europe as well as what happened to the understanding of art at the time. The BFF project, in many ways, reflect how the nazi system’s attack on modernism resulted in the marginalization of the classic-heraldic sculptural language and figurative art as such.

The current exhibition can best be understood as a curated one. It shows the artist intermingling and recreating historical material and artifacts. For the first time ever, original works by Breker and Freundlich will be shown together. A dialogue is created between the two characters using acquired works. But Leu also recreates, intervenes and creates new ones. A central work shows the resurrection of Freundlich's lost sculpture 'Der neue Mensch' – the poster work of the ’Entartete Kunst’ show – and destroyed by the nazis. Using Rapid Prototyping Technology and recycling an original sculptural work by Breker, Leu thus conseals Breker’s and Freundlich’s possible friendship forever. Another work shows a film sequence shot in Paris where Leu has gotten hold of an SS uniform, identical to the one Breker wore in an infamous photo with Hitler in front of the Eiffel Tower. Staging a performance work at the exact same spot, the film plays on the fact that a large portion of both Freundlich’s and Breker's works have been lost and touch upon the great sensitivity and strategies that we’re using to deal with this, still very loaded period of European history, as well as the changing role of the artist throughout the years 1933-45.

Johan Berggren Gallery, info...

Iggy Malmborg LECTURE ON A BOX

2010-01-24T18:40:00.023Z

'
'

Iggy Malmborg

LECTURE ON A BOX

Welcome to my new soloperformance

at Malmö Theatre Academy.

LECTURE ON A BOX

The performance is based on a phenomenon

in the Russian orthodox church,"the foolishness in Christ".

In Russian these fools are called jurodiviyj, originally meaning

degenerate or freak.

The popular designation in Russian however;

is God's people or The Blessed.

The Jurodiviyj left the church to live in a kind of public abstinence.

They performed a theatre of foolishness in the public space,

and they always acted in the opposite way of what is considered

a normal and desirable behaviour.

By combining vision and blindness, pictures and judgement,

hallucination and language, sleep and wake, day and night,

insanity is in the end negated to nothing.

This is because insanity is a combination of everything

which is negative.

Paradoxically the nothingness of which insanity embodies

becomes a manifestation unto itself. It explodes out in signs, words and gestures.

It is a hopeless complicated unit of order

and disorder born of an objective rational reality

and the meaningless of insanity.

Therefore if insanity is nothing then it may only manifest itself

by seperating from itself, by taking on the shape

of reason and by becoming its own opposite.

Everything insanity has to say about itself is exclusively reason,

despite that insanity is the very negation of reason.

Jan: 29:th 9:45 pm, 31:th 5:00 pm, Feb: 6:th 9:15 pm, 7:th 7pm,

8:th 8:45 pm, 11:th 8:45 pm, 13:th 9:15 pm

Bryggeriteatern

Bergsgatan 31, Malmö - Sweden

Trailer>>>
Tickets>>>

Danilo Stankovic, foto

2010-01-19T08:13:00.016Z

Bo I. Cavefors

- diskussion

- uppläsning

- samtal

Klubb Kristallen

Malmö, 15.11.2009

Foto: Danilo Stankovic

Peter Padrón Hernández : Älskaren / The Lover

2010-01-11T17:44:00.017Z

Peter Padrón Hernández

Älskaren / The Lover

TeaPaper, Copenhagen, 11 Jan 2010

Some years ago, when I was still living on the wrong side of Øresund (so to speak), a dear friend of mine introduced me to Bo Cavefors. For those of you who may not have heard of Bo, he is probably best described, quite simply, as the heart of the Swedish countercultural underground.

As a publisher way back in the 60’s and 70’s, he unleashed a torrent of highly flammable literature unto the unsuspecting public – including Pasolini, Lautréamont and Ezra Pound; not to mention the writings of the Rote Armee Fraktion, back when their guerilla war against the German state was still most definitely going on.

The importance of Bo’s work as a publisher can not be overrated – those books truly made a difference. I myself remember digging around in my father’s bookshelf as a kid, on a frenzied hunt for any- and everything that seemed or felt either weird or truthful – only years later did it strike me that all the best ones had at least one thing in common: The “Bo Cavefors Förlag” logo on the back cover…

Amongst my greatest finds, come to think of it, were Salvador Dali’s delightful autobiography – which I would skip school in order to read, and re-read – plus a collection of sharp, brainy essays by the late great Harry Järv, which included not only a fascinating excerpt from Kafka – the sex scene from The Castle, no less, which certainly made a strong impression on my young mind – but also an old black-and-white photograph of a naked Native American woman hanging upside down from a tree, about to be cut apart by bored-looking white men with machetes. (The essay itself dealt with colonialism – but it was the picture, of course, that really got to me.)

* * *

So, anyway: When I first got to know Bo, over in Malmö, he had recently moved back to Sweden after some twenty-odd years of Italian exile (long story), and was probably glad to see himself and his work appreciated by a newer generation: We promptly started hanging out – me, him, and the friend who introduced us; talking the deep talk, etc. However – sadly – we abruptly fell out of touch as soon as I moved out of the country, and never heard from each other again.

Until now, that is.

Just weeks ago, Bo got in touch again, wondering if I could recommend a good Copenhagen venue and some fitting actors for his latest project – a live action (yep, the man does that, too) called “Gilles de Rais. Älskaren.” He told me it was going to be something quite special, something out of the ordinary – it would require a lot of guts, a lot of passion; a lot of people giving their blood, sweat and tears; and yes, there would be “active gay sex” on stage. Naturally, I enthusiastically offered my support right away – and then had a look at the script.

It is strong stuff – wild, brutal, ecstatic; essentially an ultraviolent piece of medieval homoerotic action, of “Dionysiac indulgence, body and sex, distress, surrender, blood and hangmen.” It’s all there – it all hangs out; nothing is covered up, or swept under the rug. A pig gets brutally slaughtered by a gang of knife-wielding naked boys, who then proceed to hack off the animal’s genitalia, and scatter its guts about the floor. Pedophilia is dealt with, frankly and matter-of-factly. Defecation happens (although for noble alchemical purposes). And of course there’s near-constant man-on-man fucking – dirty talk, sweet caresses, lusty blowjobs and all the rest of it. (Those of you with a decent understanding of Swedish can read the script in its entirety by clicking right here.)

Of course, anyone familiar with the history on which the play is based wouldn’t exactly be surprised at any of this: 15th century Europe was not exactly for the faint at heart – and that goes doubly for the world of the French nobleman Gilles de Rais, compared to whom the celebrated English decadents, from Dashwood to Crowley, seem positively Amish. And yet this is Bo’s world as much as it is de Rais’ – the play itself, tellingly, takes place many decades after de Rais’ death, and Bo himself (!) plays the part of de Rais’ favorite former boy toy, now grown into an old man who, like his erstwhile master in his prime, surrounds himself with a wide variety of hard cocks and shapely asses. History is repeated, then – and traditions passed on. Stories are told, and lessons learned. There are rituals, there is alchemy – there is poetry, there is song. But first and foremost: Bo speaks, and the kids listen. That’s the strength of the work: Hiding not a jot – consequences be damned – a “man against time” speaks his mind.

And yet, here we are, a modern audience with modern sensibilities – easy to shock, easy to rule, easy to scare away; myself, as I was quite annoyed to find out, most certainly included. And yet when I told Bo about these first impressions – of shock, and revulsion – he seemed absolutely giddy: “Wow, is the script really that strong? That’s nice…!”

* * *

I’m running out of space here, so let me try to quickly wrap things up: Really, I could go on and on about Bo’s world – we haven’t even gone into his lifelong Catholicism, for example, nor have I mentioned the fantastic magazine he used to publish – but what is truly of the essence is that I promised to help the man with his live action, and intend to do so.

Therefore, a theatre venue here in Copenhagen has been recommended, and promptly contacted – if they turn the thing down, we’ll just ask the next one, and then the next one, etc. Essentially, the same goes for actors, prop folks, etc.

In the meanwhile, anyone wanting to help out with the project, in any way, is welcome to contact me at shitlicker@teapaper.dk – come on, folks, step right up: The nation needs heroes.

Collage by Bo Cavefors.

C.M.LUNDBERG : illustrationer flödar i stickande grå väder...

2009-12-30T01:54:00.001Z

C.M. Lundberg

fredag 10 oktober 2008

illustationer flödar i stickande grå väder bleker ansiktet med blemmor täckt av sönderdelade avsikter som skär ansiktet i ögonstenar som kan läggas på hög. insjunkande trevar efter något där smutsen finns i ögonhålan av sand slänger de somliga ägnar trevar med händerna i mörkret blicken mot sandtaget hålan talar om ljungen som växer delas i sökandet efter händer där önskningen fyller ytan i sanden ögonstenar slipas mot sanden stirrar mot personer utanför det känns men visar sig därifrån olika omkring ett område bredvid sandtaget sover där då sängen av metall söker sig dit stenarna i behållaren som facetter inom det lilla ögat.

leder in i kärnan korallformationer blänkande metall smakar blod röret smalnar intill sig sakta spetsen bestrykes av olja leder in expanderar till kärnan ett iploderat sjunkande i metallstrukturen pupillen vidgas äter ljuset starkt faller förtvinar in i centrum krafsar i hörnet intill kärnan som vidgas och smälter agressivt mina händer bles jourhavande läkare stänger i bländningen mängder av ljuspunkter träffar jag ser inte kärnan känner metallröret spetsen sylvass oljan i sändningen kärlet sticksår på handen den gamla stugan smala korridoren ljuset starkt vaknar pupillen vidgas trasas sönder stänger ögat.naturlig smörjer viskbildningen innehållslös i närhetens klyka skeva ljuskäglor i krampaktiga sjunker skeppet strukturer i fallande tårar ihållande dokumentförstöraren svärmare i vilsna klaustrofobiskt klädesplagg som vitt rep väljer stoppsignal av alla nattens överraskningar i smällen som påbörjades att leda bort att vika in flytande grenverket som säkert byggnaden angrep. benen rör sig sakta svänger de olika svänger av och an omgjord lukt närmar mig det slitna rök tjock och grå före en kontakt visar vägen till olika vi sträcker ut oss omkring detta av otydligheternas mitt närmar mig den fastspända i bilbältet nedanför gropen ögon som öppnas och stängs ljuskäglor i väntrummets klang smörjer in fingrarna småleende benbitar i rörelse.

kameran i rörelse schaktmassor om det sjunkande skeppet omslingrade varandra inåt landet tappade kontrollen vi sträcker ut oss omkring detta avtryck av smältvatten den färgsprakande ängen stänket av fåglar sänker blicken som lyhörda sväljer om vi blir tillåtna intill svagaste länken i resåren pillade bort småsårens lila och samlingens stickprov flagan av sot rinner i håret lämnar dig utan fasthållen kom dit vi väntar inte strömlinjeformade lämnar över kroppen utan tanke det smakar salt förvisningen gäller området stilla närmare vilan i grödornas linje på lämningens sida benträdgården lakas ur vilken i vasken som smälter i riktningen måste visas på stora skärmar i natten dåsar svagare former av grälla färger svärtan av havet som dröjer sig kvar dämpat fastslå i sänker det lästa ilandflutna omstrukturerade utåtstående i instuckna ord lägger nagelbitar orden i salen genomresa vika deras bortsprugna hälft bladen lämnar krattan vanliga limstift de sidostuckna lätena samlade damm inandades sorti av söderhavet vältalighetens näste.

Copyright©C.M.Lundberg 2009

Pi. #19

2009-12-27T08:46:00.002Z

Bo I. Cavefors : Naturens självklokhet vad gäller ståndare och anus...

2009-12-13T11:18:00.008Z

Bo I. Cavefors:

Naturens självklokhet:

här handlar det inte om

ståndare

och pistill

utan om ståndare som öppnar käften

för

andras ståndare;

den pansrade soldaten skjuter

sperman rakt

in i hanblommans vidöppna anus

medan pistillen nere

till

höger

förgäves

öppnar sin mun för den i

stålpansaret

dolda phallosen.

