31.7.08

Norbert C. Kaser : Eingeklemmt

'
'



Norbert C. Kaser
(1947 – 1978)

EINGEKLEMMT
Herausgegeben von Hans Haider
Edition Galerie Bloch, Innsbruck 1979


Norbert C. Kaser. Lebenslauf:

Geboren am 19. April 1947 in Brixen als Sohn der Paula Thum. (Der Vater, Alois Maierunteregger, zuletzt in Olang ansässig, ist am 9. Dezember 1957 tötlich verunglückt.) Der Säugling bleibt zunächst bei den Grauen Schwestern des Heiligen Elisabeth in Brixen und kommt dann nach Kastelruth in Pflege. Im Herbst 1947 heiratet Paula Thum dem in Russlandfeldzug kriegsversehrten Franz Kaser, geboren 1909, der das Kind legitimiert und zu sich nimmt.

Am 23. September 1968 als Frater Christoph Kaser a Brunopoli ins Kapuzinerkloster Bruneck eingetreten.

Am 5. April 1969 (Karsamstag) Austritt aus dem Kloster.

1977. Am 21. August stirbt Norbert C. Kaser im Brunecker Krankenhaus 31jährig an einem Lungenödem, als Folge fortgeschrittener Leberzirrhose und Bauchwassersucht, und wird am 23. August von seinen Freunden am Friedhof von Bruneck zu Grabe getragen.



er rosmarie den wind

+++++er legt sich
mit wolkenzotteln hat
er in der frueh
den himmel
den hohen
blauen
bezogen

+++++er ist nieder
gekommen am Vormittag
plastiksaecke zu
blasen
& schmerz zu
beschwoeren
bei wetter
fuehligen

+++++die fein vor ihm
zu hause blieben bei
schlagenden tueren
am nachmitag

geputzt ist der hohe
der himmel
die sichel
vor ostern
haengt

er hat sich
& ist gelegt

+ + +

Kloster (II)

faste
jetzt wo der
vierzigstuendige tabernakel
bei de klosterfrauen
geschlossen

waer zeit
den stockfisch zu waessern
& den leuten das maul

Ihr tut nicht mehr
Was des HERRN ist
hoechstens daß

bruder gaertner
spaeter dann
ein pflanzchen
aus dem guckloch reicht

in den bergen
sollten Eure kutten jetzt
flattern wie salz
& lake
& meer

durchs beichtgatter sollte mld
der losspruch
riechen
nach stockfischhungertuch

kapuziner
Ihr naht Euch wie affen
den sitten der pfaffen

wo lange kein
psalmwind mehr
pfeift ueber
gras & schilf & rohr

johannes der taeufer
erbarme Dich ihrer.

+ + +

la pioggia d’ottobre

ed è proprio lei la cattiva
che fa cadere le foglie
del mio grande albero
e bagnati com’ i poveri
senza tretto
si metton a letto
con molta fortuna
li copre un pezzo
di carta

noi invece che non
stiamo sotto ponti parigini
sogniamo al ritmo delle celesti
lacrime nel caldo dell’ osteria
fra i diversi vini
vini rossi come le fuglie
e il sangue di qualche
fucilato
in ispagna o altrove

maledetta pioggira
e d’estate rovini
il fieno dei contadini
almeno d’inverno ti fai
neve
e copri I Danni tuoi.

+ + +

st. sebastian

sie haben ihn eingezogen
mit langem haar
das haben sie ihm rattenkurz
geschnitten

da ist er ihr spott geworden & ueberhaupt
hat er nicht getan wie
sie
geflucht gehurt das pferd
zu tod geritten

einmal jagten alla uebers
feld
den feind erschlagen
keinen hat er ueber sich
gebracht
& war bleich im gesicht

Ihre wangen waren rot
vor blut & bier & wein:
sie nehmen ihn binden ihn
& schießen auf ihn ein

mit der nacht kommen
engel seine todeswunden
lecken

+ + +

marmor

weißt du was schnee ist
frischgefallener?
weißt du was blüten sind
ebenerblühte?
dann weißt du noch nichts

kuwait und new york
wissen marmor zu schätzen

doch heute liegt er in bergen
vor dem anschlußgleis
arbeiter nagen an den fingernaegeln
ihre kinder auch
ihre frauen
wissen nicht was kochen

der bruch ist wie ein grab-
mahnmal der wirtschaft

in die ausgehauene höhle
könnte man nur noch christus legen
nur kein geld
und kein morgen.


Copyright©Monika Segala 1979

30.7.08

26.7.08

Guido Zeccola : Blodets vägar / Tidningen Kulturen



Recension i TIDNINGEN KULTUREN

Blodets vägar
Martin Bladh & Bo I. Cavefors
Three studies for a crucifixion
A Passion Play in Three Acts; dedicated to Francis Bacon

dvd video 60 minutes / cd audio 50 minutes / 12 page Booklet. Firework Edition Video, Stockholm 2008


Döden kommer och vi förblir enkel vätska, skyddslösa framför en törstig mun. Vi lever bara den korta tid det tar för pilen att lämna den sträckta bågen och nå fram till det sårade köttet.


Dödens kris är jämförbar med den sexuella spasmen som man strängt taget aldrig är medveten om, på grund av kollapsen hos alla förmågor den beror på och dess karaktär av tillfälligt återvändande till Kaos.


Three studies for a crucifixion av Martin Bladh och Bo I. Cavefors, är ett försök att shamanisera bort döden genom kroppens sekret och blodsutgivelse. Föreställningen är en sacrifice, en offerritual. Francis Bacon, Gilles de Rais men framförallt en homosexualiserande Artaud närvarar i hela verket. De teatraliska scenerna påminner om den österriska bild- och performerkonstnären Herman Nitsch (Wiener Aktionismus), genom att Martin Bladh och Bo I. Cavefors bygger ett orgiemysterium, en Grand Guignol post litteram av kontrollerat våld, där offrets blod och kött är verkliga. De rejält stinkande inälvorna av ett svin bränns och äts upp och blodet dricks sedan i ett crescendo som kan skapa avsky och illamående men just därför inte kan lämna åskådaren oberörd.

Jag är inte så säker på att det handlar om grymhetens teater á la Artaud, eller om föreställningen är ett Gesamstkunstwerk, men referenserna till Nietzsche, Bataille, Sade, Mishima och andra "extrema" författare är uppenbar.

Three studies for a crucifixion är därför också en essä om transgressionen. Bladh och Cavefors har tröttnat på det diskursiva förnuftet och vill ryckas med av en ny, en absolut tyngdlags kraft. Ty i varje offerritual (inklusive vår högmässa) finns det alltid en arkaisk balans mellan tyngd och lyft. Three studies for a crucifixion är en enastående omorganisation av det normativa, där lagarna hos det ologiska våldet härskar och upptäckten av en ny mening triumferar. En mening som stinker av ande och intelligens. Det blir till en andlig erövring av sitt verkliga ursprung. Den sakrala akten stinker av bränt kött, krucifixen luktar av sitt eget blod, ty det finns en relation mellan lukterna och det sakrala. Och det finns en ordning och en intelligens i kaoset.

En ordning utan spekulationer eller kalkyler. I performancens bilder - i verkets överbyggnad - existerar inte illusionen i egentlig mening eller det materiella misstaget, och i synnerhet kan känslan av en ny kunskap tränga rakt ned i livets realiteter. Ty det sanna livet finns i materians impulsivitet. Människoanden är sjuk, förvirrad av begreppen. Den begär ingen tillfredsställelse, den begär endast att få vara lugn och att kunna tro att den har funnit sin rätta plats.

Men riktigt lugn är endast den dåraktige.


Guido Zeccola

'

24.7.08

MEMOARER. Fjärde avsnittet

'