Texten och bilden ingår i Stefan Hammaréns trilogi Första skarabéerboken, Största skarabéerboken samt Tredje generation skarabéerbok, vilka utkommer på Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2010.

Georges Bataille - bo i. cavefors & martin bladh about a film by aryan kaganof & cavefors & bladh &.o.

2009-12-12T11:29:00.014Z

Qualis Artifex Pereo: Bo I. Cavefors & Martin Bladh

Connection >>>>>>

2009-12-11T11:30:00.000Z

'

'

'

'

'

'

'
Bo I. Cavefors
HERRE

Herre,

Herre gode Gud,

man tvistar om

var

Din Son föddes.

Man tvistar om ursprunget…

…om platsen!

En liberal tidning hävdar att det var

på ett pensionat

i Betlehem,

...en nyliberal tankesmedja

pekar ut en grotta som

födelseort

medan en tredje,

socialdarwinistiskt, eller möjligen

newagehumanistiskt inspirerad

filosofigrupp,

helst helt vill förtiga

Hans existens.

Är det inte så

att berättelsen

om stallet,

denna fallfärdiga,

dåligt planerade,

smutsiga,

denna

stundom

sällsynt bräckliga byggnad,

exakt som snickarboden,

där man kände doften

av sågspån och lim och

såg spånorna från

getfot och skölp,

ja, att allt detta

inte är

turistiska beskrivningar

av Kristus Jesus födelseort

och uppväxtmiljö,

den sociala kontexten,

så att säga,

utan att det är

en karakteristik

av världen;

det är visioner

som får styrka

i just detta

att i detta

stall och i

detta snickeri,

(Josefs eviga raggande

efter nya kunder),

byggt av våra synder

och våra fel och våra

svagheter

och vår otro

och våra tvivel,

har Kristus Jesus

kommit till världen

och fostrats

till att i sig visa

Din mildhet.

De heliga platserna

förvandlades då

och förvandlas idag,

till marknadsplatser

för ocker och

orättvisor och

månglares profiter.

Fostrad av

en fattig snickare,

som fann sin försörjning

bortom den globala ekonomins

bonusar,

som aldrig anlitades för

att vara med och

bygga Pontius Pilatus Palats,

kastade Han

månglarna ut ur Templet,

slog sönder deras kassakistor,

rev sönder skuldbreven,

släppte duvorna

fria.

Till allas häpnad

kunde de dävna

duvorna flyga...

När orden inte räckte till,

när dialogen

och det goda exemplet

visade sig

vara utan verkan, när ingen

lyssnade och ingen ville förstå,

när stanker

från penningmånglande

banker

kvävande

bredde ut sig

över Tempelgården,

fanns bara våldets väg kvar.

Likt Odysseus,

som surrade

fast sig själv

vid den korsformade

trämasten, når Han,

efter irrfärder och frestelser,

sitt eget och vårt Ithaka,

fastnitad vid

korset av trä.

Hör Sirenerna.

Den nakna människan,

alla Jungfrur Maria,

svarta som Kedars tält,

på flykt undan glåporden

och den ociviliserade

civilisationen,

söker sig

till öknen

och in i Hans famn.

"Come and drink! /

Eat flame which will make you /

Messengers of fire!"

(Det avslutande citatet: Syrian Eucharist)

Texten ursprungligen publicerad i tidskriften Karmel nr.3 1996, därefter på skilda håll i olika versioner.

Text&Bild: Copyright©Bo I. Cavefors(text) & En Kartusian (bild) 2009.

Italomemer - ett konstnärligt utvecklingsarbete av Daniel Hoflund och Måns Holst-Ekström

2009-12-07T17:45:00.006Z

Italomemer

ett konstnärligt utvecklingsarbete

av Daniel Hoflund

och Måns Holst-Ekström

Pi. #18

2009-12-05T07:47:00.006Z

'

'
'
'Copyright©Bo I. Cavefors 2009
'
'

Leif Elggren : Physiological Frequencies / Galleri Niklas Belenius

2009-11-30T14:20:00.024Z

'
'

LEIF ELGGREN

PHYSIOLOGICAL FREQUENCIES

Opening 3.12.09 from 1600 to 2100
3.12.09 - 7.1.10

Drawings from 2004 to 2009

Leif Elggren is a conceptual artist that are combining worlds of audio, visual- and performance-art. Its about signals, sounds, anatomy and ideas about death and spiritual experience. It is about scrutinizing the power. He will show apprx 160 drawings. With ball point pen is the human body shaped and shown in all angles. Signals and vibrations between them are illustrating another side with humans and their voices and how people connect spiritually. The drawings in this series is called Physiological Frequencies and can be seen like a sort of awake dream notations. "I believe there is a complex sound image that lives in a transitionary phase when we are born and equally when we die. The first we carry with us as a memory, a reminiscence of something lost. And there is a strong aspiration among us all to try to re-create or, at least, re-experience this memory, this sound image. It carries so much hidden information. We are convinced that we need this piece of information, something that we miss and long for. Everything we do veers off and is directed at this original image, in one direction or another. And it becomes a bearer of different types of messages depending on the degree of the angle. Like the human speech, the human sound. Here within lies something absolute and undeniably real. Something that not even death can overshadow. But death is a different concern so far." LE from a conversation with Fredrik Nyberg and Lars Carlsson in the book Physiological Frequencies.

Elggren will also show The New Immortality (a box in a limited edition) that was recently put together with ten four-page tabloid size prints more or less presenting Elggren´s whole body of work. The New Immortality is a non-periodical tabloid paper, magazine or fanzine started in 2003. The New Immortality relates to the book with the same name by John William Dunne, London 1939. It also relates to a 7" vinyl record from 1992 with the same name. This 7" was cut with a dry point needle and a record player. [I was shouting out loudly over and over again the words: "I am talking about if I only could talk!" ?The needle, resting on the wax in my gentle hand has hopefully registered something of the vibrations of my voice.] This special edition is a box with all the 10 issues of the TNI collected together with other related images and texts. He will also show his new DVD-release on Errant Bodies Records "Death Travels Backwards" and a new book called Physiological Frequencies with more than 300 drawings published by Gallery Niklas Belenius.

GALLERI NIKLAS BELENIUS

ULRIKAGATAN 13

115 23 STOCKHOLM

+46 (0) 8 662 82 07

+46 (0) 708 55 68 56

Open: Wed-Fri 12-6pm, Sat 12-4pm

Bobo Jök Fritihof Berglund / "cavefors actions..."

2009-11-25T13:56:00.015Z

Bobo Jök Frithiof Berglund : " Cavefors actions..."

1. Suverän solitär

2. Mellan Gud och mig

3. Segrande Bo

4. Oklar seger

5. Svärdet

6. Pisksnärten

7. Välkommen främling

8. Mörkt rum, röd nektar

9. Ung man

10. Oscilation

11. Livremmen

12. Klinisk iakttagelse

13. Abraxas

Samuel Martin & Leif Holmstrand (bild+text)

2009-11-23T18:12:00.009Z

'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'

'
Bild: Samuel Martin
Text: Leif Holmstrand

vad det ordnar sig i famningen
en zon bakom glas med vita linjer
några fina syften kan vi ana bakom män i allmänhet
att åter dra sig ur och betrakta
man känner belönade ytliga linjer
bakom dessa finns rummet tankarna finns mellan muskeltrådar
i blåsor
under hudlindade kring tarmar och ådror
ett civiliserat tecken
stilla brunst

Copyright©Samuel Martin & Leif Holmstrand

KRISTIAN OLSSON : UTSTÄLLNING

2009-11-22T03:31:00.004Z

mer info här>>>>>>>

Pi. #17

2009-11-16T14:26:00.004Z

THE LAST ROVER - EZRA POUND

2009-11-12T07:59:00.110Z

'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'

Artikeln först publicerad i tidskriften AMALGAM
Nr 6 (2-86). ISSN 0282-3128. Tidskriften Amalgam utgavs av Görgen Antonsson.

(Huvudnot: Någon kanske blir förvånad, eller förbannad, därför att de två kinesiska skrifttecken som Pound placerat i de citat av sina Cantos som ingår i denna artikel, ej finns med... Detta beror på tekniska svårigheter... Samma ursäkt gäller för att Pounds säregna radbrytningar negligerats... Huvudsaken i denna artikel är vad som säges, ej hur det säges... - - - Den som vill läsa mer av Pounds Cantos, med kinesiska skrifttecken, rätt radbrytningar med mera, hänvisas till pocketboken: Ezra Pound Cantos I-XXX, Sånger från Pisa, Hugh Selwyn Mauberley. BOC-serien/Bo Cavefors Bokförlag, 1969.)

BO I. CAVEFORS
The last Rower (Ezra Pound)

United States of America (4.7.1776 - )>
På 1560-talet grundade franska hugenotter en koloni i Florida dit också spanjorer sökte sig. I samarbete med holländare och engelsmän lyckades irokeserna i strid förhindra att fransmännen koloniserade det område som idag är New York. Holländarna tog chansen och grundade Nya Nederländerna, d v s N. Y.

Med nybygget North Carolina initierade Sir Walter Raleigh på 1580-talet den engelska kolonisationen av Nordamerika.

Engelsmännens koloniala aktivitet blev från 1620 omfattande, framför allt beroende på det betydande befolknings- och kapitalöverskottet i hemlandet. Inbördeskriget och republikens införande i England innehar att utvandrarna inte längre enbart bestod av bönder, arbetare och för sin religions skull förföljda puritaner, utan också av rojalister, ofta med aristokratisk bakgrund. Restaurationen innehar ingen förändring härvidlag. Nya kolonier som Virginia och Maryland, North och South Carolina, New Jersey, Delaware och Pennsylvania grundades av s k gentleman adventurers.

Det engelska kolonialväldet utgjorde snart ett sammanhängande landområde från spanska Florida i söder till franska Canada i norr. Det var sälvständiga kolonier utan gemensamma myndigheter. Englands försök att skapa enhetliga styresformer ledde till en minskning av antalet kolonier men inte till utplåning av olikheterna mellan de kvarvarande, större och militärt starkare områdena.

Fransmännens ockupation av Louisiana innebar att det engelska koloniväldet i norr och väst kom att omslutas av det franska. Befolkningstillväxten var snabbare i det engelska området än i det franska, beroende på den irländska immigrationen på 1700-talet.

1748 bildades Ohio Land Company för att Ohiodalen snabbt och effektivt skulle kolonialiseras. Samtidigt växte inom samma område nybyggen upp under skydd av franska befåstningar. Stridigheter utbröt mellan de båda befolkningsgrupperna och 1754 inleddes reguljära stridshandlingar. 1763 följde i Paris fredsförhandlingar vilka totalt förändrade den nordamerikanska politiska kartan. Frankrike avträdde till Spanien Louisiana väster om Mississippi och till England sina övriga amerikanska kolonier. Av Spanien köpte England Florida. Mississippi blev gräns mellan ett västligt spanskt och ett östligt engelskt Nordamerika.

Efter det franska kolonialväldets fall började de slitningar som redan tidigare framträtt mellan de engelska kolonierna och hemlandet bli alltmer märkbara. Englands ambition att Nordamerika bättre skulle efterleva lagar och förordningar irriterade de frihetstörstande invandrarna. England menade också att kolonierna mer än tidigare borde medverka i rikets utgifter, t ex betala en del av kostnaderna för det krig som för koloniernas skull förts 1754-1763. Nordamerika vägrade och hemlandet beslöt införa en stämpelskatt; ett förslag som emellertid drogs tillbaka efter de våldsamma protester som följde.

Kolonisterna bildade hemliga interkoloniala samfund inom vilka man beslöt om bojkott mot engelska varor. En omfattande terrorverksamhet inleddes, t ex den s k Bostonmassakern den 5 mars 1770 då en av kolonisterna skymfad och misshandlad militärpatrull gav eld, dödade 3 personer och sårade ett stort antal, eller det s k Boston Tea Party den 16 december 1773 då en till Bostons hamn anländ télast vräktes i sjön av till indianer utklädda kolonister som protest mot den av engelska parlamentet beslutade införseltullen på té.

Omkring klockan 9 på kvällen, betraktat som eldgivningsorder
män framför kasernerna och förutnämnde bagarlärling
Mr Forest då känd som »den irländske spolingen»
tårar rann över ansiktet
»för den olycklige mannen, kapten Preston
i fängelse
behöver avvokat och kan ingen få, mr Quiney
ställer upp om Ni gör det..."
(Ezra Pound, Canto LXIV)

Den berömda Declaration of Rights där koloniernas uppfattningar om det politiska läget preciserades antogs 1774 vid en i Philadelphia församlad kongress. Någon överenskommelse uppnåddes inte. 1775 inleddes det nordamerikanska kriget.

De tidigare statsrättsliga diskussionerna hade förts utan tanke på koloniernas frigörelse från moderländema. Endast ett fåtal politiker, främst bland dem SAMUEL ADAMS, hade framfört konkreta önskemål i den riktningen. Men i och med krigsutbrottet aktualiserades frågan och Englands hårdnande attityd efter Lexingtonslaget 1775 utgjorde en logisk bakgrund till Självständighetsförklaringen den 4 juli 1776.

»Revolutionen» sade mr Adams »ägde rum i
folks sinnen
under de femton åren före Lexington»
(Exra Pound, Canto L)

De s k lojalisterna, eller rojalisterna, vägrade bryta med England. Efter Versaillesfreden 1783 utvandrade många av dem till Canada som i freden förblev engelskt.

13 kolonier proklamerade sig 1776 och erkändes av England 1783 som självständiga. Vid Philadelphiakonferenserna 1777 och 1781 av samtliga stater ratificerade konfederationsartiklar innebar bl a införandet av gemensamt myntväsen och försvar och gemensam utrikespolitik.

Något gemensamt verkställande organ utöver själva kongressen existerade inte. Kongressen saknade formella maktmedel och egna ekononiska tillgångar. Dess beslut var i praktiken avhängiga de enskilda staternas goda vilja. Utrikespolitiska problem uppstod gentemot England och Spanien, krigsskulderna var betydande. Skilsmässan från England innehar en näringspolitisk nyorientering. Ekonomiska kriser och sociala revolter var vanliga. Det var the critical period.

Federalisterna krävde en fastare sammanhållen union och 1787 samlades i Philadelphia ett författningskonvent där man enades om ett förslag till en unionsförfattning som inneslöt en fast exekutiv- och centralmakt. Författningen trädde ikraft 1789 och till unionens förste president valdes George Washington.

I Washingtons första kabinett ingick två män vilka representerade två olika partier, två olika ambitionsriktningar, finansministern ALEXANDER HAMILTON och utrikesministern THOMAS JEFFERSON.

HAMILTON var federalist och kapitalets man medan JEFFERSON var de agrara sydstaternas man. Han bekämpade det system av tullar som skulle komma att gynna nordstaternas kapital på bekostnad av sydstaternas jord. När han fann att unionsförfattningen av motparten kom att nyttjas som ett instrument för att minska friheten, blev han snabbt motståndare till en ytterligare utbyggnad av centralmakten.

Mellan de båda ministrarna fanns också en annan betydelsefull stridsfråga: HAMILTON sympatiserade i de europeiska revolutionskrigen med England medan JEFFERSON var det revolutionära Frankrikes nära vän. När Washington 1793 utfärdade en neutralitetsförklaring avgick JEFFERSON i protest och blev istället oppositionsledare i det med honom som centralfigur nybildade republikanska partiet. Striden mellan republikaner och federalister blev häftig. De senare behöll ställningarna och vid presidentvalet 1796 valdes JOHN ADAMS till president.

Snot, Bott, Cott kvar från
Washingtoni3 kabinett
och vad Hamilton beträffar
kan vi förmoda (min auktoritet, ego scriptor cantilenae)
att han var den Störste lurken i HELA amerikanska historien
(11 jan 1938, från Rapallo)
Men för det klaraste huvudet vid kongressen
1774 och hädanefter
pater patriae
mannen som i vissa ödesstunder
skapade oss
i vissa ödesstunder
räddade oss
med rättvisa, ärlighet och rakryggad handling
ARRIBA ADAMS
(Exra Pound, Canto LXII)

Thomas Jefferson (13.4.1743 - 4.7.1826)

Thomas jefferson. Politiker och president, jurist, diplomat, vetenskapsman och arkitekt. Beläst i klassisk litteratur och filosofi. Studerade juridik under George Wythe, en av sin tids främsta jurister. Utexaminerad 1767 och praktiserande advokat fram till revolutionen 1776.

Thomas Jefferson satt i Virginias representanthus 1769-1775. På grund av sjukdom var han förhindrad att vara med vid den s k Virginiakonventionen 1775, men var likväl i högsta grad närvarande med A Summary View of the Rights of British America där han talar om den självklara rätten till emigration och fri bosättning och där han kritiserar de engelska skattelagarna och handelsfördragen. Denna skriftliga inlaga var betydligt radikalare än den två år senare antagna Declaration of Independence, men har legat till grund för denna. Jeffersons klara och distinkta prosa har gjort också Declaration till ett litterärt mästerverk; det är den amerikanska revolutionens viktigaste politiska dokument.

Man bör nämna Jeffersons Bill for the More General Diffusion of Knowledge, d v s en undervisnings- och skolplan, hans Notes on the State of Virginia, som publicerades i Frankrike 1784-1785 och illegalt spreds i USA, hans Notes on the Establishment of a Money Unit och hans rapporter om förhållandena i de västra territorierna vilka samlades i North-west Ordinance of
1787.

Hade man beaktat Jeffersons råd i dessa rapporter hade slaveriet avskaffats redan 1800.
Thomas Jefferson följde 1784 Benjamin Franklin till Frankrike och efterträdde året därpå denne som ambassadör. Han sympatiserade med den franska revolutionens första faser och fasor men tog avstånd från den när Napoleon öppet framträdde som imperialist. Han besökte också Norditalien för att studera jordbruk och den klassiska arkitektur han förde med sig hem till USA.

(Thomas Jefferson blev utrikesminister under George Washington. Kontroverser med ALEXANDER HAMILTON.)

När JOHN ADAMS 1796 valdes till de förenade staternas andre president övertog Jefferson dennes kongressplats och skrev Manual of Parliamentary Practice, en bok som fortfarande användes som handledning i parlamentarisk praktik. Under en period var han JOHN ADAMS vicepresident.

1800 valdes Thomas Jefferson till USA:s tredje president. Han fann förvaltningen fylld av JOHN ADAMS federalister. Också Kongressen behärskades av federalisterna. Han initierade då en grundlagsändring som skulle göra det möjligt för Högsta Domstolen att ogiltigförklara en förordning antagen av Kongressen.

»Du en enda, jag några få»
sa John Adams
på tal om rädsla in abstracto
till sin ombytlige vän Mr Jefferson
(Ezra Pound, Canto LXXXI)

Så småningom, efter 40 år i det »allmännas tjänst», som det heter, drog sig Thomas Jefferson tillbaka till sitt lantställe Monticello där han bl a experimenterade med nya jordbruksmetoder och -redskap. 1814 sålde han sitt privata bibliotek till Kongressen som ersättning för det bibliotek som vid revolutionen stuckits i brand av engelsmännen. Han förlikade sig med sin gamle motståndare JOHN ADAMS och de båda männen upprätthöll från 1811 till bådas död den 4 juli 1826 en livlig korrespondens vars omfattning och politiska betydelse för Förenta Staternas historia är oöverträffad.

John Adams (1 9.10.1735 - 4.7.1826)

John Adams, Förenta Staternas andre president, efter George Washington, föddes i Braintrec, nuvarande Quiney, som son till John Adams som var son till Joseph Adams som var sonson till Henry Adams vilken 1636 invandrade till Braintree i Massachusetts.

John Adams var gift med Abigail Smith (född i Weymouth i Massachusetts den 11 november 1744 och död i Braintree den 28 oktober 1818). I efterhand har Abigail Adams vunnit litterär berömmelse genom sin 1840 publicerade brevväxling med sonsonen Charles Francis Adams Sr. Förmodligen menade hon sig själv när hon till sonsonen skrev: »lf we mean to have heroes, statesmen, and philosophers, we would have learned women».

John Adams son John Quincy Adams (1767-1848) var USA:s sjätte president och dennes son Charles Francis Adams (1807-1886) var en av landets mest inflytelserika politiker liksom dennes tre söner Brooks Adams (1848-1927), Henry Adams (1838-1918) och Charles Francis Adams Jr (1835-1915) var sin tids mest framstående amerikanska historiker.

När massmedia sedan några decennier talar om familjen Kennedy som det närmaste en dynasti USA kan uppvisa, så bör man veta att detta är lika långt bort från sanningen som solens ljus är oförenligt med nattens mörker. Spritsmugglardynastin Kennedy från förbudstidens USA representerar en sida av USA, tyvärr den hos oss mest välbekanta, men där medaljens framsida visar namn som t ex familjen Adams.

John Adams utexaminerades som jurist från Harvard och arbetade som advokat till 1765 då han tvingades in i politiken. Han skrev en serie artiklar som utgavs under titeln A Dissertation on the Canon and Feudal Law och han var delegerad till kongressen 1774.

Jag uppbär inte en shilling i månaden, skrev mr Adams till Abigail
sjutton 74
(Ezra Pound, Canto LXII)

Intressant är John Adams Thoughts on Government (1776) där han förespråkar en »andra församling» vilken skall tjänstgöra som »mediator» mellan de valda folkrepresentanterna och de exekutiva myndigheterna. Han var också diskussionspartner med THOMAS JEFFERSON när Declaration of Independence utformades.

Efter många år som diplomat i Frankrike, Holland och England började John Adams 1785 skriva sin Defence of the Constitutions of Government of the United States of America (3 volymer 1787-1788), där han ingående diskuterar det republikanska styrelseskicket.

»Monsieur Adams» sade kejsaren, »il y a cent ans que je
ne vous ai vu.»
4 juni 181 I:
Tanken på ett handelsfördrag slog mig.
Sade honom att hans regerande förmodl skulle ge oss fred.
(Ezra Pound, Canto LXIV)

John Adams blev 1796 den andre presidenten i Förenta Staternas historia. Med ALEXANDER HAMILTON tvistade han 1800 om Frankrike.

Federalistema splittrades och år 1800 förlorade John Adams presidentvalet. THOMAS JEFFERSON tillträdde.

Föga förbindelser mellan de skilda staterna. Inte något av
mina regeringsbeslut så impopulära, ens i Marblehead,
som min strid för flottan
Det vill säga för att SKAFFA en flotta.
/JOHN ADAMS
FÖR FRED
1800/
Ingen tryckare i Boston skulle trycka dom, tror jag.
Adams till L. Lloyd, 1815)
(Ezra Pound, Canto LXXI)

John Adams var en konservativ politisk filosof, placerad mellan ALEXANDER HAMILTONS extrema federalism och THOMAS JEFFERSONS agrara lyckorike. John Adams recept för republikanism baserades på en »balance» (av Pound betecknat med ett kinesiska skrifttecken för "balans") av styrka som kan hindra de makthungriga från total kontroll på bekostnad av samhällets svaga. Men hans medvetande om det idealistiska i detta ledde honom att sätta tillit till den »självklara aristokrati» där några få människor, lika honom själv, kan använda den hävdvunna makten för folkets goda istället för till egen framgång.

och om stöld blir regerandets grundprincip
(varenda bank, anmärkte J. Adams)
uppstår tjuveri i mindre skala.
(Ezra Pound, Canto LXXVI)

Ezra Pound (30.10.1885 -1.11.19 72)

Det var förra året (anm.: 1885) 100 år sedan Ezra Pound föddes i Hailey i idaho i USA. I uppslagsverken omnämnd som poet, översättare, kritiker och redaktör, aldrig som politiker, historiker eller pamflettist. Tyvärr. Därför skall han här ihågkommas också i den egenskapen. Ämnet begränsas till de båda amerikanska statsmän vilka var Pounds förebilder och till vilka han hänvisar i sina Cantos, i sina radiotal från Italien till USA och i sina ekonomiska pamfletter, nämligen THOMAS JEFFERSON och, framför allt, JOHN ADAMS.