BO I. CAVEFORS : MEMOARER. 4:e avsnittet. Mail på datorn är en högst opersonlig form av kommunikation. Det är sällan möjligt att bakom ett mail föreställa sig personen som sänt det. Ful eller söt. Tjock eller smal. Man kan inte ens, som när det gäller handskrivna brev, på stilen avgöra om det är en kvinna eller man som mailar. En uttalad förbannelse ser till förbannelse likadan ut som ett vänligt ord. Det finns ingen doft av honung över ett mail. Ingen handstil som avslöjar avsändarens mentala tillstånd. Annorlunda förhåller det sig med brev instoppade i kuvert. Handskrivna. Med ett av avsändaren välvalt frimärke klistrat på kuvertet. Gärna även något annat påklistrat märke, tex AIR MAIL eller EXPRES. Att hämta in ett brev från brevlådan eller från postboxen och sedan, inomhus, sprätta upp kuvertet och plocka ut innehållet, veckla upp brevet och börja läsa, har för mig alltid tillhört kategorin stora njutningar, sensualism. Detsamma gäller naturligtvis vykort, bortsett från att man där går miste om effekten ta fram kniven och spräcka kuvertet. Nackdelen med brev jag sänt iväg är att de av mottagaren alltför ofta förblivit olästa eftersom det inte varit möjligt tyda min handstil. Mycken visdom har därmed förmenats mänskligheten. Det första riktiga brevet, alltså inte födelsedagskort eller liknande, fick jag sommaren 1943, sju år gammal. När de båda småskoleåren var över och innan de båda folkskoleåren skulle börja, skrev min fröken, fröken Nilsson, vid midsommartid ett långt brev som var så snällt och vackert så jag får tårar i ögonen än idag trots att jag inte minns ett ord av vad som stod i det. Vi bodde på Näset även den sommaren, jag ryckte till mig brevet, rusade ut i trädgården, satte mig på en grönmålad trädgårdsbänk som mamma ritat och simmade länge bortom denna världen. "Skall vi bjuda hit Fröken, hon skulle säkert tycka om att komma ut på landet", frågade mamma. "Nej", sade jag. Tyvärr finns inte Frökens brev längre. Det kom en dag drygt tjugo år senare då jag brände alla brev, nästan alla fotografier, skolböcker, uppsatser, betyg och skänkte bort böcker, leksaker, möbler… Varför denna bärsärkagång? Kärlek kärlek kärlek. Ett och annat brev, ett och annat fotografi överlevde totalförstörelsen därför att det låg instucket i någon bok jag helt enkelt inte kunde göra mig av med, till exempel i Lord Grey's Fåglar och Fågelsång eller Langston Hughes' antologi The Poetry of the Negro. Tre sådana brev är från Lars Norén, postade i Genarp i mars och november 1961 och i april 1963. Författaren, då fortfarande med en ödmjuk själ, börjar med olika fraser: "Till Herr Bo Cavefors", till "Käre Bo Cavefors" och "Till Bokförläggare Herr Bo Cavefors". I det första brevet skriver Lars Norén: "Jag heter Lars Norén. Jag är sjutton år. Jag sänder Er en diktsvit, som jag hoppas Ni är i tillfälle att läsa. Det är min andra, av mig godkända diktsamling. - - - Det skulle glädja mig mycket om Ni personligen kunde ta kontakt med mig, för att ifall Ni finner den intressant, diskutera min diktsamling. Jag har inget annat arbete än diktandet, och är därför mycket angelägen om besked. - - - Vad sedan diktsamlingen innebär, är jag övertygad om att Ni kan förstå. Högaktningsfullt - - ". I brev numro två sänder Lars Norén "några dikter" som han "efter noggrant urval ställt samman till en liten diktsamling", som "innehåller de enklaste och mest konkreta dikterna som jag kunnat finna ur fyra nyskrivna diktsamlingar". Svar har Lars Norén fått från Artur Lundkvist som bland annat skrev: ’"Jag vet inte om jag ännu vill anse Er dikt för 'ett nytt slags poesi', men Ni kan mycket väl vara på väg mot det"’, och Norén kommenterar att "Detta brev var ju inte odelat positivt, men kom som ett milt vårregn, eftersom jag under hela den tid jag skrivit poesi mycket sällan mottagit beröm. Därför har jag vågat mig att skriva till Er, och då jag dessutom tror att Artur Lundkvist menar det han skriver, har jag så långt som möjligt efterföljt hans råd." Osv. I det tredje och tyvärr sista brevet, från 1963, börjar Norén så här: "Jag har tidigare skrivit till Er två gånger och erbjudit Er manuskript, vilka Ni nog inte tyckt om. Nu ber jag ändå att få återkomma med ett nytt manuskript, som jag hoppas att Ni vill ta del av. Det är inte en diktsamling utan en prosabok, som heter Ur en imaginär självbiografi, och som är byggd på de händelser som genomtränger den normala upplevelsegränsen och blir determinerande i en människas liv: så till vida är varje kapitels innehåll självbiografiskt, upplevt och vidrört. Kapitlet Slakthuset t.ex. är självbiografiskt. - - - Men jag har i prosasamlingen också samlat lyriska ekvivalenser till vad som skett, t.ex. fågelkapitlen, vars symboliska karaktär är rätt tydlig, men jag har inte eftersträvat symbolismen och allegorien, utan försökt ge också dessa avsnitt den intensitet som uppstår i det självupplevda. - - - Jag skickar den till Er för att jag tror att Ni möjligen skulle kunna tycka om den och kanske acceptera den för publicering. Jag ber Er att inte avvisa mig, om Ni skulle tycka om den. - - - Nu är det så att en diktsamling av mig, Syrener Snö, (jag vet inte om Ni haft den hos Er) kommer att publiceras på Bonniers förlag till hösten och jag läser korrektur på den nu, men jag vill ändå erbjuda Er den här boken (som ännu inte har cirkulerat runt på förlag). Jag skall nämligen flytta till Berlin till hösten, tillsammans med min fästmö som är lärarinna, och därför försöker jag samla ihop lite pengar och därtill behöver jag självkänsla, ty det är något särskilt med det här manuskriptet, som jag inte kan klargöra för mig själv, men det har väl något att göra med att: 'så ser jag ut, varsågod'. - - - Jag ber Er att inte ta illa upp av det ovannämnda. Ni förstår mig säkert och vet nog mina svårigheter. Var i alla fall snäll och läs det." Jag var inte så gammal själv, endast åtta år äldre än Norén och förstod honom nog ganska bra, men jag var inte präst utan bokförläggare och tidningsskribent, något som jag hoppades skulle bli en snabbt övergående period i mitt liv. Dessutom hade jag mer än nog av turbulensen i min egen familj och flydde tillbaks till London, så fort och så ofta och under så långa perioder det var möjligt. I praktiken drev jag förlaget de första sju-åtta åren under ett par månader på våren och ett par månader under hösten från mitt gamla pojkrum hos mamma. Det gick alldeles utmärkt. Lager och distribution sköttes under den här perioden först av Gleerups förlag i Lund och sedan av Seelig & Co i Stockholm. Lars Norén: möjligen tog jag dessutom illa vid mig av att ett annat förlag antagit hans senaste diktsamling. Bonniers stod inte högt i kurs efter några otrevliga påhopp av Åke Runnquist. Gav de ut en bok av Lars Norén kunde de ge ut de övriga också. "Vad är gott? Vad är ont? Vad är rätt? Vad är fel?" frågade Mårten drygt fyrtio år senare, ettpartre år in på det nya årtusendet. Med Mårten inleddes en vänskap jag aldrig hade vågat hoppas på efter återkomsten till Sverige den 5 januari 2000. Mårten hade, då han inte var mer än 15 år, läst min bok Helvetet som Eric Fylkeson givit ut på sitt förlag Janus, och senare följde Mårten världens utveckling i tryckta Svarta Fanor. Vi började träffas allt oftare och lärde känna varandra bättre. Jag mötte Mårtens blå blick första gången över en kopp té, greve grå, på Conditori Hollandia på Södra Förstadsgatan Senare blev vår mötesplats i allmänhet Conditori Ambrosia längre upp på samma gata. Mårten: blond kalufs. Snygg kropp. Sköna kläder, framför allt hans snäva vackra skjortor. Ambrosia är ett märkligt conditori som ser ut ungefär som conditorierna såg ut i Malmö på 1940-talet. På väggarna stora fotografier föreställande tårtor. De tre trappstegen från trottoaren skiljer sig radikalt från det välstädade innandömet: utsliten, totalt söndertrasad matta täcker trappstegen. Jag är mer än tre gånger så gammal som Mårten, men det har snarast stärkt min respekt för honom: jag har ännu en gång tvingats, alternativt lockats, reflektera över sådant jag tyckte mig ha reflekterat färdigt över för flera decennier sedan. Det fina med vänskapen med Mårten och mina andra vänner idag är att jag aldrig behöver misstänka att vänskapen är fiktiv: jag har idag ingenting produktivt att erbjuda mina vänner, endast min vänskap. In i denna kravlösa vänskap har också följt några av mina gamla vänner från förlagstiden, som Thomas, Leif och Per Erik och Per-Eric, Bruno... För att inte glömma Stig Claesson, något av det finaste i människoväg jag mött. Det är en skön känsla. Det enda jag numera kan bjuda på är en hel eller delad negerboll till kaffet. Mårten, då 21 år, sa vid något tillfälle att vänskap är att välja sin egen familj, vänskap är att bryta med blodsbandet och låta friheten bestämma istället för traditionen. Jag nickade och instämde när Mårten fortsatte tala om varm och egentlig vänskap och att sådan vänskap hjälper oss förankra vår utveckling i den bördiga mark som fria handlingar, tradition och minnen ger våra personligheter. Naturligtvis nickade jag instämmande, alltmer förbluffad över hur den här unge mannen pejlade in mina egna erfarenheter, mödosamt tillägnade och än mer mödosamt tillämpade. Samtidigt som jag tittade på Mårten tänkte jag på mormors bror Anders som väl passar in i Mårtens beskrivning av fria handlingar och traditioner och lät den inre blicken blicka ut över bördiga sydskånska marker av blåsvart jord och påminde mig hur den unge mannen tidigare talat om känslan av ensamhet, rädslan för såväl som insikten om att man alltid är ensam, en känsla som också jag har. Och som mormors bror Anders bör ha haft. Att stå vid sidan om, att iaktta, att vara tvingad förlita sig på sig själv. Jord, blod och gener, ja, säkerligen hör allt detta samman, men det finns också påtagliga verkligheter som tvingar generna till anpassning, att ombyggnaden av jaget sker utifrån erfarenheter vi varit med om, det vill säga att tillvaron präglas av ett frivilligt eller ofrivilligt utanförskap, en känsla av att höra hemma i hemlöshet. Man är genetiskt programmerad med en stark lust att vara sin egen, vilket kan vara detsamma som att vandra genom den jordiska skärselden. Å andra sidan öppnas paradisets pärleportar på vid gavel när det egna Jaget plötsligt visar sig vara delaktigt av även andra människors verklighet. Vänskap uppstår. För att ta till extremen våld: det sadomasochistiska våldet levererar snarare uppfostrande än nedbrytande effekter, medan å andra sidan all denna smilande, smickrande och lömska godhet och mildhet och omtanke i själva verket är subtilt grovt våld. Där finns ingen vänskap och ingen verklig förlåtelse. Mårten hänvisade gärna till Herakleitos och det omöjliga i att stiga ned i floden två gånger, dvs att människan utvecklas, vilket innebär att även den amöbianska människan kan bli het stridsman för frihet och rättvisa. Läs Büchners Dantons död. Eller exemplet markisen de Sade, en i grunden mycket moralisk människa, en sant moralisk medmänniska. Att spärra in honom bakom lås och bom var i sak ett av den tidens mest flagranta justitiemord. Gösta Knutsson lät i Pelle-Svanslös-böckerna aldrig den elake katten Måns bli inspärrad trots hans sadistiska lekar med den masochistiskt svanslöse medelklasskatten Pelle. Måns blev inte ens kastrerad eller fick svansen avhuggen trots att det uppenbarligen var just den, den grova svansen alltså, som fascinerade Pelle. Stolt svängde Måns sin svarta svans och när det gick riktigt hett till i Uppsalas gränder stod den rakt upp. Knutsson och Markisen ironiserade båda över sin tids avarter och politiska förfall. Markisens moral stämde inte in med den tidens och än mindre med vår tids dubbelmoralism och normativa beteenden. Jag väntar med iver på den teaterman som är beredd sätta upp min pjäs Sade och Japanen utifrån givna anvisningar. Utgår man från en på politiska grunder skapad normalitet har allt tal om moral mist sin betydelse. I vår tids ordförstörarsamhälle har ord och avsikter avsiktligt förvrängts, misstolkats och givits ny innebörd. Markisens moral, däremot, är öppen, frihetsorienterad, utan onda avsikter, blottad i ordets goda bemärkelse. Exhibitionistisk. Hur behåller man sin mänsklighet?, hur undviker man förakt för svaghet?, hur gör man sitt medlidande aggressivt?, frågade sig Mårten (inspirerad av Ernst Jünger, tänker jag mig) och påminde om några av mina gamla artiklar, tex om Albert Camus och om våldet som ett nödvändigt ont för att komma runt hörnet och undvika ett ännu värre våld. Tyrannmord är ibland sista utvägen. I motståndsgrupper, gerillarörelser och i politiska rörelser med action på programmet tvingar omständigheterna ofta till det självuppoffrande som leder till vänskap. Kalla det gärna kärlek. Vid internatskolor, under värnplikten på förläggningen och i frivilliga kollektiv sker samma sak. Jag levde i sådana kollektiv från elvaårsåldern till mitt trettioandra år, i absolut manliga miljöer, nåja i vårt manliga bögkollektiv i London, de sista tolv åren av de tjugo totalt, vandrade åtskilliga kvinnor ut och in men bara en, Claudia, blev en av oss. Under de senaste åren, ja sedan jag gav ut Svarta Fanor, jag är evigt tacksam för Per-Johans och Magnus bidrag – och deras vänskap - , under mitten av 1990-talet, har homosexualitet och barns rätt till sexualitet varit ett stående inslag i mina skriverier. Av flera skäl. Homosexualitet har under de senaste decennierna blivit ett populärt tema i den heterogent manifesterande pressen. Bögar har blivit en attraktiv målgrupp för vissa marknader. Lagstiftningen har liberaliserats avseende homosexuella relationer, osv. Allt detta är bra, men samtidigt har någonting som egentligen handlar om känslor, sexuella behov, kärlek, vänskap, individualitet, av det normativa samhället och med aktivt stöd från vissa homosexuella grupper, tex Gardell&co., understödda av rfsl och politiska grupperingar som menar sig vara "liberala", genom att gå med i det massmediala flerfärgståget, ja, så har hela bögeriverkligheten förvandlats till jippo. Bland mängden bögar som finns i bloggvärlden är det, synnerligen, få som ser problematiken. Måns gör det genom ett synnerligen subtilt refererande till estetik (som, och det är det verkligt intressanta, inte utesluter att det normativa samhället kan bli delaktigt av den attraktiva bögvärld som finns bortom pride och som är synnerligen kreativ – om de vill). Pseudonymen Dexo/Dexter – förmodligen älskar jag dig Dexo/Dexter - påpekar i ett blogginlägg som svar på mitt påstående att som bög tar man aktivt avstånd från normaliteten: "Hm. För mig ar att böga att skita i normaliteten och göra sin egen grej. Om det leder till att människor UPPFATTAR det som ett avståndstagande --- fine. Men om det bara handlar om avståndstagandet i sig så bygger vi ju bara upp en ny slavmoral -- och what's the point med det?!" Efter att ha cruisat några gånger vid Lernacken och i Skanör och fått en del positiv respons, så håller jag naturligtvis med Dexo/Dexter. Vad merparten av queerengagerade missar är att bögeri inte är en nutida mondänitet. Bögeri kan inte plötsligt fogas in i ett populistiskt queertänkande. Det är inte heller ett livebeteende som kan fösas in i någon sorts teoretiskt krimskrams. Bögeri är känsla, sexualitet och estetik. I sak är jag naturligtvis helt överens med Dexo/Dexter (framför allt eftersom hans definition helt stämmer överens med vad Martin Bladh och jag skriver i vårt Manifest till Grymhetens Teater Dekadens), och svarade: "Som pojke: erfarenhet lades till erfarenhet, att suga av (eller ännu bättre, att bli avsugen av) transvestiter, att bjuda ut sig åt militärer, att våga visa sin exhibitionism också offentligt, att sakta dras in i den förtrollade värld som sado-masochismen bjuder och där vidga hela det sensuella och sexuella synfältet, att esteticera kropparna, att fullkomligt dyrka vackra eregerade kukar, att extatiskt och drömlikt njuta av smärtan piskan ger." Bögeriet bjuder ständigt på nya former och kombinationer, detaljerna blir alltmer utstuderade, subtila. Att i ett slag, i snabb scenväxling växla mellan givande och tagande, mellan den som njuter av att piska och den som lika mycket njuter av att bli piskad. Att mentalt och kroppsligt vandra från mjukt till hårt, mellan ömhet och makt. Naturligtvis är denna manliga värld promiskuös, mycket promiskuös, men just därför är den också tolerant och fin grogrund för verklig vänskap. "Coolt. Jag tror på pluralism", meddelade Dexo/Dexter. Samtidigt är jag tillräckligt beläst för att veta att även kärlek mellan män och pojkar varken är något nytt eller något särskilt uppseendeväckande. I den miljö jag levde under barn- och ungdomen var det inte sällsynt att tjänstefolkets pojkar och unga män stod till förfogande. Eller kärleken mellan pojkar på internatskolor. Om en pojke som är femton år ligger med en pojke som är tolv år: är det pedofili? Eller tvärtom: en tolvåring som förför en pojke på femton? Susanna Roxman skrev i recensionen (LO-tidningen) av Barnsliga memoarer att det faktiskt är så att små pojkar och understundom små flickor inte alltid är oskyldiga änglar: "I boken vederlägges två populära myter, den om barndomen som idyllisk och den om oskuldsfulla småttingar." Förresten: vad som var gästfrihet i västra Afrika innan furstemakt ersattes av kolonialmakt, ansågs som sodomi i Europa. Vad som är accepterat i Portugal är kriminaliserat i Sverige. På min internatskola fanns åtskilliga indier, framför allt från Goa och Madras. När jag var 14-15 år kom det ett par 10-12-åriga bröder från Madras, fruktansvärt söta. De brukade sminka sig med ögonskugga, vilket de naturligtvis inte fick göra på skolan, men under loven… Vi föds och växer upp i olika kulturer. Riter och mänskliga uttryck ges helt olika innebörd beroende på var de praktiseras. Att onani och sexuella relationer är vanligt på internatskolor, förmodligen mer vanligt där än bland pojkar som aldrig lämnar tallriken med mammas köttbullar, är nog riktigt. Men frågan är om detta är homosexualitet? Är det fel att runka? Eller att bekräfta sin vänskap genom sexuell action? Möjligen är det det i den makabra verklighet psykologer, psykoanalytiker och kuratorer lever och som det officiellt heterosexuella samhället lägger in i begreppet för att finna juridiska formler för att göra det suspekt, snuskigt och olagligt. Existerar homosexualitet? Mitt svar är: nej. Jag har aldrig sett mig själv varken som homosexuell eller heterosexuell: jag är en sexuell varelse och av skilda skäl, gener, erfarenheter, lust, att det bäst överensstämmer med min uppfattning om kreativitet och estetik, föredrar jag män framför kvinnor. Visa mig den vackraste (jag ser att det är vackert) kvinnliga barockrumpa, men den engagerar mig inte. Visa mig en vacker ung mans välformade rumpa och jag ser att den är till för att jag skall njuta av den. Det finns kärlek, det finns vänskap, det finns sexualitet och det finns kåthet. Jag är övertygad om att sådana erfarenheter som jag skriver om här och som präglar en mans barndom och ungdom är avgörande för vilka referenser och preferenser man föredrar under hela livet. Jag hatar fortfarande trånga rum med lågt i tak i lägenheter och villor och längtar tillbaks till kasernliknande utrymmen med breda stentrappor, ekande korridorer. Den enda normala våning jag längtar tillbaks till är vad som var vår lägenhet på Park Street: inte en matta, hängande gardiner, böcker, bokhyllor, bord, stolar, fåtöljer, några tavlor av den tidens unga Londonkonstnärer, som Lucien Freud, sängar. Inte en blomkruka, få prydnadssaker. Claudia tyckte det verkade som öde landet. Jag längtar dit.