I Canto LXXXIV säger Ezra Pound:
John Adams, Bröderna Adams
där finns vår andes norm
vår (här har Pound det kinesiska skrifttecknet för "balans")
vilken vi må giva vår
hyllning

Vid ett flertal tillfällen säger Ezra Pound att Cantos är en »dikt som återger historien". Det har haft till följd att kritiker trott att Pound menat att en poets huvuduppgift är att vara historiker. Kritikerna säger att en historikers uppgift i första hand är att korrekt återge historiens förlopp.

Sådana kritiker, och det är inte fel att hävda att det är samtliga kritiker, har missförstått såväl poesin som poeten, såväl Pounds Cantos som hans intentioner när han presenterar ett historiskt material och historiska personligheter i sin diktning.

Ezra Pounds intentioner är motsatta de avsikter den analyserande historikern har. De är motsatta och de är annorlunda på samma sätt som JOHN ADAMS företrädde en annorlunda historieuppfattning. JOHN ADAMS publicerade brevväxling, dokument och memoarer omfattar omkring 6 000 sidor. Av detta material har Ezra Pound vaskat ut 80 sidor Cantos. Pounds 80 sidor Cantos återspeglar JOHN ADAMS 90-åriga liv.

Pounds teknik är i Cantos genomgående densamma; att presentera idéer och människor i den verklighet i vilken de existerade för att omplacera dem i vår tid och vår verklighet för att de skall kunna påverka den, påverka oss, stimulerande och entusiasmerande. Den vägen ger oss Pound en historisk sanning och inte teoretiserande spekulationer om vad som skulle kunna tänkas vara sanning. Pounds lyrik blir dramatiskt intensiv. Med hans egna ord: »Great literature is simply language charged with meaning to the utmost possible degree» (How to Read). (Pounds uttryck finns också med i ABC för läsare, s. 21, pocketupplagan 1966: »Stor litteratur är helt enkelt språk som till det yttersta laddats med mening».) I de s k »Adams Cantos» menar Pound med detta den amerikanska revolutionen och beskrivningen av den. Man kunde i USA för 5 eller 10 cent köpa Marx', Stalins och Trotskijs skrifter, men det var omöjligt att få tag på en populärt och billigt producerad bok om den historia i vilken varje amerikansk medborgares far eller farfar deltagit. Detta, menade Pound, var att vara rik, men fattig.

Ett annat exempel. Pound skriver i Canto LXII:

barberarlärling som retades med vaktposten
varpå kapt Preston osv/
lägre klasserna »drog omkring» med vedträn
de facto uttryck för rättmätigt krav säjer Chawles Fwancis
samtidigt, och i ängelska pratamentet...
vilken fatal träffsäkerhet,
övade soldater??
Herrn stod i sin dörr fick 2 kulor i armen
och fem döa »aldrig att Cadmus...» osv

Kaptenen vid de engelska trupperna Thomas Preston var också huvudperson i det avsnitt från Canto LXIV som återgavs tidigare. Det intressanta är att JOHN ADAMS genom att vara kapten Prestons och de engelska soldaternas försvarsadvokat efter den s k Bostonmassakern gjorde det värsta en Son of Liberty kunde göra. Han försvarade sig med att för honom gällde i första hand den faktiska lagen och inte människornas egen lag. Med andra ord: »balance» mellan statens makt och pöbelns makt. Det är inte svårt att förstå Pounds sympatier för en sådan statsman.
Canto LXX slutar:

Jag är för balans (åter det kinesiska skrifttecknet för "balans"...)
och vet inte varför men mänskligheten är avogt inställd
till allt vad studier av regerande heter
Themsen blott en bäck jämförd med Hudsonfloden
73 till jefferson, till mr Burr 73
DUM SPIRO
nec lupo committere agnum
så de är emot varje förnuftig teori.
DUM SPIRO AMO

Den l juni 1790 skrev JOHN ADAMS till Thomas Brand-Hollis: »My affectionate regards to Dr. Price, and all our good friends; and believe me yours dum spiro, &c.».

DUM SPIRO AMO betyder »medan jag lever älskar jag». Det passar utmärkt in på JOHN ADAMS allmänna uppfattning om vad som skapar en människas livskvalitet: älska även om den kringliggande verkligheten inger misströstan.

I förändrad form återkommer Dum Spiro Amo i Pounds Canto LXXXI:

Vad du älskar djupt består,
resten är slagg.
Vad du älskar djupt skall ingen ta ifrån dig
Vad du älskar djupt är din sanna arvedel

+ + +

Den l november 1972 dog Ezra Pound i Venedig där han är begravd på kyrkogården San Michele. Vid begravningen sjöng prästen: "In paradisum deducant te Angeli, in tuo adventu suscipiant te Martyres, et perducant te in civitatem sanctam Jerusalem" .

Använd litteratur:
Distel, nr 82.-6-83:i. Bolzano, 1983.
Edwards, John Hamilton & Vasse, William W.: Annotated Index to the Cantos of Ezra Pound. Berkeley, 1959.
Herzberg, Max J.: The Readers Encyclopedia of American Literature. New York ,1962.
1962. Heymann, C. David: Ezra Pound. The last Rower. London, 1976.
Nordisk familjebok. Malmö, 1951-59.
Pound, Ezra: Social Credit. An Impact, London, 1935. What is money for?, London, 1939. Oro e Lavoro. Rapallo, 19, Sånger från Pisa. Lund, 1960.
Sanders, Frederick K.:John Adams Speaking. Oronto, Maine, 1975.

Poundfotot: Vittorugo Contino.

Copyright©Bo I. Cavefors 1986, 2003, 2009.

Paletten #27´7 (3-2009) - Konst & Kontrovers

2009-11-10T19:31:00.008Z

PALETTEN
#277 - Nr.3:2009

Tema: Konst & kontrovers

Bilden: Asarokollektivets träsnitt av en gräshoppa med gasmask utgör en symbol för den kämpande gräsrotsrörelsen som trotsar tårgasattacker. USA:s genmanipulerade majs slår ut de inhemska odlingarna i Quaxaca.

Mer info om innehåll, var Paletten finns att köpa, osv... här>>>>>

Johannes Krieg : Rêvanchë

2009-11-09T14:00:00.008Z

Johannes Krieg
R Ê V A N C H Ë

1. The story fangs on in london ...
I. Franz Browning
II. Klara Browning
III. Jules Piccatelle
IV. Johannes Elfriedë

2. ... setz fort in neu-yorck and paris ...
I. Elftë zeptember
II. Totaalë terroristenkrieg
III. Suzanna Birnbaum

3. ... setz nock weeder in Hauptstadt ...
I. Kattarsis-stadt
II. The attentaat
III. Southbound

4. ... and ends in zürick.

I. Kraft dork froydë
II. A shimmer of heven
III. The Selbstmordbombing des Benjamin Klister

MUTTER SWEA
in Verehrung und Freundschaft zugeeignet

Todtnauberg i. Bad. Schwarzwald zum 8 April 2006

Ik skriftë this book bicows ik hap a dreem gehad. Ik sass ins frisseur, warting for mine turn. All off a plotzly, ik fand a book – this book. Wenn ik gewacken was, zu mine forwoening hap ik the book zitë for zitë gespiked. Tenking it gross, and foul of seltsam gefuel, ik beclosed it zu ackshelly skrijben. The inhalt freely slug me als teefly shockeering, but this kud not geholfen zine, ik muss it absolewt ”in reel” seehen! Kohs wee kanut eckyews dreems ... or kan wee? Or eefen: zint dreems, in letzen ends, perhaps the only ding wee kan eckyews?
J. K.

1. The story fangs on in london ...

I. Franz Browning

THE FASCIST WAKES UP, to finden around him an altë, waulbekanntë welt. It’s a welt he schattens, and which he all kennt. Today, he fühls, will surely good becommen. His frau halts a neuw job down at the Goering-schoolë, shie’s well off. Their verbund daters from 1965, the selb yar that Hitler gestorben was. They have froydë mit the neuwë elitus erschlaagen, he himselbst is still klettring, everything is rect. As he stets up now, all to him zeigens this: he is war he’s gemeint zu zine.

Not that it had immer outy friction bin. Somezeits he had thinkt an his faather. His faather, wer a stoltzë soldaatier bin had, dann after the war had england ”whorehouse” genennt. Germanic had he not at all learnen willen, but had it ”nazi-jiddisch” genennt, verbleibing by his oxford english as soon as outy verlanging of the ohrë Statesmacked. Deutsch he genau and bitterly hated, and would platz into ausflips of tobesuck wenn folks it spoken zu haus.

Trotz the glance and force of the neuwe regime and of Grand-Germania, was nikt this a bewundringswerthë haltung? And had he not himselbst, in his contacting with Berlin and with Deutschfolks, etwas unruhig bekommen, by his own naturlic minterwerthë somewast qualed? However much he führtë sick kraftig forwarts in the neuwë welt, was he not imselben bowing to the culture wint that blowt from Neuw-führer and Hauptstadt - ostwards all the way to nipp-china and Bruther Japan, westwards over the zea to the verneedrikten staaten? Trotz the rather toyer fee for war-invalid up-hamstring, and trotz potenziell setbax to his own laufbahn, he could nimmer overwinn himselbst and let his father go to ovens. Even so, his father starbed in shäymë, hating him.

Zeitly, a blew mood fill ober him. He could his dunkle augenblick haven, wenn he a whisky zufeel in abend nome, and wenn lestern tenks him forfail. Nikt force, more Bohr, he dann zed to himselbst. Was the bomb ofer vegas an ausdrück, ekt and direkt, of the kraft Hitlers and Deutschlands? No, this was propaganda, the allierten had nah to the bomb zine - it was ganz contingent. He had zufeel philosophy studiert, this not to forstanden. And this fake naïvity would his love fors Fatherland somewast stowren. But it was newmore seltom, that he alzoo tankt.

Mostens and meistens, he was angtustiastisch. And, like feelë other strebern, had klettered: irst from Commune Wheremacked to Anglo-Germanic Militia; dann on to the Party, and knock to Gestapo five, knock sex, where he was dritt rank noon officer in andern cries. This mennt risen and jet to the mittel of action. A moonhate sinz, he had zine beloned by Feer-grade Eisencross, for toading feer franzë nazionalisten, dee a zentral paris brook to bomben forsook. Sinz dann, his section haz infiltriert a pan-arabic yuth org that haz conclueden Pax Germanica in conflict with the queeran. The zeal is to may them down, genaû halb dry, in stockolm, brassels and lozann. Arab Paxgermanist militia will streik glikezeitly in mekaa, jerico and so wider, it is a grand op.

Operations glike thiβone makes him gross to fühlen. It zeigens, that Nazistic brittania no vichy-whorerei is, but a lighting region almost gliking the Rike. Moor and moor wickty uptracks land on his tisch, and sinz brittania is basis operandum of the meckty brittisch veederstand, his in a way is the fremstë front. The brittic addeert a komplex bestandtile to Naazism, and he is tile of this here beweging. Flexibel, yet effektiv, glike az the Germanic idiolekt. There are folks who sagen, dock nikt seer hock, dat one day brittania will be hauptszeen for the very creem of Nazi culture.