+ + +


 



+
 

 
 
+
 

 

 


 

Femte avsnittet kan läsas HÄR!!!
MEMOARER med illustrationer av C. M. LUNDBERG
STYX FÖRLAG



Copyright©Bo I. Cavefors, 2008

20.7.08

NERO CLAUDIUS - GEORGES BATAILLE - BO I. CAVEFORS - ARYAN KAGANOF - MARTIN BLADH / info 7

''




"Det du sysslar med är helt omöjligt i svenskt kulturliv,
men exakt vad som behövs."
Anders Carlsson vid Institutet, Malmö.

+


Aryan Kaganof
presents
in connection with
The Cruelty Theatre of Decadence
(Martin Bladh & Bo I. Cavefors)

QUALIS ARTIFEX PEREO - NERO CLAUDIUS
(WHAT AN ARTIST THE WORLD LOSES IN ME)
by Bo I. Cavefors and Martin Bladh

Texts: Georges Bataille, Martin Bladh
Photo and production: Aryan Kaganof
Sound: Mikael Oretoft

Action:
Bo I. Cavefors, Martin Bladh,
Johanna Rosenqvist, m.fl.


'

MEMOARER. Tredje avsnittet

'
¨'


Bo I. Cavefors
MEMOARER
Tredje avsnittet

Jag är född den 14 november (1935), således Skorpion. Alla vet att Skorpioner är kreativa, intelligenta, för att inte säga hyperintelligenta, samt dominanta. Att födas som Skorpion innebär dels att bli varse att många människor har en mycket bestämd förhandsuppfattning om Skorpioner, dels att vara avlad någon gång i februari, dvs strax före fastetiden, i karnevalsyra eller i ett stängt sovrum under maskeradbalen. Eller kanske bakom teaterkulisser och dammiga ridåer. Det låter tilltalande. Romantiskt. Jag har alltid fantiserat om detta, hur min mamma möter min pappa, hur han under dansen lyfter på ansiktsmasken och kysser mamma. Har jag ärvt några av hans drag? Hans näsa? Kanske. Hans haka? Hans mun? Kanske. Mina blå ögon kan vara min mammas blå ögon. Jag har alltid hört av kvinnor jag mött, min mamma, älskarinnor, att jag är dominant, att jag skall bestämma. Något jag aldrig, eller sällan, hör från mina manliga vänner och älskare, trots att jag har samma attityd till dem som till kvinnor eftersom även pojkarna och männen är mina älskare, sexuellt eller/och intellektuellt. Jag kan inte skilja på mina attityder, att vara så mot det ena könet och annorlunda mot det andra könet. Å andra sidan tror jag aldrig att en fyrkantsrelation som den Jacob, Thomas och Michael och jag hade från tolvårsåldern till dess vi var drygt trettio skulle vara möjlig mellan mig och tre kvinnor. Vår manliga relation består fortfarande trots att misstag, misslyckanden och överilade beslut löst upp den dagliga närvaron. Vi älskar varandra fortfarande. Kanske därför att vi alltid varit promiskuösa. Vi flyttade in och ut i vår lägenhet under de fjorton åren efter skolan, mest älskade partner skiftade, vi tröttnade på varandra, men det fanns och finns en dragningskraft, en övertygelse om att höra samman med en man, eller med män, som jag aldrig känt med någon kvinna. Kvinnan är främling i min värld. Jag kan älska kvinnor, sexuellt, intellektuellt, som partner och kamrat, men jag kan aldrig identifiera mig med en kvinna så som jag kan känna, ja veta vad pojken, mannen jag älskar kräver, behöver, vill, längtar efter. Jag visste att Thomas älskade mig också när han plötsligt försvann, tystnade för månader. Jag vet att han fortfarande älskar mig trots att han bara hör av sig någon gång om året. Det finns ingen tveksamhet i detta. Ingen oro. Det finns bara ett stort lugn. Är detta en specifik Skorpionenattityd? Något måste det ju ändå betyda i vilket sammanhang avlelsen sker. Februari är i den katolska kalendern en tid av fest och total hängivelse åt det som är lust. Att vara avlad när skratten och musiken finns runtomkring paret som knullar, när det sker i extas och kärlek, måste rimligen vara av betydelse för hur fostret lever sitt liv fram till förlossningen. Det är så jag vill se det. Det är under de förutsättningarna Skorpionen kommer till världen, blåögd, i tron att livet är fest. Vilket snart visar sig vara en missuppfattning. Skorpionen skapar sig ett hårt skal, ogenomträngligt för den som inte ser smärtan och svagheten bakom skalet. Bakom skalet brinner elden, stundom förtärande, för Skorpionen, ibland även för omgivningen, men ofta kreativt skapande. Skorpionen tvingas lära sig att visa den kalla ytan för att det inte skall bli möjligt för fiender att släcka elden. Jag blir förvånad varje gång jag möter en intelligent människa och det visar sig att han eller hon inte är Skorpion. Lägger man till detta ett gediget antal år vid ett par av jesuiternas elitskolor, eliter vad gällde elevernas börd, vilket inte alltid var detsamma som rikedom, så är ju saken glasklar. Men det var framför allt lärarna som utgjorde en elit. Och pedagogiken som var elitistisk, vilket inte innebar att den ledde till elitism. Jag vet ingen elit som är så föga elitistisk som jesuiter och deras skolelever. På jesuitskolor har ju, även, fostrats så namnkunniga politiker som Mugabe och Castro. Samt George W. Bushs farfar (eller var det morfar?) som examinerades vid samma skola som jag, men tidigare. Och Hitchcock… även han en skräckmästare; filmen Fönstret åt gården är ett genidrag: åskådaren plågas ihjäl av oro och förväntan genom att Hitchcock låter ingenting ske förrän vid utlösningen. Som Skorpion borde jag inte saknat självförtroende. Sanningen var den omvända. Att komma till London några år efter andra världskrigets slut var chockerande. Hitlers bomber hade demolerat stora bostadsområden och betydelsefulla byggnader, som St. Pau’ls Cathedral. Det var fattigt, skitigt, oljigt, rökigt och kallt, februari. Människor såg inte glada ut. Kontrasten mellan citydressklädda män och arbetare i kepsar, tjocka halvlånga ulstrar, fransiga byxben och klumpiga, tunga skor, var lika anmärkningsvärd som klasskillnaderna i klädedräkt idag hos Systembolagets kunder i Triangelnbutiken. När jag cirka sextio år senare tänker tillbaks på detta så inser jag att ankomsten till London måste ha varit en förfärlig upplevelse, men samtidigt minns jag mycket väl att det inte var så jag upplevde det då. Tvärtom. Visserligen längtade jag efter mamma så det värkte i hjärtat, men för övrigt såg jag mig som en av de där stora resenärerna som jag läst om, tex Sven Hedin. Ensam bland mongoler. Det fanns ingen annan utväg än att bemästra situationerna genom att visa sig stöddig. Köpa undergroundbiljett till Victoria Station. Den förbjudna Kejsarstaden i Peking hade inte imponerat mer på mig än vad Victoria Station då gjorde. Robert Franks fotografier (ur boken London / Wales), som han plåtade 1952, påminner mig om när jag kom till London några år tidigare: fattigdomen, bristen på mat och kläder, husruiner, totalt utbombade kvarter, framför allt i fattigområden, men ej endast där, City, områdena kring Regent Park, Paddington och många andra områden var hårt åtgångna. Dock ej Mayfair, mitt i sta'n, men nästan helt befriat från Hitlers raseri. London hade bombats sönder och samman av Hitlers piloter några år tidigare, andra världskriget. Contra: rikedomen med Bentley och RR och bibliotek och konst och lakejer och klubbar och middagar. Dessa fascinerande motsättningar i villkor och attityder. Tolvåringen från Malmö möter sådana motsättningar med förundran, och med skräck. Redan efter landstigningen i Tilbury, sedan passpolisen noga kontrollerat inresevisum, vad jag skulle sysselsätta mig med i UK, intyg från skolan, osv. Vad vill Frank säga med gatpojksgotografiet? Har Frank ett budskap? Är fotografiet tidsbundet eller tidsöverskridande, är pojken på Franks bild hemtam i såväl Churchills och Attlees som i dagens London? Måste en fotograf vilja något annat än att reflektera verkligheten? Knappast. Jo, men…, möjligen, kanske ändå, Franks vyer från nittonhundrafemtiotalets London förmedlar ett lättbegripligt budskap: det finns fattiga och det finns rika. Fattigdom och stenhårda livsvillkor visar han in blanco, utan kommentarer, utan att bli upprörd, utan att fördöma rikedomen, utan att glorifiera fattigdomen. Just därför blir fotografiet med pojken en slagkraftig bild som starkt påverkar den som orkar tänka själv. Som inte blundar. Andra bilder visar bankirer: snabbt, utan att se sig om, med blicken bortom den skit de tvingas röra vid med sina välpolerade skor, hårdrullat paraply, skyndar de över gatan in i finanskvarteren med de gedigna husfasaderna och tunga portarna, in mot räddningen i spartanskt möblerade kontor, ett skrivbord och en svängstol, ett dokumentskåp, en témugg, isvindar genom dragiga fönster. Portvakten också han i hög hatt, handskar, diskret, mycket muskler i den stabbiga kroppen. Kläderna, hatten och paraplyet är en yrkesuniform, inget klassmärke, inget tecken på gott eller ont, just därför så användbart för att skapa anonymitet. Hög hatt, ja, men vanligare en billycock på huvudet. Billycock, det vill säga "gatpojkskuk", är kanske exakt det som dessa uniformsklädda tjänstemän var som allra mest rädda för, rubbade självförtroendet, skapade rädsla för det som citymannen och gatpojken kan ha gemensamt. Pojken på fotografiet: också han klädd i uniform, samma uniform som alla pojkar har när de inte bär skoluniform, svart kavaj, svarta kortbyxor, knästrumpor, svarta skor, vit skjorta, uppknäppt i halsen. Man anar den smala bröstkorgen, revbenen, de ihopdragna magmusklerna. Man kan inte undgå känna lukten av det otvättade, kletiga håret, doften av mammans överkokta vitkål, som ätit sig in i hans hud: Kainsmärken. Vad skiljer denna East-End-pojke från pojkarna i Mayfair? Ingenting mer än att Mayfairpojkens kortbyxor räcker ner till knäna och att den här pojken inte har möjlighet att duscha av sig den feta Londonfogen, blandningen av dimman från Themsen och kolröken från miljoner skorstenar. Okammad, skjortan skitig, kavajen sliten, byxorna pappans avlagda avklippta långbyxor. Varför är pojkens kortbyxor för korta? Skrattretande. Pappan använde byxorna till dess byxknäna var uppslitna. Men cigaretten finns där, i pojkens hand, han har, jag svär, ytterligare två eller fler cigaretter eller snarare cigarettfimpar, i fickan, upplockade från gatan. Han röker cigaretten med nonchalans. Snyggt. Fräckt. Londonbo. Egenvärde. Kroppsställningen avvaktande men inte defensiv. Inget kryperi. Vad livnär han sig på? Hjälper kanske kolutköraren få upp säcken på ryggen innan denne tömmer kolet i luckan som finns i skärningen mellan husvägg och trottoar. Eller springjobb i hamnen eller på någon av järnvägsstationerna. Eller mockar avfall på restaurangernas och hotellens bakgårdar. Eller tigger. Eller bjuder ut sig på smågatorna runt Piccadilly Circus, säljer vad som finns under de avklippta byxorna. Kunder: citymän, konstnärer, skådespelare och turister. När vi, Jacco, Thomas, Michael och jag - och åtskilliga andra unga män med samma bakgrund - under ett tiotal år, sedan skola och militärtjänst klarats av, rörde oss i de här teater- och barmiljöerna, inte för att bli uppraggade, vi föredrog Hyde Park när vi ville ha främmande män, tvingades vi till en objektivitet som slutade med subjektivitet, dvs att det blev omöjligt att inte dras med in i denna förhäxade miljö. När jag kom till London, några år innan Frank fotograferade pojken, var det, bland annat, dessa motsättningar som fascinerade mig. Redan när tåget kom till King's Cross Station, i tunnelbanan, på Victoria Station och på förortståget till skolan. Citymannens utåt sett tvärsäkra hållning. Stolt, ja, men varför? Osäkerhet? Skrämd, därför så snabba steg? Nej, absolut inte skrämd. Jag kunde inte fånga hans blick för att fråga vart jag var på väg: vilken tunnelbanelinje som gällde för att komma till Victoria Station. Sir, please. Citymannen befann sig någonstans långt bortom verkligheten, totalt absorberad av siffror och fjärran liggande lönsamheter. Och drömmar om pojkarna på Sohos barer innan han tog förortståget hem till radhuset. Franks bilder med Citymän är icke-kommunikativa, där finns ingen ögonkontakt mellan den avfotograferade och bildens betraktare. Valde Frank denna avvisande attityd eller tvingades han till den därför att det var omöjligt för honom att fånga männens ögon i kameralinsen? I Franks bilder med gruvarbetare från Wales och i hans bilder från London med gatpojkar, gatumusikanter och kolutkörare, finns alltid kommunikation mellan fotograf och avfotograferad. Victoria Station: Pojkens blick var inte svår att möta. Hans ögon mötte mina och med mina ögon frågade jag honom om jag skulle bli som han. Hans leende, inte hånfullt, snarare ironiskt eller överseende, jag vet inte vilket, var inte avvisande. Utsökta kläder, två resväskor och en ryggsäck var det enda som skilde oss åt. Den fulsnygge gatpojken på Franks bild. Hans nonchalanta attityd. När jag såg hans dubbelgångare på Victoria Station insåg jag att jag var han, att han var jag, att vi båda hade samma erfarenheter av att ha sex med män, att vi båda befann oss i samma utsatta position, offer får vargar som kunde äta upp oss om de ville. Men ju mer jag såg på honom planades min tidigare oro och rädsla ut. Jag blev kåt på honom och kände att tillsammans skulle vi klara oss. Sentimentalt och kanske overkligt. Men verkligt. Då. Känslan av att vara två pojkar/män, eller fler, är en garanti för att klara sig igenom alla faror. Det tror jag fortfarande. När en manlig vän sviker, uppstår det problem. Sveket sitter i. Blir ett trauma svårt springa ifrån hur mycket man än sysselsätter sig själv – egenterapi - inom olika områden, hur ambitiös man än är och ser till att åren och decennierna rinner undan snabbt så man slipper börja fundera alltför mycket på sådant som kan väcka olust. En sådan situation inträffade när polisen (Säpo?) gick till angrepp i Lund och i vår bostad i Ballingslöv, när jag arresterades, husundersökningarna, konkursen och allt som följde med. Den dryga veckan i fyllecellen i polishusets i Lund källare var vedervärdig trots att poliserna var vänliga och uppenbarligen tyckte det hela var pinsamt. Jag får lätt panik i slutna hissar och i den här cellen fanns inget fönster, bara ett lysrör som stack i ögonen dygnet runt, en brits, ingen toalett och inget rinnande vatten. Det gällde att hålla paniken borta och organisera toalettbesöken. Jag upptäckte att koncentrationsförmågan, förmågan att isolera mig i mig själv för att samla kraft, fysisk och psykisk, i en form, i en gemensam kropp, och som jag lärt mig under skolåren genom boxning och värjfäktning, nu blev min räddning från psykisk kollaps. Jag hade en god vän som under flera år på frilansbas arbetat åt förlaget, positivt och skickligt, som hjälpte mig oerhört mycket när det hela gungade, jag uppfattade honom som absolut lojal när hetsen gick som värst. Några år efter flytten till Italien bryts kontakten, jag fattade aldrig varför, och mot slutet av 1980-talet hör ett par journalister vid en av Malmötidningarna av sig och säger att de har informationer om att min vän var Säpoagent, att det var han som tio år tidigare satt bollen i rullning. Var hans vänskap ett camouflage för att i själva verket motarbeta mig? Journalisterna ville gräva vidare, men menade att jag borde godkänna att de gjorde det. Jag ville inte, orkade inte. Orkade nog inte få veta om sanningen var sådan som de beskrev den. Egentligen ville jag inte veta. Egentligen är det mig ganska likgiltigt även idag.


Copyright©Bo I. Cavefors 2008.

'

19.7.08

16.7.08

Mats Rehle : JOSÉ MARÍA FONOLLOSA

'
JOSÉ MARÍA FONOLLOSA
Introduktion samt tolkningar av Mats Rehle

Nej till själavandringen över till en annan varelse
Nej till ett liv efter detta, varken i himmel eller helvete.
Nej till att uppslukas i någon gudomlighet.