Offizer Franz Browning, for so is our gei’s name, is trinking a tass of kaffee and spaying drout of the villa fenster. Drowsen is bleek and kalt. Winter. A copel of ents are strolling toward the hinterhouse, quacking elendlessly. Almost no bletter bleeben on the boumses. The szeen mite szeem depressant, but Franz dont fühl it. For him, autumn and winter and geistly days zine forces. Everything: forces - Kreftë! Geneest, foller pleest, he eets hiz sandwich up and nims the neuwë book he’s leasing: ”Ovidius. Metamorphosen. Obersatz to Germanic by Johannes Elfreedë”. Off the sext sitë: ”The leben is terror in sine bÿewty”. He wunsches to meet the obersatzer. He will’s! He is glike this - a man teefly tenking, teef culturell, but whose tenks will leed to aktion.

Browning is glucky now to leben. Noondays, we can heroes zine. Wenic in Naazism left to gegen. Nack kriegsendë, dings had so to sage gone Browning’s way, and of folks’s glike him. Hitler toading himmler, apartheid winning ober fernikting, paxgermanism ober langkrieg ... the comprimice switzen cathos and neuw-heathen ... perfekt! The letz democratic bomb-try was in 1963, in Aschenstadt 5 (former Horst Wesselville, former Siattel), as we all kenn. So now and here it’s cut needer to zwanty nine days of terroristenkrieg evry moonhate, and one day of heathen luxus and froyd. It’s neiβer moving targetz to shoot than nex, and the beloning fühls feel more ferdeent.

He spays out the fenster a letzë blick, ends the kaffee and kisst his frau gooday. Shie is bÿewtiful, and the warmë shie halts for him is reel. Also, shie is tenking, a goodë beglittering, a glikë zeel. Dee blick theeander and wunsch ”Hile Honecker!” A stylic par, bidë pale and bestimd and with sharfë feyces, he in the stern bataille costume of Gestapo 6, shie in the stife lernerin ausfit of the Goering-schoolë. Wenic rot-hared, wenic freckly, he a little clappry, she a little plump. Very brittisch, but with a finnish des strengë Nazis. ”Klara, if zuday ik sterb, paz on mine love and zye strong! Léb and leeb! And sorg for Käty!” ”Franz, du will nikt sterben! Ik trow dik!” And dann they kiss waltsamly and go nack yeahnem worx.

He gows to the warting limo hinaus and fares off. London is grau zuday, the winter rezeels thin reagan dork sad neebel. He tenks an poësy. And an totë. Inzide himselbst, he planeert the days’ op. Warshinely, they’ll gib him stockolm. A troup of Honecker-jugend hindert the auto at a zebrastripes, so he smiles at these holic littel bÿewties from inside tintet glass. The tenk will bewegen in hundert rikting, but he haz to concentreeren. The terroristen are sex arabs - studenten libbing in an arabic studentenhaus. Beweppon. Welgetrained. To go in ungeseen durk halfë arabenghetto, go in, take them aus, zee zuruck, outy unschuldë offern, outy eignë offern and most: outy dat neeman entcoms. What helf can they begeeren from the swedish wheremacked? The gehimes-teens? And wefeel can they fortell them? He is knock nikt enformeert. He ferlast theesë tenks and berite his corpus for the smeck of vylence. Hans Castle is section-Führer, so that’s kine problém, he can fokus on the op itselbst. On the felten drout zuward hetro flewghaafen, he spays twu krows kempfing for refeer. He folgs them with blickë. Forstands them.

On flewghaafen, his section halts a flink breefing. Info is rash and exakt. Stockholm, ”warbronx” section. He haz elf men: dry swipers, feer hitters, twu ”ninjas” and an expert chauffeur. They go in an entschlossenë van, up to a punkt finfty meters from the hole der terroristen. Dann folgt the kritischë moment. Gluckily, they have twu ninja agents with arabenlooks. Theez must as jobmen fronten, nack hausë outy wenicstë fertakt of the umgiving reachen. When the treppenhaus is sickert, dann the hitters mousse diskréetly fortbewegen. The swipers mousse yenë zitë tecken, from punkts genau gechosen on nahë roofs or in nébenë fenster. Nack signal, its shaus zu kill. Fon araben, allë mousse sterben - outy genau one. This one is zickert bei the inzide man. The op is hockseecret and of swedish only top rank sickerhates-teens can beblandet zine, no creepo.

Annie questions? Kinë. ”Zeeg Hile!” And they go an board the tewsen, a 1966 prívaatë Einferstendnis that will take them to stockholm withinn the auer.

Browning leebs fleyeing. It is a rhineing erfarout to zee the zonn on the kleahr skye and the kinsky klaus bellow, fühling the ”zurrrr” of the motoren and the simpel kraft of beeing on the wey. It is rhineing to ken the littel gefar of brookmacken, stirtzfloog, havackery. He eets a fineschmecker horrdover with a winzig bottel des toyer Deutschë Sekt (”wud nimmer touch gevanlic franzë ’schimpanj’ ”). He tenks an lében. How it is immer shinely light, oberflackly to the meist, zeeminglhi bernaal. And yet there is teefë all ober the platz, dunklë shownhite nimming ofer, the hounds of frühling an winterspoort, spiritz erweedring dork allë gloom. As oft-mall, he tenks mit Shakespeer: ”The koniginn is toad! ... Bah, starb some spayter weilë! ... that wordbell tinktë further, neederways ... zumorgen and zumorgen and zumorgen ... schlips in this trowric speed from day zu day ... yet all our gesterndays ... have fools ther wey zu stauby toad gelight ... aus aus du breefë kerzë! ... lében is a wandring schattë ... a dirty strutter ... der speel and spaal hiz weight upon the screen ... and dann is hured nhoe mwhore! ... it is a ceiling ... sealed by an idiot ... full of sound of music! ... Bedeutifying naazing!” (What a translaying! Waβent that Elfreedë, knock again?) He tenks dat genau this naazingness is the turnstyle, wo naazism turns and returns with foller kraft and entschlossenhite, and he tenks an the enzymologische koppuleering switzen thees twu worts.

His tenks are brocken by the speaker vox, mittiling landing. His boost-zine weedric locks upon what leyes biffohr him. His massels are taut, his furnuft is fixért. He is tens as a tyeger springing inzu action. On the flewghaafen, he is met by Kamerat Kamprad. ”Hile Hitler!” The twu are troffenbekannt, and laugh herzily at the littel nostalgic joke. ”What can we tu for yew?” ”Naazing so mutsch ... i want twu zoogs of swedish SS for backup, direkt drowsen section B of warbronx. And that is only in case of a major fickup. Which will not zine.” They wexeln aynander the obligatoric artynessphrases fon jobs and familjë, dann separeert with a simpel hile and good gluck.

In the relatif darknis of the faring van, the tension gets nah too tens. Noon, they will have to lax a littel, or they will krampfen. They spreek of paris, burghers, ifer-sucked, futzmassage ... ”Do you know what they are forced to call a feertelpfunder käsë in paris? ... no ... a president with cheese.” - nonsens glike that, just to becom totally slapped. Franz orders the chauffeur to get down on the radio. The ’Heimat-bop’ des graf Mackartneys is for jéden day more populistic and infanteel, but Franz is dock nikt irriteert, sinz it is zootabell for the okaytion. And wenn a grossë more lighter schlaagers have folged them on the southbound Autobahn from flewghaafen to stadt, and dork snorkuleering im stadtstrafeek, they umsteeg zu westbound to the vox of Sarah Leander and perfektë action-laonë.

The auto stops. Orders zind gegeben in sanftë tönë. They steegen hinout. They ney the targit, twu irakischë agenten in elektricker mundéering, the anders in diskett formateering, balls to the walls. Browning reachet a hausenkorner just so he kan spey the twu agenten offening the toor des terroristenhaus. It is too still, it stimmt nikt! ’Was is wilby feeler, and he fühls it sinus kurvë heraus. And just as he fühls it, twu scharfë shaus hallen, with höllen scharfë, from the hallen of the haus. Dann: total stillë. Nikt a toon. Covered by the swipers on roofë, they rücken forwartz. With untenkisch forsicked, they offen the toor and bewegen commandowise in. The twu agenten leegen in eeren bloot in bottom des treppenhaus. Totë. ”Verdamt!”, tenks Browning as the team sickert the basement gang. The gang endet in a liftensraum, a wirfel with offgetreatenë zementenbowden and anarko-sozialistischë graffiti. There is anander toor there accept the liften, and Browning genaû leegt his ice upon it, wann it is offened and a hand traggs him in. Nextë moment, the liftensraum is ferwandelt into a brenning inferno.

”Was sowben shown and read – leegs now ganz cold and dead” – oft wann Browning is in gedanger, poëtischë tanks blitzen his mined. It nimms himm twu seconds to ferstanden his alive. What kud a mans tenks in dessen kurzë augenblick fangen? Streem des conschüβneβ? Ka-um! Rather, the tanks explodeeren and schprinkeln zignifikant one-liners over the mined screen, while dutzins of pikters vibreeren fon geleebtë folkës. Will he dye? He tenkt an his tokter, bestims he känt.

The room is neggerschwarz. They have allë elektrizity and radiokom gebrocken. This is reely bad! A vox flisters: ”Seeg Hile, Kommandant! Ik hap an araab heer in fessel. The lighter have flogen durk undergroundischë folbets. The ander feer will kommen. They kannot ken wir heer”. He ferstands the ander feer, folgs them with his inner ice. They will step-in forsickly, the totë agenten to kontrolleeren. Now he heahrs them beweging softly in the gang. He will have one onezigë moment.

Wenn he fühls them mittelraums to reachen, he flinkt the toor offen and foyers his empi. The erstë getsit recht between the ice, terroristischë hirnsubstanz bespraying the hinten wall. He gibs it to the andern, the gang bangs fon coogelterror, the heat gibs krupp. A moment spater, his magazine is lear. But one arab standeth, mit stirnlampë on - unglaublic! It is glike a göttlic inventeering. The arab smiles. But dann becoms streng. Lifts his refolfer. The toor hinten Franz klonks fon eigenë gewickt. Now his ganna deye. It will not be glike in one of those sloppy kriegen-spools from the finftees, where the hero is saved by letzë coogel from a sterbing kamerat.

Gluckily dock, theesë mensch is nikt the stillë, fanatischë typus. Instead, habbing zu fielë fineschmecker hongkong-spools from the sextees geseehen, he starts a mono-log. He actually looks kinda kuhl, kinda inspireert by the kung fu fillosofy of bertrand lee, or the kuhlnis of tollermann, that kinda scheiβë. ”And he will unleash the wrath of the ... BUM! ”- Our hero is saved by letzë coogel from a sterbing kamerat, just glike in one of those sloppy kriegen-spools from the finftees.

Browning haz genoog gehapt! He takes his 45’ Luger Spezialmodell, schaus the lock off the toor and aresteert both the arab guysel and the inzide man. Someding heer is liberalen-wrong, entartet, wahnartig, and he wills what to wissen. Outzide the haus, zwanty swedish SS wait with unsicker weppon. No idée with with more discreet to zine. He bestellt a hellikopter (”Seeg Hile, kommendant!” ”Hile Honneker! Hellikopter! Yeats! Geraadë!”), and sitz down to waiten, foll of indignited tenks. In ten minuten, the kopter langs on. Zwanty more minuten in the kopter, an auer im floogzoyg, one more auer in londontaxi, and dann he can steegen into the raum sinës bossës.

The boβ is hoytë nikt ganz himselbst. Nikt the Hans Castle from theer froydë rekrutendays in spenglerpool. On the ganzë Büro, stimmung is sordeen. Schuld-question unbeaktet, heads ganna roll. Browning relateert his anekdotë zum bossë, der lookt kimmert and ferbissen aus. ”Its the selb ficking geschichtë überalles! The fintë was prepareert. A leck? We are fast sicker that its not. I want you to kontrolleeren, dock. We have, at minst, twu heftlings. Its our only schans now, Franz. Ik trouw dik!”