Nej till en värld bortom denna, skulle den så vara ett
paradis reserverat för islamister, med skönheter
som av en bok garanteras vara oskulder.

För det är just den sortens naiva spel
min agnosticism aldrig satsar på.
Jag välkomnar icke-existensen. Säkerheten.

Jag tillbakavisar ett nytt liv. Sen jag svalt
min portion av den här osmältbara soppan.
Inte igen. En gång är redan det för mycket.



Denna namnlösa dikt fann man på poetens nattduksbord – tillsammans med brev, gamla tidningar och ett handskrivet utkast till testamente – när man den 8 oktober 1991 gick in i hans vindslägenhet på gatan Besalú i Barcelona efter att han inte infunnit sig till ett avtalat möte dagen innan och inte heller svarade på telefon.

José María Fonollosa föddes 1922.

Den spartanska lägenheten, där Fonollosas jazz-skivor och böcker utgjorde större delen av möblemanget, var fortfarande varm, på matbordet låg gårdagens tidning och på sängen den 69-årige poeten insomnad.

Året innan hade hans bok Ciudad del hombre: New York, publicerats i Spanien, en bok han arbetat med i över fyrtio år. Fonollosas första verk, La sombra de tu luz, gavs ut 1945 när han var 23 år gammal. Därefter följde 1948 Umbral de tu silencio och 1951 Blues y cantos espirituales negros. Sedan var det tyst om Fonollosa fram till 1951. Mellan 1951 och 1961 bodde han på Kuba. I dikten Avenue of the Americas kritiserar anti-Castroisten han de som propagerade för hans kommunism och reste därifrån till New York, en stad han älskade och som fyra decennier senare fick ge namn åt hans bok där stadens gatunamn förvandlas till dikter. Men flertalet av dessa New York-dikter skrevs i Barcelona.

Fonollosa menade att dikternas Jag inte skall uppfattas som om det är om sig han skriver. Han använder denna teknik för att läsaren skall känna sig närmare dikternas karaktärer och att varje dikt skall ses som en enskild röst från Människans stad. Det är dock klart att en del av dikterna är självbiografiska: ”Döden finns i mig. Jag härbärgerar den. / Den arbetar redan i min organism / som ett arbetsbi. Outtröttligt”.

Ciudad del hombre: New York har tre genomgående teman: stadslivet, brottsligheten och sexualiteten. Att det är Människans och inte Guds stad Fonollosa beskriver är kanske som mest tydligt i samlingens tredje, ytterst våldsamma dikt: ”Jag fruktade honom. Jag visste inte / att en tunn kniv tränger in i köttet / utan att väcka huden. Som kylan. / Som en sten tränger genom vattenytan (…) Jag förstår inte att någon kan vara rädd / för att döda, när det är så lätt”.

Att José María Fonollosa under många år knappast läste någonting annat än markisen de Sades samlade verk samt Barcelonadagstidningen La Vanguardia, satte sina spår.

Man kan ungefärligt datera verkets födelse eftersom Fonollosa redan 1948 ansökte om tillstånd att trycka och ge ut en bok som bestod av endast 28 dikter, Los Pies Sobre La Tierra, senare ändrades titeln till Giudad del hombre. Det dröjde några decennier innan dikterna publicerades. Skälen var många: Francocensuren, författarens pedanteri, men framför allt de otaliga refuseringarna.

5 DIKTER

BROADWAY
Att älska är en passionerad lek
och kärlekens bästa substitut.,
Den stora kärleken, den enda kärleken
som man finner några få gånger i livet.

+++++Den ömsesidiga kärleken är den vackraste.
Det vet vi båda två. Men tomrummet som öppnar sig
mellan kärleken som lämnat oss och den som ännu inte anlänt
är väldigt stort.

+++++Så varför fylla det med sorg
om vi kan råga det med leenden?

+++++Om solen gömt sig kan bilens lyktor
lysa upp vägbanan.
Under tiden som en annan kärlek är på väg,
sökande vår, låtsas vi, bara på lek, vara kära.

+++++Vi låtsas hålla av varandra, utan att göra det,
tills den dag då någon av oss
blir kär i vem som helst.
Kärleken är underbar till och med på låtsas.


GREENWHICH AVENUE
Jag är väldigt nöjd med mig själv.
Jag var en kylig och skygg enstöring,
som avundades de andra deras lycka.

+++++Men jag ändrade mig. Det var ansträngande
att skaffa sällskap och en glad uppsyn.
Men på så vis fick jag smaka de sötsaker jag
avundades de andra: vänskap, fru, barn
och framgång i affärer.

+++++Man kan få vad man vill
om man bara anstränger sig tillräckligt.
Ihärdighet är den avgörande faktorn.

+++++Sten som ihärdigt lägger sig ovanpå
sina kamrater på stigen,
uppnår till slut att någon trampar på den.

+++++Jag är väldigt nöjd med mig själv
för jag kan ändra på mig. Och jag har fått bevisat
att vänner, fru och barn
bara besvärar och är tröttsamma.
Jag lämnade dem utan tvekan eller förvarning.

+++++Och jag har med lättnad återvänt till mitt unga jag,
till att vara en kylig och skygg enstöring.
Jag är väldigt nöjd med mig själv.


MADISON AVENUE
Det är nödvändigt att hålla sig undan. Vännerna
har ord, gester och blickar
med stenar i som sårar.

+++++Det är nödvändigt att hålla sig undan. Familjen
är handen som håller fast huvudet
för att det ska stanna under vattnet.

+++++Och kärleken är bara ett ord
som en kvinna lägger i vår famn.
När kvinnan lämnar oss gör hennes namn ont.

+++++Att vara isolerad är behagligt för själen.
Att vara isolerad är behagligt för kroppen.
Att dö innebär bara att isolera sig lite mer.


PARK AVENUE
Jag trivs i den här staden.
Jag är mitt i djungeln. En hård skog
av cement med grottor av tegelsten
där gemena och fega varelser
gömmer sig med sina värdefullaste ägodelar.

+++++Jag nöjer mig med lite.
Och jag skaffar det snabbt. Särskilt
kalla dagar när fotgängarna
skyndar fram i sina överrockar.
Om natten går de oförberedda fram.

+++++Och är ett lättare byte för min hunger
efter nöjen, kvinnor… Efter pengar.
Det räcker att man ber dem och de räcker dig det.
som frukten generöst släpper taget om trädet
för den utsträckta handen.

+++++Det är inte svårt att tjäna sitt dagsverke
på gatan om man bara är konsekvent.
Om en förbipasserande vägrar eller bär
mindre på sig än jag anser förlåtligt
sätter jag kniven i magen på honom.


PELL STREET
Det har inte varit värt mödan att ha varit barn
och trevat sig fram i halvmörkret mot ljuset.

+++++Det har inte varit värt mödan att ha varit ung
och avklätt ljuset skuggor.

+++++Det har inte varit värt mödan att ha varit vuxen
och letat, till och i mig själv, efter ljus.

+++++Det har inte varit värt mödan att ha levt
om jag aldrig får se ljuset.


Website


Copyright©Mats Rehle 2008.


14.7.08

Klaus von Beyme : Die Faszination des Exotischen

'



'
Klaus von Beyme
DIE FASZINATION DES EXOTISCHEN
exotismus,
rassimus
und sexismus
in der kunst
209 S. Ill. ISBN 978-3-7705-4656-5
'
Abbildungen:
1. Marie Guilhelmine Benoist Porträt einer Negerin, 1800.
2. Anne-Louis Girodet Portrait des Bürgers Jean-Baptiste Belley, 1797

Die Faszination des Exotischen hat eine lange Gescichte und entwickeltete sich von einem extrem hierarchischen Verständnis gegenüber dem "Fremden" andere Kontinente zu einer Konzeption des Gleichberechtigung, die sogar Hybridisierung und Kreolosierung der Kulturen anvisierte. Det Begripp "Exotismus" ist nach der Sprachregelung postkolonialer Studien zuerst 1599 gebrach worden.
'
Der Exotismus und der Orientalismus hatten immer zwei Seiten:
1. die positive Seite der Faszination durch das Fremde, die Verständnis und Sympathie weckte;
2. die negative Seite der Vorurteile, die Eurozentrismus, des Imperialismus, des Rassismus und des Sexismus. Auch ganz unpolitische Künstler unter den Orientalisten wurden in die Mitschuld am Imperialismus verstrickt.

Exotismus, Rassismus und Sexismus in der europäischen und nordamerikanischen KUnst waren eng miteinander verworben. Dabei haben wechselnde Moden der Chinoiserien, der Orientalismus oder Japanismus die europäische Kunst verändert, obwohl sie nur selten von eimen tieferen Eindringen in fremde Kulturen getrogen werden.

Zum ersten Mal wird in diesem spannende geschriebenen Band der Exotismus nicht nur als Orietnatlismus behandelt.

Klaus von Beyme (*1934), Professor für Politiologie in Heidelbertg [emeritiert].

11.7.08

NERO CLAUDIUS - GEORGES BATAILLE - BO I. CAVEFORS - ARYAN KAGANOF - MARTIN BLADH / info 6

'
'




July 11, 2008

“QUALIS ARTIFEX PEREO” (2008) – un film de Aryan Kaganof

Ayant filmé cette performance actionniste suédoise, Aryan Kaganof récidive encore une fois dans le domaine de l’art corporel, qui est son domaine de prédilection depuis très longtemps. Ses anciens films classiques des performances jusqu’au-boutistes de Ron Athey, filmés dans les années 90 également par lui, ce sont des preuves de son obsession par cette discipline importante de l’art contemporain.

La performance filmée d’une manière très poétique par Kaganof est celle de Bo Cavefors, un père de l’art corporel suédois, qui a eu lieu en juin 2008 à Malmo. Elle s’intitule «Action numéro 43 » et elle est dans l’esprit de ses actions précédentes. Bo Cavefors est allongé par terre au début du film. Un zoom out de son visage est le point de départ de l’action. Le film est conçu comme un triptyque, à la manière d’une autre performance du même artiste. Elle a eu lieu en 2007 à Stockholm et elle était intitulée «Trois études sur une crucifixion », d’après la même œuvre de Francis Bacon.

Pendant la première séquence du film «Qualis Artifex Pereo » on voit trois actants autour de Cavefors, qui est l’actant central. Deux femmes et un homme l’observent silencieusement en train de se masturber et de se préparer lentement pour le point culminant de la troisième séquence. Pendant que Johanna Rosenqvist récite en suédois les vers magiques de «L’Anus Solaire » de Georges Bataille, Cavefors se caresse et commence des fellations avec l’homme Martin Bladh. Des mouvements voyeuristes de la caméra sur les parties de son corps et des autres actants deviennent insistants et excitants. L’extrait récité a été écrit en 1931 et ça commence ainsi :

«Quand j’ai le visage injecté de sang, il devient rouge et obscène.

Il trahit en même temps, par des réflexes morbides, l’érection sanglante et une soif exigeante d’impudeur et de débauche criminelle.

Ainsi je ne crains pas d’affirmer que mon visage est un scandale et que mes passions ne sont exprimées que par le Jésuve.

Le globe terrestre est couvert de volcans qui lui servent d’anus.

Bien que ce globe ne mange rien, il rejette parfois au-dehors le contenu de ses entrailles.

Ce contenu jaillit avec fracas et retombe en ruisselant sur les pentes du Jésuve, répandant partout la mort et le terreur » (op.cit, repris dans «Œuvres Complètes » éditions Gallimard, Paris, 1970, page 85).

Cette première séquence de préparation fait 25 minutes. Les textes de Martin Bladh suivent celui de Bataille, toujours récités par Rosenqvist. Tout au long du film il y a une musique discrète composée par l’actant Martin Bladh, le même compositeur stable des performances anciennes de Cavefors. A noter aussi que c’est le même Bladh le traducteur en suédois des extraits de Bataille.

La deuxième séquence fait 5 minutes et on y voit Cavefors et Rosenqvist en train de préparer leur partition au bureau, habillés comme tous les jours. La troisième serait, d’une certaine façon, le point culminant du plaisir puisque pendant cette partie du film la deuxième femme introduit ses talons dans le cul de Cavefors pendant que la musique devient plus aigue et monotone. 40 minutes est la durée totale de ce film – triptyque extraordinaire.

Le titre latin signifie “quel artiste meurt ” et ce sont les derniers mots de l’empéreur Néron avant de se suicider. Avec ce choix de titre, Kaganof aimerait nous rappeler que toutes les créations artistiques importantes se basent sur la passion folle, celle qui conduit à la mort.

dionysos andronis

aryan kaganof : transgression axiom for bo cavefors


10.7.08

SKÅNSKA 1990-TALISTER #1 (2)

'
'


Bo I. Cavefors
”Trädgården är arvejord”
SKÅNSKA 1990-TALISTER. Del 1 (2)

Föga skiljer det fascistiska Italiens behandling av det forna österrikiska Südtirol, sedan 1918 italienska Alto Adige, från Sveriges agerande gentemot Skåne efter tvångsfreden i Roskilde 1658. Gustav II Adolfs ryttare och dragoner, tortyr, avrättningar, förföljelsen av bönder, övertagandet/tjuvandet av den danska adelns jordegendomar, språkförbud, kyrkor och predikstolar nyttjade som ockupantens propagandacentraler, införlivandet av Skåne med Götaland – allt har sina motsvarigheter i Mussolinis agerande gentemot Südtirol. Vad som skiljer Skåne från Südtirol är det otroliga att skåningarna accepterar svenskheten och förtränger skåneskapet, medan südtirolarna är ytterst medvetna om sin kultur, sin historia och värnar om den självständighet och den autonomi de tilltvang sig redan under habsburgarnas styre. Inte Rom, inte Wien utan Innsbruck i det österrikiska Nordtirol, är südtirolarnas verkliga huvudstad alltsedan Maria Theresia härskade över ett imperium som omfattade såväl Alpernas nordsida som den soligare sydsidan.

Det är märkligt att många skåningar inte inser att de genom centralmaktens medvetna indoktrineringspolitik accepterar, tvingas glömma hur hembygden våldtagits, ockuperats och undertryckts av svenska legionärer och ämbetsmän, att man i lojalitet mot Stockholm kapat trossen till Bornholm, Själland och Köpenhamn, skåningarnas självklara politiska, geopolitiska och kulturella centrum.

Skånes bondekultur lever, trots allt, i minnen och traditioner. Skånes andliga klimat kontrasteras markant, med sin europeiska touche, mot det svenska kärnlandets sträva inåtvändhet. Filosofen Hans Larson och författare som Vilhelm Ekelund, Ola Hansson, Emil Kléen, A. U. Bååth, Axel Ebbe, Hjalmar Gullberg och Anders Österling, utgår alla från den skånska bondekultur som i mycket är provinsiell, men som av outgrundligt heliga skäl samtidigt skapar förutsättningar till en utåtriktad, europeisk, kontinentalt förankrad intellektualism.

För 1990-talets unga skånska diktare innebar inte detta att gå patrull med senaste trender från Berlin och Paris utan att, likt de unga skånediktarna från sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen, knyta an till tyska romantiker från 1700-talets sista och 1800-talets första decennier. När Heinrich von Kleist, Novalis, Eduard Mörike, Friedrich Hölderlin och Heinrich Heine tränger in i den metafysiska världen, talar om liv och död, vila och extas, rullar ekot vidare till Lukas Modysson när han skriver: ”så är jag nattvarden /// så blir jag brödet / så blir jag vinet /// läpparna / tungan /// så blir jag dessa smulor / som faller till golvet”. När Kristian Lundberg talar om att en ”dörr öppnar vägen ut genom det böljande fältet”, där ”rött går över i svart” och där ”fälten sträcker sig under vinden”, kan det ses som en förträfflig sammanfattning av tendensen i 1990-talets unga skånska författares uppbrottsdiktning, utan motsvarighet i samtida svensk litteratur och därför dömd till tystnad ett par generationer framåt. Solguden stormar fram över himlen, medveten om människornas villkor i landskapet den passerar. Annette Bülling skriver i dikten Skörd om ”att ett minnets / gråa åkrar ligger i träda / någonstans på slätten”. Det är en storartad bild av hur tradition fyller oändlighetens rum.

+ + +

I Prolog nyttjar Kleist mytiska dekorationer, som ”deinen flammenden Rossen” i ”den unendlichen Raum”. Den tyske romantikern åkallar antikens mytologi. När Kleist 1808 startar tidskriften Phöbus, söker han sig triumfatoriskt till det förgångna – det är typiskt för varje klassiker, för varje romantiker, för varje revolutionär. Det Friedrich Schlegel blundar inför ser Kleist oförskräckt med öppna ögon, sambandet mellan antik och kristen mystik. Kombinationen klassicism och romantisk mysticism lockar fram ljuset, låter oss skåda revolutionens fixstjärna. Ett nytt Skåne bygger på det gamla Skåne. Håkan Sandell går in i traditionen med romantikerns entydiga budskap: i dikten Lunds domkyrka bekänner han sig till Kristus: ”ditt blod är mig bekant, jag håller det heligt”, men han avsvär sig ”det tomma mörkret i kryptans biskopsgravar”. Sandell tar ”tveklöst parti / för de kalla pinnstolarnas proletariat”, och Clemens Altgård, elegant systemkritiker, vet att jägarn ”drar ut i natten / över sumpiga vallgravsvatten”, där ”ränker smids i dimmans land” – Skåne.

I en (när denna artikel skrevs) outgiven diktsamling med skånska slätten som huvudmotiv, påminner Ulf Malmqvist om att det ”finns fortfarande vägar / tomma stråk och stigar / som ingen trampar”, men som förfäderna ”en gång trampade”. Denna ”de fria viddernas romantik”, denna erfarenhet av att överflödet och oändligheten inte är ett evigt tillgodohavande, utan äger en horisont som kan invaderas, ockuperas, upplösas, utplånas, förintas, gör individuella erfarenheter till allmängods. Växlingen mellan skönt och apokalyptiskt är att erfara rörelser i spänningsfältet mellan det möjliga och det slutgiltiga. Detta ges av Hölderlin symbolisk form när han ständigt återkommer till vackra höstdagar med rikedomen frukter och grönsaker: ”…wenn schon der holden Blüthen / Manche der Erde zum Danken fiel”. Per Linde drömmer om när ”löven / blir bruna på hösten / som utsagor om bortgångna”, och Sandell minns skördade ”äpplen som holas ur”, som ”bränner diktaren i handen när / han fattar en fjäderlätt frukt”. Himmelskt ljus strålar över skörden som gör bonden lycklig, men väcker samtidigt smärtsamma minnen om att ej endast svarta rosor vissnar och dör. Sandell skriver om revoltörer som mjuknat i välfärd: ”Hur dött! I den gyllene honungen / som överfyllt sina bräddar / syns spåren av uttjänta vingar / uddlösa grånande giftgaddar”.

Bilder av tillfredsställelse och vänskap. ”Natten handskas så varsamt / med oss vilsna” (Bülling) – fest och trygghet alterneras med impressioner av förgänglighet, av det tvinande, av skånska luftslott: ”Mellan raderna av pilar vaknar / hörselminnen: här följer folket / skriften rad för rad och tyngs / av blåsten” (Altgård). I naturens dödsögonblick återknytes förbindelsen till det levande livet, till ”änglarnas musik, demonernas harpa”, till den ”lätta musiken i lövhängena / vid Skånes heliga åar” (Sandell).

+ + +

Åsikten att revolution och inte evolution är substantiell verklighet präglar 1990-talets unga skånska diktares verk. Att naturen är revolutionär när knoppar sprängs och blad brister. Vilken harpalt vill inte revoltera när Mickjel spänner ögonen i den? Naturen ger skilda överlevnadsmöjligheter åt partisaner av alla slag, fästningar byggs där kropp och själ kan vila ut, alltifrån fågelnästet i trädets lövverk till sorkens underground och människans urminnes grottor. Att inse att människans Vara uppgår i något som är ovisst, är att vandra barfota, utan tro. Men när blicken riktas mot det okända vet även ateisten att den mänskliga existensens sekundsnabba tillvaro är kopplad till döden, till dödsögonblicket.

Som alla andra levande varelser dör människan, men endast människan vet hon att kommer dö. Livet har en gräns, människan känner inte gränsen men vet att den finns. Människan transcenderar sin egen död när hon tänker på döden som verklighet. Vi kan se oss själva som lik och filosofera, eller gråta, över begravningens ritualer. Vi kan föreställa oss hur världen kommer att se ut efter vår död, att efter vårt frånfälle rullar jorden vidare på samma raksträcka som evigheten tillryggalagt före vår födelse. Eller som Michael Economou skriver i dikten Haväng: ”Havet skimrar av gult silver och vågor flyger bort / med tysta vingslag”.

Augustinus hävdar i Bekännelser att Gud, innan han skapar himmel och jord, var sysslolös, overksam. En dagdrivare, en underdog. Plötsligt beslutar sig Gud för att agera och låter Varat bli till. Det står alltså i Hans makt att plötsligt låta Varat bli något annat än det nuvarande. Gud kan genom sin oändliga frihet förvandla himmel och jord, växter, djur och människor till något annat än vad det är idag, eller låta allt försvinna in i Intet. Economous skildring av det silverskimrande havet och de flygande vågorna, av de tysta vingslagen, är en perfekt bild av Guds absoluta frihet, av världen, av den natur vi EGENTLIGEN inte kan föreställa oss att den VERKLIGEN existerar. Skånska myllan, den svartblå plöjda jorden, dimmorna över Economous Haväng, havet, vågorna, molnen. Skånes till synes oändliga kustlinjer, solen av bärnsten som ”flyter fram i vindens färger” (Economou), himlen som dansar ”längs en sträcka av tusentals år” (Econonou) visar att människans Vara och världens Vara är något som icke är av sig självt utan resultatet av gudomlig möda. Economous trascendentalpoesi är illusionsfri. Diktaren berättar om det subjektiva författarjagets upplevelser av tiden och naturen, av oändligheten och det oändliga. Economou går bortom Jagets självkontroll. Sådan mystik känner en enda sig självt skapande kraft, Gud. Det finns många namn för Gud. Mot detta står det jordiska, ”De orörda Gravarna / Stenarna som tiden upprest och bevarat”, som ”en passage mot glömskan” (Malmqvist).