Browning begeert instrument des intervjoo. Hoytë, he acts the minimalist: ”ein knüppel, bitte”. He has himselbst a very prosaischë pikt of höring, to him its rhinë rhutinë, even while am Büro his tekneek is poëtizeert, and he is geseehen as a lébendë legèndë. They nock spreek of the zite he nam mr. hannibal des chicago. A crank bastard: wenn anti-amerikanische SS stormed his haus, he was feeding a Deutschë agent dessen eignë hirnë, in front of a Deutschë agentin ”with whom he was in love”. Wenn intervjood, the mensch (to the grand heiterkeit of the anwesenden) erklared himselbst ”überintelligent”, and proceeded to try to hypnotiseeren Franz Browning with quasi-psykologische nonsens of dessen childhood.

Browning, nack a summarischë prozëβ, rikted him zu totë, schuldig of: 1. Freudianismus, 2. Un-Germanischë morbidität, 3. Blasféeming des Nietzschëanischë ”Übermensch”-gedankes. He gab the coup-de-grâce zum Deutschagent and nam the handfengseltë hannibal ins neckenhaar. ”Gleich setzt’s was! So you think you have brains, hah? I’ll give you for brains, you idiot!” And he pressed the face des hannibal needer in the offen hirn. Pressed, and pressed, and pressed (to the toons of die Walküries), till the stupid fick fared zusammen, schluck auf, and deyed.

Or another zite, wenn a Deutschë film-team capt an americanischë rebell-agent shausing a Nipp-cong agent ins head. He disarms the rebell, and orders him, in englisch, to ”fuck the hole he has made”. As the rebell obeys, he splitters his hinterhead with a Swastika-shaped boomerang. The piks are cabeld to a ganzë welt. Sometimes, its for the kameras. But today, its noor rhuteen. In twu auers, he returns to the boβis offis with his bloodsmeared batong: ”Seeg Hile, herr Ober-komandant! It is kine leck. Just heightend achtung due to an ungekennt big one.” ”Gut, Franz! We will awart ferner orders from Berlin. Go home noon. Rest. Ruh’ dick out! Hast du nikt morgen dinë froydenday? Den nimms du. But irst return tomorgen morrow for neuwë orders!” ”Jawohl, herr Ober-kommandant! But consurning froydenday ... ik wunsch kontakt mit a Johannes Elfreedë. Can you senden for him?” ”It is geordnet.” ”Hile Honecker!” ”Hile Honecker!”

II. Klara Browning

Wenn Browning komt zu haus it is the anfang of the abend. He fersucks to laxen but it dozent work. He putz the ferny on, but it dozent much cap his intrest. Glascow bootparty, direktë funk, he komt into mittel of the greek-traĝic tile of the Frankenburger Würfelspiel, enacted by 25 000 scotsë yungfascisten. Blootende gurgils. Foyer. But he starts zapping.

Kanaal Hauptstadt I: Adolf – dont forget the ”W” - Hitler spreeks zu the troups of the Deutsch-amerikanischë korridor. How glike his fater, yet less autority. A littel glike julian lennon im ferheltnis zu john, they sey. Kanaal Hauptstadt II: The leibniziad in matémateek is gewon by an ameyzing yung dänë, intervjood in odènsë by a Berliner film-team. Kanaal Hauptstadt III: Fokkumentary 14: ”von Siattel zu Aschenstadt”. Kanaal Germania I: Niews. ”We will firmë standen, sez the Weremacked-Führer today ...”. Kanaal Germania II: Deutsche Natur: ”der Spatz macht Spaβ” ...

On Kanaal Neuë Europa, dock, begins a comischë modifizeering of leni reefensteel’s schnitzer des weederwillens, wér churchill grunzes and smokes cigar in zeitëloop, to the toons of die Forellë. It is one hundert prozent toll, but Browning is not in the mood. It is a longë day gebin. And schlektë moon is reising. Wile he gows out with laïka, his dobbermann pincher, he shoots it with a 16mm canon kamera gesynct with a ghettoblaster, to spay it spater in the wockë.

Sinz its very kalt now, they dont go far. Only neederways to the bainbridges’ and down around to the bushaltsplatz. Laïka snaps him ins leg, and he verves a stock zerstreetly. On veederkoming, his frau anschlusst, and they go zugether ins haus. Browning entert mit heavy schteeg. It is sér hard to say wat jetz hill have to say. Ther altë life ending after wat is gesheen. In yers, they have traynd gehimely for this her beweging: the floogtickets in falschë namë, the frend in switzerland - to setz ther privatë love above the love for Party. It is a pakt, teef als lében itselbst. ”But might it not alles nack come aus rect, Frankie Boy?” ”No, Klara Leebë! Ik fühl it minë wésen, queer hindurch - this is it!” ”Dann gut! Fare wat faren must!” Dee wünchen theeander Seeg Hile, and kiss with solschë tendernis, dat es them bidë zären im winkel. ”Okey. Ik telefoneer Käty and nimm a shauer. And dan we go, rect?” ”Nein, Klara! Ye must gow. Für mick its far too spate. With ye in switzerland, I gotta slite chänce. Wenn nikt, it is the end fon alles.”

Klara Browning sitz an table with a tausand tenks. Shie sitz in sylence as it sinkt in. Shie leebt him. So ferdamnt much! That is wat schrecks her, the rest of it playing no role überhaupt! To ferleer him. Glike this! Wenn shie starts roofing shies so exalteert shie toots in englisch, erstë máal in yers: ”This is bad, Franz. It’s just way off, do you hear me? It’s way out of our fucking deal! In any situation like this one, we were supposed to stick together, right? And now you tell me I must go ahead and wait, wait for your ’slight chance’ as you call it. Now, what the fuck is that supposed to mean?!” ”Klara, in námë Deutschlands, ruh dick needer, okey! Wenn ik disappeerë noon, theyd come rect nack. Theyd kill mick, dick and Käty. Unser onezigë chänce is to play it mit tactix.” ”Okey. I wanna know your tactix, then. And also: we both have froydenday tomorrow. I demand we share it!”

Franz lookt shie geradë in the eye. ”Klara, ik fear it canot gedone zine. Theyd get fertacty. And beseids, its part of the planeering ...”. At dissen moment, Klara roteert, gript for refolfer and punkts it at her husbans brain. ”If you try to cut me loose here ... or make me survive alone with Käty, or something ... you had better say it now. Because then we are all going to die. Not like cowards but forces. Now! For love!! Do you fucking hear me?!” ”Ik too, Klara leebling! Aber plees ferstand it éh ik gets mad: irst, you and Käty need a forsprang, becows you must go halb légaal. Dann, minë froydenday is mine onezig ticket hinaus. And more kan ik dick nikt sagen. Ruh dick, and you will ferstand’s. Trow mick! And setz the gun down will you! Now!”

Klara christ. Tenks of shausing. Clows to kramp. They ferbleeben lockt just so for the langëst weil. She tenks an motto siner tanz-learnerin: ”lassen uns nie vergessen: wir tanzen nicht nur hier - wir tanzen immer!” So whatz the nextë step der biggë Tanz? And dann schleeslic: ”Okey, you bastard! But dann nimst du mick now! And the froyden-heroïnë!” ”But Klara ...” ”Now!” Franz ferstands its one of those dings he canot wygern. ”Okey.” ”Promiβ?” ”Promiβ!” Shie laxes and fersickty puts the heat on the zink. Shie takes from schrankë his nadel, lofel and klinë pahkéet and gibbs it ober. As he coox up, shie gets her shuhs, strümpflings, soft hosies and rock off. They move aus to the grand-zimmer. Jacko and sacko still on, shie kneebends im sofa. Her hinten is blike in sine bÿewty, nur wenic trind, yet tremendusly physisch. He shoots up, wile shie reert sic, beegsam, gnadenrike, bei klitt. They ferstanden bidë the bedoyting theesë szeen: fare- wohl.

But wenn he foller zees her mood, zees wat shies fersucking to do, he getz so mad he cud kill her. The clowstë augën, the träins running down her cheeks. That she wud fersuck theesë frauenmag-joller an him ! His gonna beet her... or leev her rite heer. No, his gonna just sit heer and nikt do a ficking ding. But at a wiβë punkt, his own mood wends, so dat poësië im hundertfall kommt zurück. The heroïnë kickt ein, shie starts glowing, her trains are holy water from holy lands. Her puβy must be the warmë zenter des universe. And yet it is his Klara moor dann ever, so personlic, so rëalistisch. He leebs her. Her sorrow is a kraft that shoots up frye aginst heven. Thees twu erschöpfen the lében just wie the Führer erschöpft the Land.

As he neahrs, shie presst just a slitest bit harder on the klitt. Shies in perfect control. Controlling his wrath, steering it up through herself, shie aims for freedom an andern sitë. He starts stossing, every stoss glike a line des poësy in schillers breyn. Nimmer did he glike thessen consumate des yeden durchstinging. For every teefest reach withinn her, his soul fares nack, to wér her leebë, dens as blye, presst him needer to the fearless blacknis. And for every letting-him-push-on, shie tanzt to the provinz wér her geneesing is alles ... alles ... alles. The rythmus des tenks in beiden hirnë wellen in krieg, yet teef zusammenhang. They eject totaal. He into the heavy tenks inzide of her. Shie outzide of him, into the collapsing space of virgin tenks.

Of course, shie then gows up and strictly setz the klyeder an. Of course, as in a gottam koreografy, shie roofs am spitz sinës voxës: ”Ik will nack finftentë nextë moonhate waiten. Wenn you dann mit mir nikt bisst, ferleebt ik mick in Kätys neue fater!” And of course, shie bangs the toor and is geggone. Shie gés in the kaltë, her forceful tenks playing in the hold wite snow. He bleebt langë sitzing bei grand-zimmer-table and glues on da booker herehere. Moszerosz’ Filander, Lessings Laokoon and Goethes Eisenfaust. Obersatz to germanic by Johannes Elfriedë... . ”Nelly Rebeccah Sax. Eli. Obersatz to sweedisch by Johannes Edfeldt.” Edfeldt ... elfreedë . It is the slitest chänce.

III. Jules Piccatelle

Wenn in morgen Browning fersteps sinës hauses and fairt zum bossë, he will krieg info des spater aktivitees des wissë Jules Piccatells. Ye, in the dunklë nakt theesë story, wérden dock ingefillen with ferner hinterground, solschë dings, dee zoo wellbekannt for Browning and Castle to nennen zind, yet by publikum only in grossë kontoor gekennt zind. They mite interest ye, and mack our history teefer.

We all ken, dat Jules Piccatelle was infolfeert in the zentraalë outwickling fon Paxgermanic Fascism, tilenimming in the moykelmurder of himmler, the grounding der israëlischen staaten, the creeasian of Germanic, etz. Alzo, we ken dat he spater fell ap, to bekom führer of the catholic veederstand. As solsch, we yage him in theesë days, but with a typus respect. Letz yars super-opéra in brassel, Ewigë Weederkér, was doytlic about him. That opus ends in the hero komming weeder to our sitë. Or feelliked ik shud say ”the catho-fascist sitë”, as the niew-heathen lobby wud call it? Yenë way, for crusch or karess, his out ther looming irgendwér in the welt, and also in our fantazeeén. So leeven wir for jetz all kampf and weederstrite, and looken closer an this wohlberümtër mann!

[usw]

Johannes Krieg haz the Post-postmoderne Epos endgiltic gewritten. It is a bookfull of sex and vylence, filossofy and gross-politeek, that lebendically evokes the neurasthenia of a holly fersheedenë H. It will of folks der jeden camp the taste tickeln!

K A U F IT!

Collage: Författaren 2009.

Sverige ut ur Afghanistan!

2009-11-05T06:43:00.000Z

Svenska soldater ut ur Afghanistan!

Nanok : Grammatica Obscura

2009-11-03T13:12:00.007Z

Nanok

Grammatica Obscura

72 s., hft., Stockholm 2009

ISBN 978-91-86021-48-1

Bokförlaget Modernista

Teserna är texter för gravstenar. Gravarna radar upp sig, bildar kyrkogårdar som efter ett stort krig. Mitt i detta landskap står kroppens epicentrum, själva språkets död..

+ Det droppar blod från vår hud, och det vi ser är obeskrivligt.

+ Tidlösheten låter oss lita på att ingen svart ros bortom ingen svart ros.