1990-talets unga skånska diktare förenades ofta med den äldre generationen kring Hansson, Ekelund och Kléen, kring deras extatiska och gudsinspirerade metafysiska och erotiska naturpoesi med bottenklang av uppbrott och revolution, med drag av fantasi och fantasteri i Hölderlins anda.

Men var ej Hölderlin vansinnig?

Michel Foucaults uppfattning om vansinne, att i jämförelse med Guds möjlighet att i full frihet personifiera sanningen, är människans Vara vansinnigt. För klassicister som Novalis, Hölderlin, Kleist och andra tyska revolutionärer – Georg Büchner ej undantagen – är ”vansinnet” en bland många erfarenheter – kärlek, sexualitet, droger, naturerotism, död – som vidgar möjligheterna till verklighetsuppfattning, som ger kropp och själ djupa insikter om det faktiska skeendet. Vansinne är ett tillstånd där den drabbade ser objekten sakralt. I dikten Natten talar Malmqvist om ”Svanparet över slätten”, svanarnas vingar ”skyfflar ljus”. Vansinne är inte overklighet. I ”vansinnet” uppenbaras varje aktivitet där subjektet är högsta definition av livets substans, men samhället där den ”vansinnige” lever, nekar den som är bortom normaliteten Förenta Nationernas konvention om mänskliga rättigheter och tillräckligt ”lebensraum”. Foucault ser vansinnet som ”brist på arbete”. Ingen lever gott utan meningsfull sysselsättning. ”Sysselsättning” är ett mångtydigt begrepp: när främmande tankegods ockuperar medvetandet, vidgas klyftan mellan det sanna livet och hemlöshet. Goethes unge Werthers allt förtärande kärlek exploderar när han medvetet avstår från ”arbete”, när själ och kropp inte kan åtskiljas. I tysk litteratur, alltifrån Tasso till Penthesilea, är bankrutterad och försmådd kärlek, kontextuellt sett, officiellt förbjuden. Vansinnet framställes av romantikerna som den förbjudna länken till kärlek. För Hölderlin och den beundrande eleven Friedrich Nietzsche förvandlas förbjuden kärlek till reellt vansinne. Detta kan, om man så vill, ges politisk betydelse. Hölderlins ”vansinne” är ett gott bevis för att förbjuden kärlek och politisk insikt är lika självklara filosofiska storheter som att Goethes bondpojk äger ”den högsta mänskliga erfarenheten” (Hölderlin).

En modernistisk poet som Ingeborg Bachmann delar uppfattningen att det ”heliga vansinnet” är höjden av mänsklig erfarenhet. 1990-talets unga skånska poeter bearbetade, kanske omedvetet, men med framgång, romantikertraditionen, så intensivt som bara något decennium tidigare varit otänkbart. Det var under 1990-talet detsamma som att argumentera bortom tidens litteraturfilosofier, eller som Martin Heidegger konstaterade: den politiska dagsdebatten, den tidsbundna litteraturkritiken, allt är pseudoproblem, ”ingen [är] sig själv”.

Fortsättning i del 2.


Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Svarta Fanor nr 8-9/1995. Här uppdaterad, redigerad samt avkortad.

Illustration: Victor Arimondi 1995

Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008



SKÅNSKA 1990-TALISTER #2 (2)

'
'

Fortsättning från del 1.

Bo I. Cavefors
”Trädgården är arvejord”
SKÅNSKA 1990-TALISTER. Del 2 (2)

Jorden runt skapas det betydande diktning, dikter om varje sten och om alla små djur som kan omslutas av Guds allomfattande kärleksbudskap. Det finns stora tankar om den oundvikliga process som föröder jorden och driver ut människans Vara i arktisk kyla. Kanske ett övergående fenomen, polarisarna smälter. Domedagen är nära. Ingenting är emellertid mer avslöjande om gudsföraktande människors tillstånd än resultatet av en jämförelse mellan första sidan i Büchners Lenz och de naturlyriska avsnitten i Goethes Werther. Båda författarna talar på ett för den tiden nytt språk om tidens destruktiva tillstånd. Hos Werther förvandlas höstrusk och vinterresa till upplevelser av gudabenådade skeenden. Hos Büchner blir blixt och dunder reella uttryck för att Hölderlins ”vansinne” i sak är svindlande och kosmisk kärlek till naturen. Hölderlin, Kleist och Büchner är apostlar för uppfattningen att naturen och poesin är ett Intet utan Honom. Vilket inte är detsamma som att ”Ein ruhiger Ehemann ist eine schöne Sache”, som Hölderlin sarkastiskt skriver i ett uppgivet brev till modern.

Ingeborg Bachmanns karakteristik av vansinnet, att ”den som älskar har rätt”, betyder inte att Bachmann är romantisk, men väl romantiker av samma klassiska snitt som man finner bland de 1990-talets unga skånska diktare, vilka företräder, likt förra sekelskiftets skånska romantiker, en Geist der Zeit, den tidsanda E.A. Arndt lanserade 1809, där Varat ges fritt spelrum inom konst och politik, i livsstil och rättsuppfattning. Denna anarkism i samklang med en konservativ världsbild genomlyst av estetisk rationalism, är att nyttja revolutionär historisk erfarenhet för att beskriva den andliga regionala revolution där nya och vackra former bildas. I detta spektakulära spel mot mörkrets makter, är ironin verksam som kommentar till skeendet (år 2008 tänker jag på Pär Thörn), för att mottagaren, diktläsaren skall rätt uppfatta budskapet. Framför allt Altgård använde sig ofta av denna indirekta kommunikationsform, som var, kanske fortfarande är, ett välkänt grepp inom all världens undergroundrörelser, från irländska IRA till baskiska ETA och sydafrikanska Inkathakämpar. Malmqvist redogör i en prosadikt för Vilhelm Ekelunds återkomst från Berlin till Stehag, då en storm av tidigare aldrig skådat slag, drabbar byn. Det är en tornade som drar ”taken av husen, träden ur marken, och som fick Ringsjöns vatten att svalla över fälten”.

Ekelund var medveten om att han strävade mot vackrare och mer fjärran mål än dit borgerlighetens revolutioner under 1800-talet, förde. Även 1990-talets skånska romantiker föreföll vilja mer än vad som arkiverats inom upplysningsfilosofers systembyggnader. Att förändra vad som är möjligt att förändra, att bygga broar och se friheten enbart som förnuftsbegrepp är inte nog för Per Linde, som visserligen skriver om industriskåne att ”vilandet i tystnaden / är smutsen i tystnaden uttalad / och ostraffad på väg till sjöss”, men han beskriver också hur linden ”reser sig och ruvar / över knivarna på tinget / över Fröja ensam, ensam / i hanegället och alruna / i spikklubba och skivling”. Enligt Sandell, är detta ”fruktansvärda syner av skönhet”. Den som apokalypserar en bestämd politisk situation, blottlägger vad Arndt menar med TIDSANDA. Lindes och Sandells undergångsinterpretationer av historisk verklighet är ett generationsfenomen som även det förenar skåningarna med tyska romantiker och som skiljer ut dem från det självspeglande Jagförintande som för övrigt präglade 1990-talets svenska diktning. Om borgerskapets revolution var en halvmesyr, ”så är jag giljotinen / så är jag nacken /// så är jag den som pekar / så är jag den som pekas ut”, skriver Moodysson angående frågan om makt och maktlöshet. Novalis menar och Sandell förefaller instämma i att revolutioner aldrig kan bli äkta och genomgripande om de inte utgår från tradition, från den friska kärna kring vilken ”nya, vackra former kan bildas” (Novalis). Sandell skriver: ”Den sol som bina har skapat / ursötman av multnande trä / är inte ett under, kan ruttna / Även om den eviga glansen tycks osäker”. Det är en fascinerande uppföljelse av den traditionella metod där man förintar en bestämd situation genom att plocka bland Bibelns apokalyptiska avsnitt, framför allt Johannes uppenbarelser, och använda vad man funnit på en aktuell situation. Hos Altgård, i Ballad om onda hjärnor, är stilen poetiskt dramatisk utan att vara spelbar dramatik: ”I en gryta fylld med aidssjukt blod, / som rörs ihop med syffesmittat spott, / skinheads spyor i en samlad syndaflod, / och skunk i eget spad läggs hundkött som är rått, / och annan kost som sig i magen vänder”. Altgårds subversiva språk hör hemma hos partisaner, bland förföljda minoriteter, hos dem som är beredda till revolt, hos dem som genomskådat det smickrande språket. Den som älskar har rätt, den som hatar har inte alltid orätt. Trolöshet i litteraturen, kärlekssveket, att en dag vara så genomsocialiserad så att man frivilligt hamnar på anstalt, är att inordna sig i ett av majoriteten accepterat normativt livsmönster. Ingenting utmanar det borgerliga samhällets ordningsstrukturer så som sexuell avantgardism, trots att sexuella variationer följer människan från Paradiset till västerlandets undergång. Spänningsfältet mellan sexualitet som biologisk verklighet och mångfalden samhällsföreskrifter om sexuella drifters underkastelse gentemot rådande, av dunkla skäl och dunkla krafter formulerade, uppfattning, är oändligt. Men kärlekens makt och våld vill självförverkligande, samtidigt som den låter sig underkuvas. Sadism och masochism är erfarenheter Hölderlin delar med sig av i dikten Der Abschied: ”Trennen wollten wir uns? wähnten es gut und klug? / Da wirs taten, warum schröckte, wie Mord, die Tat? / Ach! wir kennen uns wenig, / Denn es waltet ein Gott in uns, /// Den verraten“.