+ En koltrast med röda vingar förebådar att vi ska passera till den andra sidan av schackbordet.

Else Lasker-Schüler : IchundIch

2009-10-20T11:35:00.008+01:00

'Anfang der vierziger Jahre läßt Else Lasker-Schüler die prominentesten Nazis zur Hölle fahren. In IchundIch, geschrieben in Jerusalemer Exil, setzt sie deren Untergang rasant in Szene: »oft ist es schreklich ernst, doch auch reicht heiter«.

Else Lasker-Schüler
ICHUNDICH

Herausgegeben von Karl Jürgen Skrodzki und Kevin Vennemann

Jüdischer Verlag in Suhrkamp Verlag

Engelkes and Elggren : Concert for a Lost Queen

2009-10-16T05:47:00.013+01:00

CONCERT FOR A LOST QUEEN

Rescue action in 6 movements for two performers, thousands of voices, ghost ship, spinning wheel, big bow and bulky objects.

Premiere at the Swedish Concert House, Stockholm

17 Oct 2009, 1930h

18 Oct 2009, 1600h

Sweden’s most international performance star Charlotte Engelkes and the world-around-travelling composer and cellar-keeper Leif Elggren are meeting in a specially composed hybrid-concert for the Grünewaldsalen in Stockholm.

The Collaboration started when Engelkes and Elggren were invited by the Swedish Radio to create a new performance/concert for the Arts Birthday at the Modern Museum in Stockholm 2007. The piece “A Tin-can Crown” consisted of eight new written songs that were performed live together with a slide-show/video. The piece was broadcasted by radio in 13 European countries and was very successfully received.

"Concert for a lost Queen" is their new collaboration and a performative concert piece for two performers, thousands of voices and musical objects.

The performance is created from own texts and dream stories. The human dream cycle is used as a tool for to go through different worlds and levels of consciousness. Pre-recorded sounds are the basic source for the electronic composition and the arrangements for stories and songs. Different new invented and built sounding objects, instruments and video material are reinforcing this. The concert is a choreographed visual performance, inspired by string quartet, mass and mechanical workshop. Executed of course with most Royal grace.

An Astarte production together with The Swedish Concert House in Stockholm with support from Swedish Art council, the Cultural Department of Stockholm and the Swedish Arts Grants Committee.

More Info:

Charlotte Engelkes

Leif Elggren

Aryan Kaganof - Bo I. Cavefors / 4wrd

2009-10-15T13:26:00.013+01:00

'
'

Aryan Kaganof
Bo I. Cavefors / 4wrd

'As little as we can be declared clear of every coercion in the world, so little can our writing be withdrawn from it. But as free as we are, so free we can make it too.'

MAX STIRNER, The Ego and Its Own

Bo Cavefors isn't doing dogma.
Bo Cavefors isn't doing politics.
Bo Cavefors isn't doing what's expected of him.
Bo Cavefors isn't trying to attract converts.
Bo Cavefors hasn't got a plan.
Bo Cavefors will not repeat himself.
Bo Cavefors has seen through what the spectacle has to offer.
Bo Cavefors was there, on the frontline.
Bo Cavefors is always on time.
Bo Cavefors is a distinguished Swedish gentleman, even with your dick in his mouth, your finger up his arse.
If your finger is up his arse it's because he wants it there.
If your dick is in his mouth it's because he loves sucking dicks.
Bo Cavefors is a child.
Bo Cavefors is that polymorphously perverse creature we read about in Semiotexte.
But Bo Cavefors isn't limited in his imaginings by motley post-anything theories.
Bo Cavefors is an electric current - he's charged.
He charges.
When he walks into a room his blue eyes see immediately what's valuable, what has worth.
Bo Cavefors does not waste his time.
He's to the point.

The point is

Cavefors lives his life.

Cavefors is alive.

And this is radical and threatening in these dead times.

But it's wrong to describe Bo Cavefors' status as "marginalized".

It's the anodyne, neutered culture around him that is marginal.

Bo Cavefors is centre stage, he's the real mainstream.

"Je n' peux rien" dit le scorpion. "C'est mon caractere."

Freedom liberates (perversely).

Aryan Kaganof
12 October 2009

Copyright©Aryan Kaganof, 2009.

Photo by Oscar Swartz, Malmö 2009.

Note: The text will be included in the book-and-dvd Qualis Artifex Pereo / Qualis Artifex Pereo - Finis by Martin Bladh and Bo I. Cavefors, published 2010 by Styx Publishers, Stockholm.

Martin Bladh : DES - Sad Sketches

2009-10-14T20:13:00.011+01:00

+
+
+
+
+
+
+
+
From the Blogg
MARTIN BLADH

+ + +

DES: Sad Sketches

Sweden - Wednesday 15 April 2009

Dear Dennis,

Thanks for your letter dated 26 March.

So, it’s quite impossible to send you any material such as books, records and films in the future? I can’t see how this could upset the prison "re-education system". Who are these "approved suppliers", some kind of prison mail-order catalogue? Do they just throw away the stuff people send, or do they have some kind of annual auction, where they sell it to the highest bidder? The conservative idea of the prison as a centre for re-education is quiet interesting. I think it was Carl Panzram (or Jack Henry Abbot) who wrote in his prison-memoirs about taking a wild animal, shut it up in a cage for several years, poke it with a stick from time to time, which will make it run amok when it’s supposedly released upon the outside world again. I’ve searched the prison homepage, and I haven’t found any information about prohibitions for sending items to the prisoners, and of course nothing about rules for cheques and postal orders etc… Including another five-pound-bill in this letter, hope you get it…

More>>>>>>

Johannes Flink's interview with Bo I. Cavefors for Tidningen Kulturen

2009-10-08T13:14:00.119+01:00

Cavefors on Cavefors
Johannes Flink’s interview with Bo for Tidningen Kulturen.

For decades on end Bo Cavefors was, by far, Sweden’s foremost alternative publisher. As a publisher, his attitude was one of curiosity and fearless exploration, expressed in the long list of radical titles (including Mao, Nietzsche, Jünger, Dali, Lautréamont, Marx, Pound, Pasolini, etc.) edited at his Bo Cavefors Bokförlag. His own magazine Svarta Fanor (Black Flags), along with his parallel German and Swedish edition of the texts of the Red Army Fraction, remain unique and unsurpassed events in a publishing climate otherwise marked by complacence and cowardice. Educated by the Jesuits in England and ever an engaged catholic, Cavefors has constantly perceived matters from an international perspective vastly divergent from the provincial concerns prevalent in Swedish culture. Always siding with the intellect against power, always longing for transgression, he remained in some ways marginal despite the magnitude of his contribution to the Swedish book-publishing scene. However, for those of us who agree that the duck-pond is too small for our spirits, Cavefors will always remain a key figure of Swedish radicalism.

Arousing somewhat less attention, so far, is Bo’s series of short memoir books (even if they are gradually acknowledged by the critics) and the performance art he has developed over the last few years. For this reason, I wanted to ask him some questions about these subjects and to give him a chance to explain his own artistic development to a wider audience. I wanted to put his history as a publisher to the side for a while, to focus instead on the man, the author and the artist Bo Cavefors, and to ask him about his present … and his future …

Welcome Bo Cavefors! My first question is simply what you are doing right now? What I’m after, however, is not just a definition of your present activities. Rather, I would like to know if you are sensing a definitive direction in your artistic development, and, if so, a direction from what beginning to what end? What is it that you hope to explore by your recent and present activities?

Over the last years, I have clearly noted a return to my all-embracing, adolescent pre-occupations from … let’s say from my teenage years and up to my thirties. And this applies both to my writing – where it is specifically obvious in my three plays Rebellion in the Kasbah, Sade and the Japanese and The Leper in Aosta – and to the films I have written, acted out and produced in collaboration with Martin Bladh. My interest in the theatrical mode of presentation, in speech and acting as they are performed on a stage, emerged during my school years. I did my first performance in the first grade, in my Latin school in Malmö, when I was asked to read my home assignment to the rest of the class. It was a relief to suddenly stand there in front of the others and feel that they actually had to listen to what I had to say ... I guess it gave me the childish kick of manipulation… And the thing went on...>>>> CONT.>>>>>>>

Johannes Flink : Skuggornas bok (ur ett arbete i vardande...)

2009-10-05T08:01:00.062+01:00

Ur ett arbete i vardande

Johannes Flink
Skuggornas bok

“Jag hade en återkommande dröm där jag vandrade längs en mörk flod där månskenet speglades i strimmor av silver; och jag såg på månen och på floden och fylldes av lycka. Många gånger drömde jag denna dröm, exakt samma, där jag gick längs den vackra floden i det gnistrande månskenet.

Men så en gång, efter en hel sommars drömmande, kom plötsligt en ängel fram till mig och gick vid min sida och talade till mig. Hon, för det var en hon, var lång och gracil och full av nåd och visdom. Och hon berättade för mig om Skuggornas underverk och bad mig att minnas allt. Och Astarte - för detta var vad hon kallade sig - är en Mörkrets ängel men inte Mörkret som vi är rädda för. Och hon bad mig minnas allt hon berättade och att skriva ned det så snart jag vaknade. Och när jag vaknade fann jag att jag mindes allt hon hade sagt och så började jag skriva. Och många nätter och mornar hände samma sak: jag gick med ängeln invid den mörka floden och hörde hennes sällsamma berättelser.

Och många gånger hände samma sak: jag vaknade förbryllad i vår urgamla värld och fann att hennes röst inte kunde glömmas och att hennes berättelser inte kunde glömmas. Och genom konsekvensen i mina drömmar och genom konsekvensen i hennes budskap inträdde jag i tjänst hos Honom som väntar i Mörkret.

Men jag, Hans ödmjuka tjänare, vet att Hans Sanning inte kan rättfärdigas annat än genom Förförelsens Mysterium; och jag, den berusade nedtecknaren av denna mångfald av drömmar, vet att deras Helighet inte kan garanteras – måhända är de bara irrbloss i en drömmares hjärna.

Och ändå har det blivit omöjligt för mig att sluta skriva ner det som ängeln dikterar invid floden; och ändå har det blivit omöjligt för mig - en skugga som stiger bland de andra skuggorna – att tvivla på att ängeln existerar; och för mig, Ioannes (som är namnet med vilket ängeln tilltalar mig), har det blivit omöjligt att undanhålla detta budskap från alla er andra skuggor som stiger mot Mörkrets Kors som är Trollsländans Dubbelkors.

Med välsignelse från Lucifer som vandrar över himlen med lyktan; med välsignelse från Umbrifer som stiger med en mångfald av skuggor; med välsignelse från Astaroth som lever i varelsernas sinnen; med välsignelse från Astarte som kommer med Skymningens Visdom; och slutligen med välsignelse från Honom, vår Evige Herre som väntar i det Eviga Mörkret – ger jag det till er.

+
Den Första Cirkeln
(DE FEM TIDSÅLDRARNAS BOK)
+
A. Om skapelsens första tidsålder; om de två ärkeänglarna och om Han som talar genom allt.

1. Det är inte ljusets ängel som faller, det är mörkrets ängel som stiger.

2. Han som vi har kallat Gud är Lucifer, ängeln som bär på sollyktan.

3. När denne ängel sade ”varde ljus!” spred sig ljusdemoner över oceanerna.

4. Och när denne ängel sade ”varde mörker!” uttalade han den Högstes vilja.

5. Och då steg en livets och dödens ängel upp i världen - Umbrifer - han som kommer med skuggorna.

6. Och sedan dess kan solen aldrig lämna sin bana, men Döden kan segra i evighet.

7. Och varje gång vi säger ”Gud existerar” föder vi med ljusstrimmor den Sataniska hungern.

8. Och varje gång vi ber till Gud ber vi Lucifer att frälsa oss från skuggorna.

9. Och vi faller och dör, därför att ljuset glider av oss medan mörkret omsluter oss.

10. Och inom oss händer samma sak: det är inte ljuset som faller, det är mörkrets evighet som befriar sig.

11. Och där går Satan längs Dödsflodens strand för att leda reda på Umbrifer, en lekande ängel på den dimmiga strandbanken.

12. Ängeln frågar honom: ”När ska jag få leka i det djupare mörkret?” Men uppdraget är ett annat: att kyssa Lucifers lykta.

13. Ängeln gråter, tårarna faller som diamanter från hans mörkblå kinder. Då håller Satan fram ett gnistrande bloss. ”Så vackert! Vad är det?”, frågar ängeln. ”Det är Livet”, svarar Satan.

”Får jag leka med det?”, frågar ängeln. ”Så mycket du vill!” Och Satan släpper blosset på stranden.

14. Och ängeln jagar det flyende blosset. Och så stiger det uppåt och lockar in honom i världen.

15. Det är den första tiden, då Lucifer skapar och kastar sina strålar över oceanen; och Umbrifers skuggor träffas i oceanens djup - tar form, blir celler och muteras.

16. I varje plankton bor en skugga, i varje amöba finns en skugga som längtar efter lyktan.

17. Lyktans sken är en fyr på livets farvatten, men livsformerna missförstår fyren och kallar den för ”Gud”.

18. Denne Gud är en ängel vars irrbloss får livet att muteras. Hans namn är Lucifer.

19. Men bortom fyren finns Han som väntar i mörkret.

20. Det finns ingen Gud-över-världen: det finns två ärkeänglar, en som går med den skinande lyktan, en som kommer med skuggorna.

21. Men varelserna missförstår allt och kallar Lucifer för ”Gud” och Umbrifer för ”Belial”.

22. Och de okunniga säger: en ljusets ängel har fallit och kastats i mörkret och kan aldrig stiga till höjden, och de säger: en mörkrets ängel har slagit följe med denna ängel och de kallar honom på hebreiska Beli y’aal - han som aldrig stiger.

23. Men han som vandrar med lyktan älskar den ständigt stigande ängeln, och han som stiger kommer med skuggor och med syndens visdom, och en dag når han den skinande lyktan och allt går tillbaka till Honom som väntar i mörkret.

24. Ty det finns ett oändligt väsen som styr existensens och essensens böljegångar, närvarons ebbar och floder.

25. Med Satan menar vi detta absolut oändliga väsen, det vill säga substansen.

26. Till substansens natur hör att den existerar.

27. Men Han som går med lyktan ler åt all mänsklig metafysik, och han som väntar i mörkret går bortom all mänsklig metafysik – och skuggorna fortsätter att stiga genom de fallande varelserna.

28. Och varje liv är en hetsig skuggdans mot det irrande blosset.

29. Och endast tre saker går att älska: den brinnande elden i lyktan, den stigande ängelns skönhet och den eviga natten.

30. Och när varelser är tysta mot varandra vandrar igenom dem skuggor, och skuggorna bär sin kärlek till Honom som väntar i mörkret.

31. Och när varelser talar till varandra älskar de synden som stiger med skuggorna mot det brinnande blosset.

32. Och Han som väntar i mörkret älskar skenet över världen.

33. Och världen älskar elden och låter oss leka ett tag, och kramar oss som hastiga irrbloss i det stigande mörkret.

34. Och han som kommer med skuggorna ska en gång kyssa lyktan - och lyktan ska förbrännas - och allt ska bli natt.

35. Och i den natten går vi Honom till mötes.

(fortsättning följer...)
+
+

Andra texter av Johannes Flink på Cavefors-bloggar:

REFLECTIVE ACCOUNT OF WHAT HAPPENED ON EARTH BETWEEN 2117 AND 2223

Återblick. Ett avsnitt ur romanen Frilands Olycksfåge"

Johannes Flink om Qualis Artifex Pereo – Finis

Johannes Flink intervjuar Cavefors om Cavefors

++++++++++++++++subaltern #2-2009+++++++++++++++

2009-10-02T15:32:00.013+01:00

SUBALTERN

#2-2009

info>>>

Johannes Flink om Qualis artifex pereo - Finis

2009-09-29T19:19:00.015+01:00

Johannes Flink i
Tidningen Kulturen:

Qualis artifex pereo - Finis

"På Fylkingen, under Styx- och Fylkingen-eventet Huvudets container, visades andra och avslutande delen av Bo Cavefors och Martin Bladhs kortfilmssvit Qualis artifex pereo. Titeln kommer från kejsar Neros sista ord och betyder ungefär: "Vilken konstnär förlorar inte världen i mig?". Första delen spelades in sommaren 2008 i Malmö med Aryan Kaganof som regissör och fotograf, andra delen sommaren 2009 i Norrköping med Peter Anderson och Lars Bosma som fotografer. Båda filmerna i sviten kommer att publiceras på Styx förlag i form av en dubbel-DVD med booklet om inspelningarna.

Delen som visades på Fylkingen, Qualis artifex pereo - finis, börjar och slutar med en projektion av André Massons Acéphale-mannen till ljudet av en utdragen orgelton. Dessemellan utspelar sig ett rituellt spel i ett slutet rum, enligt en mörk och destruktiv mekanik. Handlingen kretsar kring sexuellt utnyttjade pojkar som i vuxen ålder blivit förövare. Cavefors och hans medhjälpare skapar en starkt laddad konst som många upplever som mycket obehaglig eller estetiskt frånstötande. Under filmens gång avlägsnade sig många ur publiken. I bakgrunden hörs en förvriden androgyn röst tala om sina erfarenheter. Samtidigt utageras olika fantasier och handlingar på scenen, omväxlande ömsinta och sadistiska. Hela tiden kvarstår en stark spänning mellan å ena sidan den råa, påträngande realismen i zoomningarna på olika kroppsdelar och kroppsvätskor, å andra sidan de religiösa och stiliserade referenserna till antika offerritualer. Cavefors går långt utanför de gängse normerna för att genomföra en uppriktig och hänsynslös undersökning av makten, driften, utsattheten och förlösningen."

Ensslin / Vesper : Notstandsgesetze... Briefe 68-69

2009-09-29T19:06:00.005+01:00

Gudrun Ensslin / Bernward Vesper

>Notstandsgesetze von Deiner Hand<

Briefe 1968/1969

edition suhrkamp

Johannes Flink intervjuar Cavefors om Cavefors

2009-09-28T02:58:00.002+01:00

Tidningen Kulturen

Johannes Flink intervjuar Cavefors om Cavefors

Subaltern 2/2009 : Gnosticism och platonismens undre värld

2009-09-27T15:41:00.023+01:00

Tidskriften Subaltern presenterar:

GNOSTICISM OCH PLATONISMENS UNDRE VÄRLD

Ola Wikander föreläser om de kaldeiska oraklen.

Religionsvetaren, författaren och översättaren Ola Wikander har med sina unika kunskaper i antika språk och äldre kulturer väckt stor uppmärksamhet med bland annat sina böcker I döda språks sällskap, som nominerades till Augustpriset 2006, samt nu senast Ett träd med vida grenar, om de indoeuropeiska språkens historia.

Med särskilt intresse för hermetism och gnosticism har han översatt De kaldeiska oraklen, en av den västerländska mysterietraditionens urtexter. Pia Niemi läser ur De kaldeiska oraklen.

VED/Mattias Nihlén framför musik för bouzouki och elektronik.

Samtidigt release för tidskriften Subaltern 2/2009.

Plats:
LOFTET – HEDMANSKA GÅRDEN, LILLA TORG, MALMÖ.

Tid:
ONSDAG 30/9 19.00

Arrangemanget ingår i kulturtidskriften Subalterns föreläsningsserie hösten 2009 i samarbete med ABF.

OXÖGAT / #21. - Keuschheit

2009-09-26T08:39:00.018+01:00

Selig, die reinen Herzens sind

Befragt man Menschen, was sie mit dem Wort Keuschheit verbinden, stößt man meist auf eine gewisse Verlegenheit, bisweilen auch auf ein hilfloses Kichern.
- - -
Das Klischee, das noch in vielen Köpfen hängt, ist oft von Heiligenbildern geprägt: ein bleicher und hohlwangiger, schwächlicher und weltentrückter, feminin wirkender Jüngling, der mit verklärt-entzücktem Blick auf ein Kreuz oder die Jungfrau schaut, oder die allegorische Darstellung der Keuchheit als eingamauerter Frau, die nur noch ihr Haupt über der Zinne sehen lässt. Diese Darstellungen versperren einen Zugang zu dem, was Keuschheit sein kann. Ebenso ziehen manche Diskurse über das Thema, die einhergehen mit einer Abwertung der menschlichen Sexualität und mit ihr des Geschöpfichen überhaupt, eine wenig hilfreiche Spur durch die christliche Frömmigkeitsgeschichte. Wie also über Keuschheit sprechen, ohne in diese Fallen zu tappen?
- - -
Keusch und lauter zu sein, ein reines Herz zu haben, heißt nicht, sich nichts vorwerfen zu müssen, denn irgendwas hat man sich immer vorzuwerfen. Als Franziskus sah, wie sehr Bruder Leo über die Reinheit des Herzens ins Grübeln kam und wie sehr ihn verlangte, so rein zu sein wie klarstes Wasser, sagt er: "Ach, Bruder Leo, kümmere dich nicht zu sehr um die Reinheit des Herzens! Sieh auf Gott! Bewundere ihn! Freu dich, dass es ihn gibt, ihn, den ganz und gar Heiligen! [---] Die Trauer darüber, dass man nicht vollkommen ist und dass man den Sünder in sich entdeckt, ist ein noch menschliches Gefühl! Du musst den Blick höher, viel höher heben. Es gibt Gott, es gibt die Unendlichkeit Gottes und seine unwandelbare Herrlichkeit. Ein Herz ist rein, wenn es nicht ablässt, den lebendigen und wahren Herrn anzubeten."

Aus: Jesuiten 2009/3, München 2009. [Dominik Terstriep SJ]

Abbildung des Hl. Aloisius Gonzaga, Schutzheiliger der Jugend, unmitten von Lilien - Symbol der Keuschheit.

Markus Tennberg på Monkey Bizz

2009-09-22T07:25:00.004+01:00

Antonia Lengers : Jesuiten in Hitlers Wehrmacht

2009-09-20T13:30:00.011+01:00

Für die Jesuiten war die eigentliche, sie durch ihre Gelübde bindende Bezugsgruppe mit ihrem idealen Gruppenleitbild ihre Ordensgemeinschaft, d.h. die "Mitbrüder".

Die "Mitbrüder" war gemeinsam, daß sie sich verstanden als "Söhne" des "Hl. Vaters Ignatius", also ihres Ordensgründers.

Ein Jesuit pflegte selbst im Zweiten Weltkrieg den persönlichen Kontakt zu seinen "Mitbrüdern" - egal, wo diese ansässig waren und wirkten und unabhängig vom Verhältnis der Staaten zum NS-Reich, seien dies neutrale oder verbündete Staaten oder gar Kriegsgegner. Ein deutscher Jesuit und Soldat besuchte seine "Mitbrüder" daher auch in Frankrecih, Belgien, Polen oder im Rußland eingegliederten Litauen. Dabei bleibt zu bedenken, daß auch die dortingen jungen Jesuiten zum Kriegsdienst in ihren Ländern eingezogen waren, also "Feinde" oder "Verbündete" waren.

Die Jesuiten trennten scharf zwischen "Mitbrüdern" und soldatischen "Kameraden", zwischen einem "besseren Deutschland", für das sie kämpfen wollten, und dem "Dritte Reich".

Im Sommer 1941 wurde sie aufgrund eines Geheimbefehls Hitlers aus dem aktiven Dienst in der Wehrmacht mit der Bezeichnung "nicht zu verwenden", entlassen.

Antonia Lengers
JESUITEN IN HITLERS WEHRMACHT
Kriegslegitimation und Kriegserfahrung

224 s., mit 66 bisher unveröffentlichten Dokumenten.

Ferdinand Schöning Verlag,

Paderborn, München, Wien, Zürich 2009.
ISBN 978-3-506-76805-6