Religiösa samfunds och politikers motstånd mot sexualitet beror i hög grad på den sorts vällust som bedrives på avlägset belägna slott i markisen de Sades romaner. Men markisens orgier följde regelsystem och föreskrifter kända sedan civilisationens gryning. Magiskt-animistiska sällskapslekar, trolöshet och kärleksförräderi, ohämmad utlevelse, hör till människans sexuella identitet. Löftet och sveket har sakral dimension som övergripande begrepp om vad som är heligt och om vilka som är helgon. Det sakrala och sexualitet är kärlekstecken lika självklara som att historiens misstag upprepas genom förräderi, apokalyps och pånyttfödelse. Kärlek är makt och våld. Bachmann driver tesen till yttersta konsekvens: när kärleken satts ur kraft blir livet meningslöst. Samtidigt förutsätter kärlek förräderi i den stora dramatiska stilen gentemot vänner och anhöriga, mot allt, mot den egna framtiden. Altgård diktar om en ”kinesisk nakenhund i läderkoppel”, som är ”följeslagare på promenaden / när Yvette går ut i natt efter fullgjord toilette”, en Yvette som älskar franskt och talar frankt och ”fingerar dramer, dystra skuggor, hämnare / som svartsjukt vaktar hennes port”. Det är som på operan, eller som i Altgårds dikt Till Emil Kléen, dekadenten, där utebliven extas liknas vid ”en dröm där guldet fördes bort”. Bülling skildrar i dikten Skörd en annan kärleks misslyckade missionsförsök: ”När brödet smulas / och sargar tungan, minns han / banér, hästars skrik och smärtan…”, och Lundberg beskriver tillståndet vid Kockumsgatan i Malmö, den 21 februari, då ”knopparna drar sig / fram ur blomman, saven ristar stjälken / skaver fram röst, tvingar ihop sanden / till öknen”. Vad återstår annat än ökeneremitens faktiska och Lille Prinsens efterlängtade munktillvaro, sedan Gud förorsakat att de kärlekstörstande, de sexuellt extatiskt besatta, som de första kristna, dragit på sig omvärldens hån, spott och spe. I det avgörande ögonblicket gäller det att bryta med allt, för att helhjärtat ge sig hän åt det nya. Detta Nya och det nya Jaget, kan vara av samma slag som när Nietzsche reser sig i ”kamp mot resten av världen”, men till sin förtvivlan upptäcker, att ”resten av världen” är redo följa i filosofens spår. Nietzsche inser att det är han själv som är det sanna Varat, att i honom förkroppsligas Sanningen som ger ljus åt världen. Nietzsche är Zarathustra samtidigt som Zarathustra är den vackra, brunbrända, nakna pojken i Taormina. Zarathustra är också Alabanda, rebellen och den extatiske älskaren i Hölderlins roman Hyperion. Zarathustra är ensamhet, kroppslig och själslig nakenhet, den förkroppsligade sanning som tvingar människan att erövra den totala frihet som egentligen är Guds privata, för människan förbjudna egendom. Zarathustra är predikaren som inte delar livet med andra. Zarathustra befriar sig själv ut ur den grotta av själskval och förintelse dit Nietzsche tränger djupt mot slutet av sitt medvetna liv. 1888 skriver Nietzsche: ”Av mig har omärkligt - - - blivit en grotta”. Då måste man fråga sig: hur mycken kunskap, hur mycket sanning om sig själv tål människan? Dante menade, precis som Ingeborg Bachmann, att den älskande alltid har rätt. Som senare Nietzsche fann Dante i kärleken det han inte fann inom religion och filosofi. Medeltidens kärlekskultur, renässansens kärleksmystik, hjälten Alabandas kärlek till superhjälten Hyperion, Nietzsches homoerotiska kärleksextas till Zarathustra, är amourer som slår ned alla hinder på vägen mot den älskande Gudssonen, en kärlek som inte skyggar för horors attacker och äktenskapsförbrytare. Det är sakral kärlek, ”mänskligt och gudomligt bröd / för oss andra att bryta” (Lundberg). Mickjel i Sandells diktsvit Rävaskadten reagerar som den skånske bonden: ”sajer ente majet, / men grunnar nock po litt ow varrje”. Alltså: ej endast Sandells rödpäls, utan även Kleist, Hölderlin och Nietzsche drömmer om det omedelbara, om den hudnärhet som gör många så generade när de blir medvetna om att de längtar efter den. Kleist menar att människan på nytt måste äta frukter från vishetens träd för att omintetgöra olyckorna som följt människan sedan Eva, eller var det Adam, första gången bet i sura äpplet. Genom språkets lätthet och tankens flykt lyckades Nietzsche med konststycket att dansa även när smärta och ilska hindrade utsvävningar i extas och lycka. Samtidigt konkretiserades Nietzsches vålds- och maktfantasier, maktbegrepp som definierades genom inre erfarenheter. Makt utifrån egna förutsättningar, stegrar livslustan, intensiteten tilltar. Makt är vällust och den andra natur som Altgård redovisar i legender från gamla gränder, om Styliten, Skamkung och Hordrottningen, vilka på ”starka armar lyfts av populasen”. Är detta ”Larmet, ohyran rättvisan / som leviterar över lågorna?”, frågar Linde och Lundberg ger kanske svaret när han skriver att det ”helaste brödet är det som bryts”, men att ”Du skall göra det ensam”, därför att ”Lasarus är en flicka med hårda ögon”.

+ + +

1990-talets unga skånska romantiker tydliggjorde en universalism och totalism som var i alla avseenden gränslös. Det konstnärliga subjektet, ande och hjärta, lockades ut i anarkistisk och arkaisk frihet. I denna oändliga frihet finns extas och död: ”bakom ljuset / finns skuggan av den / du kunde bli”, skriver Lundberg i dikten Pensionat Roma, när han förflyttat sig från Härslöv till Kairo. Moodysson reinkarnerar någon som är ”13 14 år blond svår” med ”huvudet - - - brunstigt och stort” och Sandell ironiserar över Skånes ”lilla sillatjyv”, innan han beslutar sig för att ”vij skider ij daj å den gamle Löwe…”. Bülling varnar, hennes ”naglar är krökta / till plogjärn, redo / att klösa jorden fri”.

Skånes inre och yttre landskap, de fria horisonterna, svarta åkrar, milslånga kustlinjer och mäktigt välvd himmel, är i Goethes och den lidande Werthers mening ett böljande landskap, där emellertid ”Sorkarna förblir orörliga” (Economou), samtidigt som ”En ny höst, nyss igenkänd”, vars ”metalliska eggelse rispar”, öppnar ”näsans hinnor, alla sinnen!” (Bülling). Kombinationen av Allt och Oändlighet, av tvång och av prästkragarnas väntan på ”regn i vilket de skall sluta sig samman” (Economou), är, så länge statsreson eftersträvas, ett fängelse utan flyktmöjligheter. Vilhelm Ekelund och Ola Hansson lämnade Skåne, men båda förblev själsligt och intellektuellt inre emigranter i en hembygd där Lundberg menar att ”Gud är frånvarande” och han själv ”går genom smärtväggen”.

+ + +

Att veta är inte endast en form av insikt utan framför allt att vila i frihet. Bibelns berättelser om flykten bort från Paradiset betonar kunskapens, insiktens, instinktens, tankens frihet. Ödets klor griper tag i människan i det ögonblick hon anser sig veta vad som är gott och ont, när hon av egen fri vilja avgör vilken väg hon skall välja, när Jaget befrias från naturens tvång. Det är ett smärtsamt avsked för den som är av födsel till världen kommen och plötsligt tvingas att på egna ben vandra vidare in i världens mysterier. Människan får livet till skänks, men anses kunna försvara och bevara det av egen kraft. Sådant ansvar är fyllt med risker, faror och tillkortakommanden men också med goda chanser att transcendensen föder oss till ett liv utan tak över huvudet, till den metafysiska tillvaro som under de senaste tvåtusen åren styrt ett antal miljarder människors liv. ”Trädgården är arvejord / vid den är jag rotad”, skriver Bülling, men avslutar med: ”ingen blodsfrukt mognar efter mig”.

Rousseau drömde om ett samhälle där människor lever i endräkt och utifrån god vilja skapar ett gemensamt väl. Volontee general är visserligen ett samhällskitt för grundläggande filosofiska uppfattningar om begrepp som förnuft och dygd, men Lundberg når djupare när han i dikten En svart inre sten talar om att ”rötterna lyser hem regnet / du leder ur källorna / lyser hem regnet”. Denna katolskt orienterade övertygelse överensstämmer väl med teologen Karl Rahners uppfattning, att ”kärleken till Gud och medmänniskor i dag endast kan realiseras genom mystisk erfarenhet av Guds närhet och att kärleken till medmänniskor endast kan förverkligas genom samhällspolitiska uppdrag”. Frågan är således VAR och VAD man söker när man söker sanningen. Sanningssökandet är i sig uttryck för behov av gemenskap. Friheten är alltid nietzscheanskt ensam. Lundberg visar den insikten när han i dikten San Juan de la Cruz i samlingen Genom september, skriver: ”när kommer natten / när kommer natten / när kommer vi att / vara på samma sida / av dagen”. I den senare samlingen Alltings hjärta kommer svaret: ”Du lyser inte längre / som en klar stark pupill / i ögat som mäter ut / mitt mörker”. Alltså: i frihet är människan hänvisad till ensamhet, till sig själv, ansvarig för sina handlingar. Det kan ge känsla av vanmakt och ångest, att vara ”Jaglös och naken och blodig” (Sandell), att se ”en Ängel falla över Sundet” (Altgård), då korset är ”fastspikat i grönskan / en skugga i lövverket” (Malmqvist). Gottfried Benn redogjorde för samma upplevelser i dikten Verliess das Haus: „Wie weit darfst du dein Ich betreiben, / Absonderliches als verbindlich sehn?”. Benns svar är att „die Stimmen krächzen und die Worte höhnen - / verliess das Haus und schloss die Reverie“: Vad som återstår efter ridåfallet är verklighet utanför mystikens ramar, att ord är vapnet smitt för att användas, makt. Sann diktning är detsamma som skjutklar vapenarsenal. Men hur tematisera kriget diktaren involverats i?

Diktaren, partisanen, är samtidigt strateg och taktiker, som Hölderlin när han 1797-1799 publicerar romanen Hyperion. Total frihet ger diktaren möjlighet att bestämma sig för att antingen se livet som ödesbestämt eller som ett uttryck för statisk existens, antingen som mystik eller som konformism. Till saken hör att krigaren, partisanen, anarkisten, mystikern även är antihumanist, antidemokrat och antimodernist och bör vara beredd att som Sandells Mickjel ”sona sinne dåud / å alld de unna som han begåed”, även om det onda de facto endast är ont i fiendens ögon. Vännerna, sympatisanterna, ser det annorlunda. Frihet kan i sig aldrig vara av ondo. Mickjel är anarkens kollega, båda lever i skogen och håller sig på milvis avstånd från furstar. Mickjel är omutbar och därför inte furstens konkurrent utan dennes jämlike. Båda regerar över egna pastorat av ”silver å gull”, Fursten i Rosenbad och Mickjel över ”Klitterna vid havet, dynerna / de av sand och vind skapade vågorna” (Malmqvist), över Altgårds berggrund, där silverne drycker porlar och där ”ingen skyggar inför vad som följer av de egna tankarna” (Heine).

Litteratur:
Tidskriften Transit. Det Nya Skåne, nr. 22. Ellerströms, Lund 1993
Malmöligan, antologi. Ellerströms, Lund 1992
Clemens Altgård Jidder. Bakhåll, Lund 1990
Clemens Altgård Tredje ögat. Bakhåll, Lund 1993
Annette Bülling Mot hans mörka skuldra. Manuskript 1994
Michael Economou Tolv månaders dikter. Ellerströms, Lund 1988
Michael Economou 819 grader. Ellerströms, Lund 1990
Per Linde Dikter. Manuskript 1994
Kristian Lundberg Genom september. W&W, Stockholm 1991
Kristian Lundberg Alltings hjärta. W&W, Stockholm 1992
Kristian Lundberg Träden runt husen. W&W, Stockholm 1994
Ulf Malmqvist Den sköra ytan. Aura Latina, Malmö 1988
Ulf Malmqvist Dikter. Manuskript 1994
Lukas Moodysson Evangelium enligt L.M. W&W. Stockholm 1989
Håkan Sandell Dikter för analfabeter. Gedins, Stockholm 1990
Håkan Sandell Bestiarium. Privattryck, Malmö 1992
Håkan Sandell Fröer och undergång. Gedins, Stockholm 1994
Håkan Sandell Rävaskadten. Manuskript 1994


Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Svarta Fanor nr 8-9/1995. Här uppdaterad, redigerad samt avkortad.

Illustration: Victor Arimondi 1995

Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008